Nalakuvera och Manigriva var framstående hängivna till Siva, men på grund av materiell rikedom hade de blivit så extravaganta och oförnuftiga att de en dag roade sig i en sjö tillsammans med nakna flickor, och utan skam gick de hit och dit. Plötsligt kom Narada Muni förbi, men de hade blivt så galna på grund av sin rikedom och falska prestige, att de, trots att de såg Narada Muni, förblev nakna utan att skämmas. På grund av rikedom och falsk prestige hade de med andra ord förlorat sitt förnuft och sin anständighet. Det ligger i de materiella egenskapernas natur, att när man blivit mycket rik och får en prestigefylld ställning, så förlorar man sinnet för etikettsregler, och man bryr sig inte om någon, inte ens en visman som Narada Muni. För sådana förvillade personer, som särskilt hånar de gudshängivna, är det korrekta straffet att åter försätta dem i fattigdom. De vediska reglerna och föreskrifterna anvisar hur man kan behärska tendensen till falsk prestige genom att tillämpa yama, niyama osv. En fattig man kan mycket lätt övertygas om att den prestige man erhåller om man är rik i denna materiella värld är mycket tillfällig, men en rik människa kan inte övertygas om detta. Därför statuerade Narada Muni ett exempel genom att förbanna dessa två personer, Nalakuvara och Manigriva, så att de blev tröga och omedvetna likt träd. Detta var en passande bestraffning. Men eftersom Krishna alltid är barmhärtig, så blev dessa personer så gynnade, att de, trots att de fördömts, fick se Gudomens Högsta Personlighet ansikte mot ansikte. Den bestraffning en vaisnava utdelar är därför inte alls en bestraffning; istället är den en slags barmhärtighet. Tack vare denna förbannelse uttald av devarsin, blev Nalakuvara och Manigriva två arjuna-träd, vilka stod i Yasodas och Nanada Maharajas trädgård och väntade på tillfället att få se Krishna ansikte mot ansikte. Tack vare Sin hängivnes önskan drog Herren Krishna upp dessa yamala-arjuna-träd med rötterna, och när Nalakuvara och Manigriva på så sätt befriades av Krishna efter etthundra av devas år, återuppväcktes deras gamla medvetande, och de lovprisade Krishna med böner som lämpade sig att användas av halvgudar. När de på detta sätt fått tillfälle att se Krishna ansikte mot ansikte, förstod de hur barmhärtig Narada Muni var, och därför uttryckte de sin skuld till honom och tackade honom. Efter att ha gått runt Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, gav de sig sedan i väg till sina respektive hemvister.
(Srimad Bhagavatam, Bok 10, Kapitel 10)
.
Om man är hängiven någon halvgud erhåller man någon form av materiell fördel. Dåraktiga personer blir därför hängivna halvgudarna. De som inte är hängivna Krishna har smak för kvinnor, vin osv, och därför har de beskrivits vara hrita-jnana, i avsaknad av förnuft. Alla som inte är hängivna Krishna och inte underordnar sig Krishna måste anses vara naradhama, de lägsta bland människor, och duskriti, sådana som alltid begår syndfulla gärningar. Därför är det inte svårt att finna vem som är en tredje eller fjärde klassens människa. Ens ställning kan fastställas genom detta avgörande test: är man eller är man inte hängiven Krishna?
Varför finns det ett större antal personer som är hängivna halvgudarna än antalet vaisnaver? Svaret ges här. Vaisnaver är inte intresserade av sådana fjärde klassens glädjeämnen som kvinnor och vin, och Krishna skänker dem inte heller sådana möjligheter.
(S.B 10.10.3)
.
Varhelst Narada Muni beger sig så kommer varje ögonblick som han vistas där att vara ytterst lyckobådande. Narada uppenbarade sig i trädgården för att skänka Kuveras båda söner fröet till gudshängiven tjänst, trots att de var berusade. Heliga personer vet hur de skall skänka barmhärtighet till de fallna själarna.
(S.B 10.10.5)
.
Fastän Narada Muni till en början verkade vara mycket vred och förbannade dem, så fick de båda halvgudarna Nalakuvara och Manigriva till slut möjligheten att se Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, ansikte mot ansikte. Således blev förbannelsen till slut utomordentligt lyckobringande. Man måste försöka bedöma vad det var för slags förbannelse som Narada uttalade över dem. Srila Visvanatha Cakravarti Thakura har i detta sammanhang givit en bra liknelse. När en fader finner att hans sover just när sonen måste ta medicin för att bota en sjukdom, nyper fadern barnet så att det skall gå upp och ta medicinen. På liknande sätt förbannade Narada Muni Nalakuvara och Manigriva för att bota deras sjukdom som yttrade sig i blindhet på grund av det materiella.
(S.B 10.10.7)
.
Av den materiella naturens tre kvaliteter, nämlighen godhet, lidelse och okunnighet, är människorna förvisso styrda av de lägre kvaliteterna, nämligen lidelse och okunnighet, och då särskilt lidelse. Anförd av lidelsens kvalitet blir man alltmer insnärjd i den materiella tillvaron. Därför är människolivet till för att man skall underkuva lidelsens och okunnighetens kvaliteter och göra framsteg i inom godhetens område. Kultur innebär att man besegrar lidelsens och okunnighetens kvaliteter. När man i lidelsens kvalitet är högmodig på grund av rikedom, använder man sin rikedom till tre ting, nämligen vin, kvinnor och spel. Vi kan verkligen se, särskilt i denna tid, att de som har onödiga rikedomar helt enkelt försöker njuta av dessa tre ting. I västvärldens civilisation är dessa tre ting mycket framträdande på grund av en onödigt hög ekonomisk standard.
