När Sri Krishna var blott tre månader gammal och försökte vända sig på magen innan Han kunde göra ansatser att krypa, ville moder Yasoda tillsammans med sina vänner genomföra ritualistisk ceremoni för det lilla barnets väl. Sådana ritualistiska ceremonier genomförs vanligtvis tillsammans med kvinnor som också har små barn. När moder Yasoda såg att Krishna höll på att somna, lade hon, eftersom hon hade annat att göra, barnet under en kärra, och medan barnet sov var hon sysselsatt med att genomföra den lyckobringande ritualistiska ceremonin. Under kärran fanns en vagga, och moder Yasoda lade barnet i vaggan. Krishna sov, men plötsligt vaknade Han och började sparka med Sina små ben, precis som barn brukar göra. Detta sparkande gjorde att hela kärran skakade, och den föll ihop med ett brak. Den gick sönder helt och hållet, och allt som fanns i den föll ut. Sakatasura var ett spöke som hade tagit sin tillflykt till kärran och letade efter ett tillfälle att skada Krishna. När Krishna sparkade kärran med Sina små och mycket veka ben, tvingades spöket genast till marken och det föremål som han sökt sig till föll i bitar. Barnen som lekte i närheten meddelade genast moder Yasoda att kärran hade gått söner, varefter hon hastigt, med stor oro, begav sig dit tilllsammans med de andra gopierna. Moder Yasoda tog genast upp barnet i sin famn och lät det suga på hennes bröst. Därefter utfördes olika slags vediska, ritualistiska ceremonier med hjälp av brahmanerna. Eftersom de inte kände till barnets verkliga identitet, överöste brahmanerna det med välsignelser.
En annan dag, när moder Yasoda satt med sitt barn i famnen, märkte hon plötsligt att Han hade blivit lika tung som hela universum. Hon blev så förbluffad att hon var tvungen att lägga ned barnet på marken. Då uppenbarade sig Trinavarta, en av Kamsas tjänare, som en virvelvind, och han förde bort barnet. Hela atmosfären i Gokula fylldes av damm. Ingen kunde se vart barnet hade förts, och alla gopierna var bestörta över att det rövats bort under sandstormen. Uppe i skyn blev barnet en alltför stor börda för asuran, som inte kunde föra med sig barnet särsklit långt. Demonen kunde inte heller släppa barnet, ty det höll sig fast vid honom så hårt, att han inte kunde lösgöra sig det från sin kropp. Sålunda föll Trinavarta själv ned från en mycket hög höjd och dog, medan barnet höll ett kraftigt tag om hans axel. Efter det att demonen fallit, tog gopierna upp barnet och överlämnade det till moder Yasodas famn. Sålunda blev moder Yasoda slagen av häpnad, men på grund av yogamayas inverkan kunde ingen förstå vem Krishna var och vad som i själva verket hade hänt. Alla började istället prisa försynen för att barnet hade räddats ur en sådan olycka.
Nanda Maharaja tänkte förstås på Vausdevas fantastiska förutsägelser och började prisa honom som en mäktig yogi. Senare, när barnet befann Sig i moder Yasodas famn, gäspade det, och moder Yasoda kunde i dess mun se hela den världsomfattande skepnaden.
(Srimad-Bhagavatam, Bok 10, Kapitel 7)
Kung Pariksit sade: "Käre mästare, Sukadeva Gosvami! Alla olika gärningar som uppvisas av den Högsta Personliga Gudens inkarnationer är förvisso behagliga för örat och sinnet. Genom att blott höra talas om dessa gärningar fösvinner genast alla olika ting i sinnet. Vanligtvis känner vi motvilja mot att höra om Herrens gärningar, men Krishnas gärningar i Sin barndom är så tilldragande, att de automatiskt behagar sinnet och örat. På så sätt försvinner ens benägenhet attt vilja höra om materiella ting, vilken är grundorsaken till den materiella tillvaron. Gradvis utvecklar man hängiven tjänst till den Högste Herren, kärlek till Honom samt vänskap med gudshängivna, vilka skänker oss Krishnamedvetandets gåva. Om du anser det lämpligt, ber jag dig att tala om dessa Herrens gärningar.
(S.B 10.7.1)
I människosamhället måste det finnas en klass med klanderfria män, brahmaner, som kan skänka välsignelser till andra, nämligen till ksatriyerna (militärer), vaisyerna (affärsmän) och sudrerna (arbetare), så att alla kan bli lyckliga. Människosamhället kan aldrig bli välmående om alla blir sudrer eller vaisyer. Det måste, vilket förkunnas i Bhagavad-gita, finnas en klass med brahamner med sådana egenskaper som satya (sannfärdighet), sama (fridfullhet), dama (självbehärskning) och titiksa (fördragsamhet). Det förekommer kast-brahmaner, och vi respekterar dem till fullo, men att de föds i brahmana-familjer betyder inte att de är kvalificerade att skänka välsignelser till de övriga medlemmarna i människosamhället. Detta är sastras utsago. I Kali-yuga godtas kast-brahmanerna som verkliga brahmaner: i Kali-yuga blir man en brahmana genom att blott sätta på sig en tråd som kostar två paise (1,5 öre). Det var inte sådana brahmaner som Nanda Maharaja kallade till sig. En brahmanas egenskaper förklaras i sastra, och man måste vara utrustad med dessa egenskaper.
De välsignelser som skänks av brahamner, som inte är avundsjuka, störda eller uppblåsta av högmod och falsk prestige och som är fullkomigt kvalificerade vad beträffar sannfärdighet, är nyttiga. Därför måste en klass av män från första början fostras till brahamner. Ordet dantah är mycket betydelsefullt. Dantah syftar på en person som inte är avundsjuk, störd eller uppblåst med falsk prestige. Krishna-rörelsen har som syfte att införa sådana brahmaner i samhället. Ytterst sett måste en brahamana vara vaisnava, och om man är en vaisnava, har man redan förvärvat en brahmanas egenskaper. Den som är brahma-bhuta är alltid lycklig. Han störs aldrig av materiella förhållanden. Han är beredd att skänka sina välsignelser till alla, utan åtskillnad. Då blir han en vaisnava. I Krishna-rörelsen måste därför de personer som erhållit en andra initiering och blivit brahmaner alltid var medvetna om sitt stora ansvar att ständigt förblir sanningsenliga, behärska sina tankar och sinnen, vara fördragsamma osv. På så sätt kommer deras liv att bli framgångsrika. Det var sådana brahmaner som Nanda Maharaja inbjöd att recitera de vediska hymnerna och inte några vanliga brahmaner. De som var högmodiga, och trodde att de var brahmaner eftersom de fötts i brahmana-familjer, inbjöds aldrig av Nanda Maharaja vid sådana tillfällen.
(S.B 10.7.15)
Krishnamedvetet liv innebär oskyldigt, gudshängivet liv. På grund av lusta och njutningsbegär blir man mer och mer insnärjd i det syndfulla livet i den materiella världen. Fruktan är därför en aspekt av det materiella livet. Om man blir Krishnamedveten genom den gudshängivna tjänstens metod sravanam kirtanam, minskar effekterna av ens förorenade liv i den materiella tillvaron, och man renas och beskyddas av Gudomens Högsta Personlighet. I det hängivna livet har man tilltro till metoden. Sådan tilltro är en av de sex formerna för överlämnande. En av metoderna för överlämnande är att man helt enkelt skall lita till Krishna och vara övertygad om att Han kommer att skänka skydd. Det är ett faktum att Krishna beskyddar Sin hängivne, och Nanda Maharaja samt de andra invånarna i Vrindavana accepterde detta på ett mycket enkelt sätt, fastän de inte visste att den Högste Herren var närvarande bland dem. Det finns många tillfällen då gudshängivna har försatts i svårigheter, men under alla förhållanden har de räddats. Därför är vår enda uppgift att bli Krishnamedvetna och till fullo lita till att Krishna kommer att skydda oss.
(S.B 10.7.31)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar