Ekadasi

Ekadashi
Ekadashi is the eleventh day of the waxing and waning moons. Like the Judeo-Christian Sabbath, it is a day for increased concentration on God. Ekadashi is called Hari Vasara, “the day of Lord Hari [a name for Krishna].”
On Ekadashi, Krishna devotees either fast or simplify their meals and abstain from eating grains and beans. Fasting on holy days, a traditional Bhakti practice, is a sign of one’s dedication to the spiritual path. When offered in devotion, it helps speed up one's progress in Bhakti.
Besides fasting on Ekadashi, devotees increase their chanting, reading of scripture, prayer, and other services to the Lord.

http://www.krishna.com/main.php?id=622

Ekadasi

Ekadasi refers to the eleventh day after the full moon and the new moon (once a fortnight). On these special days devotees fast and make an extra effort to render devotional service. Observing Ekadasi increases spiritual advancement.
One has to perform devotional service in full tapasya, austerity. One should fast on the two Ekadasi days, which fall on the eleventh day of the waxing and waning moon, and on the birthdays of Lord Krishna, Lord Rama, and Caitanya Mahaprabhu.(Srimad-Bhagavatam 3.27.22 purport)

.
How To Follow Ekadasi

Fast from grains and pulses (legumes).
Chant extra rounds.
Try to do more reading.
Try to become more absorbed in hearing, chanting, and devotion to Krishna.
Bhaktivinoda Thakura said it is a time to step back, get a little out of the normal routine, and take stock of one's spiritual life.
Try to rise above the bodily concept; avoid as much as possible any activities relating to the body (shaving, laundry, going to a doctor, shopping, sleeping)
Avoid strenuous physical labour. Don’t travel long distances.

Why just twenty-five rounds? You should chant as many as possible. Real Ekadasi means fasting and chanting and no other business. When one observes fasting, the chanting becomes easier. So on Ekadasi other business can be suspended as far as possible, unless there is some urgent business.” (Letter to Jadurani, 9 July 1971) ).

Fasting

One should not overdo fasting. It is supposed to cause buoyancy of feeling and not fatigue. One should only practice as much fasting as one's capacity allows.

The Benefits of Fasting

It gives one a taste for renunciation, and thus helps one to give up sense gratification.
Fasting gives the system a rest: The physiological system may become overworked due to a little overeating or indiscrimination in diet. Fasting gives the system a chance to catch up.
Fasting helps us practice self-discipline in eating and concentrate more on pleasing God.
Fasting helps keep the body light and the stomach free so that one can meditate better. The digestive system draws the blood circulation towards the digestive organs. Therefore blood circulation to the head is decreased once food is taken: so we feel sleepy.

Types of Fasts

Different practitioners observe the Ekadasi fast on different levels:
Completely fasting from food and water ( although acamana water and caranamrita are still allowed).
Taking water while fasting from all food.
Taking water and a little fruit.
Taking water and one meal in the afternoon.
Drinking and eating as usual but without any grains or pulses.
Other Points About Fasting
Ideally, one abstains from eating after the midday meal on the day before Ekadasi.
One following the stricter type of fast may only drink milk on Dvadasi.
Completely fasting from food and drink on Bhima-nirjala Ekadasi atones for any mistakes one has made on all the other Ekadasis for the previous year.
One should not overdo fasting. It is supposed to cause buoyancy of feeling and not fatigue. One should only practice as much fasting as one's capacity allows and not try to artifically impress others.
If one cannot do service because of fasting, he is better off eating.

http://www.iskcon.com/basics/ekadasi.html

Kunskap

Ödmjukhet, blygsamhet, icke-våld, tolerans, rättframhet, att uppsöka en äkta andlig mästare, renlighet, ståndaktighet och självbehärskning; att försaka föremålen för sinnesnjutning, avsaknad av falskt ego och att observera det onda i födelse, död, ålderdom och sjukdom; obundenhet vid barn, hustru, hem, etc. samt sinneslugn i alla lägen,behagliga såväl som obehagliga; ständig och oblandad hängivenhet till Mig, att ta sin tillflykt tilll ensliga platser och avskilija sig från den allmänna folkmassan: att acceptera vikten av självförverkligande och filosofiskt sökande efter den Absoluta Sanningen - allt detta förklarar Jag härmed vara kunskap, och allt som strider mot detta är okunnighet.

Ibland missförstår mindre intellligenta människor denna kunskapsmetod, och de tror att det är fråga om växelverkan inom handlingsfältet, men faktum är att detta är det riktiga sättet att förvärva kunskap. Genom att acceptera denna metod, har man möjlighet att närma sig den Absoluta Sanningen. Det är alltså inte fråga om en växelverkan mellan de tiofaldiga ämnena, utan den verkliga metoden är genom vilken man kan frigöra sig från den materiella naturens tre kvaliteter. Den viktigaste punkten när det gäller att förvärva kunskap beskrivs i tionde versen första rad: kunskapsmetoden slutar i oblandad hängiven tjänst till Herren. Om man inte utför hängiven tjänst till Herren, är därför de andra nitton punkterna så gott som värdelösa. När man emellertid tillämpar hängiven tjänst i fullt Krishna-medvetande utvecklar man automatiskt de andra nitton punkterna. Principen att acceptera en andlig mästare, som nämns i åttonde versen är oundgänglig. Även för den som tillämpar hängiven tjänst, är denna princip av största vikt. Transcendentalt liv börjar då man accepterar en andlig mästare, Gudomens Högsta Personlighet, Sri Krishna, säger tydligt och klart här att denna väg till kunskap är den egentliga vägen. Alla andra vägar som har spekulerats fram är bara nonsens.

Vad det gäller den kunskap som här har redogjorts för, kan varje punkt analyseras på föjande sätt:

Ödmjukhet betyder att man inte bör vara mån om att bli ärad av andra. Den materiella livsuppfattningen gör att vi blir mycket angelägna om att få beröm av andra. För en människa med fullständig kunskap, som inte identifierar sig med kroppen, är dock allting som rör kroppen helt värdelöst, antingen det är ära eller vanära. Man bör inte åtrå denna materiella villfarelse. Människor är mycket angelägna om att bli kända för sin fromhet, och därför händer det ibland att någon, utan förståelse för religiösa principer, går med i en sk religiiös grupp, som i själva verket inte följer några religiösa principer, i syfte att framhäva sig själv som en religiös ledare. Man bör dock testa sig själv för att se hur långt man har kommit när det gäller verkliga framsteg inom den andliga vetenskapen. Man kan döma efter dessa punkter.

Icke-våld anses vanligen betyda att man inte dödar eller förstör kroppen, men egentligen innebär icke-våld att man inte utsätter andra för lidande. Folk i allmänhet är fångade av okunnighet, i en materiell livsuppfattning, och de pinas ständigt av de materiella lidandena. Om man inte upplyser människorna med andlig kunskap utövar man alltså våld. Man bör göra sitt bästa för attt sprida denna kunskap till människorna, så att de kan bli upplysta och således lämna det materiella livets lidande. Detta är innebörden av icke-våld.

Tolerans betyder att man ska lära sig utstå förolämpningar och skymfningar. Om man är engagerad i attt utveckla andlig kunskap kommer man att utsättas för stark kritik och svåra förolämpningar. Detta är bara att vänta sig, ty den materiella naturen är så beskaffad. För att man skall kunna göra framsteg i andlig kunskap kan det alltså dyka upp många hinder i ens väg, men man måste vara överseende och förtsätta på sin väg med beslutsamhet.

Rättframhet betyder att man utan diplomati är så uppriktig att man kan avslöja sanningen t om för en fiende.

Att acceptera en andlig mästare är nödvändigt, ty utan en äkta mästares instruktioner kan man inte göra framsteg i den andliga vetenskapen. Man bör vända sig till den andliga mästaren med all ödmjukhet och erbjuda honom alla sina tjänster, så att han behagar välsigna sin lärjunge. Eftersom en bona fide andlig mästare är Krishnas representant blir effekten av en sådan väsignelse att lärjungen omedelbart gör framsteg, även om han inte följer de reglerande principerna. Eller, för den som har tjänat den andliga mästaren utan förbehåll, blir det lättare att följa de reglerande principerna.

Renlighet är en nödvändig faktor för att man skall göra framsteg i andligt liv. Det finns två slag av renlighet: yttre och inre. Yttre renlighet betyder att regelbundet tvätta kroppen, medan man för inre renlighet alltid måste tänka på Krishna och sjunga Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare/Hare Rama Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare. Denna metod renar det inre sinnet från tidigare karma, som liknas vid ett lager av damm.

Ståndaktighet betyder att man bör vara mycket beslutsam att göra framsteg i andligt liv. Utan sådan beslutsamhet kan man inte göra märkbara framsteg.

Självbehärskning betyder att man inte skall acceptera någonting som är skadligt för ens andliga framåtskridande. Man måste vänja sig vid att förkasta allt som hindrar andliga framsteg: Sinnena är så starka och trängtar alltid efter sinnesnjutning. Man bör inte tillgodose dessa begär, vilka är onödiga: Sinnena bör enbart tillfredsställas för att hålla kroppen i kondition, så att man kan fullgöra sin plikt att göra framsteg i andligt liv. Det viktigaste och det mest svårbehärskade sinnet är tungan. Om man kan behärska tungan har man stora möjligheter att behärska de andra sinnena. Tungans uppgift är att smaka och vibrera. Därför bör man systematiskt reglera tungan, genom att alltid engagera den i att recitera eller sjunga Hare Krishna och genom att låta den smaka enbart mat som offrats till Krishna. Vad det gäller ögonen, så bör man inte tillåta dem att se något annat än Krishnas vackra gestalt. Detta håller ögonen i styr. Öronen bör alltid lyssna till berättelser om Krishna, och näsan bör alltid känna lukten av blommor som offrats till Krishna. På detta sätt fungerar hängiven tjänst. Hängiven tjänst är det främsta och enda målet. Ointellligenta tolkare av Bhagavad-gita försöker rikta läsarens uppmärksamhet på andra ämnen, men det finns inget annat ämne än hängiven tjänst i Bhagavad-gita.

Falskt ego betyder att man identifierar jaget med kroppen: Verkligt ego är när man förstår att man inte är kroppen, utan andesjäl. Ego finns; falskt ego förkastas, men inte verkligt ego. I Veda står det: aham brahmasmi. Jag är Brahman, jag är andesjäl". Detta "jag är", känslan av självet, existerar också i självförverkligandets befriade stadium. Ego är känslan av "jag är", men när känslan tillämpas på den falska kroppen, så kallals det för falskt ego. När man identifierar självet med verkligheten (andesjälen), så kallas det verkligt ego. En del filosofer säger att vi måste ge upp vårt ego, men vi kan inte ge upp vårt ego, ty ego betyder identitet. Naturligvis måste vi sluta identifiera oss med kroppen.

.

Man måste försöka förstå att födsel. död, ålderdom och sjukdom innebär lidande. Födseln beskrivs i många olika Veda-skrifter. I Srimad-Bhagavatam beskrivs på ett mycket åskådligt sätt den oföddes värld - barnets vistelse i moderns sköte, dess lidande etc. man måste grundligt förstå att födsel innebär lidande. Eftersom vi har glömt hur mycket vi led i moderlivet bryr vi oss inte om att söka en lösning på problemet med upprepad födsel och död. Också i dödsögonblicket finns olika slags lidande och även de beskrivs i de auktoritativa skrifterna. Dessa lidanden bör diskuteras. Av sjukdom och ålderdom har och får vi praktisk erfarenhet. Ingen vill bli sjuk och ingen vill bli gammal men det går inte att undvika dessa ting. Om man inte har en pessimistisk uppfattning av det materiella livet, med tanke på det lidande som födsel, död, ålderdom, och sjukdom innebär, så saknar man motiv (eller drivkraft) att göra framsteg i andligt liv.

.

Vad gäller obundenhet vid barn, hustru och hem, så betyder det inte att man inte skall ha några känslor för dessa. Det är naturligt att man hyser tillgivenhet för dem, men om de inte är välvilligt inställda till andligt framåskridande bör man inte vara fäst vid dem. Det bästa sättet att göra hemmet trevligt är Krishna-medvetande. Om man är Krishna-medveten kan man göra hemlivet lyckligt, och denna metod, Krishna-medvetande, är mycket enkel. Man behöver bara sjunga Hare Krishna Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare, Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare, äta mat som offrats till Krishna, studera och diskutera böcker som Bhagavad-gita och Srimad-Bhagavatam samt dyka Gudsgestalten. Dessa fyra ting gör livet lyckligt. Man bör träna sina familjemedlemmar efter detta mönster. Familjemedlemmarna kan sitta tillsammans varje morgon och kväll och sjunga Hare Krishna Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare/ Hare Rama Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare. Kan man omdana sitt familjelliv på detta sätt och utveckla Krishna-medvetande genom att följa dessa fyra principer, så behöver man inte byta från familjeliv till ett liv av försakelse. Om familjelivet dock inte är befrämjande för andlig utveckling, bör man lämna det.

.

Man måste offra allting för att tjäna och förverkliga Krishna, precis som Arjuna gjorde. Man bör under alla omständigheter vara obunden vid familjelivets lycka och olycka, ty i den här världen kan man inte vara helt lycklig eller helt olycklig. Lycka och lidande är det materiella livets beledsagande omständigheter. Bhagavad-gita råder oss att utöva tolerans. Lyckan och lidandet kommer och går utan att man kan göra något åt det, och därför bör man ge upp den materiella livsstilen och därmed få förmågan att behålla sitt sinneslugn under både lyckliga och olyckliga omständigheter. När vi får något önskat blir vi glada, och när vi får något icke önskat blir vi olyckliga. Men om vi verkligen befinner oss på den andliga nivån kan dessa ting inte störa oss. För att uppnå denna nivå måste vi utöva oavbruten hängiven tjänst. Hängiven tjänst till Krishna utan avvikelse innebär att man engagerar sig i de nio metoderna som beskrivs i nionde kapitlets sista vers. Detta tillvägagångssätt bör följas. När man vant sig vid en andlig livsinriktning vill man naturligtvis inte blanda sig med materialistiska människor. Detta vore att gå emot sin natur. Man kan pröva sig själv genom att se hur benägen man är att leva på ett ensligt ställe utan olämpligt umgänge. En hängiven har naturligtvis ingen smak för onödigt sportande eller biogående, inte heller har han smak för olika tillställningar ty han vet mycket väl att detta är bortkastad tid. Det finns forskare och filosofer som studerar sexuallivet och andra ämnen, men enligt Bhagavad-gita saknar sådan forskning och filosofi värde. Ett sådant arbete är mer eller mindre nonsens. Enligt Bhagavad-gita bör man forska, med filosofisk urskillning, i själens natur. Man bör forska för att förstå vad som angår sjävlet. Detta rekommenderas här.

.

Vad beträffar självförverkligande står det tydligt uttryckt här att bhakti-yoga är särskilt praktiskt. Så snart det är fråga om hängivenhet måste man ta hänsyn till förhållandet mellan Översjälen och den individuella själen. Den individuella själen och Översjälen kan inte var en, åtminstone inte enligt bhakti-uppfattningen, hängivenhetens livsuppfattning. Det står också tydligt att den individuella själens tjänst till Översjälen är evig, nityam. Bhakti, dvs hängiven tjänst, är alltså evig. Man bör vara fast föranrkad i denna filosofiska övertygelse, annars är det hela bara bortkastad tid, okunnighet.

.

I Srimad Bhagavatam står det: "De som verkligen är kännare av den Absoluta Sanningen vet att Självet förverkligas i tre olika skeden som Brahman, Paramatma och Bhagavan" (S B 1.2.11.) Bhagavan är sista steget i förverkligandet av den Absoluta Sanningen. Man bör därför nå detta stadium och förstå och tjäna Gudomens Högsta Personlighet. Detta är fulländningen av kunskap.

.

Denna kunskapsväg är som en trappa där första steget innebär, att man övar ödmjukhet och där sista våningen representerar förverkligandet av den Högsta Sanningen, Gudomens Absoluta Personlighet. På denna trappa finns det nu många människor som har nått första våningen, andra våningen, tredje våningen osv, men tills man nått översta våningen, vilket innebär förståelse av Krishna, befinner man sig på en lägre kunskapsnivå. Om man vill tävla med Gud och på samma gång göra framsteg i andlig kunskap blir resultatet besvikelse. Det står tydligt att utan ödmjukhet är sk kunskap farlig. Att anse sig själv vara Gud är den högfärdigaste av alla attityder. Trots att den levande varelsen ständigt bollas hit och dit av den materiella naturens stränga lagar anser han sig vara Gud. Att denna villa överhuvudtaget är möjlig beror på att den levande varelsen är täckt av okunnighet. Man måste vara ödmjuk och veta att man är underordnad den Högste Guden. På grund av sitt uppror mot den Högste Guden blir man underkastad den materiella naturen. Man måste känna till, och vara övertygad om, denna sanning.

Bg 13. 8-12

Bakgrunden till Bhagavad-gita

Bhagavad-gita är en dialog mellan Gudomens Högsta Personlighet, Sri Krishna, och Hans vän och hängivna lärjunge, Arjuna. Den äger rum på ett slagfält strax innan ett stort krig skall börja. Genom sjuhundra verser leder Herren Krishna Arjuna från det materiella medvetandets förvillande mörker till en glädjefylld, fullkomlig klarhet och andlig insikt.

Srila Vyasadeva framträdde på jorden ungefär samtidigt som Krishna, den Ursprungliga Personen. Vyasadevas mission var att anpassa och sammanställa den vediska visdomen så att kunde förstås av människorna i den kommande tidsåldern - Kali-yuga, missämjans tidsålder. Det är Vyasadeva vi kan tillerkänna all den vediska kunskap som nu existerar, ty det var han som skrev ned den. I tidigare tidsåldrar hade människorna ett betydligt högre utvecklat minne, och därför fanns det inget behov av skrifter. Det räckte med att man hört kunskapen en gång från sin andliga mästare (guru).

Bhagavad-gita är ett kapitel i Mahabharata, som är en del av Vyasadevas verk, vilken beskriver händelseförloppet som leder upp till Kali-yugas begynnelse. Mahabharata betyder, ordagrant översatt, "stora Bharata". Bharata regerade över världen under en epok långt före vår historieräkning. Mahabharata handlar inte bara om Bharata den store utan också om hans ättlingar, speciellt då Dhrtarastra och Pandu, Vicitraviryas söner. Dhrtarastra var den äldre sonen, men han var blind förån födseln och därför kunde han inte regera. I stället kröntes hans yngre bror Pandu till konung. Pandu hade fem söner - Yudhisthira, Bhima, Arjuna, Nakula och Sahadeva, och Dhrtarastra hade hundra , varav vilka Duryodhana, den store politikern, var den främste.

Dhrtarastra kunde aldrig acceptera sin brors överlägsenhet, och han uppfostrade sina söner med den tanke att de - istället för Pandus söner - en dag skulle regera över världen. Duryodhana och hans bröder växte således upp med sin faders ambitioner, stolthet och girighet. Nu hände det så, att Pandu dog mycket ung, och hans fem söner togs då om hand av Dhrtarastra, hans andra bror Vidura och ättens ärade "farfader" Bhisma. Dhrtarastra och Duryodhana smidde planer att döda Pandus söner samt deras mor Kunti. Emellertid misslyckades alltid deras planer pga olika omständigheter och personliga ingripanden. Det var den helige Vidura som förvarnade Pandus söner, och eftersom de alla var gudshängivna själar skyddades de naturligtvis av Herren Krishna, som var Kuntis brorson och därför också en släkting.

Politkerna och regenterna kallades i det vediska samhället för ksatriyas (krigarkasten), och de följde stränga regler vad det gällde ridderlighet i likhet med riddarna i Europa för inte så länge sedan. En av dessa regler var att man inte fick neka om man utmanats till strid eller till spel. På grund av detta lyckades den klipske Duryodhana i tärningsspel lura av Pandava-bröderna deras rike och deras hustru Draupadi. Ja, han tog även deras frihet ifrån dem och tvingade dem att leva i landsflykt i tolv år. När denna tid hade gått, återvände Pandava-bröderna till Duryodhanas hov och bad att de skulle få en administrativ befattning, ty det var också en regel att ksatriyas inte fick ägna sig åt affärsverksamhet eller åt att tjäna andra; de var tvungna att försörja sig som någon slags regent. Trots att Pandava-börderna rätteligen skulle regera över hela världen, var de beredda att acceptera endast en by var. Duryodhana hade dock ingen barmhärtighet, och han meddelade dem att han inte var beredd att ge ens så mycket land som man kan sticka en nål i.

Efter detta svar såg Pandava-bröderna ingen annan utväg än att ta till vapen, och man började rusta för ett stort krig. Mäktiga krigare kom från världens alla hörn, antingen för att stödja Yudhisthira, som var den äldste av Pandava-bröderna, och återupprätta honom till konung över världen, eller för att stödja Duryodhana. Enligt Veda varade slaget vid Kuruksetra i arton dagar och kostade ett ofattbart antal människoliv.

Medan man rustade till krig försökte Herren Sri Krishna medla å Pandava-brödernas vägnar, men Han fann att Duryodhana var fast besluten att regera över världen på sitt eget sätt och angelägen att en gång för alla göra slut på Pandava-bröderna, vars blotta existens var ett hot mot hans rike och kungakrona.

Medan Pandava-bröderna var rena gudshängivna, män med höga moraliska principer, som erkände Krishna som Gudomens Högsta Personlighet, hade Dhrtarastras söner inga sådana egenskaper eller förmåga att förstå Krishna. Krishna erbjöd sig dock att deltaga i kriget enligt antagonisternas önskan. I egenskap av Gud, skulle Han inte personligen ta upp vapen, men den som så önskade fick ta hjälp av Krishnas armé, och den andra sidan fick ta Krishna Själv som rådgivare och hjälpare. Duryodhana, det politiska snillet, var ivrig att få Krishnas armé, medan Yudhisthira var lika angelägen att ha Krishna Själv.

På så sätt blev Krishna Arjunas körsven, och det är här Bhagavad-gita börjar. De båda arméerna står uppställda, färdiga att drabba samman i det stora slaget, och Dhrtarastra frågar oroligt sin sekreterare Sanjaya vad som händer på slagfältet.

Ur Bhagavad-gita som den är

Den materiella naturens tre kvaliteter Del 4

I överensstämmelse med den materiella naturens tre kvaliteter finns det tre slags kunskap, gärningar och gärningsmän. Lyssna nu när Jag beskriver dem.
.
Godhetens kvalitet beskrivs som upplysande, lidelsens som materialisitisk och okunnighetens som ledande till lättja och håglöshet. Alla de materiella kvaliteterna är bindande; de leder inte till befrielse. Även i godhetens kvalitet är man betingad.
Bg 18.19
.
Den kunskap genom vilken man kan se en odelad andllig natur i allt som existerar, det odelade i det delade, är kunskap i godhetens kvalitet.
.
Den människa som ser en andesjäl i alla levande varesler, vare sig det gäller halvgudar, människor, fyrfotadjur, fåglar, fiskar eller växter, äger kunskap i godhetens kvalitet. Det finns en själ i alla levande varelser trots att de har olika kroppar, beroende på tidigare handlignar. Denna själ, dvs livskraft, i alla kroppar tillhör den Högste Herrens högre natur. När man ser denna högre natur i alla kroppar är man i godhetens kvalitet. Denna livskraft är oförgänglig fastän kropparna är förgängliga. Olikheterna mellan de levande varelserna existerar bara på det materiella planet, ty i det betingade livet finns det många olika existensformer. Därför tycks de vara delade trots att de tillhör en och samma oförgängliga natur. Denna kunskap om Guds opersonliga aspekt leder slutligen till självförverkligande.
Bg 18.20
.
Den kunskap, genom vilken man ser olika slags levande varerlser dväljas i olika kroppar, är kunskap i lidelsens kvalitet.
.
Föreställningen om att den levande varelsen är identisk med kroppen och att medvetandet också förintas då kroppen förgås betraktas som kunskap i lidelsens kvalitet. Enligt denna kunskap beror skillnaden mellan kropparna på att de utvecklat olika slags medvetande, med den förnekar att det finns en själ som manifesterar medvetande. Kroppen är identisk med själen, och därför är också medvetandet temporärt. En annan åsikt är att det inte finns några indivduella själar men att det finns en alltgenomträngande själ som är fylld av kunskap och att de olika kropparna är manifestationer av temporär okunnighet. Dessa föreställningar anses vara produkter av lidelsens kvalitet.
Bg 18.21
.
Och den kunskap, genom vilken man fäster sig vid ett slags handlande som om det vore det enda, som är mycket torftig och saknar insikt i sanningen, är kunskap i mörkrets kvalitet.
.
En vanlig människans kunskap är alltid i mörkrets kvalitet ty varje betingad varelse föds i denna kvalitet. Man måste därför odla kunskap genom att vända sig till de rätta auktoriteterna, dvs den andliga mästaren och uppenbarelseskrifterna. Kunskapen hos dem som undlåter att göra detta förblir begränsad till kroppen, och dess syfte blir enbart att tillfredsställa kroppens behov. Därför betraktar sådana männsikor pengar som Gud, och deras kunskap har inget att göra med den Absoluta Sanningen, utan befinner sig mer eller mindre på djurens nivå, dvs kunskap om hur man äter, sover, försvarar sig och förökar sig. Detta är alltså kunskap i mörkrets kvalitet.
.
Sammmanfattnigns kan man säga att kunskap om själen bortom kroppen är av godhetens kvalitet, medan kunskap, som ger upphov till många teorier och läror, grundade på vanlig logik och intelllektuellt tänkande, är av lidelsens kvalitet, och att kunskap, som enbart har med kroppens välbefinnande att göra, är av okunnighetens kvalitet.
Bg 18.22
.
De handlingar, som utan åtrå, kärlek och hat, av plikt utförs av personer som försakat alla frukter, tillhör godhetens kvalitet.
.
De plikter, som utförs enligt varnasrama-systemet, utan band och ägandebegär och därför också utan kärlek och hat, och som fullgörs i Krishna-medvetande, för att tillfredsställa den Högte Herren, och som saknar varje själviskt motiv, är gärningar i godhetens kvalitet.
Bg 18.23
.
Men handlingar, som stammar från det falska egot, och med stor möda utförs av den, som strävar efter att tillfredsställa sina begär, sägs vara handlingar i lidelsens kvalitet.
Bg 18.24
.
Och de handlingar, som utförs av okunnighet och villfarelse, utan hänsyn till följderna, som är opraktiska och skadar andra, sägs vara handlingar i okunnighetens kvalitet.
.
Man är ansvarig för sina handlingar inför staten och även den Högste Herrens ombud. Oansvarigt handlande är mycket störande ty det omintetgör skrifternas reglerande principer. Det tar sig ofta uttyck i våld och orsakar lidande för andra levande varelser. Impulsen till ett sådant oansvarigt handlande är ens egen erfarehet, och sålunda är det illusion. Allt sådant illusoriskt handlande är en produkt av okunnighetens kvalitet.
Bg 18.25
.
Den gärningsman, som är fri från falskt ego och alla materiella band, som är entusiastisk och resolut och som inte berörs av varken framgång eller misslyckande, sägs vara i godhetens kvalitet.
.
En Krishna-medveten person är alltid transcendental till de materiella naturens kvaliteter. Han utför de plikter som anförtrotts honom men väntar sig inga frukter från sådana handlingar, ty han står över falskt ego och högmod. Ändå är han alltid entusiastisk ända tills han avslutat sitt verk, och han bryr sig inte om det lidande han måste genomgå. Han berörs inte heller av varken framgång eller misslyckande och möter både lycka och olycka med jämnmod. En sådan gärningsman befinner sig i den rena godhetens kvalitet.
Bg 18.26
.
Men den gärningsman, som är fäst vid frukterna av sitt handlande och som lidelsefullt vill avnjuta dem, som är girig, avundsjuk och oren samt berörd av lycka och olycka, är en gärningsman i lidelsens kvalitet.
.
Om man är mycket materialistisk och starkt bunden till hemmets härd, fru och barn, etc, blir man också mycket fäst vid ett visst slags arbete eller rättare sagt frukterna därav. En sådan materialistisk person hyser ingen önskan att ge lyftning åt sitt liv, utan det enda han bryr sig om är materiell bekvämlighet. Vanligtvis är han mycket girig och tror att allt han har uppnått är förblivande och att han aldrig kan förlora det. En sådan person är avundsjuk på andra och för sinnesnjutnings skull beredd attt utföra oriktiga handlingar. Han är därför oren och bryr sig inte om ifall han tjänar sina pengar på ett ohederligt sätt. Han blir upprymd när han är framgångsrik och olycklig när han misslyckas i sitt arbete. En sådan människa befinner sig i lidelsens kvalitet.
Bg 18.27
.
Och den gärningsman, som alltid handlar mot skrifternas bud, som är materialistisk, styvsint, svekfull och skicklig att förolämpa andra, som är lat, vresig och senfärdig, sägs vara i okunnighetens kvalitet.
.
I skrifterna finner vi anvisningar om vilka slags handlingar som bör utföras och vilka som inte bör utföras. De som inte bryr sig om dessa anvisningar enbart engagerar sig i sådana handlingar som inte bör utföras, och sådana personer är vanligtvis materialistiskt sinnade. De handlar enligt den materiella naturens kvaliteter, och inte efter skrifterna. Sådana gärningsmän är aldrig ödmjuka. I stället är de vanligtvis mycket sluga och skickliga attt förolämpa andra. De är mycket lata och fullgör aldrig sin plikt ordentligt, utan skjuter upp den till ett senare tillfälle. Därför verkar de alltid vresiga. De sölar alltid - vad som skulle kunna göras på en timme håller de på med i åratal. Sådana gärningsmän är i okunnighetens kvalitet.
Bg 18.28
.
Lyssna nu, o vinnare av rikedomar, när Jag i detalj beskriver de tre slagen av förstånd och beslutsamhet, som överensstämmer med den materiella naturens tre kvaliteter.
Bg 18.29
.
O Prthas son, det förstånd genom vilket man vet, vad som bör göras och vad som inte bör göras, vad man skall frukta och inte frukta, vad som binder och vad som befriar, det förståndet följer med godhetens kvalitet.
.
Handlingar som utförs enligt skrifternas anvisningar kallas pravritti, vilket innebär handlingar som förtjänar att utföras. Motsatsen kallas nivritti, dvs de handlingar som inte förtjänar att utföras eftersom de inte anvisats i skrifterna. Den som inte känner till skrifternas anvisningar blir insnärjd i handlingarnas återverkningar. Det förstånd som använder intelligensens urskillningsförmåga är i godhetens kvalitet.
Bg 18.30
.
Men det förstånd, som inte kan skilja mellan fromt och ogudaktigt liv eller mellan handlingar som bör göras och handlingar som inte bör göras; ett sådant bristfälligt förstånd, o Prthas son, tillhör lidelsens kvalitet.
.
Förståndet i lidelsens kvalitet är förvrängt förstånd. Det förkastar verklig religion och godtar istället religioner som egentligen inte är religioner. I lidelsens kvalitet är alla åsikter och handlingar missriktade. Människor med lidelsefullt förstånd betraktar högt utvecklade själar som vanliga människor och tvärtom. De ser sanning som osanning och osanning som sanning, och de väljer fel väg på alla områden.
Bg 18.31
.
Och det förstånd, o Partha, som under illusionens och mörkrets grepp betraktar irreligiositet som religion och religion som irreligiositet och som alltid strävar åt fel håll, tillhör okunnighetens kvalitet.
Bg 18.32
.
O Prthas son, den beslutsamhet, som inte går att bryta , som stadigt understöds av yoga-utövande, och som således behärskar det inre sinnet, livet, och sinnenas aktiviteter, tillhör godhetens kvalitet.
.
Yoga är en metod att förstå den Högsta Själen. Den, som med stadig beslutsamhet är försjunken i den Högsta Själen, som koncentrerar sitt inre sinne, sitt liv och sina sinnliga handlingar på den Högste, han är engagerad i Krishna-medvetande. Detta slag av beslutamhet tillhör godhetens kvalitet.
Bg 18.33
.
Men den beslutsamhet., o Arjuna, genom vilken man håller fast vid religionens, de ekonomiska framstegens och sinnesnjutningens frukter, tillhör lidelsens kvalitet.
.
Den människa som alltid önskar sig frukter från ekonomiska och religiösa aktiviteter, vars enda önskan är sinnesnjutning och vars tankar, liv och sinne är upptagna på detta plan; en sådan människa befinner sig i lidelsens kvalitet.
Bg 18.34
.
Och den beslutsamhet, som inte går bortom drömmande, fruktan, klagan, vresighet, och illusion; en sådan ointelligent beslutsamhet, o Prthas son, är i okunnighetens kvalitet.
.
Man bör inte dra den slutsatsen att en person i godhetens kvalitet inte drömmer. Drömmen är en naturlig företeelse, vare sig man befinner sig i godhetens, lidelsens eller okunnighetens kvalitet. I den här versen är det dock fråga om att drömma om att härska över den materiella världen. Att drömma betyder här också att sova för mycket. Den, som inte kan undvika dessa ting och som inte kan avstå sin materiella stolthet och sinnesnjutning, utan engagerar hela sitt liv, sina tankar och sinnen, på detta plan, anses befinna sig i okunnighetens kvalitet.
Bg 18.35
.
O du främste bland Bharatas, lyssna nu när Jag beskriver de tre slagen av glädje, som den betingade själen erfar och som ibland gör slut på lidandet. Det, som i början tycks vara likt gift men som till slut blir likt nektar och som väcker till självförverkligande, sägs vara glädje i godhetens kvalitet.
.
En betingad själv försöker njuta materiell lycka om och om igen. Således tuggar han det redan tuggade, men genom samvaro med en högt utvecklad själ kan han befrias från materiens bojor. En betingad själ är alltid engagerad i någon slags sinnesnjutning, men genom gott umgänge kan han förstå att sinnesnjutning endast är ett ständigt upprepande av samma sak, och därmed kan han återuppväcka sitt verkliga Krishna-medvetande och befrias från den materiella världen, där glädjen bara är temporär.
När man strävar efter självförverkligande måste man följa många regler och reglerande principer för att kunna behärska det inre sinnet och fästa det vid Självet, samtidigt som man behärskar det yttre sinnena. Detta är mycket svårt, bittert som gift, men om man lyckas följa dessa regler och uppnår det transcendentala planet börjar man smaka verklig nektar och njuta av livets verkliga glädje.
Bg 18.36-37
.
Den lycka man erfar då sinnena förenas med dess föremål, som först är likt nektar men till slut blir till gift, sägs tillhöra lidelsens kvalitet.
.
När en ung man träffar en ung kvinna driver sinnena den unga mannen att betrakta kvinnan, vidröra henne och ha samlag med henne. Till en början är det mycket tillfredsställande för sinnena, men så småningom blir det som gift. Kanske de skiljer sig, lyckan blir till jämmer och sorg. Sådan lycka tillhör alltid lidelsens kvalitet. Glädje som uppkommer genom att sinnena förenas med sinnesföremålen orsakar alltid lidande och måste undvikas på alla sätt.
Bg 18.38
.
Och den lycka, som är blind för självförverkligande, som är villfarelse från början till slut och som orsakas av sömn, lättja och illusion, sägs tillhöra okunnighetens kvalitet.
.
Den som njuter av lättja och sömn befinner sig förvisso i mörkrets kvalitet, och den som inte har en aning om hur man skall bete sig och hur man inte skall bete sig, befinner sig likaledes i okunnighetens kvalitet. Allt är illusion för den som befinner sig i denna kvalitet, och där finns ingen glädje, varken i början eller slutet. En människa i lidelsens kvalitet kanske upplever någon slags flyktig lycka i början innan denna till slut förvandlas till lidande, men en männniska i okunnighetens kvalitet upplever bara lidande, i början såväl som i slutet.
Bg 18.39
.
Det finns ingen varelse, varken här eller bland halvgudarna i de högre planetsystemen, som är fri från den materiella naturens tre kvaliteter.
.
Herren sammamfattar här genom att nämna att de tre kvaliteternas inflytande är totalt - överallt i universum.
Bg 18.40
.
Från Bhagavad-gita som den är, översättning och innebördskommentarer av A C Bhaktivedanta Swami.

Livets fulländning

Följande verser hör till Bhagavad-gitas mest kända. Här sammanfattas Bhagavad-gitas budskap och all religions essens:

Tänk alltid på Mig och bli Min hängivne, dyrka Mig och betyga mig din vördnad. Sålunda kommer du ofelbart attt nå Mig. Dettta kan Jag lova dig, ty du är Min mycket kära vän.
.

Kunskapens mest förtroliga del är attt man bör bli en ren Krishna-hängiven och alltid tänka på och handla för Honom. Det tjänar ingenting till att bli en "mode-imitatör". Ens liv bör vara så utformat attt man alltid har en möjlighet att tänka på Krishna. Man bör alltid handla så att alla ens gärningar har något att göra med Krishna. Man bör planera sitt liv så att man inte kan tänka på något annat än Krishna dygnet runt. Herren lovar attt den som på detta sätt är Krishna-medveten utan tvekan återvänder till Krishnas boning, där han kan engagera sig i Krishnas omedelbara närhet. Krishna avslöjar denna mest förtroliga del av kunskapen för Arjuna därför attt han var Krishnas käre vän. Alla som följer i Arjunas fotspår kan också bli Krishnas vänner och uppnå samma fulländning som Arjuna gjorde.

Versen betonar attt man bör koncentrera sitt sinne på Krishna - den blåaktiga pojken med underskönt ansikte och påfågelsfjädrar i håret, och vars två händer håller en flöjt. Beskrivningar av Krishna finns i Brahma-samhita såväl som i andra skrifter. Man måste fästa sitt sinne på Krishna, Gudomens ursprungliga skepnad, och man bör inte ens avleda sin uppmärksamhet till Herrens andra gestalter. Herren har många gestalter som t ex Visnu, Narayana, Rama och Varaha, men en hängiven bör fästa sitt sinne på den gestalt som stod framför Arjuna. Det inre sinnnets koncentration på Krishnas gestalt utgör kunskapens mest förtroliga del och den avslöjas för Arjuna därför att han är Krishnas käraste vän.

Bg 18.65

.

Överge alla olika slags religioner och överlåt dig till Mig allena. Jag skall befria dig från alla syndfulla återverkningar. Frukta ej!

.
När Krishna nu sammanfattar Bhagavad-gita, råder Herren Arjuna att ge upp alla de olika metoder som förklarats för honom och enbart överlåta sig till Herren. Denna överlåtelse kommer att rädda Arjuna från alla syndfulla återverkningar, ty Herren lovar att personligen beskydda honom.

I sjunde kapitlet sades att den som är helt fri från syndfulla återverkningar kan börja dyrka Krishna. Man kan således få den uppfattningen att man inte kan börja dyrka Krishna förrän man är helt fri från alla syndfulla återverknigar. För att stilla sådana tvivel sägs det här att även om inte är fri från syndfulla återverkningar, befrias man automatiskt i och med att man överlämnar sig till Sri Krishna. Det krävs inga ansträngande bemödanden för att befria sig från synd. Utan att tveka bör man acceptera Krishna som alla varelsers högsta frälsare och överlämna sig åt Honom med tro och kärlek.

Enligt läran om hängiven tjänst bör man acceptera sådana religiösa principer som ytterst leder en till gudshängiven tjänst. Man kan utföra sin plikt allt efter social ställning, men om detta inte leder till Krishna-medvetande är alla ens handlingar värdelösa. Allt som inte leder till det högsta stadiet av Krishna-medvetande skall undvikas.

Krishna är mycket vacker och Han heter Krishna därför att Han är den fullkomligt attraktive. Den som attraheras av Krishnas vackra, allsmäktiga gestalt kan skatta sig lycklig. Det finns många olika slags transcendentalister - en del attraheras av den opersonliga Brahman, andra attraheras av Översjälen, men den, som attraheras av den Högste Personlige Gudens gestalt, och framför allt då Krishnas gestalt, är den mest fulländade av alla transcendentalister. Den mest förtroliga delen av kunskapen är m a o den hängivenhet som med fullt medvetande ägnas Krishna, och detta är det väsentligaste i hela Bhagavad-gita. Karma-yogis, jnana-yogis, astanga-yogis och hängivna (bhakti-yogis) kallas alla för transcendentalister, men en ren hägiven är den bäste av alla. De mycket betydelsefulla orden som används i detta sammanhang är ma sucah dvs "frukta ej, tveka inte, oroa dig inte." Man kan vara förbryllad över hur man skall kunna överge alla slags religioner för att överlämna sig till Krishna, men sådan oro tjänar ingenting till.

Bg 18.66

.

Arjuna sade, Min kära Krishna, o Du ofelbare, min illusion är nu borta. Genom Din nåd har jag återfått mitt minne, och jag är nu samlad och fri från tvivel och beredd att handla enligt Dina instruktoner.

.

Den levande varelsens verkliga natur är att handla efter den Högste Herrens anvisningar. Den levande varelsen är menad att utföra självtukt. Sri Caitanya Mahaprabhu säger att den levande varelsens egentliga natur är att vara den Högste Herrens tjänare. När den levande varelsen glömmer detta, betingas han av den materiella naturen, men när han tjänar den Högste Herren blir han Guds befriade tjänare. Den levande varelsens verkliga natur är alltså att vara tjänare; antingen tjänar han illusionen, maya, eller också tjänar han den Högste Herren. I sitt normala tillstånd tjänar han den Högste Herren, men skulle han föredra att tjäna den yttre illusoriska energin, kommer han förvisso att förslavas av denna. Under illusion tjänar den levande varelsen i denna materiella värld. Han är bunden av lusta och begär, och ändå ser han sig själv som världens herre. Detta kallas illusion. När en människa befrias och hans illusion är borta, överlämnar han sig frivilligt till den Högste för att handla enligt Hans önskningar. Den sista illusionen, mayas sista snara, är tanken att den levande varelsen är identisk med Gud. Han tror att han inte längre är en betingad själ utan Gud. Han är så ointelligent att han inte inser att om han vore Gud, hur skulle han då kunna tvivla? Detta är alltså mayas sista snara. Att faktiskt bli fri från den illusoriska energin innebär att man förstår Krishna, Gudomens Högsta Personlighet, och samtycker till att handla enligt Hans anvisningar. I versen är ordet mohah mycket viktigt. Mohah syftar på det som är motsatsen till kunskap. I själva verket innebär verklig kunskap att man förstår att varje varelse är Herrens eviga tjänare, men i stället för att se sig själv som tjänare, anser de levande varelsen att han är världens härskare, ty han vill behärska den materiella naturen. Detta är hans illusion. Man kan övervinna denna illusion genom Guds nåd. När illusionen är över samtycker man till att handla i Krishna-medvetande.

Krishna-medvetande betyder att handla efter Krishnas anvisningar. En betingad själ som är vilseledd av den yttre energin, dvs materia, vet inte att den Högste Herren är mästaren som är fylld med kunskap och alltings ägare. Vad Han än önskar kan Han förläna Sina hängivna; Han är allas vän, och är speciellt välvilligt stämd mot Sina hängivna tjänare. Han är den materiella naturens, såväl som alla levande varelsers härskare. Han behärskar också den outtröttliga tiden, och Han är fylld av alla krafter och majestätiska attribut. Gudomens Högsta Personlighet kan tom ge Sig Själv till den hängivne. Den som inte känner Honom är förtrollad av maya; han blir inte en gudshängiven utan blir mayas tjänare. Efter att ha hört Bhagavad-gita från Gudomens Högsta Personlighet, befriades emellertid Arjuna från all illusion. Han kunde förstå att Krishna inte bara var hans vän, utan också Gudomens Högsta Personlighet. Och han såg Krishna som Han är. Att studera Bhagavad-gita innebär alltså att lära sig förstå Krishna som Han är. När en människa besitter full kunskap, överlämnar hon sig naturligt till Krishna.

Bg 18.73

Från samma kapitel kommer denna vers; Bhagavad-gitas allra sista, där Bhagavad-gitas återberättare, Sanjaya, ger sin avslutande kommentar:

.

Varhelst Krishna, alla mystikers mästare, och varhelst Arjuna, den suveräna bågskytten finns, där finns förvisso också majestät, seger, sällsynt makt och moral. Detta är min åsikt.

.

Bhagavad-gita började med en fråga från Dhrtarastra. Han hoppades att hans söner, som hade hjälp av mäktiga krigare som Bhisma, Drona och Karna, skulle bli segerrika, och han frågade sin sekreterare Sanjaya vad som hände på slagfältet. Efter att ha beskrivit scenen på slagfältet sade dock Sanjaya till konungen: "Du hoppas på seger, men min åsikt är, att där Krishna och Arjuna är närvarande, där finns också alla lyckobringande omständigheter."

.

Det finns många ointelligenta människor som anser att Bhagavad-gita inte är något annat än en berättelse om två vänner, som på ett slagfält diskuterar olika ämnen. En dylik bok skulle dock inte kunna betraktas som en helig skrift. Somliga protesterar mot att Krishna uppmanar Arjuna att kämpa, vilket de anser vara omoraliskt. De verkliga situationen framgår dock klart: Bhagavad-gita är den högsta undervisningen i moral. I nionde kapitlets trettiofjärde vers finner vi den högsta moraliska principen: manmana-bhava mad-bhaktah. Man måste bli en Krishna-hängiven. Essensen av alla religiösa läror är att man skall överlämna sig till Krishna, vilket i Bhagavad-gita uttrycks på följande sätt: sarva-dharman parityajya mam ekam saranam vraja. Andra andliga vägar kanske är renande och de kanske leder till denna punkt. Bhagavad-gitas slutgiltiga instruktion är dock sista ordet om moral och religion: "Överlåt dig till Krishna!"

Av Bhagavad-gita kan vi förstå att meditation och filosofiskt tänkande är vägar som leder till självförverkligande, men att den högsta fulländningen består i att överlåta sig till Krishna. Detta utgör kärnan av Bhagavad-gitas lära. Den mest konfidentiella instruktonen är den som uppmanar oss attt överlåta oss till Krishna och hängivet tjäna Honom i klart Krishna-medvetande.

.

I Bhagavad-gita framkommer också att den Hösta Absoluta Sanningen är Gudomens Högsta Personlighet, Sri Krishna. Den Absoluta Sanningen förverkligas i tre aspekter: den opersonliga Brahman, den lokaliserade Paramatma och Gudomens Högsta Personlighet, Bhagavan Sri Krishna. För att ha fullständig kunskap om den Absoluta Sanningen måste man alltså ha fullständig kunskap om Krishna. Om man förstår Krishna har man även kunskap om de lägre aspekterna. Krishna är transcendental, ty Han påverkas aldrig av den yttre, materiella energin, utan finns alltid i Sin eviga inre energi. De levande varelserna indelas i två grupper: evigt betingade och evigt fria. De levande varelserna är oräkneliga och anses vara fundamentala delar av Krishna. Den materiella energin manifesteras i tjugofyra ämnen. Skapelsen utlöses av den eviga tiden, och den skapas och förintas av den yttre energin. Den materiella världen är ibland manifesterad och ibland inte.

.

Fem primära ämnen har diskuterats i Bhagavad-gita: Gudomens Högsta Personlighet (isvara), den materiella naturen (prakriti), de levande varelserna (jiva), den eviga tiden (kala) samt alla slags aktiviteter (karma). Alla dessa är beroende av Gudomens Högsta Personlighet, Krishna. Om man förstår Krishna, så förstår man också den opersonliga Brahman, den lokaliserade Paramatma samt alla andra transcendentala aspekter. Ytligt betraktat tycks kanske den Högsta Personlige Guden, den levande varelsen, den materiella naturen och tidsfaktorn vara skilda från varandra, men i själva verket är ingenting skilt från den Högste. Den Högste är emellertid alltid skild från allt annat. Herren Caitanyas filosofi kallas acintya-bheda-abheda-tattvam - samtidig enhet och åtskillnad. Detta filosofiska system utgör den fullkomliga kunskapen om den Absoluta Sanningen.

.

Den levande varelsen är egentligen ren andesjäl, en atomisk partikel av den Högsta Själen. Han tillhör emellertid Herrens marginella energi, vilket innebär att han har en benägenhet till förbindelse med antingen den materiella eller den andliga energin. Den levnade varelsen är m a o belägen mellan Herrens två energier, och eftersom han är en del av Herren har han en smula fri vilja. Om han använder denna fria vilja rätt, kommer han under Krishnas omedelbara ledning och upplever då sin verkliga natur i den glädjegivande energin.

18.78

.

Från Bhagavad-gita som den är, översättning och innebördskommentarer av A C Bhaktivedanta Swami.

Prasadam

Offering Food to Krishna

Preparing and offering food to the Lord shows Him our devotion and gratitude. Krishna doesn't need to eat, of course, but He accepts the love with which we offer food to Him.
As far as possible, use fresh, natural ingredients for cooking. Krishna accepts only vegetarian food, and packaged, store-bought products may contain meat, fish, or eggs. So read labels carefully.
Cleanliness is important in cooking for Krishna. Wash your hands before you begin. And don’t taste the food while cooking; the meal is for Krishna’s pleasure, so He should taste it first.
It’s best to have a new set of dinnerware used only for Krishna’s offerings and not used by anyone else.
Place the plate in front of Krishna and ask Him to accept the offering. (There are also prayers one can chant. See below.) Leave the plate there for a few minutes, just as you would if someone else was eating.
Remove the plate, transfer the food to a serving plate, and wash Krishna’s dinnerware. The food is now prasadam, or “mercy” from Krishna.
While you eat, consider the spiritual value of the food; because Krishna has accepted it, it is spiritually identical to Him. Therefore by eating prasadam you become purified.
Everything you offer Krishna becomes spiritualized prasadam—flowers, incense, water, food. All prasadam should be respected and shared with others. Spread the mercy around.

http://www.krishna.com/main.php?id=540

Prayers for Offering Food to Krishna

Nama om vishnu-padaya krishna-preshthaya bhu-talesrimate bhaktivedanta-svamin iti namine namas te sarasvate deve gaura-vani-pracarinenirvisesha-sunyavadi-paschatya-desa-tarine

I offer my respectful obeisances unto His Divine Grace A.C. Bhaktivedanta Swami Prabhupada, who is very dear to Lord Krishna, having taken shelter at His lotus feet. Our respectful obeisances are unto you, O spiritual master, servant of Bhaktisiddhanta Saraswati Goswami. You are kindly preaching the message of Lord Chaitanyadeva and delivering the Western countries, which are filled with impersonalism and voidism.

namo maha-vadanyayakrishna-prema-pradaya tekrishnaya krishna-chaitanya-namne gaura-tvishe namah

O most munificent incarnation! You are Krishna Himself appearing as Sri Krishna Chaitanya Mahaprabhu. You have assumed the golden color of Srimati Radharani, and You are widely distributing pure love of Krishna. We offer our respectful obeisances unto You.

namo brahmanya-devayago-brahmana-hitaya cajagad-dhitaya krishnayagovindaya namo namah

My Lord, You are the well-wisher of the cows and the brahmanas, and You are the well-wisher of the entire human society and world.

Den materiella naturens tre kvaliteter Del 3

Arjuna sade: O Krishna, hur förhåller det sig med dem, som inte följer skrifternas principer utan dyrkar efter sin egen fantasi? Är de i godhetens, lidelsens eller okunnighetens kvalitet?
Bg 17.1
.
Den Högste Herren sade: Tron kan vara av tre slag - godhet, lidelse eller okunnighet - beroende på vilken av naturens kvaliteter som den förkroppsligade själen befinner sig i. Lyssna nu när Jag redogör för dessa.
.
De som känner till skrifternas regler och bestämmelser men som på grund av lathet eller håglöshet slutar att följa dem, styrs av den materiella naturens kvaliteter. Enligt sina tidigare handlingar i godhetens, lidelsens och okunnighetens kvaliteter, får de en läggning som är av en viss typ. Sedan den levande varelsen först kom i kontakt med den materiella naturen har han också varit i kontakt med dess kvaliteter. Han förvärvar olika slags mentaliteter allt efter sitt umgänge med de olika materiella kvaliteterna. Detta kan dock förändras om man umgås med en bona fide andlig mästare och följer hans regler samt skrifternas bestämmelser. Stegvis kan man höja sig från okunnighet till lidelse och från lidelse till godhet. Slutsatsen är att blind tro i någon av naturens kvaliteter inte kan hjälpa en att nå fullkomligheten. Man måste noggrant beakta tingen med hjälp av ens intelligens och detta i en bona fide andlig mästares sällskap. På så sätt kan man höja sig till en högre kvalitet.
Bg 17.2
.
Man utvecklar en viss slags tro i enlighet med de materiella kvaliteter man lever under, och den levande varelsen sägs tillhöra den tro som bestäms av de kvaliteter han har förvärvat.
.
Oavsett vem man är, har man en tro. Men tron anses vara i godhetens, lidelsens eller okunnighetens kvalitet, alltefter den natur man har förvärvat. Man umgås också med vissa människor alltefter den tro man har. I verkligheten är varje varelse en fragmentarisk del av den Högste Herren. Därför är man ursprungligen transcendental till den materiella naturens kvaliteter. När man emellertid glömmer sitt förhållande till Gudomens Högsta Personlighet och kommer i kontakt med den materiella naturens i betingade liv, skapar man sin egen tillvaro i samröre med naturens mångfald. Den falska tro och existens som då uppkommer är helt materiell. Fastän man kanske leds av vissa intryck och livsföreställningar är man likväl ursprunligen nirguna, transcendental. Man måste därför först renas från den materiella besmittelse man har dragit på sig, innan man kan återfå sitt förhållande till den Högste Herren. Krishna-medvetande är den enda vägen tillbaka som är fri från fruktan. Om man inte anammar denna väg till självförverkligande, måste man utan tvivel styras av den materiella naturens kvaliteter.
I det av materia betingade livet är inga handlingar helt rena. De är blandade, och aldrig oblandat goda. Ren godhet är transcendental: när man är i ren godhet kan man förstå den Högste Personlige Gudens verkliga väsen. Så länge tron inte är i oblandad godhet, är den utsatt för besmittelse från någon av de materiella kvaliteterna. Den tro man omfattar beror alltså på graden av kontakt som hjärtat har med någon av den materiella naturens kvaliteter. Den religiösa trons egentliga princip är i ren godhet, men efterson hjärtat är befläckat finner vi olika slags religiösa principer. Emedan det finns olika slag av tro, finns det också olika sätt att dyrka.
Bg 17.3
.
Människor i godhetens kvalitet dyrkar halvgudar; de i lidelsens kvalitet dyrkar demoner, och de i okunnighetens kvalitet dyrkar spöken och andar.
.
Enligt skrifternas bestämmelser är det enbart Gudomens Högsta Personlighet som är dyrkansvärd, men de, som inte är så bevandrade i, eller trogna mot, skrifternas bestämmelser, dykar olika objekt i enlighet med sin position i den materiella naturens kvaliteter. De som befinner sig i godhetens kvalitet dyrkar vanligtvis halvgudar. Till halvgudarna räknas Brahma och Siva samt andra som Indra, Candra och Vivasvan, solguden. Det finns många halvgudar De som är i godhetens kvalitet dyrkar en halvgud i ett visst syfte.
De som befinner sig i lidelsens kvalitet dyrkar demoner. De som är under lidelsens och okunnighetens kvaliteter utser vanligtvis en mäktig man till Gud. De tror att man kan dyrka vem som helst som Gud och ändå erhålla samma resultat. Nu står det klart beskrivet här att de i lidelsens kvalitet skapar och dyrkar sådana "gudar".
De som befinner sig i okunnighetens kvalitet, i mörkrets kvalitet, dyrkar de dödas andar. Gudstjänster med sexuella kulthandlingar anses också vara i okunnighetens kvalitet. I avsides belägna byar i Indien finns folk som dyrkar spöken. I Indien har vi också sett hur människor av lägre klass ibland går ut i skogen för att dyrka ett träd och framlägga offer. Anledningen är, att de har fått reda på att ett spöke bebor trädet. Dessa olika slags dykan är egentligen inte gudsdyrkan.
Dyrkan av Gud utförs av personer som är transcendentalt belägna i ren godhet. Innebörden är, att de, som är helt renade från den materiella naturens kvaliteter och befinner sig på en transcendental nivå, kan dyrka Gudomens Högsta Personlighet.
Bg 17.4
.
De, som idkar stäng självtukt och botgöring som inte rekommenderas i skrifterna och utför detta av högmod, egenkärlek, lusta och bundenhet, som drivs av lidelse och som torterar sina kroppsorgan såväl som Översjälen som dväljs i kroppen, bör betraktas som demoner.
.
Det finns människor som hittar på sätt att späka sig och göra bot som inte nämns i skrifterna. Att fasta med fördolda motiv, som tex för att nå ett visst politiskt syfte, står inte omnämnt i skrifterna. Skrifterna rekommenderar fasta för andligt framåtskridande och inte för politiska och sociala syften. Personer som på detta sätt späker sig är enligt Bhagavad-gita förvisso demoner. Deras handlande är emot skrifterna bud och är inte välgörande för folk i allmänhet. Egentligen handlar de av fåfänga och lusta, och pga falskt ego och många begär efter materiell sinnesnjutning. Genom sådant handlande störs inte bara den kombination av materiella ämnen, som utgör kroppen, utan också Gudomens Högsta Personlighet Själv, som dväljs i kroppen. Sådan icke auktoriserad fasta och självtukt i politiska syften är förvisso mycket störande för andra. En demon tror kanske att han med denna metod kan få sin fiende eller andra partier att rätta sig efter hans önskningar, men ibland dör man av sådan fasta. Dessa handlingar har inte den Högsta Personliga Gudens godkännande, och Han kallar dem som sysslar med dessa ting för demoner.
Bg 17.5-6
.
Även föda, som alla förtär är av tre slag, enligt den materiella naturens tre kvaliteter. Det samma gäller offer, självtukt och välgörenhet. Lyssna, så skall Jag förklara skillnaderna mellan dessa.
.
Föda i godhetens kvalitet ökar livslängden, renar ens existens och skänker styrka, hälsa, lycka och tillfredsställelse. Sådan närande föda är söt, saftig, fet och välsmakande. Föda som är bitter, sur, salt, stickande, torr och alltför kryddad, uppskattas av människor i lidelsens kvalitet. Sådan föda orsakar värk, lidande och sjukdom. Föda som tillagats mer än tre timmar före förtärandet, som är smaklös, unken, rutten och oren, uppskattas av människor i okunnighetens kvalitet.
Syftet med mat är att öka livslängden, rena det inre sinnet och ge kroppen styrka. Detta är dess enda syfte. Långt tillbaka i tiden valde stora auktoriteter ut föda som bäst skänker hälsa och ökar livslängden, som t ex mjölkprodukter, socker, ris, vete, frukt och grönsaker. Dessa födoämnen är mycket uppskattade av människor i godhetens kvalitet. Andra födoämnen som torkad majs och melass, som i sig själva inte smakar så gott, kan göras njutbara genom tillsats av mjölk eller annan föda. De räknas då tillhöra föda i godhetens kvalitet. Alla dessa födoämnen är naturligt rena och helt skilda från orena ting som kött och alkohol. Den feta mat som nämns i åttonde versen, har inget att göra med det fett man erhåller från slaktade djur. Djurfett finns att tillfå i mjölk som är den mest underbara av all föda. Mjölk, smör och ost ger djurfett, och man behöver inte döda oskydliga djur för att tillgodogöra sig detta fett. Att detta slaktande pågår beror enbart på människans råa mentalitet. Det civiliserade sättet att tillgodogöra sig det behövliga fettet är genom mjölk. Slaktmetoden används av icke-mänskliga varelser. Från ärtor, dhal (bönor), grahamsmjöl, m m får man protein i överflöd.
Födoämnen i lidelsens kvalitet, vilka är bittra, alltför salta och för mycket kryddade med rödpeppar, orsakar lidande beroende på att magen producerar slem som leder till sjukdomar. Födoämnen i okunnighetens eller mörkrets kvalitet är främst de som inte är färska. All mat som tillagats mer än tre timmar innan de förtärs anses tillhöra okunnighetens kvalitet (utom prasadam som offrats till Herren). Sådan mat luktar illa pga att den börjat ruttna eller jäsa men människor i denna kvalitet tycker om denna lukt, men den är frånstötande för dem som befinner sig i godhetens kvalitet.
Rester kan endast förtäras om maten först offrats till den Högste Herren eller om det är rester efter heliga män, särskilt den andliga mästaren. Annars anses rester tillhöra okunnighetens kvalitet och de ökar risken för infektioner och sjukdomar. Fastän sådan mat tilltalar människor i okunnighetens kvalitet, varken uppskattas eller vidrörs den av människor i godhetens kvalitet. Den bästa maten är resterna av det som offrats till Gudomens Högsta Personlighet. I Bhagavad-gita säger den Högste Herren att Han tar emot rätter lagade på grönsaker, mjöl och mjölk om de offras med kärlek. Gudomens Högsta Personlighet mottar naturligtvis huvudsakligen kärleken och hängivenheten, men det står också att prasadam skall tillagas på ett visst sätt. All mat som lagats efter skrifternas rekommendationer och som offrats till den Högste Herren, kan ätas även om den är mycket gammal, ty sådan mat är transcendental. Vill man därför rena maten och göra den ätbar och välsmakande för alla männsikor, bör man offra den till Gudomens Högsta Personlighet.
Bg 17.8-10

Av offer är det offer, som utförs av plikt, enligt skrifternas regler och utan tanke på belöning, av godhetens kvalitet.
.
Den vanliga tendensen är att utföra offer med någon baktanke, men här står att offer måste utföras utan några förväntningar. Det måste utföras av plikt. Ta tex ritualerna i tempel och kyrkor. Vanligtvis utförs de i hopp om materiell vinning, men detta tillhör inte godhetens kvalitet. Man bör gå till templet eller kyrkan av plikt, buga sig i vördnad inför Gudomens Högsta Personlighet och offra blommor och mat. Men folk i allmänhet kan inte se någon mening i detta: Skrifterna rekommenderar dock inte att man dyrkar Gud av ekonomisk vinningslystnad. Man bör helt enkelt frambära sina vördnadsbetygelser till Gudsgestalten, och då räknas man till dem som tillhör godhetens kvalitet. Det är varje civiliserad människas plikt att följa skrifternas bud och vörda Gudomens Högsta Personlighet.
Bg 17.11

Det offer, som emellertid utförs i materiellt syfte eller med skrytsamt högmod, tillhör lidelsens kvalitet, o du främste bland Bharatas.
.
Ibland utförs offer och ritualer i syfte att nå det himmelska riket eller erhålla materiella fördelar i denna värld. Sådana offer och ritualer anses vara i lidelsens kvalitet.
Bg 17.12

Och det offer vars utförande strider mot skrifternas bud, där ingen andlig mat distribueras och inga hymner sjunges, där prästerna inte belönas och som utförs utan tro - det offret tillhör okunnighetens kvalitet.
.
En tro i mörkrets, dvs okunnighetens kvalitet, är i själva verket ingen tro alls. Ibland dyrkar folk någon halvgud enbart för att få pengar. Sedan spenderar de pengarna på nöjen och ignorerar skrifterna bud. Sådana kvasireligiösa uppvisningar, kan inte godtas som äkta religiositet. De tillhör alla mörkrets kvalitet och skapar en demonisk mentalitet som inte gagnar människosamhället.
Bg 17.13

Att dyrka den Högste Herren, brahmanas, den andliga mästaren och överordnade som fadern och modern, samt renlighet, enkelhet, celibat och icke-våld - dessa principer utgör kroppens självtukt.
.
Den Högsta Gudomen förklarar här de olika slagen av självtukt och botgöring. Först förklarar Han den sjävtukt och bot som utförs av kroppen. Man bör vörda eller lära sig vörda Gud, halvgudar, fullkomliga varelser, kvalificerade brahmanas, den andliga mästaren samt överordnade som föräldrar och andra personer som är insatta i Vedas kunskap. Dessa bör man visa vederbörlig respekt. Man bör öva renlighet, såväl yttre som inre, och man bör lära sig att leva ett enkelt liv. Man bör inte göra någonting som inte sanktioneras av skrifterna. Man bör inte inlåta sig i sexuella förbindelser utanför äktenskapet, ty könsliv är enligt skrifterna tillåtet enbart inom äktenskapet, annars inte. Detta kallas för celibat. Den här nämnda självtukten och botgöringen gäller för kroppen.
bg 17.14
.
Att tala sanningsenligt så att det gagnar och inte sårar andra, samt att regelbundet recitera Veda - dessa principer utgör talets självtukt.
.
Man bör inte tala på ettt sådant sätt att det upprör andra. Naturligtvis kan en lärare säga sanningen i syfte att undervisa sina elever, men han bör inte tala till andra, som inte är hans elever, om det gör dem upprörda. Detta är talets bot. Förutom detta bör man inte prata dumheter. När man talar i andliga kretsar måste ens uttalande stödjas av skrifterna. För att underbygga vad man säger bör man omedelbart citera de auktoritativa skrifterna. Samtidigt bör man tala på ett sätt som gör det behagligt att lyssna till talet. Genom sådana diskussioner kan man utvinna den största nyttan och upphöja människosamhället. Det finns ett outtömligt förråd av vedisk litteratur vilken man bör studera och recitera. Också detta hör till talets självtukt.
Bg 17.15
.
Stillhet, enkelhet, allvarsamhet, självbehärskning, och tankens renhet utgör det inre sinnets självtukt.
.
Vill man kuva det inre sinnet måste man lösgöra det från sinnesnjutning. Det måste tränas till att alltid tänka på hur man kan arbeta för andras väl. Den bästa skolningen för det inre sinnet är tankens allvarsamhet. Man får inte avvika från Krishna-medvetande och måste alltid undvika sinnesnjutning. Att rena sitt väsen är att bli Krishna-medveten. Det inre sinnets tillfredsställelse kan enbart uppnås när man slutar att tänka på sinnesnjutning. Ju mer vi tänker på sinnesnjutning desto mer otillfredsställda blir våra sinnen. Vår strävan efter sinnesnjutning gör att vi engagerar det inre sinnet i en mångfald projekt, vilket för med sig att vi i denna tidsålder saknar möjligheten till ett fridfullt sinne. Den bästa utvägen är att avleda det inre sinnet till Veda-litteraturen som speciellt i Puranas och Mahabharata, är fylld av tillfredsställande berättelser. Man kan dra fördel av denna kunskap och således bli renad. Det inre sinnet bör alltid vara rent från falskhet och man bör alltid tänka på allas välfärd. Tystnad betyder att man alltid tänker på självförverkligande. I denna betydelse kan man säga att en Krishna-medveten person alltid är fullständigt tyst. Att behärska det inre sinnet innebär att man avstår från sinnesnjutning. Man måste vara rättfram i sitt handlande och därigenom rena sin existens. Tillsammans utgör alla dessa kvaliteter det inre sinnets, dvs de mentala gärningarnas, självtukt
B g 17.16
.
Denna trefaldiga självtukt, som utövas av män vars mål inte är materiell vinning utan att tillfredsställa den Högste, sägs vara av godhetens kvalitet.
Bg 17.17
.
Den uppseendeväckande bot och sjlävtukt, som utförs i syfte att vinna respekt, ära och vördnad sägs tillhöra lidelsens kvalitet. Den är varken stabil eller bestående.
.
Ibland utför männsikor bot och självtukt för att locka till sig folk, för att vinna respekt och ära och för att bli dyrkad av andra. Människor i lidelsens kvalitet låter sig dykas av underordnade och låter sina fötter tvättas av dem samt låter sig erbjudas rikedomar. Sådana konstlade tillställningar, som anordnas av den som idkar boten och självtukten, anses tillhöra lidelsens kvalitet. Reslutaten är tillfälliga; de kan fortgå en tid men är aldrig bestående.
Bg 17.18
.
Och den bot och sjävtukt som tar sig uttryck i ett dåraktigt, envist självplågeri, eller som utförs i syfte att förinta eller skada andra, sägs tillhöra okunnighetens kvalitet.
Bg 17.19

Det allmosegivande som sker av plikt, vid rätt tid och plats, till en värdig person, utan förväntan om gengåvor, anses vara välgörenhet i godhetens kvalitet.
.
I Vedalitteraturen rekommenderas att man ger allmosor till en person som är engagerad i andligt liv. Där står inte att man skall ge välgörenhet utan urskillning. Andlig fulländning beaktas alltid. Man rekommenderas ge allmosor vid en vallfärdsort, vid sol eller månförmörkelser, vid månadens slut, till en kvalificerad brahmana, till en vaisnava (gudshängiven) eller till tempel. Sådan välgörenhet måste utföras utan tanke på gengäld, Av medlidande ger man ibland välgörenhet till de fattiga, men om en fattig man inte är värd välgörenhet görs inga andliga framsteg. Välgörenhet utan urskillning rekommenderas med andra ord inte i den vediska litteraturen.
Bg 17.20

Men om någon ger välgörenhet i förhoppning att få något i gengäld, eller med längtan efter materiella frukter, eller om allmosan ges motvilligt, sägs denna välgörenhet vara i lidelsens kvalitet.
.
Ibland sysslar folk med välgörenhet för att höja sig till himmelriket, och ibland lider de svåra kval och ångar sig efteråt. "Varför har jag gett bort så mycket pengar?" Ibland ger man också välgörenhet därför att man känner sig förpliktad, eller på en överordnads begäran. Dessa typer av välgörenhet sägs tillhöra lidelsens kvalitet.
Det finns många välgörenhetsorganisationer som skickar sina gåvor till inrättningar där sinnesnjutning pågår. Sådan välgörenhet rekommenderas inte i den vediska litteraturen; där förordas enbart välgörenhet i godhetens kvalitet.
Bg 17.21

Och välgörenhet, som ges vid en olämplig plats och tidpunkt och som ges, utan respekt och med förakt, till en ovärdig person, är välgörenhet i mörkrets kvalitet.
.
Bidrag som går till införskaffande av rusmedel och till hasardspel uppmuntras inte här. Denna typ av bidrag tillhör okunnighetens kvalitet. Sådan välgörenhet hjälper inte, utan tvärtom uppmuntrar syndfulla personer. Om man ger i välgörenhet till en lämplig person, men gör det utan respekt och utan uppmärksamhet, sägs också detta slag av välgörenhet tillhöra mörkrets kvalitet.
B g 17 22