Srila Prabhupada

His Indifference and Detachment

Prabhupada was never indifferent or uninterested in anything connected with the Krishna consciousness movement. If he sometimes would not respond to a disciples question, that was his gravity, instructing us by ignoring us.

He was indifferent to his own health. In his desire to spread Krishna consciousness, he did not rest as should have for someone his age. He continued traveling because he could not be indifferent to the fallen souls and to his disciples.

Prabhupada was detached from the bad names people used against Krishna consciousness i newspaper accounts, mostly because he saw the bright side of it, the fact that the newspapers were mentioning the name Krishna.

Although much money came in, Prabhupada was not concerned to keep any of it. He said his authors royalties for writing so many books was to take two chapatis a day.

He was certainly indifferent to womens charms. He saw his female disciples as daughters and granddaughters, and he respected their service to him. He was not interested in sitting with women or looking at them for enjoyment.

He was indifferent to any kind of invitations to take tours in different cities he visited. He preferred a simple room with a low desk, where he could speak to guests and be among devotees for the best furthering of Krishna consciousness.

He was indifferent to the fact that his first disciples very sinful before becoming devotees. He was indifferent to a place being holy or unholy, as long as he was able to preach.

He kept a simple diet and was not interested in special foods as the special cooking which the Italians could offer, or the French, or the Americans. Even within the Indian diet, which was his preference, he was not interested in fancy things, but in simple rice, dal, chapatis and sabji.

He was indifferent to clothes and would not sport any bright scarves or colourful chadars or special shoes or coats or hats. His simple sannyasi dress he kept constant. But he liked bright clothes for the Deities in the temples and opportunities to spend money to build wonderful buildings and new ways to spread Krishna consciousness, and he liked and appreciated the best quality in book printing and colour reproduction of paintings. In these things, Srila Prabhupada was a connoisseur, a keen appreciator of quality, and he asked his devotees to get the best deal and the best product for use in service to Krishna.

Prabhupada Nectar

Srila Prabhupada

His Chanting

.

Like Prabhupadas preaching, his chanting was constant. While talking in his room with professors in Toronto, Prabhupada silently chanted the Hare Krisha mantra in between their academic words.

.

When Prabhupada encouraged his disciples to chant Hare Krishna while sitting with them during a prasadam feast, one of the devotees replied, "But Swamiji, how can we chant and eat at the same time?"

"Chant in between bites," said Srila Prabhupada.

.

We can hear Srila Prabhupadas japa on a recording: He chants quickly, and he said that sixteen rounds of japa could be done in one and a half to two hours. During an initiation lecture, he commented that it should take five or six minutes to chant a round, although he admitted that it might not be possible in the beginning.

.

When a devotee said that it was hard to chant and keep awake, Prabhupada replied that they should do like he does, as he walks in his room in the afternoon while chanting japa.

.

In the early morning, after completing his dictation of Srimad-Bhagavatam translations at maybe four or five A.M., Srila Prabhupada would sit back and chant japa. He did not chant very loudly, but from the other room one could sometimes hear, especially the words "Rama, Rama".

Then in the afternoon sometimes he would remark that he had a few extra rounds to chant, and he would move the counting beads. We took it that Prabhupadas statements about his own chanting of prescribed rounds was for our own benefit, but it was encouraging for our own regulative habit.

.

Often he would spontaneously utter the words "Hare Krishna", or he would state harer nama, harer nama, harer namaiva kevalam, with great feeling and expression.

.

When in the course of a lecture Prabhupada would say the words of the Hare Krishna mantra, the whole audience of devotees would repeat it word for word in unison with him. He did not ask them to do this, but it was a spontaneous response. The devotees could not resist the chance to chant along with him.

.

On airplanes he would often chant for long periods, silently or barely audibly moving his lips, and intently fingering the beads, sometimes shaking them within the bag. Or sometimes during morning walks, instead of talking, he would chant, and everyone would eagerly join with him.

.

Prabhupadas speaking about chanting was also another type of chanting. He recommended the chanting of Hare Krishna, and sometimes he would become surcharged with emotion, and his voice would rise in volume. "We are simply asking everyone, "Please chant Hare Krishna!

At times like that, when Srila Prabhupada put all his energy into the request that everyone should chant, we could understand that the Hare Krishna mantra was the summum bonum of life. Therefore often in a lecture he would state it loudly, "Please chant Hare Krishna!" And yet he would often follow this by saying that people were so unfortunate that they could not do this simple thing.

.

Srila Prabhupadas japa beads were brown tulasi. He asked that his saffron bead bag be changed and a clean one given to him regularly. He gave his servants the blissful service of changing his counter beads and transferring them to the new bag. He was certainly a master at chanting Hare Krishna, and Prabhupadas followers were always eager to take part with him in his pure, empowered activities of chanting Hare Krishna and distributing it to others.

.

Prabhupada Nectar, Volume 3

Blandat bloggodis

.
Jag brukar förstås gärna läsa vad andra bloggar om Krishnamedvetande, och här är några godbitar som jag hittat på sistone:

På bloggen I huvudet på en Krishnahängiven hittade jag den här YouTube-länken. Jag hoppas att Bhaktin M ursäktar, men filmen är så rolig att jag bara måste lägga in den här också.

Bhaktin M har också skrivit ett intressant inlägg om avatarer: http://metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.5119




På Sadhus blog kan man läsa Skapelseberättelsen, med mycket fina bilder: http://sadhusblog.blogspot.com/

Jag tycker mycket om att läsa om stora gudshängivnas liv, så jag blev glad när jag hittade den här skildringen av Bhaktivinoda Thakura på OmniRasa Blogg: http://omnirasa.blogspot.com/2008/08/bhaktivinoda-den-sjunde-gosvamin.html

Höst i Vrindavana Del 2

Förutom det dånande mullret från molnen, visar sig ibland regnbågen som vilar på himlavalvet såsom en båge utan sträng. I verkligheten har en båge erhållit sin böjda form därför att dess bägge ändar är sammanbundna med en bågsträng, men regnbågen saknar en sådan sträng. Likväl vilar den där, så underbart vacker på himmelen. På samma sätt, när Gudomens Högsta Personlighet stiger ned i denna materiella värld, framträder Han som en vanlig mänsklig varelse, men Han är inte beroende av någon materiell förutsättning. Herren säger i Bhagavad-gita, att Han uppenbarar Sig genom Sin inre energi, som är fri från den yttre energins band. Vad som innebär insnärjning för den vanliga levande varelsen är frihet för Gudomens Högsta Personlighet.

.

Under regnperioden skyms månen av moln, men då och då blir den synlig. Ibland förefaller det som om månen medföljer molnets rörelser, men i verkligheten är månen orörlig. På grund av molnens rörelse, ser det ut som om månen också rör sig. På samma sätt är det för en som har identifierat sig med den materiella världens rörelse. Hans verkliga andliga utstrålning är täckt av illusion, och på grund av växlingarna i den materiella världens skeenden, tror han att han genomlever olika livsfaser. Detta beror på falskt ego, som utgör skiljelinjen mellan andlig och materiell tillvaro, precis som molnet i rörelse bildar gräns mellan månsken och mörker.

När de första molnen dyker upp under regnperioden, brukar påfåglarna börja dansa av glädje. Detta kan liknas vid personer, som är mycket plågade av sitt materialistiska livssätt. Om de kan nå gemenskap med någon som är engagerad i gudshängiven tjänst, blir de upplivade och börjar att dansa av glädje, precis som påfåglarna. Vi har praktisk erfarenhet av detta, eftersom många av våra hängivna tidigare var frustrerade och uttråkade innan de kom till Krishna-medvetande, men efter att de kommit kontakt med de gudshängivna, dansar de nu som glada påfåglar.

Träd och buskar torkar ut om de inte kan absorbera vatten ur marken. På liknande sätt torkar en person ut då han utövar självtukt, men efter att han avslutat sina botgöringsövningar och uppnått önskat resultat, börjar han roa sig i ett liv av sinnesnjutning i familjen, samhället, kärlekslivet, hemmet osv.

Ibland kan man iaktta tranor och änder, som promenerar omkring på stränderna invid sjöar och floder. Detta trots att stränderna är fulla av avskräde och taggiga buskar. Familjeförsörjare, som inte är Krishna-medvetna, kliver på liknande sätt omkring i det materiella livet, trots att detta är mycket obekvämt. Varken i familjelivet eller i något annat liv kan man bli helt lycklig utan att vara Krishna-medveten. Srila Narottama dasa Thakura ber, att han ska få umgås med en person, antingen familjeförsörjare eller en person i försakelsens livsordning, som är engagerad i Herrens transcendentala kärleksfulla tjänst och som ständigt ropar Herren Caitanyas heliga namn. Världsliga angelägenheter blir alltför uppslitande för den världsligt sinnade människan, medan en Krishna-medveten människa uppfattar allt som lyckliga tilldragelser.

Jordvallarna runt åkerfälten raseras ibland på grund av de häftiga regnen. På samma sätt raseras den vediska lärans vallar av den ovederhäftiga ateistiska propagandan i denna Kalis tidsålder. Sålunda förfaller människor gradvis till gudlöshet.

Under regnperioden för vinden med sig regntunga moln, och de skänker regn, som tas emot som det vore nektar. När veda-skrifternas efterföljare, brahmanas, uppmana rika personer, såsom konungar och förmögna köpmän, att idka välgörenhet i form av stora offer, är resultaten av denna också nektarlika.

Människosamhällets fyra klasser, nämligen brahmanas, ksatriyas, vaisyas och sudras, är avsedda att leva fredligt tillsammans i en samarbetsvillig anda. Detta är möjligt, när ledningen innehas av skickliga brahmanas, som är väl bevandrade i Veda-skrifterna, och som utför offerhandlingar och fördelar rikedomen rättvist.

Skogen i Vrindavana hämtade sig från regnen, och den var överfylld av mogna dadlar, mango, björnbär och annan frukt. Herren Krishna, Gudomens Högsta Personlighet, samt Herren Balarama och Deras kamrater begav sig ut skogen för att njuta av den nya årstidens atmosfär.

Korna började bli feta av det färska gräset, och deras juver var fulla av mjölk. När Krishna ropade på dem vid namn, kom de omedelbart till Honom och visade sin tillgivenhet, och av glädje sipprade det fram mjölk ur deras juver.

Herren Krishna kände Sig mycket behaglig till mods, när Han gick omkring i Vrindavana-skogen vid sidan av Govardhana-berget. Från Yamunas strand såg Han att alla träd var vackert utsmyckade med bikupor, ur vilka det droppade honung. Det fanns många vattenfall på Govardhana-berget, och de gav ifrån sig ett vackert susande ljud, som Krishna hörde då Han tittade in i grottorna i berget.

När regnperioden närmade sig sitt slut, och hösten gradvis började infinna sig, kunde Krishna och Hans kamrater ibland, särskilt när det regnade i skogen, sätta sig under ett träd eller i en av bergets grottor, för att glatt samspråkande njuta av fullmogna frukter. När Krishna och Balarama varit i skogen hela dagen, brukade moder Yasoda skicka litet ris blandat med yoghurt, frukt och sötsaker. Krishna brukade sätta Sig på en flat sten vid Yamunas strand och äta detta.

Medan Krishna, Balarama och Deras kamrater satt och åt, höll de ett öga på korna, kalvarna och tjurarna. Korna föreföll trötta av att stå med sina välfyllda juver, så de lade sig ned i gräset och idisslade förnöjsamt. Krishna var mycket glad åt denna syn. Han var stolt över att se allt det vackra i skogen, som inte var någonting annat än en manifestation av Hans Egen energi.

Vid sådana tillfällen tyckte Krishna om att lovprisa de av naturens förändringar som särskilt hörde regnperioden till, i Bhagavad-gita står det, att naturen, dvs den materiella energin, inte är oberoende i sina verkningar. Naturen handlar under Krishnas överinseende. Det står också i Brahma-samhita, att den materiella naturen, som är känd som Durga, handlar i egenskap av Krishnas skugga och åtlyder vilka order Krishna än anbefaller. Därför är naturens skönhet, som tar form under regnperioden, ett verk utfört enligt Krishnas anvisningar.

Alla vattendrag klarnade, och uppfriskande brisar fläktade behagligt överallt på grund av höstens ankomst. Himmelen klarnade fullständigt och återfick sin naturliga blå färg. Den prunkande lotusblomman i skogstjärnens klara vatten såg ut som en person, som fallit ned från sina yoga-övningar, men som nu igen förskönats genom att börja ett andligt liv. Allt får en naturlig skönhet, när hösten inträder. På samma sätt blir en person, som kommer till Krishna-medvetande och andligt liv, klar som himmelen och vattnet i höstetid. Hösten förjagar mullret från de mörka molnen på himmelen, såväl som det förorenade vattnet. Även markytan befrias från orenheter. På samma sätt blir en person, som övergår till Krishna-medvetande, renad både utan och innan. Krishna kallas därför Hari. "Hari" betyder "den som tar bort". Krishna avlägsnar omedelbart alla dåliga egenskaper hos en person, om han övergår till Krishna-medvetande. Höstens moln är vita, eftersom de inte för med sig något regn. Och en man, som dragit sig tillbaka från arbetslivet och blivit fri från allt familjeansvar, dvs att försörja hem, hustru och barn, och som helt övergått till Krishna-medvetande, befrias likaså från all oro och ängslan, och han ser lika vit ut som höstens moln.

Om hösten händer det ibland, att vattenfallen forsar ned från bergets topp med klart vatten, och ibland torkar de ut. På liknande vis förkunnar stora heliga personer klar kunskap ibland, och ibland förhåller de sig tysta.

De små dammarna, som fylls med vatten under regnperioden, torkar så småningom ut under hösten. Små vattendjur, som lever i dammarna, förstå inte att deras antal minskar för varje dag. De liknar människor, som är helt upptagna av materiellt liv, och som inte heller förstår att deras livstid minskar för varje dag. Dessa människor ägnar sig åt att underhålla kor, egendom, barn, hustru, samhälle och vänskap. På grund av vattenbrist och solens värme under hösten, lider de små levande varelserna i vattensamlingarna stora kval. De är precis som personer som saknar självkontroll, ty de är alltid olyckliga, eftersom de inte lyckas njuta av livet eller underhålla sina familjer på rätt sätt. Den leriga jorden torkar ut gradvis, och nyss framsprungen vegetation börjar vissna. Det är likadant för en som kommit till Krishna-medvetande - önskan om familjelycka torkar så småningom bort.

På grund av höstens ankomst stillnar oceanens vatten, precis som en person, som utvecklat sitt självförverkligande, inte blir störd av den materiella naturens tre kvaliteter.

Bönderna brukar om hösten spara vattnet på fälten genom att bygga starka vallar, så att det innestängda vattnet inte kan rinna bort. Det finns knappast något hopp om att nya regn ska komma, så därför vill de spara vadhelst vatten som finns på fälten. En person, som är verkligt framskriden i andligt liv, skyddar på liknande sätt sin energi genom att behärska sina sinnen. Det rekommenderas, att man vid 50 års ålder bör dra sig tillbaka från familjelivet, och bevara kroppens energi för att utnyttja den till att göra framsteg i Krishna-medvetande. Såvida man inte kan behärska sina sinnnen och engagerar dem i transcendental hängiven tjänst till Mukunda, finns det ingen möjlighet till befrielse.

Under höstdagarna är solvärmen mycket tryckande, men på natten befrias människorna från dagens trötthet, tack vare månskenet. Om en person tar sin tillflykt till Mukunda, Krishna, kan han befrias från den trötthet som härrör från att man felaktigt identifierar sig själv med kroppen.

Mukunda är också källan till vederkvickelse för Vrindavanas ungmör. Vrajabhumis ungmör är alltid sorgsna på grund av saknad av Krishna. När de träffar Krishna under höstens månskensnätter, försvinner avsaknadens trötthet också.

När himmelen är molnfri, tindrar stjärnorna mycket vackert på natten. På liknande sätt kan man säga, att när en person verkligen uppnått Krishna-medvetande, är han renad från allt orent, och blir lika vacker som stjärnorna på hösthimmelen. Fastän Veda-skrifterna föreskriver karma i form av utföranet av offerhandlingar, förklaras deras slutliga mål i Bhagavad-gita:"Man måste godta Krishna-medvetande, efter att man fullständigt förstått Veda-skrifternas innehåll." Därför kan det rena hjärta, som en hängiven i Krishna-medvetande visar upp, jämföras med höstsäsongens klara himmel. Under hösten lyser månen mycket klart tillsammans med stjärnorna på den molnfria himmeln. Herren Krishna uppenbarade Sig på Yadu-dynastins himmel, och Han var precis som månen, omgiven av stjärnorna, dvs medlemmarna i Yadu-dynastin.

När det finns massor av blommor i skogens trädgårdar, skänker den friska doften en vederkvickande lättnad åt en person, som lidit under sommaren och regnperioden. Tyvärr kunde dessa dofter inte skänka någon lättnad åt gopi-flickorna, ty deras hjärtan var helt tillägnade Krishna. Folk i allmänhet fann kanske välbehag i dessa höstdofter, men gopi-flickorna var inte tillfreds, eftersom de inte hade omfamnats av Krishna.

När hösten anländer blir alla kor, rådjur, fåglar och hondjur i allmänhet dräktiga, eftersom hanar vid denna årstid vanligtvis är parningsvilliga. Det är precis som när transcendentalisterna, tack vare Herrens barmhärtighet, får sina välsignelser uppfyllda. Srila Rupa Gosvami anvisar i sin Upadesamrita, att man ska utför hängiven tjänst med stor entusiasm, tålamod och övertygelse, och man bör följa regler och föreskrifter samt hålla sig borta från materiella frestelser och stanna i umgänge med gudshängivna. Genom att följa dessa principer, är man säker på att uppnå önskat resultat av sin hängivna tjänst. För den, som med tålamod följer principerna för hängiven tjänst, kommer så småningom den tid då han uppnår önskat resultat, likt hondjuren som får sin önskan att bli havande uppfylld.

Under hösten växer lotusblommor i stor mängd, eftersom det inte finns några liljor vid denna årstid. Både liljor och lotusblommor växer på grund av solsken, men under höstens brännande sol trivs endast lotus. Detta exempel framförs i samband med ett land där kungen eller regeringen är kraftfull. Där kan oönskade element såsom tjuvar och banditer inte röna någon framgång. Då innevånarna känner sig trygga och kan lita på att de anfalls av rånare, utvecklas samhället tillfredsställande. En stark regering jämförs med den brännande solen under höstens årstid. Liljorna jämförs med de icke önskvärda elementen, såsom t ex tjuvar, och lotusblommorna jämförs med landets nöjda innevånare.

Under hösten fylls fälten av mogen säd. Vid den tiden gläds folket över skörden, och de iakttar olika ceremonier, såsom Navanna - offrandet av färsk säd till Gudomens Högsta Personlighet. Den färska säden offras först till Gudsgestalterna i olika tempel, och alla inbjuds att äta sötris, vilket tillagas från den nya skörden. Det finns även andra religiösa ceremonier och metoder att dyrka Herren, särskilt då i Bengalen, där den största av alla ceremonier, Durga Puja, brukar hållas.

Vid den tiden var hösten mycket vacker i Vrindavana på grund av Herren Krishnas och Balaramas närvaro.

Köpmännen, de kungliga ämbetsmännen och de stora vismännen var fria att låta sina drömmar gå i uppfyllelse. På samma sätt uppnår transcentalisterna också sina mål, då de kommit ut ur den materiella kroppens fångenskap. Under regnperioden kan inte köpmännen förflytta sig från en plats till en annan, och därför kan de inte heller göra sig någon förtjänst. De kungliga ämbetsmännen kan inte heller resa från plats till plats för att samla in skatter från folket. Vad beträffar heliga personer, som måste resa runt för att förkunna transcendental kunskap, så är de också förhindrade att göra detta under regnperioden. Men under hösten, kan samtliga lämna de områden, där de varit isolerade.

Vad gäller transcendentalisten - han må vara en jnani, en yogi eller en gudshängiven - kan han, på grund av den materiella kroppen, aldrig uppleva verkliga andliga framsteg. Men så snart som de lämnar kroppen vid döden, smälter jnanin in i den Högsta Herrens andliga strålglans; yogin förflyttar sig till de olika högre planeterna, och den hängivne färdas till den Högsta Herrens planet, Goloka Vrindavana eller Vaikuntha-planeterna, och njuter således sitt eviga, andliga liv.

Ur Boken Om Krishna

Höst i Vrindavana

I Indien är regntiden mycket efterlängtad efter sommarens torka och brännande sol. Människorna gläds mycket, då de ser molnen torna upp sig på himmelen, och de väntar regn när som helst. Efter sommaren anses regperiodens ankomst vara en livgivande källa för alla. Även tillfälliga åskväder fyller människorna med välbehag.

De utmärkande egenskaperna hos regnperioden kan jämföras med de utmärkande dragen hos de levande varelserna, som är täckta av den materiella naturens tre kvaliteter. Den ändlösa skyn liknar den Högsta Brahman, och de små levande varelserna liknar den molntäckta himlen, eller Brahman, täckt av den materiella naturens tre kvaliteter. Ursprungligen är alla levande varelser Brahman väsentliga beståndsdelar. Den Högsta Brahman, eller den ändlösa skyn, kan aldrig helt skymmas av moln, men del av den kan bli täckt. Enligt Bhagavad-gita är de levande varelserna den Personliga Gudens väsentliga beståndsdelar, men de betingade själarna utgör endast en ringa del av Honom. Denna del är täckt av den materiella naturens tre kvaliteter, och det är av denna anledning som dessa levande varelser befinner sig i den materiella världen. Brahmajyoti - andlig strålglans - är som solsken. Liksom solskenet består av små ljuspartiklar, består också brahmajyoti av små delar av Gudomens Högsta Personlighet. Utav denna oändliga uppenbarelserform av den Högsta Herrens obetydliga delar, påverkas somliga av dessa av den materiella naturen, medan andra är helt fria.

Moln består av kondenserat vatten, som genom solvärmen avdunstat från jorden. Under åtta månader förångas oavbrutet allt slags vatten från jordytan, och detta samlas i form av moln, som sedan fördelar sig som vatten när det behövs. På likartat sätt infordrar en regering olika skatter, som medborgarna förmår betala genom sina olika materiella sysselsättningar, som lantbruk, handel och industri. Således kan regeringen även infordra inkomst- och försäljningsskatt. Detta jämförs med att solen tar vatten från jorden. När det återigen uppstår behov av vatten på jordytan, omvandlar samma solsken detta vatten till moln och fördelar det således över hela jordklotet. Skatterna, som regeringen samlar in, måste på samma sätt åter fördelas bland folket för att tillgodose behovet av skolor, administrativa inrättningar, sjukhus etc. Detta är mycket viktigt för en bra regering. Regeringen ska inte samla in skatter bara för att slösa bort dem på onyttiga ändamål, utan skatteintäkter ska utnyttjas för statens allmänna välfärd.

Under regnperioden rasar det kraftiga stormar över hela landet, och de för med sig moln från ett område till ett annat för att distribuera vatten. Om det föreligger ett trängande behov av vatten efter sommaren, är molnen som en rik man, som i svåra tider skänker bort sina pengar, även om han därigenom tömmer ut hela sin förmögenhet. På så vis uttömmer molnen sig genom att fördela vatten över hela jordytan.

När Dasaratha, Herren Ramacandras fader, brukade kämpa mot sina fiender, sades det att han gick fram som en jordbrukare som ryckte upp alla onödiga plantor och träd med roten, och när det fanns behov av välgörenhet, så delade han ut pengar precis som molnen skänker regn. Regnet från molnen är så frikostigt, att det liknas vid en rik, generös man, som delar med sig av sin rikedom. Molnens nederbörd är så väl tilltagen, att det regnar till och med på berg och klippor samt på oceaner och sjöar, där det inte finns behov av vatten. Det liknas vid en barmhärtig person, som öppnar sin skattkista för att fördela sina rikedomar, och som inte frågar efter om det föreligger behov av hjälp eller ej. Han idkar välgörenhet frikostigt.

Innan nederbörden kommer, är hela jordytan i det närmaste uttömd på all slags kraft och verkar vara mycket torftig och utmattad. Efter regnen, däremot, grönskar hela jordytan av växtlighet, och den verkar vara både frisk och stark. Här jämförs med en person, som underkastar sig självtukt för att få någon materiella önskan uppfylld. Markens grönska efter regnperioden jämförs med uppfyllandet av materiella önskningar. När ett land styrs av en oönskad regering, underkastar sig folket och partierna ibland svåra umbäranden för att överta regeringsmakten, och när de uppnått denna, frodas de genom att ge sig själva generöst tilltagna löner. Det är som när marken frodas under regnperioden. Men egentligen ska man bara underkasta sig allvarlig bot och försakelse för att uppnå själslig lycka. Srimad-Bhagavatam ger oss rådet att tapasya, botgöring, bör utövas för att förverkliga den Högsta Herren. När man underkastar sig självtukt i gudshängiven tjänst, återfår man sin andliga tillvaro, och så snart som man uppnått andligt liv, åtnjuter man obegränsad andlig lycksalighet. Men, som det beskrivs i Bhagavad-gita, om man underkastar sig bot och självtukt för att erhålla materiella fördelar, blir resultatet endast temporärt, och därför eftertraktas detta endast av mindre intelligenta personer.

Under regnperioden kan man på kvällarna se massor av lysmaskar sitta här och där i trädtopparna, och de skimrar som små ljuspunkter. Men de stora lysande kropparna på himlavalvet, månen och stjärnorna, är inte synliga. På samma sätt syns i denna Kalis tidsålder, ateistiska och samvetslösa personer mycket klart, medan personer, som verkligen lever efter de vediska principerna för andlig frigörelse, lever praktiskt taget i obemärkthet. Denna tidsålder, Kali-yuga, kan liknas vid de levande varelsernas molniga årstid. I denna tidsålder är verklig kunskap täckt av påverkan från civilisationens materiella framåtskridande. Krassa, intellektuellt spekulerande filosofer, ateister och tillverkare av så kallade religiösa principer, gör sig bemärkta likt lysmaskar, medan personer, som strikt följer de vediska principerna och skrifternas anvisningar, skyms av molnen i denna tidsålder. Människor ska lära sig att dra nytta av det verkliga ljuset från himmelen, dvs från solen, månen och stjärnorna , istället för lysmaskarnas sken. Lysmasken kan i själva verket inte lysa upp nattens mörker. Liksom det ibland klarnar upp himmelen även under regnperioden, så att solen, månen och stjärnorna blir synliga, finns det ibland fördelar även i Kali-yuga. Herren Caitanyas vediska folkrörelse - det gemensamma sjungandet av Hare Krishna-mantrat - hör till dessa. Folk med uppriktigt intresse av att finna verkligt liv, ska dra fördel av denna rörelse istället för att låta sig bländas av intellektuellt spekulerande filosofer och ateister.

Efter första åskregnet börjar alla grodor att kväka likt studerande, som högläser sina läxor. Studerande måste i allmänhet stiga upp tidigt på morgonen. Emellertid stiger de vanligtvis inte upp av sig själva, utan först när en klocka ringer i templet eller i utbildningslokalen. De stiger genast upp på den andliga mästarens befallning, och efter att ha avslutat sina morgonplikter, sätter de sig och studerar Veda eller sjunger vediska mantras. Alla sover i Kali-yugas mörker, men när en stor acarya väcker en, börjar man ägna sig åt Veda-studier för att förvärva verklig kunskap.

Under regnperioden vattenfylls alla bäckar, dammar och sjöar, vilka annars står uttorkade under resten av året. På samma sätt är materilistiska personer torra, men kan ibland blomma upp när de befinner sig i en så kallad välbärgad ställning, med hem, barn och bankkonto, men omedelbart efter det torkar de ut igen, precis som de små bäckarna och dammarna. Poeten Vidyapati sade, att det förvisso finns en viss lycka i umgänget med vänner, familj, barn, hustru etc, men denna lycka jämförs med en droppe vatten i öknen. Alla åtrår lyckan precis som alla längtar efter vatten i öknen. Om det finns droppe vatten i öknen, så finns den utan tvivel där, men nyttan av denna droppe är helt obetydlig. Genom vårt materialistiska sätt att leva, strävar vi efter en ocean av lycka, men i samhället, genom vänner och världslig kärlek, får vi aldrig mer än en droppe. Vi blir aldrig nöjda, likt de små bäckarna, dammarna och sjöarna, som aldrig är fyllda med vatten under torrperioden.

Genom nederbörden erhåller gräset, träden och den övriga växtligheten en vacker grön färg. Ibland är gräset täckt av en viss typ av röda insekter, och det gröna och röda tillsammans med paraplyliknande svampar, får hela scenen att förändras, precis som tillvaron förändras för en person som plötsligt blivit rik.

Bonden gläder sig åt att se sin fält fyllda av säd, medan kapitalisten, som alltid lever i okunnighet om det som sker på grund av gudomliga krafter, blir orolig för att konkurrensen kommer att pressa ned priserna. På en del håll förbjuder vissa kapitalister i regeringsställning bönderna att producera för mycket säd, eftersom de inte känner till det faktum, att säd är en gåva av Gudomens Högsta Personlighet. Enligt den vediska läran, är det Gudomens Högsta Personlighet som uppehåller denna skapelse, och av denna anledning ombesörjer Han att allt finns i tillräcklig mängd för att täcka de levande varelsernas behov. Om befolkningen ökar, är det den Högsta Herrens sak att förse dem med mat. Men ateister och samvetslösa personer gillar inte överproduktion av säd, i synnerhet inte när deras affärer kan bli lidande.

Under regnperioden blir alla levande varelser till lands, i luften och i vattnet uppfriskade på samma sätt som en som engagerar sgi i Herrens transcendentala hängivna tjänst. Det har vi praktisk erfarenhet av genom våra lärjungar i vårt sällskap för Krishna-medvetande, Krishna rörelsen. Innan de blev lärjungar såg de smutsiga ut, fastän de hade naturligt vackra personliga drag, men eftersom de inte kände till Krishna-medvetande visade de sig vara mycket orena och eländiga. Efter att de övergått till Krishna-medvetande har deras hälsa förbättrats, och genom att efterleva regler och föreskrifter har även deras kroppsliga lyster bilvit klarare. När de är klädda i saffransfärgade kläder och bär tilaka-märket i pannan jämte radband i handen och runt halsen, ser de ut precis som om de kommit direkt från Vaikuntha.

När floderna under regnperioden svämmar över sin bräddar och forsar ned i ocanen verkar det om om de bringar havet i uppror. På liknande sätt kan en person, som håller på med mystiska yoga-metoder och inte är särskilt framskriden i andligt liv, blir anfäktad sexuella impulser.

Höga berg, däremot, förändras inte, även om strömmar av regn forsar utför dem. Så är det också med en person, som är framskriden i Krishna-medvetande. Även om han råkar i svårigheter, tappar han inte fattningen, för en person som är andligt framskriden, tar emot alla motgångar i livet som Guds barmhärtighet, och på så sätt är han helt kvalificerad att med lätthet träda in i det andliga riket.

Under regnperioden används en del vägar inte så mycket, och de blir därför täckta av högt gräs. Det är precis som en brahmana, som inte regelbundet studerar och utövar den vediska lärans reformationsmetoder. Han täcks så av mayas höga gräs. Under dessa betingelser glömmer han sin verkliga natur som evig tjänare till den Högsta Personliga Guden. När en person avviker, genom att maya låter sitt höga gräs växa igen över honom, identifierar han sig själv med mayas verk, förfaller till illusion och glömmer således sitt andliga liv.

.

.

Under regnperioden framträder blixtar i en molnformation, och omedelbart uppträder de i en annan. Detta fenomen liknas vid en lustfylld kvinna, som inte fäster sitt sinne vid bara en man. Molnet jämförs med en kvalificerad person, eftersom det skänker regn och vidmakthåller så många människor. På samma sätt försörjer en kvalificerad man många människor, som familjemedlemmar eller många arbetare i ett företag. Skiljer sig hustrun från honom, kan familjen, företaget och hela hans liv påverkas. Därför rekommenderas det att en kvinna, som önskar nå framgång i Krishnamedvetande, lever ett fridfullt liv med sin äkta man och att paret inte skiljs åt under några som helst förhållanden. Man och hustru ska behärska sitt sexliv och rikta in sinnet på Krishna-medvetande, så att deras liv blir framgångsrika. I den materiella världen fordrar en man trots allt en kvinna, och en kvinna önskar sig en man. När de slagit sig samman, ska de leva fridfullt i Krishna-medvetande, och inte vara rastlösa som blixten, när den hoppar från den ena molngruppen till den andra.

Ur Boken Om Krishna

Herren Brahmas böner till Herren Krishna

.

Brahma sade: "Käre Herre, Du är Gudomens Högsta Personlighet och Den Ende man bör tillbedja. Därför frambär jag mina ödmjuka vördnadsbetygelser och böner endast i avsikt att behaga Dig. Låt mig om och om igen få frambära min respektfulla vördnad för Maharjaja Nandas son som står inför mig med snäcka, örringar och en påfågelfjäder på huvudet. Hans vackra anletsdrag omgärdas av en gyllene hjälm, prydd med girlander av skogsblommor. Försedd med en stav, en lur, ett buffelhorn och en flöjt står Han framför mig på små lotusfötter med en bit mat i handen.

O käre Herre, folk påstår kanske att jag är den vediska kunskapens mästare och skapare av detta universum, men nu har det bevisats att jag inte förstår Din person, inte ens när Du nu står inför mig som blott ett litet barn. Du beter Dig som en vanlig bypojke när Du med maten i handen går och letar efter Dina kalvar. Trots detta är skillnaden mellan Din och min kropp så stor att jag omöjligt kan mäta den enorma kraft som Din kropp besitter.

Du uppenbarar Dig som herdepojke för att glädja Dina hängivna, och fastän jag försyndat mig mot Dina lotusfötter genom att stjäla Dina kor, kalvar och vänner, inser jag att Du har förbarmande med mig. Din starka tillgivenhet för Dina hängivna är en transcendental egenskap hos Dig. Kraften hos Dina handlingar är omöjlig för mig att mäta, trots Din tillgivenhet för mig. Man bör göra klart för sig att när inte ens jag, herren Brahma, detta universums högsta väsen, fullt kan förstå den Högsta Personliga Gudens barnlika kropp, hur kan då andra göra det? Det beskrivs i Bhagavad-gita att var och en som kan förstå en ringa del av Ditt framträdande och försvinnande och Din transcendentala lekar, blir genast i stånd att träda in i Guds rike då man lämnat den materiella kroppen.

Det bästa sättet att lära känna Dig är att överge alla spekulativa metoder och istället ödmjukt försöka höra talas om Dig, antingen direkt genom Dina beskrivningar i Bhagavad-gita och flera andra vediska skrifter, eller genom en förverkligad gudshängiven person som tagit sin tillflykt till Dina lotusfötter. Man måste lyssna till en gudshängiven utan att spekulera. Man behöver inte ens förändra sin världsliga situation, utan det räcker med att lyssna till Ditt budskap. Fastän Du ej kan förstås genom materiella sinnen, befrias man dock från all okunnighet och alla missuppfattningar genom att bara höra talas om Dig. Enbart av Din egen nåd uppenbarar Du Dig för den gudshängivne. Det är omöjligt att besegra Dig på annat sätt. Hängiven tjänst är så betydelsefull, att till och med ett litet försök i den vägen kan höja en till den högsta fullkomliga plattformen.

.

Jag förstår också att Din uppenbarelse som herdepojke inte är någon materiell företeelse. Du är så bunden av deras kärlek, att Du har kommit hit för att genom Din transcendentala närvaro inspirera dem med ytterligare hängiven tjänst. Eftersom allt är avsett för Din hängivna tjänst, är det ingen skillnad emellan det materiella och det andliga i Vrindavana. Käre Herre, Dina lekar i Vrindavana är endast avsedda att inspirera Dina hängivna. Om någon misstar dina lekar i Vrindavana för att vara av materiell natur, kommer han att vilseledas.

Efter att Brahma, detta universums härskare, sålunda hade framburit sina ödmjuka vördnadsbetygelser till Gudomens Högsta Personlighet och gått runt Honom tre gånger, var Brahma redo att återvända till sin boning som kallas Brahmaloka. Med en gest gav Gudomens Högsta Personlighet honom tillåtelse att dra sig tillbaka. Så snart som Brahma givit sig av uppenbarade Sig Herren Krishna på samma sätt som den dagen när herdepojkarna och korna försvann.

Krishna hade lämnat Sina vänner på Yamunas strand där de satt och åt lunch. Fastän Han återvände exakt ett år senare trodde herdepojkarna att Han endast hade varit borta för ett ögonblick. På så vis yttrar sig Krishnas olika eneriger och gärningar. Alla levande varelser behärskas av Herrens suveräna kraft och ibland minns de sin verkliga natur och ibland glömmer de den. Krishnas vänner, som behärskades på detta sätt, var inte medvetna om att de varit borta från Yamunas strand ett helt år under inflytande av Brahmas förtrollning. När Krishna kom tillbaka till pojkarna täntke de: "Krishna har kommit tillbaka efter bara en liten stund." De började skratta och trodde att Krishna inte ville lämna deras lunchsällskap. De jublade och bjöd in Honom "Krishna, käre vän, Du kom tillbaka så snart. Vi har inte börjat äta än, inte så mycket som en munsbit. Så varsågod och ät med oss."

.

Efter att ha avslutat sin lunch återvände Krishna, Hans vänner och alla kalvar till sina hem i Vrajabhumi. På vägen betraktade de med hänförelse det döda kadavret efter Aghasura i form av en väldig orm. Väl hemkommen till Vrajabhumi hälsades Krishna välkommen av alla Vrindavans innevånare. Han bar en påfågelsfjäder i Sin huvudbonad, som även var prydd med blommor från skogen. Krishna var också behängd med blommor och målad med olikfärgad lera som hämtats från Govardhana-bergets grottor. Berget Govardhana är känt för att det tillhandahåller röda färgämnen, och Krishna och Hans vänner hade målat varandras kroppar med dem. De var försedda med var sitt buffelhorn, en stav och en flöjt, och de kunde tilltala sina respektive kalvar vid namn. Så stolta var de alla över Krishnas bravader att de sjöng till Hans ära när de tågade in i byn. Alla gopi-flickor beundrade den sköne Krishna vid Hans återkomst. pojkarna satte ihop vackra sånger vilka beskrev hur de blev uppslukade av den stora ormen och hud den sedan dräptes. Men de hade ingen aning om att ett helt år hade förflutit sedan Aghasura blev dödad.

Ur Boken Om Krishna

Brahma stjäl pojkarna och kalvarna

.

Trots att händelsen med Aghasura hade inträffat ett år tidigare, när koherdepojkarna var fem år gamla, sade de när de var sex år:"Det hände idag." Vad som hade inträffat var följande. Efter att ha dödat Aghasura gick Krishna tillsammans med Sina följeslagare till skogen för att ha picknick. Kalvarna, som lockades av det gröna gräset, gick allt längre bort, och därför blev Krishnas följeslagare lite oroade och ville hämta tillbaka kalvarna. Krishna lugnade emellertid pojkarna och sade:"Ät ni er lunch utan att oroas. Jag skall gå och hämta kalvarna." Sålunda gav Sig Herren iväg. Bara för att undersöka Krishnas kraft rövade Brahma då bort alla kalvarna och koherdepojkarna och förvarade dem på en enslig plats.

När Krishna inte kunde finna kalvarna och pojkarna, förstod Han att detta var Brahmas påhitt. Då utvidgade Sig Gudomens Högsta Personlighet, alla orsakers orsak, till att bli alla kalvarna och pojkarna, precis som de existerat tidigare. Han gjorde detta för att glädja såväl Brahma som Sina egna följeslagare och deras mödrar. På detta sätt uppenbarade Han ytterligare en av Sina lekar. Ett särskilt utmärkande drag i denna lek var att mödrarna till koherdepojkarna på detta sätt blev mer fästa vid sina söner och korna vid sina kalvar. Efter nästan ett års tid märkte Baladeva att alla koherdepojkarna och kalvarna var utvidgningar av Krishna. Således frågade Han Krishna och upplystes om vad som hade hänt.

När ett år hade gått, återvände Brahma och såg att Krishna fortfarande lekte med Sina vänner och kalvarna, precis som vanligt. Då lät Krishna alla kalvar och koherdepojkar framträda som fyrarmade Narayana-former. Brahma kunde då förstå Krishnas kraft, och han var mycket förbluffad över denne dyrkansvärde Krishnas lek. Krishna visade emellertid Brahma Sin orsakslösa barmhärtighet och befriade honom från illusion. Därefter lovprisade Brahma Gudomens Högsta Personlighet i olika böner.

(Srimad-Bhagavatam, Bok 10, Kapitel 13)

Om man inte är mycket framskriden i Krishnamedvetande är det omöjligt att ständigt lyssna till berättelser om Herrens lekar. De långt framskridna gudshängivna upplever dessa ämnen om Herren som om de vore ständigt nya, trots att de oupphörligt lyssnar till dem år efter år. Sådana gudshängivna kan därför inte sluta höra om Herren Krishnas lekar.

Paramahamsas, gudshängivna som har godtagit det väsentliga i livet, är i sina hjärtans inre fästa vid Krishna, och Han är målet i deras liv. Det ligger i deras natur att enbart, i varje ögonblick, tala om Krishna, som om dessa ämnen vore ständigt nya. De är fästa vid sådan ämnen, precis som materialister är fästa vid ämnen rörande kvinnor och sexualliv.

Naturen hos personer som har anammat andligt liv och Krishnamedvetande är att de inte ens för ett ögonblick kan upphöra med krishna-katha, ämnen som rör Krishna, ty de förstår att Krishna är det verkliga livet för alla. Sådana paramahamsas ser alltid Krishna i hjärtats inre. Kama (begär), krodha (vrede) och bhaya (fruktan) finns alltid i den materiella världen, men i den andliga, dvs transcendentala, världen kan man använda dessa för Krishna. En paramahamsa önskar därför alltid verka för Krishna. Han använder vreden mot de icke gudshängivna och omvandlar bhaya, dvs fruktan, till rädsla för att avvika från Krishnamedvetandets väg. På detta sätt används en paramahamsas liv helt och hållet för Krishna. På samma sätt som livet för en person som är fäst vid den materiella världen bara används för kvinnor och pengar. Vad som är dag för en materialistisk person är natt för en andlig person. Det som är mycket ljuvt för materialisten - nämligen kvinnor och pengar - betraktas som gift av den andligt sinnade.

O konung! Lyssna vänligen med stor uppmärksamhet till mig! Fastän den Högste Herrens gärningar är mycket förtroliga och ingen vanlig människa kan förstå dem, skall jag berätta om dessa för dig, ty andliga mästare förklarar för en undergiven lärjunge även sådana ting som är mycket förtroliga och svåra att förstå.(S.B 10.13.1-3)

Efter att ha räddat pojkarna och kalvarna undan Aghasura, som var döden personifierad, ledde Herren Krishna, Gudomens Högsta Personlighet, dem alla till flodstranden, och Han sade följande ord:

Kära vänner! Se bara hur vacker denna flodstrand är på grund av dess behagliga atmosfär. Och se bara hur de blommande lotusblommorna med sin doft drar till sig bina och fåglarna. Binas surrande och fåglarnas kvittrande ekar bland skogens vackra värld. Sanddynerna är också rena och mjuka. Det här måste därför vara den bästa platsen för våra lekar.

Jag tycker att vi skall äta vår lunch här, ty det är mycket sent och vi har hunnit bli hungriga. Här kan kalvarna dricka vatten och sakta vandra omkring för att äta av gräset.

Koherdepojkarn gick med på Herren Krishnas förslag. De lät kalvarna dricka vatten ur floden och band dem sedan vid träden, där det växte grönt, mjukt gräs. Därefter öppnade pojkarna sina matkorgar och började äta tillsammans med Krishna med stor transcendental glädje.

Krishna satt i centrum med vännerna runt omkring i en cirkel, och de var alla mycket vackra. Krishna var som det inre i en lotusblomma, med kronbladen runt omkring. Alla försökte se på Krishna, och de tänkte att kanske Krishna tittade tillbaka på dem. På detta sätt njöt de alla av sin lunch i skogen.

Några av koherdepojkarna lade sin lunch på blommor, somliga lade den på blad, frukter eller lövknippen och andra lät den ligga kvar i sin korg. Några lade den på bark från träden och andra på stenar. Barnen föreställde sig att dessa olika ting var deras tallrikar när de intog sin lunch.

Alla koherdepojkarna njöt av sin lunch tillsammans med Krishna, och de lät varandra smaka på de olika maträtterna som de hade tagit med sig hemifrån. När de smakade varandras maträtter började skratta, och locka varandra till skratt.

Krishna är yajna-bhuk, vilket innebär att Han bara äter offringar från yajna. För att uppvisa Sina barndomslekar, satt Han emellertid nu med flöjten instoppad på höger sida under den åtsittande klädnaden vid midjan, och på vänster sida hade Han Sin hornlur och Sin herdekäpp. Han höll i Sin hand en utsökt maträtt, bestående av yoghurt och ris, och mellan fingrarna hade Han bitar av frukt. Han satt som i centrum av en lotusblomma, och medan Han åt betraktade Han Sina vänner, skämtade med dem och lockade dem att skratta. Allt detta iakttogs av himlens invånare. De var slagna av häpnad över hur Gudomens Högsta Personlighet, som bara äter yajna-offringar, nu åt tillsammans med Sina vänner i skogen.

O Maharaja Pariksit! Medan koherdepojkarna, som i sina hjärtan inte var medvetna om något annat än Krishna, sålunda var sysselsatta med att äta sin lunch i skogen, gick kalvarna långt bort, djupt in i skogen, lockade av det gröna gräset.

När Krishna såg att Hans vänner, koherdepojkarna, var rädda, sade Han, som är den fruktade härskaren över själva fruktan, blott för att stilla deras rädsla:"Kära vänner! Sluta inte att äta! Jag skall Själv gå efter kalvarna och föra dem tillbaka hit."

I närvaron av Krishnas vänskap, kan en gudshängiven inte vara rädd. Krishna är den högste härskaren och härskar till och med över döden, som förmodas vara den slutgiltiga fruktan i dennna materiella värld. Denna fruktan uppstår på grund av avsaknad av Krishnamedvetande; annars kan fruktan inte förekomma. För den som har tagit sin tillflykt till Krishnas lotusfötter blir denna materiella värld, med all sin fruktan, inte alls farlig.

Bhavambudhih, fruktans materiella ocean, blir mycket lätt att ta sig över tack vare den högste härskarens barmhärtighet. Denna materiella värld, där fruktan och faran lurar vid varje steg (padam padam yad vipadam), är inte avsedd för dem, som har tagit sin tilflykt till Krishnas lotusfötter. Sådana personer befrias från denna farofyllda värld, med all sin fruktan. Alla bör därför ta sin tillflykt till den Högsta Personen, som är källan till oräddhet, och sålunda bli trygga.

"Låt Mig gå och söka reda på kalvarna," sade Krishna. "Låt inte er störas i er glädje." Med Sin yoghurt och Sitt ris i handen gav Sig Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, omedelbart iväg för att söka reda på Sina vänners kalvar. För att glädja Sina vänner sökte Han i alla berg, bergsgrottor, buskar och trånga passager.

O Maharja Pariksit! Brahma, som vistas på det högre planetsystemet i universum, hade iakttagit hur den mycket mäktige Krishna dödade och befriade Aghasura, och han var förundrad. Nu önskade denne Brahma uppvisa något av sin egen kraft, samt se den kraft som ägdes av Krishna, vilken var upptagen med Sina barndomslekar tillsammans med vad som verkade vara vanliga koherdepojkar. I Krishnas frånvaro tog därför Brahma alla pojkarna och kalvarna och förde dem till en annan plats. På detta sätt ställde han till det för sig, ty i en mycket nära framtid skulle han komma att få se hur pass kraftfull Krishna är.

När Krishna inte kunde finna kalvarna, återvände Han till flodstranden, men där kunde Han inte heller finna koherdepojkarna. Således började Han söka efter både kalvarna och pojkarna, som om Han inte kunde förstå vad som hade hänt.

När Krishna inte kunde finna kalvarna och deras beskyddare, koherdepojkarna, någonstans i skogen, förstod Han genast att detta var Brahmas verk.

Endast för att skänka glädje till såväl Brahma om mödrarna tillaklvarna och koherdepojkarna, utvdgade Sig då Krishna, skaparen av hela dne kosmiska manifestatioen, tilla tt omfatt akalvarn och pojkarna.

I kraft av Sin Vasudeva-aspekt, utvidgade Sig Krishna samtidigt till att omfatta det exakta antalet saknade koherdepojkar och kalvar, med precis deras kroppsliga drag, deras speciella händer, armar och ben, deras käppar, horn och flöjter, deras lunchpaket, deras speciella kläder och smycken, påsatta på olika sätt, deras namn, åldrar och gestalter, samt deras speciella agerande och karaktärsdrag. Genom att utvidga Sig Själv på detta sätt bevisade den vackre Krishna uttalandet samagra-jagad visnumayam:"Herren Visnu är alltgenomträngande."

Genom att utvdga Sig så att Han nu framträdde som alla kalvarna och koherdepojkarna, precis sådana de var, och samtidigt framstod som deras ledare, gick Krishna in i Vrajabhumi, det landområde som tillhörde Hans fader, Nanda Maharaja, precis som Han brukade göra när Han åtnjöt deras umgänge.

O Maharaja Pariksit! Krishna, som hade mångfaldigat Sig i form av olika kalvar och koherdepojkar, gick såsom kalvar in i olika kostall och såsom pojkar in i olika hem.

När mödrarna härde tonerna från pojkarnas flöjter och horn, vaknade de genast upp från sina hushållssysslor och lyfte upp pojkarna i famnen. De omfamnade dem med båda armarna och gav dem bröstmjölk, som flöt fram på grund av intensiv kärlek enbart för Krishna. Krishna är i själva verket allting, men vid den tidpunkten uttryckte de ojämförlig kärlek och tillgivenhet, och de gladdes speciellt mycket åt att få skänka föda åt Krishna, Parabrahman, och Krishna drack mjölken från Sina olika mödrar som vore den en nektardryck.

Fastän de äldre gopierna visste att Krishna var moder Yasodas son, brukade de uttrycka sin egen önskan genom att tänka:"Om Krishna hade blivit min son, skulle jag ha tagit hand om Honom som mor Yasoda gör." Detta var deras innersta önskan. För att glädja dem spelade nu Krishna rollen som deras söner och uppfyllde deras önskan. Deras speciella kärlek till Krishna ökade genom att de kunde omfamna Honom och ge Honom mat, och för Krishna var deras bröstmjölk precis som en nektardryck. Medan Han på detta sätt gjorde Brahma förbryllad, åtnjöt Han en särskild transcendental glädje, skapad av yogamaya, i förhållandet mellan de andra mödrarna och Honom Själv.

Därefter gick alla korna in i de olika kostallen. De började råma högljutt, och kallade på så sätt till sig sina kalvar. När kalvarna kommit började mödrarna slicka deras kroppar gång på gång, och de lät kalvarna dricka mjölken som i överflöd rann från deras juver.

Från första början hyste gopierna moderlig kärlek för Krishna. Deras kärlek till Krishna överträffade till och med kärleken till deras egna söner. När de uppvisade sin tillgivenhet, hade de således gjort åtskillnad mellan Krishna och deras söner, men nu hade denna skillnad försvunnit.

Trots att Vrajabhumis invånare, koherdarna och koherdekvinnorna, tidigare kände större kärlek till Krishna än till sina egna barn, tilltog nu under ett års tid deras kärlek till sina egna söner ständigt, ty Krishna hade nu blivit deras söner. Det fanns ingen gräns på deras tilltagande kärlek till sina söner, vilka nu var Krishna. Varje dag fick de ny inspiration att älska sina barn så mycket som de älskade Krishna.

När Herren Sri Krishna på detta sätt Själv blivit koherdepojkarna och de olika flockarna med kalvar, tog Han hand om Sig Själv. På detta sätt fortsatte Hans lek, i såväl Vrindavana som i skogen, under ett års tid.

En dag, fem eller sex dagar innan ett helt år förflutit, gick Krishna, som vallade korna, tillsammans med Balarama in i skogen.

Senare, när korna betade på toppen av Govardhanaberget, blickade korna nedåt för att finna grönt gräs, och de såg då sina kalvar som betade nära Vrindavana, inte långt därifrån.

När korna såg sina egna kalvar från toppen av Govardhana-berget, glömde de sig själva och sina herdar på grund av tilltagande kärlek, och fastän stigen var mycket knagglig sprang de med stor iver mot kalvarna som om de bara hade ett benpar. Deras juver var fyllda med mjölk som flödade, deras huvuden och svansar var höjda i vädret och deras pucklar rörde sig med deras halsar, när de med kraft sprang ända tills de nådde sina kalvar och kunde ge dem mjölk.

Koherdarna, som inte varit kapabla att hindra korna från att ge sig iväg till sina kalvar, var både skamsna och arga. De tog sig med stor svårighet fram på den knaggliga vägen, men när de kom ner och såg sina egna söner, blev de överväldigade av kärlek.

Efter att ha upplevt starka känslor när de omfamnade sina söner, slutade därefter de äldre koherdarna mycket motvilligt och med stora svårigheter att omfamna pojkarna, och de återväde till skogen. Men när männen tänkte på sina söner började tårar rinna från deras ögon.

På grund av en förhöjd kärlek, var korna ständig tillgivna till och med de kalvar som vuxit upp och slutat dricka mjölk från sina mödrar. När Baladeva såg denna tillgivenhet kunde Han inte förstå dess orsak, och således började Han resonera på följande sätt.

Vad är detta för ett fantastiskt fenomen? Kärleken till dessa pojkar och kalvar tilltar som aldrig tidigare hos alla Vrajas invånare, inklusive Mig, på samma sätt som vår kärlek till Herren Krishna, ala levande varelsers Översjäl.

Vem är denna mystiska kraft, och varifrån har hon kommit? Är hon en halvgud eller en demonkvinna? Hon måste vara Min mästare Herren Krishnas illusoriska energi ty vem annars kan förvilla Mig?

När Han tänkte på detta sätt, kunde Herren Balarama med den transcendentala kunskapens öga, se att alla dessa kalvar och Krishnas vänner var expansioner av Sri Krishnas gestalt.

När Brahma återvände efter att blott ett ögonblick (av hans tid) förflutit, fann han att fastän ett helt år hade förflutit enligt människans tidsuppfattning, så var Herren Krishna, efter denna långa tid, sysselsatt precis som tidigare med att leka med pojkarna och kalvarna, vilks var Hans uppenbarelseformer.

Eftersom Brahma önskade förbrylla den alltgenomträngande Herren Krishna, som aldrig kan förbryllas, men som istället förbryllar hela universum, blev han således själv förbryllad tack var sin egen mystiska kraft.

Liksom mörkret som frambringas av snöfall under en mörk natt och ljuset från en lysmask i dagsljus inte har något värde, kan den msytiska kraft som besittes av en underlägsen person, som försöker använda den mot en person med större kraft, inte åstadkomma någonting; istället förminskas den lägre personens kraft.

Då, medan Brahma såg på, framträdde plötsligt kalvarna och pojkarna som vallade dem med en hudfärg som var blå som regnmolnen och med gula sidenklädnader.

Alla dessa personligheter hade fyra armar, med snäcka, cakra, klubba och lotusblomma i händerna. De hade hjälmar på huvudet, ringar i öronen och girlander av skogsblommor kring halsen. På den övre delen av bröstets högra sida bar De lyckogudinnans emblem. Dessutom hade De armringar kring armarna och Kaustubha-juvelen kring halsen, som, liksom ett snäckskal, var märkt med tre linjer. Med armband kring handlederna, fotringar kring anklarna, smycken på fötterna och heliga bälten kring midjan, var De alla mycket vackra.

Alla Deras kroppsdelar, från fötterna och upp till hjässan, var fullständigt utsmyckade med nya, mjuka girlander av tulasi-blad, vilka offrades av gudshängivna som var sysselsatta med att dyrka Herren genom de främsta av fromma gärningar, dvs lyssnandet och reciterandet.

Med Sina rena leenden, som liknade det tilltagande månskenet, och med blickarna från Deras rödaktiga ögon, skapade och beskyddade dessa Visnu-former begären hos Deras egna hängivna, som om det skedde i kraft av lidelsens och godhetens kvaliteter.

Alla varleser, såväl rörliga som orörliga, från den fyrhövdade Brahma ned till det obetydligaste av väsen, hade antagit skepnader och var nu sysselsatta med att på olika sätt dyrka dessa visnu-murtis, var och en enligt sin förmåga. De utövade sin dyrkan på olika sätt, som till exempel genom sång och dans.

Sedan såg Brahma att kala (tidsfaktorn), svabhava (ens egen natur genom umgänge), samskara (reformation), kama (begär), karma (fruktbringande verksamhet) och gunas (den materiella naturens tre kvaliteter), alla hade antagit skepnader och också dyrkade dessa visnu-murtis, med sin självsrändighet fullkomligt underordnad Herrens kraft.

Sålunda såg Brahma den Högsta Brahman, vars energi manifesterar hela detta universum, med dess rörliga och orörliga levande varelser. Han såg också samtidigt alla kalvarna och pojkarna som Herrens utvidgningar.

På grund av kraften hos strålglansen från dessa visnu-murtis blev sedan Brahmas elva sinnen omskakade på grund av förvirring och bedövade av transcendental lycksalighet, och han blev tyst, precis som ett barns lerdocka i närvaron av byns gudsgestalt.

Därefter, när han tittade i alla riktningar, såg Brahma omedelbart Vrindavna framför sig, med ett överflöd av träd, som skänkte invånarna livsuppehälle och som var lika behagliga under alla årstider.

Vrindavana är Herrens transcendentala hemvist, där varken hunger, vrede eller törst förekommer. Såväl människor som farliga djur lever där tillsammans i ett transcendentalt vänskapsförhållande, trots att de av naturen är fientligt inställda mot varandra.

Då såg Brahma den Absoluta Sanningen, som saknar jämlike, som äger fullkomlig kunskap och som är oändlig. Han spelade rollen av ett barn i en koherdefamilj, och Han stod ensam, precis som tidigare, med lite mat i Sin hand och letade efter kalvarna och Sina koherdevänner.

Efter att ha sett detta steg Brahma snabbt ner från sin svan. Han föll till marken som en gyllen påle och vidrörde Herrens Krishnas lotusfötter med spetsarna på sina fyra huvudkronor. Han frambar sina vördnadsbetygelser och badade Krishnas fötter med sina glädjetårar.