Vrindavana

Vardag i Vrindavana. Livet har inte förändrats så mycket under seklernas gång.
Några kor och en bit mark är tillräckligt för att täcka livets nödtorft, resten av tiden går till att dyrka Krishna.
.

Krishna-Balarama Mandir, ISKCONs tempel i Vrindavana, Indien.

Tyvärr så ville man inte att folk skulle fotografera därinne, så jag fick nöja mig med att ta några foton från gatan.

Observera alla blomstergirlander som dekorerar byggnaderna!

Vi hade turen att komma precis på Srila Prabhupadas bortgångsdag, så många av Srila Prabhupadas lärjungar var där och berättade sina minnen av honom. Det var speciellt ett uttalande som gjorde intryck på mig: "Prabhupada is as close to us as we allow him", dvs Prabhupada är alltid där för att hjälpa oss, att han fysiskt inte längre är närvarande gör ingen skillnad; vi kan fortfarande umgås med honom genom att läsa hans böcker, lyssna till inspelningar av hans föredrag, och genom att minnas hans instruktioner.

.

All hjälp finns där, om vi bara är villiga att ta emot den.

.

Gatuliv i Vrindavana.

När vi anlände myllrade gatorna av pilgrimer och besökare; förutom att det var årsdagen till minne av Prabhupadas bortgång, så var det också söndag, och många lediga Delhi-bor passade på att besöka Vrindavana. Det var också månaden för Kartika (okt-nov), som är en mycket lyckobringande tid för att besöka Vrindavana, så mängder av pilgrimer kommer dit för att besöka templen och vandra till heliga platser kring Vrindavana.

Srila Prabhupadas Samadhi Mandir var den plats som gjorde djupast intryck på mig, det var en mycket speciell känsla att bara sitta där och lyssna till de hängivna som sjöng Hare Krishna-maha-mantrat. Mitt annars så motsträviga sinne gav plötsligt upp sitt motstånd, och för en kort välsignad stund kände jag hur Krishnas namn omgav mig, uppfyllde mitt sinne. Det var en märklig upplevelse, svår att beskriva i ord.

.

Det kändes svårt att behöva gå därifrån, jag hade gärna suttit kvar i timmar.