De sex Gosvamierna Del 7

Sri Jiva Gosvami (1513-1598)

Sri Jiva Gosvami är känd som den främste predikaren och filosofen utav de sex Gosvamierna. Han var en oerhört flitig författare och debattör.

Sri Jiva Gosvamis far var Anupama, Sri Rupa och Sanatana Gosvamis yngre bror. Anupama gick bort tidigt, och Sri Jiva var bara ett barn när han blev faderlös. Det gjorde ett djupt intryck på honom, och det sägs att han förlorade allt intresse för materiell lycka, och istället ägnade sina tonår åt att studera skrifterna.

När Jiva Gosvami var tjugo år gammal avled också hans mor.Nu fanns det alltså inget längre kvar som band honom till familjelivet, och han beslöt ge sig av till Vrindavana för leva med sina farbröder Sri Rupa och Sri Sanatana. Först besökte han dock Navadvipa, Herren Caitanyas födelseplats, där Sri Nityananda Prabhu mötte honom och visade honom alla de heliga platserna.

Han uppmuntrade Jiva Gosvami att fara till Vrindavana, men rådde honom att först besöka Varanasi, och där studera för den framstående vaisnavan Madhusudana Vacaspati.

Sri Jiva Gosvami var en begåvad elev, och blev mycket kunnig inom vedanta-filosofin. Han författade Sarvasangvadini, ett verk som snart blevt omtalat för författarens stora kunskaper.

Benares Hindi University har än idag en avdelning ägnad åt studiet av Sri Jiva Gosvamis skrifter.
Sri Jiva Gosvami blev dock inte kvar så länge i Varanasi, han längtade efter att få träffa sina farbröder Rupa och Sanatana och han mindes också Sri Nityananda Prabhus instruktion.

I Vrindavna välkomnades han av de övriga fem Gosvamierna som tog honom under sitt beskydd. Sri Jiva Gosvami bad först Sri Sanatana Gosvami att bli hans andlige läromästare, me pga sin ödmjukhet vägrade denne, och han hänvisade Jiva Gosvami till sin bror Rupa istället.

Rupa Gosvami accepterade Jiva som sin lärjunge, men först ville han testa hur pass allvarligt menad hans önskan att bli initierad var. Jiva fick allt möjligt arbete att utföra; förbereda tillbehören för dyrkan av gudsgestalten, tigga allmosor, laga mat, massera Sri Rupas ben, preparera palmblad för honom att skriva på m m. Sri Rupa blev snart övertygad om Jivas ödmjukhet och allvar.

Några månader efter att Jiva Gosvami initierats anlände en känd boklärd till Vrindavana. Hans namn var Rupanarayana Sarasvati. Han var välkänd som en mycket skicklig och fruktad debattör som besegrat otaliga motståndare. Det var vanligt i den tidens Indien att lärda män reste runt och utmanade varandra på filosofiska debatter. De mest framgångsrika blev mycket berömda och ärade. Rupanarayana besatt stor lärdom, men hans stolthet var ännu större. Han brukade föra med sig dokument som han ville att den besegrade motståndaren skulle skriva under, för att intyga sitt nederlag.

Rupanarayana hade hört talas om Sri Rupa och Sanatana Gosvami, om hur lärda och skickliga logiker de var, och visste att det skulle öka hans berömmelse om han lyckades besegra dem. Han begav sig till dem och utmanade dem omedelbart på en debattduell.

Rupa och Sanatana var dock inte alls intresserade av den uppblåste Rupanarayana, utan avböjde att debattera med honom. I sin besvikelse började Rupanarayana att anklaga dem för att vara bluffmakare. För att bli av med honom, svarade Sri Rupa och Sanatana att visst, deras rykte var överdrivet, i själva verket var de inte alls så lärda och de var fullständigt ovärdiga att debattera med en sådan framstående debattör som Rupanarayana.

Belåten med sig själv drog Rupanarayana fram de sedvanliga intygen som han insisterade att Sri Rupa och Sanatana skulle skriva på, och därmed medge att de besegrats av honom. Bröderna skrev på och därmed var saken utagerad för deras del.

Rupanarayana blev högfärdigare än någonsin och skröt hej vilt med hur han hade besegrat de framstående bröderna. Men så fick han höra talas om att de hade en brorson, Sri Jiva Gosvami, som också sades vara mycket lärd. Rupanarayana beslöt sig för att besegra även honom, för att göra sin berömmelse fullständig.

Han utmanade Jiva Gosvami, och skröt över hur lätt det hade varit för honom att besegra Jivas farbröder. Det blev för mycket för Jiva; han antog utmaningen.

I sju dagar satt de sedan och debatterade på Yamunas strand, och Jiva besegrade Rupanarayana fullständigt. Denne gav sig skamset iväg från Vrindavana och hördes aldrig av igen. Jiva gav sig glatt iväg till Rupa Gosvami för att berätta de goda nyheterna. Rupa Gosvami var dock inte imponerad. "Ingen", förklarade han för sin skamsne brorson, "som njuter av att förödmjuka andra för att framhäva sig själv, passar för att leva i Vrindavana. Kan man inte behärska sin stolthet så skall man inte ingå i försakelsens livsordning."

Jiva gav sig av från till Vrindavana till Mathura där han stannade en tid. Han praktiserade sträng självtukt för att försona sitt misstag. Det sägs att han bl a beslöt anta ett tysthetslöfte för ett års tid.

Under tiden fick dock Sanatana Gosvami reda på vad som hänt och gick för att tala med Rupa. "Det är en av Herren Caitanyas instruktioner som du inte följer", sade han till sin bror. "Vilken då?", frågade denne förvånat. "Recitera alla Herrens instruktioner, och jag skall tala om när du kommit fram till den", svarade Sanatana.

Rupa började recitera tills han kom fram till frasen "jiva doya"= "vänlighet mot alla levande varelser". "Jiva" betyder "levande varelser", men var ju också Jiva Gosvamis namn. Rupa Gosvami skrattade gott åt Sanatanas vitsighet och bad Jiva Gosvami att komma hem igen.
Man skall inte missförstå denna historia och tro att Jiva begick något egentligt fel.

AC Bhaktivedanta Swami förklarar i sin kommentar till Caitanya-caritamrita:

Givetvis var det rätt att Jiva Gosvami hindrade en sådan oärlig lärd person från att utge sig för att ha besegrat Srila Rupa Gosvami och Sanatana Gosvami, men på grund av sin bristande bildning hänvisar sahajiyerna till denna händelse då de anklagar Srila Jiva Gosvami för att avvika från ödmjukhetens princip. De vet emellertid inte att ödmjukhet och undergivenhet är på sin plats när ens egen ära blir kränkt. Men när Herren Visnu eller acaryerna förolämpas bör man inte vara ödmjuk och undergiven, utan bör handla. ...... Man bör tolerera förolämpningar mot sig själv, men när förolämpningar riktas mot överordnade, såsom andra vaisnaver, bör man varken var ödmjuk eller undergiven; man bör vidtaga lämpliga åtgärder i syfte att motverka sådana förolämpningar. Detta är plikten för den som tjänar en guru och vaisnaver. Vem som helst som förstår principen av evig tjänst till gurun och vaisnaverna kommer att uppskatta Srila Jiva Gosvamis handlande i samband med den så kallade lärdes seger över hans guruer, Srila Rupa och Srila Sanatana Gosvami.(Adi 10.85)

Sri Jiva Gosvami var en beslutsam och orädd predikant, och han inspirerade många till att ta upp hängiven tjänst. Hans berömmelse spreds över hela Indien, och år 1570 kom den muslimske kejsaren Akbar för att få en audiens med honom. Akbar var en tolerant muslimsk härskare, och det sägs att mötet med Jiva Gosvami gjorde ett sådant djupt intryck på honom att han beordrade att fyra tempel skulle konstrueras i Vrindavana: Madana-Mohana, Govinda-deva, Gopinatha och Jugala-Kishora.


Sri Damodara. Denna gudsgestalt tillverkades personligen av Sri Rupa Gosvami.

Akbar hade en förmögen tjänare, Alisha Chaudhari, som köpte en bit mark att fritt disponeras av Sri Jiva Gosvami. Jiva tog detta som en möjlighet att ordna proper dyrkan av gudsgestalterna Radha-damodara som Rupa Gosvami en gång skänkt honom. Han lät därför konstruera det sedermera så berömda Radha-Damodhara-templet.

Vid templets gårdsplan finns det flera rum belägna, som av tradition brukar hyras ut som bostad åt heliga vismän. AC Bhaktivedanta Swami bodde där sex år innan han 1965 for till Amerika för att sprida Krishnamedvetnade världen över. Det var har han skrev de första tre volymerna av sin översättning och kommentar av eposet Srimad-Bhagavatam.

Sri Sri Radha-Damodara

Sri Jiva Gosvami var en mycket produktiv författare. Åtminstone tjugofem verk är kända:

1) Harinamamrita-vyakarana
(2) Sutramalika
(3) Dhatusangraha
(4) Krishnarcana-dipika
(5) Gopal-virudavali
(6) Rasamrita-sesha
(7) Madhava-mahotsava
(8) Sankalpa-kalpa-vriksha
(9) Bhavartha-sucaka-campu
(10) Gopal-tapani-tika
(11) Brahma-samhita-tika
(12) Rasamrita-tika
(13) Ujjvala-tika
(14) Yogasara-stavaka tika
(15) Agnipurana-stha-Gayatri-bhashya
(16) Padma-puranokta Krishna-padapadma-cihna
(17) Sri Radhika-kara-pada-sthita-cihna
(18) Gopal-campu, Purva and Uttara divisions
(19) Krama-sandarbha
(20) Tattva-sandarbha
(21) Bhagavat-sandarbha
(22) Paramatma-sandarbha
(23) Krishna-sandarbha
(24) Bhakti-sandarbha
(25) Priti-sandarbha

Till de mest kända verken hör en sanskritgrammatik, Hari-namamrita-vyakarana, som använder Guds namn till att förklara sanskritreglerna. AC Bhaktivedanta Swami har kommenterat att den som studerar denna grammatik kommer att både lära sig sanskrit och bli en gudshängiven.

Ur Caitanya-caritamrita:

Srila Jiva Gosvami sammanställde i synnerhet en bok vid namn Bhagavata-sandarbha, även kallad Sat-sandarbha, som utgör essensen av alla skrifter. Genom denna bok kan vi uppnå en slutgiltig förståelse av hängiven tjänst och av Gudomens Högsta Personlighet.

Han sammanställde också boken Gopala-campu, som utgör kärnan av all vedisk litteratur. I denna bok har han uppenbarat Radhas och Krishnas hänryckta kärleksutbyten och lekar i Vrindavana.

I Sat-sandarbha fastställer Srila Jiva Gosvami sanningarna om transcendental kärlek till Krishna. På detta sätt utvecklade han 400 000 verser i alla sina böcker.

(Antya 4.229-231)

Gopala-campu är en detaljerad och poetisk skildring av Radhas och Krishnas gemensamma lekar.
Den är uppdelad i två delar. Första delen skildrar i trettiotre kapitel lekarna i Vrindavana, och andra delen som består av trettiosju kapitel, skildrar lekarna i Mathura och Dvaraka.

Till Sri Jiva Gosvamis mera kända verk hör också Krama Sandarbha, som är en utförlig kommentar av Srimad-Bhagavatams tolv böcker, men det är Sri Bhagavata-sandarbha (Sri-sandarbha) som sägs vara Sri Jiva Gosvamis viktigaste verk. I Caitanya-caritamrita sägs detta verk (bestående av sex delar) vara den slutgiltiga beskrivningen av den hängivna tjänstens yttersta mål.

"Gosvamierna utförde uppgiften att predika om hängiven tjänst på grundval av ett analytiskt studium av all konfidentiell vedisk litteratur. Detta skedde i överenstämmelse med Sri Caitanya Mahaprabhus befallning. På detta sätt kan man förstå den ytterst förtroliga hängivna tjänsten i Vrindavana."

Av detta framgår att äkta hängiven tjänst är grundad på den vediska litteraturens slutsatser. Hängiven tjänst måste förvärvas ur vedisk kunskap. Gudshängivna personer som är verkligt allvarliga uppnår bhakti, vetenskaplig hängiven tjänst, genom att lyssna till vediska skrifter. Man skall inte skapa något som grundar sig på sentimentalitet.
Madhya 1.34

Ytterligare beskrivningar av Rupa Gosvamis, Sanatana Gosvamis och Jivas Gosvamis böcker finns i Caitanya-caritamrita: Madhya-lila Del 1, 1.33-45

Källa :
Caitanya-caritamrita
Steven Rosen: the Six Gosvamis of Vrindavan