De tre slagen av tro

Bhagavad-gitas sjuttonde kapitel.

Arjuna sade: O Krishna, hur förhåller det sig med dem, som inte följer skrifternas principer utan dyrkar efter sin egen fantasi? Är de i godhetens, lidelsens eller okunnghetens kvalitet?

I fjärde kapitlets trettionionde vers står att den, som troget håller fast vid en slags dyrkan, snart upphöjs till stadiet av kunskap och når det högsta fulländade stadiet av frid och välmåga. Slutsatsen i sextonde kapitlet var att den, som inte följer skrifternas principer, kallas asura (demon) och den, som följer skrifternas bud, kallas deva (halvgud). Om man nu följer regler som inte nämns i skrifterna, var befinner man sig då? Arjunas tvivel beträffande detta kommer att klaras upp av Krishna. De som skapar en slags gud genom att välja ut en människa som föremål för dyrkan, är deras dyrkan i godhetens, lidelsens eller okunnighetens kvalitet? Når dessa personer fullkomlighet? Är det möjligt för dem att uppnå verklig kunskap och höjas till det högsta fulländade stadiet? De som inte följer skrifternas regler och bestämmelser men som ändå tror på något och som dyrkar gudar, halvgudar och människor, kan de lyckas i sina bemödanden? Alla dessa frågor ställer Arjuna till Krishna.

Bg 17.1

Den Högste Herren sade: Tron kan vara av tre slag - godhet, lidelse eller okunnighet - beroende på vilken av naturens kvaliteter som den förkroppsligade själen befinner sig i. Lyssna nu när Jag redogör för dessa.

De som känner till skrifternas regler och bestämmelser men som på grund av lathet eller håglöshet slutar att följa dem, styrs av den materiella naturens kvaliteter. Enligt sina tidigare handlingar i godhetens, lidelsens och okunnighetens kvaliteter, får de en läggning som är av en viss typ. Sedan den levande varelsen först kom i kontakt med den materiella naturen har han också varit i kontakt med dess kvaliteter. Han förvärvar olika slags mentaliteter allt efter sitt umgänge med de olika materiella kvaliteterna. Detta kan dock förändras om man umgås med en bona fide andlig mästare och följer hans regler samt skrifternas bestämmelser. Stegvis kan man höja sig från okunnighet till lidelse och från lidelse till godhet. Slutsatsen är att blind tro i någon av naturens kvaliteter inte kan hjälpa en att nå fullkomligheten. Man måste noggrant beakta tingen med hjälp av ens intelligens och detta i en bona fide andlig mästares sällskap. På så sätt kan man höja sig till en högre kvalitet.

Bg 17.2

Man utvecklar en viss slags tro i enlighet med de materiella kvaliteter man lever under, och den levande varelsen sägs tillhöra den tro som bestäms av de kvaliteter han har förvärvat.

Oavsett vem man är, har man en tro. Men tron anses vara i godhetens, lidelsens eller okunnighetens kvalitet, alltefter den natur man har förvärvat. Man umgås också med vissa människor alltefter den tro man har. I verkligheten är, vilket förklaras i femtonde kapitlet, varje varelse en fragmentarisk del av den Högste Herren. Därför är man ursprungligen transcendental till den materiella naturens kvaliteter. När man emellertid glömmer sitt förhållande till Gudomens Högsta Personlighet och kommer i kontakt med den materiella naturens i betingade liv, skapar man sin egen tillvaro i samröre med naturens mångfald. Den falska tro och existens som då uppkommer är helt materiell. Fastän man kanske leds av vissa intryck och livsföreställningar är man likväl ursprunligen nirguna, transcendental. Man måste därför först renas från den materiella besmittelse man har dragit på sig, innan man kan återfå sitt förhållande till den Högste Herren. Krishna-medvetande är den enda vägen tillbaka som är fri från fruktan. Befinner man sig i Krishna-medvetande är man garanterad att nå fullkomlighet. Om man inte anammar denna väg till självförverkligande, måste man utan tvivel styras av den materiella naturens kvaliteter.

