Den gudshängivna tjänstens prakt

Herren Kapila tillsammans med Sin fader, Kardama Muni

En av mina favoriter ur det vediska eposet Srimad-Bhagavatam är berättelsen om Herrens inkarnation som Kapila och Hans undervisning. Det är kapitel fyllda med lärdomar om ande och materia, om vad hängiven tjänst är och vad andesjälen är. Det är texter som jag återkommer till gång på gång.

Idag tänkte jag återge några verser ur det första kapitlet (med innebördsförklaringar av A C Bhakitvedanta Swami) från Herren Kapilas undervisning som jag finner speciellt intressanta. Här förklaras klart och tydligt vikten av att utföra hängiven tjänst till Herren, och hur det kommer sig att bhakti är vår enda möjlighet att befria oss från den materiella tillvaron.

Herren Kapila steg ner på jorden som en vanlig människa för att skänka mänskligheten den kunskap som leder till befrielse, och Hans första lärjunge var Hans moder, Devahuti. Hans undervisning börjar med att hon ställer frågan:

Devahuti sade: O Herre, jag är utled på de störningar som mina materiella sinnen förorsakar mig, ty genom dessa störningar har jag fallit ned i okunnighetens avgrund.

Vi vandrar genom olika materiella kroppar - ibland i en människokropp och ibland i en djurkropp - och därför är även det som våra sinnen engagerar sig i av tillfällig natur. Allt som är föränderligt är av tillfällig natur eller asat. Vi bör veta att bortom dessa tillfälliga sinnen finns våra permanenta sinnen, som för ögonblicket täcks av den materiella kroppen. Eftersom de permanenta sinnena är förorenade av materien, agerar de inte på rätt sätt. Gudshängiven tjänst innefattar därför ett renande av ens sinnen från denna besmittelse. När föroreningen blivit helt undanröjd och ens sinnen agerar i ett rent Krishnamedvetande, har man nått sad-indriya , eller evig sinnesaktivitet. Evig sinnesaktivitet kallas för gudshängiven tjänst, medan tillfälliga sinnesaktiviteter kallas för sinnesnjutning.

(S.B 3.25.7)

O Herre, Du är den ende som kan hjälpa mig att komma ut ur denna okunnighetens mörkaste region, enär Du är mitt transcendentala öga, som jag, endast tack vare Din nåd, lyckats erhålla efter ett oräkneligt antal födslar.

Denna vers är mycket upplysande, då den visar på det förhållande som råder mellan den andlige mästaren och dennes lärjunge. Lärjungen, eller den betingade själen, befinner sig i detta okunnighetens djupaste mörker och är en fånge i den materiella tillvaron, som består av sinnesnjutning. Det är mycket svårt att komma ut ur denna fångenskap och nå friheten, men om man har turen att få kontakt med en andlig mästare som Kapila Muni eller Hans representant, så kan man tack vare dennes nåd bli befriad ur okunnighetens mörker. Den andlige läromästaren dyrkas därför som den, som befriar lärjungen ur okunnighetens mörker med hjälp av kunskapens ljus. Paragam anger en person, som kan bringa lärjungen över till den andra sidan. Den här sidan utgöres av det betingade livet, och den andra sidan utgöres av livet i frihet. Den andlige mästaren leder lärjungen över till den andra sidan genom att öppna lärjungens ögon med hjälp av kunskap. Vi lider enbart på grund av vår okunnighet. Genom den andlige mästarens instruktioner undanröjs okunnighetens mörker så att lärjungen blir i stånd att nå över til frihetens sida.

(S B 3.25.8)

O min Herre, vill Du nu var så god och undanröja min stora villfarelse. På grund av mitt falska ego har jag blivt påverkad av Din maya och identifierat mig med kroppen och kroppsliga släktskap.

När man genom det falska egot identifierar sig med den materiella kroppen och gör anspråk på att äga saker och ting, som är förbundna med kroppen, sägs man vara påverkad av maya. Devahuti säger också, att det felaktiga sättet att identifiera den materiella kroppen med självet jämte kärleken till ägodelar, som är förbundna med kroppen, står under Guds ledning. Betyder detta att Herren gynnar eller missgynnar olika personer, genom att låta somliga få ägna sig åt gudshängiven tjänst medan andra får ägna sig åt sinnesnjutning? Om detta vore sant, så skulle den Högste Herren vara orättvis, men så är ingalunda fallet. Så snart som den levande varelsen glömmer sin verkliga position, att för evigt tjäna Gud, och i stället önskar hänge sig åt sinnesnjutning, så hamnar han i mayas våld. I denna fångenskap identifierar man felaktigt självet med den materiella kroppen, och hyser böjelse till saker och ting som man äger eller som är förbundna med kroppen. Detta är ett verk av maya, men eftersom maya också är ett ombud för Gud, så är det indirekt ett verk av Gud. Gud är barmhärtig. Om någon vill glömma Honom och vill njuta av den materiella världen, så låter Han vederbörande få alla möjligheter därtill.

Genom Guds nåd ges man tillåtelse att njuta av denna materiella värld, men när man tröttnat på materiell sinnesnjutning och blivit besviken, ocn är man ödmjukt överlämnar sig till Herrens lotusfötter, då är Gud så vänlig att Han befriar en ur fångenskapen. Syndfulla handlingar är sådan handlingar, som utförs i glömska av vårt förhållande till Gud. Även handlingar som utförs med sinnesnjutning som motiv, under sken av att vara fromma, är syndfulla. Allt som utförs i den materiella världen sker inom ramen för den materiella naturens kvaliteter. Därför är alla aktiviteter utom dem, som är ägnade åt att tjäna Gud, syndfulla.

(S B 3.25.10)

Som bekant behandlar sankhya-filosofinen prakriti och purusa. Purusa betecknar Gudomens Högsta Personlighet eller någon som imiterar Gudomens Högsta Personlighet som en njutare. Prakriti betyder "natur". I vår materiella värld utnyttjas den materiella naturen av purusa, de betingade levande varelserna. Det invecklade förhållande som råder i den materiella världen mellan prakriti och purursa, dvs mellan det som njutes och den som njuter, kallas för samsara, eller den materiella fångenskapen.

I manlig eller i kvinnlig gestalt försöker de levande varelserna att njuta av den materiella energien. Alla är därför i viss mening purusa, ty purusa betyder "njutare" medan prakriti betyder "det som njuts". I den materiella världen imiterar både den såkallade mannen och den så kallade kvinnan den verklige purusa. Det är dock Gudomens Högsta Personlighet som är den verklige njutaren, i transcendental mening, medan alla övriga levande varelser är prakrti. I Bhagavad-gita förklaras materien vara apara, dvs av lägre natur, medan det bortom denna lägre natur finns en högre natur - de levande varelserna. De levande varelserna, som alltså är prakriti, eller njutningsobjekt, försöker på grund av mayas inverkan att inta njutarens position. Detta är orsaken till samsara-bhanda, eller det betingade livet.

(S B 3.25.11)

.

Maitreya sade: Efter det att Herren Kapila hade fått höra Sin mors obesmittade längtan efter ett transcendentalt förverkligande, tackade Han henne i Sitt inre för hennes frågor, och började sedan, med ett leende på Sin läppar, att förklara vägen för alla de transcendentalister, som är intresserade av självförverkligande.

.

Devahuti bekände sin materiella bundenhet och uttalade en önskan om att få bli befriad. För sådana personer, som faktiskt försöker att bli befriade ur den materiella fångenskapen och önskar nå det mänskliga livets fulländning, är hennes frågor till Herren Kapila av största intresse. De som inte är intresserade av att förstå sin andliga natur och sin ursprungliga position, och som dessutom inte känner av något lidande i det materiella livet, har förstört sina möjligheter i den mänskliga livsformen. Om man inte bryr sig om dessa nödvändiga transcendentala livsfrågor utan enbart lever som ett djur, som blott äter, sover, försvarar sig och förökar sig, förspiller man sitt liv.

(S B 3.25.12)

.

Gudomens Personlighet svarade: Det yoga-system, som sammanlänkar Gud och den individuella själen, som är avsett för den levande varelsens slutliga välfärd och som leder till oberördhet inför lycka och olycka i den materiella världen, är det högsta av alla yoga-system.

.

I den materiella tillvaron strävar alla efter någon form av materiell lycka, men så fort som vi lyckats erhålla materiell lycka får vi också erfara någon form av materiellt lidande. Man kan aldrig uppnå någon ren lycka i den materiella världen. Varje form av lycka, som man erfar, är besmittad av lidande. Om vi till exempel önskar dricka mjölk, måste vi besvära oss med att underhålla en ko och se till att den är i stånd till att producera mjölk. Det smakar mycket gott med mjölk; mjölk är också en njutning. Men för mjölkdrickningens skull måste vi underkasta oss en massa besvär. Det yoga-system, som Herren här beskriver, har till avsikt att göra slut på all materiellt betingad lycka och lidande.

(S B 3.25.13)

.

När man blivit fullständigt renad från alla orenheter i form av åtrå och girighet, egenskaper som är ett resultat av att man felaktigt identifierar kroppen som "jag" och materiella ägodelar som "mina", då blir ens inre sinne renat. I ett sådant rent tillstånd kommer man att höja sig över materiell lycka och sorg.

.

Kama och lobha utgör kännetecknen på den materiella tillvaron. Alla önskar alltid att få komma i åtnjutande av någonting. Det står här att åtrå och girighet är ett resultat av jagets falska identifiering med kroppen. När en person blir fri från denna besmittelse, blir vederbörandes inre sinne och medvetande befriat och antar sitt ursprungliga tillstånd. Såväl det inre sinnet som medvetandet och den levande varelsen existerar. När vi talar om den levande varelsen, så innefattar vi däri det inre sinnet och medvetandet. Skillnaden mellan ett betingat liv och ett befriat liv ger sig tilkänna, när vi renar det inre sinnet och medvetandet. När dessa renats blir man transcendental till materiell lycka och olycka.

.

De yttre sinnena måste man engagera i gudshängiven tjänst. Detta är den rätta metoden. Det inre sinnet måste också aktiveras. Man kan inte låta sitt inre sinne vara overksamt. Det finns dock en del dåraktiga personer, som försöker stoppa det inre sinnets verksamhet så det blir helt tomt, men detta är omöjligt. Den enda metoden för att rena det inre sinnet är att sysselsätta det i Krishnas tjänst. Det inre sinnet måste ständigt vara i verksamhet. Om vi låter våra inre sinnen ägna sig åt Krishna, så kommer helt naturligt medvetandet att bli fullständigt renat, så att det inte finns någon möjlighet för materiella önskningar och begär att dyka upp.

(S B 3.25.16)

.

I det ögonblicket kan själen förstå sig själv såsom varande transcendental till den materiella tillvaron och alltid självupplysande och aldrig fragmenterad, trots att den är mycket liten i storlek.

.

Den Högsta Själen är oändligt stor, medan den levande varelsen, eller den individuella själen, är oändligt liten. Den skiljer sig dock inte från den Högsta Själen i kvalitativt avseende.

(S B 3.25.17)

.

I detta tillstånd av självförverkligande, kan man genom försakelse och tillskansandet av kunskap i förening med gudshängiven tjänst, se allt i dess rätta perspektiv. Härigenom blir man oberörd av den materiella tillvaron, och det materiella inflytandet förlorar sin makt över en.

.

På samma sätt som smittämnet i en viss sjukdom kan angripa en svagare person, kan den materiella naturen, eller den illusoriska energien inverka på den svagare, eller betingade själen, men inte på den befriade själen. Självförverkligande innebär befrielse. Man förstår sin naturliga position genom kunskap och vairagya - försakelse. Utan kunskap kan man inte nå självförverkligande. Förverkligandet av att man är en oändligt liten beståndsdel av den Högsta Själen, har till följd att man blir fri från alla band till det materiellt betingade livet. Detta utgör början till gudshängiven tjänst. Såvida man inte har frigjort sig från all materiell besmittelse, kan man inte utöva gudshängiven tjänst. Den som är sjävförverkligad blir lycklig och fri från den materiella naturens inverkan, varvid alla sorger och begär försvinner.

(S B 3.25.18)

.

Ingen yogi kan nå fulländning i självförverkligande, med mindre att denne engagerar sig i hängiven tjänst till Gudomens Högsta Personlighet, ty detta är den enda lyckobringade vägen.

