Krishna dräper demonen Putana

.

När Nanda Maharaja, Vrajas konung, tänkte på vad Vasudeva sagt om oroligheter i Gokula, blev han en aning rädd, och han sökte sin tillflykt till Sri Haris lotusfötter. Under tiden skickade Kamsa en Raksasi (demonisk häxa) vid namn Putana till byn Gokula. Putana vandrade omkring och dräpte små barn. Där det inte förekommer något Krishnamedvetande innebär sådana Raksasis naturligtvis en stor fara, men eftersom Gudomens Högsta Personlighet Själv fanns i Gokul , kunde Putana där inte förvänta sig något annat än sin egen död.

En dag anlände Putana från yttre rymden till Gokula, Nanda Maharajas hem. Genom att använde sin mystiska kraft antog hon skepnaden av en mycket vacker kvinna. Hon fattade mod och gick genast in i Krishnas sovrum utan någons tillstånd. Tack vare Krishnas nåd var det ingen som hindrade henne att gå in i i huset och rummet, ty det var Krishnas önskan att hon gjorde så. Barnet, Krishna, som kunde liknas vid en eld täckt av aska, såg på Putana och tänkte att han skulle bli tvungen att döda denna demon, den vackra kvinnan. Förtrollad av yogamaya och Gudomens Personlighet, lyfte Putana upp Krishna och höll Honom i sin famn, och varken Rohini eller Yasoda protesterade. Demonen Putana lät Krishna suga på hennes bröst, men bröstet var insmort med gift. Därför sög barnet Krishna så intensivt på Putanas bröst, att hon upplevde en outhärdlig smärta, varvid hon antog sin ursprungliga kropp och föll till marken. Därefter lekte Krishna på hennes bröst som ett litet barn. När de såg att Krishna lekte, blev gopierna lugna, och de tog bort barnet och höll det i sin famn. Efter denna händelse vidtog gopierna försiktighetsåtgärder som följd av Raksasins angrepp. Moder Yasoda gav barnet di, och lade det sedan till sängs.

Under tiden återvände Nanda och hans följeslagare, koheredemännnen, från Mathura. När de såg Putanas jättelika döda kropp, slogs de av häpnad. Alla förvånades över hur Vasudeva kunde ha förutsagt detta missöde, och de prisade Vasudevas fömåga att förutspå. Vrajas invånare högg Putanas jättelika kropp i bitar. Eftersom Krishna hade sugit på hennes bröst, hade hon befriats från alla synder, och när koherdarna brände kroppsdelarna i elden, fyllde därför röken luften med en mycket behaglig doft. Fastän Putana hade önskat dräpa Krishna, nådde hon till slut Herren boning. Från denna händelse kan vi lära oss, att om man på ett eller annat sätt är fäst vid Krishna, även som fiende, så når man till slut framgång. Vilket blir då inte målet för de gudshängivna, som av naturlig kärlek är fästade vid Krishna? När Vrajas invånare fick höra talas om hur Putana dödats och att barnet var oskadat, blev de mycket tillfredsställda. Nanda Maharaja tog barnet Krishna i sin famn och kände stort välbehag.

(Srimad-Bhagavatam, Bok 10, Kapitel 6)

Om man på ett eller annat sätt blir Krishnamedveten genom att använda sina sinnen i Herrens tjänst, befrias man omedelbart från materiell bemsittelse. Att lyssna till berättelser om Krishnas gärningar är början till ett rent liv. Genom att helt enkelt lyssna och recitera blir man renad. Därför är sravana-kirtana (att lyssna och lovsjunga) ytterst viktigt vid utförandet av gudshängiven tjänst. Sedan börjar man tjäna Herren med rena sinnen. Detta kallas för bhakti. När Putana på ett eller annat sätt, direkt eller indirekt, föranleddes att tjäna Herren genom att ge Honom di från sitt bröst, renades hon omedelbart, så till den grad att hennes otäcka materiella kropp när den brändes till aska, gav ifrån sig doften aguru, en ört med ytterst behaglig arom.

Putana hade ingen tillgivenhet för Krishna; hon var tvärtom illasinnad och önskade döda Honom. Eftersom hon erbjöd Krishna sitt bröst, uppnådde hon icke desto mindre det främsta målet i livet. De offringar som görs av gudshängivna personer, som attraheras till Krishna av föräldrakärlek, är däremot alltid uppriktiga. En moder önskar skänka något till sitt barn med kärlek och tillgivenhet. Det kan aldrig vara tal om illvilja. Vi kan alltså göra en jämförelse här. Om Putana kunde nå en sådan upphöjd ställning i andligt liv genom att på ett obetänksamt, illasinnat sätt skänka något till Krishna, vad kan man då inte säga om moder Yasoda och de andra gopierna, som tjänade Krishna med en sådan tillgivenhet och kärlek och erbjöd allt de hade för att Krishna skulll bli tillfredsställd? Gopierna nådde automatiskt den högsta fulländningen. Därför rekommenderade Sri Caitanya Mahaprabhu gopiernas tillgivenhet, antingen i form av moderlig kärlek eller äktenskaplig kärlek, och Han förklarade att detta är livets högsta fulländning.

Hängiven tjänst som tillägnas Gudomens Högsta Personlighet, vare sig den är direkt eller indirekt, medveten eller omedveten, blir alltid lycksosam. Putana var varken en gudshängiven eller en icke-gudshängiven; hon var i själva verket en demonisk häxa som uppmanats av Kamsa att döda Krishna. Icke desto mindre antog hon först skepnaden av en mycket vacker kvinna och vände sig till Krishna precis som en tillgiven moder, så att inte ens moder Yasoda och Rohini tvivlade på hennes uppriktighet. Herren tog hänsyn till detta, och därför befordrades Putana automatiskt till en ställning liknande moder Yasodas. Putana upphöjdes till ställningen som sköterska och tjänstekvinna i Goloka Vrindavana för att hjälpa moder Yasoda.

(S.B 10.6.34-38)

Den person som med tro och hängivenhet här berättas om hur Krishna, Gudomens Högsta Personlighet, dräpte Putana, och som ägnar sin hörsel åt att höra om Krishnas barndomslekar, förvärvar förvisso kärlek till Govinda, den högsta,ursprungliga personen.

(S.B 10.6.44)