De sex Gosvamierna Del 5

Sri Gopala Bhatta Gosvami (1503-1578)

Sommaren 1510 började Sri Caitanya Mahaprabhu sin berömda pilgrimsresa till södra Indien. Efter många dagars vandring anlände han till den lilla staden Sri Rangam, i distriktet Tanjore.

Sri Rangams mest berömda tempel är helgat åt Visnu, och utgör det största Visnu-templet i hela Indien. Staden är känd för att vara ett center för dyrkan av Laksmi och Narayana, en expansion av Radha och Krishna.

Här lärde Herren Caitanya känna de tre bröderna Prabhodhananda Sarasvati, Tirumalla Bhatta, samt Venkata Bhatta, far till Gopala Bhatta. De var samtliga framstående och djupt lärda brahmanas. Han kom att tillbringa regnperiodens fyra månader i Venkata Bhattas hem, och så kom det sig att Gopala Bhatta fick möjlighet att personligen tjäna Herren. Gopala Bhatta hade förmånen att födas i en familj av vaisnavas. Hans föräldrar uppmuntrade honom att ta upp hängiven tjänst, de tillät honom att resa till Vrindavana, och när de gick bort ägnade de sina sista tankar åt Sri Caitanya Mahaprahbu.

Det berättas att under Sri Caitanyas vistelse i Venkata Bhattas hem, så hände det sig att Gopala Bhatta en natt hade en märklig dröm. I drömmen uppenbarade Sig Sri Caitanya inför honom, och avslöjade Sin sanna identitet, samt berättade att Gopala Bhatta i framtiden skulle komma att träffa två juvelliknande personligheter, Sri Rupa Gosvami och Sri Sanatana Gosvami.

När Gopala Bhatta vaknade, gick han omedelbart till Herren Caitanya och berättade om sin dröm, men Herren svarade, att Gopala tills vidare skulle stanna hos sina föräldrar, och först när dessa hade avlidit, kunde han vandra till Vrindavana och där umgås med Sri Rupa och Sri Sanatana Gosvami.

Sri Caitanya instruerade honom också att alltid engagera sig i att lyssna till och sjunga Herrens heliga namn. Detta var Sri Caitanyas sista instruktion till Gopala Bhatta innan Han lämnade Sri Rangam.


När Gopala Bhatta växte upp, blev hans farbror, den framstående Prabhodananda Sarasvati, hans andlige mästare. Från honom lärde han sig sanskrit, poesi, retorik och Vedanta, men viktigast av allt för honom var hågkomsten av Herren Caitanya. Sri Gopala Bhatta kom att bli alltmer omtalad för sin stora lärdom och hängivenhet, och till sist kom den dagen då han var redo att ge sig av till Vrindavana. Väl där välkomnades han av Sri Rupa och Sanatana Gosvami, som också meddelade att Sri Caitanya Mahaprabhu att nu hade Gopala Bhatta Gosvami förenat sig med dem.

Sri Caitanya blev glad över nyheten och bad dem ta hand om Sri Gopala Bhatta som en yngre bror. Herren skickade tillsammans med Sitt brev ett paket åt Gopala Bhatta, som innehöll en del av Hans personliga ägodelar. I Sitt brev skrev Han också några instruktioner speciellt avsedda för Gopala Bhatta: "Förbli alltid oberoende av materiella bekvämligheter och skaffa dig inte någon fast boplats. Tillbringa din tid med att assistera Rupa och Sanatana med att sammanställa transcendental litteratur och studera den också själv noga."

Sri Gopala Bhatta Gosvami tog dessa instruktioner till sitt hjärta. Han kom att författa bl a Sat-kriya-sara-dipika, en introduktion till Jiva Gosvamis Sat-sandarbha och en kommentar till Bilvamangala Thakuras Krishna-karnamrita. Han hjälpte också Sri Sanatana Gosvami att sammanställa Hari-bhakti-vilasa. Sri Sanatana beslöt av tillgivenhet till Gopala Bhatta att utge skriften i hans namn.

På grund av detta har det uppstått en viss kontrovers bland historiker om vem som egentligen är författare till Hari-bhakti-vilasa. Teorin har framförts att Sri Sanatana Gosvami ville att hans verk skulle godtas även av ortodoxa brahmanas, som rynkade på näsan åt det faktum att han en gång i tiden umgåtts med muslimer, och att han därför föredrog att boken utgavs enbart under Gopala Bhatta Gosvamis namn, eftersom denne kom från en respekterad vaisnava-familj.

AC Bhaktivedanta Svami skriver: "The subject matter of Hari-bhakti-vilasa, by Sanatana Gosvami, was collected by Srila Gopala Bhatta Gosvami and is known as Vaisnava smriti."(Madhya 1.35)


Hari-bhakti-vilasa utgör ett viktigt verk om bhakti-yoga. Det är uppdelat i tjugo kapitel, så kallade vilas, som steg för steg tar upp och analyserar de regler och instruktioner som gäller för en vaisnava, samt alla de hinder och fallgropar som kan uppstå på vägen mot ren hängiven tjänst.



Sri Gopala Bhatta Gosvamis Salagrama-silas

En gång gjorde Bhatta Gopala Gosvami en resa till floden Gandaki i Nepal. Där fann han inte mindre tolv salagrama-silas, stenar som utgör en mycket speciell uppenbarelseform av Herren, och han förde Dem med sig tillbaka till Vrindavana.

Där kände han sig dock ovärdig att dyrka stenarna, och gjorde därför en gång den mödosamma resan till Nepal för att lägga tillbaka silas där han funnit Dem. Det sägs att han försökte placera stenarna i floden tre eller fyra gånger, men varje gång hoppade De tillbaka till hans händer.

Gopala förstod då att det faktiskt var Krishnas önskan att han skulle dyrka dessa silas.

Än en gång förde han Dem till Vrindavana, och bar Dem sedan ständigt med sig i en tygpåse om halsen.

1542 började Gopala känna en allt starkare önskan att kunna Herren i en form som lämpade sig för att kläs i vackra dräkter och prydas med smycken. En förmögen köpman hade gett honom dyrbara tyger och juveler för just detta ändamål. Han placerade därför dyrbarheterna inför salagrama-silas och bad om en Gudsgestalt som lämpade sig för dyrkas på detta sätt.



Nästa morgon fann Gopala att en av stenarna, kallad Damodara-sila, hade förvandlat Sig till en vacker Gudsgestalt. Gopala föll till marken och började lycksaligt frambära böner till Herren, och ryktet spred sig snabbt över Vrindavana att något enastående hade hänt.

Sri Rupa och Sri Sanatana, liksom många andra framstående gudshängivna kom rusande för att se denna nya Gudsgestalt, som gavs namnet Radha-ramana.



Radha-ramana dyrkas fortfarande i templet Radha-ramana Mandir, Vrindavana. Templet har byggts om flera gånger, och fick sin nuvarande form 1826.



Radha-ramana är unik inte bara på det sätt Han uppenbarade Sig, utan också för att Han är så liten, endast 30 cm hög. De hängivna insåg fördelen med detta, eftersom muslimska soldater ofta förstörde vad de ansåg vara "avgudar". Radha-ramana var dock så liten, att muslimerna inte lade märke till Honom, utan lät Honom vara ifred.


Sri Gopala Bhatta Gosvamis samadhi-murti

Det berättas att en gång, flera år efter det att Radha-rama uppenbarat Sig, så drabbades Gopala Bhatta Gosvami av starka känslor av avsaknad av Sri Caitanya Mahaprabhu, som då hade lämnat denna värld sedan många år. Plötsligt erinrade han sig att han lovat sin far att han skulle dyrka Herren Caitanya, och han drabbades av starka skuldkänslor för att han nu istället dyrkade Radha-ramana.

I samma ögonblick som han drabbades av dessa känslor, så förvandlade Sig Radha-ramana till Sri Caitanya Mahaprabhu. Än en gång hade Sri Caitanya avslöjat Sin sanna identitet - att Han är densamme som Sri Krishna - för Sri Gopala Bhatta. Precis som i drömmen han hade haft för så många år sedan.


Sri Gopala Bhatta Gosvamis samadhi vid Radha-ramanatemplet i Vrindavana

Ett kännetecken på en framskriden vaisnava är dennes stora ödmjukhet.

AC Bhaktivedanta Swami förklarar i sin kommentar till Caitanya-caritamrita att:

"När Krishnadasa Kaviraja Gosvami bad om alla vaisnavers tillstånd innan han började skriva Caitanya -caritamrita, gav även Gopala Bhatta Gosvami honom sina välsignelser, men han bad honom att inte nämna hans namn i boken. Därför har Krishnadasa Kaviraja Gosvami endast försiktigt nämnt Gopala Bhatta Gosvami i en eller två av Caitanya-caritamritas strofer. "
(Adi 10.105)



Sri Gopala Bhatta Gosvamis samadhi, sedd inifrån

Krishnadasa Kaviraja beskriver Sri Gopala Bhatta Gosvami så här: "Han var alltid sysselsatt med diskussioner om gudskärlek i sällskap med Rupa Gosvami och Sanatana Gosvami."
(Adi 10.105)

Sri Gopala Bhatta Gosvami gjorde sig känd som en stor auktoritet på hängiven tjänst. Han hade stora kunskaper om de transcendentala skrifterna, och var djupt hängiven Herren Caitanyas mission.

Källor:
Caitanya-caritamrita
Steven Rosen: The Six Gosvamis of Vrindavan