Summum Bonum

Sri Chaitanya Mahaprabhu

2011-03-19T03:04:00.000-07:00

.

Idag är det Sri Caitanya Mahaprabhus uppenbarelsedag! Sri Caitanya (1486-1534 )är den nutida Krishnarörelsens grundare. Det var Han som lärde ut den enkla och sublima metoden att meditera på Guds namn: Hare Krishna Hare Krishna Krishna Krishna Hare Hare / Hare Rama Hare Rama Rama Rama Hare Hare. Man kan sjunga detta mantra högt tillsammans med andra eller recitera det på radband.

Lord Caitanya's Sweetness - Prabhupada

2011-03-19T02:42:00.000-07:00

Srila Prabhupada-Appearance of Lord Caitanya - part 2

2011-03-19T02:41:00.000-07:00

Srila Prabhupada - Appearance of Lord Caitanya - part 1

2011-03-19T02:40:00.000-07:00

Kirtan with Srila Prabhupada

2011-03-18T17:23:00.000-07:00

Jaya Radha Madhava

2011-03-18T17:17:00.000-07:00

Den frustrerade religionen

2011-02-25T10:47:00.000-08:00

.

Sen kan man ju fråga sig varför den religiösa tron så snabbt och smidigt kommit att bytas ut mot övertro på vetenskapen. Frågan är väl hur seriöst religionsutövandet egentligen har varit på många håll: " I lägre stadier av den mänskliga civilisationen förekommer alltid en kamp mellan individer och en strävan att härska över den materiella naturen. Det råder m a o en oavbruten konflikt, där var och en strävar att tillfredsställa sinnena. En sådan situation leder till att människan vänder sig till religionen och utför sålunda fromma handlingar eller religiösa ceremonier för att komma i åtnjutande av någon materiell fördel. Men om dylik materiell vinning kan erhållas på annat sätt får religionen vara. Sådan är situationen i dagens civilisation. Människan har det bra ställt ekonomiskt, varför hon inte är särskilt intresserad av religion. Kyrkorna, moskéerna och templen står nu för tiden praktiskt taget tomma. Folk intresserar sig mer för fabriker, affärer och biografer än för de religiösa samlingsplatser som deras förfäder låtit uppföra. Detta är i själva verket ett bevis på, att religionen utövas endast i syfte att erhålla något slag av ekonomisk vinnning. Ekonomisk vinning är nödvändig för att man skall kunna tillfredsställa sinnena."
Srimad Bhagavatam 1.1.2

Eller med andra ord: Ser man Gud som en visserligen mäktig varelse som dock bara har en funktion, nämligen att ge oss vad vi önskar bara vi ber vackert, så varför göra sig besväret att följa religiösa påbud och riter när man nu lika gärna kan ordna det man vill ha på andra och enklare sätt? Exit religion och in med det ekonomiskt och tekniskt avancerade samhället där man kan njuta så mycket man vill. Utan en massa besvärliga regler och förbud.

Allt detta låter förstås behändigt och bra och därmed borde religionsproblemet egentligen vara ur världen. Kruxet med ekonomisk utveckling och alla bekvämligheter och njutningar är bara att de i realiteten inte löser någonting. De grundläggande lidandena är precis desamma nu som på stenåldern: kroppen och psyket drabbas av diverse sjukdomar, andra levande varelser utsätter oss för olika angrepp och lidanden, tufft klimat och naturkatastrofer finns nu likaväl som då, och den som lyckas klara sig undan allt detta kommer ändå att åldras och dö. Skalar man bort den sofistikerade ytan så står vi på samma nivå nu som då. Frågan är väl om vi inte är mera oroade och förvirrade nu än någonsin tidigare och det gör det inte lättare att höja den andliga nivån.

Den frustrerade vetenskapen

2011-02-25T09:20:00.000-08:00

.

De flesta skulle väl svara på frågan om vad god utbildning är att en god utbildning är det samma som att ha kunskaper inom teknik, naturvetenskap, ekonomi, medicin och liknande. Knappast någon skulle svara att sann utbildning innebär förståelse om Gud, andesjälen och hur man blir befriad från lidande. A C Bhaktivedanta Swami förklarade att vad som lärs ut på våra högskolor inte är något annat än ordinärt hantverk, hur avancerat det än kan verka vara.

"Because he knows that technical art how to bring electric current, that does not mean he is educated. Education is different thing. The worker, they are just working so many wonderfully, but that does not mean they are educated. That is... In Sanskrit it is called... What is called? The English is "craftsmanship." He knows the art, how to do it. So at the present moment the technical education is there.

Formerly this technical education was entrusted to the demons. Formerly they were also manufacturing big, big aeroplanes, but they were being done by the demons, not by the great saintly persons, sages, no. They were being done by the demons. And the yogis, they could produce such wonderful things by their yogic mystic power. That was another thing. But generally, when there is question of manufacturing, that was being done by the demons.

So actually, at the present moment, although we are manufacturing so many nice things for the comforts of the body, but that does not mean it is education. Education means brahma-vidya, to understand what is that living force within this body that is working, what is his position, constitutional position, how it is working, wherefrom it has come, so many things. That is called brahma-jijnasa, to enquire about the spirit. That is education. So that education is lacking. Therefore there are so many problems at the present moment. " (Citat från föredrag 25/2/75 )

"So this is the beginning of spiritual education, to understand that the living entity is eternal and the body is changing. And then next question will be that if the body is changing, then this body will be changed, so after my death what kind of body I am going to accept? That is education. That is education. And if I remain blind, I do not care, and next life I become a dog, then what is the value of my present education? In spite of all education, next life I am going to become a dog or tree, then what is the value of my education? That education is not. Throughout the whole world perhaps we are giving this education. Throughout the whole world, find out any institution or university where this education is given. No. Simply big, big talks. And you talk something nonsense and take laureate, Nobel Laureate. That's all. It is going on. Somebody is talking nonsense that life is produced from matter, from chemicals, and if we challenge, "All right, combine some matter in egg form and bring life," that rascal will say, "No, it will take millions of years." And if the bird is giving life in five days, why you are taking doctorate title? Give the chicken doctorate title. The rascals are simply bluffing the people. This is going on in the name of education. Can anyone produce life by a combination of chemicals? And these rascals are advertising. We challenge, "All right, not very big thing. Egg, you can see there is some white substance and yellow substance, and you are very big scientist, you find out what are the chemicals and combine it and put it under legs of the chicken or in the incubator and bring life. Otherwise, why you are talking nonsense and cheating people?" Not only cheating people, people are becoming godless. Everything is science. And the science is this, cheating, that life can be produced by chemicals."(08/07/76)

Hårda ord kan man tycka, men faktum är att vad som lärs ut på våra universitet är relativ kunskap, dagens vetenskapliga kunskaper som alla är så stolta över kommer i framtiden att betraktas som mossig vidskepelse, precis som vi ler åt vad som ansågs vara absolut vetenskaplig sanning för några århundranden sedan. Vad som lärs ut vid universiteten är således relativ kunskap, inte absolut. Absolut kunskap förändras inte, den är och förblir sann i all evighet. Det säger sig självt att sådan kunskap kan man inte få från naturvetenskaplig forskning, en forskning som bedrivs av personer kanske råkar vara skickliga hantverkare inom sitt område, men likafullt är de inget annat än människor med de fel och brister som alla människor ofrånkomligen har.

Det blir på sätt och vis både rörande och tragiskt när den lilla människan med sina begränsade sinnen och tankeförmåga försöker sig på att studera det ofantliga universum, eller ännu hellre: att finna universums ursprung och orsak. Det är förstås en hopplös uppgift att försöka finna svaret på frågan om livets ursprung genom hjälplöst spekulerande. Det är väl därför som så många forskare i sin besvikelse och frustration bestämt sig för att om de inte lyckats finna någon Skapare så kan ingen annan göra det heller. Alltså finns Han inte.
Att en teori med såpass bristande bevisföring fått ett sådant genomslag, åtminstone i västvärlden, är egentligen märkligt, man borde åtminstone vara villig att lämna frågan öppen men icke.

Kvinnan i det vediska samhället Del 4

2010-05-01T00:50:00.000-07:00

Devahuti

Devahuti var dotter till Svayambhuva Manu. Hon gifte sig med den store vismannen Kardama Muni efter att ha hört talas om hans framstående egenskaper från Narada Muni. Herren Kapila, en inkarnation av Gudomens Högsta Personlighet, uppenbarade Sig som hennes son.

Det förklaras i Veda att våra relationer och familjeband i den materiella världen är som strån som flyter i en flod. Ibland för flodens strömmar ihop stråna för ett tag, och sedan skiljs de åt igen. Personer som har befriats från all materiell illusion har inga sentimentala föreställningar om familjelivet; de vet även om familjebanden i denna värld är mycket starka så varar de inte för evigt, om inte annat så upphör de för gott när familjemedlemmarna dör. Kardama Muni, Devahuti och Herren Kapila var inga vanliga ordinära personer, de var mycket framstående yogier och mystiker och hade stor kännedom om andlig kunskap.

Således så lämnade Kardama Muni hemmet så snart som deras son blivit vuxen, för att fortsätta sitt liv som eremit och asket. Herren Kapila stannade kvar för en tid för att undervisa Sin mor om andlig kunskap, sedan lämnade även Han hemmet. Devahuti stannade ensam kvar i sitt hem och ägnade resten av livet åt att utöva bhakti-yoga, hängiven tjänst.

Den sista perioden förde hon ett mycket asketiskt liv. Hon förlorade allt intresse för kroppslig bekvämlighet, och det berättas i Srimad-Bhagavatam att hon blev mycket mager på grund av sin självtukt och att hennes kläder förvandlades till trasor. Devahuti kände till allt om sanningen om livet och döden och var helt renad från alla orenheter. Hon hade bara en stor sorg i livet, att hennes son Herren Kapila hade lämnat henne. Här måste man komma ihåg att Kapila inte var en vanlig människa, utan Gudomens Högsta Personlighet Själv, som hade inkarnerat Sig som hennes son i syfte att sprida transcendental kunskap till människorna. Devahutis sorg var ett uttryck för hennes starka kärlek till Gud. Srila Prabhupada förklarar i sin innebördskommentar till den här berättelsen att en sådan ytterst stark kärlek till Gudomens Högsta Personlighet är andligt välgörande. Kärlek till en materiell son tvingar en till att stanna kvar i det materiella livet, men om samma kärlek överförs på den Högste Herren, så höjs man upp till den andliga världen för att förenas med Gud.

Devahuti mediterade oavbrutet på den Högste Herrens Vishnugestalt: "Hon gjorde detta med allvarligt utövande av gudshängiven tjänst. Eftersom hon var sträng i sin försakelse, godtog hon endast kroppens nödvändigaste behov. Hon blev belägen på kunskapens plattform på grund av att hon förverkligade den Absoluta Sanningen. Härvid blev hennes hjärta renat, hon blev helt och hållet försjunken i meditation på Gudomens Högsta Personlighet, och all fruktan på grund av inverkan från den materiella naturens kvaliteter försvann. Hennes inre sinne blev helt absorberat i den Högste Herren /.../Sålunda försvann alla materiella lidanden och hon uppnådde ett tillstånd av transcendental lycksalighet. Belägen i evig trance och fri från all illusion förorsakad av den materiella naturens kvaliteter, glömde hon bort sin materiella kropp, på samma sätt som man glömmer bort sina olika kroppar i drömmen. Genom att följa alla de principer som Kapila hade lärt henne, blev Devahuti strax därefter befriad ur den materiella fångenskapen, och utan svårighet nådde hon Gudomens Högsta Personlighet i form av Översjälen.

Man bör förstå att det palats, i vilket Devahuti nådde sin fulländning, måste vara en mycket helig plats. Den platsen är känd överallt i de tre världarna under namnet Siddhapada. Hennes kropps materiella element har sammansmält med vattnet och är nu en rinnande flod, som är den heligaste av alla floder. Var och en som badar i denna flod erhåller ävenledes fulländning."
(Ur Srimad Bhagavatam Canto 3, Kapitel 33 )

Dagens citat

2010-04-30T01:27:00.000-07:00

När rena samtalsämnen om den transcendentala världen diskuteras, glömmer åhörarna all materiell längtan, åtminstone för stunden. Och inte bara det; de avundas inte längre varandra, och inte heller lider de av ängslan eller fruktan.

Vaikuntha betyder "utan ängslan", och den materiella världen innebär ängslan överallt. De levande varelser som har godtagit denna materiella värld som boning är fyllda av ängslan. En plats där de heliga ämnen som rör Gudomens Högsta Personlighet diskuteras bland rena gudshängivna blir omedelbart Vaikuntha. Sådan är metoden för sravanam kirtanam visnoh, hörandet och lovsjungandet av den Högste Herren Vishnu. Herrens närvaro i form av transcendental ljudvibration framkallar Vaikuntha-atmosfären. Denna atomsfär är fri från fruktan och oro. Ingen levande varelse behöver frukta någon annan. Genom att höra Herrens heliga namn och härlighet lovsjungas, utför en person fromma handlingar. Därmed upphör omedelbart hans längtan efter materiella ting. I den materiella världen är var och en avundsjuk på sin nästa. Denna djuriska avund förekommer i människosamhället så länge man inte utför sankirtana-yajna, sjungandet av de heliga namnen - Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare / Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare.

SB 4.30.35

Reinkarnation förklarad

2010-04-29T01:00:00.000-07:00

De flesta har väl hört talas om karma och reinkarnation, men det är inte alltid så lätt att förstå hur de fungerar. Srimad-bhagavatam - en av Indiens viktigaste andliga skrifter - reder ut begreppen:

I sitt nästa liv får den levande varelsen åtnjuta verkningarna av sina handlingar i detta liv.

Experterna, som känner till de vediska slutsatserna, säger att man njuter eller lider av verkningarna från sina tidigare handlingar. Men i praktiken finner vi hur den kropp som utförde handlingar i det föregående livet redan har gått förlorad. Så hur är det möjligt att njuta eller lida av återverkningarna från de handlingar som utfördes i en annan kropp?

Den nuvarande kroppen kan förintas på det grovfysiska planet, men den finfysiska kroppen finns fortfarande kvar, och den bär själen till nästa kropp. I själva verket är den grovfysiska kroppen beroende av den finfysiska kroppen. Själen bärs av den finfysiska kroppen tills den befrias från den grova materiella fångenskapen.

Den levande varelsen handlar i en grovfysisk kropp i detta liv. Denna kropp tvingas till handlingar av den finfysiska kroppen, som består av inre sinne, intelligens och ego. När den grovfysiska kroppen gått förlorad, finns den finfysiska kroppen fortfarande kvar för att njuta eller lida. Därför har ingenting förändrats.

Den levande varelsen har två sorters kroppar - den grovfysiska kroppen och den finfysiska kroppen. I själva verket njuter han genom den finfysiska kroppen, vilken består av inre sinne, intelligens och ego. Den grovfysiska kroppen är ett yttre hölje som fungerar som ett instrument. När den grovfysiska kroppen gått förlorad, dvs när den dör, kommer dess upphov - det inre sinnet, intelligense och egot - att leva vidare och medför en ny grovfysisk kropp. Den finfysiska kroppens aktiviteter - antingen de är rättfärdiga eller orättfärdiga - skapar en ny situation där den levande varelsen kan njuta eller lida i nästa grovfysiska kropp.

När den levande varelsen drömmer, överger han den verkliga, levande kroppen. Genom aktiviteterna hos sitt inre sinne och sin intelligens, handlar han i en annan kropp, antingen som en gud eller en hund. Efter att ha övergett denna grovfysiska kropp, inträder den levande varelsen antingen i en djurkropp eller i en halvguds kropp på denna eller någon annan planet. Därmed åtnjuter han återverkningarna av sina handlingar i sitt förra liv.

Trots att upphovet till lidande och lycka är det inre sinnet, intelligensen och egot, krävs det fortfarande en grovfysisk kropp som ett instrument för njutning. Den grovfysiska kroppen kan förändras, men den finfysiska kroppen fortsätter att handla. I själva verket befinner sig den levande varelsen i den finfysiska kroppen, även om den grovfysiska till synes byts ut och han bebor grovfysiska kroppar på olika planeter. Alla de aktiviteter som utförs av den levande varelsen i den finfysiska kroppen kallas illusoriska eftersom de inte är varaktiga. Befrielse innebär att frigöra sig från den subtila kroppens bojor.

Den levande varelsen arbetar under den kroppsliga föreställningen "Jag är det här, jag är det där. Min plikt är sådan, och därför skall jag göra detta." Allt detta är olika mentala intryck, och dessa aktiviteter är temporära, men ändå ges den levande varelsen genom Herrens nåd en möjlighet att få förverkliga alla sina mentala påhitt. Därför erhåller han en ny kropp.

Så länge man är försjunken i den kroppsliga livsuppfattnignen, kommer ens aktiviteter att äga rum på detta plan. Detta är inte särskilt svårt att förstå. Det är inte ett faktum att den levande varelsen upphör att existera efter den grovfysiska kroppens undergång. När den grovfysiska kroppen upphör att fungera, finns den levande varelsens planer kvar i sinnet, och genom Herrens barmhärtighet ges den levande varelsen en möjlighet att låta dessa planer ta form i nästa liv. Detta är känt som karma-lagen.

Man kan förstå den levande varelsens mentala eller medvetna tillstånd genom att iaktta aktiviteterna hos två slags sinnen - kunskapsinhämtande sinnen och handlingssinnena. Likaledes kan man genom att iaktta det mentala tillståndet eller medvetendet hos en person bilda sig en uppfattning om hans ställning i sitt tidigare liv.

Det finns ett ordspråk som lyder, "Ansiktet är själens spegel". När man är arg, kommer ens vrede omedelbart att visa sig i ansiktet. Likaledes återspeglas andra mentala tillstånd i den grovfysiska kroppens handlingar. Med andra ord är den grovfysiska kroppens aktiviteter följdverkningar av det mentala tillståndet. Det inre sinnets aktiviteter utgörs av tankar, upplevelser och vilja. Sinnets vilja manifesteras i kroppens aktiviteter. Slutsatsen är att vi genom att studera kroppens och sinnenas aktiviteter kan bilda oss en uppfatttning om det inre sinnets tillstånd.

Ibland upplever vi plötsligt något som vi aldrig tidigare har erfarit genom vår syn eller hörsel i den nuvarande kroppen. Ibland uppträder sådana saker plötsligt i drömmar.

Sinnesintrycket finns bevarat i det inre sinnet och kommer ibland till uttryck antingen i drömmen eller i tanken Slutsatsen är att det inre sinnet är ett lager av olika tankar och erfarenheter som vi upplevt under våra tidigare liv. Därför finns det en kontinuerlig kedja från ett liv till ett annat, från vårt förra liv till detta liv, och från detta liv till ett framtida liv.

Den levande varelsen som har ett finfysiskt, mentalt täckelse, utvecklar allehanda tankar och föreställningar på grund av sin tidigare kropp. Det är omöjligt att inbilla sig något på det mentala planet utan att ha sett det i en tidigare kropp.

I själva verket är Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, den högste njutaren. När en levande varelse önskar imitera Honom, ges han en möjlighet att tillfredsställa sin felaktiga önskan att härska över den materiella naturen. Detta är början till hans fall. Så länge han befinner sig i denna materiella atmosfär har han ett finfysiskt fordon i form av det inre sinnet, vilket är ett lager av allehanda materiella önskningar.

Det inre sinnet är orsaken till att den levande varelsen antar en viss slags kropp enligt sitt umgänge med den materiella naturen. Man kan genom att iaktta den levande varelsens sinnesbeskaffenhet sluta sig till hur han levde sitt tidigare liv, såväl som vilken slags kropp han kommer att anta i framtiden. Därmed utvisar det inre sinnet den tidigare kroppen och den kommande kroppen.

Det inre sinnet är som ett register med information om ens tidigare och framtida liv. Om en person är en gudshängiven, har han utvecklat gudshängiven tjänst i sitt tidigare liv. Om man har en kriminell läggning, var man på samma sätt kriminell i sitt föregående liv. På samma sätt kan vi av det inre sinnet sluta oss till vad som kommer att hända i ett framtida liv.

Ibland ser vi i drömmen något som vi aldrig har upplevt eller hört talas om i detta liv, men alla dessa händelser har erfarits vid andra tillfällen, på olika platser och under olika förhållanden.

Den levande varelsens inre sinne fortsätter att existera i olika grovfysiska kroppar, och det lagrar olika tankar beroende på ens önskan om sinnesnjutning. I det inre sinnet uppträder dessa tillsammans i olika kombinationer, och därför framträder ibland dessa bilder såsom saker vilka aldrig tidigare setts eller hörts.

Det inre sinnets fortsätter att existera trots att kroppen byts ut. Även i detta liv upplever vi ibland drömmar om vår barndom. Fastän sådan händelser nu förefaller främmande för oss, bör man förstå att de har lagrats i sinnet och attt de därför blir synliga i drömmen. Själens vandring orsakas av den subtila kroppen, vilken är ett lager av allehanda materiella önskningar. Såvida man inte är helt försjunken i Krishnamedvetande fortsätter de materiella önskningarna att komma och gå. Sådan är det inre sinnets natur - att tänka, känna och vilja. Det inre sinnet anstiftar planer för materiell njutning, och den grovfysiska kroppen agerar som ett instrument för att förverkliga sådana önskningar och planer. Det inre sinnet är det plan där alla önskningar ständigt kommer och går.

Krishnamedvetande innebär ständigt umgänge med Gudomens Högsta Personlighet i ett mentalt tillstånd där den hängivne kan iaktta den kosmiska manifestationen precis på samma sätt som Gudomens Högsta Personlighet Själv gör.

Ingen levande varelse kan vara fri från födelsens och dödens kretslopp utan att uppta Krishnamedvetande, och därför sägs det tydligt i denna vers att den som är helt försjunken i Krishnamedvetande med ens befrias från tidigare och framtida mentala önskningar.

Den finfysiska materiella kroppen består av intelligens, inre sinne, sinnen, sinnesförmeål och de materiella kvaliteternas återverkningar, och så länge den existerar kommer den falska identitetens medvetande och dess relativa objekt, den grovfysiska kroppen, också att existera.

På grund av skeendena i den finfysiska kroppen utvecklar den levande varelsen grovfysiska kroppar och överger dem i sinom tid. Detta förlopp kallas själavandring. På så sätt blir själen utsatt för olika sorters så kallad njutning, sorg, fruktan, lycka och olycka.

Larven förflyttar sig själv från ett blad till ett annat genom att först ta fäste på det nya bladet och därefter överge det gamla. Likaledes måste den levande varelsen i enlighet med sitt tidigare arbete få fäste i en ny kropp innan han överger den nuvarande. Detta på grund av att det inre sinnet är ett förråd av allehanda önskningar.

En levande varelse som är alltför absorberad i materiella aktiviteter blir mycket attraherad av den materiella kroppen. Ända in i dödsögonblicket tänker han på sin nuvarande kropp och den anhöriga som har ett förhållande till den. Därmed förblir han helt försjunken i den kroppsliga livsuppfattningen, till den grad att han inte ens i dödsögonblicet vill överge sin nuvarande kropp.

Så länge vi önskar ägna oss åt sinnesnjutning orsakar vi materiella handlingar. När den levande varelsen agerar på det materiella planet njuter han av sinnena, och medan han njuter av sinnena skapar han en följd av materiella handlingar. På så sätt blir den levande varelsen fångad som en betingad själ.

När vi befinner oss i den finfysiska kroppen skapar vi många planer för att uppleva sinnesnjutning. Dessa planer lagras i sinnet som bija, roten till fruktbärande handlingar. I stället för att kasta sig själv i havet av materiella handlingar bör man endast godta materiella handlingar i den mån detta är nödvändigt för att hålla kropp coh själ samman. Återstoden av sin tid bör man ägna åt att utöva transcendental, kärleksfull tjänst till Herren. På så sätt kan man befrias från de materiella aktiviteternas återverkningar.

Du bör alltid vara medveten om att denna kosmiska manifestation skapas, upprätthålls och förintas genom den Högsta Personliga Gudens vilja. Följaktligen står allting i denna kosmiska manifestation under Herrens herravälde. För att bli upplyst i denna fulländade kunskap bör man ständigt engagera sig själv i gudshängiven tjänst.

Självförverkligande, dvs insikten om sig själv som Brahman, andesjäl, är mycket svårt att uppnå i den materiella betingelsen. Men om vi upptar gudshängiven tjänst kommer emellertid Herren gradvis att uppenbara Sig själv. På så sätt kan den framåtskridande gudshängivne gradvis förverkliga sin andliga ställning.

En önskan att uppehålla kroppen, hustrun och barnen kan också iakttas i djursamhället. Djuren äger full intelligens för att sköta sådana angelägenheter. Vad är då skillnaden mellan en människa och ett djur, om människan endast är framstående i detta avseende? Man bör noggrant försöka förstå att denna mänskliga livsform uppnå efter en mångfald födslar i evolutionsförloppet. En lärd man som överger den kroppsliga livsuppfattningen, såväl grovt som subtilt sett, kommer genom sin upplysning i andlig kunskap att bli en betydande andesjäl, liksom den Högste Herren Själv.

Hur skulle ett djur kunna arbeta så hårt för att uppehålla sin kropp om det inte ägde ett visst förnuft? Det är inte sant att djuren saknar förnuft, men deras förnuft är emellertid inte särskilt utvecklat.

Om en levande varelse har utvecklat Krishnamedvetande och är barmhärtig mot andra, och om hans andliga kunskap om självförverkligande är fullständig, kommer han omedelbart att nå befrielse från den materiella tillvarons fångenskap.

En levande varelse måste vara barmhärtig gentemot andra levande varelser om han önskar framskrida i självförverkligande. Detta innebär att han måste förkunna denna kunskap efter att själv ha nått fulländning och insikt om sin egen ställning som en evig tjänare till Krishna. Attt förkunna detta innebär att visa sann barmhärtighet mot andra levande varelser. Andra sorters humanitärt arbete må gynna kroppen temporärt, men eftersom en levande varelse är en andesjäl kan man i det långa loppet endast visa honom sann barmhärtighet genom att skänka kunskap om hans andliga tillvaro.

Allt som äger rum i tiden, vilken utgörs av det förflutna, nuet och framtiden, är endast en dröm. Detta är den hemliga insikten som ges i alla de vediska skrifterna.

Faktum är att hela den materiella tillvaron bara är en dröm. Därför är det egentligen inte frågan om vare sig det förflutna, nuet eller framtiden. Personer som är begivna på karma-kanda-vicara, vilket betyder "arbete för framtida lycka genom fruktbärande handlingar", drömmer även de. Likaså är tidigare och nuvarande lycka också bara drömmar. Den egentliga verkligheten är Krishna och tjänst till Krishna, vilket kan rädda oss från mayas bojor, ty Herren säger i Bhagavad-gita: "de som överlämnar sig till Mig kan lätt tränga bortom Min illusoriska energi."

Ur Srimad-bhagavatam, Canto 4, Kapitel 29

-------------------------

"

Kvinnan i det vediska samhället Del 3

2010-04-28T01:19:00.000-07:00

Kunti

För ca 5000 år sedan nedsteg Herren Krishna på jorden och uppenbarade sig i en framstående kunglig familj. Srimati Kuntidevi var Hans faster. Kunti var en andligt mycket avancerad kvinna och en ren hängiven. Trots att Herren Krishna spelade rollen som hennes brorson så visste Kuntidevi mycket väl att Han i själva verket var Gudomens Högsta Personlighet.

Vid ett tillfälle frambar hon sina böner direkt till Honom, böner som visade hennes rena oförfalskade hängivenhet till Herren Krishna. A C Bhaktivedanta Swami Prabhupada har ägnat en hel bok åt dessa böner; Teachings of Queen Kunti.

Srimati Kuntidevis liv var händelserikt och dramatiskt, på grund av släktgräl tvingades hon fly tillsammans med sina söner och det gjordes flera attentat emot deras liv.

Kunti var egentligen dotter till Surasena, och syster till Vasudeva, Herren Krishnas far, men hon adopterades tidigt av kung Khuntibhoja som var den som gav henne namnet Kunti.

Kunti födde sin första son när hon fortfarande var ogift, vilket var något mycket ovanligt på den tiden.

Orsaken till detta var att hon en gång som ung flicka välsignades av en visman med förmågan att kalla på en av halvgudarna närhelst hon önskade det. Hon blev nyfiken om detta verkligen stämde och kallade på solguden som omedelbart uppenbarade sig. Kunti blev alledes förskräckt och bad så mycket om ursäkt för att hon stört honom i onödan, en ursäkt som solguden accepterade. Resultatet av deras möte blev Karna, Kuntis första son.

Men eftersom hon var ogift blev hon rädd för vad folk skulle säga och satte i smyg ut det nyfödda barnet i floden Ganges, där han senare räddades av en fiskare. Karna stupade sedermera i det stora slaget på Kuruksetra. Kuntidevi hade aldrig glömt sin förstfödda son och sörjde honom djupt.

Så småningom gifte sig Kunti med kung Pandu och blev mor till fem söner: Yudhisthira, Bhima, Arjuna, Nakula och Sahadeva. Kung Pandu dog tidigt och Kuntidevi blev ensam med sina fem barn, omgiven av fientliga släktingar som ville ta makten över kungariket. Kunti tvingades fly med sina söner och levde i exil flera år och under den här tiden utsattes familjen för flera mordförsök. Det var först efter det stora slaget på Kuruksetra, där bröderna äntligen lyckades besegra sina fiender, som familjen kunde återvända hem. Yudhisthira, den äldste av kung Pandus söner, kröntes till kung över riket. Han blev en idealisk kung, känd för sin stora hederlighet och omsorg om medborgarna.

På sin ålderdom drog Kunti sig tillbaka tillsammans med den berömda asketen Gandhari för ett liv som eremit i skogen. De avled båda i en skogsbrand där.

Kunti sägs ha varit en inkarnation av den kraft hos Gudomens Högsta Personlighet som medför framgång.

"O Krishna, de, som utan uppehåll lyssnar till eller lovsjunger och återupprepar Dina transcendentala gärningar, eller finner glädje i att andra gör så, ser förvisso Dina lotusfötter, som ensamma kan förhindra kretsloppet av födelse och död."
Ur Drottning Kuntis Böner Srimad-Bhagavatam 1.8.36

Kvinnan i det vediska samhället Del 2

2010-04-27T00:47:00.000-07:00

Här fortsätter min serie om kvinnan i det vediska samhället.

Ghandari
.

Ghandari beskrivs som en verkligt framstående asketisk personlighet, men också som en trogen livskamrat till sin man och en tillgiven mor. Srila Prabhupada beskriver henne som en idealisk kvinna, såväl som mor, hustru och asket, en kvinna av en kaliber som man sällan stöter på i världshistorien.

Ghandari sägs ha varit okänslig för alla slags lidanden, stark och orädd. Hennes trohet mot sin make Dhritarastra var total, trots att hans karaktär inte alltid var den bästa. Det berättas att eftersom Dhritarastra var blind sedan födseln, så beslutade Gandhari att även hon leva som blind och hade därför alltid sin ögon övertäckta. Ghandhari hade flera söner och sonsöner, men fick uppleva sorgen att förlora dem alla i det stora slaget på Kuruksetra. Det var ett hårt slag som hon dock tog med filosofiskt lugn.

Dhritarastra kom på sin ålderdom på bättre tankar och drog sig tillbaka till ett liv som asket och eremit i skogen. Ghandari följde honom troget in i det sista.

--------

Det är stor skillnad på människor i vår tid och i det forntida vediska samhället. Vi kan inte imitera den tidens människor, men berättelserna om deras liv är ändå menade att inspirera oss.

I det vediska samhället var egenskaper som trohet, lojalitet och kyskhet mycket uppskattade. Kyskhet vet väl knappt folk vad det är längre, men i Veda förklaras det att kyskhet är något som gör kvinnan stark. Kyskhet innebär att man har kontroll över sina drifter och vet när och hur de skall användas. I det vediska samhället ansågs inte kvinnan vara en maskin för sinnesnjutning, och sex var bara tillåtet inom äktenskapet. Ett giftermål var för hela livet, ett gift par var som två delar av en helhet. Det gav en stor stabilitet och trygghet i livet för både vuxna och barn, ingen behövde vara rädd för att endera av parterna en dag tröttnade och gav sig iväg.

Det är klart att för att ett familjeliv skall kunna fungera så måste alla inblandade vara beredda att kompromissa och kunna göra uppoffringar. I det vediska samhället förväntades det av en kvinna att hon skulle tjäna sin man och mannen förväntades i sin tur beskydda sin hustru. Var och en hade sin roll och uppgift att uppfylla.

Hedonisterna tycker att sådant här är tråkigt. Hedonisterna påstår att livet blir roligare om man har noll självkontroll och om alla kvinnor är tillgängliga för alla. Det är möjligt att hämningslösa män har något att vinna på en sådan livsstil, åtminstone för tillfället. Kvinnor i allmänhet har däremot allt att förlora. En kvinna som inte är stark och kysk riskerar att bli utnyttjad på så många sätt, könssjukdomar slår hårdare mot kvinnor, det är kvinnor som blir gravida och måste göra abort alternativt bli ensamstående mammor. Det är kvinnor som i värsta fall blir våldtagna, misshandlade eller konsumerade som råvara i sexindustrin. Hedonism skapar cyniska och känslomässigt utbrända människor och den bittra eftersmaken av att ha utnyttjat eller låtit sig utnyttjas.

Det är tragiskt att hedonismen har fått sådan genomslagskraft, många tror att man måste leva på det här viset, att avsagdhet och självkontroll är någonting "knäppt". I själva verket är avsagdhet ett bra sätt att undvika en massa problem, livet blir så mycket lättare. Prabhupada brukade säga att befrielse är enkelt men för att komma till helvetet så måste man anstränga sig ordentligt. Det krävs ett väldigt jobb för att trassla in sig i saker som drogmissbruk, djurslakt och otillåtet sexliv, för att inte tala om hur mycket pengar man måste jobba ihop för att ha råd med det.

För att ha ett lyckligt och okomplicerat liv behöver man egentligen inte göra något särskilt alls, det räcker med att ta det lugnt, leva enkelt och vara nöjd med tillvaron.

Kvinnan i det vediska samhället

2010-04-25T01:06:00.000-07:00

I Srimad-Bhagavatam berättas det om många framstående hängivna, varav flera är kvinnor.

Jag skulle vilja berätta lite om dessa kvinnor och om kvinnans roll i det vediska samhället.

Synen på kvinnans roll och uppgift i det vediska samhället skiljer sig en hel från hur det fungerar numera. En del kan väl verka ganska främmande för oss i dag, i vårt "jämställda" samhälle. Det är väldigt förvirrande och motsägelsefulla krav som ställs på kvinnor idag, dels krävs det att de skall vara översexualiserade bimbos och dels förväntas de vara tuffa aggressiva kvinnor som konkurrerar stenhårt med männen. Nånstans i alltihopa skall de hinna med att vara en bra mamma också. Ännu mer förvirrat blir det med de senaste årens genusteoretiserande, dvs att könstillhörighet inte är något som man föds med utan en social konstruktion.

Ur en andlig synvinkel så kan man på sätt och vis hålla med här, eftersom andesjälen tvingas acceptera olika kroppar gång efter gång. När en kropp blir utsliten och dör, så vandrar individen vidare till en ny kropp. Människokropp eller djurkropp, man eller kvinna; vi byter kroppsliga identiteter hela tiden. Den som var kvinna i ett tidigare liv kan alltså mycket väl återfödas som man, liksom en man kan återfödas som kvinna, den kroppsliga könstillhörigheten är inget som varar för evigt. Men när vi väl har hamnat i en viss kropp så tvingas vi att agera i enlighet med den kroppens egenskaper.

Att män och kvinnor skiljer sig från varandra fysiskt är det väl ingen som förnekar, det faktum att det även finns psykiska skillnader har det däremot nästan blivit lite tabubelagt att tala om.

Det är förstås förståeligt att man vill komma ifrån det förtryck och den exploatering som kvinnor har utsatts för, men att på ett konstlat sätt försöka förneka de generella skillnader som faktiskt finns mellan kvinnor och män är fel väg. Det går inte att uppnå sann respekt för andras värde om man inte lär sig att se bortom kroppen. Det är först när man nått insikten att kroppen bara är ett skal, ett klädesplagg som den eviga andliga individen för tillfället råkar befinna sig i, som man vet vad verklig respekt för alla levande varelser innebär.

I det vediska samhället hade varje individ sin bestämda uppgift och plikter att utföra. En stor skillnad mellan det vediska samhället och vårt nutida individinriktade samhälle var just pliktkänslan. Varje individ visste att deras uppgift var viktig för att helheten skulle kunna fungera.

Den vediska kvinnans viktigaste uppgift var som hustru, mor och som ansvarig för hem och hushåll. Det är arbeten som har mycket låg status idag, och därför anses det alltså som förnedrande för en kvinna att ägna sig åt familj och hem. Så var det inte på den vediska tiden. I en tid av självhushåll var det en absolut livsnödvändighet att någon tog ansvaret för livsmedel, textiltillverkning, hygien, skötsel av barn, gamla och djur och allt annat som behövdes för att livet skulle fungera. Man och kvinna förväntades fungera som en enhet och ett äktenskap var ett samarbete som varade tiden ut, återigen en stor skillnad från nutiden, nu när ett äktenskap eller förhållande bara varar så länge som det känns kul.

Det är starka kvinnor som skildras i Srimad -Bhagavatam. De var personer med mycket stark karaktär, stora hängivna, avancerade yogier och asketer. Berättelserna om deras personlighet och gärningar är avsedda att utgöra en inspiration för alla som vill avancera i andligt liv.

Arci

Drottning Arci var hustru till Prithu Maharaja, en föredömlig kung och gudshängiven.

När han fullgjort sin uppgift som föredömlig regent gav han upp all makt och rikedom och tillbringade sin sista tid som asket i skogen. Drottning Arci följde honom. Deras befrielse från jordelivet beskrivs så här:

Drottningen, Prithu Maharajas hustru, vars namn var Arci, åtföljde sin make till skogen. Eftersom hon var en drottning var hennes kropp mycket känslig. Fastän hon inte förtjänade att leva i skogen, lät hon frivilligt sina lotusfötter beröra marken.

Eftersom Prithu Maharajas hustru var drottning och dessutom en kungadotter, hade hon aldrig beträtt markytan, ty drottningar brukade aldrig träda ut ut palatset. De gick naturligtvis aldrig ut i skogarna för att genomgå de svårigheter som ett liv i vildmarken innebär. I den vediska civilisationen finner man hundratals liknande exempel på hur drottningarna visar prov på sådan försakelse och tillgivenhet till sina makar. /../När maken är en kung, sitter hon vid hans sida som drottning, och när han går till skogs följer hon honom också, trots att hon måste utstå allsköns svårigheter i skogen.

Trots att drottning Arci inte var van vid sådana svårigheter, följde hon sin makes reglerande principer att leva i skogen som de stora vismännen. Hon sov direkt på marken och åt endast frukt, blommor och blad, och eftersom hon inte var lämpad för ett sådant liv, blev hon klen och mager. Men på grund av den glädje hon erfor genom att tjäna sin make, kände hon inga besvär.

Efter perioden som brahmacari inträder mannen in i familjelivet, och kvinnan blir också uppfostrad av sina föräldrar till en kysk hustru. När pojken och flickan förenas är därför bägge tränade inför ett liv tillägnat ett högre syfte. Pojken har lärt sig att utföra sin plikt i överensstämmelse med livets högre ändamål. och flickan har lärt sig att följa honom. Den kyska hustruns plikt är att på alla sätt behaga sin make i familjelivet, och när maken avträder från familjlivet skall hon bege sig till skogen och inträda i vanaprastha-livet, eller vana-vasi. Under den tiden skall hustrun åtfölja sin make och ta hand om honom, liksom hon gjorde i familjelivet. Men när maken inträder i försakelsens livsordning, sannyasa, skall hustrun återvända hem och bli en helig kvinna, och därmed blir hon ett föredöme för sina barn och sonhustrur och visar dem hur man lever ett liv i försakelse.

När drottning Arci såg att hennes make, som hade varit så barmhärtig mot henne och mot jorden, inte längre visade några livstecken, beklagade hon sig en stund och byggde därefter ett likbål på krönet av en kulle, på vilke hon placerade sin makes kropp.

Efter att drottningen inte längre kunde finna några livstecken hos son make sörjde hon en stund. Drottingen var fullständigt medveten om att hennes make inte var död, trots att symptomen på liv - handling, intelligens och varseblivning - hade upphört. I Bhagavad-gita (2.13) förklaras:

dehino smin yatha dehe

kaumaram yauvanam jara

tatha dehantar -praptir

dhiras tatra na muhyati

"Liksom den förkroppsligade själen ständigt vandrar i denna kropp, från barndom till ungdom till ålderdom, vandrar själen också in i en annan kropp vid döden. Den självförverkligade själen förvillas ej av en sådan förändring."

En förnuftig person sörjer inte då en levande varelse vandrar från en kropp till en annan - en företeelse som vanligtvis kallas döden - ty han vet att den levande varelsen inte är död utan bara har flyttat från en kropp till en annan. Drottningen borde ha gripits av rädsla över att vara ensam i skogen med sin döde makes kropp, men eftersom hon var en ädel hustru till en stor personlighet, sörjde hon en kort stund men förstod snart att hon hade många plikter att utföra. Istället för att spilla tid på att beklaga sig, arrangerade hon ett likbål på krönet av en kulle och placerade därefter sin makes kropp därpå för att bränna den.

Därefter utförde drottningen de föreskrivna begravningsceremonierna och frambar offergärder bestående av vatten. Eter att ha badat floden betygade hon sin vördnad till olika halvgudar som befann sig i himlens olika planetsystem. Därefter gick hon runt elden, varpå hon i tankar på sin makes lotusfötter trädde in i dess flammor.

Tusentals halvgudahustrur och deras makar frambar därefter böner till drottning Arci, den mäktige kung Prithus kyska hustru, ty de var mycket tillfredsställda med att se hennes hjältemodiga handling.

Vid det tillfället befann sig halvgudarna på Mandrar-bergets topp, och deras hustrur började ösa blommor över likbålet och talade på följande sätt med varandra.

Halvgudarnas hustrur sade: All ära till drottning Arci! Vi kan se att denna drottning till den store kung Prithu, kejsaren över all världens kungar, har tjänat sin make med sitt sinne, sina ord och sin kropp, precis som lyckogudinnan tjänar Gudomens Högsta Personlighet, Yajnesa, dvs Vishnu.

Halvgudarnas hustrur fortsatte: Se hur denna kyska kvinna, Arci, i kraft av sina ofattbara fromma handlingar fortfarande följer sin make uppåt, så långt våra blickar når.

Dessa kvinnor var helt enkelt häpna över att se hur Prithu Maharja och hans hustur nådde en såan upphöjd ställing. Fastän de själva var hustrur till invånarna på de högre planetsystemen medan Prithu Maharaja kom från ett lägre planetsystem (jorden), passerade nu kungen och hans hustru förbi halvgudarnas sfär och fortsatte upp mot Vaikunthaloka. /.../Vaikuntha-planeterna ligger bortom eller ovan dessa materiella planeter, och det var till dessa Vaikuntha-planeter som Prithu Maharaja och hans hustru färdades.

Kvinnorna på de högre planetsystemen var förmögna att se både uppåt och nedåt. När de tittade ned kunde de se hur Prithu Maharajas kropp förbrändes och hur hans hustru, Arci, trädde in i elden, och när de såg uppåt kunde de se hur de båda färdades till Vaikunthaloka i två flygplan. Deta är endast möjligt genom ofattbara handlingar. Prithu Maharaja var en ren gudshängiven, och hans hustru, drottning Arci, följde helt enkelt sin make. Därmed kunde båda betraktas som rena gudshängivna, och därför är de förmögna att utföra ofattbara handlingar. Sådana handlingar är omöjliga att utföra för vanliga människor. Faktum är att vanliga män inte ens förmår uppta gudshängiven tjänst, och inte heller kan vanliga kvinnor upprätthålla sådan kyskhetslöften och följa sina makar i alla avseenden.

I denna materiella värld har varje människa en kort livslängd, men de som är engagerade i gudshängiven tjänst återvänder hem, tillbaks till Gudomen, ty de befinner sig i själva verket på befrielsens väg. För sådana personer är ingenting omöjligt att uppnå.

S B 4.23.19 -27

Instruktioner för andligt liv Del 2

2010-04-24T01:45:00.000-07:00

Här fortsätter instruktionerna om hur man skall praktisera andligt liv och vilka faror man skall se upp med. Nedanstående utgör förstås bara en bråkdel av det stora eposet Srimad-Bhagavatam, som innehåller tusentals verser med berättelser om Herren och Hans hängivna, filosofiska diskussioner, andliga instruktioner m m. På 60-70-talet genomförde A C Bhaktivedanta Swami den gigantiska uppgiften att översätta Srimad-Bhagavatam till engelska. Han kommenterade dessutom utförligt varje vers, beskrev den kulturella och historiska bakgrunden samt förklarade filosofin på ett lättförståeligt sätt.

Den gudshängivne bör gradvis öka sitt kultiverande av gudshängiven tjänst genom att ständigt höra om den Högsta Personliga Gudens transcendentala egenskaper. Dessa lekar är som smycken på de gudshängivnas öron. Genom att utföra gudshängiven tjänst och höja sig över de materiella kvaliteterna, kan man lätt bli stadigt förankrad i transcendensen, i Gudomens Högsta Personlighet.

Denna vers är särskilt avsedd att ge stöd åt den gudshängivna process som består av hörande. En gudshängiven önskar inte här om någonting annat än ämnen som rör andliga aktiviteter eller den Högsta Personliga Gudens lekar. Vi kan öka vårt intresse för Gudshängiven tjänst genom att höra Bhagavad-gita och Srimad-Bhagavatam från förverkligade själar. Ju mer vi lyssnar till de förverkligade själarnas ord, desto mer gör vi framsteg i vårt hängivna liv. Ju mer vi framskrider i hängivet liv, desto mer obundna blir vi till den materiella världen. Ju mindre bundna vi blir till den materiella världen, såsom tillråds av Herren Caitanya Mahaprabhu, desto mer ökar vår till givenhet till Gudomens Högsta Personlighet.

S B 4.22.25

När själen lever för sinnesnjutnings skull skapar han olika önskningar, och av den anledningen blir han underkastad olika beteckningar. Men när man befinner sig i en transcendental ställning är man inte längre intresserad av något annat än att uppfylla Herrens önskningar.

När den levande varelsen är täckt av materiella önskningar, är han också täckt av vissa kroppsliga beteckningar. Därför betraktar han sig själv som ett djur, en människa, en halvgud, en fågel osv. Han blir på många olika sätt påverkad av falsk identifikation som härrör ur falsk själviskhet, och då han är täckt av illusoriska materiella önskningar skiljer han mellan materia och ande. När man slutar göra denna åtskillnad finns det inte längre någon skillnad mellan ande och materia. Då är anden den enda förhärskande faktorn.

Så länge man är täckt av materiella begär, tror man sig själv vara härskaren eller njutaren, Därför handlar man för att erhålla sinnesnjutning och blir utsatt för olika materiella kval, lycka och olycka. Men när man är fri från en sådan livsuppfattning är man inte längre underkastad beteckningar betraktar istället allting som andligt och förbundet med den Högste Herren.

S B 4.22.28

När det inre sinnet och de yttre sinnena attraheras till att njuta av sinnesföremålen, blir det inre sinnet oroat. Följden av att man alltid tänker på sinnesföremålen är att ens verkliga medvetande i det närmaste går helt förlorat, liksom vatten i en sjö som gradvis sugs upp av kraftiga grässtrån vid stranden.

I denna vers beskrivs det mycket åskådligt hur vårt verkliga Krishnamedvetande blir förorenat och hur vi gradvis nästan helt förlorar minnet av vårt förhållande med den Högste Herren.

När sinnet tillåts att ständigt begrunda sinnenjutning, kommer det att orsaka vår materiella fångenskap. Om vårt sinne bara är fyllt av tankar på sinnesnjutning, kommer vi genom detta ständiga utövande aldrig att kunna glömma sinnesnjutning, även om vi önskar Krishnamedvetande. Även om man beger sig til Himalaya eller till skogen, kommer ens sinne att fortsätta begrunda föremålen för sinnesnjutning. På så sätt kommer gradvis ens intelligens att påverkas. När intelligensen drabbas förlorar man sin ursprungliga smak för Krishnamedvetande.

Det materiella begäret efter sinnesnjutning är orsaken till vårt fall ned i denna materiella värld, och därför hemsöks vi av de trefaldiga lidandena och ständig födsel, död, ålderdom och sjuksom. Men om vi vänder våra önskningar mot Herrens transcendentala kärleksfulla tjänst blir de renade. Vi kan inte döda önskningar. Vi måste istället rena dem från alla olika materiella epitet. Om vi ständigt betraktar oss själva som medlemmar av ett visst land, samhälle eller en familj och alltid tänker på dem, blir vi allvarligt insnärjda i det betingade livet av födelse och död. Men om våra önskningar utnyttjas för Herrens tjänst blir de renade, och därmed befrias vi omedelbart från materiella föroreningar.

S B 2.22.30

När det i människosamhället förekommer ständiga tankar på förvärvandet av pengar och utnyttjandet av dess för sinnesnjutnng, leder detta till ödeläggandet av människors egna intressen. När man berövas sin kunskap och gudshängivna tjänst, inträder man i livsformer som träd och stenar.

Aktiviteter ämnade för sinnesnjutning förkastas här. Den som ständigt tänker på aktiviteter för att tjäna pengar och tillfredsställa sinnena följer en väg som kan liknas vid självmord. Faktum är att hela människosamhället följer denna väg. På ett eller annat sätt är människor inställda på att tjäna pengar eller att skaffa dem genom att tigga, låna eller stjäla, och att därefter utnyttja dessa för sinnesnjutning. En sådan civilisation är det största hindret på självförverkligandets väg.

S B 4.22.35

Okunnighetens hav är mycket svårt att korsa, ty det är fyllt av många farliga hajar. Trots att de icke-gudshängivna genomgår svår självtukt och avhållsamhet för att korsa detta hav, råder vi dig att helt enkelt ta skydd hos Herrens lotusfötter, vilka är som båtar som låter en färdas över detta hav. Trots att havet är svårt att korsa, kan du genom att ta din tillflykt till Hans lotusfötter övervinna alla faror.

Den materiella tillvaron jämförs här med okunnighetens vida hav.

Den mänskliga livsformen ger den levande varelsen en möjlighet att korsa okunnighetens hav, vilket är detta materiella unviersum, och att inträda i den andliga världen. Fastän det finns många metoder eller båtar för att korsa detta hav, rekommenderar Kumara-bröderna kungen att ta sin tillflykt till Herrens lotusfötter, liksom man tar sin tillflykt till en välbyggd båt. De icke-gudshängivna, som inte tar skydd hos Herrens lotusfötter, försöker korsa okunnighetens hav med andra metoder, men de möter många problem. Faktum är att de ibland blir så upptagna med att njuta av sina problem att de aldrig ens lyckas ta sig över havet. De icke-gudshängivna ges inga garantier att kunna ta sig över havet, men även om de lyckas med detta måste de genomgå sträng självtukt och avhållsamhet. Men den som tar upp gudshängiven tjänst och är trosviss om att Herrens lotusfötter är säkra båtar för att korsa detta hav, kan å andra sidan vara övertygad om att lätt och bekvämt kunna färdas över havet.

S B 4.22.40

Instruktioner för att andligt liv

2010-04-22T02:13:00.000-07:00

Det kan vara svårt att veta vad man rent praktiskt skall göra för att utvecklas andligt. Lyckligtvis så finns det gott om instruktioner i auktoriserade andliga skrifter som Srimad-Bhagavatam. Ett exempel är berättelsen om hur de fyra Kumara-bröderna undervisade Prithu Maharaja:

Efter noggrant övervägande har det slutgiltigt avgjorts i skrifterna att det yttersta målet för människosamhällets välfärd är obundenhet från den kroppsliga livsuppfattningen och ökad, stadig tillgivenhet till den Högste Herren, som är transcendental och bortom den materiella naturens kvaliteter.

I människosamhället är alla engagerade i att söka livets yttersta förmåner, men de som är underkastade den kroppsliga livsuppfattningen kan inte nå det yttersta målet och inte heller förstå vad detta är. Livets yttersta mål beskrivs i Bhagavad-gita. När man finner livets högsta mål blir man helt naturligt fri från den kroppsliga föreställningen. Man kan inte uppnå transcendensens högsta stadium utan att öka sin kärlek till Gudomen.

Tillgivenhet till den Högste kan ökas genom utövande av gudshängiven tjänst, förfrågningar om Gudomens Högsta Personlighet, tillämpande av bhakti-yoga i det praktiska livet, dyrkan av Yogesvara, Gudomens Högsta Personlighet, och genom hörande om och besjungande av den Högsta Personliga Gudens ära. Dessa handlingar är i sig själva fromma.

Man bör ta sin tillflykt till en ren gudshängiven som inte har något samröre med denna materiella värld utan bara ägnar sig åt gudshängiven tjänst. Genom att endast tjäna honom, kan man höja sig över den av kvaliteter fyllda materiella betingelsen. Att tjäna den högste gudshängivne innebär att höra från honom om den Högsta Personliga Gudens prakt. Hörandet om Gudomens Högsta Personlighet från den rene gudshängivnes mun innebär att uppnå ett fromt liv.

Man måste framskrida i andligt liv genom att inte umgås med personer som bara är intresserade av sinnesnjutning och av att tjäna pengar. Man bör inte bara undvika sådana personer, utan även dem som umgås med sådana personer. Man måste forma sitt liv på ett sådant sätt att man inte kan leva i lugn och ro utan attt få dricka den nektar som utgörs av lovprisandet av Gudomens Högsta Personlighet, Hari. Således kan man upphöjas genom att utveckla avsmak för sinnesnjutning.

I den materiella världen är alla intresserade av pengar och sinnesnjutning. Det enda målet är att tjäna så mycket pengar som möjligt och använda dem för att tillfredsställa sinnena. Sådana personer är aldrig intresserade av att förstå livets värden - vad Gud är, vad den enskilda själen är och vad dess förhållande till Gud är osv. Förfallet har nått en sådan omfattning att även de som numera förväntas vara religiösa också bara är intresserade av sinnesnjutning.

Antalet materialistiska personer har i denna Kalis tidsålder tilltagit mer än i någon annan tid, och därför bör de som önskar återvända hem, tillbaks till Gudomen, inte bara engagerar sig i att tjäna förverkligade själar utan bör också ge upp umgänget med materialistiska personer, vars enda mål är att tjäna pengar och använda dem för sinnesnjutning. De bör inte heller godta materialisternas intresseföremål, pengar och sinnesnjutning. Om man vill avancera i andligt liv måste man vara ointresserad av det materialistiska livet. Det som är tillfredsställande för de gudshängivna, tilltalar inte de icke-gudshängivna.

Det hjälper inte att bara inta en förnekande attityd eller att undvika materialistiska personer. Vi måste ha någon sysselsättning. Ibland finner vi hur en person som är intresserade av andligt liv lämnar det materiella samhällslivet och beger sig till en avskild plats, vilket särskilt rekommenderas för yogierna. Men inte heller detta kan hjälpa någon till andligt framåtskridande, ty i många fall händer det att också sådana yogier faller ned.

Gudshängiven tjänst börjar med hörandet om den Högsta Personliga Gudens ära. Man måste dricka den nektar som utgörs av den Högsta Personliga Gudens härlighet, och detta betyder att man alltid måste ägna sig åt att höra om och besjunga Herrens ära. Detta är den främsta metoden för att framskrida i andligt liv.

Om man önskar göra framsteg i andligt liv, kan man få den stora lyckan att möta en bona fide andlig mästare och från honom få lära sig om Krishna. Genom att tjäna både den andliga mästaren och Krishna mottar man den gudshängivna tjänstens frö, och om man sår detta frö i sitt hjärta och vattnar det genom att höra och recitera, växer det upp till en frodig bhakti-lata, dvs en klängväxt av bhakti. Denna klängväxt är så stark att den genomtränger universums skal och når den andliga världen, där den fortsätter att växa tills den når Krishnas lotusfötter och tar skydd där, liksom en vanlig klängäxt fortsätter att växa tills den får fäste i ett tak, varvid den stadigt börjar växa till sig och producera den önskade frukten. Dessa frukter, vilka här liknas vid nektarn i hörandet om den Högsta Personliga Gudens härlighet, växer genom att plantan bevattnas med gudshängiven tjänst, bestående av hörande och besjungande.

En aspirant för andliga framsteg måste vara fredlig; han måste följa i de stora acaryernas fotspår; han måste alltid minnas nektarn i den Högsta Personliga Gudens lekar; han måste alltid efterleva de reglerande principerna utan materiella önskningar, och under iakttagandet av dessa reglerande principer får han aldrig förolämpa andra. En gudshängiven bör leva ett mycket enkelt liv och inte besväras av den tvåfald som uppstår ur motverkande faktorer. Han bör lära sig att tolerera dem.

Den första kvalifikationen för en sadhu, en gudshängiven, är ahimsa, dvs icke-våld. En gudshängiven bör därför vara fördragsam och bör alltid vara mycket medlidsam mot andra. Om han exempelvis tvingas utstå personliga lidanden bör han tolerera dem, men om någon annan tvingas lida bör den gudshängivne inte godta detta.

Hela världen är fylld av våld, och en gudshängivnes första åliggande är att stoppa detta våld, vilket inbegriper den onödiga slakten av djur. En gudshängiven är inte bara människornas vän
utan också en vän till alla levande varelser, ty han ser alla levande varelser som söner till Gudomens Högsta Personlighet. Han utger sig inte själv för att vara Guds ende son medan han tillåter andra att dödas, i tron att de inte har någon själ. Denna slags filosofi förespråkas aldrig av en ren gushängiven. En sann hängiven är en vän till alla levande varelser. I Bhagavad-gita gör Krishna anspråk på att vara fadern till alla livsarter, och följaktligen är Krishnas hängivne alltid en vän till dem alla.

Det är helt enkelt befängt att försöka framskrida i andligt liv vid sidan av lärjungekedjan. Därför har det sagts, acaryavan puruso veda: den som följer acaryernas lärjungekedja känner allting som det är. För att förstå den transcendentala vetenskapen måste man uppsöka en bona fide andlig mästare.

Ordet smritya är betydelsefullt för andligt liv. Smritya innebär att alltid minnas Krishna. Man bör forma sitt liv på ett sådant sätt att man inte kan förbli i ensamhet utan att tänka på Krishna. Vi bör leva i Krishna, så att vi när vi äter, sover, går och arbetar alltid förblir i Krishna. Sastras rekommenderar, smartavyah satatam visnuh: man bör ständigt minnas Herren Vishnu. Vishnu får aldrig glömmas. Detta är den andliga livsvägen. Att höra om Krishna ur Srimad-Bhagavatam eller Bhagavad-gita eller liknande autentiska skrifter unnebär att leva i Krishna-medvetande. Sådan koncentration i Krishnamedvetande kan uppnås av personer som strikt följer de olika föreskrifterna och de reglerande principerna. I vår rörelse för Krishnamedvetande har vi rekommenderat varje gudshängiven att meditera sexton varv dagligen på radbandet och att följa de reglerande principerna. Detta kommer att hjälpa den hängivne att få stadga i sin andliga utveckling.

I denna vers förklaras det också att man kan föra framsteg genom att behärska sinnena. Genom att behärska sinnena kan man bli en svami eller gosvami. Den som åtnjuter titlen svami eller gosvami måste därför mycket strikt behärska sina sinnen. Han måste sannerligen vara sin sinnens herre. Detta är endast möjligt när man inte längre åtrår någon materiell sinnesnjutning. Om sinnena av någon orsak önskar handla självständigt, måste han behärska dem. Om vi bara på så sätt undviker materiell sinnesnjutning, kommer sinneskontroll automatiskt att följa.

En annan viktig detalj i detta sammanhang är anindaya - vi bör inte kritisera andras religiösa metoder. Det finns olika religiösa läror som arbeter under olika materiella kvaliteter. De som verkar i okunnighetens och lidelsens kvalitet kan inte var lika fulländade som lärorna i godhetens kvalitet. I Bhagavad-gita indelas allting i tre kvalitativa avdelningar, och religiösa läror kategoriseras därför på samma sätt. När människor huvudsakligen står under inflytande av lidelsens och okunnighetens kvaliteter, kommer deras religion att var av samma natur. En gudshängiven bör istället för att kritisera sådana läror uppmuntra dess anhängare att hålla fast vid sina principer för att på så sätt gradvis nå stadiet för religion i godhetens kvalitet. Om den gudshängivne bara kritiserar dem, kommer hans sinnen att bli besvärade. Därför bör en gudshängiven vara tolerant och lära sig att förhindra oroligheter.

En annan egenskap hos den gudshängivne är nirihaya, enkelt leverne. Niriha betyder "saktmodig", "ödmjuk" eller "enkel". En gudshängiven bör inte leva särskilt kostbart och imitera en materialistisk person. För den gudshängivne rekommenderas materiell enkelhet och djup andlighet. Han bör bara ta emot det han behöver för att hålla kroppen lämpad för utförandet av gushängiven tjänst. Han bör inte äta eller sova mer än nödvändigt. De gudshängivna bör följa principen att bara äta för livets skull och inte leva för ätandets skull, och de bör bara sova sex till sju timmar om dygnet.

Så länge man har en kropp är den utsatt för klimatförändringar, sjukdomar och naturliga störningar, dvs den materiella tillvarons trefaldiga lidanden. Vi kan inte undvika dem. Ibland får vi brev från nyblivna gudshängivna som frågar varför de har blivit sjuka, trots att de har tagit upp Krishnamedvetande. De bör dock av denna vers lära sig att de måste bli toleranta. Detta är tvåfaldens värld. Krishnamedvetande kan fortgå utan att stoppas av några materiella hinder. Herren Sri Krishna ger därför i Bhagavad-gita rådet, tams titiksasva bharata: "Min käre Arjuna, försök bara att tolerera alla dessa besvär. Var stadigt förankrad i dina Krishamedvetna handlingar."

Ur Srimad-Bhagavatam: Canto 4, Kapitel 22, Verserna 21-24
Innebördsförklaringar av A C Bhaktivedanta Swami Prabhupada

Kor!

2010-04-21T05:43:00.000-07:00

Så vackra oskyldiga djur...

Människan har till skillnad från rovdjuren möjlighet att välja: Att döda eller inte döda. Beklagligt nog väljer många det första alternativet...
Korna i videon ovan är tydligen dömda till att slaktas. De hängivna som sjunger vill åtminstone ge dem möjligheten att höra Hare Krishna maha-mantrat (Hare Krishna Hare Krishna Krishna Krishna Hare Hare / Hare Rama Hare Rama Rama Rama Hare Hare)innan det är för sent. Enligt skrifter som Bhagavad-gita (hinduismens Bibel) så lever själen vidare när kroppen dör. Detta gäller inte bara människan utan alla levande varelser. Att lyssna till Guds namn, Krishna, har en renande effekt på andesjälen som varar för evigt, även om man kanske inte just nu förstår vad det är man lyssnar till. Därför är det så viktigt för Krishna-hängivna att alltid recitera och lyssna till Herrens namn.

En dag med Srila Prabhupada

2010-04-20T02:52:00.000-07:00

Hari Sauri das var Srila Prabhupadas personlige tjänare under en period på 70-talet. Han har publicerat sin dagbok från den tiden, med en detaljerad skildring hur det var att leva nära Srila Prabhupada. Det är en fascinerade läsning som jag rekommenderar alla som är intresserade av vedisk filosofi, Krishnarörelsen eller religion i allmänhet.

Här skildras en vanlig dag i Srila Prabhupadas liv, vid det här tillfället befann han sig i Vrindavana, en pilgrimsort i Indien.

December 5th, 1975

Srila Prabhupada's typical routine goes something like today.

After his all-night translation work he stopped att mangala arati time and lay back against the bolsters with his feet up. He slept lightly for a short time.

At six o´clock he went into the bath room to wash, brush his teeth, and freshen up. He came back and sat for a few minutes as he put on tilaka. When that was completed, he took a reddish Ayurvedic medicinal pellet called Yogendra-rasa. After I had crushed it with a large, roasted cardamom seed and then mixed it with honey in a small oval mortar, he added a little water. He drank the mixture straight from the mortar, scraping up the residue with the pestle, which he then deposited on his tongue with an elegant twist of his fingers.

Then Prabhupada prepared to leave for his morning walk. Getting up from his desk he stood patiently as I helped him on first with his uttariya (the saffron top-piece tradtionally worn by all sannyasis) then with his heavy, saffron-colored coat and his woollen hat. I finally hung his bead bag around his neck. All the while he conversed with Hansaduta, Aksayananda Swami, and Gopala Krishna.

As he walked toward the door, I rushed ahead to place his cane directly into his hand. I then positioned his shoes so that he could step into them and out of his slippers in one easy movement, all while I was holding the door open. It is somewhat of an art to manage all this without delaying or interrupting Prabhupada´s steady progress out.

The expectant devotees waiting outside enthusiastically shouted, "Jaya SrilaPrabhupada!" as he appeard, offering their obeisances and a garland.

Smiling and modest, he returned their greeting with "Jaya! Hare Krishna!" The privileged few who went on the day's walk gathered closely around him as he made his way up the side of the temple and out the front gate onto Chattikara Road.

Heading west into the countryside beyond the boundary of Vrindavana village we walked for exactly half an hour, as far as a solitary house named "Moda Place", and then back. Prabhupada´s gait is surprisingly swift and strong, and by the end we were struggling to keep up.

At precisely seven thirty he entered the temple from the side door and waited patiently as the pujaris strained to swing back the immense wooden doors on each of the three altars. The conch shells trumpeted their call to the faithful, announcing the imminent appearance of the Deities. The curtains drew back, and the Govindam prayers boomed over the loudspeaker. Srila Prabhupada, followed by all the devotees, offered his prostrate obeisances first to his Guru Maharaja, Srila Bhaktisiddhanta Sarasvati, and Their Lordships Sri Sri Gaura-Nitai, then to the two moonlike brothers Sri Sri Krishna-Balarama, and finally to the brilliant forms of Sri Sri Radha-Syamasundara.

After taking a little caranamrita, Prabhupada walked across the black-and-white checkered marble floor and mounted the steps to his carved marble Vyasasana. As he sat flanked by ornamental lions, the devotees offered guru-puja. Chanting the prayer "sri guru carana padma...", each devotee came forward to offer a flower to his lotus feet and bow before him. Everyone relished this opportunity to glorify Srila Prabhupada in person. It is a daily act of humble submission, an affirmation of our full commitment to his service and a reminder to our flickering minds that without him we are nothing.

As the kirtana ended, Harikesa moved forward to swing the microphone around in front of Prabhupada's mouth. Prabhupada's voice rang out over the loudspeakers, "Jaya om visnupada paramahamsa parivrajakacarya astottara-sata Sri Srimad bhaktisiddhanta sarasvati gosvami maharaja prabhupada ki jaya!"

The devotees bowed their heads to the ground in obeisance to the disciplic succession, the Panca-tattva, the holy dhamas, the Vaisnavas, and all the assembled devotees.

Then Harikesa passed Prabhupada his karatalas. We sat down to listen and respond to Prabhupada's sweet and melodious voice as he glorified Sri Sri Radha-Madhava. /.../

Harikesa jumped up again, removed Prabhupada's karatalas, and quickly hung a small microphone around his neck, the other end of which he connected via a two-way switch to the large reel-to-reel Uher tape recorder that he had carried since the morning walk. He handed Srila Prabhupada the Bhagavatam, an Indian Sanskrit edition containing the commentaries of different acaryas that Prabhupada uses for his evening translation work, already opened to the proper page. He carefully slipped Prabhupada's spectacles onto him.

Then he sat to lead the devotees in responsive chanting of the Sanskrit verse, loudly reciting the translation before Srila Prabhupada began his lecture. /..../

http://www.prabhupadavani.org/main/Bhagavatam/559.html

Prabhupada read out the verse: "Sukham aindriyakam daitya deha-yogena dehinam, sarvatra labhyate daivad yatha duhkham ayatnatah."

Sometimes speaking with his eyes closed in complete concentration and sometimes opening them, surveying his audience, he propounded the ancient philosophy of the Srimad-Bhagavatam in the modern context. He quoted other Sanskrit verse profusely, cross-referencing each point with other works, such as the Bhagavad-gita and the Puranas or the Upanisads. His explanations are always clear and potent. Prabhupada is amazingly skilled at conveying the most profound and complex philosophical concepts in a way anyone can easily understand and apply. Having grasped the very essence of life, its meaning and purpose, he can present it for the understanding of both ordinary people and intellectuals. /.../

After half an hour he brought the class to an end. The devotees shouted, "Jaya Srila Prabhupada! Srila Prabhupada ki jaya!"

Again Harikesa sprng into action, deftly removing Prabhupada's spectacles, the Bhagavatam, and the micorphone from his neck and handing him his cane, all as he stepped down from the vyasasana to go out the door.

At the top of the steps leading out onto the path, I waited with his shoes. Slipping into them, Srila Prabhupada walked the hundred yards past the temple, toward the Guest House. The devotees followed, dancing and chanting, "Jaya Prabhu-pada, jaya Prabhu-pada, jaya Prabhu-pada, jaya Prabhu-pada!"

Srila Prabhupada passed through the open veranda into the small secretary's room. This is the room that Prabhupada uses for both giving darsana and working. He propped his cane in the corner next to the door and then slipped out of his outdoor shoes inte his slippers. (Prabhupada never walks barefoot, even inside.) I helped to remove his coat and hat.

Prabhupada sat for a few minutes looking outside, through the three tall, narrow windows barred with ornamental grill work, into the small tulasi garden with the solitary tree. Surveying his room, Prabhupada glanced appreciatively at the large shelves displaying copies of his translations of Srimad-Bhagavatam and Caitanya-caritamrita. He requested that we hang his flower garlands on the various beautiful original oil paintings or the photos of Deities and devotees adorning the walls. The garlands were to be left hanging until dry and then removed. He has complained that in the past the devotees cleaning his room have unnecessarily removed the garlands while still fresh.

As soon as his breakfast was served he walked through the other door to his prasadam room. He sat on a seat behind one of the two low wooden tables called chonkis. On his chonki was a silver watertumbler, a packet of toothpicks, and a small hand bell to summon his servant, should he want anything else. From this seat Prabhupada can look over the small back veranda into his enclosed garden. The original painting of Krishna taking prasadam in the company of His friends, used for the cover of the first Hare Krishna Cookbook, smiled down on Prabhupada as he took his meal.

Kisori dasi and other ladies prepared Prabhupada's breakfast. It consisted of various cut fruits: seedless grapes, guava, banana, orange, pomegranate, and whatever else was freshly available at the market. With this he had a small bowl of fried chira (flattened rice mixed with peas), another of fried cashew nuts, and a small piece of sandesa milk seeet. One item is vital to Prabhupada's breakfast: ginger soaked in lemon juice. He won't start breakfast without it, as it stimulates his digestion.

Srila Prabhupada ate little and very slowly, as an act of devotion: prasada-seva, service, rather than indulging the tongue. When he finished, I cleared his plate and wiped the table as he sat and cleaned his teeth. It surprised me to see that his teeth moved apart when he inserted the wooden pick, but Prabhupada just laughed about it. /.../

Sometimes, Prabpada sits in his darsana room after breakfast and chats with his servants for a few minutes, usually commenting on the present state of the world. These moments are especially sweet - to be with Prabhupada as he sits, relaxed and casual, basking in the warmth of his intimate association. /.../

It was an entrancing moment, and it occurred to me that Srila Prabhupada must have many friends in the spiritual world with whom he can eternally enjoy happy and carefree days. Yet being extraordinarily merciful he chooses to be here among us. Although the most exalted personality, he appears to like nothing better than to be with his disciples, foolish and neophyte as we are. He gives the impression there is no one in the world he would rather be with and nothing he would rather be doing than sharing whatever he has with us, although we have nothing to give him in return that could possibly be of interest to him. It seems a lopsided relationship, but Prabhupada doesn't mind. He is not looking for anything for himself, only to see what he can give us. As a result, we have obtained more than any of us can ever have hope for.

After chatting with us, Prabhpada took rest upstairs on a mattress in the sun for about an hour.

He reserved the time from 10:00 until 11:15 a.m. for special guests and discussed management of the temple with senior devotees. Sometimes he replies his mail during this period also. Today he dealt with a wide range of people and projects. He is negotiating the offer of a go-sala near Mathura, the opening of a post office in our future gurukula building, and the establishment af a bank branch in the Guest House. These arrangements will provide better facilities for the devotees and guests, which will result in the temple becoming a greater focus of local community activity. When more people come, more preaching can go on, the net result being that Krishna consciousness will futher increase and more souls will be saved form the clutches of material existence.

Prabhupada confronted a variety of topics in today's mail, from orchestrating the worldwide production and distribution of his books through the efforts of enthusiastic followers to sovling the personal problems of a disciple struggling with maya to encouraging the newly interested a university teacher in Copenhagen and a distressed young man in Australia. Everyone received his close personal guidance and attention.

Despite his workload, Prabhupada always adheres to his schedule. At 11:30 a.m. he took his massage, followed by a bath and lunch an then an hour's rest. I've never seen anyone sleep as little as Srila Prabhupada, about three to four hours total, yet he never shows any sign of fatigue.

When he woke around 4:00 p.m. Kisori dasi placed a freshly made garland around his neck, dabbed some freshly ground sandalwood paste on his forehead and temples, and offered him some fresh fruit juice. He then sat at his desk to receive visitors.

At 5:00 p.m. his doors opened for darsana. A steady flow of curious and respectful people, fifty or sixty at at time, continuously packed his room either to sit and watch or to ask questions. he sometimes talked specifically with a particular visitor, not minding if the other fifty listened in, and at other times he spoke generally to all.

I was posted at the door to give out pera, a milk sweet that is a Vrindavana specialty. Prabhupada is particularly insistent that all visitors receive some Krishna prasadam, a tangible offering for their spiritual advancement. A discussion of philosophy may be easily forgotten, but prasadam will always act to purify. Prasadam distrbution is also in accordance with Vedic etiquette that a guest must always be offered a place to sit and a little refreshment, no matter who he may be. Thus, as always, Srila Prabhupada was the perfect host.

At 6:30 p.m. the temple conch and bells announced evening arati. Darsana concluded, and Srila Prabhupada sent the devotees and guests over to the temple to chant and see the Deities. Relaxing for a while, he spent the rest of the evening discussing philosophy and matters of practical management, giving advice to his mangaers and sometimes sitting quitely chanting.

Srila Prabhupada drinks a glass of hot milk every evening just before taking rest, sometimes supplementing it with a savory, like kachori, paratha, or fried chira. He gave the cooks clear instructions how to make each preparation. His milk has to be exactly the right temperature - very hot, so that it can be easily digested, but not so hot that it burns. /.../

The evening massage took more than half an hour. Lately the weather has been cold throughout the night until sunrise. Thus Prabhupada's circulation and joints need more attention. I took rest about eleven o'clock.

As we disciples slept, Prabhupada arose around 11:30 or midnight to begin his most improtant work of the day, the translation of the Srimad-Bhagavatam and the writing of his transcendental purports. /.../

Sitting at his desk Prabhupada chanted japa for an hour or so in complete concentration on the holy names. He prayed to Krishna for the ability to serve Him nicely and to present the eternal words of the Srimad-Bhagavatam in a manner just suitable for the understanding of the entire world.

Putting aside his japa-mala he donned his spectacles and clicked on the desk light. He opened the Bhagavatams at the book marks - the green Varanasi edition with the Sanskrit commentaries of previous acaryas and the red Bengali one with commentaries by Srila Bhaktisiddhanta Sarasvati Thakura - leaned forward, and studied them intently. The microphone close to his mouth, he flicked on the tape and began his dictation: "Srimad-Bhagavatam, Seventh Canto, Seventh Chapter, vers twenty-five, purport continued..."

Hari Sauri das: A Transcendental Diary; Travels with His Divine Grace A.C Bhaktivedanta Swami Prabhupada. November 1975 - April 1976

Livsglädje!

2010-04-19T09:16:00.000-07:00

I Vedaskrifterna förklaras det, liksom i Bibeln och Koranen, att Herren är allsmäktig, ursprunget till allt och utan början eller slut. Han är evig, besitter all kunskap, all styrka och all makt. Själva döden fruktar Honom. Det berättas i Veda att i ett enda andetag skapar och förintar Han alla universa. För de icke hängivna visar Han Sig i Sin aspekt som tiden som förintar allt.

Detta är grundläggande fakta om Herren som alla bör känna till, men det slutar inte där. Vad som attraherat mig till Krishnarörelsen och den vediska filosofin är att de erbjuder en möjlighet att lära känna Krishna (dvs Gud) på ett mycket intimare plan. Många religiösa läror nöjer sig med att konstatera Guds allmakt och kommer inte längre än så, men det finns så mycket mer!

I det materiella universum är vi vana vid att allt har en början, en mittdel och ett slut, men i den andliga världen gäller inte de här begreppen. Andlig utveckling har inget slut, det finns hela tiden mer att upptäcka, mer att glädjas åt.

Många har en missuppfattning om religion som något trist och tråkigt som hindrar en från att njuta av livet, men så är det ju inte alls. Det skall i och för sig medges att det ofta är de religiösas egna fel att det blivit så här. Gudsmedvetande är i sig självt enkelt och sublimt så länge som man låter bli att krångla till det. Srila Prabhupada klagade ofta på att hans lärjungar försökte ändra på allting, och lusten att ändra skrifternas instruktioner efter eget tycke är utan tvivel ett stort hinder i andligt liv. Alltför ofta har Gudsmedvetandet inom de stora världsreligionerna förvanskats till Gudsfruktan, en rädsla för den hämnande Guden som ser allt och bestraffar allt. Det är en föreställning om Gud som man ofta återfinner hos fanatiker.

Men sann andlighet handlar alltså inte om dyster fanatism, eller för den delen om sekterism, Krishnamedvetande står öppet för alla oavsett ursprung och religiös tillhörighet, och framför allt så är Krishnamedvetande roligt!

Krishna är vår bästa vän, och är vackrare än något vi kan föreställa oss. Han är också en stor konstnär, fåglarnas sång och blommornas skönhet är ett par exempel på Hans konstnärliga känsla, det berättas också i Srimad Bhagavatam att Han tycker mycket om att spela flöjt, och att Han tycker om musik och dans. Skrifterna berättar vidare att Krishna är enkel och mycket rolig (jag har aldrig någon annanstans mött på uppfattningen att Gud är rolig, att Han har humor!), Han skämtar ofta och gärna med Sina hängivna.

Krishna uppskattar också god mat! Srila Prabhupada brukade säga att Krishnamedvetande är en "kitchen religion", och alla som har haft kontakt med Krishnarörelsen känner väl till deras goda mat, prasadam. Prasadam betyder vegetarisk mat som tillagats för att göra Krishna glad, inte för att Han på något sätt är beroende av våra gåvor, men Han uppskattar att vi gör vårt bästa för att behaga Honom. Maten tillagas alltså så omsorgsfullt som möjligt och en portion offras sen på altaret. När Krishna har smakat på maten kan alla festa på resten. Jag har aldrig smakat så god mat som hos de hängivna!

Vulkaner och illusionen om makt

2010-04-18T08:49:00.000-07:00

Det farligaste med nutidens sofistikerade högteknologiska samhälle det skapat en sådan illusion av makt och kontroll. De flesta människor är väl övertygade om att vi tack vare vetenskapen och den tekniska utvecklingen i stort sett har fått kontroll över naturen, och att det materiella universumet är vårt för att manipulera som vi behagar. Nu räckte det alltså med en stillsam hostning från en vulkan för att ett av teknikens stora underverk, flygindustrin, skulle falla pladask.

Trots alla vetenskapliga framsteg och uppfinningar så är det inte mycket vi kan sätta emot när moder natur börjar röra på sig. Det bevisades inte minst av tsunamikatastrofen för några år sedan, en katastrof som intressant nog också orsakades av ett vulkanutbrott. Det är oerhörda krafter som släpps loss vid sådana här tillfällen, och det är logiskt att börja fundera över var dessa krafter kommer ifrån, vem det är som skapat dem och vem som kontrollerar dem. Det är också logiskt att ifrågasätta det meningsfulla i att försöka utmana och tävla med en sådan mäktig skapare. Varför slösa bort sin tid på en kamp som man bara kan förlora?

Det är inget fel på teknik och vetenskap i sig självt, problemet är hur de används. Den gudshängivne vet att alla beståndsdelar till de tekniska uppfinningarna kommer i från Gud, och använder därför allt i Guds tjänst. Materialisten anser att alla materiella element uppstått genom en odefinierbar slump, och att det står honom helt fritt att exploatera dem för hans egna syften. Den enda måttstock som gäller för en sådan materialist är den egna vinningen. Som förklaras nedan i den vediska skriften Srimad Bhagavatam så drivs materialisten helt och hållet av en falsk illusion om den egna identiteten, "jag är". "Jag är" härskaren och njutaren, "jag är" den som kontrollerar och exploaterar. Det är en övertygande illusion; de flesta av oss lider av den. Att det uppstår en viss intressekonflikt när alla är övertygade om att det egna falska egot äger företräde är lätt att föreställa sig, vare sig det leder till vardagsgräl eller till krig, det är också lätt att förstå varför det uppstått en sådan katastrofal rovdrift på naturen.

De gudshängivna har ett betydligt lättare liv eftersom de alla arbetar för samma mål: att glädja Herren. Den gudshängivne är nöjd när Herren är nöjd. De gudshängivna arbetar i förståelsen att alla andra levande varelser är andliga och därför måste respekteras och att de materiella tillgångarna är något som vi bara har till låns, inte något som vi äger.

----------------

De två falska föreställningarna nämligen "jag" och "mitt" förekommer hos två skilda grupper av människor. På det lägre stadiet är medvetandet om "mitt" mycket framträdande. Hos djuren kan man iaktta det falska medvetandet om "mitt. Hundar och katter brukar strida med varandra med den falska föreställningen om "mitt". I det lägre stadiet av människa är också denna falska föreställning mycket framträdande. Detta framgår av utsagor som "detta är min kropp", "detta är mitt hus", "detta är min familj", "detta är min samhällsklass", "detta är mitt land", "detta är min nation" osv. I ett högre stadium, kännetecknat av spekulativt tänkande, förvandlas denna falska föreställning om "mitt" till "jag är" eller "jag är allting" osv. Alla materiellt betingade människor besjälas av detta falska medvetande om "jag" och "mitt" i olika skiftningar.

...

Den falska föreställningen om att "jag är Gud" eller "jag är den Högste" är mycket farligare än den falska uppfattningen om "mitt". Skulle en levande varelse, som gör anspråk på att vara lika bra som Gud, kunna behärska den materiella naturen? Den dåraktige "jag"-anhängaren torde svara, att den levande varelsen kommer att göra detta någon gång i framtiden. Även om man godtar, att man någon gång i framtiden kommer att behärska den materiella naturen lika bra som den Högste Varelsen, varför förhåller det sig just nu på det viset , att man lyder under den materiella naturen? Enligt Bhagavad-gita kan man bli fri från den materiella naturens bojor genom att överlämna sig till den Högste Herren, men om man inte överlämnar sig kan man inte behärska den materiella naturen. Man bör sålunda överge sin falska uppfattning om "jag"genom att utöva gudshängiven tjänst och bli fast förankrad i transcendental kärlek till Gud. Man tjänar ingenting på att förneka Guds överhöghet, att Han är den som styr alla energier. Man bör istället var klart medveten om sin egen ställning, nämligen att man är Guds eviga tjänare.

AC Bhaktivedanta Swami: Innebördskommentar till Srimad Bhagavatam 2.9.3

Den levande varelsen försöker uppnå lycka och bli fri från upphovet till lidande, men eftersom de levande varelsernas olika kroppar är helt under den materiella naturens herravälde, blir alla deras planer i olika kroppar gäckade en efter en.

Eftersom materialisten är helt okunnig om hur den materiella naturens lagar påverkar honom som ett resultat av hans fruktbärande handlingar, gör han upp felaktiga planer för att njuta av kroppslig bekvämlighet i människolivet genom så kallad ekonomisk utveckling, fromma handlingar för befordran till de högre planetsystemen och på många andra sätt. I själva verket är han dock ett offer för återverkningarna av sina fruktbärande handlingar.

Herren befinner Sig i hjärtat hos var och en, och enligt ens önskningar tilldelas man av Herren olika slags kroppar, vilka är som maskiner. Den levande varelsen färdas i en sådan maskin genom universum, styrd av den materiella naturen och dess kvaliteter. Därmed är den levande varelsen inte alls fri att handla som han vill, utan är helt behärskad av den materiella naturen, vilken i sin tur står helt under den Högsta Personliga Gudens herravälde.

Så snart den levande varelsen faller offer för materiella begär att härska över den materiella naturen blir han underkastad den materiella naturen, vilken övervakas av den Högsta Själen. Följden av detta blir att man och om igen gör upp planer vilka blir omkullkastade, men i sin dårksp kan man inte inse orsken till dessa misslyckanden. Denna orsak förklaras klart och tydligt i Bhagavad-gita: eftersom man inte har överlämnat sig till Gudomens Högsta Personlighet, tvingas man agera under inflytandet av den materiella naturen och dess stränga lagar. Det enda sättet att bli fri från denna insnärjning är att överlämna sig till den Högste Herren. I människolivet måste den levande varelsen mottaga dessa instruktioner från den Högsta Personen, Krishna. "Gör inte upp några planer för att uppnå lycka och jaga bort lidandet. Ni kommer aldrig att lyckas. Överlämna er bara till Mig."

SB 7.13.30

Letter by Srila Prabhupada

2010-04-18T08:16:00.000-07:00

Dear Sir Alister Hardy,

I beg to thank you for your coming here yesterday evening, we had very nice talks on religious experience, and I have studied your replies to my questions very carefully.

My first question was "what is the problem of the human life?"

So I have already explained, the problem is that at the present moment there is no proper understanding of God. Human life is especially meant for this purpose, to understand God. That is quite natural, cats and dogs or lower animals or man almost like animal cannot understand God, neither they think such things are necessary, that one should understand God, and his relationship with him.

When we speak of power, it means there must be a source of the powerful, for example we may speak of the electric power, so immediately it suggests that there must be a source of power, the power house, and the power house is being conducted by some engineer. So ultimately there is a living force, a living entity. He is Generating the power by mechanical arrangement, and we can experience his power in so many ways.

You have tried to explain in your book "The findings of such research might spark off a new phase in religious history, people might be induced to try the experiment of approaching this power in their own way, not by prayer or the alteration of physical events or for national safety or material aims, but for spiritual strength and guidance for a better way of life, or perhaps how best to deal with some difficulty." This is indeed very good.

When you say "People might be induced to try this experiment" of approaching this power. Power is energy, so when you speak of approaching the power it means the powerful, power is not independent unless being the power there is a supreme powerful, this is reasonable, to search out the powerful. Without the powerful no power can exist. A politician or a big general exhibits his power as the powerful by his commandment or by his order.

Therefore your understanding of the power is not complete, you must induce people to approach that supreme power. We can understand power in wealth, if a man is very wealthy he is powerful and can exhibit his power by spending money. Similarly if a man is very strong he can exhibit his power in so many ways. Similarly if a man is highly educated he is also powerful, he can influence so man men with his knowledge. Therefore we have to accept that behind the power, there must be the powerful, otherwise our knowledge is imperfect.

When we understand the powerful then immediately we can know his different powers perfectly. The powerful has multi powers. if a A person can understand what is that powerful God, then he can easily understand what are his powers. So this whole world is being conducted by the power of the supreme person, or the powerful.

The only problem that we face is that we are neglecting to understand the supreme powerful. The subsidiary problems as you Have stated, just like over population have been created by man. If we accept that the ultimate truth is the powerful, then the powerful can maintain any number of population, otherwise there is no meaning to Powerful if he is subjected to any limitation.

The supreme powerful is unlimitedly powerful, and practically we can see that the problem of overpopulation amongst the animals is not extant. Just like the elephants, they are not thinking where to get food. Or just like the cats and dogs and hogs, they are producing at a time half a dozen Children or more, so incomparison to them man is producing one child, or two children. Formerly man used to have hundreds of sons, at the present moment a man has got two three at most ten sons. So where is the question of over population?

We understand from the history of Mahabharata that Dhrtarastra had one hundred sons, but there are many other examples also. Maharaja Rsabha dev had one hundred sons, so they were big prominent men in the history the names of the most prominent men are mentioned. It is therefore safe to conclude that if the King can produce one hundred sons the subjects also can produce one hundred sons, if not all of then at least some of them. So at that time there was no question of overpopulation, we do not find it in the history of Mahabharata.

Actually it is not a question of over population but of equal distribution of food. Just like America, they are producing enough food, and there is potency of producing more. But the Government prohibits the farmer to produce more. It is not a problem that the population has increase, but the distribution is mismanaged. Or by industrialization we have reduced the energy for producing food in favor of producing thing other than food. So on the whole it is not a question of overpopulation but of equal distribution of food, or producing food. For want of God consciousness this mistake is there.

If God is all powerful, he may not agree, or at least his agency, the material nature, may not agree to give sufficient food to the demons. Demons means Godless persons. We get this historical event from the Srimad-Bhagavatam, that during the time of Maharaja Prthu there was scarcity of food, so the King wanted to punish the earthly deity, because she was not supplying food. He wanted to kill her. But the earthly deity replied, that she has reduced the supply of food because she did not like to supply the demons.

So there is no question of overpopulation, it is a question of demons. The number of demons has increased and therefore by nature that supply is minimized. As we were discussing that verse from Bhagavad-gita that "The production of food depends on sufficient pouring of water from the sky" that is not in our hands. Because we have become Godless, because we have stopped sacrifice or Yajna, which means to worship the Supreme Personality of Godhead, the supply of rain may be stopped. God may not be angry, but his agents like the material nature, she does not like to give sufficient food stuffs to the demons. That is the version of the Vedic literature.

At the present moment the people are all demonic, the do not care for sinful life, unrestrictedly they are killing animals which is the most sinful activity, unnecessary. They are indulging in all kinds of intoxicating habits, and unnecessarily they are indulging in prostitution.

The demonic people take advantage of women who do not get husband and take advantage of their body for sense gratification. These things are happening because people have no knowledge of the powerful. So the real problem is want of God consciousness. People should know that power, then other problems will be automatically solved.

Similarly the problem of malnutrition, it comes to the same proposition. Because nature is taking revenge on the demonic population malnutrition is also one of the branches of such revenge.

Pollution of environment is a problem which people in America are viewing with great concern. This problem is also due to Godlessness. People instead of producing food they are producing in huge quantities some artificial necessities of life, for which so much industry is working at top speed. Industrialization means to bring the people more and more away from God consciousness. The laborer, the worker in the factory, all of them are sudras, and the capitalist of the industry they are vaisyas, so the whole population is now composed of vaisyas and Sudras, which means the quality of passion and ignorance is now prominent.

A passionate person or ignorant person cannot understand the Powerful, only those who are in Goodness or mixed Goodness and passion they can understand the powerful. so there is a necessity of changing the ignorant persons into persons with real knowledge. Therefore these people should be turned to become God conscious, that is our programme. Anyone from any group, either sudra, vaisya, or any group lower than the sudra, we are taking them and making them intelligent and giving them a chance to understand the supreme power.

So all around the real problem is to understand the supreme power and all other problems are subsidiary. There is no question of over population of people become God conscious. The all powerful can supply any amount of necessities of the people, and they can eat very nicely and so there is no question of mal nutrition. For want of knowledge of the supreme powerful all these problems have come into being.

Then as you mentioned the problems of clashes between racial and national interests which often lead to war. This problem is also due to lack of God Consciousness because God consciousness means to understand that we are all sons of the same family. That is stated in the Bhagavad-gita, that the supreme lord must be the supreme father. I have got my father, he has got his fat father and he has got his father on and on he has got his father, in this way there must be one ultimate father, nobody can deny it. So that ultimate father he is God.

Therefore in every scripture the supreme powerful is addressed as father, and in the Bhagavad-gita also the supreme powerful is mentioned as the suprem seed Giving father. Because we are forgetting the father, because we are forgetting that we are all the servants of one supreme father we are missing our real relationship between one living entity and another.

If we actually understand that we are born of the same father and everything that is there on the surface of the globe, in the sky in the water everything is the property of the supreme Father, then we must understand that everyone has got the right to use the property of the supreme father.

Just like in a big family the father is there, the mother is there and the sons are there. The father gives food to the sons as much as they require. One son may be a very voracious eater so he may eat more than the other son, but the father supplies him, he does not stop him, the father is competent to supply all the sons as much as they require. But if one son is hoarding food stuffs, that is sinful. You cannot take more than what you need.

We see practically if we throw one bag of grain in the street many birds will come, they may eat two three four or ten grains, but they do not stock away for the future. But if we put a bag of rice into the street and allow people to take there will be regular fight, because every human being will want to take more than his immediate need. So this is also due to lack of God consciousness. If one can understand that the father is there, and he is supplying daily bread then why shall I stock more than I need. the present scarcity of food stuffs is due to hoarding by the capitalist.

There is enough food stuff in the world, but at the same time there is a scarcity. If you pay more money on the black market then you will get enough. So from God's side there is enough food, but from our side we are mismanaging everything simply to make more money. Unless there is God Consciousness, understanding that everything is the property of the supreme father, there are so many children so he will supply, why should I hoard food, the problems will not be solved.

Now so far as ideology of religion is concerned: Religion means to abide by the orders of God, that's all. God is great, we are his sons, he is supplying all our necessities these are the right understandings. Why should there be any difference in religious practices. If you come to God consciousness then we can understand the birds the beasts the plants everyone is son of God, we have no right to kill. But the so called man made religious systems say the animals are our food and another religion says, "No, no, there should be no animal killing," this difference in practice of religious systems is due to want of God consciousness.

If we actually come to the point of God consciousness then all these differences will be perfectly resolved, but unless there is actual God consciousness you will not be able to change the Ideologies. I have asked many Christian Gentle men "Why are you killing when in the Bible it is clearly said, Thou shalt not kill?" they cannot give me any satisfactory reply. In a round about way they try to avoid this question. So all these are due to a lack of God consciousness.

So all these problems are due only to a lack of God consciousness. Therefore is you can actually help people to know about the supreme powerful that will be a great help. But I see that your method is not very satisfactory. You are making research by accepting the statements of common peoples expression of religious sentiment. There is no need of research, the result of research in this matter is already there perfectly presented in Bhagavad-gita, all we have to do is accept it and the whole problem of research is solved.

You want to establish your conclusion of religious experience by taking the opinions of laymen. A laymans sentimental expression about religious problems is not a practical understanding of religious problems. Religion as we have explained means the orders of God, therefore it must be scientifically studied, what are his orders, how to abide by them. Simply by taking statistics of the sentiments of common men we cannot come to the right conclusion.

Therefore for right understanding we are advocating that people take advantage of this institution, International society for Krishna consciousness by hearing about God from authorized books like Bhagavad-gita and Srimad-Bhagavatam which were directly spoken by God himself, therefore making the whole thing most scientific and practical.

I hope that we can again meet and discuss this important matter further. I hope this letter meets you in good health.

your ever well wisher,
A. C. Bhaktivedanta Swami

Srila Prabhupada to Sir Alastair Hardy, 28th July, 1973

Devotional Service

2009-06-28T04:37:00.000-07:00

"I am happy to hear that you continued to chant despite so many doubts and skepticism. That is the process. Even there may be doubts and skepticism, but if one continues the chanting process, the doubts will all disappear, and real knowledge will be revealed by the grace of Krishna.

...we are deseased, and only if we take to this chanting process may we be cured. Maya may put so many doubts and worthless arguments into our minds, but if we continue the chanting, the curing process will go on, never mind the doubts, and gradually we will get a taste of that sweet nectar of Krishna nama-sankirtana. That is the process, and you may explain it to all your friends, so they may understand the nature of their doubts and skepticism and be benefited."

Srila Prabhupada, Letter of 22nd March 1968

"The more we struggle for advancing our Krishna consciousness movement, the more we become advanced on the path. Really, devotional service means that we have to employ our energies for the purpose of Krishna consciousness, and it does not matter what is the volume of such energy, because different persons have got different types of energies, but the best means is that one has to apply his energy as far as possible, that is the secret of success in Krishna consciousness. It does not mean that one has to acquire the energy of an elephant or one has to become very learned or intelligent man, simply one has to become sincere and employ whatever energy he has in his possession in the service of the Lord. That is the secret of success in Krishna consciousness."

Srila Prabhupada, Letter of August 24th 1968

"So far as your duty is concerned, you are doing your best. That is your spiritual qualification. The best qualification for a Vaishnava is to act sincerely, and to his best capacity, for the service of Krishna. Otherwise, Krishna is so great, and we are so small, there is no question of our giving any service to Krishna. But Krishna is so great, and He is so greatly merciful, that any small service we offer to Him in devotion and sincerity, He will accept. Krishna does not require anyone's help or service, but if we serve Him, even in a very small capacity, He will accept it. So that is our only hope. One who can show the whole cosmic manifestation within the hole of His mouth, what service can we render unto Him? So the best thing is to employ all of our talents and energies in His service. That will help us to progress."

Srila Prabhupada, Letter of 24th June 1969

Ur Srimad-Bhagavatam

2009-02-22T04:08:00.000-08:00

Så snart den levande varelsen kommer till sin naturliga härlighet och börjar erfar sällheten hos transcendensen bortom tiden och den materiella energin, överger han genast sina två falska föreställningar (”jag” och ”mitt”) och blir sålunda fullständigt uppenbarad som det renas självet.

De två falska föreställningarna nämligen ”jag” och ”mitt” förekommer hos två skilda grupper av människor. På det lägre stadiet är medvetandet om ”mitt” mycket framträdande, och på det högre stadiet är det falska medvetandet om ”jag” mest framträdande. Hos djuren kan man iaktta det falska medvetandet om ”mitt”. Hundar och katter brukar strida med varandra med den falska föreställningen om ”mitt”. I det lägre stadiet av människan är också denna falska föreställning mycket framträdande. Detta framgår av utsagor som”detta är min kropp”, ”detta är mitt hus”, ”detta är min familj”, ”detta är min samhällsklass”, ”detta är mitt land”, ”detta är min nation” osv. I ett högre stadium, kännetecknat av spekulativt tänkande, förvandlas denna falska föreställning om ”mitt” till ”jag är” eller ”jag är allting” osv. Alla materiellt betingade människor besjälas av detta falska medvetande om ”jag” och ”mitt” i olika skiftningar. Men den sanna innebörden av ”jag” kan blott förverkligas om man blivit medveten om att ”jag är Guds eviga tjänare”. Detta är det verkligt sanna medvetandet och alla de vediska skrifterna lär oss denna uppfattning om livet.

.
Den falska föreställningen om att ”jag är Gud” eller ”jag är den Högste” är mycket farligare än den falska uppfattningen om ”mitt”. Trots att det ibland förekommer anvisningar i de vediska skrifterna om att man bör se sig själv som ett med Gud, betyder detta inte att man är identisk med Gud i alla avseenden. Utan tvivel råder en enhet mellan de levande varelserna och Gud i många avseenden, men ytterst är de levande varelserna underordnade Gud, och är till sin natur avsedda att tillfredsställa Guds sinnen. Gud begär därför att de levande varelserna skall överlämna sig till Honom. Om de levande varelserna inte vore underordnade den Högstes vilja, varför skulle då Herren begära av dem att underordnar sig Honom? Om de levande varelserna vore Guds jämlikar i alla avseenden, varför har Gud då låtit dem bli utsatta för mayas inflytande? Den dåraktige ”jag”-anhängaren torde svara, att den levande varelsen kommer att göra detta någon gång i framtiden. Även om man godtar, att man någon gång i framtiden kommer att behärska den materiella naturen lika bra som den Högste Varelsen, varför förhåller det sig just nu på det viset, att man lyder under den materiella naturen? Enligt Bhagavad-gita kan man bli fri från den materiella natuerns bojor genom att överlämna sig till den Högste Herren, men om man inte överlämnar sig kan man inte behärska den materiella naturen. Man bör sålunda överge sin falska uppfattning om ”jag” genom att utöva gudshängiven tjänst och bli fast förankrad i transcendental kärlek till Gud. En fattig stackare utan yrke eller sysselsättning kan få utstå mycket lidande här i livet, men om denna man lyckas få en bra plats i statens tjänst blir han genast glad och lycklig. Man tjänar ingenting på att förneka Guds överhöghet, att Han är den som styr alla energier. Man bör istället vara klart medveten om sin egna ställning, nämligen att man är Guds eviga tjänare. I det betingade livet är den levande varelsen en tjänare till den illusoriska energin maya, medan han i sitt befriade tillstånd är Guds rena tjänare. Den enda kvalifikationen som behövs för att bli en värdig tjänare till Gud är att man blir fri från den materiella naturens besmittelse. Så länge som man är trogen sina falska föreställningar om ”jag” och ”mitt”, kan man inte bli helt botad från sjukdomen.

.
Den Högsta Sanningen är obesmittad av den illusoriska energin eftersom Han är den som bestämmer över denna energi. De relativa sanningarna är benägn att helt upptas av den illusoriska energin. Det bästa man kan göra är att vända sig mot den Absoluta Sanningen såsom man vänder sig mot solen. Solen på himlavalvet är fylld av ljus, men när man inte släpper in solskenet vilar allt i mörker. På liknande sätt kan man ta sig ur mayas mörker och bli fri från alla illusioner genom att ställa sig ansikte mot ansikte med den Högste Herren.

.
Man bör sålunda på allvar lämna företräde åt bhakti-yoga-vetenskapen , dyrkan av Gud, lovprisandet av Gud, åhörandet av innehållet i Srimad-Bhagavatam från rätt källa (inte från någon professionell uppläsare utan från en person som lever enligt Bhagavatams pricnciper) samt umgänget med gudshängivna. Man bör inte låta sig vilseledas av det falska medvetadet om ”jag” och ”mitt”. Karmis tycker mycket om att uppfatta allt som ”mitt”, jnanis tycker mycket om att uppfatta allt som ”jag” medan ingen av dem är kvalificerade att bli fria från den illusoriska energins band. Srimad-Bhagavatam och framför allt Bhagavad-gita är båda avsedda till att befria människan från sin falska föreställning om ”jag ” och ”mitt”, och Srila Vyasadeva sammanställde dessa skrifter för att de fallna själarna skulle kunna befrias. Den levande varelsen måste försöka nå den transcendentala ställningen, där varken tiden eller den materiella energin längre utövar något inflytande. I det betingade livet utsätts den levande varelsen för tidens inflytande i drömmen om förfluten tid, nutid, och framtid. Den spekulativt tänkande människan försöker övervinna tidens inverkan genom sina spekulationer om att i framtiden bli Vasudeva, dvs den Högste Herren Själv, och genom att därvid odla andlig kunskap och försöka övervinnna sitt ego. Men denna metod är inte fullkomlig. Den fulländade metoden att odla kunskap består i att godta Herren Vasudeva som den Högste och överlämna sig till Honom, ty Han är den ursprungliga källan till allting. Endast om man äger detta gudsmedvetande kan man bli fri från det falska medvetandet om ”jag” och ”mitt”.
S B 2.9.3

Översättning och kommentar av A C Bhaktivedanta Swami

Att recitera Herrens namn Del 2

2009-02-10T01:07:00.000-08:00

Även om sjungandet eller reciterandet av Hare-Krishna maha-mantrat är mycket enkelt att utföra, så finns det ändå en del förseelser som man måste se upp med.

Den besvärligaste av dessa förseelser - åtminstone för mig - är bristande uppmärksamhet, för meningen med meditation är inte att man skall recitera mantrat mekaniskt; utan man skall recitera med full koncentration.

I mitt fall är det så att även om jag haft kontakt med Krishna-medvetande sedan ett antal år, så är jag ändå en nybörjare. En del har väldigt lätt för att ta upp Krishna-medvetande, för andra går det långsammare, och till den gruppen hör jag. Alltså snurrar huvudet av en mängd andra tankar när jag mediterar på radbandet. Man tänker - tyvärr - så bra när man reciterar Hare Krishna.

Faktum är att det låter ungefär så här i mitt huvud när jag mediterar:

Hare Krishna Hare Krishna - nu får jag inte glömma att göra den saken idag - Hare Hare - hmm vad skall jag laga till middag - Hare Rama - javisst ja, jag måste ringa upp den där personen - Hare Hare. Och så vidare. Sedan skärper man sig en stund, men rätt som det är så börjar man tänka på något annat igen. I Bhagavad-gita förklaras det att sinnet är svårare att fånga än en stormvind, och så är det.

Nu menar jag förstås inte att det skulle vara meningslöst att recitera Hare Krishna maha-mantrat även om man begår förseelser, ingen är perfekt i början. Reciterar man Hare Krishna (man kan också sjunga det tillsammans med andra) regelbundet, så kommer det ändå att ha en renande effekt. Det är bara det att det tar längre tid, men har man tillit till Krishna så kommer man en dag att nå målet: kärlek till Krishna.

Satsvarupa dasa Gosvami har skrivit en mycket fin bok om japa (som är den vediska termen för meditation på radband): Japa Reform Notebook, där han gör många intressanta iakttagelser om reciterandet av Herrens namn:

"Inattention is a serious problem in chanting. As the non-devotee does not understand the value of human life or the urgency to be Krishna conscious, so a devotee sometimes does not fully understand the urgency and necessity of calling on the holy name. Then despite his theoretical acceptance of the principle of chanting Hare Krishna, he stubbornly deliberates on other things while uttering the holy namne. Inattention then explains why, when a devotee chants, tears do not come to his eyes, his voice does not choke up with the utterance of the holy name, and his hairs do not stand on end, and why he does not feel the world is all vacant without Krishna."

Srila Prabhupada har förklarat att man bör recitera Krishnas namn på samma sätt som ett litet barn ropar på sin mamma: med en känsla av totalt beroende och tillit. Ett litet barn som vill till sin mamma tänker inte på något annat, resten av världen är meningslös och ointressant om inte mamma är där, med sin värme och kärlek. På samma sätt är Krishna centrumet för den hängivnes hela existens, eller borde åtminstone vara det.

Att recitera Herrens namn

2009-02-09T03:49:00.000-08:00

Hare Krishna Hare Krishna, Krishna Krishna Hare Hare / Hare Rama Hare Rama, Rama Rama Hare Hare

"O Hare, O Radharani, O Krishna, please engage me in your service so that I can get relief from the service of maya"

Reciterandet av Hare Krishna-mantrat är grundstenen inom Krishna-medvetande. Många undrar varför de där Hare Krishnas jämt håller på att sjunga Krishna Krishna, det verkar ju så konstigt, men förklaringen är enkel.

Krishna, Rama och Hare är namn på Gud och Hans energi. Gud är så barmhärtig att Han skänker Sig Själv och alla Sina energier till den som på ett rent och uppriktigt sätt reciterar Hans namn. Det låter för enkelt tycker kanske en del, att man skulle kunna nå Gud bara genom att recitera Hans namn. Men Herren Krishna är alltigenom god, och Han känner stort medlidande med alla andesjälar som lider och kämpar i den materiella skapelsen. Han vill göra det så enkelt som möjligt för oss att återvända hem, tillbaka till Gudomen, och därför har Han skänkt oss en sådan enkel metod, som vem som helst kan utföra.

Tyvärr så är vi så fallna att till och med att reciterandet av Herrens namn kan verka för besvärligt. Det är ingen lätt tidsålder som vi lever i. I den nuvarande tidsåldern, som i Veda kallas för Kali-yuga, är människan lat, olycklig och trögtänkt. Det är lättare att ägna sig åt meningslösa eller direkt destruktiva handlingar än en enkel process som med tiden kommer att befria oss från allt lidande och skänka oss frid.

Srila Prabhupada, som förde rörelsen för Krishna-medvetande till väst, rekommenderar att man skall recitera dagligen på ett radband. Man bör recitera 16 rundor dagligen på radbandet, som är gjort av 108 kulor. Man upprepar Hare Krishna-mantrat en gång för varje kula. Det brukar ta cirka två timmar. Till en början kan det vara jobbigt att meditera så länge, men man kan börja med en eller två rundor och sedan öka gradvis.

"Only a person who is commiting suicide or who is addicted to animal killing, such persons cannot relish the sweetness of this chanting. But even if they take to this chanting, they will become liberated."

"If you have got some time, the best thing would be to chant Hare Krishna more and more because our life is very short and we have to finish our Krishna consciousness in this life very quickly."

"This sound vibration is not material, it is spiritual and powerful beyond our conception. So it cannot be hindered in any way by something material: it surpasses all these material barriers."

"By offenseless chanting, when we associate with Krishna through His holy name, then all inauspicious things are cleared from the heart. So wherever you are you should always go on chanting and that in itself will bring all perfection."

Srila Prabhupada

Srila Prabhupada

2009-01-06T03:32:00.000-08:00

Lectio Divina

2009-01-06T01:09:00.000-08:00

Inom det kristna klosterväsendet är lectio divina en mycket gammal tradition. Lectio divina innebär att läsa de heliga skrifterna, men inte på det vanliga, kanske ganska hastiga sättet, utan som en meditation, en bön.

Eftersom det är ett mycket långsamt sätt att studera skrifterna som kräver full koncentration, så är det också en utmärkt övning för det rastlösa sinnet, som alltid vill fara hit och dit och överallt, bara inte till det man just håller på med.

Det tar alltså sin tid att läsa på det här sättet. Det är, liksom med alla andliga övningar, en tid som man måste ta sig. Jag menar bokstavligen ta, för det är inte lätt att hinna med sina andliga plikter i det dagliga livet. Världen är full med materiella, vardagliga plikter: arbete eller skola, familj, socialt liv och så vidare i all oändlighet. Det kan vara ganska komplicerat att samtidigt hinna med att dagligen meditera 16 rundor på radbandet, att offra mat åt Herren Krishna, att studera Srila Prabhupadas böcker. Eftersom tiden är begränsad blir man tvungen att göra ett val mellan materiella och andliga plikter.

Men det är inte alla materiella plikter som verkligen är plikter, och de kan faktiskt väljas bort. I den vediska skriften Srimad-Bhagavatam liknas den levande varelsen vid en silkesmask som lindar in sig mer och mer i sin kokong tills han inte längre kan komma ut. Och precis så är det i den materiella världen, i synnerhet i dagens samhälle, alla är så intrasslade i allt som måste göras att många blir sönderstressade. Folk rusar runt från morgon till kväll i sin jakt att hinna med allt som skall göras, men det finns en sak som hinner de inte med; att leva.

Att engagera sig i andligt liv, dvs att tjäna Herren Krishna istället för den materiella illusionen, är den enda medicinen emot den materiella sjukdomen, och det finns många sätt att göra det på.

Lectio divina är ett sådant sätt. Det är viktigt att man läser i lugn och ro. Stäng alltså av alla apparater och se till att du inte blir störd. Välj en så lugn plats som möjligt; detta är en stund för stillhet.

Srila Prabhupada har skänkt oss åtskillig andlig litteratur, och vilken bok man väljer att läsa är förstås upp till var och en. Det här är ett sätt att utöva lectio divina:

- Förberedelse. Andas lugnt och försök stilla sinnet. Koncentrera dig inför läsningen som väntar.

- Läsning. Välj något eller några avsnitt ur skriften. Läs stycket högt ett par gånger, för att bekanta dig med texten och sedan tränga djupare in i den.

- Meditation och bön. Läs texten igen, sakta och ord för ord. Detta är Guds ord. Smaka på dem, låt dem tränga igenom allt materiellt brus som förorenar sinnet och komma in i ditt innersta, till andesjälen. Det vill säga: till ditt sanna jag.

Krishna förklarar i Bhagavad-gita: "Och Jag betygar, att den som studerar detta heliga samtal dyrkar Mig medels sin intelligens." Bg 18.70

Likaså sägs det i Srimad-Bhagavatam: "Bhagavata Purana avvisar alla religiösa handlingar, som är motiverade av materiella önskningar, och avslöjar därmed den högsta sanningen, som är förståelig för alla hängivna, som är helt rena i sina hjärtan. Den högsta sanningen utgör verkligheten, skild från illusion, för allas välfärd. Denna sanning tillintetgör det trefaldiga lidandet. Denna underbara Bhagavatam, sammanställd av den stora vismannen Vyasadeva (som hans slutverk), är i och för sig tillräcklig för att förverkliga Gud. Vad finns det för behov av andra skrifter? Så snart man uppmärksamt och ödmjukt lyssnar till Bhagavatams budskap, odlar och tillägnar man sig i sitt hjärta kunskapen om den Högsta Guden.

O kunniga och allvarligt tänkande människor, njut av Srimad-Bhagavatam, den fullmogna frukten från den vediska litteraturens önsketräd. Den har vidrörts av Sri Sukadeva Gosvamis läppar och därför blivt alltmer välsmakande, fastän dess nektarlika saft redan dessförinnan var välsmakande för alla, även för de befriade själarna.

SB 1.1.2&3

Slutsats - försakelsens fulländning

2008-12-31T08:24:00.000-08:00

Ur Bhagavad-gitas artonde och sista kapitel.

Den Högste Herren befinner Sig i hjärtat på alla levande varelser, o Arjuna, och Han leder deras vandringar, där de sitter som på en maskin bestående av materiell energi.

Arjuna är inte allvetande och hans beslut att inte strida var begränsat av hans eget omdöme. Herren Krishna lär att individen inte är allenarådande utan att Han Själv, i skepnad av den lokaliserade Översjälen, befinner Sig i allas hjärtan varifrån han leder alla levande varelser. När vi byter kropp glömmer vi bort våra tidigare handlingar, men Översjälen, som känner både förfluten tid, nutid och framtid, bevittnar alla våra handlingar. På så sätt leds alla väsen av Översjälen. Den levande varelsen får vad han förtjänar, och under Översjälens ledning bärs han av den av materiell energi skapade kroppen. Så snart en levande varelse placeras i en viss kropp, tvingas han handla i enlighet med den kroppens betingelser. En människa i en racerbil åker fortare än en i en långsammare bil, trots att de levande varelserna, förarna, är jämställda. Beordrad av Översjälen skapar på samma sätt den materilla naturen en viss kropp för att en viss varelse skall kunna handla enligt sina tidigare önskningar. Den levande varelsen är inte oberoende. Ingen kan anse sig vara oberoende av Gudomens Högsta Personlighet. Individen är alltid under Hans kontroll. Därför är det individens plikt att överlåta sig till Herren, vilket Han också befaller i nästa vers.

Bg 18.61

O Bharatas ättling, överlämna dig helt åt Honom. Genom Hans nåd kommer du att nå transcendentala frid och den högsta och eviga boningen.

En levande varelse bör överlämna sig til Gudomens Högsta Personlighet som befinner Sig i allas hjärtan, och detta befriar honom från den materilla tillvarons alla lidanden. När man helt överlåter sig, befrias man inte bara från allt lidande utan man når till slut också den Högste Guden. I Veda-skrifterna beskrivs den transcendentala världen som tad visnoh paramam padam. Etersom hela skapelsen är Guds rike är egentligen allt materiellt andligt, men paramam padam syftar speciellt på den eviga boningen, kallad den andliga världen eller Vaikuntha.

I Bhagavad-gitas femtonde kapitel står det: sarvasya caham hridi sannivistah. "Herren befinner Sig i allas hjärtan." När man därför rekommenderas överlåta sig till Översjälen i hjärtat, betyder det således att man bör överlåta sig åt Gudomens Högsta Personlighet, Krishna. Krishna har redan accepterats av Arjuna såsom den Högste. I tionde kapitlet sägs Han vara param brahma param dhama. Arjuna accepterade Krishna som den Högste Personlige Guden och alla varelsers tillflykt inte bara därför att det var hans egen erfarenhet, utan också därför att stora auktoriteter som Narada, Asita, Devala och Vyasa vittnade om samma sak.

Bg 18.62

Sålunda har Jag förklarat för dig den förtroligaste av all kunskap. Begrunda detta noga och gör sedan vad du önskar.

Herren har redan förklarat kunskapen om brahma-bhuta för Arjuna. Den som befinner sig i brahma-bhuta- tillståndet är alltid glad; han känner varken sorg eller begär. Detta beror på att han besitter förtrolig kunskap. Krishna avslöjar också kunskapen om Översjälen, vilken också är kunskap om Brahman, men högre än brahma-bhuta.

Krishna säger här åt Arjuna att han kan göra vad han vill: Gud inkräktar inte på den levande varelsens begränsade fria vilja. I Bhagavad-gita har Herren utförligt förklarat hur man kan höja sig till en högre nivå. Det bästa råd Arjuna erhåller är att han skall överlåta sig till Översjälen i hjärtat. Gott omdöme tar sig uttryck i att man går med på att handla enligt Översjälens order. Detta hjälper en att ständigt befinna sig i Krishna-medvetande, människolivets högsta fulländing. Arjuna beordras att kämpa av Gudomens Högsta Personlighet Själv. Det ligger i de levande varelsernas eget intresse att överlämna sig åt Gud. Det är inte för Guds skull som de råds att överlämna sig åt Honom. Innan man överlåter sig har man friheten att begrunda detta ämne så långt intelligensen räcker: detta är det bästa sättet att acceptera den Högste Personlige Gudens anvisningar. Sådana instruktioner kommer oss också tillhanda genom Krishnas representant, den andliga mästaren.

Bg 18.63

Då du är Min kära vän, uppenbarar Jag för dig denna kunskapens allra mest förtroliga del. Hör om detta från Mig, ty det är till din fördel.

Herren har givit Arjuna förtrolig kunskap om Översjälen i allas hjärtan, och nu uppenbarar Han den mest förtroliga delen av denna kunskap: överlåt dig till Gudomens Högsta Personlighet. I slutet av nionde kapitelt sade Han: "Tänk alltid på Mig". Samma instruktion upprepas är för att betona Bhagavad-gitas innersta lära. Denna instruktion upprepas här för att betona Bhagavad-gitas innersta lära. Denna innersta lära kan inte förstås av vanliga människor, utan man måste vara Krishna verkligt kär, en ren Krishna-hängiven. Detta är den viktigaste läran i hela Veda-litteraturen. Vad Krishna säger i detta sammanhang utgör det väsentligaste av all kunskap och bör efterföljas, inte bara av Arjuna, utan av samtliga levande varelser.

Bg 18.64

Tänk alltid på Mig och bli Min hängivne, dyrka Mig och betyga mig din vördnad. Sålunda kommer du ofelbart attt nå Mig. Dettta kan Jag lova dig, ty du är Min mycket kära vän.

Kunskapens mest förtroliga del är attt man bör bli en ren Krishna-hängiven och alltid tänka på och handla för Honom. Det tjänar ingenting till att bli en "mode-imitatör". Ens liv bör vara så utformat attt man alltid har en möjlighet att tänka på Krishna. Man bör alltid handla så att alla ens gärningar har något att göra med Krishna. Man bör planera sitt liv så att man inte kan tänka på något annat än Krishna dygnet runt. Herren lovar attt den som på detta sätt är Krishna-medveten utan tvekan återvänder till Krishnas boning, där han kan engagera sig i Krishnas omedelbara närhet. Krishna avslöjar denna mest förtroliga del av kunskapen för Arjuna därför attt han var Krishnas käre vän. Alla som följer i Arjunas fotspår kan också bli Krishnas vänner och uppnå samma fulländning som Arjuna gjorde.

Versen betonar attt man bör koncentrera sitt sinne på Krishna - den blåaktiga pojken med underskönt ansikte och påfågelsfjädrar i håret, och vars två händer håller en flöjt. Beskrivningar av Krishna finns i Brahma-samhita såväl som i andra skrifter. Man måste fästa sitt sinne på Krishna, Gudomens ursprungliga skepnad, och man bör inte ens avleda sin uppmärksamhet till Herrens andra gestalter. Herren har många gestalter som t ex Visnu, Narayana, Rama och Varaha, men en hängiven bör fästa sitt sinne på den gestalt som stod framför Arjuna. Det inre sinnnets koncentration på Krishnas gestalt utgör kunskapens mest förtroliga del och den avslöjas för Arjuna därför att han är Krishnas käraste vän.

Bg 18.65

Överge alla olika slags religioner och överlåt dig till Mig allena. Jag skall befria dig från alla syndfulla återverkningar. Frukta ej!

När Krishna nu sammanfattar Bhagavad-gita, råder Herren Arjuna att ge upp alla de olika metoder som förklarats för honom och enbart överlåta sig till Herren. Denna överlåtelse kommer att rädda Arjuna från alla syndfulla återverkningar, ty Herren lovar att personligen beskydda honom.

I sjunde kapitlet sades att den som är helt fri från syndfulla återverkningar kan börja dyrka Krishna. Man kan således få den uppfattningen att man inte kan börja dyrka Krishna förrän man är helt fri från alla syndfulla återverknigar. För att stilla sådana tvivel sägs det här att även om inte är fri från syndfulla återverkningar, befrias man automatiskt i och med att man överlämnar sig till Sri Krishna. Det krävs inga ansträngande bemödanden för att befria sig från synd. Utan att tveka bör man acceptera Krishna som alla varelsers högsta frälsare och överlämna sig åt Honom med tro och kärlek.Enligt läran om hängiven tjänst bör man acceptera sådana religiösa principer som ytterst leder en till gudshängiven tjänst. Man kan utföra sin plikt allt efter social ställning, men om detta inte leder till Krishna-medvetande är alla ens handlingar värdelösa. Allt som inte leder till det högsta stadiet av Krishna-medvetande skall undvikas. Man måste vara övertygad om att Krishna under alla omständigheter skyddar en från alla svårigheter. Man behöver inte fundera på hur man skall hålla kropp och själ samman : Det säger Krishna till. Man skall alltid anse sig vara hjälplös och betrakta Krishna som den enda grunden till ens framsteg i livet. Man befrias från den materiella världens besmittelse så snart man i fullt Krishna-medvetande allvarligt engagerat sig i hängiven tjänst. Det finns så många olika religioner och reningsmetoder, som t ex kunkapens väg (jnana-yoga) och det åttafaldiga yoga-systemet (astanga-yoga), men den som överlåter sig åt Krishna behöver inte följa dessa metoder. Detta enkla överlåtande räddar honom från att kasta bort tid i onödan. Man kan således gör alla framsteg på en gång och befria sig från alla syndfulla återverkningar.

Krishna är mycket vacker och Han heter Krishna därför att Han är den fullkomligt attraktive. Den som attraheras av Krishnas vackra, allsmäktiga gestalt kan skatta sig lycklig. Det finns många olika slags transcendentalister - en del attraheras av den opersonliga Brahman, andra attraheras av Översjälen, men den, som attraheras av den Högste Personlige Gudens gestalt, och framför allt då Krishnas gestalt, är den mest fulländade av alla transcendentalister. Den mest förtroliga delen av kunskapen är m a o den hängivenhet som med fullt medvetande ägnas Krishna, och detta är det väsentligaste i hela Bhagavad-gita. Karma-yogis, jnana-yogis, astanga-yogis och hängivna (bhakti-yogis) kallas alla för transcendentalister, men en ren hängiven är den bäste av alla. De mycket betydelsefulla orden som används i detta sammanhang är ma sucah dvs "frukta ej, tveka inte, oroa dig inte." Man kan vara förbryllad över hur man skall kunna överge alla slags religioner för att överlämna sig till Krishna, men sådan oro tjänar ingenting till.

Bg 18.66

Denna förtroliga kunskap får inte förklaras för dem som inte är hängivna eller övar självtukt eller är engagerade i hängiven tjänst, och inte heller för dem som avundas Mig.

Personer, som inte har gått igenom den religiösa självtukten, som aldrig har försökt sig på hängiven tjänst, i Krishna-medvetande, som inte har tjänat en ren hängiven, och i synnerhet de som anser Krishna vara en historisk personliget eller som avundas Krishnas storhet, de bör inte undervisas om denna mest förtroliga del av kunskapen. Vi finner emellertid ibland att demoniska människor, som avundas Krishna och dyrkar Honom på ett annat sätt, förtjänar sitt levebröd på att tolka och förklara Bhagavad-gita på sitt eget sätt. Den som verkligen önskar förstå Krishna måste undvika sådana tolkningar av Bhagavad-gita. Egentligen kan Bhagavad-gita inte förstås av dem som är sinnliga. Även om man inte är sinnlig, utan mycket strängt följer den disciplin som Veda föreskriver, kan man inte förstå Krishna om man inte är en hängiven. Man kanske ger sig ut för att var en Krishna-hängiven, men om man inte handlar Krishna-medvetet kan man inte förstå Krishna. Det är många som avundas Krishna därför att Han har förklarat i Bhagavad-gita att Han är den Högste och att det inte finns någon som är högre eller jämställd med Honom. För sådana människor bör man inte förklara Bhagavad-gita ty de kan inte förstå. Det finns ingene möjlighet för trolösa människor att förstå Bhagavad-gita och Krishna. Har man inte förstått Krishna med en ren hängivens hjälp, skall man inte försöka tolka Bhagavad-gita.

Bg 18.67

Den, som förklarar den högsta hemligheten för de hängivna, garanteras hängiven tjänst, och vid slutet återvänder han förvisso till Mig.

Man bör diskutera Bhagavad-gita enbart bland hängivna, ty de som inte är hängivna kommer varken att förstå Krishna eller Bhagavad-gita. De som inte förstår Krishna som han är, eller Bhagavad-gita som den är, bör inte försöka förklara Bhagavad-gita efter egna nycker och därmed begå förseelser. Bhagavad-gita skall förklaras för dem som är färdiga att acceptera Krishna som Gudomens Högsta Personlighet. Bhagavad-gita är enbart ämnad för de hängivna och inte för de intellektuella grubblarna. Den, som emmelertid allvarligt försöker presentera Bhagavad-gita som den är, kommer att göra framsteg i hängivna kvaliteter och uppnå det rent hängivna tillståndet. Som ett resultat av denna rena hängivenhet återvänder han förvisso hem till Gudomen.

Bg 18.68

Det finns ingen tjänare i denna värld som är Mig mer kär än han, inte heller kommer någon att någonsin vara Mig kärare.

Bg 18.69

Och Jag betygar, att den som studerar detta heliga samtal dyrkar mig medels sin intelligens.

Bg 18.70

Och den, som utan avund lyssnar med tro, blir befriad från syndfulla återverkningar och når planeterna där de fromma dväljs.I detta kapitels sextiosjunde vers förbjöd Herren uttryckligen att Bhagavad-gita förkunnades för dem som hyser avund mot Honom. Bhagavad-gita är m a o enbart för de hängivna. Ibland händer det dock att en gudshängiven håller föredrag som är öppna för allmänheten, där alla åhörare inte förväntas vara hängivna. Varför håller då en hängiven dessa föredrag? Det förklaras här, att även om inte alla är hängivna, finns det i alla fall många människor som inte hyser avund mot Krishna. De tror på Honom såsom Gudomens Högsta Perosnlighet. Om en sådan människa hör en ren hängiven berätta om Herren, renas han omedelbart från alla syndfulla återverkningar och når därefter de planetsystem där fromma människor dväljs. Därför kan t om en person som inte ens strävar ett bli en ren hängiven, erhålla resultaten av fromma handlingar genom att enbart lyssna till Bhagavad-gita. Herrens rena hängivna ger således alla en chans att bli gudshängivna.

Vanligtvis är de som är befriade från syndfulla återverkningar fromma människor. Sådana människor har lätt för att ta upp Krishna-medvetande. Ordet punya-karmanam är betydelsefullt i sammanhanget. Det syftar på utförandet av stora offerhandlingar. De som är fromma och utför hängiven tjänst men som inte är ren, kan nå polstjärnans planetsystem, dvs Dhruvaloka. Där härskar Dhruva Maharaja som är en mycket framstående gudshängiven.

Bg 18.71

O Arjuna, vinnare av rikedom, har du lyssnat noga till detta med vaket sinne? Och är din okunnighet och dina illusioner nu skingrade?

Herren fungerade som Arjunas andliga mästare. Det var därför Hans plikt att fråga Arjuna om han hade förstått hela Bhagavad-gita i dess rätta perspektiv. Hade han inte förstått var Herren beredd att ytterligare förklara en viss punkt, eller om så skulle behövas, hela Bhagavad-gita. I själva verket finner den som hör Bhagavad-gita från en bona fide andlig mästare som Krishna eller hans representant, att all hans okunnighet är skingrad. Bhagavad-gita är inte en vanlig bok skriven av en poet eller romanförfattare; den talas av Gudomens Högsta Personlighet. Vem som helst som har den stora turen att höra denna lära från Krishna eller Hans bona fide andliga representant, kan vara säker på att uppnå befrielse och ta sig ut ur okunnighetens mörker.

Bg 18.72

Arjuna sade, Min kära Krishna, o Du ofelbare, min illusion är nu borta. Genom Din nåd har jag återfått mitt minne, och jag är nu samlad och fri från tvivel och beredd att handla enligt Dina instruktoner.

Den levande varelsens verkliga natur är att handla efter den Högste Herrens anvisningar. Den levande varelsen är menad att utföra självtukt. Sri Caitanya Mahaprabhu säger att den levande varelsens egentliga natur är att vara den Högste Herrens tjänare. När den levande varelsen glömmer detta, betingas han av den materiella naturen, men när han tjänar den Högste Herren blir han Guds befriade tjänare. Den levande varelsens verkliga natur är alltså att vara tjänare; antingen tjänar han illusionen, maya, eller också tjänar han den Högste Herren. I sitt normala tillstånd tjänar han den Högste Herren, men skulle han föredra att tjäna den yttre illusoriska energin, kommer han förvisso att förslavas av denna. Under illusion tjänar den levande varelsen i denna materiella värld. Han är bunden av lusta och begär, och ändå ser han sig själv som världens herre. Detta kallas illusion. När en människa befrias och hans illusion är borta, överlämnar han sig frivilligt till den Högste för att handla enligt Hans önskningar. Den sista illusionen, mayas sista snara, är tanken att den levande varelsen är identisk med Gud. Han tror att han inte längre är en betingad själ utan Gud. Han är så ointelligent att han inte inser att om han vore Gud, hur skulle han då kunna tvivla? Detta är alltså mayas sista snara. Att faktiskt bli fri från den illusoriska energin innebär att man förstår Krishna, Gudomens Högsta Personlighet, och samtycker till att handla enligt Hans anvisningar. I versen är ordet mohah mycket viktigt. Mohah syftar på det som är motsatsen till kunskap. I själva verket innebär verklig kunskap att man förstår att varje varelse är Herrens eviga tjänare, men i stället för att se sig själv som tjänare, anser de levande varelsen att han är världens härskare, ty han vill behärska den materiella naturen. Detta är hans illusion. Man kan övervinna denna illusion genom Guds nåd. När illusionen är över samtycker man till att handla i Krishna-medvetande.

Krishna-medvetande betyder att handla efter Krishnas anvisningar. En betingad själ som är vilseledd av den yttre energin, dvs materia, vet inte att den Högste Herren är mästaren som är fylld med kunskap och alltings ägare. Vad Han än önskar kan Han förläna Sina hängivna; Han är allas vän, och är speciellt välvilligt stämd mot Sina hängivna tjänare. Han är den materiella naturens, såväl som alla levande varelsers härskare. Han behärskar också den outtröttliga tiden, och Han är fylld av alla krafter och majestätiska attribut. Gudomens Högsta Personlighet kan tom ge Sig Själv till den hängivne. Den som inte känner Honom är förtrollad av maya; han blir inte en gudshängiven utan blir mayas tjänare. Efter att ha hört Bhagavad-gita från Gudomens Högsta Personlighet, befriades emellertid Arjuna från all illusion. Han kunde förstå att Krishna inte bara var hans vän, utan också Gudomens Högsta Personlighet. Och han såg Krishna som Han är. Att studera Bhagavad-gita innebär alltså att lära sig förstå Krishna som Han är. När en människa besitter full kunskap, överlämnar hon sig naturligt till Krishna. När Arjuna förstod att det var Krishnas plan att stoppa befolkningsexplosionen, gick han med på att kämpa som Krishna önskade. Åter tog han upp sina vapen - sina pilar och sin båge - för att kämpa enligt den Högste Personlige Gudens anvisningar.

Bg 18.73

Sanjaya sade: Sålunda har jag hört samtalet mellan två mäktiga själar, Krishna och Arjuna. Och så underbart är detta budskap, att håret reser sig på min hjässa.

I Bhagavad-gitas början frågade Dhritasrastra sin sekreterare Sanjaya vad som hände på Kuruksetras slagflält. Hela konversationen förmedlades till Sanjayas hjärta genom hans andliga mästares, Vyasadevas, välsignelse. Således förklarade han vad som försiggick på slagfältet. Samtalet var underbart, därför att aldrig tidigare hade en så viktig konversation ägt rum mellan sådana mäktiga själar och aldrig skulle det ske igen. Det är underbart därför att Gudomens Högsta Personlighet talar om Sig Själv och Sina energier för den levande varelsen Arjuna, Herrens stora hängivne. Om vi följer i Arjunas fotspår för att förstå Krishna, blir vårt liv lyckligt och framgångsrikt. Sanjaya förstod detta och när han började förstå, relaterade han konversationen för Dhritarastra. Nu dras slutsatsen att segern är varhelst Krishna och Arjuna befinner sig.

Bg 18.74

Genom Vyasas nåd har jag hört dessa högst förtroliga samtal direkt från mystikens mästare, Krishna, som personligen talade till Arjuna.

Vyasa var Sanjayas andliga mästare, och Sanjaya erkänner att det var genom hans nåd som han kunde förstå Gudomens Högsta Personlighet. Detta betyder att man inte kan förstå Krishna direkt, utan att man måste gå genom den andliga mästaren, som fungerar som ett medium. Den andliga mästaren är det genomskinliga mediet, även om det är sant att upplevelsen är direkt. Detta är mysteriet med lärjungesuccessionen. Är läromästaren bona fide kan man höra Bhagavad-gita lika direkt som Arjuna hörde den.

Det finns många mystiker och yogis spridda över hela världen, men Krisna är alla yoga-systems mästare. Krishnas instruktion är direkt uttryckt i Bhagavad-gita: "Överlämna dig till Mig." Den som gör det är den högsta yogin, vilket bekräftas i sjätte kapitlets sista vers: yoginam api sarvesam.Narada, Vyasas andliga mästare, är en direkt lärjunge till Krishna, och därför är han lika bona fide som Arjuna, ty han tillhör lärjungesuccessionen. Sanjaya är Vyasas direkta lärjunge och han kunde se och höra Krishna direkt därför att han genom Vyasas nåd hade fått sina sinnen renade. Den som hör Krishna direkt kan förstå denna konfidentiella kunskap. Tillhör man inte lärjungesuccessionen kan man inte höra Krishna och därför är ens kunskap alltid ofullkomlig åtminstone vad beträffar förståelsen av Bhagavad-gita.

I Bhagavad-gita förklaras alla yoga-system: karma-yoga, jnana-yoga och bhakti-yoga. Krishna är mästaren av all sådan mystik: Arjuna hade den stora lyckan att direkt höra Krishna tala, men vi skall veta att genom Vyasas nåd kunde Sanjaya också höra Krishna direkt. Det är i själva verket ingen skillnad mellan att höra direkt från Krishna och att höra direkt från Krishna via en bona fide andlig mästare, som t ex Vyasa. Den andliga mästaren är också Vyasadevas representant. På den andliga mästarens födelsedag är det en vedisk sed att lärjungarna utför en ceremoni kallas Vyasa-puja.

Bg 18.75

O konung, när jag gång på gång återkallar denna förunderliga och heliga dialog mellan Krishna och Arjuna, ryser jag av välbehag i varje ögonblick.

Bhagavad-gitas förståelse är så transcendental att den, som blir bevandrad i skildringarna av Krishna och Arjuna, blir rättfärdig och kan aldrig glömma dessa samtal. Detta ligger i det transcendentala livets natur. Den som m a o hör Bhagavad-gita från den rätta källan, direkt från Krishna, uppnår fullt Krishna-medvetande. Resultatet av Krishna-medvetande är att man blir mer och mer upplyst, och man njuter av livet med hänförelse, inte bara för ett kort ögonblick, utan ständigt.

Bg 18.76

O konung, när jag erinrar mig Herren Krishnas underbara gestalt, grips jag av än större förundran och erfar en ständigt pånyttfödd glädje.

Det verkar som om Sanjaya genom Vyasas nåd också kunde se den världsomfattande skepnaden som Krishna visade Arjuna. Visserligen har det sagts att Herren Krishna aldrig tidigare har visat en sådan skepnad. Den visades bara för Arjuna, men ändå kunde en del stora hängivna också se denna skepnad när den visades för Arjuna, och Vyasa var en av dem. Han är en av Herrens stora hängivna och anses vara en mäktig inkarnation av Krishna. Vyasa visade denna skpenad för sin lärjunge Sanjaya, som nu minns den underbara gestalt som Krishna visade Arjuna, varigenom han om och om igen erfar glädje.

Bg 18.77

Varhelst Krishna, alla mystikers mästare, och varhelst Arjuna, den suveräna bågskytten finns, där finns förvisso också majestät, seger, sällsynt makt och moral. Detta är min åsikt.

Bhagavad-gita började med en fråga från Dhrtarastra. Han hoppades att hans söner, som hade hjälp av mäktiga krigare som Bhisma, Drona och Karna, skulle bli segerrika, och han frågade sin sekreterare Sanjaya vad som hände på slagfältet. Efter att ha beskrivit scenen på slagfältet sade dock Sanjaya till konungen: "Du hoppas på seger, men min åsikt är, att där Krishna och Arjuna är närvarande, där finns också alla lyckobringande omständigheter." Han bekräftade genast att Dhritarastra inte kunde vänta sig seger för de sina. Det var säkert att segern skulle bli Arjunas, ty Krishna var där. Att Krishna accepterade rollen som Arjunas körsven var en uppvisning av en annan aspekt av Hans majestät. Krishna besitter alla majestätiska attribut, varav oberördhet räknas som ett. Krishna visar många exempel på oberördhet, ty Han är oberördhetens mästare.

Kampen stod egentligen mellan Duryodhana och Yudhisthira, och Arjuna kämpade för Yudhisthira, som alltså kunde vara säker på seger, eftersom både Krishna och Arjuna var på hans sida. Slaget ägde rum för att fastställa vem som skulle härska över världen, och Sanjaya förutspådde att makten skulle överföras till Yudhisthira. Han förutspådde också att Yudhisthira, efter att ha vunnit slaget, skulle gå en framgångsrik tid till mötes, ty han var inte bara from och rättfärdig utan också en sträng moralist. Han hade aldrig yttrat en lögn under hela sitt liv.

Det finns många ointelligenta människor som anser att Bhagavad-gita inte är något annat än en berättelse om två vänner, som på ett slagfält diskuterar olika ämnen. En dylik bok skulle dock inte kunna betraktas som en helig skrift. Somliga protesterar mot att Krishna uppmanar Arjuna att kämpa, vilket de anser vara omoraliskt. De verkliga situationen framgår dock klart: Bhagavad-gita är den högsta undervisningen i moral. I nionde kapitlets trettiofjärde vers finner vi den högsta moraliska principen: manmana-bhava mad-bhaktah. Man måste bli en Krishna-hängiven. Essensen av alla religiösa läror är att man skall överlämna sig till Krishna, vilket i Bhagavad-gita uttrycks på följande sätt: sarva-dharman parityajya mam ekam saranam vraja. Andra andliga vägar kanske är renande och de kanske leder till denna punkt. Bhagavad-gitas slutgiltiga instruktion är dock sista ordet om moral och religion: "Överlåt dig till Krishna!"Detta är artonde kapitlets budskap.

Av Bhagavad-gita kan vi förstå att meditation och filosofiskt tänkande är vägar som leder till självförverkligande, men att den högsta fulländningen består i att överlåta sig till Krishna. Detta utgör kärnan av Bhagavad-gitas lära.Varnasrama-systemets reglerande principer och religiösa ritualer kan vara en konfidentiell väg till kunskap endast om de religiösa ritualerna är konfidentiella, men man är ändå inblandad i meditation och odlandet av kunskap. Detta utgör kärnan av Bhagavad-gitas lära. Den mest konfidentiella instruktonen är den som uppmanar oss attt överlåta oss till Krishna och hängivet tjäna Honom i klart Krishna-medvetande.

I Bhagavad-gita framkommer också att den Högsta Absoluta Sanningen är Gudomens Högsta Personlighet, Sri Krishna. Den Absoluta Sanningen förverkligas i tre aspekter: den opersonliga Brahman, den lokaliserade Paramatma och Gudomens Högsta Personlighet, Bhagavan Sri Krishna. För att ha fullständig kunskap om den Absoluta Sanningen måste man alltså ha fullständig kunskap om Krishna. Om man förstår Krishna har man även kunskap om de lägre aspekterna. Krishna är transcendental, ty Han påverkas aldrig av den yttre, materiella energin, utan finns alltid i Sin eviga inre energi. De levande varelserna indelas i två grupper: evigt betingade och evigt fria. De levande varelserna är oräkneliga och anses vara fundamentala delar av Krishna. Den materiella energin manifesteras i tjugofyra ämnen. Skapelsen utlöses av den eviga tiden, och den skapas och förintas av den yttre energin. Den materiella världen är ibland manifesterad och ibland inte.

Fem primära ämnen har diskuterats i Bhagavad-gita: Gudomens Högsta Personlighet (isvara), den materiella naturen (prakriti), de levande varelserna (jiva), den eviga tiden (kala) samt alla slags aktiviteter (karma). Alla dessa är beroende av Gudomens Högsta Personlighet, Krishna. Om man förstår Krishna, så förstår man också den opersonliga Brahman, den lokaliserade Paramatma samt alla andra transcendentala aspekter. Ytligt betraktat tycks kanske den Högsta Personlige Guden, den levande varelsen, den materiella naturen och tidsfaktorn vara skilda från varandra, men i själva verket är ingenting skilt från den Högste. Den Högste är emellertid alltid skild från allt annat. Herren Caitanyas filosofi kallas acintya-bheda-abheda-tattvam - samtidig enhet och åtskillnad. Detta filosofiska system utgör den fullkomliga kunskapen om den Absoluta Sanningen.

Den levande varelsen är egentligen ren andesjäl, en atomisk partikel av den Högsta Själen. Han tillhör emellertid Herrens marginella energi, vilket innebär att han har en benägenhet till förbindelse med antingen den materiella eller den andliga energin. Den levnade varelsen är m a o belägen mellan Herrens två energier, och eftersom han är en del av Herren har han en smula fri vilja. Om han använder denna fria vilja rätt, kommer han under Krishnas omedelbara ledning och upplever då sin verkliga natur i den glädjegivande energin.

Bg 18.78

Sålunda slutar Bhaktivedantas förklaringar av Srimad Bhagavad-gita.

Konst med mening

2008-12-31T07:16:00.000-08:00

Det är egentligen svårt att veta vad som är konst idag. Det går att ställa ut precis vad som helst på ett galleri: några färgklickar på en duk, en säng med skrynkliga lakan och några smutsiga underkläder slängda ovanpå, ett tvättställ, eller vad du vill. Så kallad konst som inte säger någonting. Kanske är det därför som många anser konst vara fullständigt ointressant.

Inom Krishnamedvetande är det inte så, där är inte konst avsedd att vara enbart dekorativ eller ett uttryck för konstnärens ego. För en gudshängiven har konsten en mening och funktion; den är avsedd för att höja betraktarens medvetande till en högre nivå. En Krishnamedveten konstnär arbetar som sagt inte för att tillfredsställa det egna egot, för att provocera eller för att bli omtalad och berömd. Han arbetar enbart efter bästa förmåga för att tillfredsställa Krishna. Resultatet blir ett konstverk som - även om det kanske inte är perfekt utfört - inspirerar betraktaren, gör henne filosofiskt stämd, eller får henne att glädjas åt Guds skönhet och Hans lekar med Sina hängivna. Den konst som hjälper en att avancera i Gudsmedvetande är den främsta av alla. Resten kan i bästa fall vara underhållande eller imponera för tillfället, men sedan blir den förr eller senare glömd. Liksom konstnären som målade den.

You don't want to be a great artist to satisfy the senses of the public. ... Yesterday, I have been in a Unitarian church and there I saw two pictures of only logs and bamboos, and I was explained by our great artist Govinda dasi that these are modern abstract arts. Anyway, I couldn't see in them nothing but combination of logs and bamboos. There was nothing to impel my Krishna consciousness.

(Srila Prabhupada, Letter 8th April, 1968)

Bilden ovan kan man titta på länge tycker jag. Jag tycker det är så fantastiskt med Krishnamedvetande, detta att Gud låter oss komma så nära Honom, att Han, som besitter all makt och styrka, låter Sig tas om hand av Sina hängivna som om Han vore beroende av dem, eller leker med dem som en vän.

Vrindavana

2008-12-05T23:55:00.000-08:00

Vardag i Vrindavana. Livet har inte förändrats så mycket under seklernas gång.
Några kor och en bit mark är tillräckligt för att täcka livets nödtorft, resten av tiden går till att dyrka Krishna.
.

Krishna-Balarama Mandir, ISKCONs tempel i Vrindavana, Indien.

Tyvärr så ville man inte att folk skulle fotografera därinne, så jag fick nöja mig med att ta några foton från gatan.

Observera alla blomstergirlander som dekorerar byggnaderna!

Vi hade turen att komma precis på Srila Prabhupadas bortgångsdag, så många av Srila Prabhupadas lärjungar var där och berättade sina minnen av honom. Det var speciellt ett uttalande som gjorde intryck på mig: "Prabhupada is as close to us as we allow him", dvs Prabhupada är alltid där för att hjälpa oss, att han fysiskt inte längre är närvarande gör ingen skillnad; vi kan fortfarande umgås med honom genom att läsa hans böcker, lyssna till inspelningar av hans föredrag, och genom att minnas hans instruktioner.

All hjälp finns där, om vi bara är villiga att ta emot den.

Gatuliv i Vrindavana.

När vi anlände myllrade gatorna av pilgrimer och besökare; förutom att det var årsdagen till minne av Prabhupadas bortgång, så var det också söndag, och många lediga Delhi-bor passade på att besöka Vrindavana. Det var också månaden för Kartika (okt-nov), som är en mycket lyckobringande tid för att besöka Vrindavana, så mängder av pilgrimer kommer dit för att besöka templen och vandra till heliga platser kring Vrindavana.

Srila Prabhupadas Samadhi Mandir var den plats som gjorde djupast intryck på mig, det var en mycket speciell känsla att bara sitta där och lyssna till de hängivna som sjöng Hare Krishna-maha-mantrat. Mitt annars så motsträviga sinne gav plötsligt upp sitt motstånd, och för en kort välsignad stund kände jag hur Krishnas namn omgav mig, uppfyllde mitt sinne. Det var en märklig upplevelse, svår att beskriva i ord.

Det kändes svårt att behöva gå därifrån, jag hade gärna suttit kvar i timmar.

Mathura

2008-12-05T05:43:00.000-08:00

Det vandrar boskap överallt i Mathura! :) Överhuvudtaget var det slående hur många djur man ser i Indien, kor, hundar, kameler, grisar, apor, påfåglar, hästar och åsnor, alla lever de till synes fredligt i människans närhet. T om de vilda hundarna verkade förvånansvärt lugna.

Mathura är staden där Krishna uppenbarade Sig för 5 000 år sedan. Hans föräldrar, Devaki och Vasudeva, var fängslade av den ondskefulle kungen Kamsa, eftersom han hade varnats för att deras åttonde son skulle komma att döda honom. Redan första natten, då Krishna uppenbarat Sig som ett litet barn, utförde Han Sina första mirakel: de låsta fängelseportarna öppnades sig plötsligt och Vasudeva kunde fly med det lilla barnet Krishna. Han gömde Krishna i den närbelägna byn Vrindavana och återvände sedan till fängelset.

Jag besökte tre tempel i Mathura: Birla, Dwarakadish och Shri Krishna Janmabhoomi. Tyvärr så är det inte tillåtet att fotografera i något av templen.

Det här är Birla-templet, en vacker och fridfull plats. Templet byggdes 1946.

Inne på tempelområdet finns en pelare där hela Bhagavad-gita är ingraverad.

Utanför Birla-templet. Det var eftermiddag och dags för korna att återvända hem.

Gatuförsäljning i Mathura.

Solen började sjunka vid horisonten, och vi tog en båttur på floden Yamuna. Här hördes inget motorbuller; alla båtar roddes för hand. Trots alla människor, kor, hundar och mängder av apor så var det märkvärdigt tyst och stilla. Båten passerade framför Vishram Ghat, där Krishna sågs ha vilat Sig efter att ha dödat demonen Kamsa. Människor samlades där för att dyrka Yamuna.

Inne i Mathuras labyrintartade centrum, nära Dwarakadish-templet, som är en av Mathuras mest populära tempel.

Det sista templet jag besökte var Sri Krishna Janmabhoomi, som sägs vara beläget där Sri Krishna uppenbarade Sig. Situationen här är något komplicerad eftersom templet ligger sida vid sida av en stor moské, ett minne från den aggressiva islamiseringskampanj som de muslimska härskarna bedrev på 15-1600-talet, då de flesta hinduiska och buddistiska tempel som fanns i området totalförstördes. För att visa sin makt hände det att den muslimske härskaren lät bygga en moské på ruinerna.

Eftersom myndigheterna är rädda för oroligheter så bevakar den indiska armén området dygnet om, och alla besökare måste genomgå en rigorös säkerhetskontroll.

I närheten av Sri Krishna Janmabhoomi finns en stor damm; det sägs att Krishnas första kläder tvättades där.

Ur Bhagavad-gita

2008-11-23T00:34:00.000-08:00

Efter en mångfald födslar överlåter sig den som besitter verklig kunskap till Mig, ty han vet att Jag är alla orsakers orsak och allt som är. En sådan mäktig själ är mycket sällsynt.

Efter att i många, många liv ha utfört hängiven tjänst eller transcendentala ritualer, kan kanske den levande varelsen erhålla den rena transcendentala kunskapen om att Gudomens Högsta Personlighet är sjävförverkligandets yttersta mål. I början, medan man försöker avsäga sig sina band till den materiella världen, dras man åt opersonlighetsfilosofin, men när man senare gör ytterligare framsteg, kan man förstå att handlingar förekommer i den andliga världen och att hängiven tjänst består av dessa handlingar. När man förstår detta attraheras man till Gudomens Högsta Personlighet och underordnar sig Honom. I det ögonblicket kan man förstå, att allting är Herren Sri Krishnas nåd, att han är alla orsakers orsak och att denna materiella manifestation inte är oberoende av Honom. Man inser att den materiella världen är en snedvriden spegelbild av den andliga mångfalden och att allt har ett förhållande till den Högste Herren Krishna. Således ser man allting i relation till Vasudeva, dvs Sri Krishna. Genom en sådan universell syn kommer man snart till den punkt då man helt underordnar sig Herren Sri Krishna och accepterar Honom som det yttersta målet. En sådan överlåten själ är mycket sällsynt.

Denna vers förklaras på ett mycket fint sätt i Svetasvatara Upanisadens tredje kapitel: "Denna kropp har förmåga att tala, se, höra, tänka, känna, vilja, osv. Dessa förmågor är emellertid inte viktiga såvida de inte knyts till den Högste Herren. Eftersom Vasudeva är alltgenomträngande, och allting är Vasudeva, överlämnar sig den hängivne i full kunskap." (jmf Bhagavad-gita 7.17 och 11.40)
Bg 7.19

A C Bhaktivedanta Swami:Bhagavad-gita Som Den Är

Indien!

2008-11-22T00:43:00.000-08:00

Indien.

Landet där Krishna valde att uppenbara Sig, landet som var centrum för den stora vediska kulturen; ett land där man än idag kan finna filosofi och gudsmedvetande på högsta nivå.

Jag har haft kontakt med Krishna-medvetande i många år, men av någon anledning har det aldrig blivit av att jag åkt till Indien. Men för några veckor sedan kom jag äntligen iväg.

Det kändes väldigt speciellt att efter så många år få besöka Mathura, Krishnas födelseplats, och framför allt Vrindavana, där Krishna uppenbarade Sina mest förtroliga lekar tillsammans med Sina hängivna.

Först besökte jag dock ISKCONs tempel i Hare Krishna Hill, Delhi.

Detta tempel var det enda bland alla de jag besökte som tillät att man fotograferade inne i tempelrummet. Tyvärr är de flesta indiska tempel strikta på den här punkten: inga kameror!

Varför det är så lyckades jag aldrig riktigt få förklarat för mig, men tydligen finns det någon tanke om att "fotograferande skulle förta det heliga".

Pushpa Arati, ISKCON Hare Krishna Hill, Delhi

Srila Prabhupada ville hålla en mycket hög standard av dyrkan i sina tempel, observera alla hundratals blommor som smyckar altaret! Det finns tre sådana stora altare i templet helgade åt Radha-Krishna, Gaura-Nitai och Sita-Rama.

ISKCONs tempel är en stor anläggning, där man bland annat kan besöka utställningar om Herren Caitanyas liv, multi-media föreställning om Bhagavad-gitas budskap m m.

A C Bhaktivedanta Swami (Srila Parbhupada), ISKCONs grundare, som förde budskapet om Krishna-medvetande till väst.

Jag stod därinne i det vackra tempelrummet och såg den högklassiga dyrkan av Gudsgestalterna, och jag kom att tänka på hur Srila Prabhupada, på sin andlige mästares order, anlände i USA 1965. Alledes ensam, med 20 dollar på fickan samt en låda med böcker: hans översättning av Srimad-Bhagavatams första volym. Detta, och några få personliga tillhörigheter, var allt han ägde.

Srila Prabhupada var lärjunge till den framstående vaishnavan Srila Bhaktivedanta Sarasvati Thakura, och den ende som tog hans önskan om att sprida Krishna-medvetande över hela världen på allvar. Hans starka tilltro till sin andliga mästare gav resultat: idag finns Krishnarörelsen i de flesta länder i världen, och vi har möjlighet att besöka sådana praktfulla tempel som t ex detta i Hare Krishna Hill.

Ur Bhagavad-gita

2008-11-22T00:36:00.000-08:00

Man måste utöva yoga med en aldrig sviktande beslutsamhet och tro. Alla materiella begär, vilka stammar från det falska egot, måste ovillkorligen överges. Sålunda kan man med det inre sinnet behärska de yttre sinnena åt alla håll.

Den som utövar yoga måste vara beslutsam och tålmodig, och han får inte avvika från den rätta vägen. Man får inte bli besviken och ge upp om det går långsamt att göra framsteg I stället måste man vara uthållig och övertygad om att man kommer att lyckas till slut. Den som strängt följer principerna kommer med säkerhet att lyckas. Angående bhakti-yoga, säger Rupa Gosvami följande : "Man kan med framgång utöva bhakti-yoga, om man handlar helt i godhetens kvalitet, umgås med gudshängivna och följer de föreskrivna plikterna med helhjärtad entusiasm, uthållighet och beslutsamhet."

Vad gäller beslutsamhet, bör man som förebild ha sparven, som av havets vågor berövades sina ägg: En sparv lade sina ägg vid havsstranden, men det vida havets vågor spolade bort äggen. Sparven blev mycket upprörd och bad att havet skulle återlämna äggen. Havet brydde sig dock inte om hennes vädjan. Därför beslöt sparven att tömma havet. Hon började bära bort vattnet i sin lilla näbb, och alla skrattade åt henne för att hon var så belsutsam att fullfölja denna omöjliga prestation. Nyheten om hennes agerande spred sig, och till slut nådde den Garuda, Herren Visnus jättelika fågelbärare. Han kände medlidande för sin lilla systerfågel, och därför kom han för att träffa sparven. Garuda gladdes åt att se den lilla sparvens belsutsamhet, och han lovade att hjälpa henne. Således beordrade Garuda havet att genast återlämna sparvens ägg, annars skulle han själv hjälpa henne att tömma det. Dessa ord skrämde havet, som genast återlämnade äggen. Sålunda blev sparven lycklig genom Garudas nåd.

Det kan tyckas vara mycket svårt att utöva yoga, särskilt bhakti-yoga i Krishna-medvetande. Om man dock med stark beslutsamhet följer principerna, kommer Herren med säkerhet att hjälpa, ty Gud hjälper dem som hjälper sig själva.
Bg 6.24

AC Bhaktivedanta Swami: Bhagavad-gita Som Den Är

Ur Bhagavad-gita

2008-11-20T23:56:00.000-08:00

Vilseledd av de tre kvaliteterna (godhet, lidelse och okunnighet) känner världen icke Mig, som står över kvaliteterna och som är outtömlig.

Hela världen är förtrollad av den materiella naturens tre kvaliteter. De som är förvillade av dessa kvaliteter kan inte förstå att den Högste Herren Krishna är transcendental till denna materiella värld. I denna värld står alla varelser under dessa tre gunas inflytande och är således förvillade.

Naturen har försett de levande varelserna med speciella kroppar och speciella psykiska och biologiska handlingsmönster. Fyra slags människor verkar i naturens tre kvaliteter. De som helt och hållet befinner sig i godhetens kvalitet kallas brahmanas. De som helt tillhör lidelsens kvalitet kallas ksatriyas. De som tillhör både lidelsens och okunnighetens kvaliteter kallas vaisyas, och de som helt är under okunnighetens kvalitet benämns sudras. De som är lägre än så tillhör djuren eller djurlivet. Dessa beteckningar är emellertid inte eviga. Jag kan vara en brahmana, ksatriya, vaisya eller vad som helst - detta liv är i alla fall temporärt. Trots att livet är temporärt och att vi inte har en aning om vad för slags kropp vi kommer att få i vårt nästa liv, betraktar vi oss, under den illusoriska energins påverkan, ändå som svensk, indier, ryss, brahmana, hindu eller muslim, osv. Detta beror på att vi identifierar oss med den materiella kroppen. Blir vi intrasslade i den materiella naturens kvaliteter, glömmer vi Gudomens Högsta Personlighet som står bakom dessa kvaliteter. Herren Krishna säger alltså att människor som är vilseledda av dessa kvaliteter inte förstår att den Högsta Gudomen står bakom den materiella världen.

Det finns många olika slags levande varelser - människor, halvgudar, djur, etc - och de står alla under den materiella naturens inflytande och har således glömt den transcendentala Högsta Gudomen. De som befinner sig i lidelsens och okunnghetens kvalitet, ja, även de som tillhör godhetens kvalitet, kan inte tränga bortom uppfattningen att den Absoluta Sanningen är den opersonliga Brahman. De står förvirrade inför den Högste Herren, i hans personliga gestalt, som besitter all skönhet, rikedom, kunskap, styrka, ryktbarhet och oberördhet. När inte ens de som tillhör godhetens kvalitet kan förstå, vad kan då de som tillhör lidelsens och okunnighetens kvaliteter hoppas på? Krishna-medvetnade är transcendentalt till den materiella naturens tre kvaliteter, och de, som i sanning är etablerade i Krishna-medvetande är verkligt befriade.
Bg 7.13

Denna Min gudomliga energi, bestående av den materiella naturens tre kvaliteter, är mycket svår att betvinga. Men de som har överlämnat sig till Mig kan lätt tränga bortom den.

Gudomens Högsta Personlighet har oräkneliga energier, och alla är gudomliga. Trots att de levande varelserna tillhör hans energier, och därmed är gudomliga, så täcks deras ursprungliga högre kraft när de kommer i kontakt med den materiella energin. Täckta av materiell energi har de ingen möjlighet att ta sig ur dess grepp. Eftersom både de materiella och andliga energierna är utflöden från den Högste Herren är de eviga. De levande varelserna tillhör Herrens eviga högre natur, men pga att de besmittats av den lägre naturen, dvs materia, är deras illusion också evig. Den betingade levande varelsen kallas därför nitya-baddha, evigt betingad. Ingen kan spåra den tidpunkt då han betingades av den materiella naturen. Trots att den materiella naturen är en lägre energi, är det mycket svårt för själen att befrias från den materiella naturens grepp, ty den materiella energin behärskas ytterst av den högsta viljan, som den levande varelsen inte kan betvinga. Den lägre materiella naturen definieras här som gudomlig beroende på dess gudomliga förbindelse med den gudomliga viljan, som manipulerar den. Styrd av den gudomliga viljan, verkar den materiella naturen, trots att den är en lägre energi, på ett underbart sätt när den det gäller att bygga upp och förstöra den kosmiska manifestationen. Veda bekräftar detta på föjande sätt: "Maya (illusion) är falsk och temporär, men den högste illusionisten, som står bakom henne är Gudomens Personlighet, Mahesvara, den högsta härskaren."

Guna har en annan betydelse, nämligen rep. Vi skall veta att den betingade själen är hårt bunden av illusionens rep. En man som är bunden till händer och fötter kan inte själv göra sig fri utan måste få hjälp av en obunden person. Då den bundne inte kan hjälpa andra bundna måste räddaren vara befriad. Därför är det bara Krishna och Hans representant, den andliga mästaren, som kan befria den betingade själen. Utan sådan högre hjälp kan man inte befrias från den materiella naturens slaveri. Hängiven tjänst, dvs Krishna-medvetande, kan hjälpa en människa att erhålla denna befrielse. Krishna, den illusoriska energins herre, kan beordra denna oövervinnerliga energi att släppa den betingade själen. Han gör detta av Sin orsakslösa barmhärtighet och av Sin faderliga kärlek till den levande varelsen som ursprungligen är Herrens älskade son. Det enda sättet att bli fri från den materiella naturens starka grepp är därför att överlämna sig till Herren.

Bg 7.14

AC Bhaktivedanta Swami: Bhagavad-gita Som Den Är

Srila Prabhupada

2008-11-20T00:06:00.000-08:00

His Givning the Morning Srimad-Bhagavatam Class

No matter what else he was doing, Srila Prabhupada put it in his schedule, even when he was ill. Wherever he traveled, he lived with the devotees and joined them to give the morning class.

Here was the opportunity to watch his gestures and expresseions as he spoke, absorbed in Srimad-Bhagavatam. A dull student might think that Prabhupada was saying the same things, using the same repertoire of verses, but Prabhupada was always quoting the verse to prove different points in different contexts. He was always discovering new lights. And he also said that repetition was necessary to thoroughly learn. For most devotees in the later years, this was the one sure time to be with him in his personal form, to sit and hear. It was formal, and one might wish for other situations in which to ask personal questions and do have a reply just for oneself, yet the lectures were great mercy, and to the receptive student they were also very personal. Devotees have testified how in a large audience, when Prabhupada said "Distribute books," they took it to heart and formed their lives on that order. And many testified that they found Prabhupada looked at them and spoke especially to them in his lecture, even though they knew he was speaking to everyone else as well.

This was the time for all to be with him. Each morning without fail he would begin, looking at the verse and speaking, like entering a sacred river, immersing himself at once in Srimad-Bhagavatam. He hardly ever chose another literature to speak in the morning. What an example, that the Srimad-Bhagavatam contains all else and is perfect for all our days!

He sat in one place, in the traditional posture of the guru - legs crossed, sitting on the vyasasana - with spectacles, with book in hand, with microphone, gesturing and looking up. He was a hundred percent Vyasasdeva's representative, giving us the transcendental wisdom. Seeing Srila Prabhupada's personal example even today, by means of movies or tape recordnings, all the devotees of the Krishna consciousness movement may adopt the same procedures and also do as he showed. Like him, we can precede the class by singing "Jaya Radha Madhava," with karatalas, and then reciting om namo bhagavate vasudevaya, then the Sanskrit, synonyms, translation, purport - we have no need to invent something new. After he showed us hundreds and hundreds of times, how can we fail to grasp the instruction - that we should continue the morning tradition of sitting together and hearing and speaking?

A devotee once told Srila Prabhupada that many disciples slept during classes, and Srila Prabhupada replied that he knew. He said that his classes were for advanced students. Srila Pabhupada gave untiringly as the loving instructor, but it was up to his disciples to benefit. I confess, I was one of those who sometimes was sleeping during Srimad-Bhagavatam class. Once I even asked Srila Prabhupada what to do about my sad plight. At first he replied by making a joke. He said there is an atheistic joke in India, "Srimad-Bhagavatam is a sure cure for insomnia." When Srila Prabhupada said this, I laughed, but I didn't want it to be true of me. Sometimes when Prabhupada found a devotee sleeping in his class, he would tell him to stand up and go to the rear. Srimad-Bhagavatam class was for his advanced students, but he kept givng us chances to become more advanced.

Srila Prabhupada spoke with rhetorical power and emotions, straight from his deep convictions. He had great oratorical skill, making emphasis with aesthetic effects, but none of it was done for show or with lack of realization, not like the rasa-dance talks of bogus Bhagavatam reciters. Srila Prabhupada wrote Bhagavatam purports and he lived the life of the Bhagavatam. He was also the Bhagavatam's ideal preacher - and so when he spoke, the emotions were always right.

Srila Prabhupada kindly gave all of those classes, and now, by tape recording, we hear them still, even as wake in the morning, while taking prasadam, or driving the car, or flying in the plane, in sick bed or death bed; these matchless gits continue in our ears, to cleanse our hearts and remind us that we are his sisya, and we are followers of the Srimad-Bhagavatam.

Satsvarupa dasa Goswami

Prabhupada Nectar Volume 4

Ur Bhagavad-gita

2008-11-19T23:50:00.000-08:00

Arjuna sade: Vad händer med en människa, som har tro men som ej är ståndaktig, som vandrar vägen mot självförverkligande men avviker pga att hon är världsligt sinnad och som därför inte uppnår fulländning i yoga.

Självförverkligande, dvs mystikens, väg beskrivs i Bhagavad-gita. Självförverkligandets grundprincip är kunskapen om att den levande varelsen ej är identisk med den materiella kroppen, utan att hans verkliga natur är evig, fylld av lycksalighet och kunskap. Denna natur är transcendental; den ligger bortom kropp och sinne. Det finns tre vägar, som leder till självförverkligande: kunskapens väg (jnana-yoga), den åttafaldiga yogans väg (astanga-yoga) samt den hängivna tjänstens väg (bhakti-yoga). Alla dessa vägar innebär att man måste förverkliga den levande varelsens verkliga natur, hans förhållande til Gud samt de gärningar med vilka han kan återupprätta den förlorade länken med Gud och uppnå den högsta fulländningen i Krishna-medvetande. Om man följer någon av dessa tre vägar, kommer man säkerligen, förr eller senare, att nå det högsta målet. Detta försäkrade Herren i andra kapitlet: även om man gör mycket små framsteg på den transcendentala vägen, har man stor chans att befrias. Av dessa tre yoga-vägar är bhakti-yoga särskilt lämpad för denna tidsålder, ty den är den direktaste vägen till gudsförverkligande. För att vara säker på at han har förstått rätt, ber Arjuna Krishna bekräfta sitt tidigare uttalande. Det åttafaldiga yoga-systemet och kunskapens väg är vanligtvis mycket svåra att följa i denna tidsålder. Därför är det möjligt, att man av olika anledningar misslyckas, trots att man är allvarlig i sin strävan. För det första är det svårt att veta om man verkligen följer den rätta vägen. Att vandra den transcendentala vägen innebär att man, mer eller mindre, förklarar krig mot den illusoriska energin, dvs maya. Om en person försöker fly undan mayas klor, försöker maya besegra honom genom att presentera allehanda frestelser. En betingad själ har redan en gång fängslats av den materiella energins kvaliteter, och det finns stor risk att han fängslats igen, även om han vandrar den transcendentala vägen. Arjuna är intresserad av att veta vad som händer med den som avviker från vägen mot självförverkligande.
Bg 6.37

O Du starkt beväpnade Krishna, förgås inte en sådan människa, som har avvikit från transcendensens väg, som ett rivet moln, utan ställning i någon sfär.

Det finns två slags framsteg - materiella och andliga. Materialisterna är inte intresserade av transcendensen, dvs det andliga. Vad som intresserar dem är ekonomiska framsteg, sinnesnjutning somt gärningar, som kan orsaka att de upphöjs till högre, himmelska planeter. När man vandrar Transcendensens väg, måste man ge upp alla materiella handlingar och avstå från all slags s k materiell lycka. Om den uppåtsträvande transcendentalisten misslyckas sker det inom båda områdena. Han kan m a o inte glädjas åt varken materiell lycka eller andliga framsteg Han är som ett rivet moln, utan ställning i någon sfär. Ett moln på himlen avviker ibland från ett litet moln för att ansluta sig till ett större. Om det emellertid inte förmår att ansluta sig till det stora molnet, blåses det bort av vinden och försvinner i den vida rymden.
Brahmanah pathi är Transcendensens väg. Den innebär transcendetalt förverkligande genom att man vet sig vara av andlig natur, del av Gud, som manifesteras som Brahman, Paramatma och Bhagavan. Herren Sri Krishna är Bhagavan, den fullständigaste uppenbarelsen av den Högsta Absoluta Sanningen. Den som överlåter sig till den Högsta Personen är därför en framgångsrik transcendentalist. Att nå detta mål genom Brahman- och Paramatma-förverkligande tar många, många liv. Det högsta andliga förverkligandet är därför bhakti-yoga, dvs Krishna-medvetande - den direkta metoden.
Bg 6.38

Den Heliga Herren sade. O Prithas son, en transcendentalist, som utför lyckobringande gärningar, kommer ej att möta undergång, varken i denna värld eller i den andliga; den som gör gott, Min vän, besegras aldrig av ondska.

"Den som överger alla materiella plikter och tar sin tillflykt till Gudomens Högsta Personlighet, han förlorar aldrig något, ej heller går han mot förfall. Men en icke-hängiven vinner ingenting, även om han noga utför alla sina plikter."
(S B 1.5.17)

En transcendentalist förväntas ge upp alla materiella aktiviteter för att kunna göra framsteg i andligt liv, dvs Krishna-medvetande. Det finns de som hävdar, att man genom Krishna-medvetande visserligen kan nå den högsta fulländningen men att man misslyckas både materiellt och andligt, om man avviker innan man nått dit. Det står i skrifterna, att om man inte fullgör sina föreskrivna plikter, måste man lida av återverkningarna därav; så om man misslyckas i sina transcendentala gärningar, underkastas man dessa materiella återverkningar. Bhagavatam försäkrar dock , att den transcendentalist, som misslyckas, inte har någon anledning att oroa sig. Även om man utsätts för återverkningarna från ofullbordade föreskrivna plikter, har ingenting gått förlorat, ty de lyckobringande Krishna-medvetna gärningarna går aldrig till spillo, och så småningom kommer man att återuppta dem, även om man föds i en lägre stående familj i nästa liv. Å andra sidan är det inte säkert, att den som strängt följer de föreskrivna plikterna kommer att nå verklig framgång och lycka, om han inte är Krishna-medveten.

Människorna kan delas in i två grupper; nämligen de, som lever ett reglerat liv och de, som vägrar följa reglerande principer. De som tillhör den senare gruppen lever ett djuriskt liv för sinnesnjutning; de vet inte att det finns ett liv efter detta, och de vet inte heller att man bör sträva efter att uppnå sin verkliga andliga natur och sålunda befrias från materia. Dessa människor har en mängd djuriska böjelser, vare sig de är civiliserade eller ociviliserade, bildade eller obildade, starka eller svaga. Deras gärningar är aldrig lyckobringande, ty eftersom de bara följer sina djuriska böjelser - äta, sova, försvara sig och föröka sig - förblir de i den materiella tillvaron, som är fylld av lidande. Den första gruppen utgörs av dem som följer de i skrifterna nedlagda principerna och föreskrivna plikterna. De gör förvisso framsteg i livet, ty de upphöjs gradvis till Krishna-medvetande. De människor som lever ett reglerat liv kan delas in i tre avdelningar: 1 De som följer skrifternas regler och föreskrifter för att kunna njuta av materiell välfärd. 2 De som söker befrielse från den materiella tillvaron 3 Gudshängivna i Krishna-medvetande. De som följer skrifternas regler och föreskrifter för att nå materiell lycka kan ytterligare delas in i två grupper: de som åtrår frukterna, samt de inte åtrår några frukter för sinnesnjutning. De som åtrår frukterna för sinnesnjutning kan upphöjas till ett högre livsplan - ja, även till högre planeter. Eftersom de inte är fria från den materiella tillvaron, följer de dock inte den sant lyckobringande vägen. De enda lyckobringade gärningarna är de som leder till befrielse. De handlingar, som inte är avsedda att leda till självförverkligande eller befrielse från den kroppsliga, materiella livsuppfattningen, är inte alls lyckobringande. Krishna-medvetna handlingar är de enda lyckobringande handlingarna, och den, som frivilligt utsätter sig gör svår självtukt för att göra framsteg i Krishna-medvetande, är fulländade transcendentalister. Det åttafaldiga yoga-systemet avser också att leda till Krishna-medvetande, och därför är det också lyckobringande att utöva. Den som är allvarlig och gör sitt bästa behöver därför inte vara rädd att falla ned.
Bg 6.40

AC Bhaktivedanta Swami: Bhagavad-gita Som Den Är

Ur Bhagavad-gita

2008-11-18T22:04:00.000-08:00

Man måste utföra sitt arbete som ett offer till Vishnu, annars blir man av arbetet bunden till denna materiella värld. Därför bör du, o Kuntis son, fullgöra dina plikter för att tillfredsställa Honom, och på så vis kommer du alltid att förbli obunden och fri från träldom.

Eftersom man måste arbeta för att kunna livnära kroppen, har de föreskrivna plikterna för varje särskild social ställning utformats på ett sådant sätt att det syftet kan uppfyllas. Yajna betyder Herren Vishnu, eller offer. Alla offer är också avsedda attt tillfredsställa Herren Vishnu. Därför måste man arbeta för att tillfredsställa Vishnu. Allt annat arbete som utförs i denna materiella värld kommer att orsaka slaveri, ty både gott och ont arbete har återverkningar, och varje återverkning binder den som handlar. Därför måste man arbeta i Krishna-medvetande för att tillfredsställa Krishna (dvs Vishnu); och medan man utför sådana handlingar befinner man sig på ett befriat stadium. Detta är handlandets stora konst. I början kräver denna metod en mycket skicklig ledning. Man bör därför handla mycket plikttroget, under en Krishna-hängivens skickliga ledning, eller under direkt ledning av Herren Krishna Själv (vilket Arjuna hade tillfälle att göra). Ingen ting bör utföras för sinnesnjutning, utan allting bör göras för att tillfredsställa Krishna. Genom detta handlande räddas man inte bara från arbetets återverkningar, utan man upphöjs också gradvis till Herrens transcendentala kärleksfulla tjänst, vilket är det enda sättet att nå Guds rike.
Bg 3.9

AC Bhaktivedanta Swami: Bhagavad-gita Som Den Är

Samhällsledare i Kali-yuga

2008-11-17T23:39:00.000-08:00

.
I de vediska skrifterna förklaras det att i tidigare tidsåldrar så var samhället uppdelat i fyra samhällsskikt - brahmana, ksatriya, vaisya och sudra, dvs den intellektuella klassen, den administrativa klassen, den merkantila klassen, samt arbetarklassen. Vilken klass man tillhörde bestämdes av ens personliga egenskaper.

Dessa fyra samhällsskikt levde i fredlig samexistens, med förståelse och respekt för vars och ens uppgift i samhället.

Samhället styrdes av ksatriyas, den administrativa klassen, som hade ansvaret för samhällets styrelse och försvar, och från denna klass kom således landets politiker och militär. Det var en uppgift som man inte tog lätt på, den styrande ledaren uppfattades verkligen som en fader, vars plikt det var att beskydda sina underlydande, och att styra dem på ett rättvist och korrekt sätt. Av en samhällsledare förväntades att han skulle besitta en hög karaktär, med egenskaper som mod, sinne för rättvisa, självbehärskning, intelligens, barmhärtighet. Skötte han inte sin uppgift så hade brahmanas rätt att avsätta honom.

I Veda förklaras också att vi för närvarande lever i den epok som kallas för Kali-yuga, som är den sämsta av alla tidsepoker. I Kali-yuga lever vi kortare tid jämfört med de tidigare yugas, vi plågas i mycket högre grad av fysiska och psykiska sjukdomar, och människans karaktär och intelligens försämras mycket. Kali-yuga kallas för hyckleriets och grälets tidsålder, där människor hamnar i stridigheter för i stort sett ingenting.

Något som också avspeglar sig bland dem som satts till att styra våra samhällen:

.

Ur Bhagavad-gita

2008-11-17T23:28:00.000-08:00

O Bharatas ätttling (Arjuna), o fiendens betvingare, överväldigade av motsatsparet begär och hat, föds alla levande varelser i illusion.

Den levande varelsens verkliga natur är att vara underordnad den Högste Herren som är ren kunskap. När man lockas attt skilja sig från denna rena kunskap behärskas man av den illusoriska energin och kan inte förstå Gudomens Högsta Personlighet. Den illusoriska energin uppenbaras i motsatsparet begär och hat. Det är begär och hat som gör att en okunnig människa vill bli ett med den Högste Herren och som gör att han avundas Krishna som Gudomens Högsta Personlighet. Rena hängivna, som inte är förvillade eller besmittade av begär och hat, kan förstå att Krishna framträder genom Sina inre krafter, medan de som är förvillade av dualism och okunnighet tror att den Högste Personlige Guden har skapats av materiella energier. Däri ligger grunden till deras stora olycka. Typiskt för dessa förvillade människor är att deras sinne är upptaget av motsatsparen ära och vanära, lidande och lycka, kvinna och man, gott och dåligt, glädje och smärta osv. De tänker att "detta är min fru; det är mitt hus, jag är husets herre, jag är den kvinnans man." Dessa utgör illusionens motsatspar, och de som vilseleds av dem är dåraktiga och kan därför inte förstå den Högste Personlige Guden.

Bg 7.27

Människor som i detta och tidigare liv har handlat fromt, vars syndfulla gärningar helt har utplånats och som är befriade från illusionens motsatspar, engagerar sig med beslutsamhet i Min tjänst.

I den här versen omnämns de som strävar attt höja sig till den transcendentala positionen. För dem som är syndfulla, ateistiska, dåraktiga och svekfulla är det mycket svårt att höja sig över motstsparen begär och hat. Enbart de som levt efter religionens reglerande principer, som har handlat fromt och som har besegrat syndfulla reaktioner, kan acceptera gudshängiven tjänst och därmed erhålla ren kunskap om Gudomens Högsta Personlighet. Sedan kan de gradvis, i trance, meditera över den Högste Personlige Guden. På detta sätt etablerar man sig på det anliga planet. Att höja sig på detta sätt är möjligt i Krishna-medvetande i umgänge med rena gudshängivna som kan befria en från illusion.Det står i Srimad-Bhagavatam att om man verkligen strävar efter befrielse, måste man tjäna de gudshängivna. Den som umgås med materialistiskt sinnade människor befinner sig på vägen som leder till tillvarons mörkaste regioner. Alla Herrens hängivna vandrar över världen med det enda syftet att rädda de betingade själarna undan illusionen.Opersonlighetsfilosofen vet inte att de begår det värsta brottet mot Guds lag när de glömmer bort sin verkliga natur som Herrens underordnade. Det är inte möjligt att förstå den Högsta Personligheten och tjäna Honom med beslutsamhet förrän man blir medveten om sin verkliga natur.

Bg 7.28

AC Bhaktivedanta Swami: Bhagavad-gita Som Den Är

Ur Bhagavad-gita

2008-11-17T08:39:00.000-08:00

Min Käre Arjuna, den som tjänar Mig i ren hängivenhet, som är fri från intellektuellt spekulerande och tidigare handlingars besmittelse, och som är vänlig mot varje levande varelse, kommer säkerligen till Mig.

Den som vill komma till den Högsta av alla Gudomens Pesonligheter, som finns på Krishna-loka-planeten i den andliga världen, och vara intimt förbunden med denna Högsta Personlighet, Krishna, måste tillämpa denna metod. Den Högste Själv förordar detta. Denna vers anses vara kontentan av Bhagavad-gita. Bhagavad-gita är en bok som vänder sig till de betingade varelser om försöker härska över naturen och som inte känner till det verkliga, andliga livet. Bhagavad-gita avser att visa hur man kan förstå sin andliga natur och sitt eviga förhållande till den Högsta Andliga Personligheten. Boken lär också hur man återvänder hem till Gudomen. Detta är den vers som tydligt förklarar hängiven tjänst, dvs den metod genom vilken man når framgång i andligt liv.När det gäller arbete, bör man helt och hållet överflytta hela sin energi till att utföra Krishna-medvetet arbete. Ingen människa bör därför utföra något arbete som inte är sammankopplat med Krishna. Detta kallas Krishna-karma.

Man kan vara sysselsatt på många olika sätt, men man bör inte vara fäst vid resultatet av sitt arbete, utan arbetet måste utföras för Krishna. Detta är att arbeta för Krishna. I stället för att bygga en skyskrapa för sin egen sinnesnjutning, kan han låta bygga ett vackert tempel för Krishna och låta Krishnas Gudsgestalt installeras samt ordna för Gudsgestaltens dyrkan, såsom de auktoriserade bhakti-skrifterna föreskriver. Allt detta är Krishna-karma. Man bör alltså inte vara fäst vid resultatet av sitt arbete, utan resultatet bör offras till Krishna. Man bör också acceptera som prasadam den mat som offrats till Krishna. Om man emellertid inte har möjlighet att bygga ett tempel åt Krishna, kan man sysselsätta sig med att göra rent i Krishnas tempel; detta är också Krishna-karma. Man kan också odla en trädgård. Alla som äger mark (åtminstone i Indien äger även fattiga människor lite jord) kan använda detta i Krishnas tjänst, genom att plantera blommor som kan offras till Honom. Man kan odla tulasi-växter, ty tulasi-blad är mycket viktiga vid dyrkan. Krishna har nämnt detta i Bhagavad-gita. Krishna vill att man skall offra till Honom antingen ett blad, en blomma eller lite vatten - då blir Han tillfredsställd. Med blad avses speciellt tulasi-blad. Man kan alltså odla tulasi och sköta om växten genom att vattna den, etc. På detta sätt kan även en mycket fattig människa tjäna Krishna.

Dessa är några exempel på hur man kan arbeta för Krishna.Ordet mat-paramah syftar på den som anser att livets fulländning är att umgås med Krishna i Hans höga boning. En dylik person önskar inte bli upphöjd till högre planeter som månen, solen, himmelska planeter eller ens til Brahmaloka, den högsta planeten i detta universum. Han lockas inte av detta. Han önskar bara bli förflyttad till den andliga världen.Väl i den andliga världen, nöjer han sig inte med att uppgå i den skimrande brahmajyoti-glansen, ty han önskar tillträde till den högsta andliga planeten. Krishnaloka eller Goloka Vrindavana. Han har full kännedom om denna planet, och därför är han inte intresserad av någon annan. Som ordet mad-bhaktah antyder, är en sådan person helt och hållet upptagen av gudshängiven tjänst, dvs av de nio metoderna av hängivet engagemang: att höra, att sjunga, att minnas, att dyrka, att tjäna Herrens lotusfötter, att be, att utföra Herrens order, att bli vän med Honom och att överlåta allt till Honom. Man kan anamma alla nio metoderna, eller åtta, eller sju, eller åtminstone en; och genom detta kommer man säkerligen att nå fulkomlighet.

Uttrycket sanga-varjitah är mycket betydelsefullt. Man bör inte umgås med personer som är emot Krishna. Det är inte bara ateisterna som är emot Krishna, utan också de som är benägna för fruktbärande aktiviteter och intellektuellt spekulerande. Hängiven tjänst i dess renaste form beskrivs i Bhakti-rasamrita-sindhu: anyabhilasita-sunyam jnana-karmady-anavritam anukulyena krsnanusilanam bhaktir uttama. Tydligt och klart beskriver Srila Rupa Gosvami i denna vers att om man vill utföra ren, oförfalskad hängiven tjänst, måste man vara fri från alla slags materiell besmittelse. Man får inte umgås med personer som är begivna på fruktbärande aktiviteter och intellektuellt spekulerande. När man är obesmittad av materiella begär och fri från sådant oönskat umgänge och när man gynnsamt odlar kunskap om Krishna, kallas det ren hängiven tjänst. Anukulyasya sankapah pratikulyasya varjanam. Man måste tänka på, och handla för Krishna i ett gynnsamt sinnelag - inte ogynnsamt. Kamsa var Krishnas fiende. Från första början av Krishnas liv planerade Kamsa på många olika sätt att döda Krishna, och eftersom han alltid misslyckades, var han alltid medveten om Krishna. Han var alltid Krishna-medveten på alla sätt, när han arbetade, när han åt och när han sov, men detta Krishna-medvetande var inte gynnsamt, och därför ansågs han vara en demon och dödades således till slut av Krishna, trots att han tänkte på Krishna tjugofyra timmar om dygnet. Den som dödas av Krishna blir naturligtvis omedelbart befriad, men detta är knappast en ren hängivens mål. En ren hängiven önskar inte frälsning. Han vill inte ens bli förflyttad till den högsta planeten, Goloka Vrindavana, utan hans enda mål är att tjäna Krishna varhelst han befinner sig.

En Krishna-hängiven är vänlig mot alla. Därför sägs det här att han inte har någon fiende. Hur kommer det sig? En hängiven som befinner sig i Krishna-medvetande vet att det bara är hängiven tjänst till Krishna som kan befria en person från livets alla problem. Han har personlig erfarenhet av detta, och därför vill han introducera detta system, Krishna-medvetande, i människosamhället. Det finns många exempel i världshistorien, på hur de gudshängivna har riskerat sina liv för att sprida gudsmedvetande. Det bästa exemplet är Herren Jesus Kristus. Han korsfästes av de icke-hängivna och offrade sitt liv för att sprida gudsmedvetande. Det är naturligtvis fel att tro att han verkligen dog. I Indien finns det också många liknande exempel, som t ex Thakur Haridasa. Varför ta en sådan risk? Därför att de ville sprida Krishna-medvetande, och det är svårt. En Krishna-medveten människa vet att om en person lider så beror det på att han har glömt sitt eviga förhållande till Krishna. Den största tjänst man kan göra människosamhället är därför att befria sin nästa från alla materiella problem. En ren hängiven är på detta sätt engagerad i Herrens tjänst. Vi kan föreställa oss hur barmhärtig Krishna måste vara mot dem som tjänar Honom och riskerar allt för Honom. Det är därför säkert att sådana personer når den högsta planeten efter att ha lämnat kroppen.

Bg 11.55

AC Bhakitvedanta Swami: Bhagavad-gita Som Den Är

Ur Bhagavad-gita

2008-11-16T01:11:00.000-08:00

Jag uppenbarar Mig aldrig för de dåraktiga och ointelligenta. För dem är Jag täckt av Min eviga skapande kraft (yoga-maya), och därför känner den förvillade världen inte mig, som är ofödd och ofelbar.

Man kan fråga sig varför Krishna inte visar Sig nu, när han visade Sig för alla då Han nedsteg på jorden. Egentligen uppenbarade Han sig inte för alla. Det vara bara ett fåtal som förstod att han var Gudomens Högsta Personlighet när Han var närvarande på jorden. Det var bara Pandava-bröderna och några få andra som visste vem Krishna var, ty Han uppenbarade Sig inte för de icke-hängivna och folk i allmänhet. Därför säger Krishna i Bhagavad-gita att alla, med undantag av Hans rena hängivna, anser Honom bara vara en av dem. Det var bara för Hans hängivna som Han uppenbarade Sig som all glädjes källa; för de andra var Han täckt av Sin eviga kraft.

I det avsnitt i Srimad-Bhagavatam som handlar om Kuntis böner (S B 1.8.18-19) sägs det att Herren är täckt av en ridå bestående av yoga-maya, viket är orsaken till att folket i alllmänhet inte kan förstå Honom. Kunti ber: "O Herren, Du är hela universums vidmakthållare, och den högsta religiösa pincipen består i att tjäna Dig i hängivenhet. Jag ber därför att Du också skall uppehålla mig,: Din transcendentala gestalt är täckt av yoga-maya, dvs den täckande inre energin, brahmajyoti. Var vänlig och avlägsna denna glänsande strålglans som hindrar mig från att se Din sac-cid-ananda-vigraha, dvs Din eviga gestalt av lycksalighet och kunskap."Denna yoga-maya-ridå omnämns också i Bhagavad-gitas femtonde kapitel. Gudomens Högsta Personlighet i Sin transcendentala gestalt av lycksalighet och kunskap täcks av brahmajyotis eviga kraft, och därför kan de mindre intelligenta opersonlighetsfilosoferna inte se den Högste.Gudomens Högsta Personlighet, Herren Krishna, är inte bara ofödd, utan Han är också avyaya, outtömlig. Han eviga gestalt består av lycksalighet och kunskap och alla Hans energier är outtömliga.
Bg 7.25

AC Bhaktivedanta Swami: Bhagavad-gita Som Den Är

Prabhupada Nectar

2008-10-17T00:29:00.000-07:00

When Srutakirti was serving as Prabhupadas personal servant, he often felt embarrassed by the tremendous demonstrations of love which the devotees offered to Prabupada, whereas Srutakirti himself felt a lack of love. He thought that all these devotees were dancing and chanting, and here he was, walking beside Srila Prabhupada, but had no feeling, no real love. And this began to disturb his mind.

One day during massage, Srutakirti expressed it to Prabhupada.

"Srila Prabhupada, all these devotees have such love for you. It makes me feel so bad, I have none of this love. When I am with you, I can see everyone dancing and chanting and crying. But I have so much association, and yet I do not feel that this is there." He was hoping that Prabhupada would say something or do something, but Prabhupada said nothing. So his servant went on massaging and finished. Then Prabhupada went and bathed. After putting on his tilaka and chanting his Gayatri Prabhupada called Srutakirti into the room.

"So, do you like serving me?" said Prabhupada.

"Oh, yes, Prabhupada," said Srutakirti. "I like serving you very much."

"Then," said Prabhupada, "that is love. Everyone can do so many things... singing, dancing, jumping up and down. But you are actually doing something. Is not this love?"

"I guess so, Srila Prabhupada."

"So you just do your service," said Prabhupada. "That is all that is neccessary. That is what love means - to do service."

Prabhupada Nectar

Srila Prabhupada

2008-10-16T03:04:00.000-07:00

His Indifference and Detachment

Prabhupada was never indifferent or uninterested in anything connected with the Krishna consciousness movement. If he sometimes would not respond to a disciples question, that was his gravity, instructing us by ignoring us.

He was indifferent to his own health. In his desire to spread Krishna consciousness, he did not rest as should have for someone his age. He continued traveling because he could not be indifferent to the fallen souls and to his disciples.

Prabhupada was detached from the bad names people used against Krishna consciousness i newspaper accounts, mostly because he saw the bright side of it, the fact that the newspapers were mentioning the name Krishna.

Although much money came in, Prabhupada was not concerned to keep any of it. He said his authors royalties for writing so many books was to take two chapatis a day.

He was certainly indifferent to womens charms. He saw his female disciples as daughters and granddaughters, and he respected their service to him. He was not interested in sitting with women or looking at them for enjoyment.

He was indifferent to any kind of invitations to take tours in different cities he visited. He preferred a simple room with a low desk, where he could speak to guests and be among devotees for the best furthering of Krishna consciousness.

He was indifferent to the fact that his first disciples very sinful before becoming devotees. He was indifferent to a place being holy or unholy, as long as he was able to preach.

He kept a simple diet and was not interested in special foods as the special cooking which the Italians could offer, or the French, or the Americans. Even within the Indian diet, which was his preference, he was not interested in fancy things, but in simple rice, dal, chapatis and sabji.

He was indifferent to clothes and would not sport any bright scarves or colourful chadars or special shoes or coats or hats. His simple sannyasi dress he kept constant. But he liked bright clothes for the Deities in the temples and opportunities to spend money to build wonderful buildings and new ways to spread Krishna consciousness, and he liked and appreciated the best quality in book printing and colour reproduction of paintings. In these things, Srila Prabhupada was a connoisseur, a keen appreciator of quality, and he asked his devotees to get the best deal and the best product for use in service to Krishna.

Prabhupada Nectar

Srila Prabhupada

2008-10-13T01:31:00.001-07:00

His Chanting

Like Prabhupadas preaching, his chanting was constant. While talking in his room with professors in Toronto, Prabhupada silently chanted the Hare Krisha mantra in between their academic words.

When Prabhupada encouraged his disciples to chant Hare Krishna while sitting with them during a prasadam feast, one of the devotees replied, "But Swamiji, how can we chant and eat at the same time?"

"Chant in between bites," said Srila Prabhupada.

We can hear Srila Prabhupadas japa on a recording: He chants quickly, and he said that sixteen rounds of japa could be done in one and a half to two hours. During an initiation lecture, he commented that it should take five or six minutes to chant a round, although he admitted that it might not be possible in the beginning.

When a devotee said that it was hard to chant and keep awake, Prabhupada replied that they should do like he does, as he walks in his room in the afternoon while chanting japa.

In the early morning, after completing his dictation of Srimad-Bhagavatam translations at maybe four or five A.M., Srila Prabhupada would sit back and chant japa. He did not chant very loudly, but from the other room one could sometimes hear, especially the words "Rama, Rama".

Then in the afternoon sometimes he would remark that he had a few extra rounds to chant, and he would move the counting beads. We took it that Prabhupadas statements about his own chanting of prescribed rounds was for our own benefit, but it was encouraging for our own regulative habit.

Often he would spontaneously utter the words "Hare Krishna", or he would state harer nama, harer nama, harer namaiva kevalam, with great feeling and expression.

When in the course of a lecture Prabhupada would say the words of the Hare Krishna mantra, the whole audience of devotees would repeat it word for word in unison with him. He did not ask them to do this, but it was a spontaneous response. The devotees could not resist the chance to chant along with him.

On airplanes he would often chant for long periods, silently or barely audibly moving his lips, and intently fingering the beads, sometimes shaking them within the bag. Or sometimes during morning walks, instead of talking, he would chant, and everyone would eagerly join with him.

Prabhupadas speaking about chanting was also another type of chanting. He recommended the chanting of Hare Krishna, and sometimes he would become surcharged with emotion, and his voice would rise in volume. "We are simply asking everyone, "Please chant Hare Krishna!

At times like that, when Srila Prabhupada put all his energy into the request that everyone should chant, we could understand that the Hare Krishna mantra was the summum bonum of life. Therefore often in a lecture he would state it loudly, "Please chant Hare Krishna!" And yet he would often follow this by saying that people were so unfortunate that they could not do this simple thing.

Srila Prabhupadas japa beads were brown tulasi. He asked that his saffron bead bag be changed and a clean one given to him regularly. He gave his servants the blissful service of changing his counter beads and transferring them to the new bag. He was certainly a master at chanting Hare Krishna, and Prabhupadas followers were always eager to take part with him in his pure, empowered activities of chanting Hare Krishna and distributing it to others.

Prabhupada Nectar, Volume 3

Blandat bloggodis

2008-10-12T03:42:00.000-07:00

.
Jag brukar förstås gärna läsa vad andra bloggar om Krishnamedvetande, och här är några godbitar som jag hittat på sistone:

På bloggen I huvudet på en Krishnahängiven hittade jag den här YouTube-länken. Jag hoppas att Bhaktin M ursäktar, men filmen är så rolig att jag bara måste lägga in den här också.

Bhaktin M har också skrivit ett intressant inlägg om avatarer: http://metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.5119

På Sadhus blog kan man läsa Skapelseberättelsen, med mycket fina bilder: http://sadhusblog.blogspot.com/

Jag tycker mycket om att läsa om stora gudshängivnas liv, så jag blev glad när jag hittade den här skildringen av Bhaktivinoda Thakura på OmniRasa Blogg: http://omnirasa.blogspot.com/2008/08/bhaktivinoda-den-sjunde-gosvamin.html

Höst i Vrindavana Del 2

2008-09-11T00:26:00.000-07:00

Förutom det dånande mullret från molnen, visar sig ibland regnbågen som vilar på himlavalvet såsom en båge utan sträng. I verkligheten har en båge erhållit sin böjda form därför att dess bägge ändar är sammanbundna med en bågsträng, men regnbågen saknar en sådan sträng. Likväl vilar den där, så underbart vacker på himmelen. På samma sätt, när Gudomens Högsta Personlighet stiger ned i denna materiella värld, framträder Han som en vanlig mänsklig varelse, men Han är inte beroende av någon materiell förutsättning. Herren säger i Bhagavad-gita, att Han uppenbarar Sig genom Sin inre energi, som är fri från den yttre energins band. Vad som innebär insnärjning för den vanliga levande varelsen är frihet för Gudomens Högsta Personlighet.

Under regnperioden skyms månen av moln, men då och då blir den synlig. Ibland förefaller det som om månen medföljer molnets rörelser, men i verkligheten är månen orörlig. På grund av molnens rörelse, ser det ut som om månen också rör sig. På samma sätt är det för en som har identifierat sig med den materiella världens rörelse. Hans verkliga andliga utstrålning är täckt av illusion, och på grund av växlingarna i den materiella världens skeenden, tror han att han genomlever olika livsfaser. Detta beror på falskt ego, som utgör skiljelinjen mellan andlig och materiell tillvaro, precis som molnet i rörelse bildar gräns mellan månsken och mörker.

När de första molnen dyker upp under regnperioden, brukar påfåglarna börja dansa av glädje. Detta kan liknas vid personer, som är mycket plågade av sitt materialistiska livssätt. Om de kan nå gemenskap med någon som är engagerad i gudshängiven tjänst, blir de upplivade och börjar att dansa av glädje, precis som påfåglarna. Vi har praktisk erfarenhet av detta, eftersom många av våra hängivna tidigare var frustrerade och uttråkade innan de kom till Krishna-medvetande, men efter att de kommit kontakt med de gudshängivna, dansar de nu som glada påfåglar.

Träd och buskar torkar ut om de inte kan absorbera vatten ur marken. På liknande sätt torkar en person ut då han utövar självtukt, men efter att han avslutat sina botgöringsövningar och uppnått önskat resultat, börjar han roa sig i ett liv av sinnesnjutning i familjen, samhället, kärlekslivet, hemmet osv.

Ibland kan man iaktta tranor och änder, som promenerar omkring på stränderna invid sjöar och floder. Detta trots att stränderna är fulla av avskräde och taggiga buskar. Familjeförsörjare, som inte är Krishna-medvetna, kliver på liknande sätt omkring i det materiella livet, trots att detta är mycket obekvämt. Varken i familjelivet eller i något annat liv kan man bli helt lycklig utan att vara Krishna-medveten. Srila Narottama dasa Thakura ber, att han ska få umgås med en person, antingen familjeförsörjare eller en person i försakelsens livsordning, som är engagerad i Herrens transcendentala kärleksfulla tjänst och som ständigt ropar Herren Caitanyas heliga namn. Världsliga angelägenheter blir alltför uppslitande för den världsligt sinnade människan, medan en Krishna-medveten människa uppfattar allt som lyckliga tilldragelser.

Jordvallarna runt åkerfälten raseras ibland på grund av de häftiga regnen. På samma sätt raseras den vediska lärans vallar av den ovederhäftiga ateistiska propagandan i denna Kalis tidsålder. Sålunda förfaller människor gradvis till gudlöshet.

Under regnperioden för vinden med sig regntunga moln, och de skänker regn, som tas emot som det vore nektar. När veda-skrifternas efterföljare, brahmanas, uppmana rika personer, såsom konungar och förmögna köpmän, att idka välgörenhet i form av stora offer, är resultaten av denna också nektarlika.

Människosamhällets fyra klasser, nämligen brahmanas, ksatriyas, vaisyas och sudras, är avsedda att leva fredligt tillsammans i en samarbetsvillig anda. Detta är möjligt, när ledningen innehas av skickliga brahmanas, som är väl bevandrade i Veda-skrifterna, och som utför offerhandlingar och fördelar rikedomen rättvist.

Skogen i Vrindavana hämtade sig från regnen, och den var överfylld av mogna dadlar, mango, björnbär och annan frukt. Herren Krishna, Gudomens Högsta Personlighet, samt Herren Balarama och Deras kamrater begav sig ut skogen för att njuta av den nya årstidens atmosfär.

Korna började bli feta av det färska gräset, och deras juver var fulla av mjölk. När Krishna ropade på dem vid namn, kom de omedelbart till Honom och visade sin tillgivenhet, och av glädje sipprade det fram mjölk ur deras juver.

Herren Krishna kände Sig mycket behaglig till mods, när Han gick omkring i Vrindavana-skogen vid sidan av Govardhana-berget. Från Yamunas strand såg Han att alla träd var vackert utsmyckade med bikupor, ur vilka det droppade honung. Det fanns många vattenfall på Govardhana-berget, och de gav ifrån sig ett vackert susande ljud, som Krishna hörde då Han tittade in i grottorna i berget.

När regnperioden närmade sig sitt slut, och hösten gradvis började infinna sig, kunde Krishna och Hans kamrater ibland, särskilt när det regnade i skogen, sätta sig under ett träd eller i en av bergets grottor, för att glatt samspråkande njuta av fullmogna frukter. När Krishna och Balarama varit i skogen hela dagen, brukade moder Yasoda skicka litet ris blandat med yoghurt, frukt och sötsaker. Krishna brukade sätta Sig på en flat sten vid Yamunas strand och äta detta.

Medan Krishna, Balarama och Deras kamrater satt och åt, höll de ett öga på korna, kalvarna och tjurarna. Korna föreföll trötta av att stå med sina välfyllda juver, så de lade sig ned i gräset och idisslade förnöjsamt. Krishna var mycket glad åt denna syn. Han var stolt över att se allt det vackra i skogen, som inte var någonting annat än en manifestation av Hans Egen energi.

Vid sådana tillfällen tyckte Krishna om att lovprisa de av naturens förändringar som särskilt hörde regnperioden till, i Bhagavad-gita står det, att naturen, dvs den materiella energin, inte är oberoende i sina verkningar. Naturen handlar under Krishnas överinseende. Det står också i Brahma-samhita, att den materiella naturen, som är känd som Durga, handlar i egenskap av Krishnas skugga och åtlyder vilka order Krishna än anbefaller. Därför är naturens skönhet, som tar form under regnperioden, ett verk utfört enligt Krishnas anvisningar.

Alla vattendrag klarnade, och uppfriskande brisar fläktade behagligt överallt på grund av höstens ankomst. Himmelen klarnade fullständigt och återfick sin naturliga blå färg. Den prunkande lotusblomman i skogstjärnens klara vatten såg ut som en person, som fallit ned från sina yoga-övningar, men som nu igen förskönats genom att börja ett andligt liv. Allt får en naturlig skönhet, när hösten inträder. På samma sätt blir en person, som kommer till Krishna-medvetande och andligt liv, klar som himmelen och vattnet i höstetid. Hösten förjagar mullret från de mörka molnen på himmelen, såväl som det förorenade vattnet. Även markytan befrias från orenheter. På samma sätt blir en person, som övergår till Krishna-medvetande, renad både utan och innan. Krishna kallas därför Hari. "Hari" betyder "den som tar bort". Krishna avlägsnar omedelbart alla dåliga egenskaper hos en person, om han övergår till Krishna-medvetande. Höstens moln är vita, eftersom de inte för med sig något regn. Och en man, som dragit sig tillbaka från arbetslivet och blivit fri från allt familjeansvar, dvs att försörja hem, hustru och barn, och som helt övergått till Krishna-medvetande, befrias likaså från all oro och ängslan, och han ser lika vit ut som höstens moln.

Om hösten händer det ibland, att vattenfallen forsar ned från bergets topp med klart vatten, och ibland torkar de ut. På liknande vis förkunnar stora heliga personer klar kunskap ibland, och ibland förhåller de sig tysta.

De små dammarna, som fylls med vatten under regnperioden, torkar så småningom ut under hösten. Små vattendjur, som lever i dammarna, förstå inte att deras antal minskar för varje dag. De liknar människor, som är helt upptagna av materiellt liv, och som inte heller förstår att deras livstid minskar för varje dag. Dessa människor ägnar sig åt att underhålla kor, egendom, barn, hustru, samhälle och vänskap. På grund av vattenbrist och solens värme under hösten, lider de små levande varelserna i vattensamlingarna stora kval. De är precis som personer som saknar självkontroll, ty de är alltid olyckliga, eftersom de inte lyckas njuta av livet eller underhålla sina familjer på rätt sätt. Den leriga jorden torkar ut gradvis, och nyss framsprungen vegetation börjar vissna. Det är likadant för en som kommit till Krishna-medvetande - önskan om familjelycka torkar så småningom bort.

På grund av höstens ankomst stillnar oceanens vatten, precis som en person, som utvecklat sitt självförverkligande, inte blir störd av den materiella naturens tre kvaliteter.

Bönderna brukar om hösten spara vattnet på fälten genom att bygga starka vallar, så att det innestängda vattnet inte kan rinna bort. Det finns knappast något hopp om att nya regn ska komma, så därför vill de spara vadhelst vatten som finns på fälten. En person, som är verkligt framskriden i andligt liv, skyddar på liknande sätt sin energi genom att behärska sina sinnen. Det rekommenderas, att man vid 50 års ålder bör dra sig tillbaka från familjelivet, och bevara kroppens energi för att utnyttja den till att göra framsteg i Krishna-medvetande. Såvida man inte kan behärska sina sinnnen och engagerar dem i transcendental hängiven tjänst till Mukunda, finns det ingen möjlighet till befrielse.

Under höstdagarna är solvärmen mycket tryckande, men på natten befrias människorna från dagens trötthet, tack vare månskenet. Om en person tar sin tillflykt till Mukunda, Krishna, kan han befrias från den trötthet som härrör från att man felaktigt identifierar sig själv med kroppen.

Mukunda är också källan till vederkvickelse för Vrindavanas ungmör. Vrajabhumis ungmör är alltid sorgsna på grund av saknad av Krishna. När de träffar Krishna under höstens månskensnätter, försvinner avsaknadens trötthet också.

När himmelen är molnfri, tindrar stjärnorna mycket vackert på natten. På liknande sätt kan man säga, att när en person verkligen uppnått Krishna-medvetande, är han renad från allt orent, och blir lika vacker som stjärnorna på hösthimmelen. Fastän Veda-skrifterna föreskriver karma i form av utföranet av offerhandlingar, förklaras deras slutliga mål i Bhagavad-gita:"Man måste godta Krishna-medvetande, efter att man fullständigt förstått Veda-skrifternas innehåll." Därför kan det rena hjärta, som en hängiven i Krishna-medvetande visar upp, jämföras med höstsäsongens klara himmel. Under hösten lyser månen mycket klart tillsammans med stjärnorna på den molnfria himmeln. Herren Krishna uppenbarade Sig på Yadu-dynastins himmel, och Han var precis som månen, omgiven av stjärnorna, dvs medlemmarna i Yadu-dynastin.

När det finns massor av blommor i skogens trädgårdar, skänker den friska doften en vederkvickande lättnad åt en person, som lidit under sommaren och regnperioden. Tyvärr kunde dessa dofter inte skänka någon lättnad åt gopi-flickorna, ty deras hjärtan var helt tillägnade Krishna. Folk i allmänhet fann kanske välbehag i dessa höstdofter, men gopi-flickorna var inte tillfreds, eftersom de inte hade omfamnats av Krishna.

När hösten anländer blir alla kor, rådjur, fåglar och hondjur i allmänhet dräktiga, eftersom hanar vid denna årstid vanligtvis är parningsvilliga. Det är precis som när transcendentalisterna, tack vare Herrens barmhärtighet, får sina välsignelser uppfyllda. Srila Rupa Gosvami anvisar i sin Upadesamrita, att man ska utför hängiven tjänst med stor entusiasm, tålamod och övertygelse, och man bör följa regler och föreskrifter samt hålla sig borta från materiella frestelser och stanna i umgänge med gudshängivna. Genom att följa dessa principer, är man säker på att uppnå önskat resultat av sin hängivna tjänst. För den, som med tålamod följer principerna för hängiven tjänst, kommer så småningom den tid då han uppnår önskat resultat, likt hondjuren som får sin önskan att bli havande uppfylld.

Under hösten växer lotusblommor i stor mängd, eftersom det inte finns några liljor vid denna årstid. Både liljor och lotusblommor växer på grund av solsken, men under höstens brännande sol trivs endast lotus. Detta exempel framförs i samband med ett land där kungen eller regeringen är kraftfull. Där kan oönskade element såsom tjuvar och banditer inte röna någon framgång. Då innevånarna känner sig trygga och kan lita på att de anfalls av rånare, utvecklas samhället tillfredsställande. En stark regering jämförs med den brännande solen under höstens årstid. Liljorna jämförs med de icke önskvärda elementen, såsom t ex tjuvar, och lotusblommorna jämförs med landets nöjda innevånare.

Under hösten fylls fälten av mogen säd. Vid den tiden gläds folket över skörden, och de iakttar olika ceremonier, såsom Navanna - offrandet av färsk säd till Gudomens Högsta Personlighet. Den färska säden offras först till Gudsgestalterna i olika tempel, och alla inbjuds att äta sötris, vilket tillagas från den nya skörden. Det finns även andra religiösa ceremonier och metoder att dyrka Herren, särskilt då i Bengalen, där den största av alla ceremonier, Durga Puja, brukar hållas.

Vid den tiden var hösten mycket vacker i Vrindavana på grund av Herren Krishnas och Balaramas närvaro.

Köpmännen, de kungliga ämbetsmännen och de stora vismännen var fria att låta sina drömmar gå i uppfyllelse. På samma sätt uppnår transcentalisterna också sina mål, då de kommit ut ur den materiella kroppens fångenskap. Under regnperioden kan inte köpmännen förflytta sig från en plats till en annan, och därför kan de inte heller göra sig någon förtjänst. De kungliga ämbetsmännen kan inte heller resa från plats till plats för att samla in skatter från folket. Vad beträffar heliga personer, som måste resa runt för att förkunna transcendental kunskap, så är de också förhindrade att göra detta under regnperioden. Men under hösten, kan samtliga lämna de områden, där de varit isolerade.

Vad gäller transcendentalisten - han må vara en jnani, en yogi eller en gudshängiven - kan han, på grund av den materiella kroppen, aldrig uppleva verkliga andliga framsteg. Men så snart som de lämnar kroppen vid döden, smälter jnanin in i den Högsta Herrens andliga strålglans; yogin förflyttar sig till de olika högre planeterna, och den hängivne färdas till den Högsta Herrens planet, Goloka Vrindavana eller Vaikuntha-planeterna, och njuter således sitt eviga, andliga liv.

Ur Boken Om Krishna

Höst i Vrindavana

2008-09-10T00:08:00.000-07:00

I Indien är regntiden mycket efterlängtad efter sommarens torka och brännande sol. Människorna gläds mycket, då de ser molnen torna upp sig på himmelen, och de väntar regn när som helst. Efter sommaren anses regperiodens ankomst vara en livgivande källa för alla. Även tillfälliga åskväder fyller människorna med välbehag.

De utmärkande egenskaperna hos regnperioden kan jämföras med de utmärkande dragen hos de levande varelserna, som är täckta av den materiella naturens tre kvaliteter. Den ändlösa skyn liknar den Högsta Brahman, och de små levande varelserna liknar den molntäckta himlen, eller Brahman, täckt av den materiella naturens tre kvaliteter. Ursprungligen är alla levande varelser Brahman väsentliga beståndsdelar. Den Högsta Brahman, eller den ändlösa skyn, kan aldrig helt skymmas av moln, men del av den kan bli täckt. Enligt Bhagavad-gita är de levande varelserna den Personliga Gudens väsentliga beståndsdelar, men de betingade själarna utgör endast en ringa del av Honom. Denna del är täckt av den materiella naturens tre kvaliteter, och det är av denna anledning som dessa levande varelser befinner sig i den materiella världen. Brahmajyoti - andlig strålglans - är som solsken. Liksom solskenet består av små ljuspartiklar, består också brahmajyoti av små delar av Gudomens Högsta Personlighet. Utav denna oändliga uppenbarelserform av den Högsta Herrens obetydliga delar, påverkas somliga av dessa av den materiella naturen, medan andra är helt fria.

Moln består av kondenserat vatten, som genom solvärmen avdunstat från jorden. Under åtta månader förångas oavbrutet allt slags vatten från jordytan, och detta samlas i form av moln, som sedan fördelar sig som vatten när det behövs. På likartat sätt infordrar en regering olika skatter, som medborgarna förmår betala genom sina olika materiella sysselsättningar, som lantbruk, handel och industri. Således kan regeringen även infordra inkomst- och försäljningsskatt. Detta jämförs med att solen tar vatten från jorden. När det återigen uppstår behov av vatten på jordytan, omvandlar samma solsken detta vatten till moln och fördelar det således över hela jordklotet. Skatterna, som regeringen samlar in, måste på samma sätt åter fördelas bland folket för att tillgodose behovet av skolor, administrativa inrättningar, sjukhus etc. Detta är mycket viktigt för en bra regering. Regeringen ska inte samla in skatter bara för att slösa bort dem på onyttiga ändamål, utan skatteintäkter ska utnyttjas för statens allmänna välfärd.

Under regnperioden rasar det kraftiga stormar över hela landet, och de för med sig moln från ett område till ett annat för att distribuera vatten. Om det föreligger ett trängande behov av vatten efter sommaren, är molnen som en rik man, som i svåra tider skänker bort sina pengar, även om han därigenom tömmer ut hela sin förmögenhet. På så vis uttömmer molnen sig genom att fördela vatten över hela jordytan.

När Dasaratha, Herren Ramacandras fader, brukade kämpa mot sina fiender, sades det att han gick fram som en jordbrukare som ryckte upp alla onödiga plantor och träd med roten, och när det fanns behov av välgörenhet, så delade han ut pengar precis som molnen skänker regn. Regnet från molnen är så frikostigt, att det liknas vid en rik, generös man, som delar med sig av sin rikedom. Molnens nederbörd är så väl tilltagen, att det regnar till och med på berg och klippor samt på oceaner och sjöar, där det inte finns behov av vatten. Det liknas vid en barmhärtig person, som öppnar sin skattkista för att fördela sina rikedomar, och som inte frågar efter om det föreligger behov av hjälp eller ej. Han idkar välgörenhet frikostigt.

Innan nederbörden kommer, är hela jordytan i det närmaste uttömd på all slags kraft och verkar vara mycket torftig och utmattad. Efter regnen, däremot, grönskar hela jordytan av växtlighet, och den verkar vara både frisk och stark. Här jämförs med en person, som underkastar sig självtukt för att få någon materiella önskan uppfylld. Markens grönska efter regnperioden jämförs med uppfyllandet av materiella önskningar. När ett land styrs av en oönskad regering, underkastar sig folket och partierna ibland svåra umbäranden för att överta regeringsmakten, och när de uppnått denna, frodas de genom att ge sig själva generöst tilltagna löner. Det är som när marken frodas under regnperioden. Men egentligen ska man bara underkasta sig allvarlig bot och försakelse för att uppnå själslig lycka. Srimad-Bhagavatam ger oss rådet att tapasya, botgöring, bör utövas för att förverkliga den Högsta Herren. När man underkastar sig självtukt i gudshängiven tjänst, återfår man sin andliga tillvaro, och så snart som man uppnått andligt liv, åtnjuter man obegränsad andlig lycksalighet. Men, som det beskrivs i Bhagavad-gita, om man underkastar sig bot och självtukt för att erhålla materiella fördelar, blir resultatet endast temporärt, och därför eftertraktas detta endast av mindre intelligenta personer.

Under regnperioden kan man på kvällarna se massor av lysmaskar sitta här och där i trädtopparna, och de skimrar som små ljuspunkter. Men de stora lysande kropparna på himlavalvet, månen och stjärnorna, är inte synliga. På samma sätt syns i denna Kalis tidsålder, ateistiska och samvetslösa personer mycket klart, medan personer, som verkligen lever efter de vediska principerna för andlig frigörelse, lever praktiskt taget i obemärkthet. Denna tidsålder, Kali-yuga, kan liknas vid de levande varelsernas molniga årstid. I denna tidsålder är verklig kunskap täckt av påverkan från civilisationens materiella framåtskridande. Krassa, intellektuellt spekulerande filosofer, ateister och tillverkare av så kallade religiösa principer, gör sig bemärkta likt lysmaskar, medan personer, som strikt följer de vediska principerna och skrifternas anvisningar, skyms av molnen i denna tidsålder. Människor ska lära sig att dra nytta av det verkliga ljuset från himmelen, dvs från solen, månen och stjärnorna , istället för lysmaskarnas sken. Lysmasken kan i själva verket inte lysa upp nattens mörker. Liksom det ibland klarnar upp himmelen även under regnperioden, så att solen, månen och stjärnorna blir synliga, finns det ibland fördelar även i Kali-yuga. Herren Caitanyas vediska folkrörelse - det gemensamma sjungandet av Hare Krishna-mantrat - hör till dessa. Folk med uppriktigt intresse av att finna verkligt liv, ska dra fördel av denna rörelse istället för att låta sig bländas av intellektuellt spekulerande filosofer och ateister.

Efter första åskregnet börjar alla grodor att kväka likt studerande, som högläser sina läxor. Studerande måste i allmänhet stiga upp tidigt på morgonen. Emellertid stiger de vanligtvis inte upp av sig själva, utan först när en klocka ringer i templet eller i utbildningslokalen. De stiger genast upp på den andliga mästarens befallning, och efter att ha avslutat sina morgonplikter, sätter de sig och studerar Veda eller sjunger vediska mantras. Alla sover i Kali-yugas mörker, men när en stor acarya väcker en, börjar man ägna sig åt Veda-studier för att förvärva verklig kunskap.

Under regnperioden vattenfylls alla bäckar, dammar och sjöar, vilka annars står uttorkade under resten av året. På samma sätt är materilistiska personer torra, men kan ibland blomma upp när de befinner sig i en så kallad välbärgad ställning, med hem, barn och bankkonto, men omedelbart efter det torkar de ut igen, precis som de små bäckarna och dammarna. Poeten Vidyapati sade, att det förvisso finns en viss lycka i umgänget med vänner, familj, barn, hustru etc, men denna lycka jämförs med en droppe vatten i öknen. Alla åtrår lyckan precis som alla längtar efter vatten i öknen. Om det finns droppe vatten i öknen, så finns den utan tvivel där, men nyttan av denna droppe är helt obetydlig. Genom vårt materialistiska sätt att leva, strävar vi efter en ocean av lycka, men i samhället, genom vänner och världslig kärlek, får vi aldrig mer än en droppe. Vi blir aldrig nöjda, likt de små bäckarna, dammarna och sjöarna, som aldrig är fyllda med vatten under torrperioden.

Genom nederbörden erhåller gräset, träden och den övriga växtligheten en vacker grön färg. Ibland är gräset täckt av en viss typ av röda insekter, och det gröna och röda tillsammans med paraplyliknande svampar, får hela scenen att förändras, precis som tillvaron förändras för en person som plötsligt blivit rik.

Bonden gläder sig åt att se sin fält fyllda av säd, medan kapitalisten, som alltid lever i okunnighet om det som sker på grund av gudomliga krafter, blir orolig för att konkurrensen kommer att pressa ned priserna. På en del håll förbjuder vissa kapitalister i regeringsställning bönderna att producera för mycket säd, eftersom de inte känner till det faktum, att säd är en gåva av Gudomens Högsta Personlighet. Enligt den vediska läran, är det Gudomens Högsta Personlighet som uppehåller denna skapelse, och av denna anledning ombesörjer Han att allt finns i tillräcklig mängd för att täcka de levande varelsernas behov. Om befolkningen ökar, är det den Högsta Herrens sak att förse dem med mat. Men ateister och samvetslösa personer gillar inte överproduktion av säd, i synnerhet inte när deras affärer kan bli lidande.

Under regnperioden blir alla levande varelser till lands, i luften och i vattnet uppfriskade på samma sätt som en som engagerar sgi i Herrens transcendentala hängivna tjänst. Det har vi praktisk erfarenhet av genom våra lärjungar i vårt sällskap för Krishna-medvetande, Krishna rörelsen. Innan de blev lärjungar såg de smutsiga ut, fastän de hade naturligt vackra personliga drag, men eftersom de inte kände till Krishna-medvetande visade de sig vara mycket orena och eländiga. Efter att de övergått till Krishna-medvetande har deras hälsa förbättrats, och genom att efterleva regler och föreskrifter har även deras kroppsliga lyster bilvit klarare. När de är klädda i saffransfärgade kläder och bär tilaka-märket i pannan jämte radband i handen och runt halsen, ser de ut precis som om de kommit direkt från Vaikuntha.

När floderna under regnperioden svämmar över sin bräddar och forsar ned i ocanen verkar det om om de bringar havet i uppror. På liknande sätt kan en person, som håller på med mystiska yoga-metoder och inte är särskilt framskriden i andligt liv, blir anfäktad sexuella impulser.

Höga berg, däremot, förändras inte, även om strömmar av regn forsar utför dem. Så är det också med en person, som är framskriden i Krishna-medvetande. Även om han råkar i svårigheter, tappar han inte fattningen, för en person som är andligt framskriden, tar emot alla motgångar i livet som Guds barmhärtighet, och på så sätt är han helt kvalificerad att med lätthet träda in i det andliga riket.

Under regnperioden används en del vägar inte så mycket, och de blir därför täckta av högt gräs. Det är precis som en brahmana, som inte regelbundet studerar och utövar den vediska lärans reformationsmetoder. Han täcks så av mayas höga gräs. Under dessa betingelser glömmer han sin verkliga natur som evig tjänare till den Högsta Personliga Guden. När en person avviker, genom att maya låter sitt höga gräs växa igen över honom, identifierar han sig själv med mayas verk, förfaller till illusion och glömmer således sitt andliga liv.

Under regnperioden framträder blixtar i en molnformation, och omedelbart uppträder de i en annan. Detta fenomen liknas vid en lustfylld kvinna, som inte fäster sitt sinne vid bara en man. Molnet jämförs med en kvalificerad person, eftersom det skänker regn och vidmakthåller så många människor. På samma sätt försörjer en kvalificerad man många människor, som familjemedlemmar eller många arbetare i ett företag. Skiljer sig hustrun från honom, kan familjen, företaget och hela hans liv påverkas. Därför rekommenderas det att en kvinna, som önskar nå framgång i Krishnamedvetande, lever ett fridfullt liv med sin äkta man och att paret inte skiljs åt under några som helst förhållanden. Man och hustru ska behärska sitt sexliv och rikta in sinnet på Krishna-medvetande, så att deras liv blir framgångsrika. I den materiella världen fordrar en man trots allt en kvinna, och en kvinna önskar sig en man. När de slagit sig samman, ska de leva fridfullt i Krishna-medvetande, och inte vara rastlösa som blixten, när den hoppar från den ena molngruppen till den andra.

Ur Boken Om Krishna

Herren Brahmas böner till Herren Krishna

2008-05-30T19:41:00.000-07:00

Brahma sade: "Käre Herre, Du är Gudomens Högsta Personlighet och Den Ende man bör tillbedja. Därför frambär jag mina ödmjuka vördnadsbetygelser och böner endast i avsikt att behaga Dig. Låt mig om och om igen få frambära min respektfulla vördnad för Maharjaja Nandas son som står inför mig med snäcka, örringar och en påfågelfjäder på huvudet. Hans vackra anletsdrag omgärdas av en gyllene hjälm, prydd med girlander av skogsblommor. Försedd med en stav, en lur, ett buffelhorn och en flöjt står Han framför mig på små lotusfötter med en bit mat i handen.

O käre Herre, folk påstår kanske att jag är den vediska kunskapens mästare och skapare av detta universum, men nu har det bevisats att jag inte förstår Din person, inte ens när Du nu står inför mig som blott ett litet barn. Du beter Dig som en vanlig bypojke när Du med maten i handen går och letar efter Dina kalvar. Trots detta är skillnaden mellan Din och min kropp så stor att jag omöjligt kan mäta den enorma kraft som Din kropp besitter.

Du uppenbarar Dig som herdepojke för att glädja Dina hängivna, och fastän jag försyndat mig mot Dina lotusfötter genom att stjäla Dina kor, kalvar och vänner, inser jag att Du har förbarmande med mig. Din starka tillgivenhet för Dina hängivna är en transcendental egenskap hos Dig. Kraften hos Dina handlingar är omöjlig för mig att mäta, trots Din tillgivenhet för mig. Man bör göra klart för sig att när inte ens jag, herren Brahma, detta universums högsta väsen, fullt kan förstå den Högsta Personliga Gudens barnlika kropp, hur kan då andra göra det? Det beskrivs i Bhagavad-gita att var och en som kan förstå en ringa del av Ditt framträdande och försvinnande och Din transcendentala lekar, blir genast i stånd att träda in i Guds rike då man lämnat den materiella kroppen.

Det bästa sättet att lära känna Dig är att överge alla spekulativa metoder och istället ödmjukt försöka höra talas om Dig, antingen direkt genom Dina beskrivningar i Bhagavad-gita och flera andra vediska skrifter, eller genom en förverkligad gudshängiven person som tagit sin tillflykt till Dina lotusfötter. Man måste lyssna till en gudshängiven utan att spekulera. Man behöver inte ens förändra sin världsliga situation, utan det räcker med att lyssna till Ditt budskap. Fastän Du ej kan förstås genom materiella sinnen, befrias man dock från all okunnighet och alla missuppfattningar genom att bara höra talas om Dig. Enbart av Din egen nåd uppenbarar Du Dig för den gudshängivne. Det är omöjligt att besegra Dig på annat sätt. Hängiven tjänst är så betydelsefull, att till och med ett litet försök i den vägen kan höja en till den högsta fullkomliga plattformen.

Jag förstår också att Din uppenbarelse som herdepojke inte är någon materiell företeelse. Du är så bunden av deras kärlek, att Du har kommit hit för att genom Din transcendentala närvaro inspirera dem med ytterligare hängiven tjänst. Eftersom allt är avsett för Din hängivna tjänst, är det ingen skillnad emellan det materiella och det andliga i Vrindavana. Käre Herre, Dina lekar i Vrindavana är endast avsedda att inspirera Dina hängivna. Om någon misstar dina lekar i Vrindavana för att vara av materiell natur, kommer han att vilseledas.

Efter att Brahma, detta universums härskare, sålunda hade framburit sina ödmjuka vördnadsbetygelser till Gudomens Högsta Personlighet och gått runt Honom tre gånger, var Brahma redo att återvända till sin boning som kallas Brahmaloka. Med en gest gav Gudomens Högsta Personlighet honom tillåtelse att dra sig tillbaka. Så snart som Brahma givit sig av uppenbarade Sig Herren Krishna på samma sätt som den dagen när herdepojkarna och korna försvann.

Krishna hade lämnat Sina vänner på Yamunas strand där de satt och åt lunch. Fastän Han återvände exakt ett år senare trodde herdepojkarna att Han endast hade varit borta för ett ögonblick. På så vis yttrar sig Krishnas olika eneriger och gärningar. Alla levande varelser behärskas av Herrens suveräna kraft och ibland minns de sin verkliga natur och ibland glömmer de den. Krishnas vänner, som behärskades på detta sätt, var inte medvetna om att de varit borta från Yamunas strand ett helt år under inflytande av Brahmas förtrollning. När Krishna kom tillbaka till pojkarna täntke de: "Krishna har kommit tillbaka efter bara en liten stund." De började skratta och trodde att Krishna inte ville lämna deras lunchsällskap. De jublade och bjöd in Honom "Krishna, käre vän, Du kom tillbaka så snart. Vi har inte börjat äta än, inte så mycket som en munsbit. Så varsågod och ät med oss."

Efter att ha avslutat sin lunch återvände Krishna, Hans vänner och alla kalvar till sina hem i Vrajabhumi. På vägen betraktade de med hänförelse det döda kadavret efter Aghasura i form av en väldig orm. Väl hemkommen till Vrajabhumi hälsades Krishna välkommen av alla Vrindavans innevånare. Han bar en påfågelsfjäder i Sin huvudbonad, som även var prydd med blommor från skogen. Krishna var också behängd med blommor och målad med olikfärgad lera som hämtats från Govardhana-bergets grottor. Berget Govardhana är känt för att det tillhandahåller röda färgämnen, och Krishna och Hans vänner hade målat varandras kroppar med dem. De var försedda med var sitt buffelhorn, en stav och en flöjt, och de kunde tilltala sina respektive kalvar vid namn. Så stolta var de alla över Krishnas bravader att de sjöng till Hans ära när de tågade in i byn. Alla gopi-flickor beundrade den sköne Krishna vid Hans återkomst. pojkarna satte ihop vackra sånger vilka beskrev hur de blev uppslukade av den stora ormen och hud den sedan dräptes. Men de hade ingen aning om att ett helt år hade förflutit sedan Aghasura blev dödad.

Ur Boken Om Krishna

Brahma stjäl pojkarna och kalvarna

2008-05-27T00:58:00.000-07:00

Trots att händelsen med Aghasura hade inträffat ett år tidigare, när koherdepojkarna var fem år gamla, sade de när de var sex år:"Det hände idag." Vad som hade inträffat var följande. Efter att ha dödat Aghasura gick Krishna tillsammans med Sina följeslagare till skogen för att ha picknick. Kalvarna, som lockades av det gröna gräset, gick allt längre bort, och därför blev Krishnas följeslagare lite oroade och ville hämta tillbaka kalvarna. Krishna lugnade emellertid pojkarna och sade:"Ät ni er lunch utan att oroas. Jag skall gå och hämta kalvarna." Sålunda gav Sig Herren iväg. Bara för att undersöka Krishnas kraft rövade Brahma då bort alla kalvarna och koherdepojkarna och förvarade dem på en enslig plats.

När Krishna inte kunde finna kalvarna och pojkarna, förstod Han att detta var Brahmas påhitt. Då utvidgade Sig Gudomens Högsta Personlighet, alla orsakers orsak, till att bli alla kalvarna och pojkarna, precis som de existerat tidigare. Han gjorde detta för att glädja såväl Brahma som Sina egna följeslagare och deras mödrar. På detta sätt uppenbarade Han ytterligare en av Sina lekar. Ett särskilt utmärkande drag i denna lek var att mödrarna till koherdepojkarna på detta sätt blev mer fästa vid sina söner och korna vid sina kalvar. Efter nästan ett års tid märkte Baladeva att alla koherdepojkarna och kalvarna var utvidgningar av Krishna. Således frågade Han Krishna och upplystes om vad som hade hänt.

När ett år hade gått, återvände Brahma och såg att Krishna fortfarande lekte med Sina vänner och kalvarna, precis som vanligt. Då lät Krishna alla kalvar och koherdepojkar framträda som fyrarmade Narayana-former. Brahma kunde då förstå Krishnas kraft, och han var mycket förbluffad över denne dyrkansvärde Krishnas lek. Krishna visade emellertid Brahma Sin orsakslösa barmhärtighet och befriade honom från illusion. Därefter lovprisade Brahma Gudomens Högsta Personlighet i olika böner.

(Srimad-Bhagavatam, Bok 10, Kapitel 13)

Om man inte är mycket framskriden i Krishnamedvetande är det omöjligt att ständigt lyssna till berättelser om Herrens lekar. De långt framskridna gudshängivna upplever dessa ämnen om Herren som om de vore ständigt nya, trots att de oupphörligt lyssnar till dem år efter år. Sådana gudshängivna kan därför inte sluta höra om Herren Krishnas lekar.

Paramahamsas, gudshängivna som har godtagit det väsentliga i livet, är i sina hjärtans inre fästa vid Krishna, och Han är målet i deras liv. Det ligger i deras natur att enbart, i varje ögonblick, tala om Krishna, som om dessa ämnen vore ständigt nya. De är fästa vid sådan ämnen, precis som materialister är fästa vid ämnen rörande kvinnor och sexualliv.

Naturen hos personer som har anammat andligt liv och Krishnamedvetande är att de inte ens för ett ögonblick kan upphöra med krishna-katha, ämnen som rör Krishna, ty de förstår att Krishna är det verkliga livet för alla. Sådana paramahamsas ser alltid Krishna i hjärtats inre. Kama (begär), krodha (vrede) och bhaya (fruktan) finns alltid i den materiella världen, men i den andliga, dvs transcendentala, världen kan man använda dessa för Krishna. En paramahamsa önskar därför alltid verka för Krishna. Han använder vreden mot de icke gudshängivna och omvandlar bhaya, dvs fruktan, till rädsla för att avvika från Krishnamedvetandets väg. På detta sätt används en paramahamsas liv helt och hållet för Krishna. På samma sätt som livet för en person som är fäst vid den materiella världen bara används för kvinnor och pengar. Vad som är dag för en materialistisk person är natt för en andlig person. Det som är mycket ljuvt för materialisten - nämligen kvinnor och pengar - betraktas som gift av den andligt sinnade.

O konung! Lyssna vänligen med stor uppmärksamhet till mig! Fastän den Högste Herrens gärningar är mycket förtroliga och ingen vanlig människa kan förstå dem, skall jag berätta om dessa för dig, ty andliga mästare förklarar för en undergiven lärjunge även sådana ting som är mycket förtroliga och svåra att förstå.(S.B 10.13.1-3)

Efter att ha räddat pojkarna och kalvarna undan Aghasura, som var döden personifierad, ledde Herren Krishna, Gudomens Högsta Personlighet, dem alla till flodstranden, och Han sade följande ord:

Kära vänner! Se bara hur vacker denna flodstrand är på grund av dess behagliga atmosfär. Och se bara hur de blommande lotusblommorna med sin doft drar till sig bina och fåglarna. Binas surrande och fåglarnas kvittrande ekar bland skogens vackra värld. Sanddynerna är också rena och mjuka. Det här måste därför vara den bästa platsen för våra lekar.

Jag tycker att vi skall äta vår lunch här, ty det är mycket sent och vi har hunnit bli hungriga. Här kan kalvarna dricka vatten och sakta vandra omkring för att äta av gräset.

Koherdepojkarn gick med på Herren Krishnas förslag. De lät kalvarna dricka vatten ur floden och band dem sedan vid träden, där det växte grönt, mjukt gräs. Därefter öppnade pojkarna sina matkorgar och började äta tillsammans med Krishna med stor transcendental glädje.

Krishna satt i centrum med vännerna runt omkring i en cirkel, och de var alla mycket vackra. Krishna var som det inre i en lotusblomma, med kronbladen runt omkring. Alla försökte se på Krishna, och de tänkte att kanske Krishna tittade tillbaka på dem. På detta sätt njöt de alla av sin lunch i skogen.

Några av koherdepojkarna lade sin lunch på blommor, somliga lade den på blad, frukter eller lövknippen och andra lät den ligga kvar i sin korg. Några lade den på bark från träden och andra på stenar. Barnen föreställde sig att dessa olika ting var deras tallrikar när de intog sin lunch.

Alla koherdepojkarna njöt av sin lunch tillsammans med Krishna, och de lät varandra smaka på de olika maträtterna som de hade tagit med sig hemifrån. När de smakade varandras maträtter började skratta, och locka varandra till skratt.

Krishna är yajna-bhuk, vilket innebär att Han bara äter offringar från yajna. För att uppvisa Sina barndomslekar, satt Han emellertid nu med flöjten instoppad på höger sida under den åtsittande klädnaden vid midjan, och på vänster sida hade Han Sin hornlur och Sin herdekäpp. Han höll i Sin hand en utsökt maträtt, bestående av yoghurt och ris, och mellan fingrarna hade Han bitar av frukt. Han satt som i centrum av en lotusblomma, och medan Han åt betraktade Han Sina vänner, skämtade med dem och lockade dem att skratta. Allt detta iakttogs av himlens invånare. De var slagna av häpnad över hur Gudomens Högsta Personlighet, som bara äter yajna-offringar, nu åt tillsammans med Sina vänner i skogen.

O Maharaja Pariksit! Medan koherdepojkarna, som i sina hjärtan inte var medvetna om något annat än Krishna, sålunda var sysselsatta med att äta sin lunch i skogen, gick kalvarna långt bort, djupt in i skogen, lockade av det gröna gräset.

När Krishna såg att Hans vänner, koherdepojkarna, var rädda, sade Han, som är den fruktade härskaren över själva fruktan, blott för att stilla deras rädsla:"Kära vänner! Sluta inte att äta! Jag skall Själv gå efter kalvarna och föra dem tillbaka hit."

I närvaron av Krishnas vänskap, kan en gudshängiven inte vara rädd. Krishna är den högste härskaren och härskar till och med över döden, som förmodas vara den slutgiltiga fruktan i dennna materiella värld. Denna fruktan uppstår på grund av avsaknad av Krishnamedvetande; annars kan fruktan inte förekomma. För den som har tagit sin tillflykt till Krishnas lotusfötter blir denna materiella värld, med all sin fruktan, inte alls farlig.

Bhavambudhih, fruktans materiella ocean, blir mycket lätt att ta sig över tack vare den högste härskarens barmhärtighet. Denna materiella värld, där fruktan och faran lurar vid varje steg (padam padam yad vipadam), är inte avsedd för dem, som har tagit sin tilflykt till Krishnas lotusfötter. Sådana personer befrias från denna farofyllda värld, med all sin fruktan. Alla bör därför ta sin tillflykt till den Högsta Personen, som är källan till oräddhet, och sålunda bli trygga.

"Låt Mig gå och söka reda på kalvarna," sade Krishna. "Låt inte er störas i er glädje." Med Sin yoghurt och Sitt ris i handen gav Sig Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, omedelbart iväg för att söka reda på Sina vänners kalvar. För att glädja Sina vänner sökte Han i alla berg, bergsgrottor, buskar och trånga passager.

O Maharja Pariksit! Brahma, som vistas på det högre planetsystemet i universum, hade iakttagit hur den mycket mäktige Krishna dödade och befriade Aghasura, och han var förundrad. Nu önskade denne Brahma uppvisa något av sin egen kraft, samt se den kraft som ägdes av Krishna, vilken var upptagen med Sina barndomslekar tillsammans med vad som verkade vara vanliga koherdepojkar. I Krishnas frånvaro tog därför Brahma alla pojkarna och kalvarna och förde dem till en annan plats. På detta sätt ställde han till det för sig, ty i en mycket nära framtid skulle han komma att få se hur pass kraftfull Krishna är.

När Krishna inte kunde finna kalvarna, återvände Han till flodstranden, men där kunde Han inte heller finna koherdepojkarna. Således började Han söka efter både kalvarna och pojkarna, som om Han inte kunde förstå vad som hade hänt.

När Krishna inte kunde finna kalvarna och deras beskyddare, koherdepojkarna, någonstans i skogen, förstod Han genast att detta var Brahmas verk.

Endast för att skänka glädje till såväl Brahma om mödrarna tillaklvarna och koherdepojkarna, utvdgade Sig då Krishna, skaparen av hela dne kosmiska manifestatioen, tilla tt omfatt akalvarn och pojkarna.

I kraft av Sin Vasudeva-aspekt, utvidgade Sig Krishna samtidigt till att omfatta det exakta antalet saknade koherdepojkar och kalvar, med precis deras kroppsliga drag, deras speciella händer, armar och ben, deras käppar, horn och flöjter, deras lunchpaket, deras speciella kläder och smycken, påsatta på olika sätt, deras namn, åldrar och gestalter, samt deras speciella agerande och karaktärsdrag. Genom att utvidga Sig Själv på detta sätt bevisade den vackre Krishna uttalandet samagra-jagad visnumayam:"Herren Visnu är alltgenomträngande."

Genom att utvdga Sig så att Han nu framträdde som alla kalvarna och koherdepojkarna, precis sådana de var, och samtidigt framstod som deras ledare, gick Krishna in i Vrajabhumi, det landområde som tillhörde Hans fader, Nanda Maharaja, precis som Han brukade göra när Han åtnjöt deras umgänge.

O Maharaja Pariksit! Krishna, som hade mångfaldigat Sig i form av olika kalvar och koherdepojkar, gick såsom kalvar in i olika kostall och såsom pojkar in i olika hem.

När mödrarna härde tonerna från pojkarnas flöjter och horn, vaknade de genast upp från sina hushållssysslor och lyfte upp pojkarna i famnen. De omfamnade dem med båda armarna och gav dem bröstmjölk, som flöt fram på grund av intensiv kärlek enbart för Krishna. Krishna är i själva verket allting, men vid den tidpunkten uttryckte de ojämförlig kärlek och tillgivenhet, och de gladdes speciellt mycket åt att få skänka föda åt Krishna, Parabrahman, och Krishna drack mjölken från Sina olika mödrar som vore den en nektardryck.

Fastän de äldre gopierna visste att Krishna var moder Yasodas son, brukade de uttrycka sin egen önskan genom att tänka:"Om Krishna hade blivit min son, skulle jag ha tagit hand om Honom som mor Yasoda gör." Detta var deras innersta önskan. För att glädja dem spelade nu Krishna rollen som deras söner och uppfyllde deras önskan. Deras speciella kärlek till Krishna ökade genom att de kunde omfamna Honom och ge Honom mat, och för Krishna var deras bröstmjölk precis som en nektardryck. Medan Han på detta sätt gjorde Brahma förbryllad, åtnjöt Han en särskild transcendental glädje, skapad av yogamaya, i förhållandet mellan de andra mödrarna och Honom Själv.

Därefter gick alla korna in i de olika kostallen. De började råma högljutt, och kallade på så sätt till sig sina kalvar. När kalvarna kommit började mödrarna slicka deras kroppar gång på gång, och de lät kalvarna dricka mjölken som i överflöd rann från deras juver.

Från första början hyste gopierna moderlig kärlek för Krishna. Deras kärlek till Krishna överträffade till och med kärleken till deras egna söner. När de uppvisade sin tillgivenhet, hade de således gjort åtskillnad mellan Krishna och deras söner, men nu hade denna skillnad försvunnit.

Trots att Vrajabhumis invånare, koherdarna och koherdekvinnorna, tidigare kände större kärlek till Krishna än till sina egna barn, tilltog nu under ett års tid deras kärlek till sina egna söner ständigt, ty Krishna hade nu blivit deras söner. Det fanns ingen gräns på deras tilltagande kärlek till sina söner, vilka nu var Krishna. Varje dag fick de ny inspiration att älska sina barn så mycket som de älskade Krishna.

När Herren Sri Krishna på detta sätt Själv blivit koherdepojkarna och de olika flockarna med kalvar, tog Han hand om Sig Själv. På detta sätt fortsatte Hans lek, i såväl Vrindavana som i skogen, under ett års tid.

En dag, fem eller sex dagar innan ett helt år förflutit, gick Krishna, som vallade korna, tillsammans med Balarama in i skogen.

Senare, när korna betade på toppen av Govardhanaberget, blickade korna nedåt för att finna grönt gräs, och de såg då sina kalvar som betade nära Vrindavana, inte långt därifrån.

När korna såg sina egna kalvar från toppen av Govardhana-berget, glömde de sig själva och sina herdar på grund av tilltagande kärlek, och fastän stigen var mycket knagglig sprang de med stor iver mot kalvarna som om de bara hade ett benpar. Deras juver var fyllda med mjölk som flödade, deras huvuden och svansar var höjda i vädret och deras pucklar rörde sig med deras halsar, när de med kraft sprang ända tills de nådde sina kalvar och kunde ge dem mjölk.

Koherdarna, som inte varit kapabla att hindra korna från att ge sig iväg till sina kalvar, var både skamsna och arga. De tog sig med stor svårighet fram på den knaggliga vägen, men när de kom ner och såg sina egna söner, blev de överväldigade av kärlek.

Efter att ha upplevt starka känslor när de omfamnade sina söner, slutade därefter de äldre koherdarna mycket motvilligt och med stora svårigheter att omfamna pojkarna, och de återväde till skogen. Men när männen tänkte på sina söner började tårar rinna från deras ögon.

På grund av en förhöjd kärlek, var korna ständig tillgivna till och med de kalvar som vuxit upp och slutat dricka mjölk från sina mödrar. När Baladeva såg denna tillgivenhet kunde Han inte förstå dess orsak, och således började Han resonera på följande sätt.

Vad är detta för ett fantastiskt fenomen? Kärleken till dessa pojkar och kalvar tilltar som aldrig tidigare hos alla Vrajas invånare, inklusive Mig, på samma sätt som vår kärlek till Herren Krishna, ala levande varelsers Översjäl.

Vem är denna mystiska kraft, och varifrån har hon kommit? Är hon en halvgud eller en demonkvinna? Hon måste vara Min mästare Herren Krishnas illusoriska energi ty vem annars kan förvilla Mig?

När Han tänkte på detta sätt, kunde Herren Balarama med den transcendentala kunskapens öga, se att alla dessa kalvar och Krishnas vänner var expansioner av Sri Krishnas gestalt.

När Brahma återvände efter att blott ett ögonblick (av hans tid) förflutit, fann han att fastän ett helt år hade förflutit enligt människans tidsuppfattning, så var Herren Krishna, efter denna långa tid, sysselsatt precis som tidigare med att leka med pojkarna och kalvarna, vilks var Hans uppenbarelseformer.

Eftersom Brahma önskade förbrylla den alltgenomträngande Herren Krishna, som aldrig kan förbryllas, men som istället förbryllar hela universum, blev han således själv förbryllad tack var sin egen mystiska kraft.

Liksom mörkret som frambringas av snöfall under en mörk natt och ljuset från en lysmask i dagsljus inte har något värde, kan den msytiska kraft som besittes av en underlägsen person, som försöker använda den mot en person med större kraft, inte åstadkomma någonting; istället förminskas den lägre personens kraft.

Då, medan Brahma såg på, framträdde plötsligt kalvarna och pojkarna som vallade dem med en hudfärg som var blå som regnmolnen och med gula sidenklädnader.

Alla dessa personligheter hade fyra armar, med snäcka, cakra, klubba och lotusblomma i händerna. De hade hjälmar på huvudet, ringar i öronen och girlander av skogsblommor kring halsen. På den övre delen av bröstets högra sida bar De lyckogudinnans emblem. Dessutom hade De armringar kring armarna och Kaustubha-juvelen kring halsen, som, liksom ett snäckskal, var märkt med tre linjer. Med armband kring handlederna, fotringar kring anklarna, smycken på fötterna och heliga bälten kring midjan, var De alla mycket vackra.

Alla Deras kroppsdelar, från fötterna och upp till hjässan, var fullständigt utsmyckade med nya, mjuka girlander av tulasi-blad, vilka offrades av gudshängivna som var sysselsatta med att dyrka Herren genom de främsta av fromma gärningar, dvs lyssnandet och reciterandet.

Med Sina rena leenden, som liknade det tilltagande månskenet, och med blickarna från Deras rödaktiga ögon, skapade och beskyddade dessa Visnu-former begären hos Deras egna hängivna, som om det skedde i kraft av lidelsens och godhetens kvaliteter.

Alla varleser, såväl rörliga som orörliga, från den fyrhövdade Brahma ned till det obetydligaste av väsen, hade antagit skepnader och var nu sysselsatta med att på olika sätt dyrka dessa visnu-murtis, var och en enligt sin förmåga. De utövade sin dyrkan på olika sätt, som till exempel genom sång och dans.

Sedan såg Brahma att kala (tidsfaktorn), svabhava (ens egen natur genom umgänge), samskara (reformation), kama (begär), karma (fruktbringande verksamhet) och gunas (den materiella naturens tre kvaliteter), alla hade antagit skepnader och också dyrkade dessa visnu-murtis, med sin självsrändighet fullkomligt underordnad Herrens kraft.

Sålunda såg Brahma den Högsta Brahman, vars energi manifesterar hela detta universum, med dess rörliga och orörliga levande varelser. Han såg också samtidigt alla kalvarna och pojkarna som Herrens utvidgningar.

På grund av kraften hos strålglansen från dessa visnu-murtis blev sedan Brahmas elva sinnen omskakade på grund av förvirring och bedövade av transcendental lycksalighet, och han blev tyst, precis som ett barns lerdocka i närvaron av byns gudsgestalt.

Därefter, när han tittade i alla riktningar, såg Brahma omedelbart Vrindavna framför sig, med ett överflöd av träd, som skänkte invånarna livsuppehälle och som var lika behagliga under alla årstider.

Vrindavana är Herrens transcendentala hemvist, där varken hunger, vrede eller törst förekommer. Såväl människor som farliga djur lever där tillsammans i ett transcendentalt vänskapsförhållande, trots att de av naturen är fientligt inställda mot varandra.

Då såg Brahma den Absoluta Sanningen, som saknar jämlike, som äger fullkomlig kunskap och som är oändlig. Han spelade rollen av ett barn i en koherdefamilj, och Han stod ensam, precis som tidigare, med lite mat i Sin hand och letade efter kalvarna och Sina koherdevänner.

Efter att ha sett detta steg Brahma snabbt ner från sin svan. Han föll till marken som en gyllen påle och vidrörde Herrens Krishnas lotusfötter med spetsarna på sina fyra huvudkronor. Han frambar sina vördnadsbetygelser och badade Krishnas fötter med sina glädjetårar.

Krishna dräper demonen Aghasura

2008-05-26T01:57:00.000-07:00

.
En dag ville Krishna njuta av en picknick-lunch i skogen , och därför begav Han Sig tidigt ut i skogen tillsammans med de andra koherdepojkarna och deras respektive kalvflockar. Medan de njöt av sin picknick, dök Putanas och Bakasuras yngre broder Aghasura upp, i avsikt att döda Krishna och Hans följeslagare. Demonen, som skickats av Kamsa, antog skepnaden av en jättelik pytonorm. Han blev tretton kilometer lång och hög som ett berg, och hans gap tycktes täcka sig från jordens yta till de himmelska planeterna. Efter att ha antigit denna skepnad lade sig Aghasura utsträckt på vägen. Krishnas vänner, koherdepojkarna, trodde att demonens skepnad var en av Vrindavanas vackra platser. Således ville de gå in i den jättelika pytonormens gap. Pytonormens gigantiska skepnad blev en orsak till skratt och lek, och pojkarna var övertygade om att även om den här figuren var farlig, så var Krishna där för att beskydda dem. I detta sinnelag fortsatte de mot det jättelika gapet.

Krishna visste allt om Aghasura, och därför ville Han förbjuda Sina vänner att gå in i demonens mun, men under tiden gick alla koherdepojkarna, tillsammans med sina kalvar, in i den jättelika demonens mun. Krishna väntade utanför, och Aghasura väntae på Krishna medan han tänkte, att så snart Krishna gick in skulle han stänga sin mun, så att alla skulle dö. Iväntan på Krishna avstod han från att svälja pojkarna. Under tiden funderade Krishna på hur Han skulle rädda pojkarna och dräpa Aghasura. Han gick in i den jättelika asurans gap, och när Han tillsammans med Sina vänner befann Sig i demonens mun, utvidgade Han Sin kropp så till den grad att asuran kvävdes och dog. Efter detta förde Krishna Sina vänner tillbaka till livet genom att låta Sin nektarljuva blick svepa över dem. Fyllda av glädje kom alla ut helt oskadda. Sålunda uppmuntrade Krishna alla halvgudarna, och de uttryckte sin glädje och lycka. För en ohederlig och syndfull person kan sayujya-mukti, dvs att bli ett med Krishnas strålglans, aldrig komma på fråga. Eftersom Aghasura vidrördes av Gudomens Högsta Personlighet, då Herren gick in i demonens kropp, fick han dock välsignelsen att uppgå i Brahman-strålglansen och kunde sålunda erhålla sayujya-mukti.

Krishna var blott fem år gammal när denna lek ägde rum. Ett år senare, när Han var sex år gammal och kom upp i pauganda-åldern (pojkåren mellan 6-10 år), avslöjades denna lek för Vrajas invånare. Pariksit Maharaja frågade:"Hur kommer det sig att denna lek inte avslöjades förrän efter ett år och att Vrajas invånare ändå trodde att den hade utförts samma dag?"
(Srimad-Bhagavatam, Bok 10, Kapitel 12)

Sukadeva Gosvami fortsatte: O konung! En dag beslöt Sig Krishna för att äta Sin frukost som en picknick i skogen. Han steg upp tidigt på morgonen och blåste i Sitt horn, och med detta vackra ljud väckte Han alla koherdepojkar och kalvar. Sedan begav Sig Krishna och pojkarna ut ur Vrajabhumi och in i skogen, och de lät de respektive kalvflockarna gå först.

Tusentals koherdepojkar kom ut ur sina respektive hem i Vrajabhumi och anslöt sig till Krishna, och de lät de tusentals flockarna med kalvar gå i täten. Pojkarna var mycket vackra, och de var utrustade med lunchpaket, horn och flöjter, samt med käppar för att hålla kalvarna i styr.

Krishna kom ut tillsammans med koherdepojkarna och deras respektive flockar med kalvar, vars antal var oändligt. I en mycket lekfull anda började alla pojkarna sedan roa sig i skogen.

Krishnas kalvar var obegränsade till antalet. Vi kan tala om hundratals, tusentals, tiotusentals, hundratusentals, miljontals, miljarder, biljontals osv osv, men när vi går vidare och talar om antal som vi omöjligt kan räkna till, så är det fråga om obegränsade antal. Sådana obegränsade antal antyds här med ordet asankhyataih (otaliga). Krishna är obegränsad, Hans kraft är obegränsad, Hans kor och kalvar är obegränsade till antalet och Hans rymd är obegränsad. Därför beskrivs Han i Bhagavad-gita som Parabrahman. Ordet brahman betyder "obegränsad", och Krishna är den Högsta Obegränsade, Parabrahman. Därför får vi inte betrakta uttalandena i denna vers som mytologiska. De är faktiska, men ofattbara. Krishna kan hysa ett oändligt antal kalvar och en oändlig rymd. Detta är varken mytologiskt eller felaktigt, men om vi studerar Krishnas kraft med vår begränsade kunskap, kommer vi aldrig att kunna förstå den kraften. Det ligger bortom våra sinnen att förstå hur Han kan hysa ett oändligt antal kalvar och kor och ha en oändlig rymd i vilken Han kan göra detta.

Trots att alla dessa pojkar redan dekorerats av sin mödrar med smycken gjorda av kaca, gunja, pärlor och guld, prydde de sig själva i skogen med frukter, gröna löv, blombuketter, påfågelfjädrar och mjuka mineraler.

Alla koherdepojkarna brukade stjäla varandras lunchpaket. När en pojke märkte att någon hade tagit hans paket, brukade de andra pojkarna kasta det längre bort, till en mer avlägsen plats, och de som stod där brukade kasta det ännu längre bort. När paketets ägare blev besviken, brukade de andra pojkarna skratta, och när ägaren grät fick han tillbaka sitt paket.

Krishna kommer ned för att lära oss hur vi kan roa ss tillsammans med Honom på det andliga planet, i den andliga världen. Det är inte bara så att Han kommer hit, utan Han uppvisar Själv Sina lekar i Vrindavana och attraherar människor till andlig glädje.

Ibland brukade Krishna gå till en plats som var lite mer avlägsen för att betrakta skogens skönhet. Då brukade alla de andra pojkarna springa för att göra Honom sällskap, och var och en sade:"Jag skall komma först till Krishna och röra vid Honom! Jag skall röra Krishna först!" På detta sätt gladdes de åt livet genom att oupphörligt vidröra Krishna.
.

Pojkarna var sysselsatta på olika sätt. Några spelade på sina flöjter, och andra blåste i hornlurar. Somliga imiterade humlornas surrande, och andra härmade göken. En del pojkar imiterade de flygande fåglarna geneom att springa efter fåglarnas skuggor på marken, några härmade svanarnas vackra rörelser och ställningar, somliga satt tysta tillsammans med ankorna och andra imiterade påfåglarnas dans. Vissa pojkar drog till sig uppmärksamheten från de unga aporna i träden, några härmade aporna genom att hoppa i träden, somliga gjorde grimaser, såsom aporna brukade göra, och andra hoppade från gren till gren. Några pojkar gick till vattenfallen och tog sig över floden. De hoppade tillsammans med grodorna, och när de såg sina spegelbilder i vattnet, skrattade de. De brukade också fördöma ekot från sin egna röster. På detta sätt brukade alla koherdepojkarna leka med Krishna, som är källan till Brahmna-strålglansen för jnanierna, vilka önskar uppgå i den strålglansen, som är Gudomens Högsta Personlighet för de gudshängivna, vilka har accepterat att vara eviga tjänare, och som för vanliga människor inte är något annat än ett vanligt barn. Koherdepojkarna kunde umgås på detta sätt med Gudomens Högsta Personlighet efter att under många liv ha samlat på sig resultaten av fromma gärningar. Hur kan man förklara deras lyckosamma position.

Även om man bara ägnar lite uppmärksamhet åt Krishna och Krishnamedveten verksamhet, får man genast möjlighet at uppnå livets högsta fulländning. Detta är syftet med rörelsen för Krishnamedvetande. Hemligheten bakom framgång är okänd för folk i allmänhet, och därför har Srila Vyasadeva, som känner medlidande med de stackars själarna i denna materiella värld, särskilt i denna Kalis tisdsålder, skänkt oss Srimad-Bhagavatam. För vaisnaver som gjort lite framsteg och som är fullkomligt medvetna om Herrens krafter och härlighet, är Srimad-Bhagavatam en älskad vedisk skrift. När allt kommer omkring måste vi byta denna kropp. Om vi inte bryr oss om Bhagavad-gita och Srimad-Bhagavatam, vet vi inte vad vi kommer att få för kropp härnäst. Men om vi ägnar oss åt dessa två böcker - Bhagavad-gita och Srimad-Bhagavatam - kan vi vara säkra på att få umgås med Krishna i nästa liv. Att distribuera Srimad-Bhagavatam över hela världen är därför en stor välgärning för teologer, filosofer, transcendentalister och yogier, och också för folk i allmänhet. Om vi på ett eller annat sätt kan minnas Krishna, Narayana, vid vårt livs slut, kommer vårt liv att ha varit framgångsrikt.

Krishnas barndomslekar

2008-05-25T00:42:00.000-07:00

.
När yamala-arjuna-träden föll uppstod ett våldsamt dån, som fallande åskviggar. Förvånade begav sig Nanda, Krishnas fader, och de andra äldre invånarna i Gokula till platsen, där de såg de fallna träden och Krishna som stod mellan dem, bunden vid ulukhalan, trämorteln. De kunde inte finna någon orsak till varför träden hade fallit eller varför Krishna befann Sig där. De trodde att kanske ytterligare någon asura hade mött Krishna på denna plats och åstadkommit allt detta, och de frågade Krishnas lekkamrater om hur det hela hade gått till. Barnen förklarade helt korrekt hur allting hade hänt, men de äldre personerna kunde inte tro på denna berättelse. Några tänkte emellertid att det kanske var sant, eftersom de redan hade sett så många fantastiska händelse där Krishna varit inblandad. I vilket fall som helst lösgjorde genast Nanda Maharaja Krishna från repen.

På detta sätt uppvisade Krishna fantastiska lekar varje dag och varje ögonblick för att öka föräldrakärleken hos Nanda Maharaja och Yasoda, vilka på detta sätt upplevde både förundran och lycka. En av dessa fantastiska lekar var när Krishna fick yamala-arjuna-träden att falla till marken.

En dag kom en frukthandlare till Nanda Maharajas hem. Krishna tog några sädeskorn i Sina små händer och gick fram till frukthandlaren för att byta dem mot frukt. På vägen tappade Han nästan alla kornen, och det var endast ett eller två sädeskorn kvar, men av kärlek tog frukthandlaren emot dessa sädeskorn i utbyte mot så mycket frukt som Krishna kunde bära. Så snart hon gjort detta blev hennes korg fylld med guld och juveler.

Senare beslöt sig alla de äldre goparna för att lämna Gokula, ty de märkte att det hela tiden förekom störningar i Gokula. De beslöt sig för att bege sig till Vrindavana, Vraja-dhama, och nästa dag gav de sig alla iväg. I Vrindavna började både Krishna och Balarama, då De avslutat Sina barndomslekar, att ta hand om kalvarna och ta med dem ut på betesmarkerna (go-carana). Under denna tid kom en demon vid namn Vatsasura in bland kalvarna, och han dödades. En annan demon, som hade formen av en stor anka, blev också dödad. Krishnas lekkamrater berättade alla dessa händelser för sina mödrar. Mödrarna kunde inte tro på barnen, som var Krishnas lekkamrater, men på grund av sin stora kärlek njöt de av att lyssna till dessa berättelser om Krishnas gärningar.

(Srimad-Bhagavatam, Bok 10, Kapitel 11)

Det kunde hända att gopierna sade:"Om Du dansar, min käre Krishna, då skall jag ge Dig en halv sötsak.". Genom att säga detta eller genom att klappa i händerna, uppmuntrade alla gopierna Krishna på olika sätt. Vid sådana tillfällen brukade Krishna, fastän Han är den överlägset mäktiga Personliga Guden, le och dansa enligt deras önskan, som vore Han en trädocka i deras händer. Ibland, när de bad Honom, brukade Han sjunga mycket högt. På detta sätt kom Krishna helt och hållet att behärskas av gopierna.

Ibland brukade moder Yasoda och hennes gopi-vänner be Krishna:"Ta hit den saken!" eller "Ta hit den där saken!" Ibland brukade de befalla Honom att hämta en träplanka, träskor eller mätskålen av trä, och Krishna, uppmanad av mödrarna, brukade försöka hämta dem. Ibland brukade Han emellertid låtsas att Han inte kunde lyfta dessa ting, och Han bara stod där och rörde vid dem. Bara för att glädja Sina släktingar, brukade Han slå Sig på kroppen med Sina armar för att visa att Han hade tillräcklig styrka.

För de rena gudshängivna över hela världen som kunde förstå Hans gärningar, visade Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, hur mycket Han kan underordna Sig Sina hängivna, dvs Sina tjänare. På detta sätt förstärkte Han glädjen hos Vrajavasis genom Sina barndomslekar.

(S.B 10.11.7-9)

En gång ropade en kvinna som sålde frukt:"O Vrajabhumis invånare! Om ni önskar köpa frukt, kom då hit!" När Han hörde detta tog Krishna omedelbart några gryn i Sin hand och gav Sig iväg för att byta, som vore Han i behov av frukt.

När Krishna i all hast var på väg till fruktförsäljerskan föll de flesta grynen ur Hans hand. Icke desto mindre fyllde fruktförsäljerskan Krishnas händer med frukt, och hennes fruktkorg blev genast fylld med juveler och guld.

(S.B 10.11.10-11)

En gång, efter denna händelse med yamala-arjuna-träden, begav sig Rohinidevi för att kalla på Rama och Krishna, som båda hade gått till flodstranden och var djupt engagerade i att leka med de andra pojkarna.

Krishna och Balarama kom inte när Rohini kallade på Dem, ty de var alltför fästa vid att leka med de andra pojkarna. Därför skickade Rohini moder Yasoda för att kalla Dem tillbaka, för mor Yasoda var mer tillgiven Krishna och Balarama.

Krishna och Balarama, som var fästa vid Sin lek, lekte tillsammans med de andra pojkarna fastän det var mycket sent. Därför ropade moder Yaosda till Dem att komma och äta lunch. Som följd av hennes extatiska kärlek och tillgivenhet för Krishna oh Balarama, flöt mjölken ur hennes bröst.

Moder Yasoda sade: Min käre son Krishna! Lotusögde Krishna! Kom hit och drick mjölken från mina bröst! Min älskling! Du måste vara mycket trött på grund av hunger och så mycken lek. Det finns ingen anledning att leka längre.

Käre Baladeva, Du främste i vår familj! Var snäll och kom omedelbart hit tillsammans med Din yngre broder, Krishna. Ni åt båda två i morse, och nu borde ni äta lite till.

Nanda Maharaja, Vrajas konung, väntar nu på att få äta. O min käre son Balarama, han väntar på Er. Kom därför tillbaka till oss. Alla pojkarna som leker med Dig och Krishna bör nu gå hem till sig.

Moder Yasoda sade vidare till Krishna: Käre son! Eftersom Du lekt hela dagen har Din kropp blivit täckt med damm och sand. Kom därför hem, ta ett bad och gör Dig ren! Idag står månen i konjunktion med Din födelses lyckobringande stjärna. Du bör därför vara ren och skänka kor som allmosor till brahmanerna.

Det är sed i den vediska kulturen, att närhelst en lyckobringande ceremoni utföres, bör man skänka värdefulla kor som välgörenhetsgåvor till brahmanerna. Därför bad moder Yasoda Krishna:"Kom nu och bli entusiastisk över denna välgörenhetshandling, istället för att vara entusiastisk att leka." I Bhagavad-gita uppmanas man att aldrig förkasta offergärningar, välgörenhet och självtukt. Man bör inte försaka dessa tre plikter, även om man gjort stora framsteg i andligt liv. För att fira sin födelsedag bör man utföra något som är förbundet med dessa tre ting (yajna, dana och tapah), eller också kan man tillämpa dem alla.

Se bara hur Dina jämnåriga lekkamrater av sina mödrar har tvättats och smyckats med vackra ornament. Du måste komma hit nu, och när Du har badat, ätit lunch och smyckats med olika juveler, kan Du gå och leka med Dina vänner igen.

Käre Maharaja Pariksit! På grund av intensiv kärlek och tillgivenhet betraktade mor Yasoda, Krishnas moder, Krishna, som befannn Sig på de majestätiska attributens höjdpunkt, som sin egen son. Således tog hon Krishna och Balarama i handen och ledde Dem hem, där hon fullgjorde sina plikter genom att bada Dem, sätta på Dem kläder och ge Dem mat.

Krishna är alltid ren, fin och majestätisk, och Han behöver inte tvättas, badas eller klädas, men på grund av tillgivenhet betraktade moder Yasoda Honom som ett vanligt barn och fullgjorde sina plikter för att hålla barnet vackert och strålande.

(S.B 10.11.12-20)

(Koherden Upananda sade:)

Låt oss ge oss av genast, redan idag. Det finns ingen anledning att vänta längre. Om ni går med på mitt förslag, låt oss då göra i ordning alla oxkärrorna, och låt oss med korna framför oss färdas dit.

När de hörde detta förslag från Upananda, samtyckte all koherdarna och sade:"Mycket bra! Mycket bra!" Därefter gick de igenom sitt bohag och lade kläder och andra tillhörigheter på kärrorna, varpå de genast gav sig iväg till Vrindavana.

De gamla männen, kvinnorna och barnen färdades tillsammans med bohaget på oxkärrorna. Koherdarna lät korna gå i täten. Med stor uppmärksamhet höll de sin bågar och pilar redo, och de lät lurar av horn ljuda. O kung Pariksit! På detta sätt, med hornen ljudande vida omkring, påbörjade koherdarna sin resa, åtföljda av sina präster.

Herdekvinnorna, som satt på oxkärrorna, var mycket vackert klädda i utsökta kläder, och deras kroppar, särskilt deras bröst, var dekorerade med färskt kunkuma-puder. När de färdades framåt lovsjöng de Krishnas lekar med stor glädje.

När de på detta sätt med stor glädje hörde om Krishnas och Balaramas lekar, steg moder Yasoda och Rohinidevi upp på en oxkärra tillsammans med dem, så att de inte behövde skiljas från dem ens för ett ögonblock. De var alla mycket vackra att se på där de satt.

På detta sätt kom de in i Vrindavana, där det alltid är njutbart att vistas, under alla årstider. De arrangerade en tillfällig boningsplats genom att ställa upp sina oxkärror runt sig själva i en halvcirkel, som halvmånen.

O kung Pariksit! När Rama och Krishna såg Vrindavana, Govardhana och Yamunaflodens stränder, åtnjöt De båda stor glädje.

När Krishna och Balarama på detta sätt agerade som små pojkar och talade som små barn, skänkte De transcendental glädje till alla Vrajas invånare. Så småningom blev De tillräckligt gamla att ta hand om kalvarna.

Så snart Krishna och Balarama hade blivit äldre var det meningen att De skulle ta hand om kalvarna. Fastän De var födda i mycket välbärgade familjer, var De ändå tvungna att ta hand om kalvarna. Detta var en del av utbildningssystemet. Akademisk utbildning var inte avsedd för dem som inte fötts i brahmana-familjer. Brahmanerna erhöll litterär, akademisk utbildning, ksatriyerna utbildades till att ta hand om staten och vaisyerna lärde sig hur man odlar jorden och tar hand om korna och kalvarna. Det fanns ingen anledning att slösa bort tiden med att gå till skolan för att erhålla felaktig utbildning och sedan bidra till att öka antalet arbetslösa. Krishna och Balarama lärde oss genom Sitt eget uppträdande. Krishna tog hand om korna och spelade på Sin flöjt, och Balarama tog hand om jordbruket med plogen i Sin hand.

Inte långt från Sina hem började både Krishna och Balarama ta hand om de små kalvarna. Försedda med alla möjliga slags leksaker roade De Sig tillsammans med de andra koherdepojkarna.

Ibland brukade Krishna och Balarama spela på Sina flöjter, och ibland brukade De kasta rep fastbundna vid stenar för att få tag i frukt från träden. Ibland brukade De kasta enbart stenar, och ibland brukade De med klingande fotbjällror spela fotboll med bel- eller amalaki-frukter. Ibland brukade De dölja Sig under filtar och imitera korna och tjurarna genom att kämpa emot varandra, högt rytande, och ibland brukade De härma djurens läten. På detta sätt gladdes De åt att leka, precis som två vanliga människobarn.

(S.B 10.11.29-40)

Yamala-arjuna-träden befrias

2008-05-23T23:50:00.000-07:00

.
Nalakuvera och Manigriva var framstående hängivna till Siva, men på grund av materiell rikedom hade de blivit så extravaganta och oförnuftiga att de en dag roade sig i en sjö tillsammans med nakna flickor, och utan skam gick de hit och dit. Plötsligt kom Narada Muni förbi, men de hade blivt så galna på grund av sin rikedom och falska prestige, att de, trots att de såg Narada Muni, förblev nakna utan att skämmas. På grund av rikedom och falsk prestige hade de med andra ord förlorat sitt förnuft och sin anständighet. Det ligger i de materiella egenskapernas natur, att när man blivit mycket rik och får en prestigefylld ställning, så förlorar man sinnet för etikettsregler, och man bryr sig inte om någon, inte ens en visman som Narada Muni. För sådana förvillade personer, som särskilt hånar de gudshängivna, är det korrekta straffet att åter försätta dem i fattigdom. De vediska reglerna och föreskrifterna anvisar hur man kan behärska tendensen till falsk prestige genom att tillämpa yama, niyama osv. En fattig man kan mycket lätt övertygas om att den prestige man erhåller om man är rik i denna materiella värld är mycket tillfällig, men en rik människa kan inte övertygas om detta. Därför statuerade Narada Muni ett exempel genom att förbanna dessa två personer, Nalakuvara och Manigriva, så att de blev tröga och omedvetna likt träd. Detta var en passande bestraffning. Men eftersom Krishna alltid är barmhärtig, så blev dessa personer så gynnade, att de, trots att de fördömts, fick se Gudomens Högsta Personlighet ansikte mot ansikte. Den bestraffning en vaisnava utdelar är därför inte alls en bestraffning; istället är den en slags barmhärtighet. Tack vare denna förbannelse uttald av devarsin, blev Nalakuvara och Manigriva två arjuna-träd, vilka stod i Yasodas och Nanada Maharajas trädgård och väntade på tillfället att få se Krishna ansikte mot ansikte. Tack vare Sin hängivnes önskan drog Herren Krishna upp dessa yamala-arjuna-träd med rötterna, och när Nalakuvara och Manigriva på så sätt befriades av Krishna efter etthundra av devas år, återuppväcktes deras gamla medvetande, och de lovprisade Krishna med böner som lämpade sig att användas av halvgudar. När de på detta sätt fått tillfälle att se Krishna ansikte mot ansikte, förstod de hur barmhärtig Narada Muni var, och därför uttryckte de sin skuld till honom och tackade honom. Efter att ha gått runt Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, gav de sig sedan i väg till sina respektive hemvister.
(Srimad Bhagavatam, Bok 10, Kapitel 10)
.

Om man är hängiven någon halvgud erhåller man någon form av materiell fördel. Dåraktiga personer blir därför hängivna halvgudarna. De som inte är hängivna Krishna har smak för kvinnor, vin osv, och därför har de beskrivits vara hrita-jnana, i avsaknad av förnuft. Alla som inte är hängivna Krishna och inte underordnar sig Krishna måste anses vara naradhama, de lägsta bland människor, och duskriti, sådana som alltid begår syndfulla gärningar. Därför är det inte svårt att finna vem som är en tredje eller fjärde klassens människa. Ens ställning kan fastställas genom detta avgörande test: är man eller är man inte hängiven Krishna?

Varför finns det ett större antal personer som är hängivna halvgudarna än antalet vaisnaver? Svaret ges här. Vaisnaver är inte intresserade av sådana fjärde klassens glädjeämnen som kvinnor och vin, och Krishna skänker dem inte heller sådana möjligheter.

(S.B 10.10.3)

Varhelst Narada Muni beger sig så kommer varje ögonblick som han vistas där att vara ytterst lyckobådande. Narada uppenbarade sig i trädgården för att skänka Kuveras båda söner fröet till gudshängiven tjänst, trots att de var berusade. Heliga personer vet hur de skall skänka barmhärtighet till de fallna själarna.

(S.B 10.10.5)

Fastän Narada Muni till en början verkade vara mycket vred och förbannade dem, så fick de båda halvgudarna Nalakuvara och Manigriva till slut möjligheten att se Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, ansikte mot ansikte. Således blev förbannelsen till slut utomordentligt lyckobringande. Man måste försöka bedöma vad det var för slags förbannelse som Narada uttalade över dem. Srila Visvanatha Cakravarti Thakura har i detta sammanhang givit en bra liknelse. När en fader finner att hans sover just när sonen måste ta medicin för att bota en sjukdom, nyper fadern barnet så att det skall gå upp och ta medicinen. På liknande sätt förbannade Narada Muni Nalakuvara och Manigriva för att bota deras sjukdom som yttrade sig i blindhet på grund av det materiella.

(S.B 10.10.7)

Av den materiella naturens tre kvaliteter, nämlighen godhet, lidelse och okunnighet, är människorna förvisso styrda av de lägre kvaliteterna, nämligen lidelse och okunnighet, och då särskilt lidelse. Anförd av lidelsens kvalitet blir man alltmer insnärjd i den materiella tillvaron. Därför är människolivet till för att man skall underkuva lidelsens och okunnighetens kvaliteter och göra framsteg i inom godhetens område. Kultur innebär att man besegrar lidelsens och okunnighetens kvaliteter. När man i lidelsens kvalitet är högmodig på grund av rikedom, använder man sin rikedom till tre ting, nämligen vin, kvinnor och spel. Vi kan verkligen se, särskilt i denna tid, att de som har onödiga rikedomar helt enkelt försöker njuta av dessa tre ting. I västvärldens civilisation är dessa tre ting mycket framträdande på grund av en onödigt hög ekonomisk standard.

(S.B 10.10.8)

Sådana uslingar, som är högmodiga på grund av sina rikedomar och sin aristokratiska börd, kan inte behärska sina sinnen, och de är så grymma att de, blott för att upprätthålla sina förgängliga kroppar och som de tror aldrig kommer att åldras och dö, dödar de försvarslösa djur utan barmhärtighet. Ibland dödar de djur vid utflykter blott för nöjes skull.

När lidelsens och okunnighetens kvalitet ökar i människosamhället och ger upphov till onödig ekonomsk utveckling, blir följden att människorna hänger sig åt vin, kvinnor och spel. I sin galenskap uppför de sedan stora slakthus, och ibland ger de sig ut på nöjesutflykter för att döda djur. Sådana dåraktiga skurkar sysselsätter sig om och om igen med syndfulla gärningar, och de glömmer att hur man än försöker upprätthålla kroppen, är kroppen underkastad födelse, död, ålderdom och sjukdom. Eftersom de är duskritis (uslingar) glömmer de helt bort den högste härskarens existens, trots att Han sitter i det innersta av allas hjärtan. Denne högsta härskare iakttar varje del av ens gärningar, och Han belönar och bestraffar alla genom att skänka dem lämpliga kroppar som är uppbyggda av den materiella naturen. På detta sätt erhåller syndfulla personer automatiskt bestraffningar i olika slags kroppar. Grundorsaken till denna bestraffning är, att när man i onödan förvärvar rikedomar, så blir man alltmer degraderad, omedveten om att denna rikedom kommer att vara borta i nästa liv.

Det är förbjudet att döda djur. Visserligen måste alla levande varelser äta något. Men man bör få lära sig vad för slags mat man skall äta. Därför uppmanas i Isopanisad:"Man bör äta det som är människans andel." Krishna säger i Bhagavad-gita (9.26):"Om någon med kärlek och hängivenhet bjuder mig ett löv, en blomma, frukt eller vatten, så tar jag emot hans offer." En gudshängiven äter därför ingenting som kräver slakthus för stackars djur. Istället intar de gudshängivna krishna-prasada (vegetarisk mat offrad till Krishna). Animalisk föda rekommenderas aldrig för människan; istället är människan rekommenderad att äta prasada, mat som erbjudits Krishna. Även om det förekommer någon liten syndfull handling, blir man fri från de syndfulla gärningarnas återverkningar om man äter prasada.

(S.B 10.10.9)

Ateister tror inte på själens existens. Likväl, varför skulle man döda djur i onödan, såvida man inte är mycket grym? Kroppen är en förening av materiella element. I begynnelsen var den ingenting, men tack vare en förening av materiella element har den börjat existera. Men återigen, när denna förening upphör, kommer kroppen inte längre att existera. I begynnelsen var den ingenting, och till slut kommer den åter att bli ingenting. Varför skall man då begå syndfulla gärningar medan den är manifesterad? Det är inte möjligt för någon, utom för en usling, att göra detta.

(S.B 10.10.12)

Enligt naturens lag upphöjs och degraderas den levande varelsen, men om man blir ytterst gynnnad av lyckan förvärvar man, genom umgänge med heliga personer, den hängivna tjänstens frö, varpå ens liv blir framgångsrikt. Om man inte upphöjs till vaisnava-planet, kan man inte bli en god människa. En avaisnava (icke-hängiven) blir aldrig en god människa, hur hårt han är straffas.

(S.B 10.10.13)

En helig person godtar frivilligt fattigdomen bara för att bli fri från materiellt högmod. Många stora kungar lämnade sin kungliga status och begav sig till skogen för att utöva självtukt enligt den vediska kulturens principer, helt enkelt för att renas. Men om en person, som inte frivilligt kan genomgå självtukt, försätts i fattigdom, måste han på ett naturligt sätt utöva självtukt. Självtukt är bra för alla, ty det befriar en från materiella betingelser. Att försätta en person, som är mycket högmodig på grund av materiella ägodelar, i fattigdom, är därför bästa sättet att tillrättavisa honom och befria honom från hans dårskap.

(S.B 10.10.15)

Det verkliga syftet med människolivet är att hålla sig sig i stånd att göra framsteg mot andligt förverkligande. Människolivet är inte till för att i onödan göra sinnena starka, så att man lätt kan utsättas för sjukdom eller förstärka sin avundsjuka kampanda. I denna Kalis tidsålder är emellertid människosamhället så vilselett att människor i onödan förbättrar den ekonomiska utvecklingen, och som följd härav öppnar de alltfler slakthus, spritbutiker och bordeller. På detta sätt fördärvas hela civilisationen.

(S.B 10.10.16)

En sadhu är en person som utan att avvika är engagerad i gudshängiven tjänst. En sadhu är allas vän. När en sadhu tillrättavisar eller fördömer någon, gör han inte detta för att hämnas. Vaisnaver är bra läkare. De vet hur man skall skydda en person från materiell sjukdom. Vaisnaver befinner sig alltid på det transcendentala planet, Brahman-planet. De kan inte begå misstag eller påverkas av den materiella naturens kvaliteter. Vadhelst de efter moget övervägande gör, avser att leda alla tillbaka hem till Guds rike.

(S.B 10.10.18-19)

Moder Yasoda binder Herren Krishna

2008-05-21T23:10:00.000-07:00

En dag när tjänsteflickorna var sysselsatta med annat arbete, höll moder Yasoda själv på med att kärna yoghurt till smör. Under tiden kom Krishna fram och bad henne att få dricka brösltmjölk från hennes bröst. Moder Yasoda gick naturligtvis gensat med på detta, men sedan såg hon att den heta mjölken på spisen höll på att koka över, och därför satte hon genast ned Krishna och gick för att hindra mjölken från att koka över. Krishna blev dock mycke arg när Han belv störd i Sitt bröstsugande. Han stog en sten och slog sönder krukan i vilken smöret kärnades, och sedan gick Han in i ett rum, där Han började äta det nykärnade smöret. När moder Yasoda återvände efter att ha tagit hand om den pösande mjölken, fick hon se att krukan var sönderslagen. Hon förståd att detta var Krishnas verk, och därför började hon söak reda på Honom. När ho gick in i rummet fick hon se Krishna stå på ulukhalan, den stora morteln som används till att mala kryddor. Han hade vänt upp och ner på morteln och stod på den för att kunna stjäla smöret som hängde i en gunga, och Han delade ut smöret till aporna. Så snart Krishna såg att Hans moder hade kommit, sprang Han därifrån, och moder Yasoda började följa efter Honom. Efter en stund kunde moder Yasoda fånga Krishna som grät eftersom Han varit olydig. Moder Yasoda hotade naturligtvis att bestraffa Krishna om Han gjorde så en gång till, och hon beslöt sig för att binda honom med ett rep. Men när hon skulle knyta repet var det tyvärr två fingrar för kort. När hon gjorde repet längre genom att knyta fast ett annat rep, fann hon att repet fortfarande var två fingrar för kort. Hon försökte om och om igen, men varje gång fann hon att repet var två fingrar för kort. Till slut blev hon mycket trött, och när Krishna såg att Hans tillgivna moder var så trött, lät Han Sig bli bunden av henne. Av medlidande visade han henne inte nu Sin obegränsade kraft. Efter det att moder Yasoda hade bundit fast Krishna och blivit upptagen med andra husliga göromål fick Krishna syn på två yamala-arjuna-träd, vilka i själva verket var Nalakuvara och Manigriva, Kuveras två söner, vilka förbannats av Narada Muni till att bli träd. Av barmhärtighet närmade Sig nu Krishna träden för att uppfylla Narada Munis önskan.

(Srimad-Bhagavatam, Bok 10, Kapitel 9)

Sri Sukadeva Gosvami fortsatte: En dag när moder Yasoda såg att alla tjänstekvinnorna var sysselsatta med andra husliga göromål började hon själv kärna yoghurten. Medan hon kärnade mindes hon Krishnas gärningar, och på sitt eget sätt författade sånger och erfor glädje när hon sjöng för sig själv om dessa gärningar.

När hon kärnade smöret lovsjöng moder Yasoda Krishnas barndomslekar. Förr i tiden var det sed att om man önskade komma ihåg någonting, så brukade man omvandla det till poesi, eller låta en professionell poet göra detta. Det verkar som om moder Yasoda inte för ett ögonblick ville glömma Krishnas gärningar. Därför gjorde hon poesi alla Krishnas barndomslekar, sådana som dödandet av Putana, Aghasura, Sakatasura och Trinavarta och medan hon kärnade smöret sjöng hon om dessa lekar på ett poetiskt sätt. Personer som önskar förbli Krishnamedvetna tjugofyra timmar om dygnet bör tillämpa denna metod. Denna händelse visar hur Krishnamedveten moder Yasoda var. Vi måste följa sådana personer i spåren för att förbli Krishnamedvetna.

Moder Yasoda var klädd i en saffransgul sari, och hon hade bundit ett skärp runt sina breda höfter. Hon drog i repet från smörkärnaren och arbetade hårt. Hennes armringar och öronringar rörde sig, och hela hennes kropp skadade. Av intensiv kärlek til sitt barn var hennes bröst våta av mjölk. Hennes ansikte, med dess vackra ögonbryn, var vått av svett, och malati-blommor föll från hennes hår.

Den som önskar bli Krishnamedveten i moderlig kärlek eller föräldrakärlek, bör meditera över moder Yasodas kroppsliga drag. Det är inte så att han bör önska att bli som Yasoda, ty detta är mayavada. Vare sig det är fråga om föräldrakärlek, äktenskaplig kärlek, vänskap eller tjänarattiyd, måste vi följa Vrindavans invånare i spåren, och inte försöka bli som dem. Därför finns denna beskrivning här. Långt framskridna gudshängivna måste hålla denna beskrivning mycket kär och alltid tänka på hur Yasoda såg ut - hur hon var klädd, hur hon arbetade och svettades, hur de vackra blommorna arrangerats i hennes hår osv. Man bör dra fördel av den detaljerade beskrivning som ges här och alltid tänka på moder Yasoda i moderlig tillgivenhet för Krishna.

(S.B 10.9.1-3)

Yogier kan inte fånga Krishna i kraft av botgöringar och självtukt, men moder Yasoda, lyckades trots alla hinder, slutligen fånga Krishna utan svårighet. Detta är skillnaden mellan en yogi och en bhakta. Yogierna kan inte ens träda in i Krishnas strålglans. I den strålglansen finns miljontals universa, men yogier och jnanier kan inte träda in i den strålglansen ens efter mångårig självtukt, medan bhaktas kan fånga Krishna helt enkelt i kraft av sin kärlek och tillgivenhet. Detta visas här av moder Yasoda.
(S.B 10.9.10)

Moder Yasoda var alltid överväldigad av intensiv kärlek till Krishna, och hon visste inte vem Krishna var och hur mäktig Han var. På grund av moderlig tillgivenhet till Krishna var hon inte ens angelägen om att veta vem Han var. När hon såg att hennes son blivit mycket rädd, kastade hon därför bort käppen och ville istället binda Honom, så att Han inte skulle kunna utföra några ytterligare rackartyg.

(S.B 10.9.12)

Gudomens Högsta Personlighet har varken början eller slut, yttre eller inre natur och inte heller någon framsida eller baksida. Han är med andra ord alltgenomträngande. Eftersom Han inte står under tidsfaktorns inflytande, finns för Honom ingen skillnad mellan förfluten tid, nutid och framtid; Han existerar i alla tider i Sin egen transcendentala skepnad. Eftersom Han är absolut, bortom relativiteten, är Han fri från skillnaden melan orsak och verkan trots att Han är alltings orsak och verkan. Denna omanifesterade person, som befinner Sig bortom sinnenas uppfattningsförmåga, har nu uppenbarat Sig som ett mänskligt barn, och moder Yasoda, som betraktade Honom som sitt eget, helt vanliga barn, band fast Honom vid en mortel med ett rep.

I Bhagavad-gita beskrivs Krishna som den Högsta Brahman. Ordet brahma betyder "den störste". Krishna är större än den störste, eftersom Han är obegränsad och alltgenomträngande. Hur kan det vara möjligt att den alltgenomträngande blir uppmätt och bunden? Krishna är dessutom tidsfaktorn. Således är Han alltgenomträngande, inte bara i rummet utan också i tden. Vi kan mäta tiden, men vi är begränsade av förfluten tid, nutid och framtid. För Krishna existerar dock inte dessa. Alla individuella personer kan mätas, men Krishna har redan visat, att fastän Han är en individ, så finns hela den kosmiska manifestationen i Hans mun. Om man betrakar alla dessa ting, så kan man inte mäta Krishna. Hur skulle då Yasoda kunna mäta honom och binda Honom? Vi måste dra den slutsatsen att denna händelse helt enkelt ägde rum på den rena, transcendentala kärlekens plan. Detta är den enda orsaken.

(S.B 10.9.13-14)

Sålunda knöt moder Yasoda ihop alla rep som hon kunde finna i hemmet, men ändå misslyckades hon i sina försök att binda Krishna. Moder Yasodas vänner, de äldre gopierna i grannskapet, log och gladdes åt denna lustiga händelse. Moder Yasoda log också, fastän hon arbetade mycket hårt. Alla var mycket förvånade.
(S.B 10.9.17)

O Maharaja Pariksit! Hela detta universum, med dess upphöjda halvgudar som Siva, Brahma och Indra, befinner sig under den Högsta Personliga Gudens herravälde. Den Högsta Herren har dock en särskild transcendental egenskap: Han placerar Sig under Sin hängivnes herravälde. Detta förevisades nu av Krishna i denna lek.

I Sin fullständiga delaspekt som Paramatma behärskar Herren otaliga universa med alla deras halvgudar; och ändå samtycker Han till att bli behärskad av Sin hängivne. I Upanisaderna står det att Gudomens Högsta Personlighet kan springa snabbare än tanken, men här finner vi att fastän Krishna försökte undvika att bli fångad av Sin moder, blev Han slutligen besegrad, och moder Yasoda lyckades få tag på Honom. Krishna tjänas av tusentals lyckogudinnor. Ändå stjäl Han smör som som Han vore en fattiglapp. Yamaraja (döden), som härskar över all levande varelser, fruktar Krishnas befallning, och ändå är Krishna rädd för Sin moders käpp. Dessa motsägelser kan inte förstås av en person som inte är gudshängiven, men en gudshängiven kan förstå hur kraftfull den obesmittade hängivna tjänsten till Krishna är. Den är så kraftfull att Krishna kan behärskas av en ren gudshängiven. Detta bhritya-vasyata innebär inte att Han står under tjänarens herravälde, istället är det så att Han behärskas av tjänarens rena kärlek. Krishna är alltid helt oberoende, och när Han underordnar Sig Sin hängivne, så är detta ett uttryck för ananda-cinmaya-rasa, de transcendentala egenskapernas sinnelag som ökar Hans transcendentala glädje. Alla dyrkar Krishna som Gudomens Högsta Personlighet, och därför önskar Han ibland underordna Sig någon annan. En sådan person, som Han underordnar Sig, måste vara en ren gudshängiven.
(S.B 10.9.19)

Herren Krishna visar den världsomfattande skepnaden i Sin mun

2008-05-21T00:22:00.000-07:00

En dag kallade Vasudeva till sig Gargamuni, yadu-vamsas familjepräst, och sålunda begav sig Gargamuni till Nanda Maharajas hem, där han blev väl mottagen och ombedd att ge namn åt Krishna och Balarama. Gargamuni påminde naturligtvis Nanda Maharaja om att Kamsa letade efter Devakis son, och Gargamuni sade att om Nanda Maharaja gjorde en stor sak av denna ceremoni, så skulle Kamsa få reda på saken och misstänka att Krishna var Devakis son. Nanda Maharaja bad därför Gargamuni utföra denna ceremoni i hemlighet, och detta gjorde Gargamuni. Eftersom Balarama, Rohinis son, förstärker den transcendentala lycksaligheten hos andra, är Hans namn Rama, och på grund av Hans utomordentliga styrka, kallas Han Baladeva. han föranleder Yaduerna att följa Hans instruktioner, och därför är Hans namn Sankarsana. Krishna, Yasodas son, har tidigare uppenbarat Sig i många andra färger, såsom vit, röd och gul, och nu hade Han anammat en svart färg. Eftersom Han ibland är Vasudevas son kallas Han Vasudeva. Han har många namn med avseende på hans olika aktiviteter och egenskaper. Efter att ha upplyst Nanda Maharaja om dessa ting och fullbordat namngivningsceremonin, uppmanade Gargamuni Nanda Maharaja att mycket omsorgsfullt beskydda sin son, och sedan gav han sig iväg.

Sukadeva Gosvami beskriver härnäst hur de två barnen kröp, gick på Sina små ben, lekte med korna och kalvarna, stal smör och andra mjölkprodukter samt slog sönder smörkrukorna. Sålunda skildrade han Krishnas och Balaramas många rackartyg. Det underbaraste av dessa inträffade när Krishnas lekkamrater skvallrade för moder Yasoda att Krishna hade ätit jord. Moder Yasoda ville öppna Krishas mun för att se om det var sant, så att hon sedan kunde tillrättavisa Honom. Ibland blev hennes attityd skarp och tillrättavisande, och i nästa ögonblick blev hon överväldigad av moderlig kärlek. Efter att ha beskrivit allt detta för Maharaja Pariksit prisade Sukadeva Gosvami, på Maharaja Pariksits begäran, moder Yasodas och Nandas lyckosamma ställning. Nanda och Yasoda var tidigare Drona och Dhara, och på Brahmas befallning kom de till denna jord och fick Gudomens Högsta Personlighet som in sin son.

(Srimad-Bhagavatam, Bok 10, Kapitel 8)

Efter en kort tid började de båda bröderna, Rama och Krishna, att krypa på marken i Vraja med hjälp av styrkan hos Sina händer och knän, och De kunde sålunda glädjas i Sina barndomslekar.

När Krishna och Balarama i kraft av Sina små ben kröp omkring på Vrajas leriga platser, som skapats av kodynga och kourin, påminde Deras krypande om ormar som slingrade sig, och ljudet från deras fotbjällror var mycket behagligt. De tilltalades Själva mycket av andra människors fotbjällror, och De brukade följa efter dessa människor som om De var på väg till Sina mödrar, men när De upptäckte att det var fråga om andra personer, blev De rädda och återvände till Sina riktiga mödrar, Yasoda och Rohini.

Barnen såg mycket vackra ut, iklädda lerig jord, blandad med kodynga och kourin, och när De kom till Sina mödrar, tog Yasoda och Rohini upp Dem med stor tillgivenhet samt omfamnade dem och lät Dem suga i Sig mjölken som flödade från deras bröst. När de sög på brösten, log barnen, och man kunde de Deras små tänder. När mödrarna såg dessa vackra tänder, kände de stor transcendental lycksalighet.

I Nanda Maharajas hem brukade koherdekvinnorna glädjas åt att se barnen Ramas och Krishnas lekar. Barnen brukade ta tag i kalvarnas svansar, och kalvarna släpade Dem hit och dit. När kvinnorna såg dessa lekar, upphörde de förvisso med sina hushållsbestyr, och skrattande gladdes de åt vad som pågick.

När moder Yasoda och Rohini inte kunde skydda sina barn från hotande olyckor, orsakade av kornas horn, eld, djur med klor och tänder, såsom apor, hundar och katter eller av stickor, svärd och andra vapen som låg på marken, var de ständigt oroliga, och de blev störda när de försökte utföra sina hushållsgöromål. Vid sådana tillfällen befann de sig i total jämvikt i den transcendentala hänryckning som benämns den materiella tillgivenhetens lidande, ty detta uppväcktes i deras sinnen.

Alla dessa Krishnas lekar och den glädje som erfors av mödrarna, är transcendentala företeelser; det finns ingenting materiellt i dessa händelser.

O kung Pariksit! Inom en mycket kort tid började Rama och Krishna att med lätthet gå omkring i Gokula på Sina ben, av egen kraft, utan att behöva krypa.

Därefter började Herren Krishna att, tillsammans med Balarama, leka med de andra barnen till koherdarna, och därmed uppväcktes koherdekvinnornas transcendentala lycksalighet.

När de såg hur attraktiv Krishnas barnsliga rastlöshet var, brukade gopierna i grannskapet besöka moder Yasoda för att om och om igen få höra om Krishnas gärningar, och de sade följande till henne.

"Kära vän Yasoda! Ibland händer det att din son kommer till vårt hus innan det är dags att mjölka korna och släpper kalvarna lösa, och när husets herre blir vred, så står din son bara där och ler. Ibland hittar Han på något sätt att stjäla den välsmakande ostmassan eller smöret och mjölken, som Han sedan äter och dricker. När aporna kommer, delar Han med Sig till dem, och när apornas magar är så fulla att de inte vill har mer, slår Han sönder krukorna. Om Han inte får möjlighet att stjäla smör och mjölk från ett hus, händer det ibland att Han blir arg på familjemedlemmarna, och för att hämnas plågar Han de små barnen genom att nypa dem. När sedan barnen börjar gråta, går Krishna därifrån".

"När mjölken och ostmassan förvaras mycket högt i en gunga under taket och Krishna och Balarama inte kan nå den, gör De så att De kan nå den genom att stapla olika brädbitar på varandra och vända upp och ner på morteln som användes för att mala kryddor. Fullt medvetna om innehållet i en kruka, slår De hål på den. När de äldre gopierna är sysselsatta med sina hushållsgöromål går Krishna och Balarama ibland in i ett mörkt rum, och De lyser upp rummet med de värdefulla juvelerna och ornamenten som de bär på Sina kroppar, och med hjälp av detta sken kan De stjäla".

"När Krishna fångas då Han utför något rackartyg, brukar husets herre, i det han låtsas vara arg, säga till Honom:"Du är en tjuv. " Krishna brukar då svara:"Jag är inte en tjuv. Du är en tjuv." Ibland när Krishna är arg, brukar Han uträtta sina behov på en ren och fin plats i huset. Men, kära vän Yasoda, nu sitter denna duktiga tjuv här framför dig som ett mycket snällt barn." Ibland brukade alla gopierna titta på Krishna där Han satt med rädda ägon så att hans moder inte skulle tillrätttavisa honom, och när de såg Krishnas vackra ansikte, brukade de bara betrakta hans ansikte och åtnjuta transcendental lycksalighet istället för att tillrättavisa Honom. Moder Yasoda bruka lugnt le åt allt detta roliga, och hon ville inte tillrättavisa sitt välsignade, transcendentala barn.

En dag när Krishna lekte tillsammans med Sina små lekkamrater, vilka inkluderade Balarama och andra söner till goparna, samlade alla Hans vänner och framlade ett klagomål till moder Yasoda. "Moder", sade de, "Krishna har ätit jord".

När hon fick veta detta från Krishnas lekkamrater tog moder Yasoda med sina händer upp Krishna för att titta efter i Hans mun och bestraffa Honom, ty hon var alltid fylld av oro när det gällde Krishnas välfärd. Hennes ögon uttryckte fruktan och hon talade till sin son på följande sätt.

Käre Krishna! Varför är Du så otålig att Du har ätit jord på en enslig plats? Detta klagomål har framförts mot Dig av alla Dina lekkamrater, inklusive Din äldre broder, Balarama. Hur kan detta komma sig?

Herren Sri Krishna svarade:"Min kära moder! Jag har aldrig ätit jord. Alla Mina vänner som klagar på Mig är lögnare. Om du tror att de talar sanning, kan du omedelbart titta in i Min mun och undersöka den".

Krishna framställde Sig Själv som ett oskyldigt barn för att öka den moderliga tillgivenhetens transcendentala extas. Ett litet barn talar ibland lögner. Barnet kanske till exempel har stulit någonting eller ätit någonting men ändå förnekar att han gjort detta. Detta är en vanlig företeelse i den materiella världen, men i förhållande till Krishna är det annorlunda; sådana gärningar avser att skänka den gudshängivne transcendental extas. Gudomens Högsta Personlighet lekte som en lögnare, och Han anklagade alla de andra gudshängivna för att vara lögnare. En gudshängiven person kanske uppnår en sådan hänryckt ställning efter många liv av gudshängivet tjänande. De personer som har samlat på sig följderna av många fromma gärningar kan uppnå det stadiet där man umgås med Krishna och leker med Honom som en vanlig lekkamrat. Man får inte betrakta dessa den transcendentala tjänstens mellanhavanden som osanna beskyllningar. Man får inte beskylla sådana gudshängivna för att vara vanliga pojkar som talar lögner, ty de uppnådde detta stadium av umgänge med Krishna, i kraft av svår självtukt.

Moder Yasoda befallde Krishna:"Om Du inte har ätit jord, öppna då Din mun på vid gavel!" För att förete lekar som ett vanligt människobarn, öppnade Krishna, Nanda Maharajas och Yasodas son, Sin mun, efter att på detta sätt ha uppmanats av Sin moder. Fastän Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, som är fylld av alla majestätiska attribut, inte störde Sin moders föräldrakärlek, uppdagades automatiskt Hans majestätiska attribut, ty Krishnas majestät går aldrig vid något tillfälle förlorat utan manifesteras vid rätt tidpunkt.

När Krishna på moder Yasodas befallning öppnade Sin mun, såg hon i Hans mun alla rörliga och orörliga varelser, hela den yttre rymden och väderstrecken tillsammans med bergen, öarna, haven, jordytan, den blåsande vinden, elden, månen och stjärnorna. Hon såg planetsystemen, vattnet, ljuset, luften, rymden samt skapelsen, orsakad av ahankaras omvandlingar. Hon såg också sinnena, det inre sinnet, sinnesförnimmelse samt de tre kvaliteterna, godhet, lidelse och okunnighet. Hon såg tiden som anvisats de levande varelserna. Hon såg den naturliga instinkten samt karmas återverkningar. Och hon såg begär och olika slags kroppar, rörliga som orörliga. När hon såg alla dessa aspekter hos den kosmiska manifestationen samt också sig själv och Vrindavana-dhama, blev hon fylld av tvivel och fruktan över sin sons natur.

(Moder Yasoda resonerade för sig själv:) Är det en dröm, eller är det en illusorisk skapelse av den yttre energin? Har detta uppenbarats av min egen intellligens, eller är det fråga om någon mystisk kraft hos mitt barn?

Låt mig därför överlämna mig till Gudomens Högsta Personlighet och betyga Honom min vördnad, ty Han befinner Sig bortom den mänskliga spekulatioenns uppfattningsområde, bortom sinnet, gärningarna, orden och argumenten. Han är denna kosmiska manifestations ursprungliga orsak och hela kosmos upprätthålles av Honom. Det är blott tack vare Honom som vi kan förnimma dess existens. Låt mig frambära min vördnad, ty Han befinner Sig bortom min kontemplation, spekulation och meditation. Han existerar bortom all min materiella verksamhet.

Man måste helt enkelt förverkliga den Högsta Personliga Gudens storhet. Man bör inte försöka förstå Honom på materiellt sätt, subtilt eller grovt. Man bör inte försöka förstå den yttersta orsaken i kraft av förståndsmässiga resonemang. När vi upplever problem för vilka vi inte kan finna någon orsak, har vi inget annat val än att överlämna oss till den Högste Herren och betyga honom vår respektfulla vördnad. Då kommer vår ställning att bli trygg. Vadhelst det är som sker, så är den ursprungliga orsaken Gudomens Högsta Personlighet. När vi inte kan fastställa den omedelbara orsaken, låt oss då helt enkelt frambära våra vördnadsbetygelser till Herrens lotusfötter. Den gudshängivne godtar att det är grund av hans egna syndfulla gärningar i det förflutna, som Gudomens Högsta Personlighet har orsakat honom ett ringa mått av lidande. Således betygar han om och om igen sin vördnad för Herren. En sådan gudshängiven kallas mukti-pade sa daya-bhak, vilket innebär att han är garanterad befrielse från denna materiella världen. Vi bör vet att det materiella lidandet på grund av den materiella kroppen kommer att komma och gå. Därför måste vi tålmodigt utstå lidandet fortsätta att utföra vår tjänst såsom vi blivit föreskrivna av vår andlige mästare.

Det är blott genom påverkan från den Högste Herrens maya som jag felaktigt tror att Nanda Maharaja är min make, att Krishna är min son, samt att, eftersom jag är Nanda Maharajas drottning, all denna rikedom i form av kor och kalvar är mina ägodelar och alla koherdar och deras hustrur är mina undersåtar. I själva verket är jag för evigt underordnad den Högsta Herren. Han är min yttersta tillflykt.

Alla bör anta detta försakelsens sinnelag, genom att följa moder Yasoda i spåren. All rikedom och allt annat som vi äger tillhör inte oss utan Gudomens Högsta Personlighet, som är den yttersta tillflykten för alla och alltings yttersta ägare. Vi bör inte känna stolthet över våra ägodelar. Man bör sluta tänka i termer som "mina ägodelar, min son och min make". Ingenting tillhör någon annan än den Högste Herren. Det är blott på grund av illusion som vi felaktigt tänker "jag existerar" eller "allting tillhör mig". Sålunda överlämnade sig moder Yasoda helt och hållet till den Högste Herren.

Tack vare Herrens nåd kunde moder Yasoda förstå den verkliga sanningen, men den högste mästaren, med hjälp av den inre kraften, yogamaya, inspirerade henne åter att bli försjunken i innerlig moderskärlek till sin son.

Moder Yasoda glömde genast yogamayas illusion, att Krishna hade visat Sin världsomfattande skepnad i Sin mun, och hon placerade som tidigare sin son i sitt knä samt i sitt hjärta erfor tilltagande kärlek till sitt transcendentala barn.

Den Högsta Personliga Gudens härlighet studeras i de tre Veda-böckerna, Upanisaderna, sankhya-yogas litteratur samt annan vaisnava-litteratur, men ändå betraktade moder Yasoda den Högsta Personen som sitt helt vanliga barn.

(S.B 10.8.21-45)