Matsya

Det är klart att en del kan börja klia sig i huvudet när de hör att Gud en gång uppenbarade Sig som fisk. Även Maharaja Pariksit, en av huvudpersonerna i eposet Srimad-Bhagavatam där berättelsen om Matsya står, blev förbryllad och frågade: "I vilket syfte antog Gudomens Högsta Personlighet den avskyvärda skepnaden av en fisk, precis på samma sätt som en vanlig levande varelse antar olika skepnader under karmas lag? Fisken är sannerligen en fördömd livsform, som är fylld av fruktansvärda smärtor. O mästare! Vad är syftet med denna inkarnation?" (SB 8.24.2-3) Men man måste komma ihåg att Herrens storhet inte är ensidig; Han är fullständigt oberoende och fri att uppenbara Sig varhelst Han behagar. Således uppenbarar Han Sig inte bara i människosamhället utan ibland även i djurens rike.

.

Jag har alltid tyckt om historien om Matsya, Herrens inkarnation som fisk. Det är väl för att jag tycker om alla berättelser där Herren Krishna kärleksfullt behandlar Sina hängivna som om Han vore fullständigt beroende av dem.

.

I Srimad-Bhagavatam (Bok 8, Kapitel 24) skildras Matsya så här:

.

För att erhålla den Högsta Personliga Gudens välsignelser, idkade kung Satyavrata självtukt genom att fasta från allt utom vatten. En gång när han utöförde denna självtukt vid Kritamala-flodens strand och med sin kupade händer skänkte offergåvor i form av vatten, fann han en liten fisk. Fisken bad kungen om skydd. Den bad kungen att han skulle placera den på ett tryggt ställe. Fastän kungen inte visste att den lilla fisken var Gudomens Högsta Personlighet Själv, tog han hand om den och förvarade den i en vattenkruka. Fisken, som var Gudomens Högsta Personlighet, önskade visa Sin kraft för kung Satyavrata, och därför utvidgade Han genast Sin kropp på sådant sätt att Han inte längre kunde hållas kvar i vattenkrukan. Då flyttade kungen fisken till en stor damm, men dammen blev också för liten. Därefter placerade kungen fisken i en sjö, men sjön visade sig också olämplig. Slutligen lade kungen fisken i havet, men inte ens havet kunde hysa fisken. Då förstod kungen att fisken inte var någon annan än Gudomens Högsta Personlighet, och han bad Herren tala om Sin inkarnation som fisk. Gudomens Högsta Personlighet, som var nöjd med kungen, upplyste honom om att hela universum inom en vecka skulle komma att översvämmas och att fiskinkarnationen skulle skydda kungen, såväl som risier, örter, frön och andra levande varelser i en båt, vilken skulle vara fästad vid fiskens horn. Efter att ha sagt detta försvann Herren. Kung Satyavrata betygade sin vördnad för den Högste Herren och fortsatte att meditera på Honom. I sinom tid kom översvämningen, och kungen såg en båt som närmade sig. Efter att ha gått ombord tillsammans med lärda brahmaner och heliga personer, dyrkade han Gudomens Högsta Personlighet och lovprisade Honom i böner. Den Högste Herren finns i allas hjärtan, och således undervisade Han Maharaja Satyavrata och de heliga personerna om vedisk kunskap från hjärtats inre.

.

----------------

.

En annan mycket intressant sak i den här berättelsen är det stycke där Maharaja Satyavrata förklarar varför den andlige mästaren är så viktig för den betingade levande varelsen:

.

Kungen sade: De, som sedan urminnes tider förlorat kunskapen om självet och som på grund av okunnighet är insnärjda i det materiella, betingade livet, fyllt av lidande, förvärvar, genom Herrens nåd, möjligheten att träffa Hans hängivna. Jag godtar denna Högsta Personliga Gudom som den högste andlige mästaren.

.

Gudomens Högsta Personlighet är i själva verket den högste andlige mästaren. Den Högste Herren känner till allting om den betingade själens lidande, och därför uppenbarar Han Sig i denna materiella värld, ibland personligen, ibland som en inkarnation och ibland som en auktoriserad levande varelse, som verkar å Hans vägnar. Herren är alltid engagerad i att hjälpa de betingade själarna på många sätt. Den Högste Personlige Gudens representat, som verkar för att sprida Krishnamedvetande, erhåller också ledning från den Högste Herren, så att han kan agera korrekt när han utför Herrens order. En sådan person kanske verka vara en vanlig människa, men eftersom han agerar å den Högste Personlige Gudens, den högste andlige mästarens, vägnar, kan han inte betraktas som vanlig.

.

Eftersom han förväntar sig lycka i denna materiella värld, utför den dåraktiga, betingade själen fruktbringande gärningar vilka blott slutar i lidande. Genom att tjäna Gudomens Högsta Personlighet blir man emellertid fri från dessa falska begär efter lycka. Måtte min högsta andlige mästare hugga sönder de falska begärens knut i mitt hjärtas inre.

.

För att erfara materiell lycka engarerar sig den betingade själen i fruktbringande gärningar, vilka i själva verket försätter honom i ett tillstånd av materiellt lidande. Eftersom den betingade själen inte känner till detta, anses han befinna sig i avidya, dvs okunnighet. På grund av falska förhopppningar om lycka, blir den betingade själen insnärjd i den materiella verksamhetens olika planer.

.

Den som önskar bli fri från den materiella insnärjningen måste hänge sig åt tjänsten till Gudomens Högsta Personlighet och befria sig från okunnighetens besmittelse, vilken innefattar fromma och ogudaktiga gärningar. På så sätt återfår man sin ursprungliga identiet, liksom en bit guld eller silver blir fri från smuts och renas när den behandlas med eld. Måtte denna outtömliga Högsta Personliga Gudom bli vår andlige mästare, ty Han är alla andra andliga mästares ursprunglige andlige mästare.

.

Människolivet är till för att man skall genomgå självtukt så att ens existens renas. Man fortsätter att vandra i födelsens och dödens kretslopp på grund av besmittelsen från den materiella naturens kvalitet. Syftet med människolivet är därför att renas från denna besmittelse, så att man kan återfå sin andliga skepnad och slippa genomgå detta kretslopp av födsel och död. Den rekommenderade metoden för rening är gudshängiven tjänst.

Fastän vi inte är så gynnade att vi kan ha direkt kontakt med den Högste Herren är vi ändå gynnade eftersom Herrens representant är lika god som Herren Själv, ty en sådan representant säger ingenting som inte har sagts av Gudomens Högsta Personlighet. Sri Caitanya Mahaprabhu ger en definition av guru: "En genuin guru är den som undervisar sin lärjunge helt enligt de principer som talats av Krishna." En äkta guru har accepterat Krishna som guru. Man kan inte bli guru om man inte vet vad Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, och Hans inkarnation önskar.

.

Varken halvgudarna, de så kallade guruerna eller några andra människor, kan, självständigt eller tillsammans, skänka barmhärtighet som uppgår till ens en tiotusendedel av Din. Jag önskar därför ta min tillflykt till Dina lotusfötter.

.

Det står skrivet: "Människor i allmänhet, som motiveras av materiella begär, dyrkar halvgudarna för att mycket snabbt få åtnjuta de fruktbringande resultaten." Vanliga människor blir för det mesta aldrig hängivna Herren Visnu eftersom Herren Visnu aldrig blir den hängivnes orderuppfyllare och leverantör. Herren Visnu skänker aldrig till en hängiven välsignelser som kommer att skapa ytterligare begär efter välsignelser.

Alla välsignelser man erhåller från halvgudarna är obeständiga. Eftersom halvgudarna själva existerar i ett begränsat tidsperspektiv, är deras väslsignelser också obeständiga, och de saknar bestående värde. De som eftersträvar sådana välsignelser har ett ringa mått av kunskap. Herren Visnus välsignelser är inte av detta slag. Genom Herren Visnus nåd kan man bli helt fri från materiell besmittelse och komma tillbaka hem till Guds rike.

.

Liksom en blind människa godtar en annan blind människa som sin ledare, accepterar de människor, som inte känner till livets mål, som sin guru en person som själv är en okunnig dåre. Men vi är intresserade av självförverkligande. Därför godtar vi Dig, Gudomens Högsta Personlighet, som vår andlige mästare, ty Du kan se i alla riktningar och är allvetande som solen.

.

En materialistisk så kallad guru undervisar sin materialistiska lärjunge om ekonomisk utveckling och sinnesnjutning, och på grund av denna undervisning fortlever den dåraktiga lärjungen i okunnighetens materiella tillvaro. Men Du, o Herre, skänker kunskap som är evig, och den intelligenta person som mottar sådan kunskap försätts mycket snabbt i sitt ursprungliga, naturliga tillstånd.

(SB 8.24.46-51)