.

Att kunskap och försakelse aldrig leder till fulländning, såvida dessa inte äger rum i förening med gudshängiven tjänst, bekräftas klart och tydligt i denna vers. När man skall utföra tjänst är frågan den, vem man skall tjäna. Hängiven tjänst skall man utöva till Gudomens Högsta Personlighet, som är Översjälen i allting, enär detta är det enda pålitliga sättet för att nå självförverkligande, Brahman-förverkligande. I början av Srimad-Bhagavatams andra kapitel beskrivs det att hängiven tjänst till Vasudeva automatiskt leder till andlig kunskap och försakelse av den materiella världen. En gudshängiven person behöver således inte separat försöka förvärva kunskap och utöva försakelse. Den gudhängivna tjänsten äger sådan kraft i sig själv, att allting blir uppenbarat genom den tjänande attityden.

(S B 3.25.19)

.

.

Alla lärda personer vet mycket väl att kärleken till det materiella utgör andesjälens starkaste insnärjning. Men samma kärlek öppnar porten till befrielse, när den riktas mot självförverkligade, gudshängivna personer.

.

I denna vers förklaras att kärleken till materiella ting är orsaken till det betingade livets fångenskap, men om samma kärlek riktas mot någonting annat, så öppnas porten till befrielse. Tillgivenheten kan inte utplånas. Den måste blott ändras. Kärlek till materiella ting kallas för ett materiellt medvetande, medan kärlek till Krishna eller till Hans hängivne kallas för Krishnamedvetande. Medvetandet utgör därför kärlekens plattform. Det står klart och tydligt i denna vers, att om vi blott renar vårt medvetande från ett materiellt medvetande till Krishnamedvetande, så når vi befrielse. Trots att det står föreskrivet att man skall överge alla materiella band, så är det inte möjligt för en levande varelse att vara fri från önskningar. Den levande varelse äger naturligt en benägenhet att hysa kärlek till något. Man kan t ex se hur en person som saknar barn i stället riktar sin kärlek til hundar och katter. Detta visar att benägenheten att älska inte kan förhindras, men kärleken måste riktas mot det rätta objektet. Vår kärlek till materiella ting binder oss för evigt vid vårt betingade tillstånd, men samma kärlek blir källan till vår befrielse, om den istället riktas mot Gudomens Högsta Personlighet eller mot Hans hängivne.

.

Här rekommenderas, att kärleken bör riktas mot de självförverkligade, sadhus. Vem är då en sadhu? En sadhu är inte någon vanlig person, som bär saffransgula kläder eller ett långt skägg. En sadhu beskrivs i Bhagavad-gita som en person, som oavlåtligt ägnar sig åt gudshängiven tjänst. Även om denna person inte strängt följer den gudshängivna tjänstens regler och föreskrifter, men blott har en orubblig tro på Krishna, den Högsta Personen, så betraktas han som en sadhu. En sadhu följer strängt den gudshängivna tjänsten. Det rekommenderas i denna vers att man, om man överhuvudtaget vill förverkliga Brahman eller nå andlig fulländning, bör överföra sin kärlek på en sadhu, en gudshängiven person. Herren Caitanya har ävenledes rekommenderat detta: "Man kan blir fulländad helt enkelt genom ett ögonblicks umgänge med en sadhu."

.

Att utöva tjänst åt materialisterna har motsatt effekt. För den som utövar tjänst åt en stor materialist eller åt en person, som endast ägnar sig åt sinnesnjutning, öppnas dörren till helvetet. Tillgivenhet till en gudshängiven person är detsamma som disposition för gudshängiven tjänst, ty om man ansluter sig till en sadhu, kommer resultatet att bli att sadhun kommer att undervisa en om hur man blir en gudshängiven. Detta är en sadhus gåva. Om vi önskar förena oss med en sadhu, kan vi inte förvänta oss, att han kommer att ge oss några råd om hur vi skall kunna förbättra våra materiella levnadsbetingelser. Han kommer istället att ge oss råd och anvisningar om, hur vi kan lösa upp den knut, som binder oss fast vid materiella intressen, och hur vi kan avancera i gudshängiven tjänst.

(S B 3.25.20)