De sex Gosvamierna Del 2

Sri Sanatana Gosvami (1488-1558)

Sri Sanatana Gosvami var den äldste av de sex Gosvamierna. Han var, liksom sina två yngre bröder Sri Rupa och Anupama, bland de allra mest framstående av Sri Caitanya Mahaprabhus lärjungar. (Anupama avled tidigt. Han efterlämnade en son, Jiva, som sedermera liksom Sri Sanatana och Sri Rupa, kom att räknas bland de sex Gosvamierna.)

Medlemmarna i Krishnarörelsen tillhör Sarasvati Gosvamis lärjungessuccession, och är således kända som Sarasvatas. Srila Prabhupada förklarar i sin kommentar till Caitanya-caritamrita: "Vördnadsbetygelser frambäres till den andlige mästaren som sarasvata-deva dvs medlem av Sarasvatafamiljen (namas te sarasvate deva), vars mission är att sprida Sri Caitanya Mahaprabhus rörelse (gaura-vani-pracarine) och att kämpa mot impersonalister och tomhetsfilosofer (nirvisesa-sunyavadi-pascatya-desa-tarine). Detta var även Sanatana Gosvamis, Rupa Gosvamis och Anupama Gosvamis plikt." (Adi 10.84)

De tre bröderna Sanatana, Rupa och Anupama var bosatta i Bengalen, som vid den här tiden befann sig under muslimsk ockupation. Det kom att bli så att de engagerades i den muslimske makthavarens tjänst, där de snart hedrades med titeln Mullik. Mullik betyder "herre" och var en titel förbehållen rika och aristokratiska familjer i nära kontakt med den lokala regeringen.

Det faktum att bröderna arbetade för muslimer, togs inte väl upp av den hinduiska befolkningen. Hinduerna hade mycket stränga regler, tex så sades det att om man mötte en muslim, så var man tvungen att utföra vissa ritualer för att sona detta möte. Srila Rupa och Sanatana arbetade alltså för och umgicks dagligen med muslimer, vilket leddes till att de förkastades av de högre hinduiska samhällsklasserna, brahmanerna, fastän de var födda i en respektabel brahmana-familj.

Trots detta gav de aldrig upp sitt stränga efterlevande av de vediska principerna. Sri Sanatana Gosvami författade under dessa år Sadachar Paddhati, en skrift som innehållande instruktioner för den som vill avancera i andligt liv. Sri Sanatana Gosvami var lärjunge till Vidyavacaspati, och hade lärt sig allt om vedisk litteratur från honom. Det sägs att Sanatana var så tillgiven sin andlige mästare att det inte kan beskrivas. Han var också känd för sin stora generositet och hjälpsamhet gentemot fattiga och sjuka, som han dagligen gav allmosor.

Trots den framgångsrika karriären som ministrar vid den muslimske makthavarens hov, var det Sri Rupas och Sri Sanatanas högsta önskan att befria sig från alla världsliga band och helt engagera sig i Herrens tjänst. En natt, i en dröm, uppenbarade sig en vacker munk inför Sanatana och uppmanade honom att färdas till Vrindavana, återupptäcka de bortglömda heliga platserna där, och att predika Krishnamedvetande. När Sanatana nästa dag berättade för Rupa om sin dröm, log denne och förklarade att även han fått samma instruktion, och att Herren Krishna hade nedstigit till denna värld som Sri Caitanya Mahaprabhu, och snart skulle engagera dem i Sin tjänst.

Under tiden som följde, väntade Rupa och Sanatana otåligt på någon sorts tecken eller signal från Herren Caitanya. Till sist frågade de sin mor om råd och hon uppmanade dem att försöka skriva ett brev till Herren. De skrev gång på gång utan att få svar, men till sist kom ett brev från Sri Caitanya Mahaprabhu. Det innehöll endast en enda vers: "När en kvinna har en älskare, försöker hon utföra sitt hushållsarbete extra noggrant för att inte väcka sin mans misstankar. Men i sitt hjärta längtar hon dock alltid efter sin älskade."

Rupa och Sanatana förstod versens innebörd: de skulle fortsätta att utföra sitt arbete för den muslimske guvernören, men i sitt hjärta skulle de ständigt meditera över sin tjänst till Herren.

Det skulle ta ytterligare några år innan de äntligen träffade Sri Caitanya Mahaprabhu personligen i byn Ramakeli, år 1514. Efter detta möte frigjorde sig Sri Rupa och Anupama från alla världsliga band, men Sri Sanatana hade många plikter som minister, och tvingades fortsätta i Nawabens tjänst. Till sist utarbetade han en plan. Han gav ett sjukintyg till nawaben (den muslimske guvernören) och stannade och studerade Srimad-Bhagavatam tillsammans med lärda brahmaner. Nawaben blev misstänksam och for själv hem till Sri Sanatana för att se vad som pågick. När han upptäckte att Sanatana studerade de heliga skrifterna tillsammans med hängivna, blev han rasande och beordrade Sri Sanatana att slå följe med honom på en krigsexpedition till Orissa. Sri Sanatana vägrade och blev satt i fängelse.

När Rupa Gosvami lämnade hemmet, anförtrodde han en del pengar åt en lokal handelsman, detta var ett vanligt system i en tid då det inte fanns några banker. Sanatana Gosvami använde nu dessa pengar till att muta fängelsevakten att släppa fri honom. Därefter gav han sig omedelbart av mot Benares i sällskap med en enda tjänare vid namn Isana. Isana hade utan Sri Sanatanas vetskap med sig åtta guldmynt. På resan stannade de en natt i ett hotell i Bihar. Hotellägaren lyckades på något sätt få reda på att Isana hade flera guldmynt i sin ägo och tog emot männen med översvallande vänlighet. Sri Sanatana blev misstänksam inför denna överdrivna hjärtlighet och frågade sin tjänare om han hade något av värde med sig. Isana erkände att han faktiskt hade med sig guldmynten och Sri Sanatana tog dem omedelbart och överlämnade dem till hotellägaren och bad om hans hjälp att finna vägen genom vildmarken. Hotellägaren erkände förbluffat att han faktiskt tänkt döda dem och lägga beslag på pengarna, men imponerad av Sanatanas rättframhet hjälpte han honom att ta sig genom de svårtillgängliga Hazipurbergen. Sanatana Gosvami var nu helt och hållet på egen hand; tjänaren Isana hade han skickat hem, med det sista återstående guldmyntet.

Efter att ha gjort ett uppehåll hos sin svåger Srikanta, som skänkte honom en vacker och dyrbar filt, lyckades så Sanatana äntligen nå fram till Varanasi, och återförenades med Herren Caitanya. På Herrens befallning rakade han av hår och skägg, och klädde sig som en tiggare. Sin sista värdefulla ägodel, den dyrbara filten, skänkte han till en tiggare. Detta behagade Sri Caitanya Mahaprabhu och han sade: "Eftersom Herren Krishna är mycket barmhärtig, har Han utplånat din dragning till materiella ting. Varför skulle Krishna låta dig behålla en sista bit av materiell bundenhet? Efter att ha besegrat en sjukdom låter en duktig läkare inte någon del av sjukdomen finnas kvar. Det är oförenligt att utöva madhukari samtidigt som man är klädd i en dyrbar filt. man förlorar sin andliga styrka genom att göra detta, och man kommer också att utsättas för löje.
Sanatana Gosvami svarade."Gudomens Högsta Personlighet har räddat mig från den materiella tillvarons syndfulla liv. Genom hans vilja har den sista biten av min dragning till det materiella nu försvunnit." (Madhya 20.90-93)

Sanatana Gosvami undervisades personligen av Herren Caitanya Mahaprabhu angående allt rörande hängiven tjänst. Herren rådde också Sanatana Gosvami att författa böcker i detta ämne, inklusive en bok med anvisningar om vaisnava-aktiviteter. Det var också Hans önskan att Sanatana skulle återfinna de svunna heliga platserna i Vrindavana. Efter två månaders undervisning från Herren Caitanya Mahaprabhu avreste så Sanatana Gosvami till pilgrimsorten Vrindavana.

Efter besöket i Vrindavana återvände han till Jagannatha Puri för att åter få träffa Herren och också sina bröder Rupa och Anupama. Resan blev strapatsrik, Sri Sanatana åt och drack mycket litet, och sov under ett nytt träd varje natt. Under sin färd genom Jharikhanda-skogen råkade han bada och dricka från förorenat vatten, och blev som resultat smittad med en svår hudsjukdom. När han kom fram till Jagannatha Puri fick han veta att hans yngste bror Anupama avlidit och att Sri Rupa just avrest till Vrindavana.

Sri Sanatana Gosvami kunde ändå glädja sig åt umgänget med den ytterst framstående hängivne Sri Haridasa Thakura. Sri Caitanya Mahaprabhu brukade besöka Haridasa Thakura varje dag, och då träffade Han även Sanatana. För att visa Sin tillgivenhet för Sanatana brukade Han omfamna honom. Detta besvärade Sri Sanatana mycket, han var alltid mycket ödmjuk och kände sig inte värdig att omfamnas av Honom. Dessutom hade hans hudsjukdom blivit såpass svår att han nu var täckt av variga öppna sår, som smetade av sig på Herren när denne omfamnade honom.

Situationen blev outhärdlig för Sanatana Gosvami, och han beslöt begå självmord genom att kasta sig framför de massiva hjulen på Sri Jagannathas vagn under den årliga Ratha-yatra-festivalen. Herren Caitanya förstod dock vad som pågick i Sanatans sinne, och frågade honom om det inte var så att Sanatana överlämnat sig till kropp och själ till Herren Krishna? Vad hade han då för rätt att förstöra vad som var Herrens egendom, dvs kroppen? Det är Herren och inte vi själva som beslutar när det är dags att ge upp kroppen som vi befinner oss i.
Sri Sanatana lyssnade och förstod att självmord är något syndfullt och att det var hans plikt att fortsätta tjäna Herren efter bästa förmåga.
Därefter omfamnade Sri Caitanya honom igen och Sanatana botades omedelbart från sin sjukdom.

Sri Sanatana Gosvami var alltid en mycket ödmjuk person, och ansåg sig aldrig vara förmer än andra. Ett välkänt exempel på detta var när han skulle vandra till Jagannatha-templet. Eftersom vägen fram till templet trafikerades av många av Sri Jagannathas hängivna, ansåg sig inte Sri Sanatana vara värdig att färdas den vägen. Istället vandrade han längs med havsstranden, och han var så fylld av hängivna känslor att han inte ens märkte att hans fötter blev fulla med brännblåsor av den heta sanden. Sri Caitanya Mahaprabhu var mycket nöjd med Sanatanas ödmjukhet och stora respekt för Herren Jagannathas tempel.

Sri Sanatana Gosvami stannade i Jagannatha Puri i ett år och sedan återvände han till Vrindavana. Vrindavana såg på den tiden inte alls ut som idag. Det fanns inga tempel, utan endast tomma fält. Platserna där Herren Krishna lekt var sedan länge bortglömda. Det var Sanatana Gosvami som kom att uppföra Vrindavanas allra första tempel, Madana-mohana-templet. Idag finns det ca 5000 tempel i Vrindavana.



Gudsgestalten Madana-mohana är mycket gammal och grävdes troligen ner när muslimerna invaderade Indien, för att gömmas undan marodörerna. Muslimerna plundrade och förstörde många tempel, av girighet och för att de trodde att där försiggick avgudadyrkan.

Det sägs att Sanatana Gosvami hade en dröm där han såg en mycket vacker gudsgestalt dyrkas av en enkel brahmana-präst. Sanatana tyckte att gudsgestalten skulle kunna dyrkas på ett mera storslaget sätt, för att attrahera många människor till Krishnamedvetande. Men i drömmen vägrade prästen att lämna ifrån sig gudsgestalten.

Nästa dag vandrade Sanatana Gosvami som vanligt runt för att tigga allmosor, och råkade under sin vandring passera ett hus där en fattig brahmana bodde. När Sanatana steg in i huset såg han samma gudsgestalt som han sett i sin dröm. Men precis som i drömmen vägrade den fattige prästen att att lämna ifrån sig gudsgestalten.

Han gav inte med sig förrän Madana-mohana Själv kommit till honom i en dröm och bett honom ändra sitt beslut. Nästa dag överlämnade prästen Madana-mohana till Sri Sanatana Gosvami, som till en början dyrkade gudsgestalten i en hydda. Senare lät han uppföra ett storslaget tempel på platsen där hyddan stått. Hur han lyckades finansiera detta är också en intressant historia:

En förmögen salthandlare brukade transportera sitt gods på en båt till marknaden i Agra. Men en dag så gick båten på grund, precis i närheten av Sanatanas hydda. Salthandlaren blev desperat, men Sanatana förklarade för honom att om han bad till Madana-mohana om hjälp, så skulle det säkert lösa sig. Salthandlaren började som han blivit instruerad att be till Madana-mohana, och båten gick omedelbart loss från grundet. Salthandlaren Kapoor kunde så fortsätta till Agra, och sålde sitt salt med god förtjänst. Han kände att han stod i tacksamhetsskuld till Madana-mohana, och finansierade uppförandet av templet, som blev färdigt någon gång på 1580-talet.





Det finns en annan rolig berättelse som ger bakgunden till salthandlarens missöde med sin båt.
Det är en berättelse som visar vilket nära och personligt förhållande Krishna har med Sina hängivna, och hur Han behandlar dem som Han vore helt beroende av de hängivna:

Srila Sanatana Gosvami dyrkade alltså till en början Madana-mohana i en enkel hydda, och eftersom han var en fattig tiggarmunk så hade han mycket begränsade resurser för sin dyrkan.
Varje dag gräddade han ett enkelt bröd gjort av lite vetemjöl och vatten, som han offrade åt gudsgestalten. Sri Krishna accepterar gärna våra offringar, det gör inget om de är enkla, bara de utförs med kärlek och hängivenhet. Men efter att dag efter dag ha blivit erbjuden enkelt bröd och inget annat började Madana-mohana att tröttna på den stränga dieten och frågade Sanatana Gosvami varför det jämt och ständigt måste vara samma tråkiga bröd, kunde han inte ordna något annat att offra till Honom. Sanatana Gosvami svarade att nej, det var inte möjligt. Han hade fullt upp med att skriva böcker, för det hade Sri Caitanya Mahaprabhu beordrat honom, så han hade inte tid att springa runt och försöka arrangera ingrendienser eller att laga mat. Madana-mohana fick vara så snäll att tåla sig med den enkla dieten alternativt arrangera något bättre Själv.

Nästa dag gick en båt lastad med salt på grund....


Efter att ha etablerat dyrkan av Madana-mohana, började Sri Sanatana på allvar med sitt författarskap. Bland några av hans böcker finns Hari-bhakti-vilasa, Brihat-Bhagavatamrita, Dashama-tipani och Dashama-charita.

Brihat-Bhagavatamrita är delad i två delar, och handlar om utövandet av ren hängiven tjänst.
Den första delen är en analys av vedisk kunskap, inklusive en detaljerad beskrivning av universums olika planeter. Den beskriver också olika sorters hängivna, från nybörjare till de allra mest avancerade. Brahma beskrivs tex som karma-misra-bhakti, ett exempel på hängiven tjänst blandad med en önskan efter fruktbärande handlingar. Siva är i sin tur ett exempel på hängiven tjänst blandad med önskan om kunskap; jnana-misra-bhakti. Detta innebär att karma-kandis, människor fästa vid fruktbringande handlingar kommer att dras till Brahma, och att jnanis, spekulerande filosofer dras till Siva.

Prahlada sägs representera santa-rasa, neutral hängiven tjänst, eftersom hans tjänst främst består i att frambära böner, i motsats till aktivt tjänande.

Hanuman är ett exempel på dasya-rasa, aktivt tjänande, eftersom han är den idealiske tjänaren.
Pandava-bröderna representerar sakhya-rasa, hängiven tjänst i vänskap, Yasoda och Nanda Maharaja, vatsalya-rasa, föräldrakärlek, och gopierna med Srimati Radharani i spetsen representerar äktenskaplig kärlek, madhurya-rasa.

I Brihata-Bhagavatamritas andra del skildras den andliga världens härlighet, liksom processen för frigörelse från den materiella världen.

Dashama-tipani är Sri Sanatanas kommentar till Srimad-Bhagavatams tionde del.


Srila Sanatana Gosvamis samadhi-mandhir


“It is said that once a poor brahmana worshiped Lord Siva for a benediction, and Lord Siva advised the devotee to go to see Sanatana Gosvami. The devotee went to Sanatana Gosvami and informed him that Lord Siva had advised him to seek out the best benediction from him (Sanatana). Sanatana had a touchstone with him, which he kept with the garbage. On the request of the poor brahmana, Sanatana Gosvami gave him the touchstone, and the brahmana was very happy to have it. He now could get as much gold as he desired simply by touching the touchstone to iron. But after he left Sanatana, he thought, “If a touchstone is the best benediction, why has Sanatana Gosvami kept it with the garbage?” He therefore returned and asked Sanatana Gosvami, “Sir, if this is the best benediction, why did you keep it with the garbage?” Sanatana Gosvami then informed him, “Actually, this is not the best benediction. But are you prepared to take the best benediction from me?” The brahmana said, “Yes, sir. Lord Siva has sent me to you for the best benediction.” Then Sanatana Gosvami asked him to throw the touchstone in the water nearby and then come back. The poor brahmana did so, and when he returned, Sanatana Gosvami initiated him with the Hare Krsna mantra. Thus by the benediction of Lord Siva the brahmana got the association of the best devotee of Lord Krsna and was thus initiated in the maha-mantra, Hare Krsna, Hare Krsna, Krsna Krsna, Hare Hare/ Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare.”

SB 4.7.7

Källor:
Sri Caitanya-caritamrita
Steven Rosen: The Six Gosvamis of Vrindavan