Betydelsefullt i denna vers är ordet sattva, dvs tro. Sattva kommer alltid från godhetens kvalitet. Man kan tro på någon halvgud eller på någon skapad gud eller på något fantasifoster. Det antas vara ens starka tro på något som alstrar materiellt goda handlingar. I det av materia betingade livet är inga handlingar helt rena. De är blandade, och aldrig oblandat goda. Ren godhet är transcendental: när man är i ren godhet kan man förstå den Högste Personlige Gudens verkliga väsen. Så länge tron inte är i oblandad godhet, är den utsatt för besmittelse från någon av de materiella kvaliteterna. Den materiella naturens besmittande kvaliteter påverkar hjärtat. Den tro man omfattar beror alltså på graden av kontakt som hjärtat har med någon av den materiella naturens kvaliteter. Den religiösa trons egentliga princip är i ren godhet, men efterson hjärtat är befläckat finner vi olika slags religiösa principer. Man bör förstå, att om ens hjärta är i godhetens kvalitet, är ens tro också i godhetens kvalitet. Om ens hjärta är i lidelsens eller okunnighetens dvs illusionens kvalitet, är ens tro också besmittad av respektive kvaliteter. Följaktligen finner vi i denna värld många olika slag av tro, och på grund av detta finns det olika religioner. Den religiösa trons egentliga princip är i ren godhet, men eftersom hjärtat är befläckat finner vi olika slags religiösa principer. Emedan det finns olika slag av tro, finns det också olika sätt att dyrka.

Bg 17.3

.

Människor i godhetens kvalitet dyrkar halvgudar; de i lidelsens kvalitet dyrkar demoner, och de i okunnighetens kvalitet dyrkar spöken och andar.

I den här versen beskriver Gudomens Högsta Personlighet olika slag av dyrkare alltefter deras yttre aktiviteter. Enligt skrifternas bestämmelser är det enbart Gudomens Högsta Personlighet som är dyrkansvärd, men de, som inte är så bevandrade i, eller trogna mot, skrifternas bestämmelser, dykar olika objekt i enlighet med sin position i den materiella naturens kvaliteter. De som befinner sig i godhetens kvalitet dyrkar vanligtvis halvgudar. Till halvgudarna räknas Brahma och Siva samt andra som Indra, Candra och Vivasvan, solguden. Det finns många halvgudar De som är i godhetens kvalitet dyrkar en halvgud i ett visst syfte.

De som befinner sig i lidelsens kvalitet dyrkar demoner. Vi drar oss till minnes att en man i Calcutta dyrkade Hitler under andra världskriget därför att han pga kriget hade tjänat stora summor på att handla på svarta marknaden. De som är under lidelsens och okunnighetens kvaliteter utser vanligtvis en mäktig man till Gud. De tror att man kan dyrka vem somhelst som Gud och ändå erhålla samma resultat. Nu står det klart beskrivet här att de i lidelsens kvalitet skapar och dyrkar sådana "gudar".

De som befinner sig i okunnighetens kvalitet, i mörkrets kvalitet, dyrkar de dödas andar. Ibland dyrkar folk en död mans grav. Gudstjänster med sexuella kulthandlingar anses också vara i okunnighetens kvalitet. I avsides belägna byar i Indien finns folk som dyrkar spöken. I Indien har vi också sett hur människor av lägre klass ibland går ut i skogen för att dyrka ett träd och framlägga offer. Anledningen är, att de har fått reda på att ett spöke bebor trädet. Dessa olika slags dykan är egentligen inte gudsdyrkan.

Dyrkan av Gud utförs av personer som är transcendentalt belägna i ren godhet. I Srimad-Bhagavatam står det: sattvam visuddham vasudeva-sabditam. "En person i godhetens kvalitet dyrkar Vasudeva." Innebörden är, att de, som är helt renade från den materiella naturens kvaliteter och befinner sig på en transcendental nivå, kan dyrka Gudomens Högsta Personlighet.

Opersonlighetsfilsosoferna, som dyrkar fem olika halvgudar, anses befinna sig i godhetens kvalitet. De som dyrkar den opersonliga Visnu, dvs den Visnugestalt i den materiella världen som kallas för den hypostaserade Visnu. Visnu har utgått ur Gudomens Högsta Personlighet, men eftersom opersonlighetsfilosoferna ytterst inte tror på existensen av den Högste Personlige Guden, inbillar de sig att Visnugestalten bara är en annan aspekt av den opersonliga Brahman. på samma sätt tror de att Herren Brahma är den opersonliga gestalten i lidelsens materiella kvalitet. Således beskriver de ibland fem olika gudar som är dyrkansvärda, men då de anser att den verkliga sanningen är den opersonliga Brahman, gör de sig till slut av med alla dyrkansvärda objekt.

Slutsatsen är, att man kan renas från den materiella naturens kvaliteter endast genom samröre med personer, som är av transcendental natur.

Bg 17.4

De, som idkar stäng självtukt och botgöring som inte rekommenderas i skrifterna och utför detta av högmod, egenkärlek, lusta och bundenhet, som drivs av lidelse och som torterar sina kroppsorgan såväl som Översjälen som dväljs i kroppen, bör betraktas som demoner.

Det finns människor som hittar på sätt att späka sig och göra bot som inte nämns i skrifterna. Att fasta med fördolda motiv, som tex för att nå ett visst politiskt syfte, står inte omnämnt i skrifterna. Skrifterna rekommenderar fasta för andligt framåtskridande och inte för politiska och sociala syften. Personer som på detta sätt späker sig är enligt Bhagavad-gita förvisso demoner. Deras handlande är emot skrifterna bud och är inte välgörande för folk i allmänhet. Egentligen handlar de av fåfänga och lusta, och pga falskt ego och många begär efter materiell sinnesnjutning. Genom sådant handlande störs inte bara den kombination av materiella ämnen, som utgör kroppen, utan också Gudomens Högsta Personlighet Själv, som dväljs i kroppen. Sådan icke auktoriserad fasta och självtukt i politiska syften är förvisso mycket störande för andra. De nämns inte i Veda. En demon tror kanske att han med denna metod kan få sin fiende eller andra partier att rätta sig efter hans önskningar, men ibland dör man av sådan fasta. Dessa handlingar har inte den Högsta Personliga Gudens godkännande, och Han kallar dem som sysslar med dessa ting för demoner.

Sådana demonstrationer är förolämpningar mot Gudomens Högsta Personlighet, ty den går stick i stäv mot Veda-skrifternas bud. Ordet acetasah är betydelsefullt i det här sammanhanget. ty det innebär att normala människor måste följa skrifternas bud. De som inte har den inställningen ignonerar och överträder skrifterna och hittar på egna sätt att utföra självtukt och bot. Man måste alltid hålla i minnet demonernas slutmål, vilket beskrevs i förra kapitlet. Herren tvingar dem att återfödas i demoners sköte. Följaktligen kommer de att leva efter demoniska principer liv efter liv, utan att känna till sitt förhållande till Gudomens Högsta Personlighet. Har dessa människor emellertid turen att ledas av en andlig mästare, som kan visa dem vägen mot vedisk kunskap, kan de ta sig ur detta försåt och så småningom uppnå det yttersta målet.

Bg 17.5-6

Även föda, som alla förtär är av tre slag, enligt den materiella naturens tre kvaliteter. Det samma gäller offer, självtukt och välgörenhet. Lyssna, så skall Jag förklara skillnaderna mellan dessa.

Det finns olikheter i sättet att äta, utföra offer, självtukt och välgörenhet, alltefter olika situationer och den materiella naturens tre kvaliteter. De utförs inte alla på samma nivå. De, som analytiskt kan förstå vilken kvalitet de olika gärningarna tillhör, är i sanning visa, medan de, som anser att alla offer, all välgörenhet och mat står på samma nivå, är dåraktiga och saknar urskillningsförmåga. Det finns falska andliga ledare som förfäktar tanken att man kan göra vad som helst och ändå uppnå fullkomlighet. Dessa dåraktiga ledare handlar dock inte efter skrifternas bud. De skapar egna vägar och vilseleder allmänheten.

Bg 17.7

Föda i godhetens kvalitet ökar livslängden, renar ens existens och skänker styrka, hälsa, lycka och tillfredsställelse. Sådan närande föda är söt, saftig, fet och välsmakande. Föda som är bitter, sur, salt, stickande, torr och alltför kryddad, uppskattas av människor i lidelsens kvalitet. Sådan föda orsakar värk, lidande och sjukdom. Föda som tillagats mer än tre timmar före förtärandet, som är smaklös, unken, rutten och oren, uppskattas av människor i okunnighetens kvalitet.

Syftet med mat är att öka livslängden, rena det inre sinnet och ge kroppen styrka. Detta är dess enda syfte. Långt tillbaka i tiden valde stora auktoriteter ut föda som bäst skänker hälsa och ökar livslängden, som t ex mjölkprodukter, socker, ris, vete, frukt och grönsaker. Dessa födoämnen är mycket uppskattade av människor i godhetens kvalitet. Andra födoämnen som torkad majs och melass, som i sig själva inte smakar så gott, kan göras njutbara genom tillsats av mjölk eller annan föda. De räknas då tillhöra föda i godhetens kvalitet. Alla dessa födoämnen är naturligt rena och helt skilda från orena ting som kött och alkohol. Den feta mat som nämns i åttonde versen, har inget att göra med det fett man erhåller från slaktade djur. Djurfett finns att tillfå i mjölk som är den mest underbara av all föda. Mjölk, smör och ost ger djurfett, och man behöver inte döda oskydliga djur för att tillgodogöra sig detta fett. Att detta slaktande pågår beror enbart på människans råa mentalitet. Det civiliserade sättet att tillgodogöra sig det behövliga fettet är genom mjölk. Slaktmetoden används av icke-mänskliga varelser. Från ärtor, dhal (bönor), grahamsmjöl, m m får man protein i överflöd.

Födoämnen i lidelsens kvalitet, vilka är bittra, alltför salta och för mycket kryddade med rödpeppar, orsakar lidande beroende på att magen producerar slem som leder till sjukdomar. Födoämnen i okunnighetens eller mörkrets kvalitet är främst de som inte är färska. All mat som tillagats mer än tre timmar innan de förtärs anses tillhöra okunnighetens kvalitet (utom prasadam som offrats till Herren). Sådan mat luktar illa pga att den börjat ruttna eller jäsa men människor i denna kvalitet tycker om denna lukt, men den är frånstötande för dem som befinner sig i godhetens kvalitet.

Rester kan endast förtäras om maten först offrats till den Högste Herren eller om det är rester efter heliga män, särskilt den andliga mästaren. Annars anses rester tillhöra okunnighetens kvalitet och de ökar risken för infektioner och sjukdomar. Fastän sådan mat tilltalar människor i okunnighetens kvalitet, varken uppskattas eller vidrörs den av människor i godhetens kvalitet. Den bästa maten är resterna av det som offrats till Gudomens Högsta Personlighet. I Bhagavad-gita säger den Högste Herren att Han tar emot rätter lagade på grönsaker, mjöl och mjölk om de offras med kärlek. Patram puspam phalam toyam. Gudomens Högsta Personlighet mottar naturligtvis huvudsakligen kärleken och hängivenheten, men det står också att prasadam skall tillagas på ett visst sätt. All mat som lagats efter skrifternas rekommendationer och som offrats till den Högste Herren, kan ätas även om den är mycket gammal, ty sådan mat är transcendental. Vill man därför rena maten och göra den ätbar och välsmakande för alla männsikor, bör man offra den till Gudomens Högsta Personlighet.

Bg 17.8-10

Av offer är det offer, som utförs av plikt, enligt skrifternas regler och utan tanke på belöning, av godhetens kvalitet.

Den vanliga tendensen är att utföra offer med någon baktanke, men här står att offer måste utföras utan några förväntningar. Det måste utföras av plikt. Ta tex ritualerna i tempel och kyrkor. Vanligtvis utförs de i hopp om materiell vinning, men detta tillhör inte godhetens kvalitet. Man bör gå till templet eller kyrkan av plikt, buga sig i vördnad inför Gudomens Högsta Personlighet och offra blommor och mat. Men folk i allmänhet kan inte se någon mening i detta: Skrifterna rekommenderar dock inte att man dyrkar Gud av ekonomisk vinningslystnad. Man bör helt enkelt frambära sina vördnadsbetygelser till Gudsgestalten, och då räknas man till dem som tillhör godhetens kvalitet. Det är varje civiliserad människas plikt att följa skrifternas bud och vörda Gudomens Högsta Personlighet.

Bg 17.11

Det offer, som emellertid utförs i materiellt syfte eller med skrytsamt högmod, tillhör lidelsens kvalitet, o du främste bland Bharatas.

Ibland utförs offer och ritualer i syfte att nå det himmelska riket eller erhålla materiella fördelar i denna värld. Sådana offer och ritualer anses vara i lidelsens kvalitet.

Bg 17.12

Och det offer vars utförande strider mot skrifternas bud, där ingen andlig mat distribueras och inga hymner sjunges, där prästerna inte belönas och som utförs utan tro - det offret tillhör okunnighetens kvalitet.

En tro i mörkrets, dvs okunnighetens kvalitet, är i själva verket ingen tro alls. Ibland dykar folk någon halvgud enbart för att få pengar. Sedan spenderar de pengarna på nöjen och ignorerar skrifterna bud. Sådana kvasireligiösa uppvisningar, kan inte godtas som äkta religiositet. De tillhör alla mörkrets kvalitet och skapar en demonisk mentalitet som inte gagnar människosamhället.

Bg 17.13

Att dyrka den Högste Herren, brahmanas, den andliga mästaren och överordnade som fadern och modern, samt renlighet, enkelhet, celibat och icke-våld - dessa principer utgör kroppens självtukt.

Den Högsta Gudomen förklarar här de olika slagen av självtukt och botgöring. Först förklarar Han den sjävtukt och bot som utförs av kroppen. Man bör vörda eller lära sig vörda Gud, halvgudar, fullkomliga varelser, kvalificerade brahmanas, den andliga mästaren samt överordnade som föräldrar och andra personer som är insatta i Vedas kunskap. Dessa bör man visa vederbörlig respekt. Man bör öva renlighet, såväl yttre som inre, och man bör lära sig att leva ett enkelt liv. Man bör inte göra någonting som inte sanktioneras av skrifterna. Man bör inte inlåta sig i sexuella förbindelser utanför äktenskapet, ty könsliv är enligt skrifterna tillåtet enbart inom äktenskapet, annars inte. Detta kallas för celibat. Den här nämnda självtukten och botgöringen gäller för kroppen.

Bg 17.14

Att tala sanningsenligt så att det gagnar och inte sårar andra, samt att regelbundet recitera Veda - dessa principer utgör talets självtukt.

Man bör inte tala på ettt sådant sätt att det upprör andra. Naturligtvis kan en lärare säga sanningen i syfte att undervisa sina elever, men han bör inte tala till andra, som inte är hans elever, om det gör dem upprörda. Detta är talets bot. Förutom detta bör man inte prata dumheter. När man talar i andliga kretsar måste ens uttalande stödjas av skrifterna. För att underbygga vad man säger bör man omedelbart citera de auktoritativa skrifterna. Samtidigt bör man tala på ett sätt som gör det behagligt att lyssna till talet. Genom sådana diskussioner kan man utvinna den största nyttan och upphöja människosamhället. Det finns ett outtömligt förråd av vedisk litteratur vilken man bör studera och recitera. Också detta hör till talets självtukt.

Bg 17.15

Stillhet, enkelhet, allvarsamhet, självbehärskning, och tankens renhet utgör det inre sinnets självtukt.

Vill man kuva det inre sinnet måste man lösgöra det från sinnesnjutning. Det måste tränas till att alltid tänka på hur man kan arbeta för andras väl. Den bästa skolningen för det inre sinnet är tankens allvarsamhet. Man får inte avvika från Krishna-medvetande och måste alltid undvika sinnesnjutning. Att rena sitt väsen är att bli Krishna-medveten. Det inre sinnets tillfredsställelse kan enbart uppnås när man slutar att tänka på sinnesnjutning. Ju mer vi tänker på sinnesnjutning desto mer otillfredsställda blir våra sinnen. Vår strävan efter sinnesnjutning gör att vi engagerar det inre sinnet i en mångfald projekt, vilket för med sig att vi i denna tidsålder saknar möjligheten till ett fridfullt sinne. Den bästa utvägen är att avleda det inre sinnet till Veda-litteraturen som speciellt i Puranas och Mahabharata, är fylld av tillfredsställande berättelser. Man kan dra fördel av denna kunskap och således bli renad. Det inre sinnet bör alltid vara rent från falskhet och man bör alltid tänka på allas välfärd. Tystnad betyder att man alltid tänker på självförverkligande. I denna betydelse kan man säga att en Krishna-medveten person alltid är fullständigt tyst. Att behärska det inre sinnet innebär att man avstår från sinnesnjutning. Man måste vara rättfram i sitt handlande och därigenom rena sin existens. Tillsammans utgör alla dessa kvaliteter det inre sinnets, dvs de mentala gärningarnas, självtukt

Bg 17.16

Denna trefaldiga självtukt, som utövas av män vars mål inte är materiell vinning utan att tillfredsställa den Högste, sägs vara av godhetens kvalitet.

Bg 17.17

Den uppseendeväckande bot och självtukt, som utförs i syfte att vinna respekt, ära och vördnad sägs tillhöra lidelsens kvalitet. Den är varken stabil eller bestående.

Ibland utför männsikor bot och självtukt för att locka till sig folk, för att vinna respekt och ära och för att bli dyrkad av andra. Människor i lidelsens kvalitet låter sig dyrkas av underordnade och låter sina fötter tvättas av dem samt låter sig erbjudas rikedomar. Sådana konstlade tillställningar, som anordnas av den som idkar boten och självtukten, anses tillhöra lidelsens kvalitet. Reslutaten är tillfälliga; de kan fortgå en tid men är aldrig bestående.

Bg 17.18

Och den bot och självtukt som tar sig uttryck i ett dåraktigt, envist självplågeri, eller som utförs i syfte att förinta eller skada andra, sägs tillhöra okunnighetens kvalitet.

Det finns exempel på demoner som idkat dåraktig botgöring. Tag t ex Hiranyakasipu, som idkade mycket sträng självtukt för att bli odödlig och kunna döda alla halvgudar. Han bad till Brahma om dessa ting, med dödades så småningom av Gudomens Högsta Personlighet. Att idka bot i syfte att uppnå det omöjliga tillhör förvisso okunnighetens kvalitet.

Bg 17.19

Det allmosegivande som sker av plikt, vid rätt tid och plats, till en värdig person, utan förväntan om gengåvor, anses vara välgörenhet i godhetens kvalitet.

I Vedalitteraturen rekommenderas att man ger allmosor till en person som är engagerad i andligt liv. Där står inte att man skall ge välgörenhet utan urskillning. Andlig fulländning beaktas alltid. Man rekommenderas ge allmosor vid en vallfärdsort, vid sol eller månförmörkelser, vid månadens slut, till en kvalificerad brahmana, till en vaisnava (gudshängiven) eller till tempel. Sådan välgörenhet måste utföras utan tanke på gengäld, Av medlidande ger man ibland välgörenhet till de fattiga, men om en fattig man inte är värd välgörenhet görs inga andliga framsteg. Välgörenhet utan urskillning rekommenderas med andra ord inte i den vediska litteraturen.

Bg 17.20

Men om någon ger välgörenhet i förhoppning att få något i gengäld, eller med längtan efter materiella frukter, eller om allmosan ges motvilligt, sägs denna välgörenhet vara i lidelsens kvalitet.

Ibland sysslar folk med välgörenhet för att höja sig till himmelriket, och ibland lider de svåra kval och ångar sig efteråt. "Varför har jag gett bort så mycket pengar?" Ibland ger man också välgörenhet därför att man känner sig förpliktad, eller på en överordnads begäran. Dessa typer av välgörenhet sägs tillhöra lidelsens kvalitet.Det finns många välgörenhetsorganisationer som skickar sina gåvor till inrättningar där sinnesnjutning pågår. Sådan välgörenhet rekommenderas inte i den vediska litteraturen; där förordas enbart välgörenhet i godhetens kvalitet.

Bg 17.21

Och välgörenhet, som ges vid en olämplig plats och tidpunkt och som ges, utan respekt och med förakt, till en ovärdig person, är välgörenhet i mörkrets kvalitet.

Bidrag som går till införskaffande av rusmedel och till hasardspel uppmuntras inte här. Denna typ av bidrag tillhör okunnighetens kvalitet. Sådan välgörenhet hjälper inte, utan tvärtom uppmuntrar syndfulla personer. Om man ger i välgörenhet till en lämplig person, men gör det utan respekt och utan uppmärksamhet, sägs också detta slag av välgörenhet tillhöra mörkrets kvalitet.

Bg 17.22

Från skapelsens början har de tre stavelserna om tat sat använts för att ange den Högsta Sanningen (Brahman). För att bereda den Högste glädje, yttrades de av brahmanas då de sjöng vediska hymner och frambar offer.

Det har förklarats att bot, offer, välgörenhet och födoämnen indelas i tre kvaliteter: godhetens, lidelsens och okunnighetens kvaliteter. De är dock alla besmittade av den materiella naturen oaktat om de tillhör första, andra eller tredje klassen. När de utförs för den Högste - om tat sat, Gudomens Högsta Personlighet, den evige - blir de emellertid till medel för andlig upphöjelse. Ett sådant mål anges i skrifternas påbud. Dessa tre ord om tat sat, anger i synnerhet den Absoluta Sanningen, Gudomens Högsta Personlighet. Man finner alltid ordet om i de vediska hymnerna.

Den som handlar utan att följa skrifternas bud kommer inte att uppnå den Absoluta Sanningen. Han kan uppnå temporära resultat, men inte livets yttersta mål. Slutsatsen är att man måste utföra den bot, välgörenhet cho de offer som tillhör godhetens kvalitet. Förvisso är den bot, välgörenhet etc, som utförs under lidelsens och okunnghetens kvaliteter, av lägre klass. De tre orden om tat sat, yttras i anslutning till den Högste Herrens heliga namn, t ex om tad visnoh. Man lägger till ordet om närhelst en vedisk hymn sjunges eller när man sjunger Guds heliga namn. Detta anges i den vediska litteraturen. Dessa tre ord är tagna från vediska hymner. Om ity etad brahmano nedistam nama anger det första målet. Tattvamasi anger sedan det andra målet och sad eva saumya det tredje. Tillsammans blir de om tat sat. När Brahma, den först skapade levande varelsen, för länge sedan utförde offergärningar, yttrade han dessa tre namn på Gudomens Högsta Personlighet. När man med dessa ord utför bot, välgörehet och offer, handlar man i Krishna-medvetande. Krishna-medvetande innebär ett vetenskapligt utförande av transcendentala gärningar, vilka möjliggör ens återvändande till Gudomens hemvist. Man förlorar ingen energi genom att handla på detta transcendentala sätt.

Bg 17.23

För att nå den Högste utför således transcendentalisterna offer, välgörenhet och bot genom att alltid börja med om.

Om tad visnoh paramam padam. Visnus lotusfötter är hängivenhetens högsta plan. Utför man allting å den Högste Personlige Gudens vägnar, kan man vara säker på att alla ens handlingar är fullkomliga.

Bg 17.24

Man skall utföra offerhandlingar, bot och välgörenhet med ordet tat. Meningen med sådan transcendentala handlingar är att befria sig från materiell bundenhet.

Vill man höja sig till det andliga planet bör man inte handla för materiell vinnings skull. Man måste genom sina handlingar sträva efter att förflytta sig till den andliga världen, till Gudomens Högsta Personlighet.

Bg 17.25

Den Absoluta Sanningen, som anges med ordet sat, är målet man vill nå med hängivna offerhandlingar. O Prithas son, dessa offerhandlingar, denna botgöring och välgörenhet är till naturen absoluta och utförs därför för att glädja den Högsta Personen.

Orden prasaste karmani, dvs föreskrivna plikter, tyder på att det i Veda-skrifterna finns många föreskrivna handlingar som är reningsprocesser. Dessa reningsprocesser börjar när man står under föräldrarnas beskydd och fortgår sedan till livets slut. Målet med sådana reningsprocesser är den levande varelsens slutgiltiga befrielse. Gemensamt för dem alla är att man skall vibrera orden om tat sat. Orden sad-bhave och sadhu-bahave anger den transcendentala situationen. Den som handlar i Krishna-medvetande kallas för svarupa. Det står i Srimad-Bhagavatam att man förstår den högsta sanningen om man umgås med gudshängivna. Utan sådant sällskap kan man inte erhålla transcendental kunskap. När man inviger någon eller ger någon den heliga tråden, vibrerar man orden om tat sat. Likaså åkallar man om tat sat, det högsta målet, när man utför olika slags yoga-övningar. Orden om tat sat används för att fullända alla handlingar, och dessa ord gör allting fulländat.

Bg 17.26-27

Men offer, bot och välgörenhet, som utförs utan tro på den Högste, är icke bestående oavsett vilka ritualer som utförs. O Prithas son, de kallas asat och är värdelösa både i detta liv och i nästa.

Allt, vare sig det gäller offer, välgörenhet, eller bot är värdelöst om det inte görs för att glädja Krishna. I denna vers står det därför att sådana handlingar är asat. Allting måste göras för den Högste i Krishna-medvetande. Utan sådan tro och utan rätt ledning kan man aldrig skörda några frukter. Alla vediska skrifter uppmanar en att tro på den Högste. Enligt Veda-kunskapen är det yttersta målet att förstå Krishna. Ingen kan lyckas utan att följa denna princip. Därför är det bäst att från allra första början handla i Krishna-medvetande under en bona fide andlig mästares ledning, och på så vis göra allting framgångsrikt.

I sitt betingade tillstånd är folk benägna att dyrka halvgudar, andar eller Yaksas som Kuvera. Godhetens kvalitet är bättre än lidelsens och okunnighetens kvaliteter, men den som direkt tar upp Krishna-medvetande är transcendentala till den materiella naturens tre kvaliteter. Även om det finns en metod där man gradvis höjer sig, är det bättre om man i rena hängivnas sällskap direkt kommer till Krishna-medvetande. Det är det som rekommenderas i detta kapitel.

För att lyckas måste man först hitta en lämplig andlig mästare och tränas upp av honom. Då först kan man uppnå tro på den Högste. När denna tro mognar med tiden kallas den för gudskärlek, vilket är alla levande varelsers yttersta mål. Man måste därför ta upp Krishna-medvetande direkt. Detta är sjuttonde kapitlets budskap.

Bg 17.28