Bhaktivinoda Thakura har i sin Amrita-pravaha-bhasya sammanfattat detta elfte kapitel.
När Sarvabhauma Bhattacarya efter bästa förmåga försökte förmå Sri Caitanya Mahaprabhu att gå med på att träffa kung Prataparudra, vägrade Caitanya Mahaprabhu fullständigt att gå med på hans förslag. Vid detta tillfälle återvände Sri Ramananda Raya från sin regeringspost, och han prisade kung Prataparudra högt i Herren Caitanyas närvaro. Detta gjorde att Herren veknade något. Kungen gav också löften till Sarvabhauma Bhattacarya, som gav en antydan om hur kungen skulle kunna träffa Herren. Medan Herren Jagannatha under Anavasara vilade i femton dagar, gick Sri Caitanya Mahaprabhu till Alalanatha, eftersom Han inte hade möjlighet att se Herren Jagannatha. Senare, när de hängivna från Bengalen kom för att träffa Honom, återvände Han till Jagannatha Puri. När Advaita Acarya och de andra hängivna anlände till Jagannatha Puri, gick Svarupa Damodara och Govinda, Sri Caitanya Mahaprabhus två personliga medhjälpare, för att välkomna dem alla med girlander. Från taket på sitt palats kunde kung Prataparudra se alla de gudshängivna där de kom. Gopinatha Acarya stod på taket tillsammans med kungen, och i enlighet med Sarvabhauma Bhattacaryas instruktioner pekade han ut var och en av de hängivna. Kungen diskuterade de gudshängivna med Gopinatha Acarya, och han påpekade att de gudshängivna tog prasada utan att iaktta de reglerande principer som gäller vid pilgrimsresor. De tog prasada utan att ha rakat sig och underlät att fasta på en helig plats. Likväl ordnade kungen husrum för alla de gudshängivna och såg till att de fick prasada. Sri Caitanya Mahaprabhu talade mycket lyckligt med Vasudeva Datta och andra hängivna. Haridasa Thakura kom också, och på grund av hans ödmjuka och undergivna attityd försåg Herren Caitanya honom med en lugn och avskild bostad i närheten av templet. Därefter delade Herren upp de hängivna i fyra grupper och satte igång sankirtana. Efter denna sankirtana gav sig alla de hängivna iväg till sina respektive nattkvarter.
Caitanya-caritamrita
Madhya-lila Kapitel 11
"Var snäll och ge mig detta rum, ty Jag behöver det. Jag skall sitta på denna avskilda plats och minnas Herrens lotusfötter."
Detta uttalande av Sri Caitanya Mahaprabhu är betydelsefullt. Noviser bör inte försöka imitera detta och sätta sig på en avskild plats för att minnas Herrens lotusfötter genom att sjunga Hare Krishna-maha-mantrat. Vi bör alltid ha i åtanke att det var Sri Caitanya Mahaprabhu Själv som ville ha en sådan plats, antingen för Sig Själv eller för Haridasa Thakura. Ingen kan plötsligt uppnå Haridasa Thakuras nivå och slå sig ner på en avskild plats för att sjunga Hare Krishna-maha-mantrat och minnas Herrens lotusfötter. Blott en upphöjd person som Haridasa Thakura eller Sri Caitanya Mahaprabhu, som personligen visar upp det lämpliga uppträdandet hos en acarya, kan ägna sig åt detta.
För närvarande märker vi att några medlemmar av det Internationella Sällskapet för Krishnamedvetande har en tendens att lämna sitt förkunnelsearbete och i stället slå sig ner på en avskild plats. Detta är inget gott tecken. Faktum är, att Srila Bhaktisiddhanta Sarasvati Thakura har fördömt denna metod för noviser. Att sitta på en avskild plats i avsikt att sjunga Hare Krishna -maha-mantrat betraktas som en bedräglig metod. Det är inte alls möjligt för nybörjare att göra detta. Den oerfarne novisen måste handla och arbeta mycket strävsamt under den andlige mästarens ledning, och han måste förkunna Sri Caitanya Mahaprabhus kult. Endast då han har mognat i hängivenhet kan han slå sig ner på en avskild plats och sjunga Hare Krishna-maha-mantrat såsom Sri Caitanya Mahaprbhu Själv gjorde. Fastän Sri Caitanya Mahaprabhu är Gudomens Högsta Personlighet reste Han oavbrutet över hela Indien under sex år för att därefter dra Sig tillbaka till Jaganntha Puri. Detta handlande bör lära oss en läxa. Även i Jagannatha Puri sjöng Herren Hare Krishna-maha-mantrat vid stora sammankomster i Jagannatha templet. Det viktigt att förstå, är att man inte skall försöka imitera Haridasa Thakura då man just har påbörjat sitt transcendentala liv. Man måste först bli mycket mogen i hängivenhet och på detta sätt erhålla Sri Caitanya Mahaprabhus gillande. Blott då kan man verkligen fridfullt slå sig ner på en avskild plats för att sjunga Hare Krishna-maha-mantrat och minnas Herrens lotusfötter. Sinnena är mycket starka, och om en oerfaren hängiven imiterar Haridasa Thakura, kommer hans fiender (kama, krodha, lobha, moha, mada och matsarya = lusta, vrede, girighet, illusion etc) att störa honom och trötta ut honom. Istället för att sjunga Hare Krishna-maha-mantrat kommer novisen helt enkelt att sova djupt. Förkunnelsearbete är avsett för gudshängivna som är långt framskridna, och när en sådan mogen hängiven ytterligare upphöjs enligt hängivenhetens måttstock, kan han dra sig tillbaka för att sjunga Hare Krishna-mantrat på en avskild plats. Emellertid kommer en person, som bara imiterar avancerat andligt liv, att falla ned, precis som Vrindavanas sahajiyer.
11.176
Sri Caitanya Mahaprbhu citerade därefter följande vers:"Käre Herre! En person som alltid vibrerar Ditt heliga namn med sin tunga är mer upphöjd än en initierad brahmana. Även om han är född i en familj av hundätare och därför, materiellt sett, kanske är den lägsta av människor, är han ärorik. Detta är den underbara effekten av att sjunga Herrens heliga namn. Man kan därför dra slutsatsen, att en person, som sjunger Herrens heliga namn, har utfört alla tänkbara slag av självtukt och stora offer som nämns i Vedaskrifterna. Han har redan badat vid alla heliga pilgrimsorter och studerat alla de vediska skrifterna, och han är i själva verket en arier."
Ordet arier betyder långt framåtskriden. Såvida en person inte är andligt framåtskriden, kan han inte kallas arier. Detta är skillnaden mellan en arier och en icke-arier. Personer som inte är andligt framåtskridna är inte arier. Genom att följa den vediska kulturen, utföra stora offer och strikt följa de vediska instruktionerna kan man bli en brahmana, en sannyasi eller arier. Det är inte möjligt att bli en brahmana, sannyasi eller arier om man inte har de rätta kvalifikationerna. Bhagavata-dharma tillåter aldrig en människa att bli en lättvindig brahmana, sannyasi eller arier. De egenskaper eller kvalifikationer som beskrivs ovan kommer från Srimad-Bhagavatam (3.33.7) och talades av Devahuti, Kapiladevas moder, då hon insåg den hängivna tjänstens (bhakti-yogas) inflytande. På detta sätt lovprisade Devahuti den gudshängivne och poängterade hans storhet i alla avseenden.
11.192
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar