Anarthas

För några år sedan deltog jag i ett intressant seminarium om bl a anarthas. Anartha är sanskrit och härleds från ordet artha = mål, objektiv, syfte.

Anarthas betyder oönskade ting, som hindrar ens hängivna tjänst. Katolikerna har något liknande som de kallar kardinalsynderna. Just det, våra gamla bekanta lusta, girighet, vrede, avund etc.

Det är alltså inte fråga om några yttre hinder, utan om allt det skräp som sedan evinnerliga tider klibbat sig fast i vårt inre sinne (psyket), subtila föroreningar; jäsande och ruttnande förgiftar de vårt sinne och intelligens.

Det är de inre fienderna som är de svåraste att övervinna, de har funnits med oss så länge, och det är de som hindrar vår hängivna tjänst och möjlighet till befrielse från den materiella existensen. Våra egna svagheter är mayas bästa vapen, för det omöjligt att minnas Krishna om man ständigt är absorberad av vrede, lusta eller girighet, för att ta några få exempel; det finns många anarthas att välja på. Just vrede, lusta och girighet beskrivs för övrigt i Bhagavad-gita som de kungliga vägarna till helvetet.

Det är inte lätt att frigöra sig från materiell besmittelse och avancera på vägen mot andligt liv. Det är väl känt inom alla andliga traditioner att några få lyckas, men att många fler förlorar (åtminstone tillfälligt) kampen mot sinnets föroreningar och faller ned.

Anarthas utövar ofta sitt inflytande på ett mycket subtilt sätt, och lyckas man övervinna en anartha så tar en annan vid. Ta till exempel lusta. Lusta och sexbegär är en oerhörd kraft som det är mycket svårt att övervinna. I samma ögonblick som vi glömmer Krishna och vårt förhållande till Honom så får lustan makt över oss. Det är lustan som är grundbulten till vår fångenskap i den materiella existensen.

Den som har styrkan att leva i celibat kan alltså känna sig lyckligt lottad, men det är inte säkert att man blivit alledes fri för det. Lusta behöver inte nödvändigtvis ta sig så grova former som som sexbegär; den kan yttra sig på ett mera subtilt sätt. Stolthet t ex. Den som framgångsrikt utövar självtukt kan komma att känna sig stolt över detta, som förmer än andra. Känner man sig förmer än andra så är det naturligt att man vill ha prestige och omvärldens beundran. Fast beundran är nog vid närmare eftertanke inte tillräckligt, att ha makt och kontroll över omgivningen är ännu bättre. Det här är en klassisk fälla för yogis som utövar sträng självtukt för att uppnå övernaturliga krafter (ett mål som f ö alls inte är andligt utan helt materiellt).

Stolthet är anartha, den förstör de goda resultaten av självtukt. Och så faller man ned igen.

Avund är en annan kraftfull anartha. Nog har vi väl alla känt av det där smärtsamma stinget av avund när vi ser andra som är attraktivare, rikare, populärare eller för den delen: bättre hängivna än vi själva? Avundsjuka är sannerligen inte något behagligt tillstånd, den får oss att lida, och den får oss att orsaka andra lidande.

Avundsjuka är liksom många andra sjukdomar en smittsam åkomma, så det är viktigt att undvika avundsamma människor och deras negativa energi. En starkt avundsam person drar ofta med sig andra i sitt illvilliga beteende, och det är säkert en viktig mekanism inom mobbning tex.

Anarthas liknas symboliskt vid ogräs som stjäl näring från den ömtåliga bhakti-plantan, och om de inte rycks upp med rötterna kommer de att växa om bhakti-plantan och kväva den.

Det är inte en lätt sak att återuppväcka vår kärlek till Krishna. Hängivenheten finns där, eftersom den är den levande varelsens sanna natur, men den täcks av många och tjocka lager av smuts, så avståndet är stort från vår nuvarande position till äkta gudskärlek. Det är en lång väg att gå, mycket lång.

Men jag tror att den långa ojämna vägen blir lättare att ta sig fram på om man är ärlig om sina svagheter. Svagheter går det trots allt att göra något åt. Det viktigaste är erkännandet av sin egen litenhet - inför sig själv och inför andra - och villigheten att lyssna och lära av dem som kommit längre. Det här med att ödmjukt kunna LYSSNA är punkt ett på hängivenhetens väg: det är genom illusion som sinnet blir splittrat och ouppmärksamt, och det är genom att lyssna och läsa från rätt källa som illusionen krossas.

Det absolut värsta man kan göra är att hyckla om sitt tillstånd och låtsas vara mer avancerad än vad man är. Det är en idiotsäker metod att sabotera sitt andliga liv. Dessutom är det ett typiskt nybörjarfel att tro att man är mer avancerad än vad man i själva verket är. Det är värt att komma ihåg att verkligt avancerade själar anser sig inte vara ett dugg avancerade.

Som sagt: det gäller att lyssna och lära med ödmjukhet. Liksom lustan kan kallas den materiella fångenskapen grundbult, så är utgör ödmjukhet grunden för befrielse.

Men det är viktigt att inte blanda ihop ödmjukhet med dålig självkänsla, det är inte alls samma sak. Att ständigt ha dåligt samvete för allting, att upprepa för sig själv att du är värdelös, du gör allting fel, du duger inte....Detta har inget med ödmjukhet att göra. Ödmjukhet är ett sunt tillstånd, dålig självkänsla är en anartha. Man skall visa tolerans och medlidande med andra, men det skadar inte att ha lite tolerans med sig själv också.

En anartha som är ett besvärligt hinder för hängiven tjänst och som jag själv skamset rodnande måste erkänna att jag lider utav (suck), är lättja. En hängiven förväntas stiga upp klockan fyra på morgonen, bubblande av entusiasm.

Men inte bubblar jag inte, jag snarkar vidare till klockan åtta i stället.

Min vandring på hängivenhetens väg kantas av offringar som inte blivit av, rundor på radbandet som inte chantats, resor till tempel som känts för långväga, läsning som visserligen blivit av men som kunde ha gjorts med större uppmärksamhet. Och så vidare.

Det är en livslång kamp. Men det är en kamp som man inte skall ge upp, Krishna hjälper den som försöker nå Honom.



Nrisimhadeva är en speciell form av Gudomens Högsta Personlighet; Han är alltid mycket mån om att beskydda Sina hängivna, både från inre och yttre fiender, och den som ber till Honom får hjälp att förinta anarhtas.
.
Man får vara realist och acceptera att komma över sina svagheter är en process som tar lång tid. Och kräver stort tålamod. Man måste vara realistisk i sina förväntningar och sätta upp gradvisa mål. Rening kan vara smärtsam, men den är nödvändig och välgörande.

Mafuka

Hare Krishna Hare Krishna Krishna Krishna Hare Hare / Hare Rama Hare Rama Rama Rama Hare Hare

PS Kommentera gärna!