Om Bhagavad-gita (och mig själv)

När jag började med den här bloggen tänkte jag mest skriva ner kortare stycken ur Srila Prabhupadas böcker, samt skriva lite egna kortfattade texter om Krishna-medvetande.

Att jag skulle skriva ner nästan hela Bhagavad-gita hade jag inte en tanke på, men så blev det i alla fall. När jag väl börjat att skriva ner ett par kapitel i förkortad form, så blev jag så entusiastisk att det bara rullade på.

.

De sista dagarna har jag fått gå igenom de första kapitlen som jag skrev, kapitel 13 och 2.

.

Kapitel 13 är klart, med nya illustrationer och fullständig text, och kapitel 2 kommer också snart att vara färdigt. De enda förkortningar som jag gjort är att jag exkluderat längre sanskrit-citat.

Det blir helt enkelt för mycket att skriva.

.

Det har varit en njutning att så grundligt gå igenom Bhagavad-gita och Prabhupadas kommentarer. Trots att jag läst Gitan många gånger genom åren, så känns den ändå lika ny och intressant. Men så är det med andlig litteratur; man känner sig aldrig färdig med den som man skulle göra med en vanlig bok, det finns alltid nya saker att upptäcka, nya insikter och förverkliganden att uppnå.

.

Jag har använt mig av en Bhagavad-gita som jag ägt länge, den som nog är mig kärast av alla mina böcker. Jag fick den av min far för många år sedan, och den var den allra första bok om Krishna-medvetande - som då var något helt okänt för mig - som jag läste. Trots att boken var full av främmande sanskritord och jag hela tiden blandade ihop Brahma med Brahman, så var det något som grep tag i mig direkt.

.

Jag har varit intresserad av religion så långt tillbaka som jag kan minnas, men det var i tolvårs-åldern som jag började att på allvar fundera över frågorna om livets mening och Guds och själens existens. I tonåren läste jag yoga, buddism och mysticism, men kände inte att jag fann de rätta svaren. Buddismens lära om reinkarnation och karma var intressant, men idén om individens utplåning fann jag främmande och frånstötande. Kristendomen lämnade också fler frågor än svar. Vad som hela tiden drev mig vidare var viljan att få veta, att det någonstans fanns ett svar på de stora frågorna. Ateismen har aldrig intresserat mig det minsta, att vara ateist eller agnostiker betyder att man gett upp, eller inte orkar bry sig. Ateism är synonymt med passivitet, och religion är håglöshetens motsats; religion innebär ett aktivt sökande efter vetande.

.

-----------

.

Bhagavad-gitas två versioner

.

För att återkomma till min blogg och Bhagavad-gita: Jag har använt mig av den version av Bhagavad-gita som utgavs på svenska år 1977, en översättning av Bhagavad-gita As It Is utgiven i USA år 1972. Detta var den utgåva som Prabhupada själv använde sig av bl a i sina föredrag. Srila Prabhupada avled 1977, och några år senare, 1983, beslöt man i ISKCON att publicera en reviderad utgåva av Bhagavad-gita. Den utkom på svenska 1985, och är den utgåva som använts sedan dess.

.

Tanken med den nya reviderade utgåvan var att korrigera en del felaktigheter - misstag i stavningen av sanskrit, några skrivfel - som fanns i originalutgåvan. Men man beslöt också att omarbeta Prabhupadas kommentarer till sanskrit-texten.

Prabhupada dikterade de flesta av sin böcker på diktafon. Hans lärjungar i ISKCON skrev sedan ut texten, varpå den redigerades till korrekt engelska. (Eftersom Srila Prabhupada kom från Indien, och hade lärt sig engelska i bengaliska skolor i början av 1900-talet, behövdes naturligt nog hans engelska ibland korrigeras.)

.

Man använde sig av följande källor:

.

http://www.bbt.info/main.php?id=87
What are the “original manuscripts”?

“Original manuscripts” means different things, according to different Gita chapters. For the first five or six chapters, it refers to original manuscripts apparently typed by Srila Prabhupada himself. For the middle six chapters, it refers to the original transcriptions of his tapes. And for the last chapters it refers to the old retyped manuscripts from which the first edition, published in 1972 by the Macmillan Company, was produced. In all cases, “original manuscripts” means the oldest and most reliable manuscripts in the BBT files.

The “retyped manuscripts” for the last six chapters were copied from original transcriptions on which much editing had already been done. The typist followed the edited version, adding what the editor had added and deleting what he had deleted. Sometime before 1972, the original transcriptions themselves were apparently lost. (This loss is why the revisions in the last six chapters of the second edition are particularly light.)

The transcription used for the Introduction was done circa 1998. The Introduction (recorded on February 2, 1966) is the only portion of the book for which an audio recording of Srila Prabhupada speaking the unedited text still exists.

.

------------

.

Vissa innebördskommentarer skiljer sig en hel del från varandra i den första och andra utgåvan, och detta skapade en livlig debatt, som fortfarande blossar upp då och då. ISKCON fortsätter dock att använda sig av utgåvan från 1983.

.

Jag får väl erkänna att jag ställer mig tveksam till den senare versionen av Bhagavad-gita As It Is. Som utomstående är jag förstås inte någon expert på saken, så jag kan givetvis ha fel här, men ingenstans i den stormiga diskussionen för och emot har det framgått att Prabhupada själv någonsin skulle ha uttryckt en önskan att hans Bhagavad-gita skulle revideras. Detta trots att han nästan dagligen föreläste ur Bhagavad-gita från det den publicerades 1972 fram till sin bortgång 1977.

.

Det är vanskligt att ändra i en författares verk efter att denne har avlidit. Ännu vanskligare blir det när det är fråga om en religiös urkund. Situationen kompliceras ytterligare av det faktum att originalkällan - Prabhupadas inspelade diktering - inte längre existerar, med undantag för förordet.

.

Avsikterna hos utgivarna har säkert varit de bästa, men nog hade man kunnat nöja sig med att korrigera de uppenbara felen och låtit den övriga texten vara i fred.