En sammanfattning av det nionde kapitlet ges av Srila Bhaktivnoda Thakura. Efter att ha lämnat Vidyanagara besökte Sri Caitanya Mahaprabhu sådana pilgrimsorter som Gautami-ganga, Mallikarjuna, Ahovala-nrsimha, Siddhavata, Skanda-ksetra. Trimatha, Vriddhakasi, Bauddha-sthana, Tripati, Trimalla, Pana-nrsimha, Siva-kanci, Visnu-kanci, Trikala-hasti, Vriddhakola, Siyali-bhairavi, Kaveri-tira och Kumbhakarna-kapala.
Så småningom kom Herren till Sri Ranga-ksetra, där Han omvände en brahmana vid namn Vyenkata Bhatta, som, tillsammans med sin familj, blev hängiven Krishna. Efter att ha lämnat Sri Ranga kom Caitanya Mahaprabhu till Risabha-parvata, där Han träffade Paramananda Puri, som senare kom till Jagannatha Puri. Sedna vandrade Herren Sri Caitanya Mahaprabhu vidare och anlände till Setubandha Ramesvara. Ved Sri Saila-parvata träffade Herren Caitanya Siva och hans hustru Durga förklädda till en brahmana och en brahmani. Därifrån begav Han Sig till Kamakosthi-puri och anlände senare till södra Mathura. Där samtalade Han med en brahmana, som var en hängiven till Herren Ramacandra. Sedan badade Heren i floden Kritamala. På berget Mahendra-saila träffade Herren Parasurama. Sedan gick Han til Setubandha och tog Sitt bad vid Dhanus-tirtha. Han besökte också Ramesvara, där Han återfann några dokument angående Sitadevi, vars illusoriska gestlat kidnappades av Ravana. Herren besökte därefter orterna Pandya-desa, Tamraparni, Nayatri-padi, Ciyadatala, Tilakanci, Gajendra-moksana, Panagadi, Camtapura, Sri Vaikuntha, Malaya-parvata och Kanyakumari. Sedan träffade Han bhattatharierna vid Mallara-desa och befriade Kala Krishnadasa ur deras klor. Herren fann också Brahma-samhitas femte kapitel vid stranden till Payasvinifloden. Han besökte sedan Payasvini, Sringavera-puri-matha och Matsya-tirtha. I byn Udupi såg Han den Gopala-murti som installerades av Sri Madhvacarya. Sedan besegrade Han tattvavadierna i samtal om sastra. Därefter besökte Herren Phalgu-tirtha, Tritakupa, Pancapsara, Surparaka och Kolapura. Vid Sri Ranga-puri mottog Heren nyheter om Sankararanyas försvinnande. Han begav Sig sedan till Krishnavenvaflodens strand, där Han från vaisnava-brahmanerna förvärvade en bok skriven av Bilvamangala, som heter Krishna-karnamrita. Sedan besökte Herren Tapti, Mahismati-pura, Narmada-tira och Risyamuka-parvata. Han gick in i Dandakaranya och befriade de sju palmerna. Därifrån begav han Sig till en plats som kallas Pampa-sarovara och besökte Pancavati, Nasika och Brahmagiri, såväl som källan till floden Godavari, Kusavarta. Sålunda besökte Herren nästan alla heliga platser i södra Indien. Slutligen återvände Han till Jagannatha Puri genom att vandra samma väg tillbaka, efter att åter ha besökt Vidyanagara.
Caitanya-caritamrita
Madhya-lila Kapitel 9
Sri Caitanya Mahaprabhu grundlade hängivenhetens kult överallt. Ingen kunde besegra Honom.
När de sålunda besegrats av Herren Sri Caitanya Mahaprabhu, inträdde alla dessa filosofer och deras anhängare i Hans kult. På detta sätt gjorde Herren Caitanya södra Indien till ett land av vaisnaver.
När de icke-troende hörde om Sri Caitanya Mahaprabhus lärdom, kom de till Honom med stort högmod, och de tog med sig sina lärjungar.
En av dem var ledare för buddistkulten och var en mycket lärd man. För att fastställa deras nio filosofiska slutsatser, kom han inför Herren och började tala.
Fastän buddisterna inte är värdiga debattmotståndare och inte bör ses av vaisnaver, talade Caitanya Mahaprabhu till dem blott för att minska deras högmod.
Buddistkultens skrifter grundar sig först och främst på argument och logik, och de innehåller nio huvudprinciper. Eftersom Sri Caitanya Mahaprabhu vederlade deras argument, kunde de inte grundlägga sin kult.
Srila Bhaktivinoda Thakura påpekar att det enligt buddistkulten finns två sätt att förstå filsoofi. Ett kallas hinayana, och det andra kallas mahayana. Enligt denna väg finns nio principer.
1 Skapelsen är evig; därför finns inget behov av att godta en skapare
2 Denna kosmiska manifestation är falsk (overklig)
3 "Jag är" är sanningen
4 Det förekommer ett kretslopp av födsel och död
5 Herren Buddha är den enda källan till kunskap om sanningen
6 Nirvana-principerna, dvs principerna om förintelse, är det yttersta målet
7 Buddhas filosofi är den enda filosofiska vägen
9 Fromma gärningar, att visa andra bärmhärtighet osv tillråds
Ingen kan nå den Absoluta Sanningen med hjälp av argument. En person kanske är mycket duktig på logik, och en annan kanske är ändå duktigare vad det gäller att argumentera efter som det förekommer så många ordkonster inom logikens område, kan man aldrig komma till den verkliga slutsatsen om den Absoluta Sanningen med hjälp av argument. De som följer de vediska principerna förstår detta. Här kan vi emellertid se, att Sri Caitanya Mahaprabhu besegrade den buddistiska filosofin med hjälp av argument. De som predikar inom ISKCON kommer förvisso att träffa många människor som har tilltro till intellektuella argument. De flesta av dessa människor tror inte på Vedas auktoritet. Likväl accepterar de intellektuell spekulation och argument. Därför måste de Krishnamedvetna förkunnarna vara beredda att besegra andra med hjälp av argument, precis som Sri Caitanya Mahaprabhu gjorde. I denna vers står det klart och tydligt: tarkei khandila prabhu. Herren Sri Caitanya Mahaprabhu framlade så starka argument, att de inte kunde motbevisa Honom och fastställa sin kult.
Den första principen är att skapelsen alltid existerar, men om så är falllet, kan det inte finnas någon teori om förintelse. Buddisterna vidhåller att förintelsen eller upplösningen är den högsta sanningen. Om skapelsen existerar evigt, kan det aldrig vara tal om någon upplösning eller förintelse. Detta argument är inte särskilt kraftfullt, ty genom praktisk erfarenhet kan vi se att materiella ting har början, en mellanperiod och ett slut. Den buddistiska filosofins slutmål är att upplösa kroppen. Detta föreslås eftersom kroppen har en början. På samma sätt är hela den kosmiska manifestationen en gigantisk kropp, men om vi tror att den alltid existerat, så kan det aldrig vara tal om förintelse. Därför är strävan att förinta allting för att uppnå nollpunkten en absurditet. I kraft av vår egen praktiska erfarenhet måste vi godta en begynnelse av skapelsen, och när vi godtagit begynnelsen, måste vi acceptera en skapare. En sådan skapare måste äga en alltgenomträngande kropp, vilket påpekas i Bhagavad-gita. "Överallt finns Hans händer och ben, Hans ögon och ansikte, och Han hör allting. På detta sätt existerar Översjälen. (Bg 13.14)
Den Högsta Personen måste vara överallt. Hans kropp existerade före skapelsen; annars skulle Han inte kunna vara skapare. Om den Högsta Personen är en skapad varelse, kan det aldrig bli tal om en skapare. Slutsatsen är den att den kosmiska manifestationen förvisso är skapad vid en viss tidpunkt, och att skaparen existerade före skapelsen; därför är skaparen inte en skapad varelse. Skaparen är Param Brahman, den Högsta Anden. Materia är inte bara underordnad anden, utan den har också skapats på grundval av anden. När andesjälen träder in i moderlivet, skapas kroppen av materiella ingrendienser som tillhandahålles av modern. Allting skapas i den materiella världen, och följaktligen måste det finnas en skapare, som är den Högsta Anden och som är skiljd från materia. I Bhagavad-gita bekräftas att den materiella energin är underlägsen och att den andliga energin är den levande varelsen. Såväl den lägre som den högre energin tillhör den Högsta Personen.
Buddisterna hävdar att världen är falsk, men detta är inte sant. Världen är tillfällig, men den är inte falsk. Så länge vi har en kropp, måste vi lida av kroppens smärtor och njutningar, fastän vi inte är kroppen. Vi kanske inte tar dessa njutningar och smärtor särskilt allvarligt, men likväl är de faktiska. Vi kan i själva verket inte säga att de är falska eller overkliga. Om de kroppsliga smärtorna och njutningarna är falska, så skulle också skapelsen vara falsk, och följaktligen skulle ingen lägga någon större vikt vid den. Slutsatsen är den, att den materiella skapelsen inte är falsk eller inbillad, utan den är temporär.
Budddisterna vidhåller att principen "jag är" är den yttersta sanningen, men detta utesluter individualiteten av "jag" och "du". Om det inte finns något "jag" och "du", dvs någon individualitet, finns det ingen möjlighet att argumentera. Den buddistiska filosofin är beroende av argument, men det kan inte förekomma några argument om vi endast litar till "jag är". Det måste finnas ett "du" , dvs någon annan person dessutom. Tvåfaldens filosofi - existensen av den enskilda själen och Översjälen - måste finnas där. Detta bekräftas i Bhagavad-gitas andra kapitel , där Herren säger: "Aldrig fanns där en tid då inte Jag existerade, då inte du existerade, eller då någon av dessa kungar inte existerade; ej heller i framtiden kommer någon av oss att upphöra att vara till." (Bg 2.12)
Vi existerade i det förflutna i olika kroppar, och efter förintelsen av denna kropp kommer vi att existera i en annan kropp. Andesjälen är evig, och den existerar i denna kropp eller i en annan kropp. Till och med inom denna livstid erfar vi en existens i en barnkropp, en ynglings kropp, i en vuxen mans kropp, och i en gammal mans kropp. Efter att kroppen förintats, erhåller vi en annan kropp. Den buddistiska kulten godtar också principen för själavandring, men buddisterna förklarar inte klart det nästkommande livet. Det finns 8 400 000 livsarter och i vårt nästa liv kan vi födas in i någon av dessa; vi är därför inte garanterade att få en människokropp.
Enligt buddisternas femte princip är Herren Buddha den enda källan till förvärvandet av kunskap. Vi kan inte godta detta, ty Herren Buddha förkastade den vediska kunskapens principer. Man måste godta principerna för fastställd kunskap, ty man kan inte nå den Absoluta Sanningen endast genom intellektuell spekulation. Om alla är en auktoritet, eller om alla godtar sin egen intelligens som det yttersta kriteriet - vilket är vanligt nuförtiden - kommer skrifterna att tolkas på många olika sätt, och alla kommer att hävda att hans egen filosofi är den främsta. Detta har blivit ett mycket stort problem, och alla tolkar skrifterna på sitt eget sätt och sätter upp sina egna principer för auktoritet. Nu försöker alla och envar fastställa sin egen teori som den Yttersta Sanningen. Buddisternas teori är att förintelsen, nirvana, är det yttersta målet. Förintelsen syftar till kroppen, men andesjälen vandrar från en kropp till en annan. Om så inte vore fallet, hur kan då så många olika kroppar komma att existera? Om den nästkommande födseln är ett faktum, så är också den nästkommande kroppsliga skepnaden ett faktum. Så snart vi acccepterar en materiell kropp, måste vi godta det faktum att kroppen kommer att förintas och att vi måste acceptera en annan kropp. Om alla materiella kroppar är dömda till förintelse, måste vi förvärva en icke-materiell kropp, dvs en andlig kropp, om vi önskar att nästa liv skall vara något annat än falskt. Hur den andliga kroppen förvärvas förklaras i Bhagavad-gita. "Den som känner till Mitt framträdandes och Mina handlingars transcendentala natur föds inte åter i denna materiella värld efter att ha lämnat kroppen, utan uppnår Min eviga boning, o Arjuna." (Bg 4.9)
Detta är den högsta fulländningen genom vilken man kan transcendera vandringen mellan materiella kroppar och återvända hem till Guds rike. Det är inte så att existensen blir en tomhet eller nollpunkt . Existensen fortsätter, men om vi önskar förinta den materiella kroppen på ett positivt sätt, måste vi acceptera en andlig kropp; annars kan det inte vara fråga om evigt vara för själen. Vi kan inte godta teorin att den buddistiska filosofin är den enda vägen, ty det förekommer så många brister i den filosofin. En fulländad filosofi är en filosofi som inte har några brister, och detta är Vedanta-filosofin. Ingen kan utpeka några brister i Vedanta-filosofin, och därför kan vi dra den slutsatsen att Vedanta är den högsta filosofiska vägen vad beträffar förståelsen av sanningen. Enligt buddistkulten är Veda-skrifterna sammanställda av vanliga människor. Om så var fallet skulle de inte vara auktoritativa. Från den vediska litteraturen kan vi förstå, att Brahma strax efter skapelsen upplystes om Veda. Det är inte så att Veda skapades av Brahma, fastän Brahma är den ursprungliga personen i universum. Om Brahma inte skapade Veda, men erkänns som den först skapade levande varelsen, varifrån fick då Brahma den vediska kunskapen? Självklart kom inte Veda från någon vanlig person, född i den materiella världen. Enligt Srimad-Bhagavatam delgav efter skapelsen den Högsta Personen vedisk kunskap i Brahmas hjärta (tene brahma hrida ya adi-kavaye). I början av skapelsen fanns ingen annan person än Brahma, och ändå sammanställde inte han Veda; slutsatsen är därför, att Veda inte sammanställdes av någon skapad varelse. Den vediska kunskapen skänktes av Gudomens Högsta Personlighet, som skapade denna materiella värld. Detta godtas också av Sankaracarya, fastän Sankaracarya inte är någon vaisnava.
.
Det står att barmhärtighet är en egenskap hos en buddist, men barmhärtighet är något som är relativt. Vi visar vår barmhärtiget för någon om är underordnad eller någon som lider mer än vi själva. En överordnad person kan emellertid aldrig vara föremål för vår barmhärtighet. I stället är det vi som är föremål för barmhärtighet från en sådan överordnad person. Att visa någon medlidande och barmhärtighet är sålunda relativt. Den Absoluta Sanningen är inte detta. Förutom detta måste vi också veta vad verklig barmhärtighet är. Det är inte barmhärtighet att ge en sjuk något att äta som är förbjudet för honom. Tvärtom är en sådan handling grym. Om vi inte vet vad barmhärtighet i själva verket är, kanske vi skapar en oönskad situation. Om vi önskar visa verklig barmhärtighet kan vi predika Krishnamedvetande för att återupppliva människornas förlorade medvetande, den levande varelsens ursprungliga medvetande. Eftersom den buddistiska filosofin inte erkänner andesjälens existens, är buddisternas så kallade barmhärtighet bristfällig.
.
Buddistkultens lärare framlade nio pinciper, men Sri Caitanya Mahaprabhu slog dem alla i bitar med Sin kraftfulla logik.
.
Alla spekulerande filosofer och lärda män besegrades av Sri Caitanya Mahaprabhu, och när folket började skratta, kände de buddistiska filosoferna både skam och fruktan.
.
Alla dessa filosofer var ateister, ty de trodde inte på Guds existens. Ateisterna må vara mycket skickliga när det gäller intellektuell spekulation och de kanske är så kallade stora filosofer, men de kan besegras av en vaisnava som är stadigt fäst i sin övertygelse och sitt Krishnamedvetande. Genom att följa Sri Caitanya Mahaprabhu i spåren måste alla predikare som är engagerade i ISKCONs tjänst vara mycket skickliga när det gäller att framlägga kraftfulla argument och besegra alla slags ateister.
9.44-51
. I denna Kalis tidsålder finns inga sanna religiösa principer. Det som finns är de gudshängivna vaisnaverna samt vaisnavernas skrifter om gudshängivenhet. Detta är kontentan av allting.
.
Man måste ha orubblig tilltro till den hängivna tjänstens metod och till skrifterna, som stöder den. Om man med tilltro hör berättelserna om Sri Caitanya Mahaprabhus gärningar, kan man befrias från sin avundsjuka inställning. Srimad-Bhagavatam är avsedd för sådana personer som inte är avundsjuka. I denna tidsålder bör man inte vara avundsjuk på Sri Caitanya Mahaprabhus rörelse, utan man bör sjunga de heliga namnen Hari och Krishna, maha-mantrat. Detta är kontentan av den eviga religionen, som kallas sanatana-dharma. Den verkliga vaisnavan är en ren gudshängiven person, en fullständigt förverkligad själ, och vaisnava-sastra syftar på sruti. Veda-skrifterna, som kallas sabda-pramana, det transcendentala ljudets vittnesbörd. Om man strängt följer den vediska litteraturen och sjunger den Högsta Personliga Gudens heliga namn, befinner man sig i själva verket i den transcendentala lärjungekedjan. De personer som önskar uppnå livets yttersta mål, måste följa denna princip.
9.362
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar