Moder Yasoda binder Herren Krishna

.

En dag när tjänsteflickorna var sysselsatta med annat arbete, höll moder Yasoda själv på med att kärna yoghurt till smör. Under tiden kom Krishna fram och bad henne att få dricka brösltmjölk från hennes bröst. Moder Yasoda gick naturligtvis gensat med på detta, men sedan såg hon att den heta mjölken på spisen höll på att koka över, och därför satte hon genast ned Krishna och gick för att hindra mjölken från att koka över. Krishna blev dock mycke arg när Han belv störd i Sitt bröstsugande. Han stog en sten och slog sönder krukan i vilken smöret kärnades, och sedan gick Han in i ett rum, där Han började äta det nykärnade smöret. När moder Yasoda återvände efter att ha tagit hand om den pösande mjölken, fick hon se att krukan var sönderslagen. Hon förståd att detta var Krishnas verk, och därför började hon söak reda på Honom. När ho gick in i rummet fick hon se Krishna stå på ulukhalan, den stora morteln som används till att mala kryddor. Han hade vänt upp och ner på morteln och stod på den för att kunna stjäla smöret som hängde i en gunga, och Han delade ut smöret till aporna. Så snart Krishna såg att Hans moder hade kommit, sprang Han därifrån, och moder Yasoda började följa efter Honom. Efter en stund kunde moder Yasoda fånga Krishna som grät eftersom Han varit olydig. Moder Yasoda hotade naturligtvis att bestraffa Krishna om Han gjorde så en gång till, och hon beslöt sig för att binda honom med ett rep. Men när hon skulle knyta repet var det tyvärr två fingrar för kort. När hon gjorde repet längre genom att knyta fast ett annat rep, fann hon att repet fortfarande var två fingrar för kort. Hon försökte om och om igen, men varje gång fann hon att repet var två fingrar för kort. Till slut blev hon mycket trött, och när Krishna såg att Hans tillgivna moder var så trött, lät Han Sig bli bunden av henne. Av medlidande visade han henne inte nu Sin obegränsade kraft. Efter det att moder Yasoda hade bundit fast Krishna och blivit upptagen med andra husliga göromål fick Krishna syn på två yamala-arjuna-träd, vilka i själva verket var Nalakuvara och Manigriva, Kuveras två söner, vilka förbannats av Narada Muni till att bli träd. Av barmhärtighet närmade Sig nu Krishna träden för att uppfylla Narada Munis önskan.

(Srimad-Bhagavatam, Bok 10, Kapitel 9)

Sri Sukadeva Gosvami fortsatte: En dag när moder Yasoda såg att alla tjänstekvinnorna var sysselsatta med andra husliga göromål började hon själv kärna yoghurten. Medan hon kärnade mindes hon Krishnas gärningar, och på sitt eget sätt författade sånger och erfor glädje när hon sjöng för sig själv om dessa gärningar.

När hon kärnade smöret lovsjöng moder Yasoda Krishnas barndomslekar. Förr i tiden var det sed att om man önskade komma ihåg någonting, så brukade man omvandla det till poesi, eller låta en professionell poet göra detta. Det verkar som om moder Yasoda inte för ett ögonblick ville glömma Krishnas gärningar. Därför gjorde hon poesi alla Krishnas barndomslekar, sådana som dödandet av Putana, Aghasura, Sakatasura och Trinavarta och medan hon kärnade smöret sjöng hon om dessa lekar på ett poetiskt sätt. Personer som önskar förbli Krishnamedvetna tjugofyra timmar om dygnet bör tillämpa denna metod. Denna händelse visar hur Krishnamedveten moder Yasoda var. Vi måste följa sådana personer i spåren för att förbli Krishnamedvetna.

Moder Yasoda var klädd i en saffransgul sari, och hon hade bundit ett skärp runt sina breda höfter. Hon drog i repet från smörkärnaren och arbetade hårt. Hennes armringar och öronringar rörde sig, och hela hennes kropp skadade. Av intensiv kärlek til sitt barn var hennes bröst våta av mjölk. Hennes ansikte, med dess vackra ögonbryn, var vått av svett, och malati-blommor föll från hennes hår.

Den som önskar bli Krishnamedveten i moderlig kärlek eller föräldrakärlek, bör meditera över moder Yasodas kroppsliga drag. Det är inte så att han bör önska att bli som Yasoda, ty detta är mayavada. Vare sig det är fråga om föräldrakärlek, äktenskaplig kärlek, vänskap eller tjänarattiyd, måste vi följa Vrindavans invånare i spåren, och inte försöka bli som dem. Därför finns denna beskrivning här. Långt framskridna gudshängivna måste hålla denna beskrivning mycket kär och alltid tänka på hur Yasoda såg ut - hur hon var klädd, hur hon arbetade och svettades, hur de vackra blommorna arrangerats i hennes hår osv. Man bör dra fördel av den detaljerade beskrivning som ges här och alltid tänka på moder Yasoda i moderlig tillgivenhet för Krishna.

(S.B 10.9.1-3)

Yogier kan inte fånga Krishna i kraft av botgöringar och självtukt, men moder Yasoda, lyckades trots alla hinder, slutligen fånga Krishna utan svårighet. Detta är skillnaden mellan en yogi och en bhakta. Yogierna kan inte ens träda in i Krishnas strålglans. I den strålglansen finns miljontals universa, men yogier och jnanier kan inte träda in i den strålglansen ens efter mångårig självtukt, medan bhaktas kan fånga Krishna helt enkelt i kraft av sin kärlek och tillgivenhet. Detta visas här av moder Yasoda.
(S.B 10.9.10)

Moder Yasoda var alltid överväldigad av intensiv kärlek till Krishna, och hon visste inte vem Krishna var och hur mäktig Han var. På grund av moderlig tillgivenhet till Krishna var hon inte ens angelägen om att veta vem Han var. När hon såg att hennes son blivit mycket rädd, kastade hon därför bort käppen och ville istället binda Honom, så att Han inte skulle kunna utföra några ytterligare rackartyg.

(S.B 10.9.12)

Gudomens Högsta Personlighet har varken början eller slut, yttre eller inre natur och inte heller någon framsida eller baksida. Han är med andra ord alltgenomträngande. Eftersom Han inte står under tidsfaktorns inflytande, finns för Honom ingen skillnad mellan förfluten tid, nutid och framtid; Han existerar i alla tider i Sin egen transcendentala skepnad. Eftersom Han är absolut, bortom relativiteten, är Han fri från skillnaden melan orsak och verkan trots att Han är alltings orsak och verkan. Denna omanifesterade person, som befinner Sig bortom sinnenas uppfattningsförmåga, har nu uppenbarat Sig som ett mänskligt barn, och moder Yasoda, som betraktade Honom som sitt eget, helt vanliga barn, band fast Honom vid en mortel med ett rep.

I Bhagavad-gita beskrivs Krishna som den Högsta Brahman. Ordet brahma betyder "den störste". Krishna är större än den störste, eftersom Han är obegränsad och alltgenomträngande. Hur kan det vara möjligt att den alltgenomträngande blir uppmätt och bunden? Krishna är dessutom tidsfaktorn. Således är Han alltgenomträngande, inte bara i rummet utan också i tden. Vi kan mäta tiden, men vi är begränsade av förfluten tid, nutid och framtid. För Krishna existerar dock inte dessa. Alla individuella personer kan mätas, men Krishna har redan visat, att fastän Han är en individ, så finns hela den kosmiska manifestationen i Hans mun. Om man betrakar alla dessa ting, så kan man inte mäta Krishna. Hur skulle då Yasoda kunna mäta honom och binda Honom? Vi måste dra den slutsatsen att denna händelse helt enkelt ägde rum på den rena, transcendentala kärlekens plan. Detta är den enda orsaken.

(S.B 10.9.13-14)

.

Sålunda knöt moder Yasoda ihop alla rep som hon kunde finna i hemmet, men ändå misslyckades hon i sina försök att binda Krishna. Moder Yasodas vänner, de äldre gopierna i grannskapet, log och gladdes åt denna lustiga händelse. Moder Yasoda log också, fastän hon arbetade mycket hårt. Alla var mycket förvånade.
(S.B 10.9.17)



O Maharaja Pariksit! Hela detta universum, med dess upphöjda halvgudar som Siva, Brahma och Indra, befinner sig under den Högsta Personliga Gudens herravälde. Den Högsta Herren har dock en särskild transcendental egenskap: Han placerar Sig under Sin hängivnes herravälde. Detta förevisades nu av Krishna i denna lek.

I Sin fullständiga delaspekt som Paramatma behärskar Herren otaliga universa med alla deras halvgudar; och ändå samtycker Han till att bli behärskad av Sin hängivne. I Upanisaderna står det att Gudomens Högsta Personlighet kan springa snabbare än tanken, men här finner vi att fastän Krishna försökte undvika att bli fångad av Sin moder, blev Han slutligen besegrad, och moder Yasoda lyckades få tag på Honom. Krishna tjänas av tusentals lyckogudinnor. Ändå stjäl Han smör som som Han vore en fattiglapp. Yamaraja (döden), som härskar över all levande varelser, fruktar Krishnas befallning, och ändå är Krishna rädd för Sin moders käpp. Dessa motsägelser kan inte förstås av en person som inte är gudshängiven, men en gudshängiven kan förstå hur kraftfull den obesmittade hängivna tjänsten till Krishna är. Den är så kraftfull att Krishna kan behärskas av en ren gudshängiven. Detta bhritya-vasyata innebär inte att Han står under tjänarens herravälde, istället är det så att Han behärskas av tjänarens rena kärlek. Krishna är alltid helt oberoende, och när Han underordnar Sig Sin hängivne, så är detta ett uttryck för ananda-cinmaya-rasa, de transcendentala egenskapernas sinnelag som ökar Hans transcendentala glädje. Alla dyrkar Krishna som Gudomens Högsta Personlighet, och därför önskar Han ibland underordna Sig någon annan. En sådan person, som Han underordnar Sig, måste vara en ren gudshängiven.
(S.B 10.9.19)