En gång i tiden när hela världen tyngdes av en ökande militär makt, vilken innehades av demoner som uppträdde som kungar, antog moder jord formen av en ko och vände sig till Brahma för att få hjälp.
Full av förståelse för moder jords klagan tog Brahma, i sällskap av Siva och andra halvgudar, moder jord, som antagit formen av en ko, till mjölkoceanens strand. Han frambära böner för att tillfredsställa Herren Visnu, som fylld av transcendental hänryckning vilar på en ö i denna ocean. Därefter uppfattade Brahma meddelandet från Maha-Visnu, som sade att Han skulle framträda på jordens yta för att lätta bördan som skapats av demonerna. Halvgudarna, tillsammans med sina fruar, skulle framträda där som följeslagare till Herren Krishna i Yadu-familjen, i syfte att öka antalet söner och sonsöner i den dynastin. Genom Herren Krishnas vilja skule Anantadeva framträda först, i form av Balarama, och Krishnas kraft, yogamaya, skulle också framträda. Brahma informerade moder jord om detta, och därefter återvände han till sin egen boning.
När Vasudeva hade gift sig med Devaki och var på väg hem med henne på en vagn, som kördes av Devakis broder Kamsa, hördes en olycksbådande röst, som tilltalade Kamsa och varnade honom för att Devakis åttonde son skulle komma att döda honom. Då han hörde detta förebud gjorde sig Kamsa omedelbart beredd att döda Devaki, men på ett diplomatiskt sätt började Vasudeva undervisa honom. Vasudeva betonade att det inte skulle vara bra för Kamsa att döda sin yngre syster, särskilt inte vid tiden för hennes bröllop. Han påminde honom om att var och en som äger en materiell kropp måste dö. Varje levande varelse lever i en kropp under en tid för att därefter flyttas till en annan kropp, men olyckligtvis luras man att betrakta kroppen som själen. Om en person med denna felaktiga inställning önskar döda en annan kropp, betraktas han som helvetisk.
Eftersom Kamsa inte lät sig lugnas av Vasudevas instruktioner, tänkte Vasudeva ut en plan. Han erbjöd sig att föra Devakis alla barn till Kamsa så att han skulle kunna döda dem. Av vilken anledning skulle han då behöva döda Devaki nu? Kamsa var nöjd med detta förslag. När Devaki såsmåningom födde ett barn förde Vasudeva det nyfödda barnet till Kamsa som, när han såg Vasudevas storsinthet, slogs av häpnad. När Vasudeva gav barnet till Kamsa, visade Kamsa prov på en viss intelligens, och sade, att eftersom han skulle komma att dödas av det åttonde barnet, fanns det ingen anledning att döda det första. Även om Vasudeva inte litade på Kamsa, uppmanade denne honom att ta tillbaka barnet.
Senare, när Narada hade vänt sig till Kamsa och avslöjat för honom att halvgudarna framträdde i Yadu- och Vrisni-dynastierna och sammansvor sig för att döda honom, beslöt sig Kamsa för att döda alla barn i dessa familjer, och han bestämde sig också för att varje barn som föddes från Devakis moderliv måste dödas. Därför lät han fängsla både Devaki och Vasudeva, och han dödade sex av deras söner, den ena efter den andra. Narada hade också berättat för Kamsa, att Kamsa i sitt tidigare liv hade varit demonen Kalanemi, som dödades av Visnu. Följaktligen blev Kamsa en stor fiende till alla ättlingarna i Yadu-dynastin. Han lät till och med fängsla sin egen fader, Ugrasena, ty Kamsa ville ensam njuta av kungariket.
(Srimad-Bhagavatam, Bok 10, Kapitel 1)
Det ostadiga sinnet jämförs med rörligt vatten som reflekterar solen och månen . Solen och månen, som reflekteras i vattnet, finns egenligen inte på vattenytan. Icke desto mindre återspeglas de i enlighet med vattnets rörelser. På liknande sätt vandrar vi, när vårt sinne är ostadigt, i olika materiella atmosfärer och erhåller olika sorters kroppar. Den levande varelsen kretsar upp och ner genom universum, ibland i de övre planetsystemen, ibland i de mellanliggande och lägre planetsystemen, ibland som en människa, ibland som en gud, en hund, ett träd osv. Allt detta beror på sinnets ostadighet. Sinnet måste därför vara fast förankrat. Man bör fästa sitt sinne vid Krishnas lotusfötter, och därmed kommer man att bli fri från sinnesrörelse. Det upprörda sinnet färdas till olika planetsystem då det är fäst vid olika slag av halvgudar, men det kan inte färdas till den Högsta Personliga Gudens boning genom dyrkan av halvgudar, ty det finns inget stöd för detta i någon vedisk litteratur. Människan gör upp ritningar för sin egen lycka. I detta människoliv har vi de resurser som behövs för att kunna förstå vår verkliga situation, och vi kan besluta huruvida vi ska vandra runt i universum för alltid eller återvända hem till Gudomen.
Det existerar inte något sådant som slump. När ett träd brinner i en skogsbrand och ett avlägset träd tar eld, trots att det närmaste trädet skonas, kanske detta verkar ske av en slump. På liknande sätt kanske det förefaller som man tilldelas olika slag av kroppar genom en slump, men egentligen erhåller man dessa kroppar på grund av sinnet. Sinnet växlar mellan godtagande och förkastande, och i enlighet med sinnets godtagande och förkastande erhåller vi olika slag av kroppar, fastän vi ytligt sett verkar erhålla dessa kroppar genom en slump.
Krishna är fullständig, det är aldrig frågan om att Han framträder delvis. Krishna är inte en delrepresentant av Visnu. Istället framträder Krishna i fullhet, och Han uppenbarar Sig delvis i Vaikunthaloka. Med andra ord är Herren Visnu en delrepresentation av Krishna; Krishna är inte en delrepresentation av Visnu. Ingen kan beskriva Krishna till fullo. Alla beskrivningar vi finner i Srimad-Bhagavatam förklarar Krishna endast delvs. En person som fullständigt har överlämnat sig till Krishna, är i sanning religiösa. Materialistiska personer vill få ut någon materiell vinst av att utföra hängiven tjänst, men detta är inte syftet med tjänst. Den hängivna tjänstens fulländning består i att fullständigt överlämna sig till Krishnas lotusfötter, utan att ha några materiella begär. En som överlämnar sig på detta sätt är redan befriad. En person, som alltid är upptagen med att tjäna Krishna, oberoende av vilket livstillstånd han befinner sig i, betraktas som befriad även i detta liv. En sådan person, en ren gudshängiven, behöver inte byta sin kropp. Förvisso äger han inte någon materiell kropp, ty hans kropp har redan förandligats. En järnstav som oavbrutet hålls i elden kommer så småningom att bli till eld, och vadhelst den berör kommer att börja brinna. På liknande sätt befinner sig en ren gudshängiven i den andliga tillvarons eld, och därför är hans kropp andlig, inte materiell, eftersom den rene gudshängivne inte har några begär förutom en transcendental önskan att tjäna Herren.
Herren är god under alla omständigheter. Det är Han känd för. Hans godhet är obegränsad och Han använder den i obegränsad utsträckning.
Att lovprisa Herren och att lovprisa Herrens hängivna är samma sak. Att lovprisa den gudshängivne är till och med viktigare än att lovprisa Herren direkt. Man kan inte befrias från materiell besmittelse utan att allvarsamt tjäna en hängiven till Krishna. Att sjunga det heliga namnet och lovprisa den Högste Herren är universalmedlet mot alla slag av lidanden i det materiella livet. Det är ingen skillnad mellan Herren Själv och de transcendentala ljudvibrationer som uttrycker Hans namn, ryktbarhet, gestalt, egenskaper och personliga tillhörigheter. Därför är den ljudvibration, som består av Herrens namn och lovprisandet av Honom, tillfredsställande för örat, och genom att förstå den absoluta naturen hos Herrens namn, gestalt och egenskaper blir den gudshängivne fylld av glädje. Eftersom lovprisandet av Herrens lekar är mycket tillfredsställande för den gudshängivnes öra och hjärta, utgör detta samtidigt hans medel och mål.
Fastän ljudvibrationen om Herrens transcendentala egenskaper är lika värdefull för alla, är den särskilt tillfredsställande för dem som är muktas, befriade. Eftersom de gudshängivna, som inte längre har några materiella begär, till fullo överlämnar sig till Herrens lotusfötter, absorberas de alltid i ett hav av lycksalighet då de sjunger eller hör Herrens heliga namn. Personer som önskar bli befriade är inte beroende av sinnenas njutningar. Istället koncentrerar de sig fullständigt på att bli befriade genom att sjunga Herrens heliga namn. På grund av vår kroppsliga livsuppfattning utsätts vi för bedrövelse, men en person som inte har denna kroppsliga livsuppfattning kan glädjas åt transcendentalt lyssnande och lovprisande. Därför är det förvisso så, att en person, som är helt absorberad i den kroppsliga livsuppfattningen, dödar sig själv genom att inte göra andliga framsteg. Särskilt utestängda från andligt liv är de som dödar djur. Sådana jägare är alltid olyckliga, både i detta liv och i nästa. Det förklaras därför att en djurmördare varken bör dö eller leva, ty för en sådan person är det plågsamt att både dö och leva. Jägare skiljer sig fullkomligt från vanliga karmier, och således har de utestängts från metoden att lyssna och lovsjunga. De kan inte träda in i den transcendentala lycksalighet, som erfars genom lovsjungandet av och lyssnandet till Herrens heliga namn.
(Srimad Bhagavatam, Bok 10, Kapitel 1)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar