Prakriti, purusa och medvetande Del 3

Den levande varelsen i den materiella naturen följer sålunda livets väg och njuter av naturens tre kvaliteter. Detta beror på hans samröre med denna materiella natur. Följaktligen möts han av gott och ont bland de olika arterna.

.

Denna vers är mycket viktig för förståelsen av hur de levande varelserna vandrar från en kropp till en annan. Det förklaras i andra kapitlet, att de levande varelserna vandrar från en kropp till en annan på samma sätt som vi byter kläder. Detta kroppsbyte beror på varelsens band till den materiella tillvaron. Så länge man är fångad av denna falska uppenbarelse måste man fortsätta vandra från kropp till kropp. Den levande varelsen har försatts i sådana oönskaade omständigheter pga hans önskan att härska över den materiella naturen. Påverkad av materiella begär föds varelsen ibland som halvgud, ibland som människa, fyrfotadjur, fågel, vattendjur, helig man, insekt osv. Under alla omständigheter anser sig den levande varelsen vara herre över situationen, men han behärskas dock alltid av den materiella naturen.

Här förklaras hur den levande varelsen försätts i sådana olika kroppar. Det beror på samröre med den materiella naturens olika kvaliteter. Man måste därför höja sig över de tre materiella kvaliteterna och uppnå ett transcendentalt tillstånd. Detta är Krishna-medvetande. Så länge man inte är försjunken i Krishna-medvetande, kommer ens materiella medvetande att tvinga en att vandra från kropp till kropp, ty materiella begär har man haft sedan urminnes tider. Man måste emellertid ändra på detta. Denna förändring kan komma till stånd om man lyssnar till auktoritativa källor. Det bästa exemplet finns här i Bhagavad-gita: Arjuna lyssnar till Krishna, som förklarar vetenskapen om Gud. Om den levande varelsen tillämpar denna metod av lyssnande, kommer han att förlora sin önskan att behärska den materiella naturen, och i samma grad som hans önskan att behärska naturen försvinner, kommer han att kunna erfara andlig glädje. Det står i ett vediskt mantra, att i samma mån som man, genom samröre med den Högste Herren, blir en lärd man, kan man också njuta av sitt eviga lycksaliga liv.

Bg 13.22

.

Dock finns i denna kropp en annan, en transcendental njutare, och detta är Herren, den allena rådande ägaren, övervakaren och tillståndsgivaren, som kallas Översjälen.

.

Det står här att Översjälen, som alltid åtföljer den individuella själen, är den Högste Herrens representat. Han är inte en vanlig levande varelse. Eftersom de monistiska flosoferna anser att det bara finns en kännare av kroppen, tror de att det inte är någon skillnad mellan Översjälen och den individuella själen. För att klargöra detta säger Herren attt Han är Paramatma-representanten i alla kroppar. Han är olik den individuella själen, Han är parah, transcendental. Den individuella själen njuter av ettt visst handlingsfält, och i detta fält finns också Översjälen, men Han är ingen begränsad njutare; ej heller tar Han del i kroppsliga aktiviteter, ty Han är vittnet, övervakaren, tillståndsgivaren och den allsmäktige njutaren. Hans namn är Paramatma, inte atma, och Han är transcendental. Det är tydligt att atma och Paramatma är olika. Då Han är den Högste Herren, är Han närvarande i den förkroppsligade själen för attt sanktionera dennes begär efter materiell njutning. Utan den Högsta Själen kan inte den individuella själen göra någonting. Individen är bhakta, dvs den uppburne, och den Högste är bhukta, upprätthållaren. Det finns ett oändligt antal levande varelser och Paramatma finns i dem alla, som deras vän.

.

Faktum är att de individuella levande varelserna är eviga delar av den Högste Herren, och att de båda har ett intimt förhållande som vänner. Den levande varlesen har emellertid en tendens attt förkasta den Högste Herrens vänskap för attt självständigt göra ett försök attt behärska naturen, och eftersom han har denna tendens, kallas han den Högste Herrens marginella energi. Den levande varlese kan dväljas antingen i den andliga eller den materiella energin. Så länge han är betingad av den materiella energin, stannar den Högste Herren, Paramatma, hos honom, som en vän, bara för att få honom att återvända tilll den andliga energin. Herren är alltid angelägen attt ta honom med Sig till den andliga energin, men med sin begränsade självständighet förkastar den levande varelsen alltid tillfället att umgås med det andliga ljuset. Detta missbruk av självständigheten är orsaken till individens kamp i den materiella naturen. Herren ger därför alltd ledning inifrån och utfrån. Utfrån ger Han ledning i form av Bhagavad-gita, och inifrån försöker Han övertyga individen om, attt dennes aktiviteter i det materiella fältet inte leder till lycka. "Sluta med detta och vänd dig till Mig; då kommer du att bli lycklig." Den intelligenta människa som sålunda skänker sin tillit till Paramatma, Gudomens Högsta Personlighet, börjar sitt framatåskridande mot ett lyckligt, evigt liv, fyllt av kunskap.

Bg 13.23

.

Den som förstår denna filosofi beträffande den materiella naturen, den levande varelsen och den växelverkan, som äger rum mellan naturens kvaliteter, är säker på att uppnå befrielsen. Han kommer aldrig attt födas här igen, oavsett sin nuvarande ställning.

.

En klar förståelse av den materiella naturen, Översjälen, den individuella själen och deras inbördes relationer öppnar ens möjlighet till befrielse och till att tränga in i den andliga atmosfären, utan attt bli tvingad att återvända till den materiella världen. Detta resultat uppnås genom kunskap. Syftet med kunskap är att förstå, attt den levande varelsen av slump har fallit ned till denna materiella tilllvaro. Genom sin personliga strävan under ledning av auktoriteter, heliga män och en andlig mästare, måste individen inse sin verkliga natur och återgå till sitt andliga medvetande, dvs Krishna-medvetande, genom attt förstå Bhagavad-gita som den förklaras av Gudomens Personlighet. Då är det säkert attt han aldrig kommer attt återvända till denna materiella tillvaro. I stället kommer han attt förflyttas till den andliga världen, till ett evigt liv fyllt av lycka och kunskap.

Bg 13.24

.

Översjälen varseblivs av några genom meditation, av somliga genom odlandet av kunskap och av andra genom att arbeta utan att åstunda arbetets frukter.

.

Herren upplyser Arjuna attt de betingade själarna kan uppdelas i två grupper med avseende på deras sökande efter självförverkligande. Ateister, agnostiker och skeptiker har ingen förmåga attt förstå andlig kunskap. Det finns emellertid andra som är trogna sin uppfatttning om andligt liv, det är de som har försakat arbetets frukter. De som alltid försöker grundlägga monismens doktrin räknas bland ateisterna och agnostikerna. Det är m a o bara Herrens hängivna som har förmågan attt begripa andliga ting, ty de kan förstå att den andliga världen ligger bortom den materiella världen och att Gudomens Högsta Personlighet har utvidgat Sig som Paramatma, den alltgenomträngande Gudomen och Översjälen i alla levande varelser. Naturligtvis finns det de som försöker komma fram tilll den Högsta Absoluta Sanningen genom odlandet av kunskap, och de kan räknas till den andra gruppen. Enligt de ateistiska filsofernas analys består världen av tjugofyra urämnen och den individuella själen räknas som det tjugofemte ämnet. När de förstår att den individuella själen är transcendental till de materiella ämnena kan de också förstå att över den individuella själen står Gudomens Högsta Personlighet. Han är det tjugosjätte ämnet. Således kommer de också gradvis till nivån av hängiven tjänst i Krishnamedvetande. De som arbetar utan att åstunda några frukter är också fullkomliga i sin hållning. De ges tillfälle att avancera till nivå av hängiven tjänst i Krishna-medvetande. Det står här att det finns somliga människor med rent medvetande som söker Översjälen genom meditation. I det ögonblick de upptäcker Översjälen inom sig kommer de till en transcendental nivå. Det finns också andra som tillämpar hatha-yoga-systemet och försöker tillfredsställa Gudomens Högsta Personlighet genom barnsliga aktiviteter.

Bg 13.25

.

Det finns också de som, fastän inte så bevandrade i andlig kunskap, dyrkar den Högste Personen efter att ha hört om Honom från andra. Tack vare deras benägenhet att lyssna till auktoriteter höjer sig även de över kretsloppet av födelse och död.

.

Denna vers är särksilt tillämpbar på vårt moderna samhälle, ty här finns knappast någon utbildning i andliga ämnen. En del människor tycks kanske vara ateistiska, agnostiska eller filosofiska, men i själva verket finns det ingen filosofisk kunskap. En vanlig människa kan, om hon är en from själ, göra framsteg genom att lyssna. Denna metod är mycket viktig. Herren Caitanya, som predikade Krishnamedvetande i den moderna världen, underströk speciellt vikten av att lyssna, ty om en vanlig människa bara lyssnar till en auktoritativ källa, kan hon göra framsteg, speciellt om hon hör den transcendentala vibrationen Hare Krishna Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare/Hare Rama Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare. Därför fastlås att alla bör dra fördel av att lyssna till förverkligade själar och därmed gradvis förstå andliga ting. Dyrkan av den Högste Herren kommer då som en säker och naturlig följd. Herren Caitanya sade, attt ingen i den här tidsåldern behhöver ändra sin ställning i världen. Men Han sade också, att man bör sluta försöka förstå den Absoluta Sanningen med hjälp av spekulativa resonemang. Man måste lära sig bli tjänare till dem som har kunskap om den Högste Herren. Om man har tur nog att söka skydd hos en ren hängiven och höra från honom om självförverkligande och följa i hans fotspår, så kommer man gradvis att upphöjas till en ren hängivens status. I versen understryks särskilt att man måste lyssna, och detta är en mycket lämplig metod. En vanlig människa har kanske inte alltid lika stor förmåga som de s k filosoferna, men ett troget lyssnande till en auktoritativ person hjälper denne att höja sig över denna materiella tillvaro och återvända till Gudomen.

Bg 13.26

.

O främste bland Bharatas, allt som existerar, rörliga såväl som orörliga ting, är en förening av fältet och fältets kännare.

.

Både den materiella naturen och den levande varelsen, vilka båda existerade före kosmos skapelse, förklaras i denna vers. Allt skapat är enbart en kombination av den levande varelsen och den materiella naturen. Många manifestationer som träd, berg och kullar är orörliga och många andra är rörliga. Alla är dock kombinationer av lägre, dvs materiell natur, och högre natur, dvs den levande varelsen. Utan den högre naturens närvaro kan ingenting växa. Förhållandet mellan lägre och högre natur är evigt och föreningen har orsakats av den Högste Herren, vilket betyder att Han är både den högre och lägre naturens härskare. Den materiella naturen skapades av Honom, och den högre naturen placerades i den materiella naturen, varvid alla dessa aktiviteter och manifestationer uppkom.

Bg 13.27

.

Den som ser Översjälen beledsaga den individuella själen i alla kroppar, och som inser att varken själen eller Översjälen någonsin förgörs, han har verklig insikt.

.

Den som kan ser föreningen av kroppen, kroppens kännare (den individuella själen) och själens vän (Översjälen), besitter verklig kunskap. De som inte har något förhållande till själens vän är okunniga; ty de ser enbart kroppen, och när kroppen förintas tror de att allt är slut, men det är faktiskt inte fallet. Efter kroppens förstörelse fortsätter själen och Översjälen att existera, och de vandrar tillsammans i evighet i diverse rörliga och orörliga former.

.

Sanskritordet paramesvaram anses ibland betyda den individuella själen, emedan själen är kroppens herre och förflyttas till en ny form efter kroppens förstörelse. Andra tolkar emellertid paramesvaram till att betyda Översjälen. I vilket fall som helst fortsätter både den individuella själen och översjälen att existera. De förintas inte. Den som ser på detta sätt, kan verkligen se vad som händer.

Bg 13.28

.

Den som ser Översjälen i varje levande varelse och som ser samme Herre i allting, han degraders inte av sitt sinne. Sålunda uppnår han det transcendentala målet.

.

Endast genom attt erkänna sin materiella existens som ett lidande kan den levande varelsen bli förankrad i sitt andliga varande. När man förstår att den Högste i Sin Paramatma-aspekt dväljs överallt, dvs när man kan se den Högste Personlige Gudens närvaro i alla levande väsen, förnedrar man sig inte och gör därför framsteg mot den andliga världen. Vanligtvis ägnar sig det inre sinnet åt egocentriska processer, men när sinnet vänder sig mot Översjälen gör man framsteg i andligt liv.

Bg 13.29

.

Den som förstår att kroppen, som skapas av den materiella naturen, utför alla handlingar medan självet inte gör någonting, han har verklig insikt.

.

Denna kropp frambringas av den materiella naturen under ledning av Översjälen, och kroppens handlingar är inte den levande varelsens handlingar. Allt man gör, vare sig det medför lycka eller lidande, är man tvingad att göra av sin kroppsliga beskaffenhet. Vi har fått vår kropp som ett resultat av tidigare önskningar och begär. För att man skall kunna tillfredsställa dessa begär tilldelas man en kropp, med vilken man alltså handlar i enlighet med sina begär. Kroppen är en maskin, som skapats av den Högste Herren för att tillfredsställa begär. På grund av sina begär försätts man i svåra omständigheter för att lida eller njuta. Om den levande varelsen utvecklar denna transcendentala syn, kommer han att ta avstånd från kroppsligaa handlingar. Den som har ett sådant synsätt, han äger verklig insikt.

Bg 13.30

.

När en vis man slutar att se olika identiteter vilka har sin grund i olika materiella kroppar, uppnår han Brahman-förverkligande. Då ser han att varelser är utspridda överallt.

.

När man förstår att de levande varelsernas olika kroppar bara har sin grund i själens olika begär och att de egentligen inte alls tillhör själen, då har man verklig insikt. I den materiella livsuppfattningen anser vi någon vara en halvgud, människa, katt eller hund. Detta är ett materialistiskt synsätt; det är inte verklig syn. Denna materiella uppdelning stammar från en materiell livsuppfattning. Själen är alltid densamma, även efter det att den materiella kroppen förstörts. Genom kontakt med den materiella naturen får själen olika slags kroppar. När man verkligen kan se detta hända, erhåller man andlig syn, och olikheter, som människa, djur, hög, låg, etc, försvinner. Ens medvetande förskönas och i sin andliga identitet får man förmågan att utveckla Krishna-medvetande. Hur man då ser saker och ting förklaras i nästa vers.

Bg 13.31

.

De som skådar evigheten kan se att själen är transcendental, evig och bortom naturens kvaliteter. O Kuntis son, trots samröre med den materiella kroppen gör själen ingenting, ej heller är han insnärjd.

.

Eftersom den materiella kroppen föds tycks den levande varelsen också födas, men i själva verket är den levande varelsen evig, ofödd. Han är evig och transcendental även om han befinner sig i en materiell kropp. Han kan sålunda aldrig förgöras. I sig själv är han full av lycksalighet. Han utför aldrig materiella handlingar, vilket betyder att han aldrig insnärjs av de handlingar, som uppkommer av hans beröring med olika materiella kroppar.

Bg 13.32

.

På grund av sin subtila natur, blandar sig inte rymden med någonting, trots att den är alltgenomträngande. Detsamma gäller den Brahman-förverkligade själen; han blandar sig inte med kroppen, trots att han befinner sig i kroppen.

.

Luften tränger in i vatten, lera, avföring och allt annat som existerar, men ändå blandar sig inte luften med någonting. Likaså är den levande varelsen, pga sin subtila natur, höjd över alla de olika kropparna, trots att han befinner sig i dem. Det är därför omöjligt att med materiella ögon se hur den levande varelsen har kontakt med kroppen och hur han lämnar kroppen efter dess förstörelse. Ingen vetenskapsman kan fastställa detta.

Bg 13.33

.

O Bharatas son, precis som solen ensam lyser upp hela detta universum, så lyser den levande varelsen upp hela kroppen med medvetande.

.

Det finns mångahanda teorier om vad medvetande är. Här i Bhagavad-gita ges exemplet med solen och solskenet. Precis som solen lyser upp hela universum fast den är belägen på ett ställe, sålyser den lilla partikeln, kallad andesjäl, upp hela kroppen, trots att den är lokaliserad i kroppens hjärta. Medvetande är därför bevis för själens närvaro liksom solsken och ljus är bevis för att solen är uppe. När själen är närvarande i kroppen är medvetandet spritt över hela kroppen, men så snart själen lämnar kroppen försvinner också medvetandet. En intelligent person kan lätt inse detta. Medvetandet är således inte en produkt av materia, utan ett tecken på den levande varelsens existens. Den levande varelsens medvetande, fastän kvalitativt jämställt med det högsta medvetandet, är inte suveränt, ty det sträcker sig inte bortom den egna kroppen. Översjälen som dväljs i alla kroppar, som den individuella själens vän, är dock medveten om alla kroppar. Detta är skillnaden mellan suveränt medvetande och individuellt medvetande.

Bg 13.34

.

Den som är medveten om skillnaden mellan kroppen och kroppens ägare och som kan förstå metoden, varmed man befriar sig från kroppens fängslande grepp, når också det högsta målet.

.

Budskapet i detta trettonde kapitel (av Bhagavad-gita) är att man bör veta skillnaden mellan kroppen, dess ägare och översjälen i kroppen. En troende person måste först ha rätt umgänge så attt han kan höra om Gud. Sålunda renas han gradvis. Om man accepterar en andlig mästare kan man lära sig se skillnad på kropp och själ, och detta blir en språngbräda till ytterligare andligt förverkligande. En andlig mästare lär, genom sina olika instruktioner, hur man blir fri från en materiell livsuppfattning. Krishna undervisade Arjuna i Bhagavad-gita för att befria denne från materiella tankar och överväganden.

.

Eftersom man kan analysera kroppen med dess tjugofyra urämnen, kan man förstå att den består av materia. Dessa tjugofyra ämnen bildar den grova och den subtila kroppen, dvs psyket, och livsfunktionerna är en växelverkan mellan dem. Bortom detta finns dock själen och Översjälen, vilka är två skilda identiteter. Den materiella världen aktiveras när själen kommer i beröring med de tjugofyra materiella urämnena. Den som kan se att hela den materiella manifestationen är en förening av själ och materiella urämnen och som känner den Högsta Själens ställning, förtjänar att förflyttas till den andliga världen.

.

Dessa ting är ämnade att begrundas och förverkligas, och man bör, med den andliga mästarens hjälp skaffa sig en ingående förståelse av detta kapitel.

Bg 13.35

Prakriti, purusa och medvetande Del 2

Jag skall nu förklara det som man bör veta. När du känner det, smakar du det eviga. Det är utan begynnelse, och det är underordnat mig. Det kallas brahman, anden, och det ligger bortom den materiella världens orsak och verkan.

Herren har förklarat handlingsfältet och fältets kännare. Han har också förklarat hur man lär känna handlingsfältets kännare. Nu förklarar Han det som man bör känna till, dvs både själens och Översjälens natur. Genom kunskap om kännaren, själen och Översjälen, kan man njuta av livets nekar.

Den levande varelsen är evig, vilket förklarats i andra kaptilet också bekräftas här. Jiva har inget bestämt födelsedatum. Ingen kan gå tillbaka i historien och finna när jivatma manifesterades från den Högste Herren. Han saknar därför början. Veda bekräftar detta: najayate mrijayate va vipascit. Kroppens kännare föds aldrig och dör heller aldrig. Han är full av kunskap. Den Högste Herren beskrivs också i Veda-litteraturen som pradhana-ksetrajna-patir gunesah. Den Högste Herren är i Sin egenskap av Översjäl den främste kännaren av kroppen, och Han är Herren över den materiella naturens tre kvaliteter. I smriti står det: dasa-bhuto harer eva nanyasvaiva kadacana. De levande varelserna befinner sig alltid i den Högste Herrens tjänst. Detta beskräftas också av Herren Caitanya i Hans lära. Ordet Brahman i versen syftar på den levande varelsen, och när ordet Brahman används för att beteckna den levande varelsen, är det underförstått att han är vijnaman brahma och inte anata-brahma. Ananta-brahma är Gudomens Högsta Personlighet.
Bg 13.13

Hans händer, ben, ögon och ansikten är överallt och Han hör allting. Sådan är Översjälen.

Översjälen liknas vid solen, som sprider sina oändliga strålar överallt. Hans gestalt är alltgenomträngande, och i Honom existerar alla levande varelser, från den första stora läraren Brahma till de små myrorna. Alla existerar i Översjälen, och Han är alltings upprätthållare; därför är Han alltngenomträngande. Den individuella själen kan inte säga att han har sina händer, ben och ögon överalllt. Detta är omöjligt. Om man hyser den åsikten, att själen inte är medveten om att han har sina händer och ben spridda överallt därför att han är täckt av okunnighet men att när själen uppnår fullkomlig kunskap så blir han medveten om sin alltgenomträngande natur, så är ens tänkande motsägelsefullt. Detta betyder, att eftersom den individuella själen har betingats av den materiella naturen, kan han inte vara den suveräne.

Den suveräne är olik den individuella själen. Den Högste Herren kan sträcka ut Sin hand i all oändlighet, vilket den individuella själen inte kan. I Bhagavad-gita säger Herren, att om någon erbjuder Honom en blomma, frukt, eller lite vatten, accepterar Han det. Om Herren är så avlägsen, hur kan Han då ta emot? Detta är Herrens allmakt: även om Han befinner Sig i Sin egen hemvist långt, långt från jorden, kan Han sträcka ut Sin hand och ta emot det som erbjuds Honom. Sådan är Hans makt. I Brahma samhita står det: goloka eva nivasati. "Trots att Han alltid är engagerad i Sina lekar på Sin transcendentala planet, är Han alltgenomträngande". Således beskriver denna vers den Högste Själen, Gudomens Personlighet, och inte den individuella själen.
Bg 13.14

"Översjälen är alla sinnens ursprungliga källa, ändå är Han utan sinnen. Han är obunden, och likväl är Han alla levande varelsers vidmakthållare. Han är transcendental till naturens kvaliteter, och samtidigt är Han Herren över alla kvaliteter i den materiella naturen."
.
Den Högsta Herren har inga sinnen likt de levande varelserna, trots att Han är ursprunget till deras sinnen. De individuella själarna har egentligen andliga sinnen, men i betingat tillstånd är de täckta av materiella ämnen, och därför visar sig sinnenas aktivitet genom materia. Den Högsta Herrens sinnen är inte täckta på det sättet. Hans sinnen är transcendentala och kallas därför nirguna. Guna betyder materiell kvalitet, men Hans sinnen är inte höljda i materia. Man måste förstå att Hans sinnen inte är som våra. Trots att Han är ursprunget till våra sinnen, har Han själv obesmittade transcendentala sinnen. Detta beskrivs på ett mycket bra sätt i Svetasvatara Upanisad: sarvatah panipadam. Gudomens Högsta Personlighet har inga materiella händer, men ändå har Han händer, och Han tar emot de offer som erbjuds Honom. Detta är skillnaden mellan den betingade själen och Översjälen. Han har inga materiella ögon, men Han har ögon - hur kan Han annars se? Han ser allting, förfluten tid, nutid och framtid. Han dväljs i den levande varelsens hjärta, och Han vet vad vi har gjort, vad vi gör och vad som väntar oss i framtiden. Detta bekräftas också i Bhagavad-gita: Han vet allting, men Honom känner ingen. Det sägs att den Högste Herren inte har några ben som vi, men Han kanfärdas genom rymden, ty Han har andliga ben. Herren är med andra ord inte opersonlig. Han har Sina ögon, ben, händer och allt annat, och då vi är Hans viktiga beståndsdelar har vi också alla dessa ting. Hans händer, ben, ögon och sinnen är dock inte besmittade av den materiella naturen.

Bhagavad-gita bekräftar också att när Herren uppenbarar Sig, så uppenbarar Han Sig som Han är genom Sin inre kraft. Han är inte besmittad av den materiella energin, ty Han är den materiella energins Herre. I Veda står det att hela Hans kropp är andlig. Han har Sin eviga gestalt kallad sac-cid-ananda-vigraha. Han är full av majestät. All rikedom och energi tillhör Honom. Han är den mest intelligente och Han är full av kunskap. Dessa är några av den Högste Herrens egenskaper. Han är alla levande varelsers vidmakthållare och vittnet till alla handlingar. Så vitt vi kan förstå av Veda är den Högste Herren alltid transcendental. Han har huvud, ansikte, händer och ben, fastän vi inte kan se dem, men när vi upphöjs till det transcendentala planet, kan vi se Guds gestalt. Därför kan de opersonlighetsfilosfer, som fortfarande är påverkade av materia, inte förstå Gudomens Personlighet.

Bg 13.15
.
"Den Högsta Sanningen existerar både inom allt och utom allt, i det rörliga såväl som det orörliga. Han står bortom de materiella sinnenas förmåga att se och veta. Fastän långt, långt borta, är Han också i allas närhet."
.

Av Veda-skrifterna kan vi förstå att Narayana, den Högste Personen, dväljs både utom och inom alla levande varelser. Han är närvanrade både i den andliga och den materiella världen. Fastän Han är långt, långt borta, är Han ändå mycket nära. Dessa uttalanden kommer från Veda-skrifterna. Asino duram vrajati sayano yati sarvatah. Han är alltid fylld av transcendental lycksalighet, och vi kan inte förstå hur Han njuter av Sitt fulla majestät. Vi kan inte se eller förstå med dessa materiella sinnen. På Vedas språk sägs det, att för att förstå Honom måste våra materiella tankar och yttre sinnen stillas. Den som dock har renat sina tankar och sinnen genom att utöva Krishna-medvetande i hängiven tjänst, kan ständigt se Honom. Det bekräftas i Brahma-samhita att en hängiven, som har utvecklat sin kärlek till den Högste Herren, kan alltid, utan avbrott, se Honom. Det bekräftas också i Bhagavad-gita, att det är enbart genom hängiven tjänst som han kan ses och förstås: bhaktya tvananyaya sakyah. (Bg 11.54)
Bg 13.16
.
"Fastän Översjälen tycks vara delad, är Han aldrig delad. Han är en. Fastän Han är alla levande varelsers vidmakthållare, skall man förstå att det är Han som förintar allt och skapar allt."
.
Herren dväljs i allas hjärtan i Sin egenskap av Översjäl. Betyder det att Han har delat Sig? Nej, Han är alltid en. Liknelsen med solen illustrerar detta tydligt och klart. Solen skiner samtidigt på platser som ligger hundratals mil från varandra. Det kan därför tyckas vara flera solar, men hon är dock alltid en. Detta exempel anförs i Veda-skrifterna för att visa att trots att Herren är odelad, tycks Han delad. Det står i Veda att Visnu, som är en, genom Sin allmakt är allestädes närvarande, precis som solen framträder för många människor på många olika ställen samtidigt. Trots att den Högsta Herren är alla levande varelsers vidmakthållare, förintar Han allting då tiden är kommen. Detta bekräftades i elfte kapitlet då Herren sade att Han har kommit för att förinta alla krigare samlade vid Kuruksetra. Han nämner också att Han förintar i Sin tidsgestalt. Han är förstöraren, alltings förgörare. När det sedan åter är dags för skapelse, frambringar Han alla ur deras ursprungliga tillstånd. Efter skapelsen vilar allting på Hans allmakt, och efter förstörelsen återvänder allting för att vila i Honom. Detta bekräftas av Veda-hymnerna.
Bg 13.17
.
"Han är ljuskällan i alla lysande föremål. Han är bortom materians mörker, och Han är omanifesterad. Han är kunskap, Han är kunskapsobjektet och Han är syftet med kunskap. Han finns i varje levande varelses hjärta."
.
Översjälen, Gudomens Högsta Personlighet är ljuskällan i lysande föremål som solen, månen, stjärnorna, etc. Det står i Veda att det inte behövs någon sol eller måne i den andliga världen, ty där finns den Högste Herrens strålglans. I den materiella världen är denna brahmajyoti, Herrens andliga strålglans, täckt av mahat-tattva, de materiella urämnena; därför behöver vi solens, månens, och elektricitetens hjälp för att få ljus. I den andliga världen behövs emellertid inte sådana ting. Det står tydligt uttryckt i Veda-litteraturen, att Herrens strålglans lyser upp allting. Det är därför tydligt, att Hans boning inte är i den materiella världen. Han befinner Sig i den andliga världen, långt, långt borta i den andliga atmosfären, vilket också bekräftas i Veda: aditya-varnam tamasah parastat. Han är som solen, evigt lysande, men Han är långt bortom denna materiella världs mörker.
Herrens kunskap är transcendental. Veda bekräftar att Brahman är koncentrerad transcendental kunskap. Till den som är angelägen om att bli förflyttad till den andliga världen, ger den Högste Herren, som dväljs i allas hjärtan, kunskap därom. Ett vediskt mantra lyder: tam ha devam atma-buddhi-prakasam mumuksur vai saranam aham prapadye. Om man alls önskar befrielse, måste man överlämna sig till Gudomens Högsta Personlighet. Målet med den yttersta kunskapen bekräftas i Veda: "Enbart genom att lära känna Dig kan man överskrida dödens och födelsens gränslinjer."

Herren dväljs i allas hjärtan som den högsta härskaren. Hans händer och ben finns överallt, vilket man inte kan säga om den individuella själen. Det måste alltså erkännas att det finns två kännare av handlingsfältet, själen och Översjälen. Själens händer och ben är lokalt belägna. medan Krishnas händer och ben finns överallt, vilket bekräftas i Svetasvatara Upanisad, där det står: sarvasya prabhum isanam sarvasya saranam brihat. Gudomens Högsta Personlighet, Översjälen, är prabhu, alla levande varelsers herre; därför är han deras yttersta medelpunkt. Man kan alltså inte förneka att den Suveräna Översjälen och den individuella själen alltid är olika.
Bg 13.18

.

Sålunda har handlingsfältet (kroppen), kunskapen och kunskaposobjektet i korthet beskrivits av mig. Enbart Mina hängivna kan riktigt förstå detta och därmed uppnå Mitt väsen.

Herren har i korthet beskrivit kroppen, kunskapen och kunskapsobjektet. Dessa tre ting, dvs den som äger kunskap, kunskapsobjektet och kunskapsmetoden, kallas tillsammans för vijnanam, kunskapens vetenskap. Fullkomlig kunskap kan direkt uppenbaras för Herrens rena hängivna. Andra kan inte förstå. Monisterna säger att i det yttersta tillståndet blir dessa tre ting ett, men den hängivne accepterar inte detta. Kunskap och odlande av kunskap innebär att känna sig själv i Krishna -medvetande. Alla dirigeras vi av materiellt medvetande, men så snart vi överför allt medvetande till att omfatta Krishnas aktiviteter och inser att Krishna är allting, uppnår vi verklig kunskap. Kunskap är m a o inget annat än det första steget mot att fullkomligt förstå vad hängiven tjänst innebär.

Bg 13.19
.
"Man måste förstå att den materiella naturen och de levande varelserna saknar begynnelse. Alla ombildningar och materiella kvaliteter är produkter av den materiella naturen. "
.
Genom denna kunskap kan man förstå kroppen (handlingsfältet) och kroppens kännare (den individuella själen och Översjälen). Kroppen är handlingsfältet och består av materia. Det är den individuella själen som är förkoppsligad. Purusa, dvs den levande varelsen, njuter genom kroppens handlingar. Han är den ena kännaren, och den andra är Översjälen. Naturligtvis måste man ha klart för sig, att både översjälen och den individuella själen är olika manifestationer av Gudomens Högsta Personlighet. Den levande varelsen är den Högste Herrens energi, medan Översjälen är Hans personliga aspekt.

Både den materiella naturen och den levande varlesen är eviga, dvs, de existerade före skapelsen. Den materiella manifestationen kommer, likt den levande varelsen, ur den Högsta Herrens energi, men den levande varelsen tillhör Hans högre energi, medan materia är Hans lägre. Båda existerade innan detta kosmos uppenbarades. Den materiella naturen var innesluten i Gudomens Högsta Personlighet Maha-Visnus kropp och när det behövdes, uppenbarade den sig genom mahat-tattva. De levande varelserna är också i Honom, men eftersom de är betingade, är de helt emot att tjäna den Högste Herren, vilket innebär att de inte kan träda in i den andliga världen. Efter det att den materiella naturen dragits in (i Maha-Visnus kropp) ges de levande varelserna åter en möjlighet att handla i den materiella världen för att förbereda sig att träda in i den andliga världen. Detta är mysteriet bakom den materiella skapelsen. Egentligen är den levande varelsen ursprungligen en andlig beståndsdel av den Högste Herren, men pga hans upproriska natur betingas han av den materiella naturen. Det spelar egentligen ingen roll hur dessa levande varelser, dvs den Högste Herrens högre beståndsdelar, har kommit i kontakt med den materiella naturen. Gudomens Högsta Personlighet vet emellertid hur och varför detta skedde. I skrifterna säger Herren, att de som dras till denna materiella natur för en hård kamp för tillvaron. Men av dessa få verser kan vi med bestämdhet veta, att den materiella naturens ombildningar och de tre kvaliteternas verkningar också är produkter av den materiella naturen. De levande varelsernas alla förändringar beror på kroppen. Till sin andliga natur är alla levande varelser lika.
Bg 13.20
.
"Naturen sägs vara orsaken till alla materiella aktiviteter och verkningar, medan den levande varelsen är orsaken till världens olika lidanden och glädjeämnen."
.
De levande varelsernas olika manifestationer av kroppar och sinnen beror på den materiella naturen. Det finns 8 400 000 olika former av liv, och denna mångfald är den materiella naturens skapelse. De upppstår ur den levande varelsens olika sinnesbegär, som gör att han vill leva i en särskild kropp. I de olika kropparna, i vilka han placeras, njuter han olika slags lycka och lidande. Den levande varelsens lycka och lidande bestäms av hans kropp och inte av hans verkliga jag. Det är inget tvivel om att man, i sitt ursprungliga tillstånd, är helt lycklig. Därför är detta tillstånd ens verkliga natur. Den levande varelsen befinner sig i den materiella världen därför att han önskade härska över den materiella naturen. Något liknande förekommer inte i den andliga världen. Den andliga världen är obefläckad, men i den materiella världen kämpar alla hårt för attt tillskansa sig offer, som kan erbjuda kroppen olika njutningar. Man kanske kan uttrycka det tydligare genom att säga att kroppen är resultatet av sinnenas begär efter njutning. Sinnena är instrumenten varmed man tillfredsställer sina begär. Kroppen och sinnesinstrumenten tillhandahålles av den materiella naturen, och, som nästa vers klargör, välsignas eller förbannas den levande varelsen med omständigheter enligt sina tidigare begär och handlingar. Den materiella naturen placerar alltså den levande varelsen i olika boningar i enlighet med hans begär och handlingar. Den levande varelsen är själv orsaken till sin boning med dess medföljande lycka och lidande. När den levande varelsen placerats i en kropp kommer han under naturens herravälde, ty kroppen, som är gjord av materia, måste handla efter naturens lagar. I det ögonblicket har den levande varelsen ingen möjlighet att ändra den lagen. Antag att en varelse får en hundkropp. I det ögonblick han får kroppen, börjar han uppföra sig som en hund. Han kan inte uppföra sig annorlunda. Om den levande varelsen får en griskropp måste han uppföra sig som en gris och äta avföring. Om han får en halvguds kropp måste han uppföra sig som en halvgud osv. Under alla omständigheter åtföljer dock Översjälen den individuella själen, vilket förklaras i Veda: dva suparna sayuja sakhaya. Den Högste Herren är så vänlig mot den levande varelsen, dvs den individuella själen, att Han i form av Översjälen (Paramatma) alltid, under alla omständigheter, åtföljer honom.
Bg 13.21

Prakriti, purusa och medvetande

Bhagavad-gitas trettonde kapitel.

Arjuna sade: O käre Krishna, jag önskar kännedom om prakriti (naturen), om purusa (njutaren), om fältet och fältets kännare, samt om kunskap och om syftet med kunskap.
Den Heliga Herren sade: Kroppen, o Kuntis son, kallas "fältet", och den som känner kroppen kallas "fältets kännare".
.
Arjuna undrade över prakriti (naturen), purusa (njutaren), ksetra (fältet), ksetrajna (fältets kännare, samt kunskap och syftet med kunskap. Som svar på dessa frågor sade Krishna att kroppen kallas fältet och att den som känner kroppen kallas fältets kännare. Kroppen är den betingade själens handlingsfält. Den betingade själen är fångad i den materiella exsitensen, och han försöker härska över den materiella naturen. I överenstämmelse med sin förmåga att härska över den materiella naturen, får han ett handlingsfält, och detta handlingsfält är kroppen. Vad är då kroppen? Kroppen består av sinnen. Den betingade själen vill ha sinnesnjutning, och enligt sin förmåga att njuta, erbjuds han en kropp, dvs ett handlingsfält. Därför kallas kroppen ksetra (den betingade själens handlingsfält). Den som identifierar sig med kroppen benämns ksetrajna (fältets kännare). Det är inte svårt att förstå skillnaden mellan fältet och dess kännare, dvs mellan kroppen och den som känner kroppen. Man kan betänka att man från barndom till ålderdom genomgår många kroppsbyten men att man ändå förblir samma person. En skillnad existerar alltså emellan handlingsfältets kännare och handlingsfältet självt. En betingad själ kan sålunda förstå att han är skild från kroppen. I Bhagavad-gitas början beskrivs att den levande varelsen befinner sig i krpopen och att kroppen förändras från barndom till ungdom och från ungdom till ålderdom (dehino smin yatha dehe kaumaram yauvanam jara). Den som äger kroppen vet att kroppen förändras. Fältets ägare är avgjort ksetrajna. Man tänker ibland; jag är lycklig, jag är galen, jag är en kvinna, jag är en hund, jag är en katt, osv. Alla dessa "jag" är fältets kännare, Kännaren är skild från fältet. Fastän vi använder så många ting, kläder etc, vet vi att vi är skilda från dessa : Om vi något begrundar detta inser vi att vi också är skilda från kroppen.
I Bhagavad-gitas sex första kapitel beskrivs kroppens kännare, den levande varelsen, samt hur han kan komma till insikt om Gudomens Högsta Personlighet. I de mellersta sex kapitlen beskrivs den Högste Herren och förhållandet mellan den individuella själen och Översjälen med hänsyn till hängiven tjäsnt. Den Högste Personlige Gudens överordnade position och den individuella själens underordnade position definieras slutgiltigt i dessa kapitel. De levande varelserna är under alla omständigheter underordnade, men deras glömska är orsaken till deras lidande. När de blir uppslysta, som ett resultat av fromma handlingar, närmar de sig den Högste Herren i olika roller - som den nödställde, som den penningbehövande, som den nyfikne och som den som söker kunskap. Detta har också beskrivits. Nu, med början i det trettonde kapitlet, förklaras hur den levande varelsen kommer i kontakt med den materiella naturen, och hur han befrias av den Högste Herren genom olika metoder - fruktbärande aktiviteter, odlandet av kunskap och utföranet av hängiven tjänst. Fastän den levnade varelsen är helt skild från den materiella kroppen, är han på något sätt förknippad med den. Hur det kommer sig förklaras också.
Bg 13.1-2

O Bharatas ättling, du skall veta att Jag också är kännaren i alla kroppar, och att förstå denna kropp och dess ägare kallas kunskap. Detta är Min åsikt.

När vi behandlar ämnet om kroppen och dess ägare, själen och Översjälen, finner vi tre olika studieobjekt, nämligen Herren, den levande varelsen och materia. I varje handlingsfält, dvs i varje kropp, finns två själar: den individuella själen och Översjälen. Eftersom Översjälen är en aspekt av Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, säger Krishna:"Jag är också kännare, men Jag är inte den individuella ägaren till kroppen. Jag är den högsta kännaren. Jag finns i allas kroppar som Paramatma, dvs Översjälen."

Den som, i ljuset av denna Bhagavad-gita, mycket noggrant studerar handlingsfältet och fältets kännare kan uppnå kunskap.

Herren säger: "Jag är handlingsfältets kännare, och Jag finns i varje individuell kropp." Individen känner kanske sin egen kropp, men han har ingen kunskap om andra kroppar. Gudomens Högsta Personlighet, som, i form av Översjälen, befinner Sig i alla kroppar, känner till allt om alla kroppar. Han känner till de många livsarternas olika kroppar. En medborgare kanske känner till allt om sitt lilla jordstycke, medan kungen inte bara känner till sitt eget palats, utan också alla enskilda medborgares alla egendomar. Vi kan, på liknande sätt, vara individuella ägare till en kropp, medan den Högste Herren äger alla kroppar. Kungen är kungarikets ursprungliga ägare, och medborgarna är andrahandsägare. Den Högste Herren är alltså den suveräne ägaren till alla kroppar.
Kroppen består av sinnen. Den Högste Guden kallas Hrisikesa, vilket betyder "behärskare av sinnena". Han är den urspsrungliga härskaren över sinnena, liksom kungen är den ursprungliga härskaren äver rikets affärer, och medborgarna är andrahandshärskare. Herren säger också: "Jag är också kännaren." Detta betyder att Han är den högste kännaren; den individuella själen känner bara sin speciella kropp.
Kroppen kallas ksetra, och i den dväljs kroppens ägare och den Högste Herren, som känner både kroppen och kroppens ägare. Han kallas därför "kännaren av alla fält". Skillnaden mellan handlingsfältet, fältets ägare och den högste ägaren till fältet beskrivs nedan. Fullständig kunskap om kroppens, den individuella själens och Översjälens beskaffenhet kallas i Veda-skrifterna för jnanam. Detta är Krishnas åsikt. Att förstå, att själen och Översjälen är ett men ändå skilda, kallas kunskap. Den som inte förstår handlingsfältet och dess kännare har inte fullständig kunskap. Man måste känna till prakriti (naturen), purusa (den som njuter av naturen) och isvara (kännaren, som dominerar eller härskar över naturen och den individuella själen). Man bör inte blanda ihop dessa tre. Maa bör inte blanda ihop målaren, målningen, och stafflit. Naturen är denna materiella värld, som är handlingsfältet; den levande varelsen är den som njuter av naturen, och över de båda befinner sig den högste härskaren, Gudomens Högsta Personlighet.
De finns tre Brahman-aspekter; prakriti är Brahman som handlingsfält, jiva (den individuella själen) är också Brahman som försöker härskar över den materiella naturen, och den som härskar över båda dessa är också Brahman, men Han är den egentliga härskaren.
I detta kapitel kommer också förklaras att av de två kännarna, är en felbar, medan den andra är ofelbar. En är överordnad och den andra är underordnad. Den som anser att handlingfältets två kännare är en och densamma säger emot Gudomens Högsta Personlighet som mycket tydligt säger: "Jag är också handlingfältets kännare." Den som förväxlar ett rep med en orm kan inte sägas besitta kunskap. Det finns många slags kroppar, och det finns många ägare till dessa. Eftersom varje individuell själ har sin speciella förmåga att härska över den materiella naturen, finns det olika kroppar. Den Högste är också närvarande som härskare i varje kropp. Ordet ca är betydelsefullt, ty det syftar på det totala antalet kroppar. Enligt Srila Baladeva Vidyabhusana är Krishna Översjälen som, tillsammans med den individuella själen, är närvarande i varenda kropp. Krishna säger här också tydligt att Överjsälen är härskaren över både handlingsfältet och den begränsade njutaren.
Bg 13.3

Lyssna nu till Min korta beskrivning av detta handlingsfält; hur det är beskaffat, vilka dess förändringar är, varifrån det har uppkommit, samt vem dess kännare är och vilket inflytande han har.

Herren beskriver handlingsfältets och dess kännares natur. Man måste känna till hur kroppen är beskaffad, vilka ämnen kroppen är uppbyggd av, under vems kontroll kroppen arbetar, hur förändringar äger rum, varifrån dessa förändringar kommer, vilka orsakerna är, vad individens yttersta mål är och vad den individuella själens verkliga skepnad är. Man bör också känna till skillnaden mellan den individuella själen och Översjälen, deras olika inflytande, deras potential, etc. Allt detta kommer att klargöras om man bara förstår denna Bhagavad-gita från den Högste Personlige Gudens direkta beskrivning. Man måste dock vara försiktig så att man inte förväxlar Gudomens Högsta Personlighet, som finns i varje kropp och själ, med jiva, den individuella själen. Detta vore att jämställa den mäktige med den maktlöse.
Bg 13.4

Denna kunskap om handlingsfältet och dess kännare beskrivs av många visa män i olika vediska skrifter - speciellt Vedanta-sutra- och den framläggs logiskt enligt sambandet mellan orsak och verkan.

Gudomens Högsta Personlighet, Sri Krishna, är den högsta auktoriteten när det gäller att förklara denna kunskap. Lärda män och accepterade auktoriteter åberopar alltid tidigare auktoriteter. Därför förklarar Krishna, trots att Han är den högsta auktoriteten, denna ytterst omtvistade fråga, vad det gäller själens och Översjälens dualism eller icke-dualism, genom att åberopa skrifterna, Vedanta, vilka accepteras som auktoriteter. Han säger att det är många visa män som är överens. Vad det gäller de visa männen, så är, förutom Krishna Själv, Vyasadeva en mycket vis man, som står som författare till Vedanta-sutra. I denna Vedanta-sutra är dualismen fullständigt förklarad. Vyasadevas fader, Parasara, var också en mäktig siare, och han skriver i sina religiösa skrifter: aham tvam ca athanya..."Vi - du och jag, och en mängd andra levande varelser - är alla transcendentala, trots att vi har materiella kroppar. Vårt handlande bestäms nu av den materiella naturens tre kvaliteter i enlighet med vårt karma. Därför befinner sig somliga på högre stadier, medan andra befinner sig i den lägre naturen. De högre och lägre naturerna existerar pga okunnighet och de manifesteras i ett oändligt antal levande varelser. Översjälen, som är ofelbar, är också obesmitad av naturens tre kvaliteter, och han är transcendental." I de ursprungliga Veda-skrifterna, speciellt då i Kathha Upanisad, gör på samma sätt en uppdelning mellan själen, Översjälen och kroppen.
Det finns en manifestation av den Högste Herrens energi som kallas annamaya, då ens existens enbart är beroende av mat. Detta är ett materialistiskt förverkligande av den Suveräne. Sedan kommer pranamaya, vilket betyder att efter att ha förverkligat den Högsta Absoluta Sanningen i mat, kan man förverkliga den Absoluta Sanningen i livssymptomen, eller i olika livsformer. I jnanamaya har livssymptomen utvecklats till stadiet av tänkande, kännande och viljande. Sedan kommer Brahmna-förverkligande och förverkligandet som kallas vijnanamaya, då den levande varelsen inser att han är skild från det inre sinnet och livssymptomen. Nästa stadium, som är det högsta, kallas anandamaya och innebär ett förverkligande av den helt lycksaliga naturen. Det finns således fem stadier av Brahman-förverkligande, som kallas brahma puccham. Av dessa har de första tre - annamaya, pranamaya och jnanamaya - att göra med den levande varelsens handlingsfält. Transcendental till dessa handlingsfält är den Högste Herren som kallas anandamaya. I Vedanta-sutra kallas också den Högste anandamayo bhyasat. Gudomens Högsta Personlighet är av naturen full av glädje, och för att kunna njuta av Sin transcendentala lycksalighet expanderar Han till att omfatta vijnanamaya, pranamaya, jnanamaya och annamaya. I detta handlingsfält anses den levande varelsen var den som njuter, medan ananda maya är skild från honom. Det betyder att om den levande varelsen beslutar sig för att njuta, genom att sammankoppla sig med anandamaya, kommer han att nå fulländning. Detta är den riktiga bilden av handlingsfältets beskaffenhet, samt den Högste Herren som fältets högsta kännare, och den levande varelsen, som underordnad kännare.
Bg 13.5

De fem urämnena, falskt ego, intelligens, det omanifesterade, de tio sinnena, det inre sinnet, de fem sinnesobjekten, begär, hat, lycka, olycka, det sammansatta, livstecknen och övertygelser - alla dessa anses, i korthet, utgöra handlingsfältet och dess växelverkningar.

Enligt de visa männen, de vediska hymnerna och Vedanta-sutras aforismer består denna värld består av jord, vatten, eld, luft och rymd. Dessa är de fem urämnena (mahabhuta). Sedan kommer falskt ego, intelligens och avyakta, dvs det stadium då den materiella naturens tre kvaliteter inte är manifesterade. Därnäst kommer fem sinnen för förvärvandet av kunskap: ögon, öron, näsa, tunga och hud. Sedan fem handlingssinnen: talorgan, ben, händer, anus och könsorgan. Över sinnena står det inre sinnet. Om man räknar det inre sinnet, finns det alltså elva sinnen. Det finns dessutom fem sinnesobjekt, nämligen smak, lukt, känsel, form och ljud. Dessa tjugofyra ämnen kallas tillsammans för handlingsfältet. Om man analytiskt studerar dessa tjugofyra ämnen får man en bra uppfattning om hur handlingsfältet är beskaffat.

Begär, hat, njutning och smärta framkommer ur grovkroppens fem urämnen och orsakas av växelverkan mellan dem. Medvetande och övertygelse representerar livstecknen, vilka manifesteras genom den subtila kroppen, som består av inre sinne, falskt ego och intellligens. Dessa subtila ämnen inkluderas i handlingsfältet. De fem urämnena är en grov manifestation av de subtila falska egot i den materiella begreppsvärlden. Medvetande representeras av intelligens, vars omanifesterade stadium är den materiella naturens tre kvaliteter. Det skede då den materiella naturens tre kvaliteter är omanifesterade kallas också för pradhana.

Den som vill ha mer detaljerad kunskap om de tjugofyra ämnena och deras växelverkningar bör studera filosofin närmare. I Bhagavad-gita ges bara en sammanfattning.

Kroppen, som är en manifestation av alla dessa faktorer, genomgår sex förändringar; den föds, växer, förblir, skapar biprodikter, tynar och till slut försvinner den helt. Därför är fältet ett temporärt materiellt ting. Vad gäller ksetrajna, fältets kännare, dess ägare, är dock situationen annorlunda.
Bg 13. 6-7

Ödmjukhet, blygsamhet, icke-våld, tolerans, rättframhet, att uppsöka en äkta andlig mästare, renlighet, ståndaktighet och självbehärskning; att försaka föremålen för sinnesnjutning, avsaknad av falskt ego och att observera det onda i födelse, död, ålderdom och sjukdom; obundenhet vid barn, hustru, hem, etc. samt sinneslugn i alla lägen,behagliga såväl som obehagliga; ständig och oblandad hängivenhet till Mig, att ta sin tillflykt tilll ensliga platser och avskilija sig från den allmänna folkmassan: att acceptera vikten av självförverkligande och filosofiskt sökande efter den Absoluta Sanningen - allt detta förklarar Jag härmed vara kunskap, och allt som strider mot detta är okunnighet.

Ibland missförstår mindre intellligenta människor denna kunskapsmetod, och de tror att det är fråga om växelverkan inom handlingsfältet, men faktum är att detta är det riktiga sättet att förvärva kunskap. Genom att acceptera denna metod, har man möjlighet att närma sig den Absoluta Sanningen. Det är alltså inte fråga om en växelverkan mellan de tiofaldiga ämnena, utan den verkliga metoden är genom vilken man kan frigöra sig från den materiella naturens tre kvaliteter. Den viktigaste punkten när det gäller att förvärva kunskap beskrivs i tionde versen första rad: kunskapsmetoden slutar i oblandad hängiven tjänst till Herren. Om man inte utför hängiven tjänst till Herren, är därför de andra nitton punkterna så gott som värdelösa. När man emellertid tillämpar hängiven tjänst i fullt Krishna-medvetande utvecklar man automatiskt de andra nitton punkterna. Principen att acceptera en andlig mästare, som nämns i åttonde versen är oundgänglig. Även för den som tillämpar hängiven tjänst, är denna princip av största vikt. Transcendentalt liv börjar då man accepterar en andlig mästare, Gudomens Högsta Personlighet, Sri Krishna, säger tydligt och klart här att denna väg till kunskap är den egentliga vägen. Alla andra vägar som har spekulerats fram är bara nonsens.

Vad det gäller den kunskap som här har redogjorts för, kan varje punkt analyseras på föjande sätt:

Ödmjukhet betyder att man inte bör vara mån om att bli ärad av andra. Den materiella livsuppfattningen gör att vi blir mycket angelägna om att få beröm av andra. För en människa med fullständig kunskap, som inte identifierar sig med kroppen, är dock allting som rör kroppen helt värdelöst, antingen det är ära eller vanära. Man bör inte åtrå denna materiella villfarelse. Människor är mycket angelägna om att bli kända för sin fromhet, och därför händer det ibland att någon, utan förståelse för religiösa principer, går med i en sk religiiös grupp, som i själva verket inte följer några religiösa principer, i syfte att framhäva sig själv som en religiös ledare. Man bör dock testa sig själv för att se hur långt man har kommit när det gäller verkliga framsteg inom den andliga vetenskapen. Man kan döma efter dessa punkter.

Icke-våld anses vanligen betyda att man inte dödar eller förstör kroppen, men egentligen innebär icke-våld att man inte utsätter andra för lidande. Folk i allmänhet är fångade av okunnighet, i en materiell livsuppfattning, och de pinas ständigt av de materiella lidandena. Om man inte upplyser människorna med andlig kunskap utövar man alltså våld. Man bör göra sitt bästa för attt sprida denna kunskap till människorna, så att de kan bli upplysta och således lämna det materiella livets lidande. Detta är innebörden av icke-våld.

Tolerans betyder att man ska lära sig utstå förolämpningar och skymfningar. Om man är engagerad i attt utveckla andlig kunskap kommer man att utsättas för stark kritik och svåra förolämpningar. Detta är bara att vänta sig, ty den materiella naturen är så beskaffad. För att man skall kunna göra framsteg i andlig kunskap kan det alltså dyka upp många hinder i ens väg, men man måste vara överseende och förtsätta på sin väg med beslutsamhet.
Rättframhet betyder att man utan diplomati är så uppriktig att man kan avslöja sanningen t om för en fiende.

Att acceptera en andlig mästare är nödvändigt, ty utan en äkta mästares instruktioner kan man inte göra framsteg i den andliga vetenskapen. Man bör vända sig till den andliga mästaren med all ödmjukhet och erbjuda honom alla sina tjänster, så att han behagar välsigna sin lärjunge. Eftersom en bona fide andlig mästare är Krishnas representant blir effekten av en sådan väsignelse att lärjungen omedelbart gör framsteg, även om han inte följer de reglerande principerna. Eller, för den som har tjänat den andliga mästaren utan förbehåll, blir det lättare att följa de reglerande principerna.

Renlighet är en nödvändig faktor för att man skall göra framsteg i andligt liv. Det finns två slag av renlighet: yttre och inre. Yttre renlighet betyder att regelbundet tvätta kroppen, medan man för inre renlighet alltid måste tänka på Krishna och sjunga Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare/Hare Rama Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare. Denna metod renar det inre sinnet från tidigare karma, som liknas vid ett lager av damm.

Ståndaktighet betyder att man bör vara mycket beslutsam att göra framsteg i andligt liv. Utan sådan beslutsamhet kan man inte göra märkbara framsteg.

Självbehärskning betyder att man inte skall acceptera någonting som är skadligt för ens andliga framåtskridande. Man måste vänja sig vid att förkasta allt som hindrar andliga framsteg: Sinnena är så starka och trängtar alltid efter sinnesnjutning. Man bör inte tillgodose dessa begär, vilka är onödiga: Sinnena bör enbart tillfredsställas för att hålla kroppen i kondition, så att man kan fullgöra sin plikt att göra framsteg i andligt liv. Det viktigaste och det mest svårbehärskade sinnet är tungan. Om man kan behärska tungan har man stora möjligheter att behärska de andra sinnena. Tungans uppgift är att smaka och vibrera. Därför bör man systematiskt reglera tungan, genom att alltid engagera den i att recitera eller sjunga Hare Krishna och genom att låta den smaka enbart mat som offrats till Krishna. Vad det gäller ögonen, så bör man inte tillåta dem att se något annat än Krishnas vackra gestalt. Detta håller ögonen i styr. Öronen bör alltid lyssna till berättelser om Krishna, och näsan bör alltid känna lukten av blommor som offrats till Krishna. På detta sätt fungerar hängiven tjänst. Hängiven tjänst är det främsta och enda målet. Ointellligenta tolkare av Bhagavad-gita försöker rikta läsarens uppmärksamhet på andra ämnen, men det finns inget annat ämne än hängiven tjänst i Bhagavad-gita.

Falskt ego betyder att man identifierar jaget med kroppen: Verkligt ego är när man förstår att man inte är kroppen, utan andesjäl. Ego finns; falskt ego förkastas, men inte verkligt ego. I Veda står det: aham brahmasmi. Jag är Brahman, jag är andesjäl". Detta "jag är", känslan av självet, existerar också i självförverkligandets befriade stadium. Ego är känslan av "jag är", men när känslan tillämpas på den falska kroppen, så kallals det för falskt ego. När man identifierar självet med verkligheten (andesjälen), så kallas det verkligt ego. En del filosofer säger att vi måste ge upp vårt ego, men vi kan inte ge upp vårt ego, ty ego betyder identitet. Naturligvis måste vi sluta identifiera oss med kroppen.
.
Man måste försöka förstå att födsel. död, ålderdom och sjukdom innebär lidande. Födseln beskrivs i många olika Veda-skrifter. I Srimad-Bhagavatam beskrivs på ett mycket åskådligt sätt den oföddes värld - barnets vistelse i moderns sköte, dess lidande etc. man måste grundligt förstå att födsel innebär lidande. Eftersom vi har glömt hur mycket vi led i moderlivet bryr vi oss inte om att söka en lösning på problemet med upprepad födsel och död. Också i dödsögonblicket finns olika slags lidande och även de beskrivs i de auktoritativa skrifterna. Dessa lidanden bör diskuteras. Av sjukdom och ålderdom har och får vi praktisk erfarenhet. Ingen vill bli sjuk och ingen vill bli gammal men det går inte att undvika dessa ting. Om man inte har en pessimistisk uppfattning av det materiella livet, med tanke på det lidande som födsel, död, ålderdom, och sjukdom innebär, så saknar man motiv (eller drivkraft) att göra framsteg i andligt liv.
.
Vad gäller obundenhet vid barn, hustru och hem, så betyder det inte att man inte skall ha några känslor för dessa. Det är naturligt att man hyser tillgivenhet för dem, men om de inte är välvilligt inställda till andligt framåskridande bör man inte vara fäst vid dem. Det bästa sättet att göra hemmet trevligt är Krishna-medvetande. Om man är Krishna-medveten kan man göra hemlivet lyckligt, och denna metod, Krishna-medvetande, är mycket enkel. Man behöver bara sjunga Hare Krishna Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare, Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare, äta mat som offrats till Krishna, studera och diskutera böcker som Bhagavad-gita och Srimad-Bhagavatam samt dyka Gudsgestalten. Dessa fyra ting gör livet lyckligt. Man bör träna sina familjemedlemmar efter detta mönster. Familjemedlemmarna kan sitta tillsammans varje morgon och kväll och sjunga Hare Krishna Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare/ Hare Rama Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare. Kan man omdana sitt familjelliv på detta sätt och utveckla Krishna-medvetande genom att följa dessa fyra principer, så behöver man inte byta från familjeliv till ett liv av försakelse. Om familjelivet dock inte är befrämjande för andlig utveckling, bör man lämna det.
.
Man måste offra allting för att tjäna och förverkliga Krishna, precis som Arjuna gjorde. Man bör under alla omständigheter vara obunden vid familjelivets lycka och olycka, ty i den här världen kan man inte vara helt lycklig eller helt olycklig. Lycka och lidande är det materiella livets beledsagande omständigheter. Bhagavad-gita råder oss att utöva tolerans. Lyckan och lidandet kommer och går utan att man kan göra något åt det, och därför bör man ge upp den materiella livsstilen och därmed få förmågan att behålla sitt sinneslugn under både lyckliga och olyckliga omständigheter. När vi får något önskat blir vi glada, och när vi får något icke önskat blir vi olyckliga. Men om vi verkligen befinner oss på den andliga nivån kan dessa ting inte störa oss. För att uppnå denna nivå måste vi utöva oavbruten hängiven tjänst. Hängiven tjänst till Krishna utan avvikelse innebär att man engagerar sig i de nio metoderna som beskrivs i nionde kapitlets sista vers. Detta tillvägagångssätt bör följas. När man vant sig vid en andlig livsinriktning vill man naturligtvis inte blanda sig med materialistiska människor. Detta vore att gå emot sin natur. Man kan pröva sig själv genom att se hur benägen man är att leva på ett ensligt ställe utan olämpligt umgänge. En hängiven har naturligtvis ingen smak för onödigt sportande eller biogående, inte heller har han smak för olika tillställningar ty han vet mycket väl att detta är bortkastad tid. Det finns forskare och filosofer som studerar sexuallivet och andra ämnen, men enligt Bhagavad-gita saknar sådan forskning och filosofi värde. Ett sådant arbete är mer eller mindre nonsens. Enligt Bhagavad-gita bör man forska, med filosofisk urskillning, i själens natur. Man bör forska för att förstå vad som angår självet. Detta rekommenderas här.
.
Vad beträffar självförverkligande står det tydligt uttryckt här att bhakti-yoga är särskilt praktiskt. Så snart det är fråga om hängivenhet måste man ta hänsyn till förhållandet mellan Översjälen och den individuella själen. Den individuella själen och Översjälen kan inte var en, åtminstone inte enligt bhakti-uppfattningen, hängivenhetens livsuppfattning. Det står också tydligt att den individuella själens tjänst till Översjälen är evig, nityam. Bhakti, dvs hängiven tjänst, är alltså evig. Man bör vara fast föranrkad i denna filosofiska övertygelse, annars är det hela bara bortkastad tid, okunnighet.
.
I Srimad Bhagavatam står det: "De som verkligen är kännare av den Absoluta Sanningen vet att Självet förverkligas i tre olika skeden som Brahman, Paramatma och Bhagavan" (S B 1.2.11.) Bhagavan är sista steget i förverkligandet av den Absoluta Sanningen. Man bör därför nå detta stadium och förstå och tjäna Gudomens Högsta Personlighet. Detta är fulländningen av kunskap.
.
Denna kunskapsväg är som en trappa där första steget innebär, att man övar ödmjukhet och där sista våningen representerar förverkligandet av den Högsta Sanningen, Gudomens Absoluta Personlighet. På denna trappa finns det nu många människor som har nått första våningen, andra våningen, tredje våningen osv, men tills man nått översta våningen, vilket innebär förståelse av Krishna, befinner man sig på en lägre kunskapsnivå. Om man vill tävla med Gud och på samma gång göra framsteg i andlig kunskap blir resultatet besvikelse. Det står tydligt att utan ödmjukhet är sk kunskap farlig. Att anse sig själv vara Gud är den högfärdigaste av alla attityder. Trots att den levande varelsen ständigt bollas hit och dit av den materiella naturens stränga lagar anser han sig vara Gud. Att denna villa överhuvudtaget är möjlig beror på att den levande varelsen är täckt av okunnighet. Man måste vara ödmjuk och veta att man är underordnad den Högste Guden. På grund av sitt uppror mot den Högste Guden blir man underkastad den materiella naturen. Man måste känna till, och vara övertygad om, denna sanning.
Bg 13. 8-12