Into Great Silence (originaltitel: Die Grosse Stille), en dokumentär om kartursianmunkarnas liv, är nog den vackraste film jag sett. Regissören Philip Grönings avsikt var att skapa något som gick bortom en vanlig dokumentär, istället för att betrakta och kommentera munkarna och deras liv utifrån, försöker han att förvandla filmen i sig till ett kloster, och att få tittaren att känna sig som en del av klosterlivet.
Och han har lyckats. Resultatet har inte blivit en film avsedd att underhålla och förströ tittaren, det är en film som kräver en viss uthållighet. Den är över två timmar lång, och i stort sett ingenting händer, i vanlig dramaturgisk mening. Det finns ingen handling, inga kommentarer eller förklaringar till vad vi ser, det är ytterst sällan vi hör någon tala.
Filmaren följer helt enkelt munkarnas vardagsliv, och årstidernas växlingar i naturen som omger klostret. För den som har tålamod, finns det dock oändligt mycket att uppleva i filmen, sinnena skärps för att uppfatta alla detaljer, för att höra alla de små ljud som normalt dränks i nutidens bullrande omvärld.
Det är en meditativ film, en film fylld av frid.
Kartusianorden anses vara den strängaste utav de kristna klosterordnarna.
Munkarna tillbringar större delen av sin tid i ensamhet och tystnad, med undantag för de dagliga gudstjänsterna där man tillsammans sjunger och reciterar de heliga texterna, samt en gemensam vandring en gång i veckan, det enda tillfället där munkarna tillåts tala med varandra.
All övrig tid tillbringar munken ensam i sin cell, i bön, studier eller arbete, allt reglerat av ett strikt schema, där bland annat en 2-3 timmars gemensam gudstjänst varje natt ingår, med början vid kl 1. Cellen är i själva verket ett litet hus, med en liten trädgårdstäppa framför.
Man äter två måltider om dagen, på vintern endast en gång samt bröd och dryck på kvällen. På fredagarna intar man enbart bröd och vatten. Man äter aldrig kött, men däremot är fisk tillåtet.
Måltiderna lämnas i en lucka, och intas i ensamhet, utom en gång i veckan, då man äter tillsammans i matsalen, medan en munk läser högt ur någon andlig text. Munkarna tar sedan en långpromenad tillsammans, där de vandrar två och två tillsammans, efter en stund växlar man om, så att alla får en möjlighet att tala med varandra. I övrigt lämnar man bara klostret när det är absolut nödvändigt, som vid läkarbesök. Man har ingen kontakt med allmänheten. Familjemedlemmar får komma på besök 1-2 gånger om året.
"The primary application of our vocation is to give ourselves to the silence and solitude of the cell. It is holy ground, the area where God and His servant hold frequent conversations, as between friends." (Statutes 4.1)
Som framgår av ovanstående, är detta inte en missionerande orden, utan man koncentrerar sig helt på individens egna befrielse. Man söker ingen kontakt med omvärlden; den som känner dragning till andligt liv får söka sig till dem. Man är ytterst selektiv med vilka som antas som noviser i klostret; det är inte alla som passar för eremitens strikta livsstil.
Vid ett enda tillfälle intervjuas en av munkarna i filmen, en gammal och blind man:
"No, why be afraid of death?
For those who loved God like a father, you see, death isn't to be feared. On the contrary, it's a big reunion, since God, you see, loves us infinitely. He created us through pure love, and when one of us responds to this love, well, it's a big re-finding up there.
In other word, one finds Him once more as a father who loves us infinitely and is very merry.
Well, one has sins, but all sins are affaced as soon as one loves God like a father.
And in practice, the nearer one comes to God, you see, the happier one is. And in practice, that's the goal of our life, that is.
The nearer one gets to God, the happier one is, the faster one goes toward Him, you see. One comes to terms with God. And in practice, one shouldn't be afraid of God. On the contrary, it is a great joy for us, finding a father once more."
Mera att läsa om kartursianorden finns här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar