I Vedaskrifterna förklaras det, liksom i Bibeln och Koranen, att Herren är allsmäktig, ursprunget till allt och utan början eller slut. Han är evig, besitter all kunskap, all styrka och all makt. Själva döden fruktar Honom. Det berättas i Veda att i ett enda andetag skapar och förintar Han alla universa. För de icke hängivna visar Han Sig i Sin aspekt som tiden som förintar allt.
Detta är grundläggande fakta om Herren som alla bör känna till, men det slutar inte där. Vad som attraherat mig till Krishnarörelsen och den vediska filosofin är att de erbjuder en möjlighet att lära känna Krishna (dvs Gud) på ett mycket intimare plan. Många religiösa läror nöjer sig med att konstatera Guds allmakt och kommer inte längre än så, men det finns så mycket mer!
I det materiella universum är vi vana vid att allt har en början, en mittdel och ett slut, men i den andliga världen gäller inte de här begreppen. Andlig utveckling har inget slut, det finns hela tiden mer att upptäcka, mer att glädjas åt.
Många har en missuppfattning om religion som något trist och tråkigt som hindrar en från att njuta av livet, men så är det ju inte alls. Det skall i och för sig medges att det ofta är de religiösas egna fel att det blivit så här. Gudsmedvetande är i sig självt enkelt och sublimt så länge som man låter bli att krångla till det. Srila Prabhupada klagade ofta på att hans lärjungar försökte ändra på allting, och lusten att ändra skrifternas instruktioner efter eget tycke är utan tvivel ett stort hinder i andligt liv. Alltför ofta har Gudsmedvetandet inom de stora världsreligionerna förvanskats till Gudsfruktan, en rädsla för den hämnande Guden som ser allt och bestraffar allt. Det är en föreställning om Gud som man ofta återfinner hos fanatiker.
Men sann andlighet handlar alltså inte om dyster fanatism, eller för den delen om sekterism, Krishnamedvetande står öppet för alla oavsett ursprung och religiös tillhörighet, och framför allt så är Krishnamedvetande roligt!
Krishna är vår bästa vän, och är vackrare än något vi kan föreställa oss. Han är också en stor konstnär, fåglarnas sång och blommornas skönhet är ett par exempel på Hans konstnärliga känsla, det berättas också i Srimad Bhagavatam att Han tycker mycket om att spela flöjt, och att Han tycker om musik och dans. Skrifterna berättar vidare att Krishna är enkel och mycket rolig (jag har aldrig någon annanstans mött på uppfattningen att Gud är rolig, att Han har humor!), Han skämtar ofta och gärna med Sina hängivna.
Krishna uppskattar också god mat! Srila Prabhupada brukade säga att Krishnamedvetande är en "kitchen religion", och alla som har haft kontakt med Krishnarörelsen känner väl till deras goda mat, prasadam. Prasadam betyder vegetarisk mat som tillagats för att göra Krishna glad, inte för att Han på något sätt är beroende av våra gåvor, men Han uppskattar att vi gör vårt bästa för att behaga Honom. Maten tillagas alltså så omsorgsfullt som möjligt och en portion offras sen på altaret. När Krishna har smakat på maten kan alla festa på resten. Jag har aldrig smakat så god mat som hos de hängivna!
2 kommentarer:
Hej Mafuka!
Har med intresse läst ditt inlägg om Krishna. Jag håller helt med dig om vikten av andlighet, att det är något positivt och livsbejakande. Jag undrar vad du menar skiljer bibelns Gud (JHWH) från Kristna. Personligen har jag upplevt att människor blivit starkt dragna till Gud när de fått kunskap om att Gud har ett personligt namn. Jag har nämligen märkt att många betraktar Gud som blott och bart en opersonlig kraft, inte som en verklig person, som de i bön kan utgjuta sitt hjärta till. Jag tror att en innerlig kontakt med Gud underlättas väsentligt när en person lär känna Guds egennamn. Den kristna förkunnelsen går ju ut på att få människor att komma nära Skaparen och hans Son (Matt.28:19,20; Joh.17:3; Jak.4:8). Människor har i hundratals år bett bönen Fader Vår och upprepat orden: ”Helgat varde ditt namn”, utan att förstå att namnet är JHWH (Jahve eller Jehova), dvs. det mest frekventa namnet i hela Bibeln. Enligt Helge Åkesons översättning sade Gud så här till Mose:
”Så skall du säga till Israels barn: ”Jehová [hebr. JHWH], edra fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till eder. Detta är mitt namn i tidsåldern, så skall jag nämnas från tidevarv till tidevarv” (2 Mos.3:15). Det skulle vara intressant att höra vad du tycker.
Tack för din intressanta kommentar!
Jag håller helt och hållet med dig om att en opersonlig uppfattning om Gud utgör ett hinder i andlig utveckling. Det är en utbredd missuppfattning att Gud skulle vara något formlöst som vare sig har ett namn eller några personliga transcendentala egenskaper. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att upprätta ett nära förhållade till en sådan opersonlig varelse, och egentligen ligger den opersonliga gudsuppfattningen snubblande nära ateism. I de vediska skrifterna däremot, i synnerhet Bhagavad-gita och Srimad-Bhagavatam, beskrivs Krishna, dvs Gud, som en person. Han beskrivs ha många egenskaper som till exempel styrka, skönhet och kunskap. Det förklaras också att det är vår naturliga position att ha ett förtroligt personligt förhållande till Honom, såsom vår Herre och käraste vän; att Han är en person som vi kan be till, tjäna och glädjas tillsammans med.
Du skriver att folk ber "helgat varde Ditt namn" utan att riktigt förstå vad det innebär,det är en mycket tänkvärd iakttagelse! :) Du har alledes rätt i att en innerlig kontakt med Gud underlättas av att känna till Hans namn. Jag skulle vilja tillägga att det inte bara underlättar utan är en absolut nödvändighet.
Gud är obegränsad och har därför också ett obegränsat antal namn; de namn på Gud som vi finner i de andliga skrifterna, såsom Jehova, Krishna, Govinda mfl, är auktoriserade och därför inte skilda från Honom. I de vediska skrifterna förklaras det att Guds namn är absolut, dvs det finns ingen skillnad mellan Gud och Hans namn. När man reciterar och lovprisar Herrens namn umgås alltså direkt och personligen med Honom. Det är därför som man inom vaishnava-filosofin (det som i västvärlden kallas för Krishnarörelsen)lägger en sådan vikt vid att recitera och minnas Herrens namn. Att meditera på Guds namn har en mycket renande effekt på andesjälen och gör det möjligt för oss att befrias från fången skapen i det materiella universum.
Skicka en kommentar