Den gudshängivna tjänstens prakt Del 3

Herren Kapila sade: De yttre sinnena utgör symboliska representationer av halvgudarna, och deras naturliga benägenhet är att verka under ledning av de vediska föreskrifterna. På samma sätt som de yttre sinnena representerar halvgudarna, representerar det inre sinnet Gudomens Högsta Personlighet. Det inre sinnets naturliga plikt är att tjäna. När denna tjänande attityd engageras i hängiven tjänst till Gudomens Personlighet, utan några motiv, så är detta vida bättre än till och med frälsning.

Den levande varelsens yttre sinnen är alltid engagerade i någon form av verksamhet. Antingen är de sysselsatta i aktiviteter som överensstämmer med föreskrifterna i Veda, eller så är de sysselsatta i materiella aktiviteter. De yttre sinnenas naturliga benägenhet är att arbeta för någonting, och det inre sinnet utgör de yttre sinnenas central. I verkligheten styrs de yttre sinnena av det inre sinnet, vilket därför kallas sattva. På motsvarande sätt är Gudomens Högsta Personlighet den, som leder alla halvgudarnas - solguden, månguden, Indra mfl, som har hand om alla aktiviteter i vår materiella värld.

I de vediska skrifterna förklaras det, att halvgudarna utgör olika delar av den Högsta Personliga Gudomens världsomfattande kropp. Våra yttre sinnen kontrolleras av olika halvgudar, för vilka de yttre sinnena är representanter, medan det inre sinnet representerar Gudomens Högsta Personlighet. De yttre sinnena, som styrs av det inre sinnet, agerar under halvgudarnas inflytande. När man utövar tjänst som ytterst syftar till Gudomens Högsta Personlighet, befinner sig de yttre sinnena i sin rätta position. Såväl de yttre sinnena som det inre sinnet har en naturlig benägenhet att alltid vara i verksamhet, men om de blir materiellt besmittade, kommer de att verka för något slag av materiell vinning eller för att tjäna halvgudarna, trots att de i själva verket är avsedda att tjäna Gudomens Högsta Personlighet. Alla yttre sinnen har en naturlig benägenhet att tjäna den Högste Herren. Detta kallas för bhakti.

Kapiladeva sade att om man engagerar de yttre sinenna i hängiven tjänst till Gudomens Högsta Personlighet, utan någon önskan efter materiell vinning eller med andra själviska motiv, så är man belägen i gudshängiven tjänst. En sådan tjänande attityd är vida bättre än siddhi, frälsning. Bhakti, viljan att tjäna Gudomens Högsta Personlighet, är på ett transcendentalt plan vida bättre än mukti, befrielse. Bhakti är sålunda stadiet efter befrielse.

(S B 3.25.32)

Bhakti, gudshängiven tjänst, upplöser den levande varelsens subtila kropp utan särskild ansträngning, precis som elden i magen smälter allt vad vi äter.

Bhakti intar en vida högre position än mukti, eftersom en persons strävan efter befrielse ur den materiella fångenskapen automatiskt uppfylles vid utövandet av gudshängiven tjänst. Som en liknelse anges här elden i magen, som kan smälta allt vad vi äter. Med en god matsmältningsförmåga, kan vi smälta allt vad vi äter i magens eld. På motsvarande sätt behöver en gudshängiven inte göra några extra ansträngningar för att nå befrielse. Hängiven tjänst till Gudomens Högsta Personlighet är det rätta tillvägagångssättet för att nå befrielse.

För en gudshängiven utgör uppnåendet av befrielse inte något större problem. Befrielse erhålls utan några extra kraftansträngningar. Praktiserandet av bhakti är därför vida bättre än strävandet efter mukti, opersonlighetsanhängarnas mål. Opersonlighetsanhängarna underkastar sig sträng botgörning och självtukt för att uppnå mukti, medan utövaren av bhakti utvecklar kontroll över sin tunga genom att låta den lovprisa Gudomens Personlighet. Så snart man lär sig behärska tungan uppnår man helt automatiskt kontroll över sina övriga sinnen. Sinneskontroll utgör fulländningen av yoga, och befrielse börjar omedelbart i och med att man börjar ägna sig åt gudshängiven tjänst.

(S B 3.25.33)

En ren gudshängiven som är fäst vid gudshängiven tjänst och ständigt ägnar sig åt att tjäna Mina lotusfötter, önskar aldrig att få bli ett med Mig. En sådan gudshängiven person, som är orubblig i sin tjänst, lovprisar ständigt Mina lekar och aktiviteter.

Enligt de uppenbarade skrifterna finns det fem olika slag av befrielse. En form av befrielse består däri, att man blir ett med Gudomens Högsta Personlighet, eller att man mister sin egen individualitet och i stället uppgår i den Högsta Själen. En gudshängiven godtar aldrig denna form av befrielse. De övriga fyra slagen av befrielse utgöres av befordran till samma planet som bebos av Gud (Vaikuntha), personligt umgänge med den Högste Herren, uppnåendet av samma välstånd som Herren och erhållandet av samma kroppsform som den Högste Herren, I enlighet med vad Kapila Muni kommer att förklara, är en ren gudshängiven inte angelägen om att erhålla någon av dessa fem slag av befrielser. Han föraktar i all synnerhet tanken på att bli ett med Gudomens Högsta Personlighet. Denna slags enhet med den Högste Herren är ingenting för de rena gudshängivna.

Det finns många så kallade gudshängivna, som tror att vi i vårt betingade tillstånd bör dyrka Gudomens Personlighet, men att Han egentligen inte har någon personlighet. De anser att man under ett visst skede kan föreställa sig en personlig form i den opersonliga Absoluta Sanningen, men att man upphör med denna persondyrkan i det ögonblick man blir befriad. Detta är den teori, som mayavada-filosoferna förkunnar. I själva verket sammansmälter inte opersonlighetsanhängarna med den Högsta Personens existens, utan med den personliga utstrålningen från Hans kropp, vilken kallas brahmajyoti. Fastän brahmajyoti inte skiljer sig från Hans personliga kropp, godtas inte denna slags enhet (sammansmältning med den personliga utstrålningen från den Högsta Personliga Gudomens kropp) av en ren gudshängiven person, enär de gudshängivna erfar en högre lycka än den som erfares genom att sammansmälta med Hans existens. Den största lyckan är att få tjäna Gud. De gudshängivna tänker alltid på hur de bäst kan tjäna Gud, även om de stöter på de mest oöverstigliga materiella hinder.

Mayavada-anhängarna betraktar skildringarna av Guds lekar som uppdiktade historier, men i själva verket är dessa beskrivningar historiska fakta. De rena gudshängivna godtar berättelserna om Guds lekar som Absoluta Sanning och inte som några uppdiktade historier. De gudshängivna tycker mycket om att lovprisa Guds aktiviteter, emedan mayavada-anhängarna inte ens kan förmå sig att tänka på dessa aktiviteter. Enligt deras åsikt är den Absoluta Sanningen ett opersonligt väsen. Hur kan det förekomma några aktiviteter utan att det finns någon person, som deltar i dessa? Mayavada-filosofernas förkunnelser är mycket farliga att lyssna till, och därför varnade Herren Caitanya oss för att lyssna på en mayavada-filosofs utläggningar om de uppenbarade skrifterna. Dessa filosofer kan förstöra hela processen för självförverkligande, så att en person som lyssnar på dem aldrig, eller endast efter mycket lång tid, blir stånd till att beträda hängivenhetens väg, för att uppnå den högsta fulländningen.

Kapila Muni har tydligt förklarat att bhakti, eller utövning av gudshängiven tjänst, är transcendental till mukti. Vanligtvis brukar folk ägna sig åt religionsutövning, ekonomisk utveckling och sinnesnjutning, och när de blivit frustrerade av sinnesnjutning uppstår önskan att få bli ett med den Högsta Herren (mukti). Bhakti är emellertid transcendental till alla dessa aktiviteter. Srimad-Bhagavatam börjar med att förkasta alla olika former av reiligonsutövning som sker i vinningssyfte. Enligt Bhagavatam är det helt förkastligt att utför rituella ceremonier i syfte att erhålla ekonomisk vinning eller sinnesnjutning, samt att, efter det man blivt gäckad i sin strävan efter sinnesnjutning, försöka bli ett med den Högste Herren. Bhagavatam är speciellt avsedd för de rena gudshängivna som ständigt lever i Krishnamedvetande och dyrkar Guds transcendentala aktiviteter i Vrindavana, Dvaraka och Mathura, såsom de återges i Srimad-Bhagavatam och i andra Puranas.

(S B 3.25.34)

O kära moder, Mina hängivna betraktar ständigt Min gestalts leende ansikte, med ögon som liknar den uppgående morgonsolen. De tycker om att skåda Mina olika transcendentala former, som alla är fyllda av välvilja, och de talar också vänligt med Mig.

Opersonlighetsanhängarna och ateisterna anser att Gudsgestalterna i templet är avgudabilder, med de gudshängivna dyrkar inte avgudar, De dyrkar Gudomens Personlighet direkt i Hans arca-inkarnation. Arca syftar på den form, som vi under nuvarande omständigheter kan dyrka. I vårt nuvarande tillstånd kan vi inte se Gud i Hans andliga form, eftersom våra materiella ögon och övriga sinnen inte kan uppfatta andliga former. Vi kan inte ens se den individuella själens andliga form. När en person dör, kan vi inte se hur den andliga formen lämnar kroppen. Detta är en brist hos våra materiella sinnen. För att vi skall kunna se Gudomens Högsta Personlighet med hjälp av våra materiella sinnen, antar Han en lämplig form som kallas för arca-vigraha. Denna arca-vigraha-form, som stundom kallas för arca-inkarnationen, skiljer sig inte från Honom Själv. På samma sätt som Gudomens Högsta Personlighet antar olika inkarnationer, antar Han olika former tillverkade av materia, såsom lera, trä, metaller och dyrbara stenar.

I de uppenbarade skifterna (sastras) finns det många föreskrifter hur man skall utforma de olika avbildningarna av Gud. Dessa avbildningar är inte av materiell natur. Om Herren är alltgenomträngande, så finns Han även i de materiella elementen. Härom råder intet tvivel, en ateisterna tänker på ett annorlunda sätt. Trots att de predikar och säger att allting är Gud, så godtar de inte att Guds form i templet är Gud. Enligt deras egna teorier är allting Gud. Varför är då inte Gudsgestalten i templet Gud? I själva verket har de ingen uppfattning om Gud. De gudshängivnas betraktelsesätt är emellertid helt annorlunda, enär deras syn är smord med kärlek till Gud. Så snart som de gudshängivna ser Herren i Hans olika former, fylls deras hjärtan av kärlek till Honom, enär de inte finner någon skillnad mellan Herren och Hans olika former i templet, viket ateisten gör. De gudshängivna betraktar Gudsgestaltens leende ansikte i templet som transcendentalt och andligt, och likså beundras utsmyckningarna av Herrens kropp. Det är den andlige mästarens plikt att lära ut, hur man smyckar Gudsgestalten i templet, hur man gör rent i templet och hur man dyrkar gudsgestalterna i templet. De gudshängivna besöker dessa templet för att se på gudsgestalten, vigraha, och för att på ett andligt sätt njuta av Guds form, ty alla Gudsgestalter i templen är fyllda av godhet.

(S B 3.25.35)

När den rene gudshängivne får se Guds underbara former, Hans vackra och tilldragande leende, ochh höra Hans vänliga ord, glömmer han allt annat. Hans sinne frigörs från all annan verksamhet och han absorberas helt i gudshängiven tjänst. Trots sin ovilja når han befrielse utan att själv göra några extra ansträngningar.

De finns tre grupper av gudshängivna - första klassens, andra klassen soch tredje klassens hängivna. Även en tredje klassens gudshängiven är en befriad själ. I denna vers förklaras det att även om den gudshängivne saknar kunskap, blir han helt absorberad i tankar på Gud och förlorar allt övrigt medvetande, genom att blott betrakta den underbart vackert utsmyckade Gudsgestalten i templet. Genom att endast fixera sina tankar i Krishnamedvetande och låta sina yttre sinnen bli engagerade i gudshängiven tjänst befrias man på ett omärkligt sätt. Detta bekräftas även i Bhagavad-gita. Genom att utöva ren gudshängiven tjänst i enlighet med de uppenbarade skrifternas påbud, når man samma plattform som Brahman. Detta betyder att den levande varelsen i sitt ursprungliga tillstånd är Brahman, eftersom han är en beståndsdel av den Högsta Brahman. På grund av att den levande varelsen glömt sin verkliga natur som en evig tjänare till Gud, har han blivit fångad och beslöjad av maya. Glömskan av ens naturliga position är maya. I själva verket är han för evigt Brahman.

När man tränats i att bli medveten om sin verkliga ställning, förstår man att man är en tjänare till Gud. "Brahman" syftar på ett tillstånd, då man nått självförverkligande. Även en tredje klassens gudshängiven blir befriad utan att själv märka det, trots att han inte är särskilt fulländad i kunskapen om den Absoluta Sanningen, om han blott frambär sin respektfulla vördnad med stor hängivenhet till Gud, tänker på Honom, besöker Honom i templet och överlämnar blommor och frukt som offer till gudsgestalten i templet. Gudsgestalterna av Radha och Krishna, Laksmi och Narayana, Rama och Sita utövar ett så starkt inflytande på gudshängivna, att de blir helt absorberade av tanken på Gud, när de får se Dem utsmyckade i templet. Detta utgör det befriade tillståndet. Med andra ord står det här bekräftat, att till och med en tredje klassens gudshängiven befinner sig i en transcendental belägenhet, ovan dem som medelst spekulativt tänkande, eller på annat sätt, försöker bli befriade. Vid tempeldyrkan är det en föreskriven plikt att inte blott besöka templet för att se på den vackert dekorerade Gudsgestalten, utan att också samtidigt lyssna till någon uppläsning ur Srimad-Bhagavatam, Bhagavad-gita eller någon annan likvärdig skrift, som regelbundet reciteras i templet. I Vrindavana är det en sed att man läser ur sastras i varje tempel. Även en tredje klassens gudshängiven, som saknar bokliga kunskaper eller inte har tid att själv läsa i Srimad-Bhagavatam eller i Bhagavad-gita, bereds tillfälle att få höra om Guds lekar. På så sätt blir han inre sinne ständigt absorberat i tankar på Gud - Hans form, Hans aktiviteter och Hans transcendentala natur. Denna belägenhet i Krishnamedvetande är ett befriat tillstånd.

Herren Caitanya har i detta sammanhang rekommenderat fem viktiga metoder för utövandet av gudshängiven tjänst, nämligen

1 att lovsjunga Guds heliga namn, Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare/ Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare

2 att förena sig med andra gudshängivna och tjäna dem så mycket som möjligt

3 att höra innehållet i Srimad-Bhagavatam

4 att besöka det dekorerade templet och Gudsgestalten där, samt om möjligt

5 bo på en helig plats, som exempelvis Vrindavana eller Mathura.

Endast dessa fem olika metoder kan hjälpa en gudshängiven att nå den högsta fulländningen.
(S B 3.25.36)

Eftersom den gudshängivne är helt försjunken i tankar på Mig, önskar han inte ens få del av den högsta välsignelsen, som kan erhållas på de högre planetsystemen, inklusive Satyaloka. Han eftersträvar inte någon av de åtta materiella fulländningarna som uppnås genom mystikens yoga, och ej heller önskar han bli befordrad till Guds rike. Trots att den gudshängiven inte önskar sig någon av dessa välsignelser åtnjuter han likväl alla de anförda välsignelserna, redan i det här livet.

Vibhuti, eller materiellt välstånd, som tillhandahålls av maya, är av mångahanda slag. Redan här på vår planet kan vi erfara många olika slag av materiell njutning. Om man emellertid är i stånd till att vinna befordran till någon högre planet, såsom Candraloka, solen, eller till någon ännu högre planet, exempelvis Maharloka, Janaloka eller Tapoloka, eller till och med till den högsta planeten, som bebos av Brahma och kallas för Satyaloka, så kan man där finna ett otal möjligheter till njutning. Till exempel är livslängden på dessa planeter oerhört mycket längre än här på jorden. Härutöver finns det färdigheter, som yogier kan förvärva genom sin mystiska kraft. Även dessa färdigheter är av materiell natur. En gudshängiven person traktar inte efter dessa former av materiella njutningar, trots att han kan förvärva dem bara genom att önska sig dem. En gudshängiven kan, tack vare Guds nåd, skaffa sig många förmåner genom att önska sig dem, men en verklig gudshängiven tycker inte om detta. Herren Caitanya Mahaprahbu har förkunnat, att man inte bör önska sig materiella rikedomar eller materiell ryktbarhet, ej heller bör man försöka att njuta av materiell skönhet. I stället bör man önska sig att få bli helt absorberad i gushängiven tjänst, även om man inte skulle nå befrielse utan måste fortsätta med att under obegränsad tid leva i kretsloppet för upprepad födsel och död. I själva verket är dock den, som ägnar sig åt Krishnamedvetande, redan tillförsäkrad befrielse.
(S B 3.25.37)

Herren Kapila fortsatte: O kära moder, alla gudshängivna, som får motta dessa transcendentala rikedomar, förlorar dem aldrig. Varken vapen eller tidens tand kan förstöra dessa rikedomar. På grund av att de godtar mig som en vän, en släkting, en son, en välgörare och som den Högsta Gudomen, kan de aldrig bli berövade det de besitter.

När en person en gång blivit fast förankrad i gudshängiven tjänst, så kan hans position aldrig utplånas, utan hans tjänst och den glädje han erfar av att utöva denna, ökar obegränsat. Alla gudshängivna, som ägnar sig åt Krishnamedvetande i Vaikunthas atmosfär, står utanför tidens inflytande. I den materiella världen förstörs allt under tidens inflytande, men i Vaikuntha saknas tidens inflytande liksom halvgudarnas inflytande, eftersom det inte finns några halvgudar på Vaikuntha-planeterna. Här på jorden kontrolleras alla våra akitviteter av olika halvgudar; till och med hur rör på våra händer eller fötter. På Vaikuntha-planeterna däremot, har varken halvgudarna eller tiden något inflytande. Därför existerar ingen förstörelse där. När tidsfaktorn finns med i spelet, så finns det med all säkerhet förstörelse, men när tidsfaktorn - det förflutna, nuet och framtiden - saknas, så är allting evigt.

Anledningen till frånvaron av förstörelse beskrivs också i denna vers. De gudshängivna godtar den Högste Herren som den mest älskade personligheten och har ett ömsesidigt förhållande till Honom i många olika slag av relationer. De godtar Gudomens Högsta Personlighet som sin käraste vän, som sin käraste släkting, som sin käraste son, som käraste lärare, som sin allra käraste välönskare eller som sin käraste Gudsgestalt. Gud är evig; därför är alla förhållanden vi upprättar med Honom också av evig natur. Det står klart bekräftat i versen, att vårt förhållande till Gud aldrig kan förstöras, varför ej heller rikedomen i detta förhållande någonsin förgås. Varje levande varelse har benägenhet att vilja älska någon: Vi kan se hur en person, som inte har någon annan person att älska, ofta riktar sin kärlek till ett husdjur, såsom en katt eller hund. Den eviga benägenheten att vilja älska, finns hos alla levande varelser, som sålunda alltid söker någon att applicera sin kärlek på. Av denna vers kan vi lära oss att vi kan rikta all vår kärlek till Gudomens Högsta Personlighet i ett förhållande där Han är en vän, en son, en lärare eller en välönskare, och det kommer aldrig att finnas något bedrägeri eller någon ände på denna form av kärlek. Vi kommer att evigt få njuta av vårt förhållande till den Högsta Herren i alla möjliga avseenden.

Med "Krishna" menas naturligtvis Krishna Själv, men dessutom alla Hans förtroliga hängivna. Krishna är inte ensam. När vi talar om Krishna, åsyftar "Krishna" på Hans namn, Hans form, Hans egenskaper, Hans boning och alla Hans följeslagare. Krishna är aldrig ensam, ty Hans följeslagare är inte några opersonlighetsanhängare. Så snart som vi godtar Krishna och Hans följeslagare som våra lärare, finns det inget som kan förgöra vår kunskap. I den materiella världen kan den kunskap som vi inhämtar förändras på grund av atidens inflytande, medan de slutsatser som finns angivna i Bhagavad-gita - direkt uttalade av den Högste Herren, Krishna - förändras aldrig.
(S B 3.25.38)

En gudshängiven, som sålunda dyrkar Mig, universums alltgenomträngande härskare, i stadig hängiven tjänst, överger alla sina önskningar om att få bli befordrad till de himmelska planeterna eller att få erfara lycka i denna värld, i form av rikedomar, barn, boskap, hem och allt annat som är förbundet med den materiella kroppen. Jag låter honom få komma till den andra sidan, bortom upprepad födsel och död.

Eftersom den Högste Herren är alltomfattande, uppnår den som med stadig tro dyrkar Honom, automatiskt alla de förmåner som kan uppnås, samtidigt som alla övriga plikter uppfylles. Herren lovar här att bringa Sin hängivne över till andra sidan, bortom födsel och död.

För den betingade själen finns det två levnadsstadier. I det ena stadiet är man inriktad på det nuvarande livet, medan det andra är en förberedelse för nästa liv. En gudshängiven person bekymrar sig dock inte, varken för sitt nuvarande liv eller för sitt kommande liv, enär han inte traktar efter ökat materiellt välstånd eller efter en högre eller lägre livsform. En ren gudshängiven ber aldrig till Gud om befrielse ur den materiella fångenskapen. En ren gudshängiven tänker aldrig om sig själv att han är värdig befrielse. I betraktande av sina gångna liv och sina syndiga gärningar, tänker han att han är värdig att bli skickad till helvetets lägsta regioner. Om jag i det här livet försöker att bli en gudshängiven, så betyder inte detta att jag har varit en till hundra procent from person i mina många föregående liv. Detta är inte möjligt. En gudshängiven person är därför alltid medveten om sin verkliga ställning. Endast genom ett fullt överlämnande till Herren och genom Herrens nåd, förkortas hans lidanden. I Bhagavad-gita står det:"Överlämna dig till Mig, så skall Jag beskydda dig från alla olika slag av syndfulla återverkningar." Detta är Hans barmhärtighet. Men det betyder inte att den, som har överlämnat sig till Herrens lotusfötter, inte har begått synder i sitt föregående liv. En gudshängiven ber:"För alla mina synders skull må jag bli född om och om igen, men det enda jag ber om är att jag aldrig måtte glömma bort att tjäna Dig."

En gudshängiven är inte alls angelägen om att få något, av vad slag det vara må. Han är nöjd med det, som han tack vare Guds nåd fått sig tilldelat. Han är dock inte likgiltig - utan utför noggrant sin plikt - men lägger inte ner en massa tid på att försöka förbättra sitt temporära liv som familjeförsörjare eller sin temporära sociala ställning. Han ägnar sig uteslutande åt gudshängiven tjänst, och försöker reducera tiden för övriga absolut nödvändiga bestyr till ett minimum. I Bhagavad-gita förklaras det att trots att den hängivne inte vet om det, arrangerar Gud så att denne omedelbart överförs till Hans transcendentala boning efter det att den hängivne lämnat sin materiella kropp. Detta är Guds speciella barmhärtighet.
(S B 3.25.39-40)

Den fruktansvärda rädslan för födsel och död kan uppges endast om man tar sin tillflykt till Mig, ty Jag är den allsmäktige Herren, Gudomens Högsta Personlighet, hela skapelsens ursprung och likaså alla själars Högsta Själ.

Man kan inte uppnå befrielse utan att överlämna sig til den Högste Herren. Man bör inte nöja sig med att veta att man är Brahman, utan man måste engagera sig i hängiven tjänst åt den Högste Brahman; det är bhakti. Om man inte förverkligar, att man är Brahman, dvs en andesjäl, och en evigt tjänare till Gud, så är ens förverkligande endast teoretiskt. Det är nödvändigt att nå ett förverkligande samtidigt som man måste utöva hängiven tjänst till Gud. Då först kan man vara belägen i Brahman. I annat fall faller man ned.

I Bhagavatam förklaras att de som försummar att utöva hängiven tjänst i kärlek till den Högsta Personliga Gudomens lotusfötter till följd av att deras intelligens är otillräcklig, faller ned. Den levande varelsen måste alltid utöva någon form av aktivitet. Om han inte ägnar sig åt transcendental tjänst så är han nödgad att utöva materiella aktiviteter. Så snart som man faller ned för att utöva materiella aktiviteter, finns det ingen möjlighet att komma ur kretsloppet för upprepad födsel och död. Det står här att Gud är Bhagavan, Gudomens Högsta Personlighet, vilket syftar på att Han är fylld av alla Sina majestätiska attribut, och för den skull är fullkomligt kompetent att befria en person ur kretsloppet för upprepad födsel och död. Trots att Han behandlar alla lika, är Han speciellt välvilligt sinnad mot den som överlämnar sig till Honom. Ingen är Hans fiende och ingen är Hans vän. Men Han hyser speciellt intresse för dem som överlämnar sig till Honom. Endast genom att överlämna sig till Honom kan man, tack vare Hans nåd, bli befriad ur födselns och dödens kretslopp.
(S B 3.25.41)

Det är på grund av fruktan för Min överhöghet som vinden blåser, och på grund av sin fruktan för Mig som solen lyser. Molnens härskare, Indra, låter det regna på grund av sin fruktan för mig. Elden brinner på grund av sin fruktan för Mig, och döden skördar sina offer, på grund av sin fruktan för Mig.

I Bhagavad-gita förklarar Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, att allt som sker enligt den materiella naturens lagar är i sin ordning på grund av Hans överinseende. Ingen bör tro att naturen verkar automatiskt utan någons överinseende. Halvgudarna är vanliga levande varelser, men på grund av deras tillgivenhet - deras tjänande inställning - har de blivit utnämnda till att inneha dessa poster. Halvgudarna är chefer för olika avdelningar. Den Högsta Personliga Gudomens välde är enormt stort, och därför behöver Han medhjälpare. Den materiella naturens lagar styrs under Hans överinseende. Eftersom Han finns i bakgrunden, utförs allting punktligt och regelrätt.

Den som tagit sin tillflykt till Gudomens Högsta Personlighet, är helt skyddad mot all annan inverkan. Han tjänar inte längre någon annan och är inte heller tvungen att göra detta. Naturligtvis är han inte ohörsam mot någon, men all hans tankeförmåga är absorberad i den gudshängivna tjänsten.
(S B 3.25.42)

De yogier, som besitter transcendental kunskap och lever i försakelse, samt utövar gudshängiven tjänst för sin egen eviga välgång, tar sin tillflykt till Mina lotusfötter, och eftersom Jag är Herren, blir de sålunda värdiga att utan fruktan vinna inträde i Guds rike.

Den som verkligen vill bli befriad ur den materiella världens fångenskap, för att få återvända till Guds rike, är i själva verket en mystisk yogi. Alla yogier, eller mystiker, som ägnar sig åt gudshängiven tjänst, är första klassens yogier. Enligt Bhagavad-gita är en första klassens yogi en person, som ständigt tänker på Herren, Gudomens Högsta Personlighet, Krishna. Att bli en bhakti-yogi innebär att man automatiskt utvecklar kunskap och försakelse. Detta är resultatet av bhakti-yoga. Även för en person som är helt oskolad uppenbaras skrifternas transcendentala kunskap, helt enkelt därför att han utövar gudshängiven tjänst. För den, som har en fast tro på Gudomens Högsta Personlighet och på den andlige mästaren uppenbaras allt, som den vediska litteraturen har att lära.
(S B 3.25.43)

Av den anledningen är de personer, som har sina tankar stadigt fixerade på Gud, intensivt engagerade i gudshängiven tjänst. Detta är det enda tillvägagångssättet för att nå livets slutgiltiga fulländning.

Man bör fast förankra sitt inre sinne vid Krishnas, eller vid hans inkarnations lotusfötter. När ens medvetande förankras på detta vis uppnår man befrielse. Först och främst bör det inre sinnet engageras vid Herrens lotusfötter på ett stadigt och naturligt sätt. Härefter kan även de yttre sinnen bli rätt sysselsatta, eftersom dessa styrs av det inre sinnet. Detta är bhakti-yoga. Yoga innebär kontroll över sinnena. Sinnena kan inte kontrolleras ordets verkliga betydelse. De är ständigt i verksamhet. Ta t ex ett litet barn - hur länge kan man tvinga det att sitta tyst och stilla? Detta är omöjligt. Det bästa sättet att kontrollera sitt inre sinne är att fästa det vid Herrens lotusfötter. Den högsta fulländingen består i att på allvar ägna sig åt Krishnamedvetande. Alla aktiviteter i Krishnamedvetande befinner sig på den högsta plattformen för människolivets fulländning.
(S B 3.25.44)