Krishnas barndomslekar

.
När yamala-arjuna-träden föll uppstod ett våldsamt dån, som fallande åskviggar. Förvånade begav sig Nanda, Krishnas fader, och de andra äldre invånarna i Gokula till platsen, där de såg de fallna träden och Krishna som stod mellan dem, bunden vid ulukhalan, trämorteln. De kunde inte finna någon orsak till varför träden hade fallit eller varför Krishna befann Sig där. De trodde att kanske ytterligare någon asura hade mött Krishna på denna plats och åstadkommit allt detta, och de frågade Krishnas lekkamrater om hur det hela hade gått till. Barnen förklarade helt korrekt hur allting hade hänt, men de äldre personerna kunde inte tro på denna berättelse. Några tänkte emellertid att det kanske var sant, eftersom de redan hade sett så många fantastiska händelse där Krishna varit inblandad. I vilket fall som helst lösgjorde genast Nanda Maharaja Krishna från repen.

På detta sätt uppvisade Krishna fantastiska lekar varje dag och varje ögonblick för att öka föräldrakärleken hos Nanda Maharaja och Yasoda, vilka på detta sätt upplevde både förundran och lycka. En av dessa fantastiska lekar var när Krishna fick yamala-arjuna-träden att falla till marken.

En dag kom en frukthandlare till Nanda Maharajas hem. Krishna tog några sädeskorn i Sina små händer och gick fram till frukthandlaren för att byta dem mot frukt. På vägen tappade Han nästan alla kornen, och det var endast ett eller två sädeskorn kvar, men av kärlek tog frukthandlaren emot dessa sädeskorn i utbyte mot så mycket frukt som Krishna kunde bära. Så snart hon gjort detta blev hennes korg fylld med guld och juveler.

Senare beslöt sig alla de äldre goparna för att lämna Gokula, ty de märkte att det hela tiden förekom störningar i Gokula. De beslöt sig för att bege sig till Vrindavana, Vraja-dhama, och nästa dag gav de sig alla iväg. I Vrindavna började både Krishna och Balarama, då De avslutat Sina barndomslekar, att ta hand om kalvarna och ta med dem ut på betesmarkerna (go-carana). Under denna tid kom en demon vid namn Vatsasura in bland kalvarna, och han dödades. En annan demon, som hade formen av en stor anka, blev också dödad. Krishnas lekkamrater berättade alla dessa händelser för sina mödrar. Mödrarna kunde inte tro på barnen, som var Krishnas lekkamrater, men på grund av sin stora kärlek njöt de av att lyssna till dessa berättelser om Krishnas gärningar.

(Srimad-Bhagavatam, Bok 10, Kapitel 11)

Det kunde hända att gopierna sade:"Om Du dansar, min käre Krishna, då skall jag ge Dig en halv sötsak.". Genom att säga detta eller genom att klappa i händerna, uppmuntrade alla gopierna Krishna på olika sätt. Vid sådana tillfällen brukade Krishna, fastän Han är den överlägset mäktiga Personliga Guden, le och dansa enligt deras önskan, som vore Han en trädocka i deras händer. Ibland, när de bad Honom, brukade Han sjunga mycket högt. På detta sätt kom Krishna helt och hållet att behärskas av gopierna.

Ibland brukade moder Yasoda och hennes gopi-vänner be Krishna:"Ta hit den saken!" eller "Ta hit den där saken!" Ibland brukade de befalla Honom att hämta en träplanka, träskor eller mätskålen av trä, och Krishna, uppmanad av mödrarna, brukade försöka hämta dem. Ibland brukade Han emellertid låtsas att Han inte kunde lyfta dessa ting, och Han bara stod där och rörde vid dem. Bara för att glädja Sina släktingar, brukade Han slå Sig på kroppen med Sina armar för att visa att Han hade tillräcklig styrka.

För de rena gudshängivna över hela världen som kunde förstå Hans gärningar, visade Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, hur mycket Han kan underordna Sig Sina hängivna, dvs Sina tjänare. På detta sätt förstärkte Han glädjen hos Vrajavasis genom Sina barndomslekar.

(S.B 10.11.7-9)

.

En gång ropade en kvinna som sålde frukt:"O Vrajabhumis invånare! Om ni önskar köpa frukt, kom då hit!" När Han hörde detta tog Krishna omedelbart några gryn i Sin hand och gav Sig iväg för att byta, som vore Han i behov av frukt.

När Krishna i all hast var på väg till fruktförsäljerskan föll de flesta grynen ur Hans hand. Icke desto mindre fyllde fruktförsäljerskan Krishnas händer med frukt, och hennes fruktkorg blev genast fylld med juveler och guld.

(S.B 10.11.10-11)

En gång, efter denna händelse med yamala-arjuna-träden, begav sig Rohinidevi för att kalla på Rama och Krishna, som båda hade gått till flodstranden och var djupt engagerade i att leka med de andra pojkarna.

Krishna och Balarama kom inte när Rohini kallade på Dem, ty de var alltför fästa vid att leka med de andra pojkarna. Därför skickade Rohini moder Yasoda för att kalla Dem tillbaka, för mor Yasoda var mer tillgiven Krishna och Balarama.

Krishna och Balarama, som var fästa vid Sin lek, lekte tillsammans med de andra pojkarna fastän det var mycket sent. Därför ropade moder Yaosda till Dem att komma och äta lunch. Som följd av hennes extatiska kärlek och tillgivenhet för Krishna oh Balarama, flöt mjölken ur hennes bröst.

Moder Yasoda sade: Min käre son Krishna! Lotusögde Krishna! Kom hit och drick mjölken från mina bröst! Min älskling! Du måste vara mycket trött på grund av hunger och så mycken lek. Det finns ingen anledning att leka längre.

Käre Baladeva, Du främste i vår familj! Var snäll och kom omedelbart hit tillsammans med Din yngre broder, Krishna. Ni åt båda två i morse, och nu borde ni äta lite till.

Nanda Maharaja, Vrajas konung, väntar nu på att få äta. O min käre son Balarama, han väntar på Er. Kom därför tillbaka till oss. Alla pojkarna som leker med Dig och Krishna bör nu gå hem till sig.

Moder Yasoda sade vidare till Krishna: Käre son! Eftersom Du lekt hela dagen har Din kropp blivit täckt med damm och sand. Kom därför hem, ta ett bad och gör Dig ren! Idag står månen i konjunktion med Din födelses lyckobringande stjärna. Du bör därför vara ren och skänka kor som allmosor till brahmanerna.

Det är sed i den vediska kulturen, att närhelst en lyckobringande ceremoni utföres, bör man skänka värdefulla kor som välgörenhetsgåvor till brahmanerna. Därför bad moder Yasoda Krishna:"Kom nu och bli entusiastisk över denna välgörenhetshandling, istället för att vara entusiastisk att leka." I Bhagavad-gita uppmanas man att aldrig förkasta offergärningar, välgörenhet och självtukt. Man bör inte försaka dessa tre plikter, även om man gjort stora framsteg i andligt liv. För att fira sin födelsedag bör man utföra något som är förbundet med dessa tre ting (yajna, dana och tapah), eller också kan man tillämpa dem alla.

.

Se bara hur Dina jämnåriga lekkamrater av sina mödrar har tvättats och smyckats med vackra ornament. Du måste komma hit nu, och när Du har badat, ätit lunch och smyckats med olika juveler, kan Du gå och leka med Dina vänner igen.

Käre Maharaja Pariksit! På grund av intensiv kärlek och tillgivenhet betraktade mor Yasoda, Krishnas moder, Krishna, som befannn Sig på de majestätiska attributens höjdpunkt, som sin egen son. Således tog hon Krishna och Balarama i handen och ledde Dem hem, där hon fullgjorde sina plikter genom att bada Dem, sätta på Dem kläder och ge Dem mat.

Krishna är alltid ren, fin och majestätisk, och Han behöver inte tvättas, badas eller klädas, men på grund av tillgivenhet betraktade moder Yasoda Honom som ett vanligt barn och fullgjorde sina plikter för att hålla barnet vackert och strålande.

(S.B 10.11.12-20)

(Koherden Upananda sade:)

Låt oss ge oss av genast, redan idag. Det finns ingen anledning att vänta längre. Om ni går med på mitt förslag, låt oss då göra i ordning alla oxkärrorna, och låt oss med korna framför oss färdas dit.

När de hörde detta förslag från Upananda, samtyckte all koherdarna och sade:"Mycket bra! Mycket bra!" Därefter gick de igenom sitt bohag och lade kläder och andra tillhörigheter på kärrorna, varpå de genast gav sig iväg till Vrindavana.

De gamla männen, kvinnorna och barnen färdades tillsammans med bohaget på oxkärrorna. Koherdarna lät korna gå i täten. Med stor uppmärksamhet höll de sin bågar och pilar redo, och de lät lurar av horn ljuda. O kung Pariksit! På detta sätt, med hornen ljudande vida omkring, påbörjade koherdarna sin resa, åtföljda av sina präster.

Herdekvinnorna, som satt på oxkärrorna, var mycket vackert klädda i utsökta kläder, och deras kroppar, särskilt deras bröst, var dekorerade med färskt kunkuma-puder. När de färdades framåt lovsjöng de Krishnas lekar med stor glädje.

När de på detta sätt med stor glädje hörde om Krishnas och Balaramas lekar, steg moder Yasoda och Rohinidevi upp på en oxkärra tillsammans med dem, så att de inte behövde skiljas från dem ens för ett ögonblock. De var alla mycket vackra att se på där de satt.

På detta sätt kom de in i Vrindavana, där det alltid är njutbart att vistas, under alla årstider. De arrangerade en tillfällig boningsplats genom att ställa upp sina oxkärror runt sig själva i en halvcirkel, som halvmånen.

O kung Pariksit! När Rama och Krishna såg Vrindavana, Govardhana och Yamunaflodens stränder, åtnjöt De båda stor glädje.

När Krishna och Balarama på detta sätt agerade som små pojkar och talade som små barn, skänkte De transcendental glädje till alla Vrajas invånare. Så småningom blev De tillräckligt gamla att ta hand om kalvarna.

Så snart Krishna och Balarama hade blivit äldre var det meningen att De skulle ta hand om kalvarna. Fastän De var födda i mycket välbärgade familjer, var De ändå tvungna att ta hand om kalvarna. Detta var en del av utbildningssystemet. Akademisk utbildning var inte avsedd för dem som inte fötts i brahmana-familjer. Brahmanerna erhöll litterär, akademisk utbildning, ksatriyerna utbildades till att ta hand om staten och vaisyerna lärde sig hur man odlar jorden och tar hand om korna och kalvarna. Det fanns ingen anledning att slösa bort tiden med att gå till skolan för att erhålla felaktig utbildning och sedan bidra till att öka antalet arbetslösa. Krishna och Balarama lärde oss genom Sitt eget uppträdande. Krishna tog hand om korna och spelade på Sin flöjt, och Balarama tog hand om jordbruket med plogen i Sin hand.

Inte långt från Sina hem började både Krishna och Balarama ta hand om de små kalvarna. Försedda med alla möjliga slags leksaker roade De Sig tillsammans med de andra koherdepojkarna.

Ibland brukade Krishna och Balarama spela på Sina flöjter, och ibland brukade De kasta rep fastbundna vid stenar för att få tag i frukt från träden. Ibland brukade De kasta enbart stenar, och ibland brukade De med klingande fotbjällror spela fotboll med bel- eller amalaki-frukter. Ibland brukade De dölja Sig under filtar och imitera korna och tjurarna genom att kämpa emot varandra, högt rytande, och ibland brukade De härma djurens läten. På detta sätt gladdes De åt att leka, precis som två vanliga människobarn.

(S.B 10.11.29-40)