Kor!

Så vackra oskyldiga djur...





Människan har till skillnad från rovdjuren möjlighet att välja: Att döda eller inte döda. Beklagligt nog väljer många det första alternativet...
Korna i videon ovan är tydligen dömda till att slaktas. De hängivna som sjunger vill åtminstone ge dem möjligheten att höra Hare Krishna maha-mantrat (Hare Krishna Hare Krishna Krishna Krishna Hare Hare / Hare Rama Hare Rama Rama Rama Hare Hare)innan det är för sent. Enligt skrifter som Bhagavad-gita (hinduismens Bibel) så lever själen vidare när kroppen dör. Detta gäller inte bara människan utan alla levande varelser. Att lyssna till Guds namn, Krishna, har en renande effekt på andesjälen som varar för evigt, även om man kanske inte just nu förstår vad det är man lyssnar till. Därför är det så viktigt för Krishna-hängivna att alltid recitera och lyssna till Herrens namn.

Livsglädje!

I Vedaskrifterna förklaras det, liksom i Bibeln och Koranen, att Herren är allsmäktig, ursprunget till allt och utan början eller slut. Han är evig, besitter all kunskap, all styrka och all makt. Själva döden fruktar Honom. Det berättas i Veda att i ett enda andetag skapar och förintar Han alla universa. För de icke hängivna visar Han Sig i Sin aspekt som tiden som förintar allt.

Detta är grundläggande fakta om Herren som alla bör känna till, men det slutar inte där. Vad som attraherat mig till Krishnarörelsen och den vediska filosofin är att de erbjuder en möjlighet att lära känna Krishna (dvs Gud) på ett mycket intimare plan. Många religiösa läror nöjer sig med att konstatera Guds allmakt och kommer inte längre än så, men det finns så mycket mer!

I det materiella universum är vi vana vid att allt har en början, en mittdel och ett slut, men i den andliga världen gäller inte de här begreppen. Andlig utveckling har inget slut, det finns hela tiden mer att upptäcka, mer att glädjas åt.

Många har en missuppfattning om religion som något trist och tråkigt som hindrar en från att njuta av livet, men så är det ju inte alls. Det skall i och för sig medges att det ofta är de religiösas egna fel att det blivit så här. Gudsmedvetande är i sig självt enkelt och sublimt så länge som man låter bli att krångla till det. Srila Prabhupada klagade ofta på att hans lärjungar försökte ändra på allting, och lusten att ändra skrifternas instruktioner efter eget tycke är utan tvivel ett stort hinder i andligt liv. Alltför ofta har Gudsmedvetandet inom de stora världsreligionerna förvanskats till Gudsfruktan, en rädsla för den hämnande Guden som ser allt och bestraffar allt. Det är en föreställning om Gud som man ofta återfinner hos fanatiker.

Men sann andlighet handlar alltså inte om dyster fanatism, eller för den delen om sekterism, Krishnamedvetande står öppet för alla oavsett ursprung och religiös tillhörighet, och framför allt så är Krishnamedvetande roligt!

Krishna är vår bästa vän, och är vackrare än något vi kan föreställa oss. Han är också en stor konstnär, fåglarnas sång och blommornas skönhet är ett par exempel på Hans konstnärliga känsla, det berättas också i Srimad Bhagavatam att Han tycker mycket om att spela flöjt, och att Han tycker om musik och dans. Skrifterna berättar vidare att Krishna är enkel och mycket rolig (jag har aldrig någon annanstans mött på uppfattningen att Gud är rolig, att Han har humor!), Han skämtar ofta och gärna med Sina hängivna.

Krishna uppskattar också god mat! Srila Prabhupada brukade säga att Krishnamedvetande är en "kitchen religion", och alla som har haft kontakt med Krishnarörelsen känner väl till deras goda mat, prasadam. Prasadam betyder vegetarisk mat som tillagats för att göra Krishna glad, inte för att Han på något sätt är beroende av våra gåvor, men Han uppskattar att vi gör vårt bästa för att behaga Honom. Maten tillagas alltså så omsorgsfullt som möjligt och en portion offras sen på altaret. När Krishna har smakat på maten kan alla festa på resten. Jag har aldrig smakat så god mat som hos de hängivna!

Vulkaner och illusionen om makt

Det farligaste med nutidens sofistikerade högteknologiska samhälle det skapat en sådan illusion av makt och kontroll. De flesta människor är väl övertygade om att vi tack vare vetenskapen och den tekniska utvecklingen i stort sett har fått kontroll över naturen, och att det materiella universumet är vårt för att manipulera som vi behagar. Nu räckte det alltså med en stillsam hostning från en vulkan för att ett av teknikens stora underverk, flygindustrin, skulle falla pladask.

Trots alla vetenskapliga framsteg och uppfinningar så är det inte mycket vi kan sätta emot när moder natur börjar röra på sig. Det bevisades inte minst av tsunamikatastrofen för några år sedan, en katastrof som intressant nog också orsakades av ett vulkanutbrott. Det är oerhörda krafter som släpps loss vid sådana här tillfällen, och det är logiskt att börja fundera över var dessa krafter kommer ifrån, vem det är som skapat dem och vem som kontrollerar dem. Det är också logiskt att ifrågasätta det meningsfulla i att försöka utmana och tävla med en sådan mäktig skapare. Varför slösa bort sin tid på en kamp som man bara kan förlora?

Det är inget fel på teknik och vetenskap i sig självt, problemet är hur de används. Den gudshängivne vet att alla beståndsdelar till de tekniska uppfinningarna kommer i från Gud, och använder därför allt i Guds tjänst. Materialisten anser att alla materiella element uppstått genom en odefinierbar slump, och att det står honom helt fritt att exploatera dem för hans egna syften. Den enda måttstock som gäller för en sådan materialist är den egna vinningen. Som förklaras nedan i den vediska skriften Srimad Bhagavatam så drivs materialisten helt och hållet av en falsk illusion om den egna identiteten, "jag är". "Jag är" härskaren och njutaren, "jag är" den som kontrollerar och exploaterar. Det är en övertygande illusion; de flesta av oss lider av den. Att det uppstår en viss intressekonflikt när alla är övertygade om att det egna falska egot äger företräde är lätt att föreställa sig, vare sig det leder till vardagsgräl eller till krig, det är också lätt att förstå varför det uppstått en sådan katastrofal rovdrift på naturen.

De gudshängivna har ett betydligt lättare liv eftersom de alla arbetar för samma mål: att glädja Herren. Den gudshängivne är nöjd när Herren är nöjd. De gudshängivna arbetar i förståelsen att alla andra levande varelser är andliga och därför måste respekteras och att de materiella tillgångarna är något som vi bara har till låns, inte något som vi äger.

----------------

De två falska föreställningarna nämligen "jag" och "mitt" förekommer hos två skilda grupper av människor. På det lägre stadiet är medvetandet om "mitt" mycket framträdande. Hos djuren kan man iaktta det falska medvetandet om "mitt. Hundar och katter brukar strida med varandra med den falska föreställningen om "mitt". I det lägre stadiet av människa är också denna falska föreställning mycket framträdande. Detta framgår av utsagor som "detta är min kropp", "detta är mitt hus", "detta är min familj", "detta är min samhällsklass", "detta är mitt land", "detta är min nation" osv. I ett högre stadium, kännetecknat av spekulativt tänkande, förvandlas denna falska föreställning om "mitt" till "jag är" eller "jag är allting" osv. Alla materiellt betingade människor besjälas av detta falska medvetande om "jag" och "mitt" i olika skiftningar.

...

Den falska föreställningen om att "jag är Gud" eller "jag är den Högste" är mycket farligare än den falska uppfattningen om "mitt". Skulle en levande varelse, som gör anspråk på att vara lika bra som Gud, kunna behärska den materiella naturen? Den dåraktige "jag"-anhängaren torde svara, att den levande varelsen kommer att göra detta någon gång i framtiden. Även om man godtar, att man någon gång i framtiden kommer att behärska den materiella naturen lika bra som den Högste Varelsen, varför förhåller det sig just nu på det viset , att man lyder under den materiella naturen? Enligt Bhagavad-gita kan man bli fri från den materiella naturens bojor genom att överlämna sig till den Högste Herren, men om man inte överlämnar sig kan man inte behärska den materiella naturen. Man bör sålunda överge sin falska uppfattning om "jag"genom att utöva gudshängiven tjänst och bli fast förankrad i transcendental kärlek till Gud. Man tjänar ingenting på att förneka Guds överhöghet, att Han är den som styr alla energier. Man bör istället var klart medveten om sin egen ställning, nämligen att man är Guds eviga tjänare.

AC Bhaktivedanta Swami: Innebördskommentar till Srimad Bhagavatam 2.9.3

Den levande varelsen försöker uppnå lycka och bli fri från upphovet till lidande, men eftersom de levande varelsernas olika kroppar är helt under den materiella naturens herravälde, blir alla deras planer i olika kroppar gäckade en efter en.

Eftersom materialisten är helt okunnig om hur den materiella naturens lagar påverkar honom som ett resultat av hans fruktbärande handlingar, gör han upp felaktiga planer för att njuta av kroppslig bekvämlighet i människolivet genom så kallad ekonomisk utveckling, fromma handlingar för befordran till de högre planetsystemen och på många andra sätt. I själva verket är han dock ett offer för återverkningarna av sina fruktbärande handlingar.

Herren befinner Sig i hjärtat hos var och en, och enligt ens önskningar tilldelas man av Herren olika slags kroppar, vilka är som maskiner. Den levande varelsen färdas i en sådan maskin genom universum, styrd av den materiella naturen och dess kvaliteter. Därmed är den levande varelsen inte alls fri att handla som han vill, utan är helt behärskad av den materiella naturen, vilken i sin tur står helt under den Högsta Personliga Gudens herravälde.

Så snart den levande varelsen faller offer för materiella begär att härska över den materiella naturen blir han underkastad den materiella naturen, vilken övervakas av den Högsta Själen. Följden av detta blir att man och om igen gör upp planer vilka blir omkullkastade, men i sin dårksp kan man inte inse orsken till dessa misslyckanden. Denna orsak förklaras klart och tydligt i Bhagavad-gita: eftersom man inte har överlämnat sig till Gudomens Högsta Personlighet, tvingas man agera under inflytandet av den materiella naturen och dess stränga lagar. Det enda sättet att bli fri från denna insnärjning är att överlämna sig till den Högste Herren. I människolivet måste den levande varelsen mottaga dessa instruktioner från den Högsta Personen, Krishna. "Gör inte upp några planer för att uppnå lycka och jaga bort lidandet. Ni kommer aldrig att lyckas. Överlämna er bara till Mig."

SB 7.13.30

Konst med mening

Det är egentligen svårt att veta vad som är konst idag. Det går att ställa ut precis vad som helst på ett galleri: några färgklickar på en duk, en säng med skrynkliga lakan och några smutsiga underkläder slängda ovanpå, ett tvättställ, eller vad du vill. Så kallad konst som inte säger någonting. Kanske är det därför som många anser konst vara fullständigt ointressant.

.

Inom Krishnamedvetande är det inte så, där är inte konst avsedd att vara enbart dekorativ eller ett uttryck för konstnärens ego. För en gudshängiven har konsten en mening och funktion; den är avsedd för att höja betraktarens medvetande till en högre nivå. En Krishnamedveten konstnär arbetar som sagt inte för att tillfredsställa det egna egot, för att provocera eller för att bli omtalad och berömd. Han arbetar enbart efter bästa förmåga för att tillfredsställa Krishna. Resultatet blir ett konstverk som - även om det kanske inte är perfekt utfört - inspirerar betraktaren, gör henne filosofiskt stämd, eller får henne att glädjas åt Guds skönhet och Hans lekar med Sina hängivna. Den konst som hjälper en att avancera i Gudsmedvetande är den främsta av alla. Resten kan i bästa fall vara underhållande eller imponera för tillfället, men sedan blir den förr eller senare glömd. Liksom konstnären som målade den.

.

You don't want to be a great artist to satisfy the senses of the public. ... Yesterday, I have been in a Unitarian church and there I saw two pictures of only logs and bamboos, and I was explained by our great artist Govinda dasi that these are modern abstract arts. Anyway, I couldn't see in them nothing but combination of logs and bamboos. There was nothing to impel my Krishna consciousness.

(Srila Prabhupada, Letter 8th April, 1968)

.

Bilden ovan kan man titta på länge tycker jag. Jag tycker det är så fantastiskt med Krishnamedvetande, detta att Gud låter oss komma så nära Honom, att Han, som besitter all makt och styrka, låter Sig tas om hand av Sina hängivna som om Han vore beroende av dem, eller leker med dem som en vän.

Indien!

Indien.

Landet där Krishna valde att uppenbara Sig, landet som var centrum för den stora vediska kulturen; ett land där man än idag kan finna filosofi och gudsmedvetande på högsta nivå.

Jag har haft kontakt med Krishna-medvetande i många år, men av någon anledning har det aldrig blivit av att jag åkt till Indien. Men för några veckor sedan kom jag äntligen iväg.

Det kändes väldigt speciellt att efter så många år få besöka Mathura, Krishnas födelseplats, och framför allt Vrindavana, där Krishna uppenbarade Sina mest förtroliga lekar tillsammans med Sina hängivna.

Först besökte jag dock ISKCONs tempel i Hare Krishna Hill, Delhi.

Detta tempel var det enda bland alla de jag besökte som tillät att man fotograferade inne i tempelrummet. Tyvärr är de flesta indiska tempel strikta på den här punkten: inga kameror!

Varför det är så lyckades jag aldrig riktigt få förklarat för mig, men tydligen finns det någon tanke om att "fotograferande skulle förta det heliga".

Pushpa Arati, ISKCON Hare Krishna Hill, Delhi

Srila Prabhupada ville hålla en mycket hög standard av dyrkan i sina tempel, observera alla hundratals blommor som smyckar altaret! Det finns tre sådana stora altare i templet helgade åt Radha-Krishna, Gaura-Nitai och Sita-Rama.

ISKCONs tempel är en stor anläggning, där man bland annat kan besöka utställningar om Herren Caitanyas liv, multi-media föreställning om Bhagavad-gitas budskap m m.

A C Bhaktivedanta Swami (Srila Parbhupada), ISKCONs grundare, som förde budskapet om Krishna-medvetande till väst.

Jag stod därinne i det vackra tempelrummet och såg den högklassiga dyrkan av Gudsgestalterna, och jag kom att tänka på hur Srila Prabhupada, på sin andlige mästares order, anlände i USA 1965. Alledes ensam, med 20 dollar på fickan samt en låda med böcker: hans översättning av Srimad-Bhagavatams första volym. Detta, och några få personliga tillhörigheter, var allt han ägde.

Srila Prabhupada var lärjunge till den framstående vaishnavan Srila Bhaktivedanta Sarasvati Thakura, och den ende som tog hans önskan om att sprida Krishna-medvetande över hela världen på allvar. Hans starka tilltro till sin andliga mästare gav resultat: idag finns Krishnarörelsen i de flesta länder i världen, och vi har möjlighet att besöka sådana praktfulla tempel som t ex detta i Hare Krishna Hill.

Blandat bloggodis

.
Jag brukar förstås gärna läsa vad andra bloggar om Krishnamedvetande, och här är några godbitar som jag hittat på sistone:

På bloggen I huvudet på en Krishnahängiven hittade jag den här YouTube-länken. Jag hoppas att Bhaktin M ursäktar, men filmen är så rolig att jag bara måste lägga in den här också.

Bhaktin M har också skrivit ett intressant inlägg om avatarer: http://metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.5119




På Sadhus blog kan man läsa Skapelseberättelsen, med mycket fina bilder: http://sadhusblog.blogspot.com/

Jag tycker mycket om att läsa om stora gudshängivnas liv, så jag blev glad när jag hittade den här skildringen av Bhaktivinoda Thakura på OmniRasa Blogg: http://omnirasa.blogspot.com/2008/08/bhaktivinoda-den-sjunde-gosvamin.html

Meditationer

"Jag är Din evige tjänare, men Jag glömde Dig, o Herre. Nu har Jag fallit ned i okunnighetens ocean och blivit betingad av den yttre energin."

(C.C Madhya 20.33)

Mitt minne är inte mycket att hurra för, men ibland så fastnar vissa verser, eller rättare sagt, vissa fraser stannar kvar i minnet. Man känner att här finns det något speciellt viktigt, och man smakar på orden om och om igen, försöker ana deras vikt och transcendentala betydelse.

Som i versen ovan; "men jag glömde Dig, o Herre". I några få korta ord förklaras vår fångenskap i det materiella universum. I ett par meningar uttrycks hela den betingade själens bittra klagan och ånger: "Jag är Din evige tjänare, men jag glömde Dig, o Herre. Nu har jag fallit ned i okunnighetens ocean och blivit betingad av den yttre energin."

O Herre, Ditt heliga namn allena kan fullständigt välsigna de levande varelserna. Och Du har miljontals namn såsom Krishna och Govinda. I dessa transcendentala namn har Du inrymt alla Dina transcendentala energier, och det finns inte ens några stränga regler för hur dessa namn skall reciteras. O Herre, av barmhärtighet har Du gjort det möjligt för oss att komma till Dig genom att sjunga Dina heliga namn, men jag är så drabbad av olyckan att jag inte känner någon dragning till dem.

(Siksastaka, vers 2)

Nästa vers visar vägen ut ur den materiella labyrinten. Här skulle väl de lämpligaste orden för min del vara "men jag är så drabbad av olyckan att jag inte känner någon dragning till dem". Hur ofta har jag inte önskat att jag kunde känna en starkare dragning till Krishnas namn, att åtminstone få känna en uns av deras söta, ljuva smak. "It is also an offense to be unattentive while chanting", är en av de tio förseelserna när man reciterar Krishnas namn. En förseelse som jag gjort mig skyldig till otaliga gånger.

Men det är faktiskt inte de orden som gång på gång upprepas i mitt minne utan de här: "I dessa transcendentala namn har Du inrymt alla Dina transcendentala energier". Det största av mysterier innefattas här i några få ord: det faktum att Herrens namn inte är åtskiljt från Herren Själv. Krishna och Hans namn är identiska. När Guds namn reciteras uppriktigt, så är Han Själv närvarande.

Krishnas barmhärtighet är orsakslös och ofattbar. Han är den mäktigaste och den mest oåtkomlige, men samtidigt står Han att finna genom den enklaste av metoder: helt enkelt genom att minnas och recitera Hans namn kan vi nå Honom. Reciterandet av Krishnas namn är både vägen och målet.

Det är så ofattbart enkelt och samtidigt så svårt för våra komplicerade sinnen; att recitera Krishnas namn så som ett mycket litet barn ropar på sin mor. Inga baktankar, ingen tvekan. Bara en intensiv bön: Älskade Krishna, utan Dig kan jag inte existera.

Hare Krishna Hare Krishna Krishna Krishna Hare Hare / Hare Rama Hare Rama Rama Rama Hare Hare

Hyllning till hängivna

Slutligen gav Sri Caitanya Mahaprabhu rådet: "En person, som uttalar Hare Krishna-mantrat, anses vara en vaisnava. Därför bör ni visa honom all vördnad."
(C.C Madhya 15.111)

Jag har träffat på åtskilliga hängivna genom åren. En del har varit aktiva hängivna några månader och sedan lämnat Krishnarörelsen för något annat, andra fortsätter att tjäna Prabhupadas mission livet ut. Alla har de arbetat för att sprida Prabhupadas budskap, vare sig det gällt predikning, eller hårt arbete med städning, tillagning av prasada, med att arrangera söndagsfester och med att distribuera Prabhupadas böcker. Tålmodigt och utan rädsla har de stått ut med häcklare, dårar och fientligt bemötande när de sjungit Hare Krishna maha-mantrat på gator och torg. Häcklarna skränar en stund, och drar sedan vidare i sin tillvaro av tristess - någon enstaka av dem blir tack vare kontakten med Krishnas namn själv hängiven - men de hängivna återkommer för att sjunga Krishnas namn, år efter år, oförtröttligt.

Den tacksamhetsskuld som vi har till de hängivna går inte att mäta, alla vi som tack vare deras outtröttliga tjänst har fått den unika möjligheten att botas från vår zombietillvaro och minnas vilka vi egentligen är och vad som är vår uppgift.


"Genom att helt enkelt sjunga Krishnas heliga namn befrias man från alla återverkningar av ett syndfullt liv. Man kan fullborda de nio metoderna av hängiven tjänst genom att helt enkelt sjunga det heliga namnet."
(C.C Madhya 15.107)

Jag hittade den här roliga skildringen av ISKCON:s tidiga år och den enorma entusiasm och glädje över att tjäna Srila Prabhupada de tidiga hängivna hade (fast att chanta inuti en torktumlare eller med en plastdunke över huvudet är måhända att gå till överdrift).

http://www.prabhupadaconnect.com/CauselessMercy19.html

My journeys on traveling sankirtan in addition to my own wanderlust during this time allowed me to observe the differences and similarities among Krsna temples from coast to coast in North America. There were many more similarities than differences. For example, a devotee visiting any temple was immediately greeted with obeisances (the kind where you actually get down on the floor) followed by a hug, a flower garland and a big plate of maha prasadam. There was a palpable comaraderie and unity of spirit among devotees during this period and the service rendered by my God brothers and God sisters was accented by dedication, simplicity and unwavering attachment to Srila Prabhupada.

In those days we had no furniture, and everyone slept on the floor. Offensive language was never spoken, and seeing a movie or watching TV was unthinkable. All Laksmi was turned over to the temple treasurer and all personal possessions easily fit in a BTG box. These usually consisted of a Bhagavad-gita, japa beads, a toothbrush, and perhaps a couple articles of clothing. No one ever took a day off or went on vacation. From the moment of waking ‘til the time of rest, devotees would be busy serving Krsna. In fact, it was a general practice that if someone finished their assigned duties they would report to the temple commander with folded hands and request more service.

At that time very few devotees had gone to India and almost all our devotional articles were makeshift western facsimiles. One temple I stayed in had no mrdanga so during kirtan a devotee would play the drum beats on a plastic one gallon jar. We strung our own japa mala from colored beads-red, yellow, green or blue-purchased from local bead shops. Our tilak was made from Fuller’s Earth which turned white when it dried on the body. Our dhotis and saris were cut from bolts of polyester cloth. Householders wore yellow then, and the single men and women both wore saffron. We usually wore t-shirts or button-down shirts, and at one point the turtleneck became a fashion trend. At times, even Srila Prabhupada wore such shirts. A standard element of the Krsna uniform, for both men and women, was the cape -- a rectangular piece of cloth tied at two corners, draped over one shoulder and across the chest (now worn exclusively by sannyasis). Genuine Indian kurtas and saris were rare commodities and if anyone happened to acquire one they became the envy of the temple. For the most part, clothing was communal property and you took what you could get. Dirty clothing was thrown in a barrel, washed and returned in the same barrel. To find a matching pair of socks was like discovering gold. To find matching socks without holes was as rare as pure devotional service. During winter months devotees wore hooded sweatshirts. In colder parts of the country they’d wear a hooded sweatshirt, thermal underwear and an extra pair of socks, which made it really hard to keep flip-flops on when trudging through snow.

Nevertheless, in the morning everyone would rise by 3:30 or 4:00, including those who’d been up most of the night doing service or finishing rounds. We’d brush our teeth with a toothpaste made from baking soda, salt and mustard oil -- a formula given by Srila Prabhupada. In the dead of winter we dutifully took bone chilling, cold showers. Kirk’s was the official soap of the devotees. To save money, bath towels were cut into two or three pieces, so after showering we’d dry off with a terry cloth rag about the size of a hand towel. Fresh razor blades were uncommon and when it came time to shave up, heads were scalped and sikhas hewn with ancient, jagged blades, by God brothers anxious to get to aratik on time. Bloodshed was profuse and occasionally a careless stroke of the razor would transform someone into a Mayavadi.
As Prabhupada said, our recreation was chanting & dancing. This was the grandfather of all aerobics and we really got a workout, often jumping up and down or back and forth non-stop through the entire aratik. This also helped us stay awake because, more often than not, if someone sat down during the morning program it meant they were going to sleep. Even the person giving class would sometimes nod off in the middle of a sentence. But snoozers didn’t dally long with maya because there was always one irritating devotee who would place his mouth about three inches from his sleeping victim’s eardrum and shout, “Hare Krsna!” The typical response was to indignantly insist, “I’m just resting my eyes!” But no one could stay awake long while sitting down. The only exception to this axiom was when devotees took prasadam. Then the principle reversed -- during prasadam, no one could fall asleep even while sitting down. But if you sat down any time other than prasadam, it was just as good as waving the white flag to maya.

The alternative was to stand but then you ran the risk of dozing off and falling over, which is exactly what happened to my God brother, Pratyaya prabhu. Pratyaya had been working non-stop to prepare for Prabhupada’s first visit to San Diego in 1972. In addition to neglecting sleep he told me he had also been neglecting his rounds, believing his service was more important. One morning while he stood listening to Prabhupada’s Bhagavatam class, he nodded out and tumbled over like a bag of rice. Despite Pratyaya’s sacrifices, Prabhupada made it decidedly clear later in his lecture that nothing is more important than finishing your rounds.

The holy name was the linchpin in our relationship with Krsna and devotees went to extreme lengths to stay alert while chanting rounds in the morning. One God brother, in order to hear his rounds clearly and avoid distractions, would chant japa with a 5 gallon plastic bucket over his head. I also heard of one small-framed devotee who chanted his rounds in the utility room while curled up inside the clothes dryer. Pinching, straining, stretching, slapping yourself in the face, running around the block, chanting japa loudly while leaping up and down, plundering the maha sweets, standing in a bucket of cold water, taping eyelids to the forehead, lightly banging one’s head against the wall and shooting each other in the face with squirt guns; these were some of the zany devices devotees employed to stay awake during the brahma-muhurta -- the most sacred period of the day. For visitors, it probably looked like an episode of The Three Stooges.

But devotional service was a declaration of war on the external energy and at times one would lose the battle. This could be something as innocent as getting discouraged on sankirtan, or it could fall under the heading of a bloop. There were three types of bloops. The least serious bloop was when a cook ruined a preparation by burning it, adding too much salt or some other carelessness. The most serious bloop, of course, was when someone left the movement. And the marginal bloop was when someone moved to another temple without authorization from his temple president. Ironically, in this case the other temple would usually see it as Krsna’s arrangement rather than blooping because more often than not, someone had just blooped from their temple and they needed a replacement.

Despite all the wacky behavior there was something very noble about the assembly of devotees. They were sincere and they were trying their very best to please Srila Prabhupada. In addition to following the regulative principles and chanting sixteen rounds, which was inconceivable to the overwhelming majority of the population, devotees had taken upon themselves the enormous task of helping Prabhupada bring Krsna consciousness to millions of forgetful souls.

-----------

"Genom att sjunga Herrens heliga namn upplöser man sin insnärjning i materiell verksamhet. Därefter blir man mycket attraherad till Krishna, och på detta sätt uppväcks ens slumrande kärlek till Krishna."
(C.C Madhya 15.108)

Jag såg ett program på TV häromkvällen om det forntida Egypten. En gång var Egypten världens mäktigaste civilisation och vad finns kvar av den nu? En massa sten och sand. Damm.
Den tidens människor och alla deras drömmar och förhoppningar, lidande och glädje, skratt och tårar är borta för länge sedan. Vad som återstår är några förtorkade mumier.

I den materiella världen är allt samma gamla historia: födsel, några års kamp för tillvaron och sedan döden. Och så börjar det om igen, ändlöst.

Hängivna må befinna sig på olika nivåer av förverkligande och utvecklandet av hängiven tjänst går inte utan en del misstag; vägen till befrielse för andesjälen brukar liknas vid processen att rengöra en diamant från många och tjocka lager smuts. Det tar sin tid. Men så länge en hängiven är uppriktig så är det möjligt för honom/henne att leda den betingade själen till befrielse, trots att den hängivne själv kanske befinner sig på nybörjarstadiet. De hängivna förtjänar all vår respekt och vördnad, trots sina tillfälliga tillkortakommanden.

När Sri Caitanya Mahaprabhu skulle göra sin pilgrimsresa till Vrindavana så rekommenderade de hängivna att Han skulle ta med Sig Balabhadra Bhattacarya som Sin följeslagare.
Bland Balabhadra Bhattacaryas kvaliteter nämndes inte bara att han var en lärd man, utan också att han var okomplicerad och ärlig. Dessa två egenskaper tror jag är nyckeln till hängiven tjänst. Prabhupada kommenterar att "den som inte är falsk kallas sadhu (helig)". Han citerar också det bengaliska ordspråket att "För mycken hängivenhet är symtom på en tjuv", dvs man skall inte framställa sig som en stor hängiven när man inte är det.

Jag var i tonåren när jag kom i kontakt med Krishnamedvetande och i min oerfarenhet så trodde jag länge att alla hängivna bosatta i templet var första klassens eller åtminstone andra klassens hängivna (de hängivna delas upp i tre nivåer allt efter sitt förverkligande i hängiven tjänst).

Så var det naturligtvis inte, men det minskar inte min respekt för de hängivna. Oavsett vilken nivå de befunnit sig på, så har de varit mycket viktiga för mig.

Hare Krishna Hare Krishna Krishna Krishna Hare Hare / Hare Rama Hare Rama Rama Rama Hare Hare

Anarthas

För några år sedan deltog jag i ett intressant seminarium om bl a anarthas. Anartha är sanskrit och härleds från ordet artha = mål, objektiv, syfte.

Anarthas betyder oönskade ting, som hindrar ens hängivna tjänst. Katolikerna har något liknande som de kallar kardinalsynderna. Just det, våra gamla bekanta lusta, girighet, vrede, avund etc.

Det är alltså inte fråga om några yttre hinder, utan om allt det skräp som sedan evinnerliga tider klibbat sig fast i vårt inre sinne (psyket), subtila föroreningar; jäsande och ruttnande förgiftar de vårt sinne och intelligens.

Det är de inre fienderna som är de svåraste att övervinna, de har funnits med oss så länge, och det är de som hindrar vår hängivna tjänst och möjlighet till befrielse från den materiella existensen. Våra egna svagheter är mayas bästa vapen, för det omöjligt att minnas Krishna om man ständigt är absorberad av vrede, lusta eller girighet, för att ta några få exempel; det finns många anarthas att välja på. Just vrede, lusta och girighet beskrivs för övrigt i Bhagavad-gita som de kungliga vägarna till helvetet.

Det är inte lätt att frigöra sig från materiell besmittelse och avancera på vägen mot andligt liv. Det är väl känt inom alla andliga traditioner att några få lyckas, men att många fler förlorar (åtminstone tillfälligt) kampen mot sinnets föroreningar och faller ned.

Anarthas utövar ofta sitt inflytande på ett mycket subtilt sätt, och lyckas man övervinna en anartha så tar en annan vid. Ta till exempel lusta. Lusta och sexbegär är en oerhörd kraft som det är mycket svårt att övervinna. I samma ögonblick som vi glömmer Krishna och vårt förhållande till Honom så får lustan makt över oss. Det är lustan som är grundbulten till vår fångenskap i den materiella existensen.

Den som har styrkan att leva i celibat kan alltså känna sig lyckligt lottad, men det är inte säkert att man blivit alledes fri för det. Lusta behöver inte nödvändigtvis ta sig så grova former som som sexbegär; den kan yttra sig på ett mera subtilt sätt. Stolthet t ex. Den som framgångsrikt utövar självtukt kan komma att känna sig stolt över detta, som förmer än andra. Känner man sig förmer än andra så är det naturligt att man vill ha prestige och omvärldens beundran. Fast beundran är nog vid närmare eftertanke inte tillräckligt, att ha makt och kontroll över omgivningen är ännu bättre. Det här är en klassisk fälla för yogis som utövar sträng självtukt för att uppnå övernaturliga krafter (ett mål som f ö alls inte är andligt utan helt materiellt).

Stolthet är anartha, den förstör de goda resultaten av självtukt. Och så faller man ned igen.

Avund är en annan kraftfull anartha. Nog har vi väl alla känt av det där smärtsamma stinget av avund när vi ser andra som är attraktivare, rikare, populärare eller för den delen: bättre hängivna än vi själva? Avundsjuka är sannerligen inte något behagligt tillstånd, den får oss att lida, och den får oss att orsaka andra lidande.

Avundsjuka är liksom många andra sjukdomar en smittsam åkomma, så det är viktigt att undvika avundsamma människor och deras negativa energi. En starkt avundsam person drar ofta med sig andra i sitt illvilliga beteende, och det är säkert en viktig mekanism inom mobbning tex.

Anarthas liknas symboliskt vid ogräs som stjäl näring från den ömtåliga bhakti-plantan, och om de inte rycks upp med rötterna kommer de att växa om bhakti-plantan och kväva den.

Det är inte en lätt sak att återuppväcka vår kärlek till Krishna. Hängivenheten finns där, eftersom den är den levande varelsens sanna natur, men den täcks av många och tjocka lager av smuts, så avståndet är stort från vår nuvarande position till äkta gudskärlek. Det är en lång väg att gå, mycket lång.

Men jag tror att den långa ojämna vägen blir lättare att ta sig fram på om man är ärlig om sina svagheter. Svagheter går det trots allt att göra något åt. Det viktigaste är erkännandet av sin egen litenhet - inför sig själv och inför andra - och villigheten att lyssna och lära av dem som kommit längre. Det här med att ödmjukt kunna LYSSNA är punkt ett på hängivenhetens väg: det är genom illusion som sinnet blir splittrat och ouppmärksamt, och det är genom att lyssna och läsa från rätt källa som illusionen krossas.

Det absolut värsta man kan göra är att hyckla om sitt tillstånd och låtsas vara mer avancerad än vad man är. Det är en idiotsäker metod att sabotera sitt andliga liv. Dessutom är det ett typiskt nybörjarfel att tro att man är mer avancerad än vad man i själva verket är. Det är värt att komma ihåg att verkligt avancerade själar anser sig inte vara ett dugg avancerade.

Som sagt: det gäller att lyssna och lära med ödmjukhet. Liksom lustan kan kallas den materiella fångenskapen grundbult, så är utgör ödmjukhet grunden för befrielse.

Men det är viktigt att inte blanda ihop ödmjukhet med dålig självkänsla, det är inte alls samma sak. Att ständigt ha dåligt samvete för allting, att upprepa för sig själv att du är värdelös, du gör allting fel, du duger inte....Detta har inget med ödmjukhet att göra. Ödmjukhet är ett sunt tillstånd, dålig självkänsla är en anartha. Man skall visa tolerans och medlidande med andra, men det skadar inte att ha lite tolerans med sig själv också.

En anartha som är ett besvärligt hinder för hängiven tjänst och som jag själv skamset rodnande måste erkänna att jag lider utav (suck), är lättja. En hängiven förväntas stiga upp klockan fyra på morgonen, bubblande av entusiasm.

Men inte bubblar jag inte, jag snarkar vidare till klockan åtta i stället.

Min vandring på hängivenhetens väg kantas av offringar som inte blivit av, rundor på radbandet som inte chantats, resor till tempel som känts för långväga, läsning som visserligen blivit av men som kunde ha gjorts med större uppmärksamhet. Och så vidare.

Det är en livslång kamp. Men det är en kamp som man inte skall ge upp, Krishna hjälper den som försöker nå Honom.



Nrisimhadeva är en speciell form av Gudomens Högsta Personlighet; Han är alltid mycket mån om att beskydda Sina hängivna, både från inre och yttre fiender, och den som ber till Honom får hjälp att förinta anarhtas.
.
Man får vara realist och acceptera att komma över sina svagheter är en process som tar lång tid. Och kräver stort tålamod. Man måste vara realistisk i sina förväntningar och sätta upp gradvisa mål. Rening kan vara smärtsam, men den är nödvändig och välgörande.

Mafuka

Hare Krishna Hare Krishna Krishna Krishna Hare Hare / Hare Rama Hare Rama Rama Rama Hare Hare

PS Kommentera gärna!

Goura Vrindavana

Det var Srila Prabhupadas vision att de hängivna skulle vara självförsörjande och inte så beroende av industrisamhället. Nutidens konstlade ekonomi, som bygger på och är helt beroende av ohämmad konsumtion och rovdrift på naturens resurser, kan kollapsa när som helst. Då är det bra att kunna försörja sig själv så långt som möjligt. Vaisnavas har många gårdar och jordbrukskollektiv runt om i världen, och en av dessa är Goura Vrindavana i Brasilien.

Goura Vrindavana ligger någon mil utanför Paraty, en liten historisk kuststad söder om Rio de Janeiro. Landskapet omkring är helt fantastiskt, med många klippor som reser sig ute i havet, höga berg och delvis tät regnskog. Överallt finns en otrolig grönska och mängder av vackra blommor. Här växer det mesta, ananas, bananer, sockerrör, kokos för att bara nämna några få frukter. De hängivna i Goura Vrindavana producerar främst torkade bananer och sockerrörssirap till salu. Båda smakar sanslöst gott! :)

.

Jag gjorde ett kort besök i Goura Vrindavana för några år sedan och skulle gärna åka tillbaka igen. Avstånden är enorma i Brasilien, men lyckligtvis så ligger Paraty inte så långt ifrån Rio de Janeiro. Först gjorde vi en ca fyra timmars bussresa från Rio de Janeiro, bussen kör längs med kusten söderut, det är en vacker resa med imponerande utsikt (fast mitt den tropiska grönskan vid havet reser sig plötsligt ett kärnkraftverk!!). I Paraty får man ta en taxi vidare ut någon mil på landsväg, och sedan in på en oasfalterad lerväg ut på fälten och vidare upp i skogen. Taxiföraren körde såpass långt han förmådde på den branta och ojämna vägen och sedan fick vi gå ca 20-30 min den sista biten. Vi fick sällskap av en stor hund som följde med oss hela vägen, de hängivna berättade att han verkade gilla att hänga runt Goura Vrindavana och ofta gör de hängivna sällskap när de är ute och vandrar.

.

Det var lite svettigt att gå i den fuktiga värmen, men utsikten var fin. En hängiven mötte oss och visade oss runt och berättade lite, samt bjöd på färskpressad sockerrörssaft, det måste vara bland det godaste jag druckit, vilken skillnad från syntetisk och översockrad juice från snabbköpet! Hennes man höll på med att koka sockerör till sirap på traditionellt hantverkarsätt, utan maskiner.

Med en enkel livsstil och i ett sådant här klimat så blir livet okomplicerat. Vilken otrolig skillnad från det kaotiska och förslummade Rio de Janeiro! Några enkla timmerbyggnader och odlingar, och man klarar sig långt. Däremot så krävs det en hel del hårt arbete förstås, när vi var där så var det fortfarande ett ganska så nytt projekt med ett fåtal hängivna, men sedan dess tycks fler ha kommit till, och nu har man även en del skolundervisning och hälsovård för den lokala befolkningen.

.

Här är en film från Goura Vrindavana:

Världens farligaste sekt?

Jag läste någonstans att Hare Krishna-rörelsen skulle anses höra till världens farligaste sekter (vem som avgör detta framgick inte). Organisationen FRI lär också ha utnämnt Hare Krishna-rörelsen till en av Sveriges farligaste sekter.

????

Jag har hört det där påståendet ett antal gånger genom åren, men på vilket sätt Krishna-rörelsen skulle vara "farlig", har aldrig framgått riktigt.

Men det finns ett antal troliga förklaringar, och den främsta av dem är väl människors rädsla inför det som är nytt och okänt. Visst är det så att indisk kultur och religion är något okänt för många västerlänningar, och det blev nog något av en kulturchock när Hare Krishna-rörelsen framträdde i USA och Europa på 60-talet, men det har ju hunnit gå några år sedan dess, och man tycker att med nutidens mångkultur så borde folk ha börjat vänja sig vid tanken att det finns andra kulturer och tänkesätt än våra. Och sätt att klä sig! Jag kommer ihåg att standardfrågan för ca 20 år sedan var "jamen varför klär ni er så konstigt?" :)

Många blir provocerade av avvikande utseenden, men åtminstone i storstäderna har man hunnit vänja sig vid slöjor, särkar och saris. Den traditionella indiska munkdräkten borde inte uppfattas som så skrämmande längre.

En annan viktig orsak till sektstämpeln är den allmänna misstänksamhet som finns gentemot allt religiöst. Ateismen har fått ett mycket stort inflytande i Sverige. T om kristendomen, etablerad här sedan 1000 år, har blivit allt mer undanskuffad. Många tongivande människor inom vetenskap, kultur, media, politik etc är ateister och det ligger förstås i deras intresse att framställa religion som något suspekt eller rent utav farligt. Och det exempel de mäktiga i samhället ger följs av de övriga. Det är alltså inget gynnsamt samhällsklimat vi har för att etablera religioner.

Krishna-rörelsen har också mött på motstånd från en del kristna som håller fast vid en mera sekteristisk uppfattning; de vill väl inte ha någon konkurrens om själarna.

Ett vanligt missförstånd är att Krishna-rörelsen skulle vara en uppfinning från hippieepoken i USA; en missuppfattning som grundar sig på okunnighet om indisk religion. Det räcker med att studera indisk kultur lite grann för att komma underfund med att Krishna har varit ett älskat ämne inom konst, poesi och filosofi under många århundranden.

Grunden till den moderna Krishna-rörelsen lades under tidigt 1500-tal, av helgonet Sri Caitanya Mahaprabhu, men vaisnavismen är betydligt äldre än så.

För att återkomma till det nutida sekulära samhället, så är det begripligt att Krishnamedvetande kan uppfattas om en utmaning emot våra kulturella normer. Den som vill följa Krishnamedvetandets principer måste ställa sig utanför en del aktiviteter som för många anses vara självklara:

1 En hängiven får inte äta kött, fisk eller ägg.

Inte lika chockerande idag som på 60-talet; det finns många som insett det sjuka med djurslakt, men majoriteten tycker fortfarande att det är ok att djur plågas och dör för att tillfredsställa våra smaklökar....

2 En hängiven får inte berusa sig. Detta innebär att även tobak och kaffe (koffein) är förbjudet.

Att narkotika är skadligt är det förstås ingen diskussion om, och glädjande nog börjar attityderna ändras när det gäller rökning, men alkohol är fortfrande en viktig del av det sociala umgänget, inte minst i Sverige som har en bedrövlig supkultur.

3 En hängiven får inte ägna sig åt hasardspel.

Inklusive Bingolotto, trisslotter och vad det nu heter, hasardspelandets grund är girighet och bedrägeri, och det är många som har förstört sin ekonomi och sina liv pga spelande.

4 En hängiven får inte ha något sexliv utanför äktenskapet.

Man kan lugnt säga att detta är den mest upprörande punkten för många. Sexmissbruket har på de senaste decennierna upphöjts till kult, till hysteri, till ett tvång ..... och abort har blivit en lönsam jätteindustri. Liksom bekämpandet av AIDS och andra "trevliga"sjukdomar.

Många inser förstås att berusning, sexslafs osv är skadligt för både individen och samhället, men samtidigt är hedonismen ett sådant fast etablerat begrepp att de som väljer att ta avstånd från detta för ett högre syfte anses vara suspekta.

Hur mycket pengar FRI tjänar på sin verksamhet vet jag inte, men jag vet att s k deprogrammering har varit en lönande verksamhet i USA, och med all affärsverksamhet är det ju så att man måste argumentera för sin produkt; skapa en marknad. Det har funnits och finns verkligt farliga sekter, men de är ändå inte så många, alltså buntar man ihop seriösa rörelser tillsammans med toksekterna, och propagerar för att de skulle vara farliga. Det är på så sätt man får marknaden att växa.

.

Med Krishna-rörelsen är det ju också så att den är en liten och fredlig rörelse, och anses förmodligen därför vara ofarlig att ge sig på. Märkligt nog så har jag inte sett några muslimska extremrörelser på FRIs lista. Det vore nog för farligt för FRI och andra deprogrammerare.

Amish

Jag tänkte att någon gång då och då skriva något om olika religiösa samfund som jag på något sätt kommit i kontakt med: besökt, passerat, läst om eller sett på film.

Ett sådant samfund är Amish i USA. Jag reste nyligen genom deras hemtrakter i Pennsylvania, och passerade åtskilliga av deras gårdar. Nu går det givetvis inte att bara klampa in i deras hem och börja fotografera; det här är frågan om folk som liksom alla andra vill ha sina privatliv i fred, så jag har lånat några bilder från fotografen Colemans vackra site om Amishfolket:http://www.amishphoto.com/

.

Amishfolkets liv styrs helt av Bibeln. Man har till större delen behållit sitt gamla traditionella sätt att leva vad det gäller klädsel, mat, lantbruk m m. Det innebär att ingen av medlemmarna äger en bil, utan man färdas på det gamla sättet med häst och vagn. Man ser deras vagnar överallt på vägarna. Som en eftergift till biltrafikens faror har alla numera blinkers och varningstriangel på vagnarna (de drivs att ett batteri som finns i vagnen).

Klädseln är också mycket typisk; diskreta färger, gammalmodigt snitt, männen har skägg och kvinnorna uppsatt hår, både män och kvinnor bär alltid hatt utomhus.

Sinsemellan talar de en ålderdomlig tysk dialekt; deras förfäder kom ursprungligen Schweiz och Tyskland. Deras engelsktalande grannar missförstod deras "Deutsch"för att betyda "Dutch", och så döptes området till Dutch Country.

Som jag har förstått det, så är ödmjukhet, enkelhet och sammanhållning något fundamentalt för Amish, och detta utgör förklaringen till att de håller så hårt fast vid sitt traditionella sätt att leva, och inte att de anser att moderna uppfinningar nödvändigtvis måste vara något ont i sig självt. De tar till sig enstaka moderniseringar som kan anpassas till och vara till nytta för deras lantbruk t ex; lantbruk och hantverk utgör för övrigt deras huvudsakliga försörjning. Vad de fruktar är att det moderna konsumtionssamhället med dess prylhysteri skulle skapa fåfänga, konkurrens och splittring mellan församlingens medlemmar, och på sikt förstöra Amishfolkets traditionella livsstil och värderingar, och det har de säkert alledes rätt i; det kan vi ju lätt se många exempel på runt om i världen.

Alltså är ordet "plain" = enkel, vanlig, okonstlad, ett hedersord för Amish (Jmfr med vaisnavas plain living, high thinking)

Och faktiskt har detta lett till Amish har varit mycket mera framgångsrika som lantbrukare än många av deras moderna grannar, det har t om gjorts en del ekonomiska studier för att analysera hur de har kommit att lyckats där andra misslyckats. En av de viktigaste komponenterna är just deras fasta sammanhållning. Alla församlingsmedlemmar ställer solidariskt upp för varandra, vare sig det gäller husbyggen, lantarbete, ekonomiska bekymmer, sjukdom, eller annat. Familjesammanhållningen är också tät; Amish har stora familjer med många barn, och är faktiskt en befolkningsgrupp som växer snabbt; de flesta av barnen väljer att fortsätta att leva i församlingen. Församlingen har egna skolor för sina barn.

För mig var det en fascinerande och smått surrealistisk upplevelse att resa igenom Dutch Country. Tala om kulturkrock att se moderna bilar och vagnar från 1800-talet sida vid sida, att plötsligt möta en grupp människor vandra vid landsvägen som såg ut att ha kommit rakt ut från 1800-talets Europa. Några konflikter mellan Amish och deras moderna grannar tycks dock inte finnas; Amish är respekterade och när en vettvilling vandrade in i en av deras skolor häromåret och sköt ihjäl flera barn och sedan sig själv, så upprördes hela USA.

Det är intressant att studera hur Amish-folket hanterade en sådan fruktansvärd tragedi. Det är uppenbart att förlåtelse är ett viktigt begrepp för dem. Inte nog med att de drabbade familjerna stöttades av den övriga församlingen (och många utomstående), även gärningsmannens anhöriga fick stort stöd och även ekonomisk hjälp av Amishförsamlingen. Många Amish var dessutom närvarande vid mördarens begravning och bad för honom.

Det är imponerande.

....och bortom den

Visst framstår Kartursianordens livsstil på många sätt som mycket lockande; ett enkelt och stilla liv, fritt från alla materiella måsten, med all tid i världen att studera, att be, att dyrka Gud; kort sagt: man ägnar sitt liv åt vad det är avsett för.

I varje fall nästan. För varje människa som försöker att själv avancera andligt, har också skyldigheten att på något sätt försöka hjälpa andra att avancera. Världen är fylld av lidande varelser, och egoism är inte den rätta vägen mot befrielse. Därför har Srila Prabhupada - som själv offrade sitt fridfulla liv som munk i Vrindavana för att predika världen över - påpekat att även om eremiten mycket väl kan vara en avancerad personlighet som uppnått kärlek till Gud, så kan predikanten ändå sägas stå på ett högre plan. Det är naturligt för en hängiven att inte främst tänka på sig själv, utan att framför allt känna medlidande med de lidande varelserna i denna värld.

För vilken möjlighet finns det att befrias från fångenskapen i denna värld, utan barmhärigheten från de stora gudshängivna och deras lärjungar och efterföljare?


The Sound Beyond Silence

"Most people speak because they find speech more tolerable than silence" reads a cheeky T-shirt slogan. A generalization, no doubt, but doesn't it contain a grain of truth? For many stressed and distressed people, even when their mouth is silent their mind is screaming and speech offers an easy distraction from the turmoil within. That's why the Bhagavad-gita (17.16) declares mauna (silence) to be an austerity, not of the mouth but of the mind. Mauna is not the dumb person's reluctance to speak or the talkative person's decision not to speak; it is the calmness of the mind that enables us to hear the guiding voice from God within.

Of course speech and silence both haver their utility. In daily life, speech is a powerful and essential means for communication. Throughout history, social reformers (and deformers) galvanized followers by their power of speech. On the other hand, seekers introspected in silence for enlightenment. Can we then conclude that speech is a vehicle for social transformation and silence for individual transformation?

The concluding aphorism of the Vedanta-sutra, anavrittih sabdat, resolves this dialectic by introducing an intriguing higher dimension: sound beyond silence.
...

Material sound agitates our mind; spiritual sound pacifies it. Material sound aggravates and perpetuates our amnesia; spiritual sound alleviates and eradicates it. Material sound entangles us; spiritual sound liberates us.

Since all sound is voiced through the same mouth, what makes a sound spiritual? Its connection with the source and sustenance of all spirituality: the supreme spiritual being, God.

Spiritual sound - the revealed word of God - is exalted in all the great wisdom traditions of the world. In the Judeo-Christian tradition, St John (1.1) states, "In the beginning was the Word, and the Word was with God, and the Word was God." In the Vedic tradition, hymns, verses, songs, mantras, bhajanas, and kirtanas beckon adventurous spiritualists to higher realms of enlightenment and fullfilment.




The greater the sound's connection with God, the greater its spiritual potency. The sound most intimately connected with us is our own name. The same applies to God. Therefore the most powerful spiritual sound is the holy name of God. Indeed the holy name of God is identical to God, as asserted by the Padma Purana: abhinnatvan namanaminoh. Hence chanting the holy name purifies us by bringing us in immediate and direct contact with God. Mantra meditation - meditation on the mantra composed of the holy names of God - gradually tunes our consciousness to the spiritual level where we can receive the guidance of the Supersoul in the heart, who is identical to the holy name.

Therefore chanting achieves in one swift step what takes mauna two slow, arduous steps: first silence the clamor of the mind, and then perceive the voice of the Supersoul within. The Kali Santarana Upanisad, a scripture containing practices tailored to our current age, unequivocally states., "In this age there is no means for purification other than the chanting of the maha-mantra: Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna, Krishna, Hare Hare/Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare."

Not only does the holy name purify most efficaciously, but also through group meditation on the sound of the holy name, or sankirtana, devotees can simultaneously relish divine bliss and also share it with others. Srila Prabhupada writes, "The topics of Lord Krishna are so auspicious that they purify the speaker, the hearer, and the inquirer." (SB 2.1.1)

Thus spiritual sound synthesizes the virtues of material sound and silence, for it offers us an unique vehicle for simultaneous individual and social transformation.

Caitanya Carana Dasa

http://thespiritualscientist.com/

In i tystnaden....

Into Great Silence (originaltitel: Die Grosse Stille), en dokumentär om kartursianmunkarnas liv, är nog den vackraste film jag sett. Regissören Philip Grönings avsikt var att skapa något som gick bortom en vanlig dokumentär, istället för att betrakta och kommentera munkarna och deras liv utifrån, försöker han att förvandla filmen i sig till ett kloster, och att få tittaren att känna sig som en del av klosterlivet.

Och han har lyckats. Resultatet har inte blivit en film avsedd att underhålla och förströ tittaren, det är en film som kräver en viss uthållighet. Den är över två timmar lång, och i stort sett ingenting händer, i vanlig dramaturgisk mening. Det finns ingen handling, inga kommentarer eller förklaringar till vad vi ser, det är ytterst sällan vi hör någon tala.

Filmaren följer helt enkelt munkarnas vardagsliv, och årstidernas växlingar i naturen som omger klostret. För den som har tålamod, finns det dock oändligt mycket att uppleva i filmen, sinnena skärps för att uppfatta alla detaljer, för att höra alla de små ljud som normalt dränks i nutidens bullrande omvärld.

Det är en meditativ film, en film fylld av frid.



Kartusianorden anses vara den strängaste utav de kristna klosterordnarna.

Munkarna tillbringar större delen av sin tid i ensamhet och tystnad, med undantag för de dagliga gudstjänsterna där man tillsammans sjunger och reciterar de heliga texterna, samt en gemensam vandring en gång i veckan, det enda tillfället där munkarna tillåts tala med varandra.
All övrig tid tillbringar munken ensam i sin cell, i bön, studier eller arbete, allt reglerat av ett strikt schema, där bland annat en 2-3 timmars gemensam gudstjänst varje natt ingår, med början vid kl 1. Cellen är i själva verket ett litet hus, med en liten trädgårdstäppa framför.



Man äter två måltider om dagen, på vintern endast en gång samt bröd och dryck på kvällen. På fredagarna intar man enbart bröd och vatten. Man äter aldrig kött, men däremot är fisk tillåtet.

Måltiderna lämnas i en lucka, och intas i ensamhet, utom en gång i veckan, då man äter tillsammans i matsalen, medan en munk läser högt ur någon andlig text. Munkarna tar sedan en långpromenad tillsammans, där de vandrar två och två tillsammans, efter en stund växlar man om, så att alla får en möjlighet att tala med varandra. I övrigt lämnar man bara klostret när det är absolut nödvändigt, som vid läkarbesök. Man har ingen kontakt med allmänheten. Familjemedlemmar får komma på besök 1-2 gånger om året.

"The primary application of our vocation is to give ourselves to the silence and solitude of the cell. It is holy ground, the area where God and His servant hold frequent conversations, as between friends." (Statutes 4.1)

Som framgår av ovanstående, är detta inte en missionerande orden, utan man koncentrerar sig helt på individens egna befrielse. Man söker ingen kontakt med omvärlden; den som känner dragning till andligt liv får söka sig till dem. Man är ytterst selektiv med vilka som antas som noviser i klostret; det är inte alla som passar för eremitens strikta livsstil.

Vid ett enda tillfälle intervjuas en av munkarna i filmen, en gammal och blind man:

"No, why be afraid of death?

For those who loved God like a father, you see, death isn't to be feared. On the contrary, it's a big reunion, since God, you see, loves us infinitely. He created us through pure love, and when one of us responds to this love, well, it's a big re-finding up there.

In other word, one finds Him once more as a father who loves us infinitely and is very merry.

Well, one has sins, but all sins are affaced as soon as one loves God like a father.

And in practice, the nearer one comes to God, you see, the happier one is. And in practice, that's the goal of our life, that is.

The nearer one gets to God, the happier one is, the faster one goes toward Him, you see. One comes to terms with God. And in practice, one shouldn't be afraid of God. On the contrary, it is a great joy for us, finding a father once more."

Mera att läsa om kartursianorden finns här:

http://www.chartreux.org/en/frame.html

Varför bloggar så få hängivna?

Nedanstående inlägg om Herren Caitanya var denna bloggs etthundraåttonde. Det hurrar vi för: Hurra, hurra, hurra, hurra!
108 är ett lyckobringande nummer med speciell mening inom vaisnavafilosofin, bl a är Krishnas älskade gopier 108 till antalet.

Det är fint att ha möjlighet att blogga om Krishnamedvetande, det ändå något bra som internet har fört med sig trots all smörja som tyvärr finns där.

Men varför är det så få svenska hängivna som bloggar? De som är heltidsengagerade inom Krishnamedvetande har väl så mycket annat att göra att de inte hinner, men det måste ändå finnas många som skulle kunna hinna skriva en stund då och då, vare sig det är frågan om mera avancerade vaisnavas eller "vanligt folk", som jag själv, som helt enkelt är intresserade av Krishnamedvetande. Det vore roligt att finna lite mera meningsfullt bloggande att läsa bland allt babbel som finns i bloggosfären.

Några bloggar som jag lyckats finna:

Bhaktin M
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.5119

Nimaihuset
http://nimaihuset.blogspot.com/

Sadhu
http://sadhusblog.blogspot.com/

Skogstroll
http://skogstroll.blogspot.com/

Wadji tycks ha lagt ner sin blogg?

Den farliga familjen

Bilden visar de mycket speciella Gudsgestalterna Sri Jagannatha, Subhadra och Balabhadra. Jag har alltid tyckt mycket om just den här speciella uppenbarelseformen av Krishna, som jag tycker visar Honom från Hans godmodiga och humoristiska sida. Just nu håller jag på att läsa en bok om Herren Jagannatha i det berömda templet i Jagannatha Puri; en samling av olika berättelser och beskrivningar om hur Han dyrkas.

---------

Men rubriken gäller vad jag läste häromdagen om att något som kallas Evangeliska Alliansen har startat en affischkampanj, kallad Bevara Äktenskapet. På affischerna sägs det att en familj består av mamma pappa och barn.

Detta har tydligen orsakat reaktioner. Jag trodde först att reaktionerna gällde att det var rätt löjligt att påpeka något så självklart, ungefär som att starta en affischkampanj för att tala om att vatten är vått, eller att salt smakar salt.

Men det här är Kali-yuga, och vi befinner oss i det galna Sverige där det kan vara svårt att veta vad som är ett skämt och vad som sägs på fullt allvar.

Alltså blir det hysteriska reaktioner med nedslitna affischer och gråt och skrik om fascism så fort någon vågar andas om ett naturligt biologiskt faktum, välkänt så länge människan existerat. Ända tills nu vill säga. Man väntar med spänning på nästa stollighet. Det kanske blir förbjudet att säga att män har skäggväxt?

Jag läste någonstans att de vill visst ta upp porr i skolundervisningen också; det är väl ingen idé att anta att det är frågan om ett aprilskämt här heller. Srila Prabhupada liknade någonstans moderna skolor vid slakthus för karaktären. Givetvis hade han alledes rätt.

--------

De tre materiella kvaliteterna sattva (godhet), rajas (lidelse) och tamas (okunnighet) har jag skrivit om förut här. När vi ändå är inne på samhällsdebatter, så kan det vara intressant att jämföra hur människor i de olika kvaliteterna debatterar:

En debatt mellan personer i godhetens kvalitet går lugnt och sansat till. Man är villig att lyssna till varandra och försöker gemensamt nå fram till sanningen.

En debattör i lidelsens kvalitet är däremot bara intresserad av att lyssna till sig själv och sina egna argument, och håller hellre monolog än för dialog. Att följa en diskussion mellan två sådana personer kan vara riktigt komiskt, för ingen lyssnar till vad den andre säger.

Och en debattör i okunnighetens kvalitet är egentligen inte intresserad av vem som har rätt eller fel, han är bara ute efter att vinna diskussionen till varje pris, med förolämpningar, lögner eller till och med våld.

-------------------------------------

"O Lord of the demigods, please quickly remove this useless material existence that I am undergoing. O Lord of the Yadus! Please destroy the boundless accumulation of my sinful reactions. Alas! It is certain that Lord Jagannatha bestows His lotus feet upon those who feel themselves humbled and helpless in this world. May that Lord of the Universe kindly become visible unto me."
(Jagannathastakam, Verse 8)

---------------------------------------

Letters from Srila Prabhupada #42

Montreal
3rd August, 1968
His Holiness The Pope, Paul Vl
Vicar of Jesus Christ
State of Vatican City
Rome, Italy

Your Holiness:

Please accept my respectful humble obeisances at Your lotus feet. I beg to introduce myself as an Indian monk, following the Vedic principles of religious life, and at the present, I am in the renounced order of Sannyas (aged 72 years) and preaching God consciousness all over the world. I came to America in 1965, and since then I have many followers belonging to both Christian and Jewish faiths. And I have established 8 centers of Krishna consciousness temples in the USA and Canada. In the month of September, 1968, I am scheduled to go to London on this mission, and maybe I can visit other cities of European countries.

My mission is in the line of Lord Chaitanya, Who is personified Love of Godhead, and Who advented Himself 482 years ago in India, and preached God consciousness all over the country. His mission is to revive God consciousness all over the world, on the basis of Srimad Bhagavatam (Science of God). The principle of Srimad Bhagavatam is that any religious faith which helps a man to develop Love of God, without any motive, and without being hampered by any material condition, is transcendental religion. And the best process or the easist process, in this age especially, is to chant the Holy name of God. From this definition of religion as we find in the Srimad Bhagavatam, the criterion test of religion is how it helps people to develop his dormant Love of God, which is not materially invoked, but it is aroused from within by bona fide association of devotees and hearing about God.

The human form of life is especially meant for this purpose, namely, to invoke the dormant Love of God, because better development of consciousness is found in the human body. Animal propensities for sense gratification is equally found both in man and animals. But the special significance of human life is to achieve Love of God as the prime perfection of life. Unfortunately, at the present moment people are more concerned about the principle of sense gratification, or the animal part of human life, and they are gradually declining in God consciousness. This tendency is very much deteriorating, and because Your Holiness is the Head of a great religious sect, I think we should meet together and chalk out a program for cooperation.

The human society cannot anymore be allowed to continue a Godless civilization at the risk of decreasing truthfulness, hygenic principles, forgiveness, and mercifulness. Because on account of predominance of these principles at the present moment, duration of life, strength, and memory of the human being is decreasing.

The human society is gradually degrading in the matter of religiosity, and justice; and "might is right" is gradually taking the place of morality and justice. There is practically no more family life, and the union of man and woman is gradually degrading to the standard of sexuality. I understand it from reliable sources that people are trying to get your Holiness' sanction for contraceptive method, which is certainly against any religion of the world. In the Hindu religion, such contraceptive method or abortion is considered equivalent to murder.

Therefore, in the matter of sex, the human society is gradually degrading even less than decent animals. As a result of unrestricted sense gratification, even in ordinary dealing, a man cannot trust another man, because the cheating propensity of a man has increased beyond imagination. Attraction of young boys for young girls is no more as a matter of love, but such attraction is only on the basis of sexual potency. As soon as there is slackening of sex life, there is immediately the divorce petition.

In India, which was one day the land of religion and Brahminical culture, things have deteriorated to such an extent that a man in a higher caste is recognized simply by putting a piece of thread on the body as a sign of sanctity. The so-called Swamis are cheating the public because the public also want to be cheated by cheap method of self-realization. They are practicing so-called yoga performances for the matter of reducing fat, and keeping the body fit for sense gratification. If somebody has no sufficient money, it is very hard for him to get justice from the court. And if anyone can simply bluff by so-called advancement of knowledge, he is offered the doctorate degree. If a man is poor, he is at once accepted as non-civilized. If a man is falsely proud, he is accepted as civilized. By frustration, people are gradually becoming communists and hippies, and the guardians of the society must now take up the situation very seriously, without further delay.

The Krishna Consciousness movement is meant for overhauling the whole situation. We are creating men of character, and we are training our disciples to become Lovers of God, or Krishna. From the very beginning, they are trained to refrain from the following four principles of degradation: 1) Sex life outside of marriage, 2) Meat eating, or eating of any animal food, 3.) All forms of intoxication, 4) Gambling and idle sports. The teachings are based on authorized movement of Lord Chaitanya, on the principles of Bhagavad Gita, as the beginning, and Srimad Bhagavatam as the graduation.

I do not wish to prolong the body of this letter further, but if you think that a meeting with You will be beneficial for the human society at large, I shall be very much pleased if Your Holiness will grant me an interview. Thanking you in anticipation for an early reply.
Yours in the service of the Lord,
ACB

Hare Krishna

Lycksalighet

Rätten att ta liv - vad är det som gått fel?

Ack, så underligt det är, att vi är beredda att begå svåra synder, drivna av begär att njuta kunglig lycka.

Bg 1.44

Det har varit mycket våld i media de senaste dagarna, eller rättare sagt; ännu mer än vanligt.

Mopedgäng, dödsmisshandel och tortyr. Se där vår svenska vardag. Och i samtliga fall har det varit mycket unga människor inblandade. Läser man tidningar någorlunda regelbundet så borde man vid det här laget vara rätt så härdad, men det är förbluffande hur fort det går utför, hur antalet människor som saknar alla former av etiska och sociala spärrar för vad man kan göra blir allt fler.

Alla verkar vara så överraskade över vad som hänt, men det borde man egentligen inte vara, de senaste dagarnas händelser utgör i själva verket bara en obönhörligt logisk konsekvens på vad som sker i ett samhälle som gett upp sina värden. Värderelativism är det största hot som ett samhälle kan ställas inför. Man skall väl helst inte låta som en domedagsprofet men det gör jag i alla fall, för jag tror inte att utvecklingen komma leda mot något bättre.

Enligt de indiska Veda-skrifterna så lever vi i Kali-yuga, den mest problematiska av alla tidsåldrar. Ett symptom på Kalis tidsålder är att människan degenereras, fysiskt och inte minst psykiskt, frågan är väl om det någonsin har funnits så många människor med mer eller mindre grava psykiska problem som det gör nu.

När den oönskade befolkningen ökar, skapas en helvetisk situation, både för familjen och för dem som förstör familjetraditonen.

Bg 1.41

Religiösa urkunder bryr sig sällan om vad som är politiskt korrekt; alltså varnar Bhagavad-gita för vad som sker när sexualliberalismen får ta överhanden: En god befolkning i samhället är grunden för fred, välgång och andliga framsteg. En sådan befolkning är beroende av kvinnans kyskhet och trohet. ..... Oansvariga män framkallar också äktenskapsbrott och sålunda översvämmas samhället av oönskade barn, vilket leder till risk för krig och fördärv.

Kyskhet och trohet ja, de var en gång i tiden hedersbegrepp, ett eftersträvansvärt ideal. Så är det inte nu längre.

I Veda förklaras det att människan föds sudra, dvs okunnig och i behov av hjälp och ledning för att bli en civiliserad människa, och den ledningen kommer från de heliga skrifterna samt andligt framstående personer. Tar vi inte emot den hjälpen kommer vi att förbli som djur, och i ett djursamhälle är det bara att förvänta sig att somliga av djuren kommer att bli våldsamma och aggressiva, och utgöra ett hot för de andra.

I det moderna samhället tror man förstås inte på det här, utan har i stället allt mer kommit att överge religionens normer och regler för ett rättfärdigt leverne, och i stället propageras det att vi klarar oss alledes utmärkt på egen hand, utan vare sig Gud eller heliga skrifter; var och en kan gott själv skapa sig ett moralsystem efter eget tycke.

Några absoluta värden behövs liksom inte längre; inte heller någon absolut sanning.

Men stämmer det att vi klarar att skapa en etik själva, och vad händer när vi inte är överens i våra tolkningar av av vad som är etiskt riktigt, eller om det ens finns något behov av etik alls?

Tanken att det enda rättesnöret som behövs för våra handlingar är tillfälliga impulser och önskningar blir allt vanligare. Att alla handlingar har sina konsekvenser tycks allt fler få svårt att inse.

Inte ens den mest omedelbara och synbara konsekvensen: Det lidande vi orsakar andra.

På grund av de onda dåd, som utförs av familjetraditionens förstörare, ödeläggs alla familjeprojekt och sociala välfärdsprogram.

Bg 1.42

Familjen har i alla tider ansetts vara grunden för ett fungerande samhälle. Men familjeliv är ett begrepp som stämmer illa överens med egoismens ideal. Familjelivet kräver trots allt självkontroll, och en hel del uppoffringar. Skall en familj fungera så är det inte bara att ge sig av när det inte känns roligt.

För ett tag sedan pågick en rätt livlig debatt i media om abort. Abort är ju som vi alla vet ett heligt begrepp i Sverige i dag, så jag blev förvånad att en sådan debatt överhuvudtaget fick lov att förekomma i media. Det var beklämmande att läsa förespråkarnas argument, inte nog med att alla hävdar att ett foster egentligen inte skall anses vara en levande varelse; några gick längre och skrev om ofödda barn med avsky, nästan hatiskt. Det är intressant hur abortförespråkarna hela tiden försöker rättfärdiga sig med att ett foster egentligen inte är att betrakta som något levande, barnet börjar leva först i det ögonblick det kommer ut ur moderlivet. Simsalabim.

Resonemanget känns igen, det är ett tema som ständigt återkommer i historien: djuren har inte samma förnuft som vi, alltså har vi rätt att döda dem; människor från Afrika är ociviliserade, alltså har vi rätt att hålla dem som slavar; handikappade kan inte göra samma saker som vi, alltså har vi rätt att mobba och trakassera dem.

Några exempel på vad som sker när vi skall skapa oss vår egen moral.

Hur skall en familj kunna fungera om dess medlemmar ser varandra som utbytbara partners, eller t om som potentiellt oönskade individer som det åtminstone före födelsedatumet är helt ok att eliminera?

För att kunna rasera traditionella moralbegrepp så är det också nödvändigt att få människor att förlora sin tro på auktoriteter. Det är i och för sig inte så svårt i Kali-yuga, där de s k auktoriteterna, dvs andliga, politiska och sociala ledarfigurer, ofta visar sig vara minst sagt opålitliga. "Auktoritetstro" har kommit att bli ett negativt begrepp, men då glömmer man bort att måste lära sig skilja mellan goda och dåliga auktoriteter, eller snarare: äkta och falska sådana. Det är svårt att veta vem man kan lita på, men lyckligtvis så finns fortfarande de religiösa urkunderna där för att hjälpa oss, och det är med den kunskap som finns där som man i sin tur får bedöma vem som är en andligt förverkligad person.

Att uppsöka en andlig läromästare är ett grundläggande begrepp i andligt liv, men även för ett socialt fungerande samhälle; det finns många berättelser i Veda om hur även de mäktigaste politiker och samhällsledare uppsökte vismän för att få råd av dem. Vismännen var de enda som stod över kungen, och dög han inte som rikets ledare så hade de rätt att avsätta honom.

Människan behöver auktoriteter. Det lilla barnet behöver föräldrarnas stöd och beskydd för att kunna växa upp till en harmonisk människa. Elever behöver lärare som leder deras utbildning. Medborgarna behöver samhällsledare som beskyddar dem från inre och yttre fiender och ser till att samhället fungerar. Samhällsledarna behöver i sin tur kompetenta rådgivare, och rådgivarna behöver sina andliga läromästare.

Ingen är fri och oberoende att göra som man känner för, utan konsekvenser. Verklig frihet finns, om än inte i det materiella universum, men den materialistiska tanken om frihet bygger på en illusion. Förkastandet av auktoriteter är livsfarligt, det lämnar människan ensam med sin egen skröplighet. Resultatet blir hjälplösa människor som gradvis och med stigande okunnighet trasslar in sig i allt vanvettigare handlingar, utan några begrepp om rätt eller fel.

Än så länge finns det många som inte känner sig riktigt nöjda med detta. Många blir upprörda när vansinnesdåd inträffar, de inser att det finns handlingar som är moraliskt förkastliga, och de vill att ledarna tar itu med detta. Det är inget att hoppas på. Någon myntade begreppet "hjälplöshetens elit"; det är en bra beskrivning på våra samhällsledare.

Familjen som hotades av mopedgänget lär ha ringt flera gånger efter polis och bett om hjälp. Hjälpen kom aldrig.

.

Alla vet att pojkarna som torterade ihjäl en man snart kommer att vara ute på gatorna igen.

.

Det är så vårt samhälle fungerar.

Det är omöjligt att förhindra desssa oseder enbart genom lagstiftning och polisövervakning, men det är möjligt att bota det inre sinnets sjuka tillstånd med den rätta medicinen, nämligen att förespråka den brahminska kulturens principer, dvs principerna för självtukt, renlighet, barmhärtighet och sannfärdighet.

SB 1.17.24

.

Det är en svår tidsålder att leva i, men allt är ändå inte förlorat. Det finns fortfarande andligt engagerade människor, som förhoppningsvis i framtiden - kanske först när situationen i samhället har blivit outhärdlig - kommer att få ett större inflytande. Och som sagt, den andliga litteraturen finns fortfarande kvar, för att befria oss från allt lidande. Det enda som behövs är viljan att ta till sig vad den har att säga.

Mafuka

Hare Krishna Hare Krishna Krishna Krishna Hare Hare / Hare Rama Hare Rama Rama Rama Hare Hare