Det rådde stor glädje i hela Vrindavana på grund av Krishnas födelse. Alla var överväldigade av glädje. Därför ville kungen av Vraja, Maharaja Nanda, utföra en födelseceremoni för sitt barn, vilket skedde. Under denna stora festival gav Nanda Maharaja i gåva till alla som var närvarande vadhelst de önskade. Efter festivalen gav han koherdarna i uppdrag att beskydda Gokula, och därefter begav han sig till Mathura för att betala skatt till Kamsa. I Mathura mötte Nanda Maharaja Vasudeva. Nanda Maharaja och Vasudeva var bröder, och Vasudeva lovprisade Nanda Maharajas goda lycka, ty han visste att Krishna hade godtagit Nanda Maharaja som Sin fader. När Vasudeva frågade Nanda Maharaja hur barnet mådde, berättade Nanda Maharaja om allt som hände i Vrindavana, och detta gjorde Vasudeva mycket nöjd. Han uttryckte dock sin bedrövelse över att Devakis många barn hade dödats av Kamsa. Nanda Maharaja tröstade Vasudeva genom att säga att allt händer enligt försynens plan och att den som känner till detta inte blir bedrövad. Vasudeva, som förutsåg många störningar i Gokula, råddde därefter Nanda Maharaja att inte stanna kvar i Mathura, utan att återvända till Vrindavana så snart som möjligt. Således tog Nanda Maharaja farväl av Vasudeva och återvände till Vrindavana tillsammans med de andra koherdarna på sina oxkärror.
Srimad Bhagavatam, Bok 10, Kapitel 5
O konung, genom tidens gång blir landet och andra materiella ägodelar renade, genom bad blir kroppen renad och genom rengöring blir orena ting renade. Genom reningsceremonier blir födeseln renad, genom självtukt renas sinnena och genom dyrkan och gåvor som frambärs till brahmanerna blir materiella ägodelar renade. Genom tillfredsställelse renas sinnet, och genom självförverkligande, Krishnamedvetande, renas själen.
Dessa är sastras föreskrifter beträffande hur man kan rena allting i enlighet med den vediska civilisationen. Allt vi kommer i kontakt med kommer att besmitta oss om det inte är renat. För femtusen år sedan i Indien visste människor, till och med i sådana byar som Nanda Maharajas, hur man renar saker, och således njöt de även av materiellt liv utan att förorenas.
Brahmanerna reciterade lyckobringande vediska hymner, vars vibrationer renade omgivningen. de som var experter på att recitera gamla krönikor som puranas, de som var experter på att recitera krönikorna om kungliga familjer, samt alla de övriga uppläsarna, reciterade hymner, medan sångarna sjöng till ackompanjemang av många sorters musikinstrumet, såsom bheris och dundubhis.
Vrajapura, Nanda Maharajas land, var fullständigt dekorerat med en mångfald girlander och flaggor, och på olika platser hade man uppfört portaler, som var gjorda av olika blomstergirlander, tygstycken och mangolöv. Gårdsplanerna, portöppningarna längs gatorna, samt husens alla rum var omsorgsfullt sopade och tvättade med vatten.
Korna, oxarna och kalvarna var omsorgsfullt smorda med en blandning av gurkmeja och olja, blandade med olika mineraler. Deras huvuden var prydda med påfågelsfjädrar, de bar girlander och var täckta med tyger och gyllene ornament.
Nanda Maharaja tillhörde vaisya-klassen, jordbrukarklassen. Hur man tar hand om korna och hur rik denna klass var förklaras i dessa verser. Vi kan knappast föreställa oss hur kor, oxar och kalvar kunde tas så väl om hand och dekoreras så vackert med tyger och dyrbara guldornament. Så lyckliga de var. På ett annat ställe i Bhagavatam förklaras, att under Maharaja Yudhisthiras tid var korna så lyckliga att betesmarkerna blev våta av deras mjölk. Detta är indisk civilisation. Men ändå lider så många människor på samma plats, Indien, Bharatavarsa, på grund av att det vediska levnadssättet har övergivits och det råder brist på förståelse för Bhagavad-gitas lära.
O kung Pariksit! Koherdarna klädde sig mycket praktfullt med dyrbara utsmyckningar och klädnader, såsom rockar och turbaner. Dekorerade på detta sätt och med olika gåvor i händerna nalkades de Nanda Maharajas hem.
Om vi tänker på hurdana förhållandena var för forna dagars jordbrukare i byn, märker vi hur rik han var genom att helt enkelt ägna sig åt jordbruk och boskapsskötsel. För närvarande har emellertid jordbruket försummats och kobeskyddet upphört, och därför lider jordbrukarna och går klädd i slitna kläder. Detta är skillnaden mellan det gamla Indien och dagens Indien. Vi dödar möjligheterna till ett mänskligt samhälle genom denna skändliga verksamhet, ugra-karma!
.
(ugra-karma = skadliga, förbjudna handlingar)
.
Koherdarnas gopi-fruar gladdes åt att höra att moder Yasoda hade fött en son, och de började pryda sig med vackra kläder, smycken, ögonsvärta osv.
Koherdarnas hustrur skyndade sig till moder Yasodas hem med gåvor i sina händer. Deras lotuslika ansikten, som var dekorerade med saffran och färsk kunkuma, var utomordentligt vackra. På grund av naturlig skönhet hade kvinnorna breda höfter och yppiga bröst, som rörde sig när de skyndade vägen fram.
På grund av ett konstlat leverne har kvinnnorna förlorat sin naturliga skönhet, fastän de hävdar att de är oberoende och långt framskridna vad beträffar materiell civilisation. Denna beskrivning av bykvinnorna ger tydligt exempel på kontrasten mellan naturligt liv och det konstlade livet i ett fördömt samhälle, såsom västvärldens, där såväl halv- som helnaken skönhet mycket lätt kan köpas, på klubbar, i affärer eller för offentlig annonsering. Ordet balibhih antyder att kvinnorna bar guldmynt, juvelbesatta halsband, vackra kläder, färskt gräs, sandelträpasta, blomstergirlander och liknande offringar på guldfat. Sådana offringar kallas bali.
I öronen hade gopierna gnistrande juvelbesatta örhängen och runt deras halsar hängde medaljoner av metall. Deras handleder var smyckade med armringar, deras kläder hade skiftande färger och från deras hår föll ett regn av blommor ner på gatan. När gopierna på detta sätt begav sitt till Maharaja Nandas hem rörde sig deras örhängen, bröst och girlander, och de var strålande vackra.
Gopierna var inte vanliga kvinnor, utan deluppenbarelser av Krishnas glädjeenergi. Krishna dyrkas alltid av gopierna varthelst Han går. Alla dessa gopier gick för att skänka Krishna sina gåvor, ty gopierna är Herrens eviga följeslagerskor.
Koherdarnas hustrur och döttrar skänkte välsignelser till det nyfödda barnet, Krishna, och sade:"Måtte Du bli Vrajas kung och länge beskydda alla dess invånare." De stänkte en blandning av gurkmejepulver, olja och vatten på den ofödde Högsta Herren och frambar sina böner.
Nu när den alltgenomträngande, obegränsade Herren Krishna, härskaren över den kosmiska manifestationen, hade anlänt till Maharaja Nandas land, ljöd olika sorters musikinstrument för att fira den stora festivalen.
"Närhelst och varhelst religionsutövandet avtar, o Bharatas ättling, och irreligiositeten dominerar mer och mer - vid den tidpunkten stiger Jag ned." (Bhagavad-gita 4.7)
Närhelst Krishna kommer, en gång varje dag i Brahmas liv, kommer Han till Nanda Maharajas hem i Vrindavana. Krishna är härskaren över hela skapelsen. Därför hördes muskaliska ljud inte bara i grannskapet kring Nanda Maharajas hem, utan över hela universum - och i alla andra universa - för att fira Herrens lyckobringande ankomst.
I sin glädje njöt koherdarna av den stora festivalen genom att stänka en blandning av yoghurt, kondenserad mjölk, smör och vatten på varandras kroppar. De kastade smör på varandra och smetade in varandra med det.
Från detta uttalande kan vi förstå att det för femtusen år sedan inte bara fanns tillräckligt med mjölk, smör och yoghurt för att äta, dricka och laga mat med, utan att man vid festivaler, kunde kasta omkring dessa saker utan inskränkningar. Mjölk, smör, yoghurt och andra sådana produkter användes i obegränsad utsträckning i samhället. Var och en hade ett rikt förråd av mjölk, och genom att använda den i många olika former och anrättningar kunde folk på ett naturligt sätt alltid hålla sig friska och på detta sätt njuta av livet i Krishnamedvetande.
Den storsinte Maharaja Nanda skänkte klädnader, smycken och kor som gåvor till koherdarna i syfte att tillfredsställa Herren Visnu, och på detta sätt förbättrade han situationen för sin egen son i alla avseenden. Han skänkte gåvor till sutas (de professionella recitatörerna av gamla krönikor), magadhas (de professionella uppläsarna av de kungliga dynastiernas krönikor) och vandis (de vanliga böneuppläsarna), samt till andra män, som var engagerade i olika yrken i enlighet med deras kvalifikationer, och han tillfredsställde allas önskningar.
Den ytterst lyckosamma Rohini, Baladevas moder, hedrades av Nanda Maharaja och Yasoda, och därför klädde även hon sig praktfullt och dekorerade sig med ett halsband, en girland och andra utsmyckningar. Hon var upptagen med att gå hit och dit för att ta emot de kvinnliga gästerna vid festivalen.
Rohini, en annan hustru till Vasudeva, bodde också, tillsammans med sin son Baladeva, hos Nanda Maharaja. Eftersom hennes make var fängslad hos Kamsa var hon inte särskilt lycklig, men vid tiden för Krishna-janmastami, Nandotsava, när Nanda Maharaja skänkte klädnader och utsmyckningar till andra, gav han också praktfulla kläder och smycken till Rohini, så att hon kunde delta i festivalen. Därför var hon också upptagen med att ta emot de kvinnliga gästerna. På grund av hennes goda lycka att kunna fostra Krishna och Balarama tillsammans, beskrivs hon som maha-bhaga, ytterst lyckosam.
O Maharaja Pariksit! Nanda Maharajas hem är för evigt hemvisten för Gudomens Högsta Personlighet och Hans transcendentala egenskaper, och därför är det alltid på ett naturligt sätt försett med all rikedoms majestät. Men då Herren Krishna uppenbarade Sig där, blev det även platsen för lyckogudinnans lekar.
Varhelst Krishna befinner Sig, finns lyckogudinnan helt naturligt tillsammans med Honom. Den främsta av lyckogudinnorna är Srimati Radharani. Krishnas uppenbarelse i landet Vraja antydde därför att den främsta lyckogudinnan, Radharani, också skulle uppenbara sig där mycket snart. Nanda Maharajas hem var redan mycket rikt, och när Krishna hade uppenbarat Sig kom det att bli majestätiskt i alla avseenden.
S.B 10.5.4-18
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar