Kvinnan i det vediska samhället Del 4

Devahuti

Devahuti var dotter till Svayambhuva Manu. Hon gifte sig med den store vismannen Kardama Muni efter att ha hört talas om hans framstående egenskaper från Narada Muni. Herren Kapila, en inkarnation av Gudomens Högsta Personlighet, uppenbarade Sig som hennes son.

Det förklaras i Veda att våra relationer och familjeband i den materiella världen är som strån som flyter i en flod. Ibland för flodens strömmar ihop stråna för ett tag, och sedan skiljs de åt igen. Personer som har befriats från all materiell illusion har inga sentimentala föreställningar om familjelivet; de vet även om familjebanden i denna värld är mycket starka så varar de inte för evigt, om inte annat så upphör de för gott när familjemedlemmarna dör. Kardama Muni, Devahuti och Herren Kapila var inga vanliga ordinära personer, de var mycket framstående yogier och mystiker och hade stor kännedom om andlig kunskap.

Således så lämnade Kardama Muni hemmet så snart som deras son blivit vuxen, för att fortsätta sitt liv som eremit och asket. Herren Kapila stannade kvar för en tid för att undervisa Sin mor om andlig kunskap, sedan lämnade även Han hemmet. Devahuti stannade ensam kvar i sitt hem och ägnade resten av livet åt att utöva bhakti-yoga, hängiven tjänst.

Den sista perioden förde hon ett mycket asketiskt liv. Hon förlorade allt intresse för kroppslig bekvämlighet, och det berättas i Srimad-Bhagavatam att hon blev mycket mager på grund av sin självtukt och att hennes kläder förvandlades till trasor. Devahuti kände till allt om sanningen om livet och döden och var helt renad från alla orenheter. Hon hade bara en stor sorg i livet, att hennes son Herren Kapila hade lämnat henne. Här måste man komma ihåg att Kapila inte var en vanlig människa, utan Gudomens Högsta Personlighet Själv, som hade inkarnerat Sig som hennes son i syfte att sprida transcendental kunskap till människorna. Devahutis sorg var ett uttryck för hennes starka kärlek till Gud. Srila Prabhupada förklarar i sin innebördskommentar till den här berättelsen att en sådan ytterst stark kärlek till Gudomens Högsta Personlighet är andligt välgörande. Kärlek till en materiell son tvingar en till att stanna kvar i det materiella livet, men om samma kärlek överförs på den Högste Herren, så höjs man upp till den andliga världen för att förenas med Gud.

Devahuti mediterade oavbrutet på den Högste Herrens Vishnugestalt: "Hon gjorde detta med allvarligt utövande av gudshängiven tjänst. Eftersom hon var sträng i sin försakelse, godtog hon endast kroppens nödvändigaste behov. Hon blev belägen på kunskapens plattform på grund av att hon förverkligade den Absoluta Sanningen. Härvid blev hennes hjärta renat, hon blev helt och hållet försjunken i meditation på Gudomens Högsta Personlighet, och all fruktan på grund av inverkan från den materiella naturens kvaliteter försvann. Hennes inre sinne blev helt absorberat i den Högste Herren /.../Sålunda försvann alla materiella lidanden och hon uppnådde ett tillstånd av transcendental lycksalighet. Belägen i evig trance och fri från all illusion förorsakad av den materiella naturens kvaliteter, glömde hon bort sin materiella kropp, på samma sätt som man glömmer bort sina olika kroppar i drömmen. Genom att följa alla de principer som Kapila hade lärt henne, blev Devahuti strax därefter befriad ur den materiella fångenskapen, och utan svårighet nådde hon Gudomens Högsta Personlighet i form av Översjälen.

Man bör förstå att det palats, i vilket Devahuti nådde sin fulländning, måste vara en mycket helig plats. Den platsen är känd överallt i de tre världarna under namnet Siddhapada. Hennes kropps materiella element har sammansmält med vattnet och är nu en rinnande flod, som är den heligaste av alla floder. Var och en som badar i denna flod erhåller ävenledes fulländning."
(Ur Srimad Bhagavatam Canto 3, Kapitel 33 )