(S.B 10.10.8)
.
Sådana uslingar, som är högmodiga på grund av sina rikedomar och sin aristokratiska börd, kan inte behärska sina sinnen, och de är så grymma att de, blott för att upprätthålla sina förgängliga kroppar och som de tror aldrig kommer att åldras och dö, dödar de försvarslösa djur utan barmhärtighet. Ibland dödar de djur vid utflykter blott för nöjes skull.
.
När lidelsens och okunnighetens kvalitet ökar i människosamhället och ger upphov till onödig ekonomsk utveckling, blir följden att människorna hänger sig åt vin, kvinnor och spel. I sin galenskap uppför de sedan stora slakthus, och ibland ger de sig ut på nöjesutflykter för att döda djur. Sådana dåraktiga skurkar sysselsätter sig om och om igen med syndfulla gärningar, och de glömmer att hur man än försöker upprätthålla kroppen, är kroppen underkastad födelse, död, ålderdom och sjukdom. Eftersom de är duskritis (uslingar) glömmer de helt bort den högste härskarens existens, trots att Han sitter i det innersta av allas hjärtan. Denne högsta härskare iakttar varje del av ens gärningar, och Han belönar och bestraffar alla genom att skänka dem lämpliga kroppar som är uppbyggda av den materiella naturen. På detta sätt erhåller syndfulla personer automatiskt bestraffningar i olika slags kroppar. Grundorsaken till denna bestraffning är, att när man i onödan förvärvar rikedomar, så blir man alltmer degraderad, omedveten om att denna rikedom kommer att vara borta i nästa liv.
.
Det är förbjudet att döda djur. Visserligen måste alla levande varelser äta något. Men man bör få lära sig vad för slags mat man skall äta. Därför uppmanas i Isopanisad:"Man bör äta det som är människans andel." Krishna säger i Bhagavad-gita (9.26):"Om någon med kärlek och hängivenhet bjuder mig ett löv, en blomma, frukt eller vatten, så tar jag emot hans offer." En gudshängiven äter därför ingenting som kräver slakthus för stackars djur. Istället intar de gudshängivna krishna-prasada (vegetarisk mat offrad till Krishna). Animalisk föda rekommenderas aldrig för människan; istället är människan rekommenderad att äta prasada, mat som erbjudits Krishna. Även om det förekommer någon liten syndfull handling, blir man fri från de syndfulla gärningarnas återverkningar om man äter prasada.
(S.B 10.10.9)
.
.
Ateister tror inte på själens existens. Likväl, varför skulle man döda djur i onödan, såvida man inte är mycket grym? Kroppen är en förening av materiella element. I begynnelsen var den ingenting, men tack vare en förening av materiella element har den börjat existera. Men återigen, när denna förening upphör, kommer kroppen inte längre att existera. I begynnelsen var den ingenting, och till slut kommer den åter att bli ingenting. Varför skall man då begå syndfulla gärningar medan den är manifesterad? Det är inte möjligt för någon, utom för en usling, att göra detta.
(S.B 10.10.12)
.
Enligt naturens lag upphöjs och degraderas den levande varelsen, men om man blir ytterst gynnnad av lyckan förvärvar man, genom umgänge med heliga personer, den hängivna tjänstens frö, varpå ens liv blir framgångsrikt. Om man inte upphöjs till vaisnava-planet, kan man inte bli en god människa. En avaisnava (icke-hängiven) blir aldrig en god människa, hur hårt han är straffas.
(S.B 10.10.13)
.
En helig person godtar frivilligt fattigdomen bara för att bli fri från materiellt högmod. Många stora kungar lämnade sin kungliga status och begav sig till skogen för att utöva självtukt enligt den vediska kulturens principer, helt enkelt för att renas. Men om en person, som inte frivilligt kan genomgå självtukt, försätts i fattigdom, måste han på ett naturligt sätt utöva självtukt. Självtukt är bra för alla, ty det befriar en från materiella betingelser. Att försätta en person, som är mycket högmodig på grund av materiella ägodelar, i fattigdom, är därför bästa sättet att tillrättavisa honom och befria honom från hans dårskap.
(S.B 10.10.15)
.
Det verkliga syftet med människolivet är att hålla sig sig i stånd att göra framsteg mot andligt förverkligande. Människolivet är inte till för att i onödan göra sinnena starka, så att man lätt kan utsättas för sjukdom eller förstärka sin avundsjuka kampanda. I denna Kalis tidsålder är emellertid människosamhället så vilselett att människor i onödan förbättrar den ekonomiska utvecklingen, och som följd härav öppnar de alltfler slakthus, spritbutiker och bordeller. På detta sätt fördärvas hela civilisationen.
(S.B 10.10.16)
.
En sadhu är en person som utan att avvika är engagerad i gudshängiven tjänst. En sadhu är allas vän. När en sadhu tillrättavisar eller fördömer någon, gör han inte detta för att hämnas. Vaisnaver är bra läkare. De vet hur man skall skydda en person från materiell sjukdom. Vaisnaver befinner sig alltid på det transcendentala planet, Brahman-planet. De kan inte begå misstag eller påverkas av den materiella naturens kvaliteter. Vadhelst de efter moget övervägande gör, avser att leda alla tillbaka hem till Guds rike.
(S.B 10.10.18-19)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar