Sri Raghunatha dasa Gosvami (1495-1571)
Raghunatha dasa Gosvami var den förste av de sex gosvamierna att träffa Sri Caitanya Mahaprabhu. Sri Raghunatha var då bara femton år gammal, och hans fader var starkt emot att han skulle träffa Herren. Han anade helt riktigt, att mötet med en sådan framstående och avsagd personlighet som Herren Sri Caitanya Mahaprabhu skulle få hans son att överge familjelivet för ett liv som tiggarmunk. Det blev en intensiv diskussion, som slutade med att Raghunatha rymde hemifrån för att få möjlighet att umgås med Herren Caitanya.
Sri Raghunatha dasa Gosvami föddes i byn Chandpur i västra Bengalen. Hans släkt var känd över hela Bengalen för sina enorma rikedomar, men också för medlemmarnas stora fromhet.
Redan som barn undervisades han om vaisanvismens principer av den framstående hängivne Balarama Acarya, som kände Sri Haridasa Thakura, en av Sri Caitanya Mahaprabhus närmaste följeslagare. Tack vare Balarama Acarya fick Raghunatha träffa Haridasa Thakura, ett möte som gjorde stort intryck på honom, och i början av tonåren utvecklade han, trots sin ringa ålder, allt djupare insikter i vetenskapen om hängiven tjänst.
Han var alltså mycket lycklig över att se Sri Caitanya Mahaprabhu, och det blev ett intensivt och rörande möte. Så fort Sri Raghunatha Gosvami fick syn på Herren, föll han omedelbart ned inför Hans lotusfötter och vidrörde dem. Han stannade sedan kvar hos Sri Caitanya Mahaprabhu tio dagar; tills Sri Caitanya fortsatte sin resa till Jagannatha Puri. Raghunatha Gosvami återvände då hem igen till sin familj.
Fyra år senare, när Sri Raghunatha var nittion år, fick han åter en möjlighet att träffa Herren Caitanya. Sri Caitanya Mahaprabhu hade då återvänt från Sin pilgrimsresa i södra Indien.
Sri Raghunathas far, som vid det här laget resignerat, tillät sin son resa till Herren Caitanya, som då befann Sig i Santipura, men skickade med honom en ståtligt följe, som det anstod en förmögen man. Man kan ana att detta inte riktigt var i Sri Raghunathas smak; hans högsta önskan var att avsäga sig alla rikedomar och släktförbindelser, och endast leva för att tjäna Sri Caitanya Mahaprabhu. Herren Caitanya predikade dock tålamod för Raghunathta och uppmuntrade honom att än en gång återvända hem till sin familj; när tiden var mogen skulle Krishna kalla honom till livet som tiggarmunk, och då skulle han säkerligen bli fri från alla materiella band.
Så blev det att Sri Raghunatha dasa Gosvami efter en veckas samvaro med Herren Caitanya än en gång återvände till sin familj. Han gifte sig med en vacker flicka, och engagerade sig till det yttre i familjens affärer, men i sitt hjärta tänkte han bara på det ögonblick då han skulle få engagera sig helt och hållet i Herrens tjänst.
Hans familjeliv skulle dock inte vara så länge; endast ett par år. En dag fick Raghunahtas farbror allvarliga problem. När Sri Raghunatha dasa Gosvamis farbror gjorde en överenskommelse med den muslimska regringen om att samla in skatter, förlorade den tidigare tjänstemannen sin position. Han beslöt att hämnas. Han övertygade den lokale makthavaren, Nawab Hussain Shah, om att Sri Raghunathas far och farbror i själva verket lade beslag på en del av skattepengarna för egen del. Han påpekade också att de hade stor makt och inflytande, och kunde komma att utgöra ett hot för Nawaben själv.
Hussain Shah lät omedelbart skicka soldater för att arrestera Sri Raghunathas far och farbror, men de hann fly. Kvar i hemmet fanns endast Sri Raghunatha dasa Gosvami, och soldaterna fängslade honom istället. Den muslimske tjänstemannen hotade honom med tortyr om han inte talade om var släktingarna befann sig, men det var något hos Sri Raghunahta som fick honom att avstå från att göra allvar av sina hot, för innerst inne var muslimen rädd för att slå honom. Sri Raghunatha blev vare sig rädd eller arg äver situationen, utan talade så vänligt och bevekande till den muslimske tjänstemannen att denne slutligen började gråta och lät frige honom.
Därefter ordnade Sri Raghunatha dasa Gosvami ett sammanträffande mellan muslimen och sin farbror, allt ställdes till rätta, och lugnet återvände till familjen.
Sri Raghunatha kände dock att han var nu var mogen för att överge familjelivet. Han hade hört sägas att Sri Nityananda Prabhu befann Sig i närheten, i byn Panihati, där Han hade stora framgångar i Sitt predikoarbete. Sri Nityananda Prabhu var en av Herren Caitanyas allra närmaste följeslagare, och Raghunahta dasa Gosvami visste att det enda sättet att få Herrens nåd var att tillfredsställa denne Hans närmaste följeslagare. Än en gång beslöt Raghunatha sig för att rymma hemifrån.
Det första rymningsförsöket misslyckades; hans far fångade in honom och lät föra honom tillbaka till hemmet. Detta upprepades gång på gång. Raghunata dasa Gosvamis mor blev alltmer förtvivlad och bad fadern att hålla Raghunahta genom att binda honom med rep, men fadern svarade: "Vår son har rikedomar som kan mäta sig med Indras, himmelens konung, och hans hustru är lika vacker som en ängel. Allt detta kunde dock inte binda hans sinne. Hur skall vi då kunna hålla denne pojke kvar hemma genom att binda honom med rep? Herren Sri Caitanya Mahaprabhu har till fullo förlänat honom Sin barmhärtighet. Vem kan hålla en sådan Caitanyacandras galning hemma?"
Nästa dag gick Sri Raghunahta för att träffa Herren Nityananda Prabhu.
En beskrivning av Sri Raghunatha dasa Gosvamis möte med Nityananda Prabhu och den stora festival som följde finns att läsa här:
Dagen efter den stora festivalen Nityananda Prabhu samtalade med Sri Raghunatha Gosvami:
På morgonen, efter att ha tagit Sitt bad i Ganges, satte Sig Nityananda Prabhu tillsammans med Sina följeslagare under samma träd som tidigare.
Raghunatha dasa begav sig dit och dyrkade Herren Nityanandas lotusfötter. Genom Raghava Pandita framlade han sin önskan.
"Jag är den lägsta bland människor, den mest syndfulle, fallne och fördömde. Icke desto mindre önskar jag uppnå Sri Caitanya Mahaprabhus beskydd."
"Likt en dvärg som vill fånga månen har jag många gånger försökt så gott jag har kunnat, men jag har aldrig haft någon framgång."
"Varje gång jag försökt ge mig iväg och överge mina familjeband hölls jag olyckligtvis kvar av min far och mor."
"Utan Din nåd kan ingen erhålla skydd hos Sri Caitanya Mahaprahbu, men om Du är barmhärtig kan till och med den lägsta av människor uppnå tillflykten vid Hans lotusfötter."
"Trots att jag är ovärdig och mycket rädd för att framlägga denna önskan ber jag Dig att visa mig Din särskilda barmhärtighet, genom att bevilja mig skydd vid Sri Caitanya Mahaprahbus lotusfötter."
"Placera Dina fötter på mitt huvud och skänk mig välsignelsen att jag utan svårigheter kan uppnå Sri Caitanya Mahaprahbus beskydd. Jag ber om denna välsignelse."
Efter attt ha hört denna vädjan från Raghunatha dasa log Herren Nityananda Prabhu och sade till alla de hängivna. "Nivån av Raghunatha dasas materiella lycka är lika hög som Indras, himmelens konung."
"Trots att Raghunatha dasa är belägen i sådan materiell lycka tycker han inte alls om den, tack vare den barmhärtighet som förlänats honom av Sri Caitanya Mahaprabhu. Var därför barmhäriga mot honom och ge honom välsignelsen att han mycket snart kommer att uppnå skydd under Caitanyas lotusfötter."
(Antya 6.126-135)
Herren Nityananda Prabhu kallade därefter till Sig Raghunatha dasa. Han placerade Sina lotusfötter på Raghunatha dasas huvud och började tala.
"Min käre Raghunatha dasa," sade Han, "eftersom du arrangerade festen på Ganges strand kom Sri Caitanya Mahaprahbu hit enbart för att visa dig Sin barmhärtighet."
"Genom Sin orsakslösa nåd åt Han det platta riset med mjölk. Efter att ha sett de hängivnas dans på kvällen åt Han sedan Sitt kvällsmål."
"Herren Sri Caitanya Mahaprahbu, Gaurahari, kom personligen hit för att befria dig. Du kan nu vara övertygad om att alla de hinder som var avsedda för att binda dig har försvunnit."
(Antya 6.138-141)
Efter att skänkt pengar och guld till de hängivna återvände så Sri Raghunatha dasa Gosvami hem en sista gång.
En tid senare försökte han åter fly från hemmet, och denna gång lyckades det. Efter att ha vandrat i tolv dagar anlände han till Jagannahta Puri. Under denna vandring var han så absorberad i tankar på Sri Caitanya Mahaprabhu att han bara åt under tre av dessa tolv dagar.
Han blev varmt välkomnad av Herren som omfamnade honom, och sedan, när han såg hur mager och smutsig Raghunatha dasa var efter sin långa vandring, bad Han sin sekreterare Svarupa Damodara ta hand om honom och ge honom prasadam.
Från att ha levat hela sitt liv med alla bevämligheter och lyx, var nu Raghuantha dasa fri att leva som han alltid velat; som en asket.
I Caitanya-caritamrita berättas det:
Raghunatha dasa förblev under Svarupa Damodaras omvårdnad, och Govinda försåg honom med rester av Sri Caitanya Mahaprabhus mat i fem dagar.
Från och med den sjätte dagen brukade Raghunatha dasa stå vid Simha-dvara-porten för att tigga allmosor efter puspa-anjali-cermonin, då blommor offras till Herren.
Efter att ha avslutat sina föreskivna plikter återvände Herren Jagannathas många tjänare, kända som visayier, hem på kvällen.
Om de ser en vaisnava stå vid Simha-dvara och tigga allmosor, arrangerar de tack vare sin barmhärtighet med affärsinnehavarna så att han får något att äta.
Det har således i alla tider varit en sedvänja, att en gudshängiven som inte har någon annan möjlighet att försörja sig kan stå vid Simha-dvara-porten för att erhålla allmosor från tjänarna.
Försakelse är den grundläggande princip som upprätthåller livet hos Sri Caitanya Mahaprabhus hängivna. När Sri Caitanya Mahaprabhu, Gudomens Högsta Personlighet, ser denna avsagdhet, blir Han mycket tillfreds.
(Antya 6.213-217, 220)
Under tiden hade Sri Raghunathas föräldrar förstått att han hade förenat sig med Sri Caitanya Mahaprabhu i Jagannatha Puri och skickat män för att leta reda på honom. Då de fick veta hur enkelt han nu levde blev de mycket olyckliga och skickade förnödenheter till honom för hans bekvämlighet. Raghunatha vägrade dock till en början att ta emot något. Till sist tog han dock såpass mycket pengar som behövdes för att kunna bjuda hem Sri Caitanya Mahaprabhu på lunch två gånger i månaden. Efter ett par år upphörde dock plötsligt inbjudningarna.
Herren Caitanya undrade då hur detta kunde komma sig? Hans sekreterare, Svarupa Damodara förklarade att Raghunatha dasa kände att det var fel att ta emot gåvor från materialister. Ibland händer det att grova materialister skänker gåvor till Gudsgestalterna eller de hängivna som en ren uppvisning. Herren tar dock inte emot sådana gåvor, för de är bara till för syns skull och för att ge materiell ryktbarhet. De kan inte ge samma resultat som uppriktig tjänst åt en ren vaisnava.
Herren Caitanya log och svarade:"När man äter mat som erbjuds av en materialist blir sinnet besmittat, och när sinnet är besmittat är man oförmögen att på ett riktigt sätt tänka på Krishna. När någon antar en inbjudan från en person som är besmittad av lidelsens materiella kvalitet, är den som erbjuder maten och den som tar emot den båda mentalt besmittade. På grund av Raghunatha dasas iver antog jag hans inbjudan under en så lång tid. Det är mycket bra att Raghunatha dasa känner till detta och nu av sig själv har upphört med denna vana."
(Antya 6.277-280)
Efter några dagar slutade Raghunatha dasa att stå vid Simha-dvara-prten och började istället tigga sin mat från en inrättning för gratis matutdelning. Herren Caitanya gillade detta och kommenterade att den som gör sig beroende av den ene eller andres välvilja är att liknas vid en prostituerad. En person i försakelsens livsordning skall vara helt oberoende och ägna sig åt att fridfullt sjunga Hare Krishna-maha-mantrat.
Därefter skänkte Han Raghunatha dasa två gåvor: en sten från Govardhanaberget och en girland, och Han förklarade också hur stenen skulle dyrkas. Dessa två reliker finns fortfarande bevarade, och kan ses i Gokulananda Mandir, Vrindavana.
Dessa två gåvor hade ursprungligen skänkts till Sri Caitanya Mahaprahbu av Sankarananda Sarasvati:
"Då Herren Caitanya Mhaprabhu fick dessa två ovanliga gåvor blev Han mycket lycklig. När Han reciterade Hare Krishna-mantrat brukade Han bära girlanden runt Sin hals. Herren brukade föra stenen till hjärtat och ibland till Sina ögon. Ibland luktade Han på den eller placerade den på Sitt huvud. Stenen från Govardhana fuktades ständigt av tårarna från Hans ögon. Sri Caitanya Mahaprahbu brukade säga:"Denna sten är Herren Krishnas egen kropp."
(Antya 6.290-292)
Raghunatha dasa Gosvamis karaktär och avsagdhet var enastående. Det beskrivs att hans strikta reglerande principer var precis som linjerna på en sten. På samma sätt som sådana linjer aldrig någonsin kan suddas ut, kunde de reglerande pinciper som iakttogs av Sri Raghuantha dasa Gosvami inte förändras under några omständigheter.
"Raghunatha dasa tillbringade mer än tjugotvå av dygnets tjugofyra timmar med att sjunga Hare Krishna-maha-mantrat och minnas Herrens lotusfötter. Han ägnade mindre än en och en halv timme åt att äta och sova, och vissa dagar var även detta omöjligt.
De samtalsämnen som rör hans försakelse är underbara. Under hela sitt liv tillät han aldrig sin tunga att inlåta sig i sinnesnjutning.
Han använde inga kläder förutom ett litet, trasigt skynke och en sjal gjord av olika lappar. Han följde således mycket strängt Sri Caitanya Mahaprabhus order.
Vadhelst han åt var endast avsett för att hålla kropp och själ samman, och när han åt brukade han förebrå sig själv.
"När hjärtat har blivit renat av fulländad kunskap och man har förstått Krishna, den Högsta Brahman, vinner man allt. Varför skulle man då följa en vällustings handlingsmönster genom att mycket noggrant försöka uppehålla sin materiella kropp?"
Herren Jagannathas prasada säljs av affärsinnehavarna, och det som inte säljs blir dåligt efter två eller tre dagar.
All den skämda maten kastas till korna från Tailanga vid Simha-dvara-porten. På grund av den ruttna stanken kan inte ens korna äta den.
På natten brukade Raghunatha dasa samla ihop detta dåliga ris, ta hem det och sköja det i rikligt med vatten.
Därefter åt han den hårda kärnan av riset med salt.
En dag såg Svarupa Damodara Raghuantha dasas förehavanden. Han log åt åsynen och tiggde till sig och åt lite grann av denna mat.
Svarupa Damodara sade:"Du åter sådan nektar varje dag, men du bjuder aldrig oss. Vad har du för karaktär?"
Sri Caitanya Mahaprabhu fick hör dessa nyheter från Govinda, och nästföljande dag gick Han dit och talade på följande sätt.
"Vad är det för läckerheter du äter? Varför ger du inget till Mig?" Med dessa ord tvingade Han till Sig en munfull och började äta.
När Sri Caitanya Mahaprabhu tog ytterligare en munfull av denna mat, tog Svarupa Damodara tag i Hans hand och sade:"Det är inte värdigt Dig." Han ryckte således undan maten med tvång.
Sri Caitanya Mahaprahbu sade:"Jag äter visserligen olika slag av prasada varje dag, men Jag har aldrig smakat sådan fin prasada som den Raghunatha äter."(Antya 6.310-324)
Sexton år efter Sri Raghunatha dasa Gosvamis ankomst till Jagannatha Puri lämnade Sri Caitanya Mahaprabhu denna värld, och efter ytterligare två eller tre år gick Svarupa Damodara bort. Raghunatha dasa beslöt då att bege sig till Vrindavana för att träffa Sri Rupa Gosvami och Sri Sanatana Gosvami. Eftersom smärtan över att ha förlorat både Herren Caitanyas och Svarupa Damodaras umgänge var outhärdlig för Raghunatha, tänkte han därefter begå självmord genom att hoppa från Govardhanaberget.
Sri Rupa och Sri Sanatana tillät honom dock inte att begå självmord, utan behöll honom i sitt sällskap. Eftersom Raghunatha dasa Gosvami hade tillbringat så mycket tid i Svarupa Damodaras sällskap, kände han till mycket om Herren Caitanyas lekar. Sri Rupa och Sri Sanatana ville höra om detta från honom.
Raghunatha dasa Gosvami blev mycket känd bland de hängivna för sin enastående självtukt:
Gradvis slutade han inta mat dryck, förutom några droppar kärnmjölk.
Han frambar dagligen ettusen vördnadsbetygelser till Herren, reciterade åtminstone hundratusen heliga namn och frambar sin vördnad till tvåtusen vaisnaver.
Dag och natt utförde han sitt sinne tjänst till Radha-Krishna, och under tre timmar dagligen samtalade han om Herren Caitanya Mahaprahbus egenskaper.
Han badade tre gånger dagligen i Radhakundas sjö. Så snart han fick reda på att en vaisnava vistades i Vrindavana, brukade han omfamna honom och visa honom all vördnad.
Han engagerade sig i hängiven tjänst under mer än tjugotvå och en halv timme dagligen, och han sov mindre än två timmar, fastän inte ens det var möjligt vissa dagar. (Adi 10.98-102)
ttp://www.mvtindia.com/radhakunda/ragunatha.htm
Rupa and Sanatana had reasoned that since Lord Chaitanya had personally given His own Govardhana-sila to Raghunatha, along with His own set of gunja-mala, sacred to Radharani, this was surely a sign that the Lord desired Raghunatha to live near Govardhana Hill and worship Radha-kunda. The Goswamis decided to appoint Raghunatha as the custodian of Radha-kunda and acarya for all those who wish to reside on her sacred banks.
Following the advice of Rupa and Sanatana, Raghunatha went to live near the sacred lakes and regularly circumambulated Govardhana Hill. Some years later while performing his bhajana on the banks of Radha-kunda, the idea of enlarging the kundas and building steps around them entered Raghunatha’s mind. At that time the two sacred kundas were just muddy pools of water about twelve feet in diameter in the middle of two paddy fields, devotees wishing to take a holy dip had to wade through ankle deep mud to get there. Raghunatha visualized that in the future, thousands of pilgrims would flock to Radha-kunda to take a holy bath, and therefore to enlarge the kundas seemed a good idea. Raghunatha then considered how much money would be required for excavation of the kundas, but then suddenly condemned himself for allowing such a lusty thought to enter his mind and distract his bhajana. With increased determination he again absorbed himself in meditation on the lotus feet of Radha and Krishna.
That very same day over one thousand miles away at Badrikasrama in the Himalayas, a wealthy merchant of the name Samarpan (some say that Samarpan was a King), was on his way to give a large donation to the Deity of Lord Badri-Narayana. That night in a dream, Lord Badri-Narayana came before the merchant and ordered him to give the donation to a devotee living at Radha-kunda in Vrindavana, of the name Raghunatha dasa Goswami, to be used as he so desires.
Early the next morning the merchant awoke in an ecstatic mood having had darsana of Lord Badri-Narayana in his dream, and started immediately for Vrindavana. On reaching the holy land of Vrindavana, the merchant Samarpan soon located Raghunatha dasa who was sitting on the banks of Radha-kunda absorbed in his bhajana. After offering his respects, Samarpan handed the large donation of money to Raghunatha dasa, who at first flatly refused to accept it, but after hearing the merchants story, astonished at the ways of the Lord, relented and accepted the donation with humble gratitude.
Raghunatha dasa immediately called for Jiva Goswami from Vrindavana and asked him to purchase the two paddy fields where Radha-kunda and Syama-kunda were situated. On his arrival at Radha-kunda, Jiva Goswami immediately purchased the two paddy fields in the name of Raghunatha dasa Goswami. This event occurred in the year 1545. Work then started on the excavation of Radha-kunda under the personal supervision of both Raghunatha and Jiva. During the digging, Raghunatha dasa discovered the beautiful Deities of Radha and Krishna buried in the mud. Raghunatha handled the Deities over to a local brahmana to worship and a temple was constructed on the western bank of Radha-kunda. These were the first Deities to be installed at Radha-kunda. This temple became known as the Purana (which means old) Radha-Krishna Mandira.
-------
Rahunatha dasa bosatte sig i en liten hydda vid den heliga sjön Radha-kunda i Vrindavana, där han också brukade sitta och meditera. Till en början hade han inte ens en hydda, utan satte sig helt enkelt på marken. En gång, när han satt och mediterade, kom ett par tigrar för att dricka från Radha-kundas vatten. Raghunatha dasa stördes inte av detta, utan fortsatte helt enkelt att meditera på Radha och Krishna. Då beslöt Krishna Själv att hålla vakt i närheten, tills tigrarna hade givit sig av. Just då råkade Sri Sanatana Gosvami passera och såg vad som skedde. Han gick fram till Raghunatha dasa och sade att han måste bygga sig en hydda, så att inte Krishna skulle vara tvungen att personligen komma för att beskydda honom.
Sri Raghunatha tog dock inte det här så allvarligt, utan fortsatte att meditera som tidigare. De hängivna började frukta för Raghunathas liv, för under sin meditation satt han timme efter timme i den stekande solen, utan något skydd, och en dag kom Srimati Radharani Själv och höll ett stycke tyg över Raghunahtas huvud så att han skulle få skugga.
Än en gång råkade det sig så att Sri Sanatana Gosvami råkade passera och såg vad som skedde. Han lade speciellt märke till att Srimati Radharani svettades i det starka solskenet under Sina ansträngningar att ta hand om Sin hängivne. Den här gången uppmanade Sri Sanatana Raghuantha dasa strängt att ordna en hydda så att inte Radha-Krishna skulle behöva anstränga sig så här hela tiden. Den här gången följde Raghunatha instruktionen.
Sri Raghunatha dasa Gosvamis samadhi
Sri Raghunatha dasa Gosvami skrev både poesi och prosa som finns samlade i de tre volymerna Stava-mala, Dana-charita och Mukta-charita.
Källor:
Sri Caitanya-caritamrita
Steven Rosen: The Six Gosvamis of Vrindavan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar