När Vasudeva hade fjättrat sig själv med järnkedjorna som förut, stängdes alla fängelsets dörrar genom Yogmayas inflytande, och samma Yogamaya började sedan gråta som ett nyfött barn. Denna gråt väckte dörrväktarna, som omedelbart informerade Kamsa om att ett barn hade fötts av Devaki. När Kamsa hörde dessa nyheter skyndade han sig till det rum där barnet fötts, och trots Devakis böner att barnet skulle skonas, ryckte demonen med våld barnet ur hennes famn och kastade det mot en sten. Oturligt nog för Kamsa gled emellertid det nyfödda barnet ur hans händer, höjde sig över hans huvud och uppenbarade sig i Durgas åtta-armade gestalt. Durga sade till Kamsa"Den fiende som du mediterar på har redan fötts någon annanstans. Därför kommer din plan att förfölja alla barn att visa sig fruktlös."
Enligt förutsägelsen skulle Devakis åttonde barn döda Kamsa, och därför blev Kamsa oerhört förvånad när han såg att det åttonde barnet var en flicka och hörde att hans så kallade fiende hade fötts någon annanstans. Han beslöt sig för att befria Devaki och Vasudeva, och han medgav inför dem det felaktiga i hans grymheter. Han kastade sig framför Devakis och Vasudevas fötter för att be dem om förlåtelse, och han försökte övertyga dem att de inte skulle var olyckliga för att han hade dödat så många av deras barn, ty dessa händelser var föutbestämda. Devaki och Vasudeva, som till sin natur var mycket fromma, förlät omedelbart Kamsa för hans grymheter, och när Kamsa såg att hans syster och svåger var lyckliga återvände han till sitt hem.
När natten var till ända kallade emellertid Kamsa till sig sina ministrar och förklarade för dem vad som hade hänt. Ministrarna, som alla var demoner, rådde Kamsa att alla barn, som hade fötts de tio senaste dagarna i byarna i Kamsas kungarike, skulle dödas, eftersom Kamsas fiende redan hade fötts någonstans: Fastän halvgudarna alltid fruktade Kamsa, skulle de inte behandlas med fördragsamhet, eftersom de var fiender skulle Kamsa göra sitt bästa för att utrota dem. De demoniska ministrarna rekommenderade vidare att Kamsa och demonerna skulle behålla sin fientliga inställning gentemot Visnu, eftersom Visnu är den ursprungliga personen bland alla halvgudar. Brahmanerna, korna, Veda, självtukt, rättfärdighet, behärskning av sinnena och tankarna, trohet och barmhärtighet är olika delar av Visnus kropp, och Visnu är ursprunget till alla halvgudar, inklusive Brahma och Siva. Därför förordade ministrarna att halvgudarna, de heliga personerna, korna och brahmanerna systematiskt skulle förföljas. När Kamsas vänner, de demoniska ministrarna, hade uppmanat honom på detta kraftfulla sätt, gav han sitt samtycke till deras instruktoner och ansåg det vara välgörande att var avundsjuk på brahmanerna. På Kamsas order började demonerna därför utsätta hela Vrajabhumi för sina grymheter.
(Srimad Bhagavatam, Bok 10, Kapitel 4)
Kala är egentligen ett annat namn för Gudomens Högsta Personlighet, när Han uppenbarar Sig enbart i avsikt att döda. När Krishna uppebarade Sig inför Arjuna i Sin världsomfattande skepnad, frågade Arjuna: "Vem är Du?", och Herren presenterade Sig då som kala, döden personifierad. Genom naturens lagar uppenbarar sig kala när en oönskad ökning av befolkningen har inträffat, och genom något arrangemang från Gudomens Högsta Personlighet, dödas folk i stora mängder på olika sätt, genom krig, epidemier, hungersnöd, osv. Under sådana tider går till och med ateistiska, politiska ledare till kyrkan, mosken eller templet för att få skydd av Gud eller gudar, och de säger undergivet: "Ske Guds vilja." Dessförinnan har de inte ägnat Gud någon uppmärksamhet, eller brytt sig om att lära känna Gud och Hans vilja, men när kala uppenbarar Sig säger de:"Ske Guds vilja." Döden är inte något annat än ännu en aspekt av den allenarådande kala, Gudomens Högsta Personlighet. Vid tiden för döden måste ateisten underkasta sig denna allenarådande kala, och därefter tar Gudomens Högsta Personlighet bort alla hans ägodelar och tvingar honom att anta en ny kropp. Ateisterna känner inte till detta, och även om de gör det struntar de i det, ty de vill kunna fortsätta med sitt vanliga liv.
S.B 10.4.3
En person, som är engagerad i tjänst till Herren utan avbrott och utan avtagande, anses vara belägen i sin ursprungliga, andliga status. När man har upphöjts till denna plattform, är man alltid i transcendental lycksalighet. I annat fall, så länge man befinner sig i den kroppsliga livsuppfattningen, måste man genomlida materiella tillstånd. Kroppen är utsatt för sina egna grundprinciper, nämligen födsel, död, ålderdom och sjukdom, men en person som är förankrad i andligt liv har ingen födelse, ingen död, ingen ålderdom och ingen sjukdom. Man kan invända att en person, som är andligt engagerad tjugofyra timmar om dygnet, ändå lider av sjukdomar ibland. I själva verket är han emellertid varken lidande eller sjuk. Om detta vore fallet skulle han inte kunna ägna sig åt andlig verksamhet tjugofyra timmar om dygnet. I detta sammanhang kan man ge exemplet med att smutsigt skum eller skräp ibland kan ses flyta på Ganges vatten. Men en person som beger sig till Ganges störs inte av skummet eller de smutsiga sakerna som flyter i vattnet. Med handen för han bort sådana otäcka saker, och därefter vadar han i Ganges och erhåller fördelaktiga resultat. En person som är belägen i sin andliga livsbetingelse är därför opåverkad av skum och skräp eller andra ytliga föroreningar. Det är därför förbjudet att betrakta gurun som en vanlig människa. Den andlige mästaren, acaryan, är alltid belägen i sin andliga livsbetingelse. Födsel, död, ålderdom och sjukdom påverkar honom inte. Den andliga kroppen är alltid opåverkad av materiella tillstånd.
S.B 10.4.20
Krishna är alla orsakers orsak, men en person som inte står i kontakt med Krishna störs av de omedelbara orsakerna och kan inte behärska sin tendens att se allting som skillnader eller olikheter. När en skicklig läkare behandlar en patient, försöker han hitta den ursprungliga orsaken till sjukdomen och distraheras inte av symptomen på den ursprungliga orsaken. På liknande sätt störs en gudshängiven person aldrig av motgångar i livet. En gudshängiven person förstår, att när han är i trångmål beror detta på hans tidigare missgärningar nu har givit resultat, även om återverkningarna är mycket milda tack vare den Högste Personlige Gudens nåd. När en gudshängiven person, som står under den Högsta Personliga Gudens beskydd, lider på grund av tidigare missgärningar, drabbas han endast av en ringa mängd elände tack vare Herrens nåd. Trots att en gudshängiven persons sjukdom beror på tidigare misstag, samtycker han till att lida och tolererar sådant elände, och han litar fullständigt till Gudomens Högsta Perosnlighet. På detta sätt påverkas han aldrig av materiella tillstånd som beklagan, glädje, fruktan osv. En gudshängiven ser aldrig någonting som skilt från Gudomens Högsta Personlighet.
S.B 10.4.27
Personer som är hängivna Herren Visnu, Krishna, är suras, dvs devas, medan personer som motarbetar de gudshängivna kallas asuras. Gudshängivna personer utför skickligt alla i sina göromål. Därför kallas de kovida, vilket betyder "expert". Asuras är emellertid i själva verket dårar, fastän de på ytan visar upp en viss skicklighet när det gäller lidelsefull verksamhet. De är varken besinningsfulla eller skickliga. Vadhelst de gör är ofullkomligt. Enligt denna beskrivning av asuras, som ges i Bhagavad gita 9.12, kommer de vadhelst de gör att till slut att misslyckas.
SB 10.4.30
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar