Sri Caitanya Mahaprabhu

En blog om vaisnava-filosofi och Krishna-medvetande vore förstås inte fullständig utan att nämna Sri Caitanya Mahaprabhu (1486-1534), Indiens största helgon i modern tid och grundaren av nutidens Hare Krishna-rörelse.

Det mest kända biografin över Sri Caitanya Mahaprabhu är Caitanya-caritamrita (Livskraftens Odödliga Natur), som författades på 1500-talet av Krishnadasa Kaviraja Gosvami, en stor hängiven från Bengalen.

Krishnadasa Kaviraja Gosvami träffade aldrig personligen Sri Caitanya, men var lärjunge till en av Sri Caitanyas allra mest förtroliga följeslagare, Raghunata dasa Gosvami. Han hade också möjlighet att samtala med flera andra av Sri Caitanyas lärjungar och följeslagare.

Sri Caitanya-caritamrita kom att bli Krishnadasa Kaviraja Gosvamis mästarprov: ett verk fyllt av tveklös tro och hängivenhet till Herren Caitanya och Hans budskap och en utförlig skildring om Hans liv och lära, hela tiden berättad med ett mycket personligt tonfall. Krishnadasa Gosvami Maharaja talar ofta direkt och mycket engagerat till läsaren, det märks att han vill få oss att tänka efter; att ge upp våra missförstånd och fördomar om vad andlig kunskap är, och att slutligen helt överlämna oss till Herren Caitanya.

.

Trots sina omfattande kunskaper inom Krishnamedvetande och vedisk filosofi var Krishnadasa Kaviraja Gosvami en ytterst ödmjuk människa, som ansåg sig helt beroende av de hängivnas barmhärtighet. Varje kapitel i Caitanya-caritamrita avslutas därför med versen:

.

sri-rupa raghunatha-pade yara asa

caitanya-caritamrita kahe krishnadasa

Genom att be vid Sri Rupas och Sri Raghunathas lotusfötter, och alltid åstundande deras barmhärtighet, skildrar jag, Krishnadasa, Sri Caitanya-caritamrita, och följer dem i spåren.

(Sri Raghunatha Gosvami var Kaviraja Gosvamis andliga läromästare, och Sri Rupa Gosvami en av den tidens främsta och mest välkända hängivna.)

http://catalog.bbt.info/d_show_author.php?id=10&target_language=1

Krishnadasa Kaviraja Goswami

Krishnadasa Kaviraja Gosvami was born in 1496 in a family of physicians at the village of Jhamatpur, India. His father was Sri Bhagiratha, and his mother was Sri Sunanda. He had a younger brother named Syama Dasa.

He commenced work on Chaitanya-charitamrita at an advanced age and in failing health. He vividly describes in the text itself: "I have now become too old and disturbed by invalidity. While writing, my hands tremble. I cannot remember anything, nor can I see or hear properly. Still I write, and this is a great wonder."

Krishnadasa Kaviraja, a renunciate, took shelter of the Goswamis: Sri Rupa, Sri Sanatana, Sri Jiva, Sri Raghunatha, Sri Raghunatha Bhatta and Sri Gopala Bhatta.
He was a disciple of Raghunatha Dasa Goswami, who was a confidential follower of Chaitanya Mahaprabhu, and who related many of Chaitanya Mahaprabhus pastimes to Krishnadasa Kaviraja Goswami.

He received permission from Sri Lokanatha Goswami and Sri Raghunatha Bhatta Goswami to write Chaitanya-charitamrita, which has become the definitive biography of Sri Chaitanya Mahaprabhu.

He also wrote Sri Govinda-lilamrita, and a commentary on Krishna-karnamrita called Saranga-rangada kangada tika.

.

-------

.

A C Bhaktivedanta Svami Prabhupada har översatt denna unika bok från bengaliska till engelska, samt gjort en utförlig kommentar. Översättningen, med kommentarer, publicerades 1973-1975 och omfattar flera tusen sidor. Srila Prabhupada gjorde också en kortfattad resumé av varje kapitel, som jag tänkte återge här.

.

Sri Caitanya-caritamrita finns översatt till svenska, den som är intresserad av att köpa den kan kontakta: http://almviksgard.se/shop/index.php?productID=121

.

Den som föredrar att läsa den on-line (på engelska) finner den här: http://vedabase.net/cc/

.

Caitanya-caritamrita är inte en bok som är avsedd för nybörjare. Den idealiska studiegången för den som är ny inom Krishnamedvetande är att först och främst studera Bhagavad-gita, sedan fortsätta med Srimad-Bhagavatam och slutligen läsa Caitanya-caritamrita.

.

Ur förordet till Caitanya-caritamrita:

.

Det är ingen skillnad emllan Herren Caitanyas lära såsom den presenteras här och Krishnas lära i Bhagavad-gita. Herren Caitanyas lära är praktiska tillämpningar av Herren Krishnas lära. Herren Krishnas slutliga instruktion i Bhagavad-gita är att alla skall överlåta sig åt Honom, Herren Krishna. Krishna lovar att omedelbart ta hand om en sådan överlåten själ. Herren, Gudomens Högsta Personlighet, har redan hand om uppehållandet av denna skapelse i kraft av Sin fullständiga uppenbarelseform, Ksirodakasayi Visnu, men detta uppehållande är inte direkt. Emellertid, när Herren säger att Han tar hand om Sin rene hängivne, gör Han det faktiskt direkt. En ren hängiven är en själ som för all framtid överlåtit sig till Herren, precis om ett barn är överlämnat till sina föräldrar eller ett djur till sin husbonde. I överlåtelseförloppet skall man: 1 ta emot ting som är gynnsamma för utföranet av hängiven tjänst 2 avvisa ogynnsammma ting 3 sätta orubblig tilltro till Herrens beskydd 4 känna sig uteslutande beroende av Herrens nåd 5 ej ha några intressen skilda från Herrens intressen, och 6 alltid känna sig låg och ödmjuk.

.

Herren kräver att man överlämnar sig åt Honom genom att följa dessa sex riktlinjer, men denna världs intelligenta så kallade lärda missförstår dessa krav och manar allmänheten att förkasta dem. I slutet av det nionde kapitlet av Bhagavad-gita, säger Herren Krishna direkt "Tänk alltid på Mig, bli Min hängivne, betyga Mig din vördnad och dyrka Mig. Då du är helt försjunken i Mig, kommer du förvisso att nå Mig". (Bg 9.34) Emellertid vilseleder de lärda demonerna alllmänheten genom att styra den emot den opersonliga, omanifesterade, eviga, ofödda sanningen hellre än Gudomens Personlighet. De opersonliga mayavada-filosoferna accepterar inte att den Absoluta Sanningens yttersta aspekt är Gudomens Högsta Personlighet. Om någon önskar förstå solen som den är, måste han först betrakta solskenet, sedan solklotet och, efter att han trängt in i klotet, stå ansikte mot ansikte med den rådande gudomen i solen. Beroende på bristande kunskap kan mayavada-filsoferna inte gå bortom Brahmans stråglans, vilken kan jämföras med solskenet. Upanisaderna bekräftar att man måste tränga igenom Brahmans bländande strålglans innan man kan se den Personlige Gudens verkliga ansikte.

.

Herren Caitanya lär därför ut direkt dyrkan av Herren Krishna, som uppenbarar Sig som fosterbarn till kungen av Vraja. Han antyder också att den plats som är känd som Vrindavna är jämställd med Herren Krishna, eftersom det inte är någon skillnad mellan Herren Krishnas namn, egenskaper, gestalt, lekar, omgivning, utstyrsel och Herren Krishna Själv. Detta är den Absoluta Sanningens absoluta natur.

...

.

Herren Caitanya undervisade allmänheten i sanhkya-filosofins acintya-bhedabheda-tattva, som hävdar att den Högste Herren samtidigt som Han är ett med Sin skapelse är skild från den. Herren Caitanya lärde ut denna filosofi genom sjungandet av Herrens heliga namn. Han förkunnade att Herrens heliga namn är Herrens ljudinkarnation och att eftersom Herren är det absoluta hela, det inte är någon skillnad mellan Hans heliga namn och Hans transcendentala gestalt. Så genom att sjunga Herrens heliga namn kan man umgås direkt med den Högste Herren genom ljudvibration. När man övar denna ljudvibration genomgår man tre utvecklingsstadier, förseelsestadiet, reningsstadiet och det transcendentala stadiet. På förseelse stadiet kan man önska sig all möjlig materiell lycka, men på det andra stadiet blir man ren från all materiell besmittelse. När man befinner sig på det transcendentala stadiet når man den mest eftertraktade ställningen - stadiet av gudskärlek. Herren Caitanya lärde att detta är det högsta stadiet av fullkomlighet för människor.

.

Yoga-övningar är i huvudsak avsedda att styra sinnena. Sinnenas centrala styrfaktor är det inre sinnet; därför måste mna först öva sig att styra det inre sinnet genom att engagera det i Krishnamedvetande. Det inre sinnets grova aktiviteter uttryckes genom de yttre sinnena antingen för förvärvande av kunskap eller sinnesverksamheten i överensstämmelse med viljan. Det inre sinnets subtila aktivitet är att tänka, känna och vilja. I överensstämmelse med ens medvetenhet, är individen antingen nedsmutsad eller ren. Om ens inre sinne fixeras vid Krishna (Hans namn, egenskaper, gestalt, lekar, omgivning och utstyrsel) blir alla ens aktiviteter - både subtila och grova - fördelaktiga. Bhagavad-gitas metod för att rena medvetandet består i att fixera ens inre sinne vid Krishna, genom att tala om Hans transcendentala aktiviteter, hålla rent i Hans tempel, besöka Hans tempel, skåda Herrens vackert utsmyckade transcendentala gestalt, höra om Hans transcendentala härlighet, smaka mat offrad till Honom, umgås med Hans hängivna, känna doften av blommor och tulasi-löv som offrats till Honom, engagera sig i verksamhet för Herren, osv. Ingen kan sätta stopp för det inre sinnets verksamhet, men man kan rena dess verksamhet genom ändrad medvetenhet. Dennna ändring anges i Bhagavad-gita när Krishna ger Arjuna kunskapen om yoga varigenom man kan arbeta utan att åtrå arbetets frukter. "O Prithas son, när du handlar medelst sådan intelligens, kan du befria dig från arbetets bojor." (Bg 2.39) En människa avhålles ibland från sinnesnjutning beroende på vissa omständigheter, som till exempel sjukdom. Utan kännedom om det faktiska sättet varmed sinnena och det inre sinnet kan styras, försöker mindre intelligenta män antingen stilla yttre och inre sinne med våld, eller också ger de upp och låter sig bäras iväg av sinnenjutningens vågor.

.

De regelerande principerna och bruket av yoga, olika sittställningar och andningsövningar utförda med avsikt att dra tillbaka ens sinne från sinnesföremålen, är metoder avsedda för dem som är alltför fast i den kroppsliga livsuppfattningen. Den intelligenta människan, som är stadig i Krishna-medvetande försöker inte med våld hindra sina sinnen från att agera. I stället engagerar han sina sinnen i Krishnas tjänst. Ingen kan hindra ett barn från att leka genom att lämna det overksamt. Ett barn kan hindras från att engageras i nonsens genom att det engageras i högre aktiviteter. Den ansträngande återhållsamheten från sinnesaktiviteter genom de åtta yoga-principerna rekommenderas för lägre stående människor. Genom att vara engagerad i Krishnamedvetna, högre aktiviteter drar sig högre stående människor på ett naturligt sätt tillbaka från den materiella existensens lägre aktiviteter.

.

På detta sätt lär Herren Caitanya ut vetenskapen om Krishnamedvetande. Den vetenskapen är absolut. Torra mentala spekulatörer försöker att avhålla sig från materiella band, men man ser generellt att det inre sinnet är alltför starkt för att kunna styras och att det släpar dem ned till sinnliga aktiviteter. En Krishna-medveten person löper inte den risken. Man måste engagera sitt inre och sina yttre sinnen i Krishnamedvetna handlingar, och Herren Caitanya lär ut hur man kan göra detta i praktiken. Innan Herren Caitanya accepterade sannyasa (försakelsens livsordning), var Han känd som Visvambhara. Ordet visvambhara hänför sig till en som upprätthåller hela universum och som vägleder alla levande varelser. Denne upprätthållare och vägledare uppenbarade Sig som Herren Sri Krishna Caitanya för att skänka mänskligheten denna upphöjda kunskap. Herren Caitanya är den idealiske läraren av livets främsta nödvändigheter. Han är den mest frikostige skänkaren av kärlek till Krishna. Han är all barmhärtighets och alla rikedomars fullständiga källa. Som det bekräftas i Srimad-Bhagavatam, Bhagavad-gita, Mahabharata och Upanisaderna, är Han Gudomens Högsta Personlighet, Krishna Själv, och Han är värd att dyrkas av alla i denna osämjans tidsålder. Alla kan delta i Hans sankirtana-rörelse. Inga tidigare kvalifikationer är nödvändiga. Endast genom att följa Hans lära kan vem som helst bli en perfekt människa. Om någon är tillräckligt lyckosam att attraheras av Hans egenskaper, kan han vara säker på att nå framgång i sin livsuppgift. Med andra ord, de som är intresserade av att uppnå andlig existens kan lätt befrias från mayas grepp genom Herren Caitanyas nåd. Denna undervisning som presenteras i den här boken är inte skild från Herren.

.

Genom att han är uppslukad av den materiella kroppen, ökar den betingade själen historieböckernas omfång genom alla slags materiella handlingar. Herren Caitanyas undervisning kan hjälpa mänskligheten att sluta med sådana obehövliga och tillfälliga handlingar. Genom denna lära, kan mänskligheten upphöjas till den högsta plattformen för andliga aktiviteter. Dessa andliga aktiviteter börjar egentligen efter befrielsen från materiell bundenhet. Sådana befriade handlingar i Krishnamedvetande utgör den mänskliga fullkomlighetens mål. Den falska prestige man skaffar sig genom sina försök att härska över den materiella naturen är illusorisk. Man kan förvärva upplysande kunskap genom Herren Caitanyas lära, och genom sådan kunskap kan man avancera i andligt liv.

.

Alla måste vi lida eller njuta frukterna av våra handlingar; ingen kan hejda de naturlagar, som bestämmer sådana ting. Så länge som man är engagerad i arbete för frukterna, kan man vara säker på att bli gäckad i sina försök att uppnå det ursprungliga livsmålet. Jag hoppas uppriktigt att mänskligheten genom förståelse av Herren Caitanyas lära kan uppleva ett nytt ljus i andligt liv, som kommer att öppna handlingsområdet för den renade själen.

.

om tat sat

.

A C Bhaktivedanta Svami

14 mars 1968

Den farliga familjen

Bilden visar de mycket speciella Gudsgestalterna Sri Jagannatha, Subhadra och Balabhadra. Jag har alltid tyckt mycket om just den här speciella uppenbarelseformen av Krishna, som jag tycker visar Honom från Hans godmodiga och humoristiska sida. Just nu håller jag på att läsa en bok om Herren Jagannatha i det berömda templet i Jagannatha Puri; en samling av olika berättelser och beskrivningar om hur Han dyrkas.

---------

Men rubriken gäller vad jag läste häromdagen om att något som kallas Evangeliska Alliansen har startat en affischkampanj, kallad Bevara Äktenskapet. På affischerna sägs det att en familj består av mamma pappa och barn.

Detta har tydligen orsakat reaktioner. Jag trodde först att reaktionerna gällde att det var rätt löjligt att påpeka något så självklart, ungefär som att starta en affischkampanj för att tala om att vatten är vått, eller att salt smakar salt.

Men det här är Kali-yuga, och vi befinner oss i det galna Sverige där det kan vara svårt att veta vad som är ett skämt och vad som sägs på fullt allvar.

Alltså blir det hysteriska reaktioner med nedslitna affischer och gråt och skrik om fascism så fort någon vågar andas om ett naturligt biologiskt faktum, välkänt så länge människan existerat. Ända tills nu vill säga. Man väntar med spänning på nästa stollighet. Det kanske blir förbjudet att säga att män har skäggväxt?

Jag läste någonstans att de vill visst ta upp porr i skolundervisningen också; det är väl ingen idé att anta att det är frågan om ett aprilskämt här heller. Srila Prabhupada liknade någonstans moderna skolor vid slakthus för karaktären. Givetvis hade han alledes rätt.

--------

De tre materiella kvaliteterna sattva (godhet), rajas (lidelse) och tamas (okunnighet) har jag skrivit om förut här. När vi ändå är inne på samhällsdebatter, så kan det vara intressant att jämföra hur människor i de olika kvaliteterna debatterar:

En debatt mellan personer i godhetens kvalitet går lugnt och sansat till. Man är villig att lyssna till varandra och försöker gemensamt nå fram till sanningen.

En debattör i lidelsens kvalitet är däremot bara intresserad av att lyssna till sig själv och sina egna argument, och håller hellre monolog än för dialog. Att följa en diskussion mellan två sådana personer kan vara riktigt komiskt, för ingen lyssnar till vad den andre säger.

Och en debattör i okunnighetens kvalitet är egentligen inte intresserad av vem som har rätt eller fel, han är bara ute efter att vinna diskussionen till varje pris, med förolämpningar, lögner eller till och med våld.

-------------------------------------

"O Lord of the demigods, please quickly remove this useless material existence that I am undergoing. O Lord of the Yadus! Please destroy the boundless accumulation of my sinful reactions. Alas! It is certain that Lord Jagannatha bestows His lotus feet upon those who feel themselves humbled and helpless in this world. May that Lord of the Universe kindly become visible unto me."
(Jagannathastakam, Verse 8)

---------------------------------------

Letters from Srila Prabhupada #42

Montreal
3rd August, 1968
His Holiness The Pope, Paul Vl
Vicar of Jesus Christ
State of Vatican City
Rome, Italy

Your Holiness:

Please accept my respectful humble obeisances at Your lotus feet. I beg to introduce myself as an Indian monk, following the Vedic principles of religious life, and at the present, I am in the renounced order of Sannyas (aged 72 years) and preaching God consciousness all over the world. I came to America in 1965, and since then I have many followers belonging to both Christian and Jewish faiths. And I have established 8 centers of Krishna consciousness temples in the USA and Canada. In the month of September, 1968, I am scheduled to go to London on this mission, and maybe I can visit other cities of European countries.

My mission is in the line of Lord Chaitanya, Who is personified Love of Godhead, and Who advented Himself 482 years ago in India, and preached God consciousness all over the country. His mission is to revive God consciousness all over the world, on the basis of Srimad Bhagavatam (Science of God). The principle of Srimad Bhagavatam is that any religious faith which helps a man to develop Love of God, without any motive, and without being hampered by any material condition, is transcendental religion. And the best process or the easist process, in this age especially, is to chant the Holy name of God. From this definition of religion as we find in the Srimad Bhagavatam, the criterion test of religion is how it helps people to develop his dormant Love of God, which is not materially invoked, but it is aroused from within by bona fide association of devotees and hearing about God.

The human form of life is especially meant for this purpose, namely, to invoke the dormant Love of God, because better development of consciousness is found in the human body. Animal propensities for sense gratification is equally found both in man and animals. But the special significance of human life is to achieve Love of God as the prime perfection of life. Unfortunately, at the present moment people are more concerned about the principle of sense gratification, or the animal part of human life, and they are gradually declining in God consciousness. This tendency is very much deteriorating, and because Your Holiness is the Head of a great religious sect, I think we should meet together and chalk out a program for cooperation.

The human society cannot anymore be allowed to continue a Godless civilization at the risk of decreasing truthfulness, hygenic principles, forgiveness, and mercifulness. Because on account of predominance of these principles at the present moment, duration of life, strength, and memory of the human being is decreasing.

The human society is gradually degrading in the matter of religiosity, and justice; and "might is right" is gradually taking the place of morality and justice. There is practically no more family life, and the union of man and woman is gradually degrading to the standard of sexuality. I understand it from reliable sources that people are trying to get your Holiness' sanction for contraceptive method, which is certainly against any religion of the world. In the Hindu religion, such contraceptive method or abortion is considered equivalent to murder.

Therefore, in the matter of sex, the human society is gradually degrading even less than decent animals. As a result of unrestricted sense gratification, even in ordinary dealing, a man cannot trust another man, because the cheating propensity of a man has increased beyond imagination. Attraction of young boys for young girls is no more as a matter of love, but such attraction is only on the basis of sexual potency. As soon as there is slackening of sex life, there is immediately the divorce petition.

In India, which was one day the land of religion and Brahminical culture, things have deteriorated to such an extent that a man in a higher caste is recognized simply by putting a piece of thread on the body as a sign of sanctity. The so-called Swamis are cheating the public because the public also want to be cheated by cheap method of self-realization. They are practicing so-called yoga performances for the matter of reducing fat, and keeping the body fit for sense gratification. If somebody has no sufficient money, it is very hard for him to get justice from the court. And if anyone can simply bluff by so-called advancement of knowledge, he is offered the doctorate degree. If a man is poor, he is at once accepted as non-civilized. If a man is falsely proud, he is accepted as civilized. By frustration, people are gradually becoming communists and hippies, and the guardians of the society must now take up the situation very seriously, without further delay.

The Krishna Consciousness movement is meant for overhauling the whole situation. We are creating men of character, and we are training our disciples to become Lovers of God, or Krishna. From the very beginning, they are trained to refrain from the following four principles of degradation: 1) Sex life outside of marriage, 2) Meat eating, or eating of any animal food, 3.) All forms of intoxication, 4) Gambling and idle sports. The teachings are based on authorized movement of Lord Chaitanya, on the principles of Bhagavad Gita, as the beginning, and Srimad Bhagavatam as the graduation.

I do not wish to prolong the body of this letter further, but if you think that a meeting with You will be beneficial for the human society at large, I shall be very much pleased if Your Holiness will grant me an interview. Thanking you in anticipation for an early reply.
Yours in the service of the Lord,
ACB

Hare Krishna

Lycksalighet

Utbildning?

His Divine Grace A. C. Bhaktivedanta Swami Prabhupada on the topic of modern education :

http://society.krishna.org/Articles/2002/05/017.html

The defect of modern education is that the children are taught all nonsense things. They do not receive even the first point of knowledge, that I am pure spirit soul part and parcel of God.

Unfortunately, human beings, although they have the bodies of men, are becoming less than animals in their behavior. This is the fault of modern education. Modern educators do not know the aim of human life. They are only concerned with how to develop the economic condition of their countries or of human society. (Cc. Adi 9.42)

Similarly, the dormant consciousness of God, or Krsna, is there in everyone. It simply requires proper education to awaken it. However, this education is not given in the universities. That is the defect in modern education. Although the inclination to be Krsna conscious is there, the authorities are unfortunately not giving any education about God. (JSD 1.1)

So-called modern educators claim that the purpose of education is to solve the problems of life. But in actuality they are teaching their students how to increase sense gratification more and more, thereby creating more and more paths to degradation. (JSD 4.2)

Indeed, it seems that the more educated one becomes, the less he believes in God, in God's law, in the next life, and in sinful and pious activities. Thus modern education is simply preparing men to become animals. If there is no education to teach a human being what he is and whether or not he is this body, he remains no better than an ass. (MG 3)

This life is preparation for the next life. That they do not know. The modern education and its universities are completely in darkness about this simple knowledge. (PQPA 9)

What is the problem of our lives? That we do not know. Modern education never gives enlightenment about the real problem of life. (SSR 5)

Modern education, they do not know even what is soul, what is this body, how the transmigration of the soul taking place. All blunt. There is no educational institution all over the world to understand this science. Although it is the most important science for the human being. (740329Bg.Bom)

The modern education, they think this body is everything. No. (730722Bg.Lon)

There is no education actually. The modern education means simply a craftsmanship. If you can prepare a nice motor car. . . this is craftsmanship. It is the blacksmith's work. It is not knowledge. Knowledge is different. So therefore the modern education system is to create dogs. He will never be happy unless he gets a good master. So modern education there is no real knowledge. Real knowledge begins in the Bhagavad-gita. (760419Bg.Mel)

Actually, at the present moment there is no education, because education means to understand my identity. The so-called education which is going on, that is called art. . . . The modern education, they are simply giving lessons on some art, generally known as technology. . . .But we do not know what is going to happen next life, my soul. That we do not. (750217Bg.Mex)

That is the whole philosophy of the modern educated man: There is no life. Big, big professors, they say like that. Brain should be utilized for some benevolent work for the good of the living entities. But this brain, modern educated brain, is being misused for discovering something which is very dangerous to the human society. Therefore duskrtina. And he is getting Nobel Prize because he has discovered this atomic weapon which is so dangerous, and he is glorified, Oh, you have done so nice scientific discovery. What is that discovery? That you can kill. Instead of one man with gun, you can kill one thousand men. Therefore you must be offered Nobel Prize. This is man's appreciation. (751009mw.Dur)


No One--Not Even Darwin--Can Be Independent

His Divine Grace A.C. Bhaktivedanta Swami Prabhupada Founder-Acarya of the Hare Krishna Movement:

This whole Darwinian theory is false. But people are giving it so much stress. First of all, no one--not even Darwin--can be independent. For instance, Darwin died. So he was under the control of something higher. No man wants to die, but he is forced to die. Is it not? Then where is his independence?

Here we continue an exchange that occurred in Perth, Australia, on May 9, 1975, between His Divine Grace A.C. Bhaktivedanta Swami Prabhupada and Carol Cameron, then a doctoral candidate in anthropology.

Carol: Your Divine Grace, is the intellect helpful in knowing God?

Srila Prabhupada: Yes. Unless you have got the necessary intellect, then you are no better than the animals. The animals have no intellect for understanding God, but the human being has got that intellect. That is the distinction between animal and human being.

Otherwise, as for material necessities such as eating, sleeping, mating, and defending: Both the human beings and also the animals sleep. Both the human beings and also the animals enjoy sex. And both the human beings and also the animals become fearful and arrange for defense. So, as for access to the material necessities of life, that is equal in the animal and the human being.
But the human being has a special intellect, more developed than the animals'. He can understand what he is, what God is, what this cosmic manifestation is, and what the aim of life is--how we should conduct our lives. These things are prerogatives for the human being. The animals have no such prerogative.

Now, if we do not utilize these special intellectual facilities, then we remain animals. We do not make any spiritual advancement. So at the present moment, we are simply trying to improve our access to the material necessities of life--eating, sleeping, mating, and defending. We are thinking, "The dog is eating on the floor. If we can eat on a table, using chairs and nice dishes, that is advancement of civilization."

We are thinking like that. The dog is sleeping outdoors, but if we sleep in a very nice apartment, lavishly decorated, that is advancement of civilization. The dog is having sexual intercourse on the street, without any shame--and we are also coming to that point--but for the time being, if we have sexual intercourse in an apartment, in the name of love and so on, that is advancement. The dog is defending with his jaws and nails and teeth; we are defending with nuclear bombs; therefore, we are advanced.

But we have forgotten that the human being has got this special intellect to understand God. That understanding we are not pursuing. For example, you are going to be a doctor in anthropology. Is it not?

Carol: Yes.

Srila Prabhupada: Where is the sense of God there?

Carol: I do it only for a living. The other side of me is something else.

Srila Prabhupada: No, I mean to say that anthropology is a big scientific department. Where is the understanding of God there?

Carol: Right. I find it difficult to reconcile the love of God with actually doing something like this study of anthropology.

Srila Prabhupada: Then why are you wasting your time speculating on anthropology?

Carol: Hmm.

Srila Prabhupada: If you cannot adjust yourself to this anthropology business, why are you wasting your time? Anthropology is a false science. There is no meaning.

Carol: I'm waiting to be led into something which is good.

Srila Prabhupada: The whole Darwinian theory is false. It has no sound basis. Darwin himself admits it is just a theory. Theory is not science.

I can propose some theory--"It is like that." But that is not science. Science means observation plus experimental proof. That is science. You observe how the rules are working, and when you practically bring them to bear in your experiment, then it is science. If you simply theorize, that is not science. Mental speculation. It has no benefit.

You can speculate, constructing a castle in the air. That is not a very good thing. You should present something which will benefit the people, something practical. That is science.
Carol: Do you think it is possible for people to live in, say, an educational framework?

Srila Prabhupada: Education--if it is not for the benefit of the people--then what is the use of such education? That is not a good education. Education means something which will benefit the mass of people. That is education. To enlighten them to do something better--that is education.
Now, this whole Darwinian theory is false. But people are giving it so much stress. First of all, no one--not even Darwin--can be independent. For instance, Darwin died. So he was under the control of something higher. No man wants to die, but he is forced to die. Is it not? Then where is his independence?

Carol: That is the illusion.

Srila Prabhupada: Yes. So if you simply live in illusion, then where is your education? If you remain in darkness, then where is your education? Illusion means darkness. So if you are in darkness, now, where is your education? And where is your philosophy?

Carol: The only way to remove this darkness is through love. Is this what you are saying?

Srila Prabhupada: Love is far away. First of all, you become educated.

Carol: How? In what way?

Srila Prabhupada: Education means right knowledge. Right knowledge. For instance, everyone wants to live. Nobody wants to die. So the inquiry should be, "I do not wish to die. Why is death forced upon me? What is that force--what is the nature of that force?"

On the other hand, if I simply resign myself--"Yes, some kind of force is there"--then whereis my knowledge?

Again, I do not wish to die. So education means finding out, "Why is death forced upon me?" Nobody wants miserable conditions of life, but miserable conditions of life are forced upon me. So first of all, I should inquire, "I do not want these things. Who is forcing these things upon me?" This is life's first philosophical inquiry.

Carol: I tend to approach from the other side and ask, "Who am I?" and "What is this thing that I call myself?"

Srila Prabhupada: But first, everyone has this basic problem. "I don't want these miserable conditions, but they are forced upon me." For instance, you are now a young girl. You do not like the idea of becoming an old woman. But you will have to become an old woman.

Carol: Oh, yes. Hmm.

Srila Prabhupada: Nature will force you. After forty years of age, you must become old, and you cannot remain so beautiful. This is forced. No one wants this. No woman wants that "I shall not look so beautiful, and my flesh shall be flabby, with no more luster." I don't want all these things. Why are they forced?

Carol: Suffering and pain lead people to God, don't they?

Srila Prabhupada: Yes. That is the law. But we are so dull-headed that we do not inquire. That is my statement--that you should inquire, "Who has made this law? Who is forcing these things upon me?" After you make this inquiry, then you can inquire about God's actual identity and your actual identity. But first of all, you must be aware of your situation--that these miserable conditions are being forced upon you.

For instance, a dog cannot understand that he's on a chain. He's leading a life most dependent, most miserable. And yet he is jolly. He is jumping here and there. That is a dog's life. If the master wants to kill him, he cannot do anything. But he is very jolly. Sometimes he even jumps.
That is a dog's life--not human life. Human life means realizing, "I am dependent at every step, and still I am declaring myself independent. What is this nonsense?" This inquiry should be there. "I am dependent at every step, exactly like the cats and dogs, but still I am claiming, 'I am independent.' Why?"

Carol: Your Divine Grace, is it possible to carry out this inquiry while you're engaged in ordinary daily activities?

Srila Prabhupada: Yes, certainly. You can become spiritually realized in any walk of life, regardless of your daily activities.

The thing is, this is the real inquiry: "Why I am put into these conditions which I do not like? Who is forcing them upon me? Wherefrom has my life begun? What is the ultimate goal of my life?" These things should be asked. That is the proper inquiry of the human being.
Without getting answers to these questions, we cannot solve the very real problems of birth, death, old age, and disease. Instead, like Darwin, we are forced to theorize something utopian.
What is the use of such so-called knowledge?

Den vediska kunskapsmetoden

Igår så kunde man läsa följande i DN:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=704437

Religiösa inslag i skolundervisning ska totalförbjudas. Det har alliansens partiledare kommit överens om, erfar DN.

Regeringen sätter nu in ett nytt artilleri mot de religiösa friskolorna. Den största förändringen blir att all undervisning ska vara rensad från konfessionella beståndsdelar.

....det innebär att en biologilärare inte kommer att få presentera Bibelns skapelseberättelse som en teori vid sidan om evolutionsläran.

Problem i religiösa friskolor har uppmärksammats mycket de senaste åren. Integrationsminister Nyamko Sabuni (fp) har velat förbjuda religiösa friskolor helt och hållet, och så sent som i förra månaden kallade socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog dem för "barnfängelser".

Regeringen har också kommit överens om att lägga 150 miljoner kronor på att fördubbla antalet kontroller - både hos kommunala och fristående skolor.

------------

Fanatiker och fundamentalister skall givetvis inte tillåtas bedriva undervisningsverksamhet.

Men steget är långt från att beivra vissa extremistgruppers verksamhet till att stämpla samtliga religiösa friskolor som "barnfängelser"; det får en att undra vad det egentligen är staten är ute efter. I synnerhet som man uttryckligen förbjuder all diskussion om andra teorier än Darwins angående universums ursprung. Att endast Darwins teori (jag vill gärna understryka att det är just en teori, en förklaringsmodell, det rör sig om - ingenting annat) får framföras i skolorna, och inget alternativt tänkande tillåts i undervisningen är oroande.

Man undrar hur en sådan attityd låter sig förenas med den demokrati med yttrandefrihet som Sverige skall föreställa vara. Vissa religiöst-politiska rörelsers verksamhet verkar utgöra en behändig ursäkt för staten att än en gång framhäva sekulariseringen av samhället på religionens bekostnad. Eller är det helt enkelt så att politikerna inte klarar av att se skillnaden mellan normal religiös tro och fundamentalism? Det vore i så fall som att jämföra demokratiska partier med nationalsocialism eller andra totalitära ideologier.

I DN så kan man också läsa ett par reportage från religiösa friskolor som ger en annan bild: lugn, ordning, föräldrar som tröttnat på kaoset i de statliga skolorna.

Jag tycker det är intressant att jämföra nutidens sekulära undervisningsmetoder med den traditionella vediska kulturens; så nedan följer ett utdrag ur boken Vedisk Filosofi och Religion:

-------------

Den vediska kunskapsmetoden

Vi kan i de vediska verserna finna en obeveklig länk mellan den vediska kunskapens innehåll och det medel genom vilket den mottages (mellan det vediska budskapet s a s och det vediska mediumet). I motsats till västerländska uppfattningar, föredrar den vediska kunskapsläran den metod som kallas sabda (att lyssna till den vediska litteraturen), bland de tre möjliga metoderna för införskaffande av kunskap.

Den första metoden pratyaksa (empirisk sinnesförnimmelse), fordrar korrigering från utomliggande källor. För våra ögon tycks t ex solen inte vara större än ett mynt, men genom vetenskapliga beräkningar kan vi förstå att våra sinnen bedrar oss - solen är många gånger större än jorden.

Den andra metoden, anumana (teorier grundade på vittnesbörd), kan inte ge kunskap om det som ligger bortom det som kan bevisas. Charles Darwins teorier samt de arkeologiska och antropologiska vetenskaperna stödjer sig på sådana härledda hypoteser ("Det kan förhålla sig på detta sätt, eller är det möjligen så här"). Enligt Veda kan inte anumana självständigt leda till fullkomlig kunskap. Veda-skrifterna hävdar att fenomen som ligger bortom den materiella naturen inte kan förstås på experimentell väg. Sådana fenomen kallas acintya. Det som är acintya kan inte förstås genom spekulation eller argument, utan enbart genom sabda, att lyssna till den vediska litteraturen.

Sabda, den tredje metoden för införskaffande av kunskap, betraktas förvisso som den mest pålitliga och betydelsefulla. Ty, eftersom människan är begränsad och ofullkomlig, kan inte hennes iakttagelser, teorier och spekulationer vara fullkomliga. Om man undantar kunskap erhållen genom sabda, betraktar Veda all kunskap som bristfällig i fyra avseenden. För det första, hur skarp och exakt i sin iakttagelse en person än må vara, försäkrar Veda att han inte kan undvika att begå misstag - "att fela är mänskligt". För det andra är människan underkastad illuson. Sastras förklarar att varje materiellt betingad varelse har den vanföreställningen, att han identifierar kroppen med självet. Om man identifierar sig själv med en viss nationalitet, religion, ras eller familj är man underkastad illusionen, vilken ställning man än har i världen. (Det första steget mot transcendental kunskap är enligt Veda att förverkliga att ens identitet ligger bortom den temporära materiella kroppen.) För det tredje har varje person begränsade, ofullkomliga sinnen. Man kan t ex inte ens se sin egen hand i ett mörklagt rum. Slutligen hävdar Veda att varje människa har en benägenhet att bedra andra. En människa som t ex tar sig friheten att undervisa andra, trots att han själv har brister, är i själva verket en bedragare, ty hans kunskap är ofullkomlig.

Den vediska kunskapen är sabda, dvs kunskap som erhålles genom att man lyssnar till högre auktoriteter, och den betraktas därför som fullkomlig. Den lärde indiern Mysore Hiriyanna skriver: "Vedanta onödiggör aldrig förståndet, och Upanisaderna är fyllda med bevisföring. Det enda som ifrågasättes är förståndets egentliga värde när det gäller frågor som ligger bortom dess verkningsområde." (Popular Essays in Indian Philosophy) För att citera ett traditionellt exempel: om ett barn önskar veta vem hans far är, bör han fråga sin mor. Han skulle kunna göra en undersökning av hela den maskulina befolkningen, men det är mycket enklare att fråga modern, den självklara auktoriteten. Om man m a o kan godtaga information erhållen från en auktoritet, behöver man inte göra sig besväret att forska egenhändigt. Sabda-metoden, medels vilken vi godtar auktoritet, är absolut nödvändig då vi önskar veta något om det som ligger bortom sinnenas och förståndets verkningsområden. Vi bör märka, att när det gäller den i vediska begreppsvärlden, har inte ordet auktoritet den negativa bibetydelse, som vi finner i västerlandet. Termen syftar inte på en diktator, utan på en som förmedlar urspunglig kunskap. Shakespeare själv är t ex den naturliga auktoriteten, framför alla andra, när det gäller William Shakespeares arbeten.

Den vediska normen är att man måste lyssna till transcendental kunskap från en auktoritet. Medan materiell kunskap hänför sig till ting inom det materiella universumet, hänför sig transcendental kunskap till ting bortom universum. Veda syftar till en överordnad ursprunglig sanning, som ej kan kännas genom direkt varseblivning (pratyaksa) eller induktiv kunskap (anumana). När en person erhåller transcendental information genom att lyssna till en auktoritet, blir han helt tillfredsställd och lycklig. Han höjer sig över den materiella världens tvåfald. Om man å andra sidan följer den empiriska traditionen, kommer man att betrakta allt som ligger bortom sinnesförnimmelse och induktion som tro, dogma eller intuition. Man kommer tillsamma slutsats som A B Keith: "Den kunskap som inte är empirisk är meningslös och bör inte betraktas om kunskap."

De vediska filosoferna påstår att sabda (att lyssna till auktoritet) öppnar ett kunskapsfält som ligger bortom den vetenskapliga metodikens räckvidd. De hävdar att sabda är den enda metod, genom vilken vi kan känna det som ej är känt i vårt nuvarande betingade tillstånd. Ett barn som önskar känna sin far har ingen annan möjlighet än att fråga sin mor. Detta är inte fråga om tro, dogma eller känsla, utan endast att höra från den som vet. Om man kan lära sig från den som erhållit fullkomlig kunskap, kan man bli kvitt allt lidande. Bhagavad-gita (4.34) föreskriver: "Försök lära dig sanningen genom att vända dig till en andlig mästare. Fråga honom i all ödmjukhet och tjäna honom. Den självförverkligade själen kan förläna kunskap till dig, ty han har sett sanningen." I den vediska traditionen kan endast person som "sett sanningen" vara en lärare, en guru. Mundaka Upanisad (1.2.12) föreskriver dessutom, att en allvarlig lärjunge måste vända sig till en äkta guru för att erhålla transcendental kunskap och upplysning.

Gurun och parampara

För att lära oss mer om sabda, bör vi undersöka den vediska uppfatttningen beträffande lärare (guru) och lärjunge (sisya). det är inte nog med att lärjungen måste vända sig till den vediska litteraturen för att få fullkomlig kunskap, utan han måste också erhålla kunskap personligen från en kvalificerad lärare, till vilken han har ett särskilt förhållande. Den regelrätta betydelsen av ordet guru är "mättad", och den kvalificerade gurun måste vara mättad med kunskap. Den som som är förvirrad av tillvarons problem måste vända sig till en andlig mästare för att erhålla kunskap. Sålunda framlägger Bhagavad-gita det idealiska lärare-lärjunge-förhållandet.

Vi finner i Mundaka Upanisad (1.2.12) : För att lära sig den transcendentala vetenskapen måste man i all ödmjuket vända sig till en bona fide andlig mästare, som tillhör lärjungesuccessionen och som är stadigt fäst vid den Absoluta Sanningen.

Hiriyanna skriver, att det inte är svårt att uppskatta det vediska synsättet. "Ty den egna ansträngningen, hur värdefull den än kan synas vara, är inte ett tillräckligt medel för att förstå en sanning så djup ... Den levande rösten från en lärare, som har stark tro på vad han lär ut, är sannerligen en större möjlighet att frambringa övertygelse än det skrivna ordet."

Vedas budskap kommer således ned genom den andliga mästaren. Veda-skrifterna hävdar, vilket vi tidigare nämnt, att den kunskap som erhålles genom sinnesförnimmelse och spekulation aldrig kan hjälpa lärjungen att nå det högsta målet. Den vediska sanningen når lärjungen genom den nedstigande metoden, från Veda genom gurun. Denna överföringskedja kallas guru-parampara, lärjungesuccessionen. I Bhagavad-gita (4.2) säger Krishna till Arjuna: evam parampara-praptam. "Sålunda erhölls denna högsta vetenskap (bhakti-yoga) genom lärjungesuccessionen ." Lärjungen har således ett förhållande inte bara till sin egen andliga mästare, utan också till hans andliga mästare i sin tur osv, i en oavbruten kedja av mästare. Den kedja av mästare till vilken en särskild hör, och vilken han lyssnar till och talar sanningen, är hans sampradaya. I Brahma-sampradaya kommer t ex den vediska kunskapen ned från Brahma, och i Kumara-sampradaya kommer den ned från de fyra Kumara Rsis. Enligt Veda började dessa sampradayas då universum skapades, och för närvarande fortlever de genom lärjungens egen guru. Tack vare överföringens fasthet är alla föregående gurus närvarande i den nuvarande andliga mästarens lära. Lärjungen erhåller det rena vediska budskapet på samma sätt som man mottar en mango från ett antal män, som sitter på mangoträdets grenar. Mannen i toppen plockar frukten och överlämnar den försiktigt till mannen som sitter under honom. Sålunda skickas frukten från man till man tills den når mannen på marken, oförstörd och oförändrad.

Man kan ifrågasätta huruvida det är möjligt för en kedja utav lärare att exakt överföra budskapet från den ena till den andra utan förändring eller tillägg. Vem som helst kan dock inte ta sig friheten att framlägga den vediska kunskapen såsom han hört den från tidigare lärare - endast en fulländad guru. Den vediska metoden försäkrar att överföringen förblir ren genom att förvissa sig om överförarens kvalifikationer.

Guruns kvalifikationer

Eftersom gurun måste överföra den vediska kunskapens sanningar perfekt, är hans roll mycket avgörande. Veda förmanar följaktligen den blivande lärjungen att göra sig bekant med en bona fide guruns kvalifikationer. Tyvärr har många indiska och västerländska lärare under senare år motsatt sig den vediska uppfattningen och underminerat guruns trovärdighet. Vi har numera professionella gurus, som tar betalt för hemliga mantran och tillåter sina lärjungar att förbise den reglerande självtukt som Veda lär, som lär yoga som det vore gymnastik och hävdar att syftet med yoga är materiellt välbefinnande och som trotsar Veda genom att förkunna att de själva och alla andra är Gud osv. Det är inte att undra på, att vi är skeptiska när vi hör ordet guru.

Enligt den vediska uppfattninngen är icke desto mindre guru-sisya-förhållandet en evig verklighet, som en person kan uppenbara om han uppriktigt vänder sig till en bona fide guru. Det är därför nödvändigt att man lär sig på vilka tecken man känner igen en bona fide guru, dvs en andlig mästare, som mottagit och kan förläna ren kunskap. Rupa Gosvami, en vedisk filosof som levde på femtonhundratalet och var lärjunge till Krishna Caitanya, noterar i sin Updesamrita sex tecken på en guru: "En behärskad person, som kan motstå driften att tala, sinnets begär, vredens krafter och tungans, magen och könsorganets eggelser, är berättigad att skaffa sig lärjungar från hela världen." (Sri Upadesamrita)

Den andliga mästaren är också en acarya, dvs en som lär genom sitt eget exempel. En person med tvivelaktig karaktär, som är fäst vid personlig tillfredsställelse och egenytta, kan inte vara en andlig mästare, oaktat hans intellektuella begåvning. Sri Krishna Caitanya sade: apani acari bhakti karila pracara. "Bli först fulländad, sedan kan du lära ut." Gurun måste m a o vara en svami, dvs herre över sina sinnen och inte deras slav. Man får aldrig nyckfullt lägga sig till med titeln guru, svami, eller sannyasi (ovidlåten munk), utan man måste verkligen visa att man har gurus, svamis eller sannyasis kvalifikationer.

Det ligger i definitionen av en guru, att han förmedlar undervisning i överensstämmelse med den vediska litteraturens läror. Han avviker inte från de vediska lärorna genom att hänge sig åt intellektuell spekulation; ej heller är han ateist, världslig politiker eller filantrop. Han hävdar att andlig kunskap innebär verklig välfärd för mänskligheten; därför lever han själv ett liv som visar att han är likgiltig för materiell njutning. Han måste m a o vara lycksaligt förenad med den Högste. Den vediska litteraturen erkänner att en sådan person är sudurlabha, mycket sällsynt. (Bg 7.19)

Gurun måste själv vara en sisya (lärjunge) till en äkta andlig mästare i lärjungesuccessionen. Det finns också ett kontrollsystem som kallas guru-sastra-sadhu. Guruns lära måste överensstämma med sadhus lära (de föregående andliga mästarna i lärjungesuccessionen), vilken i sin tur måste stämma överens med den direkta innebörden av sastras (skrifterna).

Lärjungens kvalifikationer

.

En lärjunge måste också vara kvalificerad, och vad som främst krävs av honom förklaras i Bhagavad-gita. Lärjungen måste "fråga gurun i all ödmjukhet och tjäna honom." (Bg 4.34). Förtroende för gurun är av största vikt och berättigar till initiering. I Svetasvatara Upanisad (6.23) står det "Den vediska kunskapens verkliga innebörd avslöjas endast för de stora själar, som har obetingad tillit till både Gud och den andliga mästaren."

En berättelse om Sri Krishna i Bhagavata Purana (10.80) behandlar just ämnet om tillit till gurun. När Han tänkte tillbaka på Sina transcendentala lekar som pojke kom Krishna ihåg den gången då Han begav Sig att samla ved för sin guru. Krishna och Hans vän gick vilse i skogen under ett fruktansvärt oväder, och de irrade omkring hela natten. På morgonen, när gurun jämte andra lärjungar slutligen hittade Krishna, var gurun mycket nöjd och han välsignade Krishna.

Krishna erinrade Sig denna händelse och yttrade följande ord: "Utan den andliga mästarens välsignelser, kan ingen vara lycklig. Genom den andliga mästarens barmhärtighet och genom hans välsignelser, kan man nå frid och välmåga och få kraft att uppfylla människolivets syfte."

Det är tydligt att den tillit som beskrivs här inte endast är en form av intellektuellt samförstånd beträffande någon teologisk fråga. Lärjungen måste snarare helt och hållet överlämna sig till gurun; han måste, både med sin kropp och sitt sinne, tjäna gurun, samt han måste betrakta guruns anvisningar som sin livsuppgift. Det är därför ingen överdrift att säga att "valet av en guru är mer betydelsefullt än valet av en maka." (Troy Wilson Organ: Hinduism)

Veda-skrifterna lägger stor vikt vid nödvändigheten av ett sådant fullständigt överlämnande. Gurun fungerar ju när allt kommer omkring som lärjungens befriare. Endast han kan förläna vedisk kunskap och därmed befrielse. Lärjungen har därför en skuld till sin guru, vilken personligen lyft honom ur betingad okunnighet och välsignat honom med den fulländning som evighet, lycksalighet och kunskap innebär. Gurun måste i sin tur ödmjukt fullgöra sina plikter såsom tjänare till den Högste och till sin guru i lärjungesuccessionen.

Om man tillfredsställer sin guru genom uppriktig tjänst och verkligen förstår den vediska slutsatsen, erhåller man initiering till brahmana. En brahmana är en lärd person, som är så pass ansvarskännande att han kan upplysa andra. I Indien finns många smarta-brahmanas dvs kastmedvetna brahmanas, vilka vidhåller att ingen, som inte är född i en brahmana-familj, kan upphöjas till en brahmanas status. Denna uppfattning, att man föds till brahmana, är absolut icke-vedisk. En kännare skriver: "I Mahabharatas Srimad Bhagavad-gita-parvadhyayah säger Vasudeva-Krishna i klara ordalag, att indelningen av människorna i fyra varnas (kaster) grundar sig på guna-karma dvs andlig kvalitet och sysselsättning." (Hemchandra Raychaudhuri: Studies in Indian Antiquity)

I Chandogya Upanisad finns en populär historia om en pojke vid namn Satyakama, som vände sig till en guru för upplysning. "Är du en brahmanas son?" frågade gurun. Pojken svarade att han inte visste vem hans far var. Gurun bad honom då fråga sin mor, men modern svarade att hon uppriktigt sagt inte visste vem hans far var, eftersom hon hade varit tillsammans med så många män. Pojken återvände då till gurun och sa: "Min mor vet inte." Den andliga mästaren uppskattade mycket pojkens ärlighet, och han svarade därför : "Du är en brahmana."

Enligt de vediska normerna, kan vem som helst upphöjas genom träning. I Sanatana Gosvamis Hari-bhakti-vilasa står det, att den som är riktigt initierad förvisso blir en brahmana, på liknande sätt som när klockmetall blir guld om den blandas med kvicksilver. I Bhagavata Puranas sjunde bok (7.11.35), berättar Narada för kung Yudhisthira, att man måste godtas som brahmana om man har en brahmanas kvalifikationer. En sisya behöver således inte tillhöra en viss familj, ras eller religion.

En lärjunges viktigaste kvalifikationer är tro, tjänst, och ödmjuk frågvishet. Lärjungen bör dock inte blint följa sin guru. I Bhagavad-gita ställer Arjuna många inträngande frågor, och Krishna svara med filosofisk bevisföring och hänvisar till sastra och sadhu.

Vikten av guru-sisya -förhållandet i den vediska traditionen kan inte överdrivas. Padma Purana betonar med kraft, att det är omöjligt att erhålla andlig kunskap utan en guru. "Om man inte är initierad av en bona fide andlig mästare, som tillhör lärjungesuccessionen, kommer det mantra man erhållit inte att ha någon verkan." Sastras betonar ständigt det oskattbara värde som ligger i att umgås med en helig person. Enbart ett ögonblicks umgänge sägs vara mer värdefullt än tusentals liv utan sådant umgänge. En sisyas iver att lyssna till gurun är bara den en betydelsefull kvalifikation. Om han, efter att ha hört, lydigt följer den andliga mästarens anvisningar, gör lärjungen automatiskt framsteg, som går bortom befrielsens rand, till gudskärlekens högsta stadium.

Det är nödvändigt för sisyan, att liksom gurun, leva enligt de höga moraliska normer som förkunnas i sastras. Sankara förklarar, att följande villkor absolut måste uppfyllas av den som studerar filosofi: Man måste ha en stark önskan att undersöka skillnaden mellan materia och ande; man måste försaka alla personliga begär och all egennytta, och man måste tygla tankarna och sinnena. Om man inte kan avstå från all materiell njutning och samtidigt vara oberörd av sorg och lidande, är man inte kvalificerad för transcendentalt liv. Detta bekräftas av Krishna i Bhagavad-gita (2.41): "De som går denna väg är beslutsamma i sitt syfte, och deras mål är ett..... De obeslutsammas intelligens har många grenar." Enligt traditionen måste en lärjunge avstå från "syndens fyra stödpelare": köttätande, olovligt könsumgänge, spel och rusmedel. (A C Bhaktivedanta Svami: Teachings of Lord Caitanya)

.

Sammanfattning

Vi har beskrivit den vediska kunskapens syfte, ursprung och metod i enlighet med de utsagor som vi finner i Veda-skrifterna själva. Den som följer Veda godtar sastras som den högsta personens (isvarans, Narayanas) egna ord, dvs som axiomatiska sanningar. Det finns m a o inget behov av att bekräfta de sanningar som Veda redan förkunnat. Den som följer Veda måste också förstå alla orsakers orsak genom att troget lyssna till en auktoriserad andlig mästare och inte genom materiell kunskap och självständiga spekulativa gissningar. Det andliga livets sublima hemlighet, som förmedlas från guru till sisya, är öppen för alla, oberoende av kasttillhörighet. För att bli en aspirant till andlig kunskap, måste lärjungen följa de reningsregler som förkunnas av gurun. Dessa är Vedas grundregler vad beträffar fövärvandet av transcendental kunskap.

Satsvarupa dasa Gosvami: Vedisk Filosofi och Religion

Rätten att ta liv - vad är det som gått fel?

Ack, så underligt det är, att vi är beredda att begå svåra synder, drivna av begär att njuta kunglig lycka.

Bg 1.44

Det har varit mycket våld i media de senaste dagarna, eller rättare sagt; ännu mer än vanligt.

Mopedgäng, dödsmisshandel och tortyr. Se där vår svenska vardag. Och i samtliga fall har det varit mycket unga människor inblandade. Läser man tidningar någorlunda regelbundet så borde man vid det här laget vara rätt så härdad, men det är förbluffande hur fort det går utför, hur antalet människor som saknar alla former av etiska och sociala spärrar för vad man kan göra blir allt fler.

Alla verkar vara så överraskade över vad som hänt, men det borde man egentligen inte vara, de senaste dagarnas händelser utgör i själva verket bara en obönhörligt logisk konsekvens på vad som sker i ett samhälle som gett upp sina värden. Värderelativism är det största hot som ett samhälle kan ställas inför. Man skall väl helst inte låta som en domedagsprofet men det gör jag i alla fall, för jag tror inte att utvecklingen komma leda mot något bättre.

Enligt de indiska Veda-skrifterna så lever vi i Kali-yuga, den mest problematiska av alla tidsåldrar. Ett symptom på Kalis tidsålder är att människan degenereras, fysiskt och inte minst psykiskt, frågan är väl om det någonsin har funnits så många människor med mer eller mindre grava psykiska problem som det gör nu.

När den oönskade befolkningen ökar, skapas en helvetisk situation, både för familjen och för dem som förstör familjetraditonen.

Bg 1.41

Religiösa urkunder bryr sig sällan om vad som är politiskt korrekt; alltså varnar Bhagavad-gita för vad som sker när sexualliberalismen får ta överhanden: En god befolkning i samhället är grunden för fred, välgång och andliga framsteg. En sådan befolkning är beroende av kvinnans kyskhet och trohet. ..... Oansvariga män framkallar också äktenskapsbrott och sålunda översvämmas samhället av oönskade barn, vilket leder till risk för krig och fördärv.

Kyskhet och trohet ja, de var en gång i tiden hedersbegrepp, ett eftersträvansvärt ideal. Så är det inte nu längre.

I Veda förklaras det att människan föds sudra, dvs okunnig och i behov av hjälp och ledning för att bli en civiliserad människa, och den ledningen kommer från de heliga skrifterna samt andligt framstående personer. Tar vi inte emot den hjälpen kommer vi att förbli som djur, och i ett djursamhälle är det bara att förvänta sig att somliga av djuren kommer att bli våldsamma och aggressiva, och utgöra ett hot för de andra.

I det moderna samhället tror man förstås inte på det här, utan har i stället allt mer kommit att överge religionens normer och regler för ett rättfärdigt leverne, och i stället propageras det att vi klarar oss alledes utmärkt på egen hand, utan vare sig Gud eller heliga skrifter; var och en kan gott själv skapa sig ett moralsystem efter eget tycke.

Några absoluta värden behövs liksom inte längre; inte heller någon absolut sanning.

Men stämmer det att vi klarar att skapa en etik själva, och vad händer när vi inte är överens i våra tolkningar av av vad som är etiskt riktigt, eller om det ens finns något behov av etik alls?

Tanken att det enda rättesnöret som behövs för våra handlingar är tillfälliga impulser och önskningar blir allt vanligare. Att alla handlingar har sina konsekvenser tycks allt fler få svårt att inse.

Inte ens den mest omedelbara och synbara konsekvensen: Det lidande vi orsakar andra.

På grund av de onda dåd, som utförs av familjetraditionens förstörare, ödeläggs alla familjeprojekt och sociala välfärdsprogram.

Bg 1.42

Familjen har i alla tider ansetts vara grunden för ett fungerande samhälle. Men familjeliv är ett begrepp som stämmer illa överens med egoismens ideal. Familjelivet kräver trots allt självkontroll, och en hel del uppoffringar. Skall en familj fungera så är det inte bara att ge sig av när det inte känns roligt.

För ett tag sedan pågick en rätt livlig debatt i media om abort. Abort är ju som vi alla vet ett heligt begrepp i Sverige i dag, så jag blev förvånad att en sådan debatt överhuvudtaget fick lov att förekomma i media. Det var beklämmande att läsa förespråkarnas argument, inte nog med att alla hävdar att ett foster egentligen inte skall anses vara en levande varelse; några gick längre och skrev om ofödda barn med avsky, nästan hatiskt. Det är intressant hur abortförespråkarna hela tiden försöker rättfärdiga sig med att ett foster egentligen inte är att betrakta som något levande, barnet börjar leva först i det ögonblick det kommer ut ur moderlivet. Simsalabim.

Resonemanget känns igen, det är ett tema som ständigt återkommer i historien: djuren har inte samma förnuft som vi, alltså har vi rätt att döda dem; människor från Afrika är ociviliserade, alltså har vi rätt att hålla dem som slavar; handikappade kan inte göra samma saker som vi, alltså har vi rätt att mobba och trakassera dem.

Några exempel på vad som sker när vi skall skapa oss vår egen moral.

Hur skall en familj kunna fungera om dess medlemmar ser varandra som utbytbara partners, eller t om som potentiellt oönskade individer som det åtminstone före födelsedatumet är helt ok att eliminera?

För att kunna rasera traditionella moralbegrepp så är det också nödvändigt att få människor att förlora sin tro på auktoriteter. Det är i och för sig inte så svårt i Kali-yuga, där de s k auktoriteterna, dvs andliga, politiska och sociala ledarfigurer, ofta visar sig vara minst sagt opålitliga. "Auktoritetstro" har kommit att bli ett negativt begrepp, men då glömmer man bort att måste lära sig skilja mellan goda och dåliga auktoriteter, eller snarare: äkta och falska sådana. Det är svårt att veta vem man kan lita på, men lyckligtvis så finns fortfarande de religiösa urkunderna där för att hjälpa oss, och det är med den kunskap som finns där som man i sin tur får bedöma vem som är en andligt förverkligad person.

Att uppsöka en andlig läromästare är ett grundläggande begrepp i andligt liv, men även för ett socialt fungerande samhälle; det finns många berättelser i Veda om hur även de mäktigaste politiker och samhällsledare uppsökte vismän för att få råd av dem. Vismännen var de enda som stod över kungen, och dög han inte som rikets ledare så hade de rätt att avsätta honom.

Människan behöver auktoriteter. Det lilla barnet behöver föräldrarnas stöd och beskydd för att kunna växa upp till en harmonisk människa. Elever behöver lärare som leder deras utbildning. Medborgarna behöver samhällsledare som beskyddar dem från inre och yttre fiender och ser till att samhället fungerar. Samhällsledarna behöver i sin tur kompetenta rådgivare, och rådgivarna behöver sina andliga läromästare.

Ingen är fri och oberoende att göra som man känner för, utan konsekvenser. Verklig frihet finns, om än inte i det materiella universum, men den materialistiska tanken om frihet bygger på en illusion. Förkastandet av auktoriteter är livsfarligt, det lämnar människan ensam med sin egen skröplighet. Resultatet blir hjälplösa människor som gradvis och med stigande okunnighet trasslar in sig i allt vanvettigare handlingar, utan några begrepp om rätt eller fel.

Än så länge finns det många som inte känner sig riktigt nöjda med detta. Många blir upprörda när vansinnesdåd inträffar, de inser att det finns handlingar som är moraliskt förkastliga, och de vill att ledarna tar itu med detta. Det är inget att hoppas på. Någon myntade begreppet "hjälplöshetens elit"; det är en bra beskrivning på våra samhällsledare.

Familjen som hotades av mopedgänget lär ha ringt flera gånger efter polis och bett om hjälp. Hjälpen kom aldrig.

.

Alla vet att pojkarna som torterade ihjäl en man snart kommer att vara ute på gatorna igen.

.

Det är så vårt samhälle fungerar.

Det är omöjligt att förhindra desssa oseder enbart genom lagstiftning och polisövervakning, men det är möjligt att bota det inre sinnets sjuka tillstånd med den rätta medicinen, nämligen att förespråka den brahminska kulturens principer, dvs principerna för självtukt, renlighet, barmhärtighet och sannfärdighet.

SB 1.17.24

.

Det är en svår tidsålder att leva i, men allt är ändå inte förlorat. Det finns fortfarande andligt engagerade människor, som förhoppningsvis i framtiden - kanske först när situationen i samhället har blivit outhärdlig - kommer att få ett större inflytande. Och som sagt, den andliga litteraturen finns fortfarande kvar, för att befria oss från allt lidande. Det enda som behövs är viljan att ta till sig vad den har att säga.

Mafuka

Hare Krishna Hare Krishna Krishna Krishna Hare Hare / Hare Rama Hare Rama Rama Rama Hare Hare

Den vediska litteraturen - siddhanta och historia

Den vediska litteraturen - siddhanta och historia

Ordet siddhanta betyder "slutsats". Man kan fråga sig huruvida den vediska litteraturen verkligen har en siddhanta. Finns det något enhetligt tema som förenar de många skrifterna? Om det slutgiltiga syftet är ett, varför synes då sastras framlägga många olika filosofier? Varför framhäver skrifterna så många olika former av dyrkan och meditation? Finns i skrifterna själva en rimlig beskrivning av de vediska littteraturens historia?

Forskare grundar vanligtvis sina svar på dessa frågor på den historiska ordning enligt vilken de tror att skrifterna tillkom. Det har sålunda uppkommit en teori enligt vilken Rg Veda kom till före Upanisaderna och Puranas. Under århundradenas och årtusendenas lopp förändrades människornas hålling, och olika filosofier och sekter antas ha utvecklats. Många forskare sluter sig till att monoteism uppkom omkring 200 f Kr. Enligt denna åsikt verkar det som om det inte skulle finnas någon enhetlig plan bakom den vediska litteraturen.

Den vediska litteraturen har emellertid sin egen uppfattning angånde vedisk siddhanta och historia. För att förstå den vediska uppfattningen behöver vi bara låta skrifterna själva tala.

Den vediska siddhantan

Var skall vi söka den vediska siddhantan? Finns det någon skrift som sammanfattar och klargör de olika riktningarna, deras relativa ställningar och slutsatser? Ett sådant kompendium av Veda-skrifterna måste förvisso vara auktoritativt och acceptabelt för alla de olika skolorna. Och det är tydligt, att, av alla skrifter, så är det Bhagavad-gita som bäst uppfyller dessa krav. Det är endast p g a detta som Gita blivit den mest kända och oftast översatta av de vediska skrifterna. Här är vediska acaryas och akademiska forskare överens. Sankara beskriver Bhagavad-gita som "en sammanfattning av det väsentligaste i hela den vediska läran." Ramanuja beskrev kärnan av hela sin filosofi i sin Gita-bhasya (kommentar till Bhagavad-gita). Sridhara Svami förkunnade: "Gita, som strömmade från självaste Padmanabhas (Bhagavan Krishnas) läppar måste noga assimileras. Av vad nytta är mångfalden av andra skrifter?". Thomas Hopkins har iakttagit: "Gitas storhet och ständigt bebehållna betydelse ligger i att den lyckats åstadkomma komplex syntes om tjänar många syften". Den framstående Gita-kommentatorn His Divine Grace A C Bhaktivedanta Swami Prabhupada skriver, att Gita är "den vediska kunskapen essens. Eftersom Bhagavad-gita talas av Gudomens Högsta Personlighet, behöver man inte läsa någon annan vedisk litteratur." Han tillägger, att om man är så gynnad att man kan läsa Gita utan egna tolkningar, så överskrider man alla studier i vedisk visdom och alla skrifter.

För omkring tvåhundra år sedan började översättningar dyka upp i västerlandet, och bland andra har Immanuel Kant, Henry David Thoreau, Ralph Waldo Emerson och Aldous Huxley betraktat Gita som sin introduktion till den vediska visdomen.

Bhagavad-gita behandlar i sina sjuhundra verser de viktigaste punkterna i den vediska filosofin. Om man läser Gita i rätt anda, kan man erhålla vedisk kunskap genom den naturliga metoden, kallad sabda. I Gita accepterar den krisdrabbade Arjuna Krishna som sin andliga mästare. Arjuna var en krigare, och hans dialog med Krishna äger rum strax innan ett stort slag skall börja på Kuruksetra-fältet. Då han ser sina vänner och släktingar på motsatta sidan, förlorar plötsligt Arjuna sin önskan att kämpa och blir förvirrad över vad som är hans plikt. Bhagavan Krishna börjar då Sin undervisning, vilken överensstämmer med den vediska kunskapens slutsats. Krishna åberopar och citerar förvisso ofta sastras som t ex Vedanta-sutra.

Om vi använder Bhagavad-gita som en guide till alla sastras siddhanta - om den, som Sankara säger, är "en sammanfattning av alla väsentligheter" - kommer vi sedan till frågan: "Vad är Bhagavad-gitas essens?" Och detta är egentligen inte en särskilt svår fråga. Ty Krishna förklarar om och om igen, att den högsta yogin är han som är uteslutande hängiven Bhagavan, Gudomens Högsta Personlighet, med kärlek. Krishna försäkrar att denna doktrin, hängivenhet och kärlek till den Högste, är "Veda-skrifternas mest förtroliga del." I de sista verserna sammanfattar Krishna, att Arjuna bör överge alla andra dharmas och bara överlämna sig till Honom. "Jag skall befria dig från alla syndfulla återverkningar. Frukta ej!" Lärjungen får inte förväxla Krishna i Bhagavad-gita med den "lantliga sekteriska gud" som många forskare föreställer sig. Hopkins skriver om Gitas Bhagavan Krishna: "Krishna har uppenbarats som den Högste Herren ( i Bhagavad-gita), identisk med den vediska Brahman och Purusa och med Visnus världsomfattande skepnad. Han är kulminationen av alla religiösa gestalter i Veda." Ainslee Embree kommenterar; "Genom hela Gita är förutsatsen den, att transcenderandet och fullgörandet av arbetets och kunskapens discipliner är sättet att hänge sig åt Krishna som den Högste Herren. Genom att överlämna sig till Honom, finner människan det slutgiltiga mål hon söker - förverkligandet av hennes sanna själv. Det är denna betoning på hängivenheten som gjort Gita till den skrift som mest direkt tilltalar det indiska folkets hjärta."

Vedisk historia

Vi har redan påpekat att det inte finns någon exakt empirisk beräkning av den vediska litteraturens muntliga tradition. Morz Winternitz har slutit sig till att "den vediska litteraturen har tillkommit under en period som sträcker sig från en okänd tidpunkt i det förflutna (låt oss säga x) till 500 f Kr." Vanligtvis medger man dock att läran sannerligen är mycket gammal, och att den skrevs ned århundranden efter det att den sammanställts. Dr Radhakrishnan skriver: "De indiska tänkarna själva har aldrig historiskt behandlat den indiska filosofin." Detta pga att vediska acaryas inte såg något behov av en sådan undersökning, eftersom skrifterna själva dokumentarer sitt ursprung och sin historia på följande sätt: 1 Den muntliga traditionen började samtidigt med den kosmiska skapelsen, när det Högsta Väsendet förmedlade den vediska kunskapen till den först skapade levande varelsen, Brahma. 2 Vyasadeva, en mäktig litterär inkarnation av Bhagavan, nedtecknade Veda vid början av Kali-åldern, för ungefär femtusen år sedan.

Enligt denna uppfattning är inte sastras utarbetade av flera olika personer genom årtusenden. Forskare godtar naturligtvis inte denna redogörelse, ty den går emot deras nuvarande uppfattning om forntida civilisationer, medan de som följer Veda accepterar de sastriska utsagorna som riktiga. Vilken uppfattning man än godtar, så kvarstår dock en betydelsefull fråga. Om sastras är en harmonisk helhet, varför belyser de då olika aspekter av den Absoluta Sanningen? Med denna frågeställning i tankarna ska vi nu betrakta olika delar av Veda-skrifterna.

De fyra Veda-böckerna

Ordet veda betyder "veta" och betecknar gudomlig kunskap. Veda-böckerna består mestadels av hymner, som sjungs av präster för att prisa gudarna. Hymnerna var oskrivna under flera århundraden. Rg Veda "prisandets Veda" består av 1 017 hymner indelade i tio böcker. De flesta verserna prisar Agni, eldguden, och Indra, regnguden och himlarnas konung. De kan endast sjungas av dem som är utbildade i det andliga livets discipliner. Yajur Veda innehåller instruktioner om hur man skall utföra offer, och den är därför känd som "offrandets Veda" och består av 1 549 verser, av vilka många också förekommer i andra sammanhang i Rg Veda. Sama Veda prisar i synnerhet den himmelska drycken soma. Atharva Veda innehåller sånger och riter, som ofta avser att bota sjukdomar. Trots att de vediska ritualerna är utmanande komplicerade, så utdöms de av många forskare som primitiva trollkonster. I ett försök att rätta till denna missuppfattning skriver Ainslee Embree: "Veda innebär hymner. Det är därför inte fråga om andliga hjärteutgjutelser från primitva människor vid historiens gryning, vilket understundom föreslagits utan det är ett högst utvecklat religiöst system.

Folk känner vanligtvis en dragning till karma-kanda-delen, vilken behandlar fruktbärande handlingar avsedda för upphöjelse till de himmelska planeterna. Det förklaras, att om man önskar sådan materiell rikedom, måste man utföra vediska offer. I sin okunnighet beträffande den verkliga vediska siddhantan, har många människor betraktat karma-kanda-delen som den slutgiltiga.

De fyra Veda-böckerna uppmuntrar tillfredsställelse av de materiella begären genom dyrkan av halvgudarna. Den som önskar sex bör t ex dyrka den himmelska konungen Indra, och den som önskar ha goda avkommor bör dyrka de mäktiga alstrarna, Prajapatis. Den som önskar lycka och välgång bör dyrka Durgadevi, och den som önskar makt bör dyrka Agni, eldguden. Den som önskar pengar bör dyrka Vasus, och den som önskar en stark kropp bör dyrka jorden. Den vediska litteraturen framställer under alla omständigheter halvgudarna, inte som fantasifoster, utan som den högsta viljans auktoriserade representanter att administrera universum. Naturens skeenden är inte slumpartade, utan planerade. Varje händelse styrs av en personlighet. Indra fördelar t ex regnet, och Varuna härskar över haven.

Vi bör dock lägga märke till, att ingen av dessa gudar - de är trettiotre millioner till antalet - någonsin kan mäta sig med Bhagavan, den Högste. Offerhymner till halvgudarna slutar vanligtvis med orden om tat sat. I Rg Veda (1.2.22.20) står det: om tad visnoh paramam padam sada pasyanti surayah. "Halvgudarna blickar alltid mot Visnus högsta boning." Bhagavad-gita bekräftar:

"Från skapelsens begynnelse har de tre stavelserna om tat sat använts för att ange den Högsta Absoluta Sanningen (Brahman). För att bereda den Högste glädje yttrades de av brahmanas då de sjöng vediska hymner och frambar offer."

De tre orden om tat sat anger den Absoluta Sanningen, den Högste, Bhagavan (Visnu). Dessa ord yttras för att säkerställa att offret lyckas. Vissa forskare är förvånade över att finna att Puranas beskriver Herren Visnu (eller Herren Krishna) som den högsta aspekten av den Absoluta Sanningen, emedan de hävdar att så inte är fallet i Veda-böckerna. Följaktligen drar många forskare den slutsatsen, att Visnu steg i popularitet genom århundrandena. I själva averket är dock situationen den, att Veda-böckerna lägger stor vikt vid orden om tat sat, om tad visnoh. Närhelst någon dyrkade en halvgud (Indra eller Varuna eller någon annan), så betygade han sin vördnad för Visnu för att nå framgång. Krishna hävdar i Bhagavad-gita, att de förmåner som skänkes av halvgudarna i själva verket tillhandahålles av Honom: "I verkligheten är det dock Jag allena som skänker dessa förmåner. Eftersom de fyra Veda-böckerna behandlar materiell upphöjelse, och medan Visnu är den som skänker befrelse från den materiella illusionen, är de flesta offer i Veda-böckerna riktade till halvgudarna och inte till Visnu. Genom att recitera om och om tad visnoh erkänner dock även de som följer karma-kanda att Visnu är den yttersta välgöraren.
.
I Bhagavad-gita kritiserar Krishna dem som följer de fyra Veda-böckerna och inte känner till det slutgiltiga syftet med offer - veda-vada-ratah partha nanyad astiti vadinah: "Män av ringa kunskap är mycket fästa vid Vedas blomsterspråk, vilket förespråkar en mångfald fruktbärande handlingar; hur man upphöjs till de himmelska planeterna, hur man blir mäktig och hur man får en god födsel m m. Eftersom de önskar sinnesnjutning och rikedom i livet, säger de: "Det finns inget annat än detta."

Den vediska siddhantan som fastställs i Bhagavad-gita överensstämmer med den vi finner i de fyra Veda-böckerna, fastän den i Veda-böckerna inte är så grundligt utvecklad. Icke desto mindre finns det i de fyra Veda-böckerna många utsagor som bekräftar den Högsta Bhagavans överhöghet. I Atharva Veda står det:"Den Högste Personen önskade skapa levande varelser, och således skapade Narayana alla levande varelser. Från Narayana föddes Brahma. Narayana skapade alla Prajapatis (patriarkerna). Narayana skapade Indra". Vi finner också i Atharva Veda: "Det var Krishna som i begynnelsen undervisade Brahma i vedisk kunskap, och det var Han som spred vedisk kunskap i svunna tider." Och mera specifikt; brahmanyo devaki-putrah. "Devakis son, Krishna, är den Högsta Personligheten." Dessutom står det: "Vid skapelsens begynnelse fanns enbart den Högsta Personligheten, Narayana. Det fanns ingen Brahma, ingen Siva, ingen eld, ingen måne, inga stjärnor på himlen och ingen sol. Det fanns bara Krishna, som skapar allt och njuter av allt."

Bhagavan Krishna uttalar Sig på följande sätt om de fyra Veda-böckerna: "Veda-böckerna behandlar i huvudsak det som angår den materiella naturens tre kvaliteter. Höj dig över dessa kvaliteter, o Arjuna. Bli transcendental till dem alla. Bli fri från alla motsatser och från all oro för tillgångar och trygghet, och bli förankrad i självet."

Trots att Vedas karma-kanda-del ger ledning till ökad materiell njutning, är det verkliga syftet med Veda upphöjelse till transcendentalt liv. När man har avslutat karma-kanda-aktiviteterna för sinnesnjutning, skänkes möjligheter till andligt förverkligande genom Upanisaderna.

Upanisaderna

Upansaderna är en samling av 108 filsofiska avhandlingar. Ordet upa-ni-sat betydre "sitta nära" och syftar till när lärljungen sitter nära sin guru för att erhålla transcendental vedisk visdom. Upanisaderna markerar således början till transcendentalt liv.

Upanisadernas största förtjänst är att de konstaterar att det Absoluta är icke-materiellt. Upanisaderna beskriver Brahman som evig, omanifesterad verklighet, från vilken alla manifestationer utgår och i vilken de vilar. Eftersom den är ofattbar för de materiella sinnena, beskrivs Brahman som evig, omanifesterad verklighet, från vilken alla manifestationer utgår och i vilken de vilar. Eftersom den är ofattbar för de materiella sinnena, beskrivs Brahman som nirguna (i avsaknad av kvaliteter) och arupa (gestaltlös). I Brhad-aranyaka Upanisad (3.9.26) förklaras att Brahman "är ofattbar, eftersom den ej går att överblicka".
Det är således tydligt att Upanisadernas visdom står över de fyra Veda-böckernas karma-kanda-del, ty "det religiösa målet är inte längre att erhålla världslig och himmelsk lycka genom att korrekt utföra offer för att tillfredsställa gudarna, utan det är att i kraft av sann kunskap frigöra sig från återfödelsen genom att uppgå i Brahman". Fastän Upanisaderna betonar meditation på den opersonliga Brahman, sätter de sig inte emot den siddhanta som är sammanfattad i Bhagavad-gita. Upanisaderna förnekar ej att den Absoluta Sanningen har personlighet. Medan de förnekar att Gudomen har materiell personlighet, hävdar Upanisaderna att Gudomen har andlig personlighet. Svetasvatara Upanisad (3.19) förklarar t ex tydligt, att den Absoluta Sanningen inte har några materiella händer eller ben, men att Han har andliga händer med vilka Han mottar allt som offras till Honom; samt att Bhagavan inte har några materiella ögon, men att Han har andliga ögon som ser allt. Vidare hör Han allt, fast Han inte har några materiella öron, och emedan Han äger fullkomliga andliga sinnen, vet Han allt - vad som varit, vad som är och vad som kommer att bli.
.
Det finns många liknande vediska hymner, som fastställer att den Högsta Absoluta Sanningen är en person bortom den materiella världen. Hayasirsa Pancaratra förklarar t ex, att fastän varje Upanisad först framställer den Högsta Brahman som opersonlig, så framträder mot slutet Bhagavans personliga gestalt. Isa Upanisad antyder, att den Högsta Absoluta Sanningen evigt är både opersonlig och personlig. Brihad-aranyaka Upanisads åkallan förklarar: "Det (Högsta Väsendet) är helheten - detta (universum) är helheten. Från helheten strömmar helheten."
.
Svetasvatara Upanisad (3.8) uppger: "Jag känner denna mäktiga Purusa, som är lysande som solen, och som är bortom mörkret." Aitreya Upanisad (1.1.2) beskriver den högsta härskaren som skaplesens energikälla: "Han skapar dessa världar..." Detta bekräftas i Prasna Upanisad (6.3). Katha Upanisad tillstyrker: "Den Evige bland alla eviga, medvetandet bland alla medvetande... skänker frukterna (av handlingar till alla) jivas...
.
Förutom brahman- och Bhagavan-förverkligande behandlas i Upanisaderna också förverkligandet av den mellanliggande, lokaliserade aspekten, Paramatma (Översjälen). Mundaka, Svetasvatara och Katha Upanisaderna förklarar, att i den levande varelsens hjärta finns både den individuella atomiska jivan och Översjälen, Paramatman. De liknas vid två fåglar som sitter i kroppens träd. En av fåglarna (den individuella jivan) äter trädets frukter, (dvs han njuter av sinnena), och den andra fågeln (Paramatma) bevittnar honom. Jivans glömska beträffande sitt förhållande till Paramatma, orsakar honom att förflytta sig från ett träd till ett annat (själavandringen). Katha såväl som Svetasvatara Upanisad förklarar vidare: "Fastän de två fåglarna befinner sig i samma träd, är den ätande fåglen fylld av oro och dysterhet då han försöker njuta av trädets frukter. Om han dock, på det ena eller andra sättet, vänder sitt ansikte mot sin vän, som är Herren, och lär känna Hans härlighet, så befrias genast den lidande fågeln från all ångest."
.
Vi finner i Upanisaderna, att den individuella jivan och Paramatman, Översjälen, bibehåller sina enskilda identiteter, fastän de förvärvar en slags enhet när jivan samtycker till att handla enligt Paramatmans vilja. I vilket fall som helst, förlorar aldrig vare den Högsta Paramatam eller den enskilda jivan sin individualitet. Detta är viktigt, ty bhakti-principen som betonas i Bhagavad-gita går förlorad, vilket kommer att förklaras senare, om jivan i alla avseenden bli ett med en Högsta Brahman. Vid bhakti utvecklas ett kärleksfullt förhållande mellan den individuella jivan och den Högsta Personen, Bhagavan. Vi bör under inga omständigheter förväxla jivan med den högsta purusan. Om man förväxlar de två eller strävar att sammansmälta dem i en, förlorar man den vediska litteraturens slutgiltiga siddhanta.
.
Genom att beskriva det Absolutas antimateriella kvalitet (nirgunatva), bereder Upanisaderna vägen för en riktig förståelse av den transcendentala personligheten (Bhagavan), som äger alla andliga majestät, och som är det slutgiltiga målet för all meditation och bhakti (hängivenhet).

Vedanta-sutra

Vedanta-sutra består av grundsatser som avslöjar metoden genom vilken man kan förstå vedisk kunskap, och det är den mest koncisa formen av vedisk kunskap. Vayu och Skanda Purana definierar sutra. "En sutra är en grundsanning som förklarar essensen av all kunskap med ett minimum av ord. Den måste vara universellt tillämplig och fri från lingvistiska brister."
.
Vedanta-sutra innehåller fyra kapitel (adhyayas), och varje kapitel indelas i fyra delar (padas). Vedanata-sutra är således känd som sodasa-pada, ty den innehåller sexton delar. Temat i varje del analyseras utförligt enligt fem olika principer (adhikaranas), vars tekniska termer är pratijna, hetu, udaharana, upanaya och nigamana. Varje term måste nödvändigtvis analyseras med avseende på pratijna, dvs ett högtidligt tillkännagivande av avhandlingens syfte. I början av Vedanta-sutra finns ett sådant högtidligt tillkännagivande av syftet: athato brahma-jijnasa. "Nu är det dags att göra förfrågningar angående den Absoluta Sanningen". Skäl (heta) måste anges, exempel (udaharana) måste ges enligt olika fakta, temat (upanaya) måste gradvis klargöras och det måste slutligen stödjas av auktoritativa citat (nigamana) från vediska sastras.
.
Enligt den stora lexikografen Hemacandra (också känd som Kosakara) omfattar Vedanta innehållet i Upanisaderna, vilka tillhör Vedas Brahmana-del. Professor Sapte beskriver i sitt lexikon, att Brahmana-delen tillhandahåller reglerna för hur man använder olika hymner vid olika offer samt en detaljerad redogörelse för hymnernas ursprung. (Mantra-delen innehåller å andra sidan själva hymnerna.) Hemacandra sade således att Vedanta-sutra är ett supplement till Veda-böckerna. Eftersom Veda betyder "kunskap" och anta betyder "slutet", tillhandahåller Vedanta den riktiga förståelsen av Vedas slutgiltiga syfte. Det är således klart att Upanisaderna, som själva tillhör Vedas Brahmana-del, stödjer den kunskap som ges i Vedanta-sutra.

Krönikorna (Itihasas)

Krönikorna, dvs itihasas, är vediska tilläggsskrifter. De omfattar Mahabharata och Puranas. Eftersom de vediska ritualerna är svåra att förstå och Vedanta-sutra är komprimerad och högst filosofiska, känner krönikorna vedisk kunskap i form av berättelser och historiska tilldragelser. I Chandogya Upanisad betraktas Mahabharata och Puranas som den femte Veda-boken.

Vediska acaryas betraktar Puranas berättelser som verklig historia, och det är inte bara denna planets utan också många andra av universums planeters historia. Det är utan tvivel så, att många historiska data tagna från andra planeter inte stämmer överens med livet på denna planet (som t ex oerhört lång livslängd och förmågan att flyga utan mekaniska hjälpmedel). Det finns dock ingen anledning att betrakta Puranas som senare tillskott. Det som är ofattbart är inte nödvändigtivs oäkta. A Embree skriver: "Puranas... skildrade deras förståelse av universum där det övernaturliga var trivialt och mirakulösa födslar ordinära." De som följer Puranas resonerar att det inte bör vara svårt att förstå Puranas om man beaktar olika planeters belägenheter och skillnader i tid och omständigheter. Med andra ord: "Det är hög tid för forskarna att överge sina fördomar och börja betrakta Puranas som en möjlig källa till kunskap om den forntida indiska historien." De som försvarar Puranas hävdar att den stora risin Vyasadeva knappast fyllde ut sin skrifter med sagor. Vyasadeva samt samtida och efterföljande stora acaryas - Sukadeva, Suta, Maitreya och på senare tid Ramanuja och Madhva - godtog Puranas som autentisk vedisk litteratur.

Puranas behandlar i huvudsak Bhagavans och Hans olika inkarnationers (i olika tidsåldrar) övermänskliga gärningar. Siarnas och de gudshängivnas gärningar skildras också. Trots att det inte finns någon bestämd historisk kronologi i Puranas berättelser, betraktas de inte av de vediska acaryas som påhittade. Moderna historiker försöker förgäves förstå dem, men de misslyckas alltid, och det slutar med att de hittar på olika teorier om hur de kommit till.

Mahabharata, berättelsen om det stora riket Bharata-varsa, skildrar det forntida världsrikets historia. Mahabharata omfattar över 100 000 verser och är således världslitteraturens största episka verk, och den vediska traditionen konstaterar att det är ett verk av Vyasadeva. Eposet beskriver hur de fromma Pandava-bröderna tillintetgjorde den demoniska Kuru-dynastien. Kuru-ättens ledare lurade av Pandava-bröderna kungakronan och landsförvisade dem, och när Pandava-bröderna återvände förnekades de rätten till sitt land. Verket är centrerat kring det påföljande arton dagar långa slaget mellan Kurus söner och deras kusiner, Pandus söner. Ibland kallas Maha-bharata för "Krishnas Veda", ty den kastar sitt ljus över Bhagavan Krishna - särskilt i sitt väsentligaste avsnitt, Bhagavad-gita.

Det finns arton större Puranas, sex är författade för människor i okunnighetens kvalitet, sex för människor i lidelsens kvalitet och sex för människor i godhetens kvalitet. Den främsta och mest lästa av alla Puranas är Bhagavata Purana. Bhagavata Purana (Srimad Bhagavatam) betraktas också som den mest direkta kommentaren till Vedanta-sutra eftersom Vyasadeva är författare till båda.

Huvudämnet i Bhagavat-purana är Bhagavan Krishna och Hans följeslagare och hängivna. De andra Puranas beskriver också olika metoder medels vilka man kan dyrka halvgudarna, men Bhagavatam behandlar endast den Högsta Bhagavan. Dess inledningsvers (janmady asya yatah) överensstämmer med inledningsversen till Vedanta-sutra och antyder att Vyasadeva skriver direkt om den Absoluta Sanningen, alla utflödens källa. Eftersom Srimad-Bhagavatam inriktar sig på dyrkan av Gudomens Högsta Personlighet, Bhagavan Sri Krishna, kan man säga att den är höjd över Vedas karma-kanda-del (som behandlar offer för materiell vinning), dess jnana-kanda-del (som behandlar filosofiska frågor) samt dess upasana-kanda-del (som behandlar halvgudadyrkan). Srimad-Bhagavatam (1.2.6) själv definierar den högsta vägen på följande sätt: "Den religion, som utövas utan motiv, och utan materiella hinder, och som leder till extatisk gudskärlek, är den bästa, ty endast detta kan tillfredsställa självet."

Ibland kritiseras denna bhakti-väg, och man menar att den endast är till för dem som inte kan bedriva högre filosofiska studer. Men enligt Srimad Bhagavatam (1.2.12) måste verklig bhakti vara grundad på ett förverkligande av all vedisk litteratur (bhakti måste m a o utvecklas i enlighet med Vedanta-filosofin): "Den Absoluta Sanningen förverkligas av den vetgiriga lärjungen eller siaren, som har kunskap och som ej är fäst vid materiella ting p g a att han utfört hängiven tjänst och lyssnat till Vedanta-sutra."

George Hart skriver: "Bhagavata Purana är ett av de finaste verk om hängivenhet som någonsin skrivits, och enligt min mening är det endast andra skrifter på det indiska språket som kan jämställas med den." Man måste dock studera Srimad-Bhagavatam i ljuset av Vedanta-filosofin. Vedanta-sutra förklarar den Absoluta Sanningen genom oklanderlig logik och bevisföring, och Srimad-Bhagavatam är en fulländad kommentar till Vedanta-sutra. Professionella uppläsare av Srimad-Bhagavatam uppehåller sig vanligtvis vid rasa-lila-delen, vilken beskriver Krishnas berömda dans tillsammans med Vrindavanas ungmör. Om man tar ut denna del (tionde boken, kap 29-35) ur sammanhanget, blir den i själva verket ett hinder för förståelsen av Bhagavan Krishna och den vediska siddhantan.

Srimad-Bhagavatam börjar där Bhagavad-gita slutar. Bhagavad-gita försäkrar, att om man känner till Bhagavan Krishnas transcendentala uppenbarelse och gärningar, så kan man befrias från kretsloppet av födelse och död. Srimad-Bhagavatam börjar med erkännandet att Bhagavan Krishna är alla orsakers orsak, och sedan fortsätter den med att skildra Krishnas transcendentala lekar, från Hans framträdande till Hans försvinnande. Srimad-Bhagavatam betraktas därför som en fortsättning på Bhagavad-gita.

Srimad Bhgavatam förklarar, att Bhagavan Krishna är Vedas och Vedantas slutgiltiga mål. Eftersom endast Bhagavan Krishna uppvisar Gudomens alla fullständiga aspekter, befästes Han vara ursprunget till alla inkarnationer, inklusive alla Visnu-aspekter. Ete camsa-kalah pumsah krsnas tu bhagavan svayam - Bhagavan Krishna är summum bonum. Det är Bhagavatams härskande tema.

Satsvarupa dasa Gosvami: Vedisk Filosofi och Religion (1977)