Visar inlägg med etikett Herren Kapilas undervisning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Herren Kapilas undervisning. Visa alla inlägg

tisdag 8 april 2008

Herren Kapilas redogörelser för den gudshängivna tjänsten


Herren Kapila, Gudomens Personlighet, svarade: O ädla kvinna, det finns en mängd olika vägar för den gudshängivna tjänsten på basis av utövarnas olika egenskaper.

Ren hängiven tjänst i Krishnamedvetande är en och densamma, när det i ren gudshängiven tjänst inte finns några önskningar hos den gudshängivne, som han vill att Herren skall uppfylla. Men vanligtvis brukar folk börja utöva gudshängiven tjänst med ett speciellt önskemål i sikte. Enligt Bhagavad-gita finns det fyra kategorier av människor som tillgriper gudshängiven tjänst med orena motiv. En kategori av personer utgörs av dem som lider materiellt, och som närmar sig Gud för att försöka få lindring sitt lidande. Nästa kategori utgörs av dem som är i behov av pengar, och som närmar sig Gud för att be om Hans hjälp att förbättra sin ekonomiska situation. Andra personer, som inte lider eller behöver hjälp med pengar men istället söker kunskap för att kunna förstå den Absoluta Sanningen, påbörjar också gudshängiven tjänst, och slutligen finns det en grupp personer som när nyfikna och frågar efter den Högste Herrens natur. Faktum är att den gudshängivna tjäsntens väg är en enda utan någon motsvarighet, men den gudhsängivna tjänsten utövas på en mängd olika sätt beroende på den gudshängivnes förutsättningar.
S B 3.29.7

Sådan gudshängiven tjänst, som utövas av en person som är avundsam, högmodig, våldsam och ondsint och som är en separatist, anses befinna sig i mörkrets kvalitet.

För ren gudshängiven tjänst bör enda motivet vara att vilja behaga Gudomens Högsta Personlighet. Detta är egentligen inte något motiv, enär denna vilja utgör den levande varelsens rena tillstånd. I sitt betingade tillstånd bör den levande varelsen följa alla instruktioner från sin bona fide andlige mästare och överlämna sig till honom i sitt gudshängivna tjänande. Den andlige mästaren är en manifesterad representant för den Högste Herren, enär han mottar och vidarebefordrar Guds instruktioner som de är, genom lärjungekedjan. Att handla under en bona fide andlig mästares ledning med motivet att vilja behaga Gudomens Högsta Personlighet är ren gudshängiven tjänst. Men för den som har motiv för sin egen sinnesnjutnings skull, gestaltar sig den gudshängivna tjänsten på ett annat sätt. En sådan person kan bli våldsam, högmodig, avundsjuk och ondskefull, och hans intressen är helt skilda från Herrens.

Den som närmar sig den Högste Herren för att utöva hängiven tjänst till Honom, men som är stolt över sin egen personlighet, avundsjuk på andra eller hänmdlysten, befinner sig i vredens kvalitet. Han betraktar sig själv som den bästa bland gudshängivna. Gudshängiven tjänst som utförs med denna inställning är inte någon ren hängiven tjänst. Den är blandad och tillhör det allra lägsta slaget av tjänst, tamasah. Srila Visvanatha Cakravati Thakura rekommenderar att en vaisnava, som inte visar sig ha god karaktär, bör undvikas. En vaisnava är en person, som har godtagit Gudomens Högsta Personlighet som sitt livs yttersta mål, men den som inte är ren, utan fortfarande har andra motiv, är inte en vaisnava med förstklassig karaktär. En vaisnava utan rena motiv bör dock respekteras, enär han har godtagit den Högste Herren som sitt livs yttersta mål. Däremot bör man inte vara tillsammans med en vaisnava som befinner sig i okunnighetens kvalitet.
SB 3.29.8

Dyrkan av Gudsgestalterna i templet, utförd av en separatist i avsikt att erhålla materiell sinnesnjutning, berömmelse och rikedom, utgör hängivenhet i lidelsens kvalitet.

Ordet "separatist" måste tolkas med försiktighet. En separatist är en person som betraktar sina egna intresssen som skilda från den Högste Herrens. Blandat gudshängivna personer, eller gudshängivna i lidelsens och okunnighetens kvaliteter, tror att det är den Högste Herrens intresse att tillgodsose deras önskningar. Sådana gudshängivna personers intressen består i att försöka utvinna så mycket som möjligt av Gud i syfte att tillfredsställa sin egen sinnesnjutning. Sådan är separatistens mentalitet. Kännetecknande för ren hängiven tjänst är att den gudshängivnes inre sinne är sammanlänkat med den Högste Herrens inre sinne. En gudshängiven bör inte ha någon annan önskan än att utföra den Högstes önskningar. Detta är enhet med Gud. När en gudshängiven person har något intresse eller någon egen önskan, som skiljer sig från den Högste Herrens intressen, då har han en separatists mentalitet. När en så kallad gudshängiven person önskar sig något slag av materiell sinnesnjutning, utan att detta är sammanlänkat med den Högste Herrens intressen, eller när han önskar bli berömd eller rik genom att använda sig av Herrens nåd eller barmhärtighet, då befinner han sig i lidelsens kvalitet.
SB 3.29.9

När en gudshängiven person dyrkar Gudomens Högsta Personlighet och offrar frukterna av sina handlingar i syfte att frigöra sig från berusningen av sina fruktbärande handlingar, då är hans hängivenhet belägen i godhetens kvalitet.

Brahmaner, ksatriyer, vaisyer och sudrer jämte brahmacarier, grihasthas, vanacarier och sannyasier utgör medlemmarna i varnas och asramas åttafaldiga indelning, och i var och en av dessa indelningar finns det föreskrivna plikter, som man bör fullgöra för att tillfredsställa Gudomens Högsta Personlighet. När ens handlingar sker i enlighet med dessa plikter och och frukterna därav offras till den Högste Herren, kallas de för karmarpanam, plikter utförda för att tillfredsställa Herren. Om det finns någon berusning eller några brister i ett dylikt handlande, så blir det försonat genom detta sätt att offra. Men om denna offerhandling utföres i godhetens kvalitet i stället för i ren gudshängivenhet, då är intresset helt annat slag. Handlingarna i enlighet med de fyra asramas och de fyra varnas syftar till att gagna ens egna intressen. Dylika handlingar är belägna i godhetens kvalitet, och de kan inte räknas till samma kategori som ren gudshängiven tjänst. Rupa Gosvami har förklarat att ren gudshängiven tjänst är fri från alla materiella önskningar. Personliga eller materiella önskningar finns det ingen ursäkt för. Gudshängivna aktiviteter bör vara transcendentala till fruktbärande handlingar och empiriska filsofiska spekulationer. Ren gudshängiven tjänst är transcendental till alla materiella kvaliteter.

Gudshängiven tjänst utövad i okunnighetens, lidelsens och godhetens kvalitet kan indelas i åttioen olika kategorier. Det finns olika gudshängivna aktiviteter, exempelvis att höra, lovprisa, erinra sig, dyrka, frambära böner, utöva tjänst och att överlåta allt till Gud, och var och en av dessa aktiviteter kan indelas i tre kategorier med avseende på naturens tre kvaliteter. Hörandet kan vara i antingen i lidelsens, i okunnighetens eller i godhetens kvalitet. På samma sätt kan lovprisandet vara i lidelsens, okunnighetens eller i godhetens kvalitet, osv. Tre gånger nio är lika med tjugosju, och multiplicerat med tre ännu en gång blir det åttioett. Man måste överskrida all denna materiellt betingade hängivna tjänst för att lyckas nå stadiet för ren gudshängiven tjänst.
SB 3.29.10

Ren gudshängiven tjänst manifesteras när ens inre sinne genast attraheras av att höra det transcendentala namnet och egenskaperna tillhörande Gudomens Högsta Personlighet, som har Sitt säte i allas hjärtan. Denna gudshängivna extas flödar, utan att hindras av någon materiell omständighet, mot den Högste Herren, precis likt Ganges vatten, som på ett naturligt sätt rinner mot havet.

Grundprincipen för denna rena, oförfalskade gudshängivna tjänst utgöres av kärleken till Gud. Den Högste Herren är obesmittad av den materiella naturens kvaliteter. Han är av den anledningen tilldragande för den rene gudshängivne. Det är inte nödvändigt att sitta och meditera för att uppnå denna kärlek till Gud. Den rene gudshängivne befinner sig redan i ett transcendentalt tillstånd, och samhörigheten mellan den gudshängivne och Gudomens Högsta Personlighet är naturlig och liknas vid hur Ganges vatten rinner ned mot havet. Ganges vattenflöde kan man inte stoppas under några som helst förhållanden. På liknande sätt kan man ej under några som helst materiella förhållanden stoppa en ren gudshängiven persons kärlek till den Högste Gudens transcendentala namn, form och lekar.

En ren gudshängiven person utövar inte hängiven tjänst till Gudomens Personlighet av några speciella motiv, vare sig det gäller materilla eller andliga fördelar. Detta utgör det första tecknet på oförfalskad hängivenhet. Den gudshängivna tjänsten är avsedd för purusottama, Gudomens Högsta Personlighet, och inte för någon annan.

En ren gudshängiven person måste engagera sig i den gudshängivna tjänsten tjugofyra timmar om dygnet, utan avbrott. En ren gudshängivens liv är så utformat att han ägnar varje minut och varje sekund åt någon form av hängiven tjänst åt Gudomens Högsta Personlighet.
SB 3.29.11-12

Genom att nå upp till den högsta plattformen för gudshängiven tjänst i enlighet med vad Jag här förklarat, kan man övervinna inflytandet från den materiella naturens tre kvaliteter och bli belägen i samma transcendentala tillstånd som Herren Själv.

På samma sätt som Herren är oberörd av inflytandet från den materiella naturens tre kvaliteter, är även Hans rena hängivna oberörda. Den som inte påverkas av den materiella naturens tre kvaliteter, kallas för en befriad själ. eller brahma-bhuta-själ.

Det är en missuppfattning hos opersonlighetsanhängarna att tro att man kan dyrka Herren, eller Brahman, i vilken inbillad form som helst, och att man till slut kan sammansmälta med Brahmans utstrålning. Att sammansmälta med utstrålningen från den Högste Herrens kropp (Brahman) är naturligtvis också en form av befrielse. Denna form av befrielse, som kallas ekatva, godtas dock aldrig av någon gudshängiven person, enär han omedelbart uppnår kvalitativ enhet med Herren så så snart som han är belägen i gudshängiven tjänst. Denna kvalitativa likställdhet, som utgör slutresultatet av en personlig befrielse, uppnår den gudshängiven direkt. Han behöver inte göra några extra ansträngningar för att erhålla detta.
SB 3.29.14

En gudshängiven person måste utföra sina föreskrivna plikter, som är ärofulla, utan materiell vinning. Man bör stadigt utöva sina hängivna aktiviteter, utan att därvid utöva onödigt våld.

Även om den gudshängivne är nödsakad att bruka våld i viss mån, så bör detta inte ske i högre grad än nödvändigt. Ibland hör man någon ställa frågan:"Ni ber oss att låta bli att äta kött, men själva äter ni grönsaker. Innebär inte även ätandet av grönsaker att man utövar våld?" Svaret härpå är, att även ätandet av grönsaker innebär våldsutövning, ty vegetarianen utövar våld mot andra levande varelser, eftersom även växterna har liv. De icke gudshängivna dödar kor, getter och många andra djur i syfte att äta upp dem, och de gudshängivna, som är vegetarianer, dödar ävenledes, i det att de äter grönsaker. Det betydelsefulla, som står i denna vers, är att alla levande varelser är nödsakade att döda andra levande varelser, ty detta är naturens lag - jivo jivasya jivanam, den ena varelsen utgör föda åt den andra - men för människan gäller att hon inte skall utöva mer våld än nödvändigt.

Människan bör inte äta annan mat än sådan som offrats till Gudomens Högsta Personlighet. Man blir fri från alla syndfulla återverkningar genom att äta sådan mat som offrats till Yajna, Gudomens Högsta Personlighet. En gudshängiven person äter därför endast prasada, dvs mat som offrats till den Högste Herren. Krishna säger, att när en gudshängiven person offrar Honom mat från växtriket, så tackar Han ja till att äta denna mat. En gudshängiven person måste tillreda mat på grönsaker för att offra till Krishna. Om den Högste Herren hade önskat mat tillredd på kött, så skulle den gudshängivne offra kött, men Herren har inte uttryckt någon önskan om detta.

Vi är nödsakade att begå våldshandlingar, ty sådan är naturens lag. Vi bör emellertid inte utöva överdrivet våld, utan endast i den omfattning som Herren har gett tillstånd till. Vi kan inte undvika våld, så länge våra liv är betingade, men vi bör inte utöva mer våld än nöden kräver, eller än vad som anbefallts av Gudomens Högsta Personlighet.
SB 3.29.15


Den gudshängivne bör regelbundet beskåda Mina gestalter i templet, vidröra Mina lotusfötter, offra föremål som används för dyrkan och frambära böner. Han bör se allt ur godhetens kvalitet i en anda av försakelse, och betrakta varje levande varelse som ett andligt väsen.

Tempeldyrkan utgör en av den gudshängivnes plikter. Den rekommenderas speciellt för dem som är nybörjare, men inte heller de som är mera avancerade bör avstå från tempeldyrkan. Det är en viss skillnad på hur en nybörjare och den mer avancerade uppfattar Herrens närvaro i templet. Nybörjaren anser arca-vigraha (Gudsgestalten) vara askild från den ursprungliga Gudomens Personlighet. Han betraktar Gudsgestalten som en representant för den Högste Herren. En avancerad gudshängiven person godtar däremot Gudsgestalten i templet som Gudomens Högsta Personlighet. Han ser ingen skillnad mellan Herrens ursprungliga form och Gudsgestalten, dvs Herrens arca-form i templet. En gudshängiven med detta synsätt befinner sig på det högsta stadiet av bhava, kärlek till Gud, medan nybörjarens dyrkan i templet utförs som en rutinmässig plikt.

Dyrkan av Gudsgestalten i templet är en vad den gudshängivnes uppgifter. Han beger sig regelbundet till templet för att beskåda den vackert dekorerade Gudsgestalten, där han med vördnad och respekt vidrör Herrens lotusfötter och frambär böner och offergåvor, såsom frukt, blommor m m. För att göra framsteg i sin gudshängivna tjänst bör den gudshängivne dessutom se på alla andra levande varelser som andliga gnistor, utgörande eviga beståndsdelar av den Högste Herren. Den gudshängivne måste respektera alla varelser, som har ett förhållande till Gud. Eftersom varenda levanade varelse urpsrungligen har ett förhållande till Gud som en evig beståndsdel av Honom, bör den gudshängivne försöka se alla levande varelser som andligt jämställda. Om den gudshängivne inte kan se varenda levande varelse som en evig beståndsdel av den Högste Herren anses han vara en prakrita-bhakta, en materialistisk gudshängiven.

Trots att den gudshängivne anser att alla levande varelser är jämställda i den andliga tillvaron, är han inte intresserad av att var tillsammans med vem som helst. Bara för att tigern är en evig beståndsdel av den Högste Herren och har ett andligt förhållande till Honom, innebär detta inte att omfamnar en tiger. Vi bör enbart umgås med sådana personer som har utvecklat Krishnamedvetande.

Vi bör visa speciell aktning för och bistå alla personer som är framskridna i Krishnamedvetande. Alla andra levande varelser är visserligen också eviga beståndsdelar av den Högste Herren, men eftersom deras medvetande är täckt och inte utvecklats i Krishnamedvetande, bör vi avstå från att umgås med dem.

Man måste utöva den gudshängivna tjänsten med stort tålamod. Man bör inte ge upp den gudshängivna tjänsten därför att man gjort några misslyckade försök. Man måste fortsätta. Tålmodigheten är nödvändig för att stärka sin tillit till Herren: "Krishna kommer helt visst att godta mig eftersom jag utövar gudshängiven tjänst." Man behöver blott utöva den gudshängivna tjänsten i enlighet med reglerna och föreskrifterna för att vara säker på att lyckas.
SB 3.29.16

En ren gudshängiven person bör vid sin utövning av gudshängiven tjänst visa största respekt gentemot sin andlige mästare och mot alla acaryer. Han bör känna medlidande med alla fattiga och bli vän med alla personer som är hans jämlikar, men alla hans aktiviteter bör utföras under reglerade former och under sinneskontroll.

Man bör dyka en acarya, en andlig mästare som känner tingen som de är. Den andlige mästaren måste tillhöra lärjungekedjan från Krishna. De föregående andliga mästarna utgöres av den nuvarande läromästarens läromästare, dennes läromästare och så vidare bakåt i tiden, vilka tillsammans bildar en lärjungesuccession av acaryer.

Det rekommenderas i denna vers att man bör visa alla acaryer största respekt. Att anse att vaisnaver, de gudshängivna, tillhör en viss klass eller ett visst samfund att acaryer är vanliga personer eller att Gudsgestalten i templet endast är ett förmål gjort av sten, trä eller metall, fördömes helt. En gudshängiven person bör dessutom visa medlidande gentemot de fattiga. Detta medlidande syftar inte på dem som är fattiga i materiellt avseende. Enligt andligt betraktelsesätt är man fattig om man inte har Krishnamedvetande. En person kan vara mycket rik i materiellt hänseende, men om han saknar Krishnamedvetande, så är han att betrakta som fattig. Å andra sidan brukar många acaryer, exempelvis Rupa Gosvami och Sanatana Gosvami, varje natt sova under ett träd. Ytligt sett föreföll de vara ytterst fattiga, men av deras skrifter inser vi att de i sitt andliga liv var rikast av alla personligheter.

En gudshängiven person visar medlidande gentemot de fattiga själar, som önskar erhålla andlig kunskap, genom att ge dem upplysning, så att de kan upphöjas till Krishnamedvetandets plattfom. Detta utgör en av den gudshängivnes plikter. Man bör också bli vän med alla personer, som står på samma nivå som han själv, eller besitter samma förståelse som han själv. För en gudshängiven person finns det ingen mening med att stifta bekantskap med vanliga personer. Han bör söka sina vänner bland andra gudshängivna så att de, genom att tala med varandra, kan hjälpa varandra att göra ytterligare framsteg på den andliga förståelsens väg. Detta kallas för ista-gosthi. Vänskap bör knytas mellan personer med gemensamma intressen och lika uppfattning. Den gudshängivne bör undvika personer med dålig karaktär. Även den som är en vaisnava, eller en av Krishnas hängivna, bör undvikas, om hans karaktär inte är föredömlig.
SB 3.29.17

En gudshängiven person bör alltid söka höra om andliga ämnen och bör alltid använda sin tid till att sjunga Guds heliga namn. Han bör alltid ha ett rättframt och okonstlat uppträdande, och trots att han inte är avundsam utan vänlig mot alla, bör han dessutom undvika sällskap med personer som inte är utvecklade i andligt avseende.

För att kunna göra framsteg i andlig förståelse måste man höra den andliga kunskapen förklaras av en auktoritativ källa. Man kan förstå innebörden av andligt liv genom att strängt följa de reglerande principerna och genom att utöva sinneskontroll. För att uppnå sinneskontroll är de nödvändigt att man inte utövar våld och att man är sanningsenlig, låter bli att stjäla, avstår från sexuellt leverne och endast äger så mycket som är absolut nödvändigt för att hålla kropp och själ samman. Man bör inte äta mer än nödvändigt och ej heller samla på sig mera tillhörigheter än nödvändigt. Vidare bör man inte i nödan tala med vanligt folk, och man bör inte följa regler och föreskrifter för andligt liv utan att veta varför. Man bör följa dessa regler och föreskrifter i syfte att kunna göra verkliga framsteg i andligt liv. I Bhagavad-gita anges arton olika kvalifikationer, bland dem enkelhet. Man bör vara fri från högmod, man bör inte fordra onödig respekt från andra personer och man bör inte använda våld. Man bör vara tolerant och enkel, man bör godta den andliga mästaren och man bör kontrollera sina sinnen. Vidare bör man höra från en tillförlitlig källa, hur man gör framsteg i andligt liv. Dylika instruktioner bör man tillägna sig från en acarya.

Speciellt nämns här nama-sankirtana ca, dvs man bör sjunga Guds heliga namn - Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare / Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare - antingen för sig själv eller tillsammans med andra. Herren Caitanya har speciellt framhållit vikten av att sjunga Guds heliga namn som den grundläggande principen för ett andligt framåtskridande.

En gudshängiven person bör inte ha några själviska baktankar. Dessutom bör han undvika sällskap med personer, som inte gör några framsteg i andligt liv. Ett annat ord här är arya. Arier är sådana personer som gör framsteg i såväl i kunskapen om Krishnamedvetande som i materiellt välstånd. Skillnaden mellan en arya och en icke arya, dvs mellan en sura och en asura, består i det andliga framåtskridanet. Umgänge med personer, som inte är andligen utvecklade, är förbjudet.

En gudshängiven bör inte yvas över det han uträttar. En gudshängiven kännetecknas av att vara anspråkslös och ödmjuk. Även om den gudshängivne är mycket andligt framskriden, förblir han anspråkslös och ödmjuk, såsom Kaviraja Gosvami och alla övriga vaisnaver har lärt oss genom sina egna exempel. Man bör inte bli högmodig eller uppblåst. Om man beaktar dessa ting kommer man helt säkert att göra framsteg i andligt liv.
SB 3.29.18

När man blivit fullt kvalificerad genom att erhålla alla dessa transcendentala egenskaper och ens medvetande sålunda blivit fullständigt renat, då blir man omedelbart attraherad till Mig genom att blott får höra Mitt namn eller höra talas om Mina transcendentala egenskaper.

En persom blir fullt utrustad med alla transcendentala egenskaper genom att efterfölja alla regler och anvisningar som finns angivna i olika uppenbarade skrifter. Vi har genom vår kontakt med den materiella naturen utvecklat olika ogynnsamma egenskaper, men genom att följa ovanämnda metod kan vi göra oss fria från denna besmittelse.
SB 3.29.19

Jag finns närvarande i varenda levande varelse i form av Översjälen. Om någon förnekar eller underlåter att se denna allestädes närvarande Översjäl, men ändå ägnar sig åt att dyrka Gudsgestalten i templet, så är detta enbart ett efterhärmande.

Med ett rent medvetande, eller med Krishnamedvetande, kan man se Krishnas närvaro överallt. Om man därför endast ägnar sig åt dyrkan av Gudsgestalten i templet, utan att ta hänsyn till andra levande varelser, då befinner man sig på en materiell plattform som utgör det lägsta planet för utövning av gudshängiven tjänst. En gudshängiven person bör försöka förstå allting i förhållande till Krishna och försöka att tjäna allt i denna anda. Att tjäna allt innebär att engagera allt i Krishnas tjänst.
SB 3.29.21

Den som dyrkar Gudsgestalten i templet men inte vet att den Högste Herren, i form av Paramatma, befinner Sig i varenda levande varelses hjärta, måste befinna sig i okunnighet och kan jämföras med en person som lägger sina offergåvor i askan.

Det står här tydligt och klart att Gudomens Högsta Personlighet, i Sin fullständiga utvidgning i form av Översjälen, är närvarnade i alla levande varelser. Om man blott intresserar sig för riterna i templet, i kyrkan eller i moskén, utan denna grundläggande kunskap om Guds allestädes närvaro, så är detta jämförbart med att man offrar smöret i askan istället för i elden. En gudshängiven person bör med andra ord inte bortse från någon levande varelse. Den gudshängiven måste veta att Gud finns närvarande i varenda levande varelse, till och med i det minsta lilla kryp, och därför så måste varenda levande varelse behandlas väl och inte utsättas för något våld. I dagens civiliserade samhälle håller man sig med regelrätta slakthus, vilka understöds av vissa religiösa principer. Alla så kallade framsteg i den mänskliga civilisationen, såväl andliga som materiella, som görs utan kunskap om Guds närvaro i varje levande varelse, sker i okunnighetens kvalitet.

SB 3.29.22

Den som frambär sin respektfulla vördnad till Mig, men är avundsjuk på andras kroppar och av den anledningen är en separatist, kommer aldrig att få frid i sitt sinne, på grund av sitt fientliga beteende gentemot andra levande varelser.

Den som avundas eller är fientlgt sinnad mot andra erfar aldrig någon lycka. En gudshängiven persons betraktelsesätt måste därför vara perfekt. Han bör vara likgiltig för olikheter hos olika kroppar och endast se närvaron av den Högste Herrens beståndsdel i dessa, jämte Herren Själv i Hans fullständiga utvidgning i form av Översjälen. Detta är en ren gudshängiven persons betraktelsesätt. Det kroppsliga utseendet hos en viss typ av levande varelser fäster en gudshängiven person inte något avseende vid.

I denna vers står det att Herren alltid är angelägen om att befria de betingade själarna, som har varit fångar i materiella kroppar. De gudshängivna har till uppgift att överbringa Herrens budskap eller önskan till dessa betingade själar och upplysa dem om Krishnamedvetande. De kan därigenom upphöjas till ett transcendentalt, andligt liv, varvid deras liv blir framgångsrika. Detta är naturligtvis inte möjligt för de varelser som lever på ett lägre stadium än människan, men för alla människor består dock denna möjlighet att få bli upplysta av Krishnamedvetande. Levande varelser på en lägre nivå än människan kan dock genom andra metoder upphöjas till Krishnamedvetande. Sivananda Sena, som var en stor hängiven till Herren Caitanya, befriade till exempel sin hund genom att ge den prasada. Genom utdelning av prasada, dvs återstoden av den mat som offrats till Herren, ges till och med den okunniga folkmassan och djuren en chans att höja sig upp till Krishnamedvetande.
SB 3.29.23

söndag 6 april 2008

Herren Kapilas instruktioner rörande hängiven tjänst Del 2


Den gudshängivne bör först koncentrera sitt inre sinne på Herrens lotusfötter, som är utsmyckade med olika märken, nämligen en åskvigg, en elefantpåk, en flagga och en lotusblommar. Glansen från tårnas vackra, rödfärgade naglar liknar månens kretslopp och skingrar det tjocka töcknet i ens hjärta.

En konkret beskrivning av Guds eviga form lämnas här. När en yogi betraktar märkena under Herrens fotsulor och den bländande glansen från Hans tånaglar, då kan man blir fri från okunnighetens mörker i det materiella livet. Denna befrielse kan man inte erhålla genom spekulativt tänkande, utan genom att se ljuset som emanerar från Herrens glänsande tånaglar.
SB 3.28.21



Den välsignade Siva blir än mer välsignad genom att på sitt huvud bära Ganges heliga vatten, som har sin källa i det vatten, som tvättade Herrens lotusfötter. Guds lotusfötter agerar liksom åskviggar som är utslungade för att krossa berget av de synder, som den mediterande gudshängivne lagrat i sitt inre sinne. Man bör därför meditera mycket länge på Herrens lotusfötter.

Den Högste Guden är Krishna, och alla andra, inklusive Herren Siva och Herren Brahma - för att nu inte nämna alla övriga halvgudar - är tjänare till Krishna. Herren Siva är mäktig, enär han mottar Ganges heliga vatten på sitt huvd. Detta vatten har sitt ursprung i det vatten som tvättar Herren Visnus fötter.

En annan viktig punkt i denna vers är att den betingade själens inre sinne, på grund av sin kontakt med den materiella energien sedan urminnes tid, innehåller högar av orenhet i form av önskningar om att få härska över den materiella naturen. Dessa högar av orenheter liknar ett berg, men ett berg kan söndersmulas om det träffas av en åskvigg. Meditation på Herrens lotusfötter verkar som en åskvigg mot berget av orenheter i det inre sinnet hos en yogi. De gudshängivna är så starkt fixerade vid Herrens lotusfötter, att de inte tänker på något annat. Ett förhållande till Hans lotusfötter kan till och med stärka Sivas storhet, för att nu inte tala om vilken inverkan ett sådant förhållande kan ha på vanliga levande varelser.
SB 3.28.22


I sitt hjärta bör yogin fixera Laksmis aktiviteter. Laksmi är lyckans gudinna och dyrkas av alla halvgudar och är mor till den högsta personen, Brahma. Man ser henne alltid i färd med att massera benen och låren på den transcendentale Herren, som hon omsorgsfullt tjänar på detta sätt.

SB 3.28.23

Därfter bör yogin fästa sitt inre sinne i meditation på den Högsta Personliga Gudomens lår, i vilka all energi finns lagrad. Herrens lår är blåvita, likt linblommans lyster, och de synes var mycket välformade, när Herren bärs på Garudas skuldror. Yogin bör ävenledes meditera på Herrens runda höfter, som omsluts av ett bälte, vilket vilar på ett gult sidenkläde av utsökt kvalitet som sträcker sig ända ned till Hans vrister.

Gudsgestalten i templet, som kallas arca-vigraha, mosvarar precis beskrivningen på Herrens transcendentala form. Oftast är nedre delen på denna gestalt täckt av gult siden. Detta är Vaikuntha-klädseln, dvs den klädsel som Herren bär i den andliga rymden.
SB 3.28.24



Yogin bör därefter meditera på Hans månliknande navel, mittpunkten på Hans buk. Ur Hans navel, som utgör hela universums grundval, spirade lotusstjälken som innehåller alla olika planetsystem. Lotusen är Brahmas, den först skapade varelsens, hemvist. På samma sätt bör yogin koncentrera sitt inre sinne på Herrens bröstvårtor, som liknar ett par ytterst utsökta smaragder, men som förefaller vitaktiga på grund av utstrålningen från de mjölkvita pärlhalsbanden som pryder Hans bröst.

Yogin tillrådes att som nästa meditationsföremål välja Herrens navel, som är grunden för hela den materiella skapelsen. I Brahma-samhita står det förklarat att varje del av Guds kropp besitter samma förmågor som var ch en av de övriga kroppsdelarna. Hans olika kroppsdelar är inte betingade, eftersom dessa är av andlig natur. Varje organ i Hans transcendentala kropp kan fungera som vilket som helst av övriga organ. Hans buk är grundvalen för alla planetsystem. Brahma innehar posten som alla planetsystemens skapare, men hans skapande energi alstras ur Herrens buk. Alla skapande funktioner i universum har alltid en direkt sammanbindande länk med Gud.
SB 3.28.25



Yogin bör sedan meditera på den Högsta Personliga Gudomens bröst, gudinnan Maha-Laksmis boning. Herrens bröst är källan till all transcendental glädje för det inre sinnet och fyllt av allt, som tillfredsställer ögonen. Yogin bör därefter koncentrera sitt inre sinne på den Personliga Gudomens hals, som beundras av hela unversum. Herrens hals förhöjer skönheten hos Kaustubha-juvelen, som hänger på Hans bröst.

I Upanisaderna förklaras det att Guds olika energier verkar för att skapa, vidmakthålla och förinta. Dessa olika slag av ofattbar energi finns lagrad i Herrens bröst. Som folk vanligtvis brukar säga: Gud är allsmäktig. Denna makt representeras av Maha-Laksmi, som är reservoaren till alla eneriger och befinner sig på Herrens bröst.

Det står här skrivet att Herrens hals förhöjer Kaustubha-juvelens skönhet i stället för tvärtom. Ädelstenen blir vackrare, därför att den sitter på Herrens hals. Yogin rekommenderas därför att meditera på denna hals. Guds transcendentala form kan vara föremål för meditation, antingen i det inre sinnet eller uppställd i templet som en "staty", dekorerad på ett sådant sätt, att alla kan meditera på den. Tempeldyrkan är därför avsedd för sådana personer, som inte är så avancerade att de kan meditera direkt på Herrens form i sitt inre sinne. Det är ingen skillnad mellan att se Herrens gestalt i templet och att direkt se Hans transcendentala form. Dessa två sätt är likvärdiga. Herrens form utgör objektet, såväl när man hör som när man ser eller mediterar. Det är inte tal om någon tomhet eller något opersonligt väsen. Gud kan skänka Sin väsignelse i form av transcendental glädje såväl åt tempelbesökaren som åt den mediterande yogin eller åt den som hör talas om Herren transcendentala form från de uppenbarade skrifterna, som exempelvis Srimad-Bhagavatam och Bhagavad-gita.
SB 3.28.26

Vidare bör yogin meditera på Herrens fyra armar, vilka är ursprungskällan till all makt hos halvgudarna, som styr den materiella naturens olika funktioner. Därefter bör yogin koncentrera sitt inre sinne på de skinande smycken, som blev blankpolerade då berget Mandara roterade. Han bör också på vederbörligt sätt meditera på Herrens diskus, Sudarsana cakra, som består av ett tusen ekrar och har ett bländande sken, samt ävenledes på snäckan, som liknar en svan i Hans lotuslika hand.

Alla olika avdelningar för lag och ordning emanerar från den Högsta Personliga Gudomens armar. För lag och ordning i universum svarar olika halvgudar och deras makt sägs i denna vers emanera från Herrens armar.
SB 3.28.27

Yogin bör meditera på Hans klubba, som benämns Kaumodaki och är Honom mycket kär. Denna klubba krossar demonerna, som alltid är fientligt sinnade soldater, och den är nedsölad med deras blod. Han bör också koncentrera sitt inre sinne på den vackra girlanden runt Herrens hals, vilken alltid är omgiven av humlor med deras angenäma, surrande ljud. Vidare bör han meditera på pärlhalsbandet runt Herrens hals, vilket anses representera alla rena levande varelser, som ständigt är engagerade i Hans tjänst.

Här står skrivet att den levande varelsen bör lära känna sin naturliga position. Två olika sorters levande varelser står omnämnda i denna vers. Den ena sorten kallas för arati (fiender). De, som räknas till denna grupp, vill inte lära känna den Högsta Personliga Gudomens lekar. Herren uppenbarar sig för dem med Sin fruktansvärda klubba i handen, vilken alltid är nedsölad av blodfläckar från Hans dödande av demoner. Demonerna är också söner till Gudomens Högsta Personlighet. Enligt Bhagavad-gita är alla levande varelser i alla olika livsarter söner till Gudomens Högsta Personlighet. Det finns emellertid två olika klasser av levande varelser, vilka handlar på två olika sätt.
SB 3.28.28


Yogin bör sedan meditera på Herrens lotusliknande ansikte, enär Han framträder i Sina olika former i den här världen på grund av medlidande med de ängsliga gudshängivna . Hans näsa är framträdande och Hans kristallklara kinder lyses upp av det dallrande skenet från Hans glittrande, krokodilformade örringar.

Herren nedstiger i den materilla världen på grund av det djupa medlidande Han känner för Sina hängivna. Det finns två olika anledningar till Herrens uppenbarelse eller inkarnation i den materiella världen. Närhelst det uppstår någon avvikelse i utövningen av de religiösa principerna och irreligionen tar överhanden, då nedstiger Herren på jorden för att skydda de gudshängivna och förgöra de icke gudshängivna. När Han uppenbarar Sig, så är det i första hand för att ge tröst åt Sina hängivna. Han behöver dock inte komma Själv i egen person för att tillintetgöra demonerna, ty Han har många agenter. Även den yttre energien, maya, äger tillräcklig makt att döda dem. Men när Han kommer Själv för att visa Sitt medlidande med Sina hängivna, då är det självklart att Han också dödar de icke gudshängivna. Herren uppenbarar Sig i den speciella form, som en viss gudshängiven person tycker mest om. Det finns miljontals olika former av Gud, men de utgör alla en enda Absolut form. Men en del gudshängivna personer vill se Honom i form av Radha och Krishna, andra föredrar Honom som Sita och Ramacandra eller som Laksmi-Narayana, medan andra återigen vill se Honom som den fyrarmade Narayana, Vasudeva. Herren har ett oräkneligt antal olika former, och Han uppenbarar Sig i den speciella form, som den gudshängivne föredrar. Yogin rekommenderas att meditera på sådana former som godkänts av de gudshängivna. En yogi kan kan inte själv inbilla sig någon form för meditation. Yogi betyder hängiven person. Sådana yogier, som inte är riktigt rena gudshängivna, bör följa i de rena gudshängivnas fotspår.
SB 3.28.29

Därefter bör yogin meditera på Herrens vackra ansikte, som prydes av lockigt hår och förskönas av de lotusliknande ögonen och av ögonbrynens dansande rörelser. En lotusblomma omgiven svärmande bin och ett par simmande fiskar skulle överskuggas av detta ansiktes skönhet.

SB 3.28.30

Alla yogier bör meditera med full hängivenhet på de medlidsamma blickar, som Herren ideligen kastar, enär dessa blickar lindrar de allra värsta slag av de trefaldiga lidanden som Hans hängivna utsätts för. Hans blickar, åtföljda av ett kärleksfullt leende, flödar av Hans nåd.

Så länge som man befinner sig i det betingade livstillståndet i den materiella kroppen, är det helt naturligt att man får lida av oro och andra kval. Man kan inte komma undan den materiella energiens inflytande, inte ens om man befinner sig på det transcendentala planet. Ibland infinner sig störningar, men den gudshängivnes lidanden och oro mildras omedelbart, när han tänker på den Högste Personliga Gudomens underbart vackra gestalt eller på Hans leende ansikte. Herren visar Sin ynnest åt Sina hängivna på ett oräkneligt antal sätt, och den största uppenbarelsen av Hans nåd är Hans leende ansikte, som präglas av fullt medlidande med de rena hängivna.
SB 3.28.31

Likaledes bör en yogi meditera på Herren Sri Haris högst välvilliga leende, vilket torkar bort oceanen av tårar hos dem som känner gränslös sorg och bugar sig ned inför honom. Yogin bör ävenledes meditera på Herrens vävlda ögonbryn, som manifesteras genom Hans inre energi i syfte att för vismännens bästa charma guden över all sexualitet.

Hela universum är fullt av lidanden. Därför så är invånarna i vår materiella värld alltid i färd med att fälla tårar på grund av djup bedrövelse. Det finns en hel ocean av dessa tårar, men för den, som överlämnar sig till Gudomens Högsta Personlighet, torkar oceanen av tårar genast upp. Men behöver blott se den Högste Herrens tilltalande leende.

I denna vers står det att Herrens charmfulla ögonbryn är så förtrollande, att de får en att glömma allt behag från sinnesnjutning. De betingade själarna är fjättrade i den materiella tillvaron, emedan de låter sig fångas av sinnesnjutningens behag, i all synnerhet sexlivets behag. den Högsta Personliga Gudomens charmfulla ögonbryn skyddar alla vismän och gudshängivna från att låta sig förledas av materiell lusta och sexuell njutning.
SB 3.28.32



Med hängivenhet indränkt i kärlek och tillgivenhet bör yogin i sitt hjärtas allra innersta vrå meditera på Herren Visnus skratt. Visnus skratt är så tilldragande, att man med lätthet kan meditera därpå. När den Högste Herren skrattar, kan man se Hans små tänder, som liknar jasminknoppar, som blivit rödaktiga av glansen från Hans läppar. När yogin en gång hängett sitt inre sinne åt att meditera på detta, bör han inte önska att få se någonting annat.

Det står rekommenderat här, att yogin bör visualisera Herrens skratt efter det han studerat Hans leende mycket omsorgsfullt. Alla dessa speciella beskrivningar av meditation på leendet, skrattet, ansiktet, läpparna och tänderna, visar att slutsatsen måste vara att Gud inte är opersonlig. Det förklaras här att man bör meditera på Visnus skratt eller leende. Det finns ingen annan aktivitet som kan rena den gudshängivnes hjärta fullständigt. Om en yogi lyckas med att placera Herrens vackra ansikte i sitt hjärtas innersta vrår, då kommer han att känna sig helt nöjd. Med andra ord kan den materiella naturens lockelser inte längre störa en, när man blivit helt absorberad i att inom sig själv beskåda Guds skönhet.
SB 3.28.33


Genom attt följa denna utstakade väg utvecklar yogin gradvis ren kärlek till Gudomens Högsta Personlighet, Hari. När han gjort framsteg i gudshängiven tjänst kommer håren att resa sig på hans kropp på grund av omåttliga glädjekänslor, och han kommer att oavbrutet bada i en ström av tårar, förorsakade av intensiv kärlek. Gradvis kommer även hans inre sinne, som han använde som ett hjälpmedel i syfte att dra till sig Herren på samma sätt som man lockar till sig en fisk med hjälp av en metkrok, att dra sig undan från alla materiella aktiviteter.

Här står det klart och tydligt nämnt att meditation, som är en handling som utförs av det inre sinnet, inte är det fulländade stadiet för samadhi, eller absorption. I början är det inre sinnet sysselsatt med att dra till sig den Högsta Personliga Gudomens form, men i de högre stadierna är det inte frågan om att använda det inre sinnet. Genom att rena sina sinnen vänjer sig den gudshängivne vid att tjäna den Högste Herren. Tillämpningen av yoga-principerna för meditation krävs med andra ord så länge som man inte befinner sig på plattformen för ren gudshängiven tjänst. Det inre sinnet används för att rena de yttre sinnena, men när de yttre sinnena blivit renade genom meditation, då behöver man inte sitta på en avskild plats och föska meditera på Herrens form. Man blir så invand, att man automatiskt ägnar sig åt personlig tjänst till Herren. När man tvingar sitt inre sinne till koncentration på Guds form, kallas detta för nirbija-yoga , eller livlös yoga, enär yogin härvidlag inte automatiskt utövar personlig, gudshängiven tjänst. Då han däremot konstant tänker på Gud, kallas detta för sabija-yoga, eller levande yoga. Man måste höja sig upp till plattformen för levande yoga.

SB 3.28.34

När det inre sinnet sålunda blivit fullständigt fritt från all materiell besmittelse och lösgjorts från alla materiella intressen, liknar det ljuslågan i en lampa. Vid den tidpunkten är det inre sinnet verkligt förenat med den Högste Herren och upplevs som ett med Honom, enär det är fritt från flödet av all växelverkan från den materiella naturens kvaliteter.

I den materiella tillvaron utmärks det inre sinnets aktiviteter av att antingen godtaga eller förkasta. Så länge som man befinner sig i ett materiellt medvetande, måste man med våld öva upp det inre sinnet till att godta meditation på Gudomens Högsta Personlighet, men när man verkligen lyckats med att höja sig upp till plattformen för kärlek till den Högste Herren, då blir ens inre sinne automatiskt absorberat i tanken på Gud. I denna position har en yogi inget annat i sina tankar än att få tjäna Gud. Detta sammanlänkande av det inre sinnet med den Högsta Personliga Gudomens önskningar kallas för nirvana, eller att låta sitt inre sinne bli ett med den Högste Herren.

Mayavada-filosoferna kan inte förstå detta. De tror att enheten nödvändigtvis kräver förlust av individualiteten. Enligt Bhagavad-gita finner vi emellertid, att så verkligen inte är fallet. När det inre sinnet blivit fullständigt renat i kärlek till Gud, då blir ens inre sinne samma inre sinne som hos Gudomens Högsta Personlighet. Vid den tidpunkten agerar inte det inre sinnet avskilt, och ej heller agerar det utan att vara besjälat av önskan om att få uppfylla Herrens önskningar. Den befriade individuella själen utför ingen annan aktivietet än att söka uppfylla Herrens önskningar.

SB 3.28.35

När det inre sinnet sålunda uppnår det högsta transcendentala tillståndet, lösgörs det från alla materiella återverkningar och blir beläget i sin egen salighet, transcendentalt till all materiell uppfattning av lycka och olycka. Vid den tidpunkten inser yogin sannningen om sitt förhållande till Gudomens Högsta Personlighet. Han upptäcker då att njutning och lidande, likväl som deras inbördes växelverkan, vilket han ansåg höra samman med hans eget själv, i verkligeten beror på det falska egot, som är en produkt av okunnighet.

Glömskan av ens förhållande till Gudomens Högsta Personlighet är en produkt av okunnighet. genom utövning av yoga kan man utplåna denna okunnighet som består i att man tror om sig själv, att man är oberoende av den Högste Herren. Ens verkliga förhållande utgöres av ett evigt kärleksförhållande till Gud. Den levande varelsens uppgift är att utöva transcendental tjänst i kärlek till Herren. Glömskan av detta sälla förhållande kallas för okunnighet, och okunnigheten påverkas man och styrs av den materiella naturens tre kvaliteter, vilket får en att tro sig själv vara den som är njutaren. När den gudshängivne blivit renad i sitt inre sinne och inser att hans inre sinne måste sammanlänkas med en Högsta Personliga Gudomens önskningar, då har han nått transcendental fulländning, som är bortom föreställningen om materiell lycka och olycka.

Så länge som man handlar för sin egen räkning är man underkastad den materiella föreställningen om så kallad lycka och olycka. I själva verket existerar det inte någon lycka på detta plan. Precis på samma sätt som att det inte finns någon lycka i en galen persons handlingar, är även sinnets självpåhittade föreställningar om lycka och olycka när det gäller materiella företeelser falska. I själva verket innebär alla materiella företeelser lidande.

SB 3.28.36

Eftersom den fullkomligt förverkligade själen har funnit sin verkliga identiet har han inte något medvetande om hur hans materiella kropp rör sig eller handlar, precis likt en berusad person, som inte vet om han har några kläder på sig eller inte.

En sådan person, vars inre sinne är helt sammanlänkat med den Högsta Personliga Gudomens önskningar och som till hundra procent ägnar sig åt gudshängiven tjänst, glömmer bort sin materiella kropps behov.

SB 3.28.37

En sådan befriad yogis materiella kropp jämte alla dess sinnen tas om hand av Gudomens Högsta Personlighet, och den fungerar ända till dess att den har avslutat sina bestämda aktiviteter. En befriade gudshängiven person, som är medveten om sin naturliga position och på så sätt befinner sig i samadhi, det högsta och mest fulländade tillståndet i yoga, godtar inga biprodukter från sin materiella kropp som tillhörande honom själv. Han jämställer sålunda sina kroppsliga aktiviteter med en kropp som agerar i drömmen.

SB 3.28.38

På grund av affektionen för sin familj och för sitt välstånd, godtar man en son och en viss summa pengar som sin egendom, och på grund av tillgivenheten för sin materiella kropp, tror man att denna tillhör en själv. Men den befriade själen har förstått, att han själv och hans materiella kropp inte är samma sak, på samma vis som man i praktiken kan förstå att ens familj och ens välstånd är skilt från en själv.

Vi gör anspråk på den materiella kroppen på grund av vår affektion för den. Jag säger att det är "min " kropp. Sedan utvidgar jag detta ägandemedvetande och säger "det är min hand, min fot", och vidare"det är mitt bankkonto, in son, min dotter". Men i verkligheten vet jag att sonen och pengarna är skilda från mig. Det förhåller sig likadant med kroppen. Jag är skild från min kropp. Det är något man måste söka förstå. Genom att erhålla denna kunskap genom gudshängivet tjänande, dvs genom Krishnamedvetande, kan man bli en befriad själ.

SB 3.28.39

måndag 31 mars 2008

Herren Kapilas instruktioner angående hängiven tjänst


Gudomens Personlighet sade: Kära moder, o du konungadotter, Jag skall nu beskriva yoga-systemet för dig,vars syfte är att kunna koncentrera det inre sinnet. Genom att praktisera detta system kan man bli glädjefylld och steg för steg göra framsteg på den Absoluta Sanningens väg.

Den yoga-metod, som Herren Kapiladeva kommer att beskriva i detta kapitel är auktoriserad och ett rättesnöre,varför dessa instruktioner bör följas mycket noga.Till att börja med säger Herren att man genom utövning av yoga kan göra framsteg i förståelsen av den Absoluta Sanningen, Gudomens Högsta Personlighet.

Här i denna vers står det skrivet att man kan bli lycklig om följer yoga-systemet. Ett framgångsrikt resultat av yoga-utövning utgörs inte av någon form av förvärvad mystisk makt, utan kännetecknas istället av frihet från alla materiella strävanden för upprättandet av ens naturliga position. Detta sistnämnda är det slutgiltiga målet för yoga utövande.
SB 3.28.1

Man bör fullgöra sina föreskrivna plikter enligt egen bästa förmåga och undvika att utföra sådana plikter som man inte har fått sig förelagda. Man bör vara nöjd med det man förtjänar tack vare Guds nåd och man bör dyrka en andlig mästares lotusfötter.

Här i denna vers finns det många viktiga ord, som borde förklaras mera ingående, men vi skall endast i korthet beröra de viktigaste aspekterna på varje ord. Det sista konstaterandet i versen är atmavic-caranarcanam. Atma-vit betyder en självförverkligad själ eller en bona fide andlig mästare. Endast om man är självförverkligad och känner till sitt förhållande till Översjälen kan man vara en bona fide andlig läromästare. Här står det rekommenderat, att man bör uppsöka en bona fide andlig mästare och överlämna sig till honom (arcanam), ty genom att fråga honom och dyrka honom kan man lära sig andliga aktiviteter.

Den första rekommendationen är sva-dharmacaranam. Det finns många olika föreskrivna plikter för oss så länge som vi är i besittning av våra materiella kroppar. Dessa plikter finns uppdelade i ett system bestående av fyra samhällsordningar: brahmana, ksatriya, vaisya och sudra. Plikterna inom dessa dharmacaranam innebär att man med trofasthet och med största omsorg måste fullgöra de föreskrivna plikter, som gäller för den speciella samhällsordning man tillhör. Man bör inte godta andras plikter. Om man är född i sett visst samhälle eller i en viss samhällsgrupp,bör man utföra de plikter, som föreskrivs för denna speciellagrupp.Om man emellertid blir så lyckligt lottad, att man upphöjer sig till den andliga plattformen, då är ens sva- dharma, eller plikt, endast att tjäna Gudomens Högsta Personlighet,varvid man höjer sig över den ställning man genom födseln fått i ett visst samhälle eller i en viss samhällsgrupp. Den som är avancerad i Krishnamedvetande har som sin enda verkliga plikt att tjäna Herren. Så länge som man förblir i sin uppfattning om att vara den materiella kroppen må man handla enligt vad de sociala samhällsreglerna föreskriver, men om man blivit upphöjd till den andliga plattformen, måste man enbart tjäna den Högste Detta är det rätta sättet attt utföra sva-dharma.
SB 3.28.2

Man bör sluta med att utöva vanemässiga religiösa aktiviteter och i stället intressera sig för de som leder till befrielse. Man bör äta mycket måttligt och alltid förbli i avskildhet, så att man kan nå livets högsta fulländning.

Det står här rekommenderat att man bör undvika religiöst utövande i syfte att göra ekonomiska framsteg eller för att tillfredsställa sina sinnens önskningar. Religionsutövning bör man endast genomföra för att vinna befrielse ur den materiella naturens fångenskap. I början av Srimad- Bhagavatam står det skrivet, att den allra högsta formen av religionsutövning är den genom vilken man utan någon orsak eller något skäl kan nå upp till det transcendentala hängivna tjänandet av Gud. En sådan religionsutövning kan aldrig hindras av några omständigheter och den skänker verklig tillfredsställelse. I denna vers rekommenderas moksa-dharma, dvs religionsutövning för erhållande av frälsning, eller ett upphöjande ur fångenskapen i materiell besmittelse. I allmänhet utför folk religiösa ceremonier för någon ekonomisk vinnings skull eller för erhållandet av någon sinnesnjutning, men detta rekommenderas inte för den som vill göra framsteg i yoga.

Nästa viktiga rekommendation är mita-medhyadanam, vilket betyder att man bör äta mycket måttligt. I den vedska litteraturen står det rekommenderat, att en yogi endast bör äta hälften av vad han vill äta i enlighet med sin hunger. Om man är så hungrig att man skulle kunna äta upp ett halvt kilo mat, bör man, i stället för att äta denna mängd, blott äta ett kvarts kilo och som tillsats till det dricka ett glas vatten. En fjärdedel av magen bör lämnas fri för passagen av luften i magen. Om man äter på det viset, undviker man matsmältnings besvär och magsjukdomar. En yogi bör äta enligt föreskrifterna i Srimad-Bhagavatam och i alla övriga normgivande skrifter. En yogi bör leva på en avskild plats, där hans utövande av yoga inte kan bli stört.
SB 3.28.3

Man bör inte utöva något våld och vara sanningsenlig, låta bli att stjäla och vara nöjd med att äga det nödvändigaste för sitt uppehälle. Man bör avhålla sig från sexliv, utöva botgörning,vara renlig, studera Veda-böckerna och dyrka den högsta gestaltnigen av Gudomens Högsta Personlighet.

Ordet purusarcanam i denna vers betyder dyrkan av Gudomens Högsta Personlighet, speciellt i gestatning av Herren Krishna. I Bhagavad-gita beskräftas det av Arjuna, att Krishna är den ursprunglige purusa, Gudomens Personlighet, purusam sasvatam. Därför så måste man i sin utövning av yoga icke blott koncentrera sitt inre sinne på Krishnas person, utan också dagligen dyrka Krishnas form eller gestalt i templet.

En brahmacari lever i celibat och kontrollerar härvid sitt sexliv. Man kan inte njuta av ett ohämmat sexuellt liv och samtidigt utöva yoga. Detta är rent bedrägeri. Så kallade yogier förkunnar att man kan fortsätta med att njuta av sex så mycket man vill och på samma gång vara en yogi, men detta är helt otillbörligt. I denna vers står det klart och tydligt förklarat att man måste leva i celibat. Brahmacaryam innebär att man inriktar i sitt liv uteslutande på att upprätta förhållandet med Brahman för att uppnå fullt Krishnamedvetande. De som är hemfallna åt sexliv kan inte leva efter de regler som bibringar dem Krishna-medvetande. Sexuellt umgänge eär endast förbehållet gifta personer. Även en person som för ett reglerat sexliv inom äktenskapet benämns brahmacari.

Ordet asteyam är ävenledes mycket betydelsefullt för en yogi. Asteyam betyder "att låta bli att stjäla". I vidsträckt bemärkelse är var och en, som samlar på sig mer än han behöver, en tjuv. Enligt den andliga kommunismen får man inte äga mer än man behöver för sitt personliga uppehälle. Detta är naturens lag. Den som samlar på sig mer pengar eller mer ägodelar än nödvändigt, betecknas som en tjuv, och den som enbart samlar på hög utan att skänka bort något som offergåvor eller för dyrkan av Gudomens Högsta Personlighet, är en stor tjuv.

Svadhyayah betyder "att läsa de auktoriserade vediska skrifterna". Även om man inte är Krishnamedveten, utan praktiserar yoga-systemet, så måste man läsa de normgivande vediska skrifterna för att få kunskap. Det räcker inte med att enbart utöva yoga. Narottama dasa Thakura, en stor gudshängiven person och acarya i Gaudiya Vaisanava sampradaya, säger att man bör inhämta kunskap om alla andliga aktiviteter från tre olika källor: nämligen från heliga personer, från de normgivande skrifterna och från den andliga mästaren. Dessa tre vägledare är mycket viktiga för ens framasteg i andligt liv. Den andlige mästaren föreskriver normgivande litteratur för utövandet av yoga i gudshängiven tjänst, och själv talar han blott om sådant som står skrivet i de uppenbarade skrifterna. För att kunna utöva yoga är det därför nödvändigt att läsa de normgivande skrifterna. All utövning av yoga utan att man läser de normgivande skrifterna är endast bortkastad tid.
SB 3.28.4
.
Genom att utöva pranayama-metoden kan man undanröja föroreningarna från sina fysiologiska betingelser, och genom att koncentrera sitt inre sinne kan man bli fri från alla syndfulla aktiviteter. Genom att lägga band på sina sinnen kan man göra sig fri från den materiella kontakten, och genom att meditera på Gudomens Högsta Personlighet kan man bli fri från böjelsen till den materiella naturens tre kvaliteter.

Enligt den Ayur-vediska läkarvetenskapen upprätthålls kroppens fysiologiska tillstånd av de tre elementen kapha, pitta och vayu (slem, galla och luft). Den moderna läkarvetenskapen godtar inte giltigheten i denna fysiologiska diagnosmetod, men den gamla Ayur-vediska behandlingsmetoden baseras på dessa tre element. Den Ayur-vediska behandlingen går ut på att finna sjukdomsorsaken i något av dessa tre element. Dessa omnämns på många ställen i Bhagavatam som utgörande kroppens grundbetingelser. I denna vers rekommenderas att man praktiserar pranayamas andningsövningar för att bli befriad från de föroreningar som förorsakas av de grundläggande fysiologiska elementen. Vidare rekommenderas man att koncentrera sitt inre sinne för att bli fri från sina syndfulla aktiviteter, samt att man befriar sig från materiell kontakt genom att kuva sina sinnen.

Ytterst måste man meditera på Gudomens Högsta Personlighet för att kunna bli upphöjd till det transcendentala planet, där man inte längre påverkas av den materiella naturens tre kvaliteter. I Bhagavad-gita står det också bekräftat att den, som utövar ren oförfalskad gudshängiven tjänst, omedelbart blir transcendental till den materiella naturens tre kvaliteter samtidigt som han förverkligar sin identitet med Brahman. För varje detalj i yoga-metoden finns det en motsvarighet i bhakti-yoga, men bhakti-yoga är lättare att praktisera i vår tidsålder. Det som Herren Caitanya införde är inte någon ny tolkning. Bhakti-yoga och övriga yoga-metoder har Gudomens Personlighet som samma slutmål, men den ena är praktiskt genomförbar, medan de andra är svåra att genomföra. Man måste rena sitt fyioslogiska tillstånd genom koncentration och genom underkuvandet av sina sinnen. Då man fixerar sitt inre sinne på Gudomens Högsta Personlighet. Detta kallas för samadhi.
S B 3.28.11



Gudomens Högsta Personlighet har ett leende, lotusliknande ansikte med rödaktiga ögon, som liknar det inre av en lotusblomma, och en mörk hy, som liknar den blå lotusblommans kronblad. I tre av Sina händer bär han på en snäcka, en diskus och en klubba.

I denna vers rekommenderas man att koncentrerar sitt inre sinne på Visnus form. Man kan inte koncentrera sitt inre sinne på någon tomhet eller på något opersonligt. Det inre sinnet bör koncentreras på Guds personliga form, vars uppenbarelse är glädjande i enlighet med vad som står beskrivet i denna vers. I Bhagavad-gita förklaras, att det är mycket besvärligt att koncentrera sitt inre sinne på något opersonligt eller på något tomhetsväsen. De som är hemfallna åt att meditera på något tomt eller opersonligt, måste genomgå en svår process, enär vi inte är vana vid att koncentrera våra inre sinnen på någonting opersonligt. I själva verket är sådan meditation överhuvudtaget inte möjlig.

Färgen på Gudomens Personlighet, Krishna, beskrivs här vara nilotpala dala, vilket innebär att den liknar färgen hos en lotusblomma med blåa och vita kronblad. Folk undrar alltid varför Krishna är blå. Herren Krishnas färg är inte någon artists påhitt. Den står beskriven i de auktoritativa skrifterna. Även i Brahma-samhita jämföres färgen på Krishnas kropp med ett mörkt molns blåaktiga färgton. Herrens färg har inte heller uppstått ur någon poetisk föreställlning. Det finns auktoritativa beskrivningar i Brahma-samhita, i Srimad-Bhagavatam, i Bhagavad-gita och i flera av Puranas böcker, över Herren kropp, Hans vapen och alla Hans övriga attribut. Herrens uppenbarelse beskrivs här som padma-garbharuneksanam. Hans ögon liknar innandömet av en lotusblomma och i Sina fyra händer håller Han de fyra symbolerna snäckan, diskusen, klubban och lotusblomman.
SB 3.28.13

Hans höfter täcks av ett glänsande tyg av samma gula färg som lotusblommans ståndare. På bröstet bär han Srivatsas märke, en vit hårlock. Den gnistrande Kaustubha-juvelen hänger runt Hans hals.

Den exakta färgnyansen på den Högste Herrens klädnad beskrivs vara saffransgul, precis likt färgen på ståndarmjölet i lotusblomman. Kaustubha-juvelen, som hänger på Hans bröst, beskrivs också. Hans hals är vackert dekorerad med pärlor och ädelstenar. Herren besitter sex majestätiska attribut, och rikedom är ett av dem. Han är rikligt dekorerad med dyrbara smycken och ädelstenar, som inte finns att skåda i vår materiella värld.
SB 3.28.14

Om halsen bär Han dessutom en girland av underbart vackra skogsblommor och en svärm av bin surrar runt denna girland, berusade av dess utsökta väldoft. Han är dessutom utsökt dekorerad med ett pärlhalsband, en krona och med armringar, armband och fotringar.

Av denna beskrivning framgår det att den Högsta Personliga Gudomens blomstergirland består av friska blommor. Faktum är att det inte finns någonting i Vaikuntha, eller i den andliga rymden, som inte är friskt. Även blommorna som man plockar från träden eller från växterna på marken förblir friska, enär allt behåller sina ursprungliga egenskaper i den andliga världen, och aldrig förbleknar. Vällukten från blommorna som plockats från träden och gjorts till girlander mattas inte, enär såväl träden som blommorna är av andlig natur. När blomman blivit plockad från trädet, förblir den av samma natur och den förlorar inte sin doft. Bina attraheras likaledes till blommorna i såväl girlander som i träden. Det som är av andlig natur kännetecknas av att det är evigt och outtömligt. Om man från allting avlägnsar allting, återstår ändå allting; eller som det har beskrivits: i den andliga världen är ett minus ett lika med ett, och ett plus ett ävenledes lika med ett. Bina surrar kring de friska blommorna, och deras behagliga surr gläder Herren. Herrens armband, halsband, krona och fotringar är täckta av ädelstenar och juveler av oskattbart värde. Eftersom alla dessa juveler och pärlor är av andlig natur, kan de inte värderas enligt materiell måttstock.
SB 3.28.15

Han står på lotusen i Sina hängivnas hjärtan, och Hans höfter och länder är omslutna med ett bälte. Han är högst tilldragande att se, och de gudshängivna, som kan se Honom, gläder sig i sin ögon och i sina själar åt att få skåda hans fridsamma gestalt.

Ordet darsaniyatamam, som används i denna vers, betyder att Herren är så vacker och tilldragande att den gudshängivne yogin inte vill se någonting annat. Hans önskan att få se vackra föremål blir tilll fullo uppfylld och tillfredsställd genom åsynen av Herren. I den materiella världen önskar vi gärna se det som är vackert, men denna önskan blir aldrig tillfredsställd. På grund av besmittelsen från den materiella naturen blir våra böjelser, som vi känner i det materiella livet, aldrig tillfredsställda. Men när våra önskningar att få se, höra, känna osv sammanlänkas med vad som tillfredsställer Gudomens Högsta Personlighet, befinner de sig på det allra högsta planet av fulländning.
Trots att Gudomens Högsta Personlighet i Sin eviga form är så vacker och behagande för den gudshängivnes hjärta, verkar Han inte tilldragande på opersonlighetsanhängarna, som vill meditera på Hans opersonliga väsen. Meditation på detta opersonliga vis är enbart bortkastad möda.
S B 3.28.16

Herren är och förblir evigt vacker och Han är dyrkansvärd för alla invånare på samtliga planeter. Han förblir ständigt ung och är alltid angelägen om att skänka Sin välsignelse åt Sina hängivna.

Orden sarva-loka-namaskritam betyder att Han är dyrkansvärd för alla på samtliga planeter. Det finns ett oräkneligt antal planeter i den materiella världen och likaså i den andliga världen. på varje planet finns det ett oräkneligt antal invånare som dyrkar Herren, enär Han är dyrkansvärd för alla utom för opersonlighetsanhängarna. Den Högsta Herren är mycket vacker. Ordet sasvat är betydelsefullt. Det förhåller sig inte så, att Han för de gudshängivna tycks var en vacker person, men att Han ytterst är ett opersonligt väsen. Sasvat betyder "existerar i all evighet". Nämnda skönhet är inte av temporär beskaffenhet. Den existerar i all evighet - Han är för evigt ung. Den ursprungliga personen är en utan någon jämlike, men Han uppenbarar Sig aldrig som en gammal person. Han framträder alltid som en evigt blomstrande ungdom.
Herrens ansiktsuttryck visar, att Han alltid är beredd att visa Sina hängivna Sin ynnest och ge dem Sin välsignelse. För dem som inte är gudshängivna är Han stillatigande. Enligt Bhagavad-gita hyser han speciell kärlek till alla, som ägnar sig åt gudshängiven tjänst, trots att Han behandlar alla lika enär Han är Gudomens Högsta Personlighet och alla levande vareleser är Hans söner. Samma faktum bekräftas också i denna vers; nämligen att Han alltid är angelägen om att visa Sina hängivna Sin ynnest. På samma sätt som att de gudshängivna alltid är angelägna om att utöva hängiven tjänst till Gudomens Högsta Personlighet, är även Herren mycket angelägen om att skänka Sin välsignelse åt dem, som är Hans rena hängivna.
S B 3.28.17

Guds härlighet är alltid värd att lovprisa, enär Hans härlighet förhöjer Hans hängivnas dyrkansvärda position. Man bör därför meditera på Gudomens Högsta Personlighet och på Hans hängivna. Man bör meditera på Herrens eviga form till dess det inre sinnet blir stadigt.

Man måate oavbrutet fixera sitt inre sinne på Gudomens Högsta Personlighet. När man lyckats vänja sig vid att tänka på någon av Herrens otaliga former - Krishna,Visnu, Rama, Narayana m fl - då har man nått det fulländade målet för yoga. Detta yoga-system bör man praktisera ända tills det inre sinnet inte längre vacklar, inte ens för ett kort ögonblick.

Samma syfte uppfylls, när den gudshängivne dyrkar Herrens gestalt i templet. Det är ingen skillnad mellan utövningen av gudshängiven tjänst i templet och meditationen på Herrens form, eftersom Guds form är densamma, antingen Han uppenbarar Sig i det inre sinnet eller i någon konkret gestalt. Det finns åtta olika former av Herren, som de gudshängivna rekommenderas att se. Formerna kan vara gjorda av sand, lera, trä eller sten, de kan vara framställda genom meditation i det inre sinnet eller vara gjorda av ädelstenar, metall eller målade i färg. Alla dessa former har dock samma värde. Det förhåller sig inte så, att den som mediterar på Gudsgestalten i sitt inre sinne förnimmer en annan form än den som dyrkar Gudsgestalten i templet. Gudomens Högsta Personlighet är absolut, varför det inte finns någon skillnad mellan dessa två former. Opersonlighetsanhängarna, som inte vill se Herrens eviga form, föreställer sig någon rund skepnad. De föredrar i all synnerhet omkara, som också har form. I Bhagavad-gita står det att omkara är Herrens "bokstavsform". På motsvarande sätt finns det statyer och målningar, som representerar Herrens form.
SB 3.28.18

När yogin sålunda är ständigt absorberad i gudshängiven tjänst, ser han Herren inom sig i stående, liggande eller sittande ställning eller i rörelse, enär den Högste Herrens lekar alltid är vackra och tilldragande.

Sättet att meditera på den Högsta Personliga Gudomens form respektive lovsjungandet av Guds storhet och ära eller Hans lekar är likvärdigt. Den enda skillnaden är den, att det är lättare att lyssna och fixera det inre sinnet på Guds lekar än att göra Guds form synlig i sitt hjärta. Detta beror på att så snart som man börjar tänka på Herren, utsätts det inre sinnet, speciellt i vår tidsålder, för störningar, och till följd härav blir försöken att se Gud i det inre sinnet avbrutna. När man vibrerar ett ljud som lovprisar Herrens transcendentala lekar, tvingas man emellertid till att lyssna. Denna hörbara process tränger in i det inre sinnet, varvid målet med yoga automatiskt är uppnått. Av lyssnandet följer att det inre sinnet engageras. Herren Caitanya har rekommenderat, att man i denna Kali-yugas tidsålder alltid bör ägna sig åt att lovprisa och lyssna till innehållet i Bhagavad-gita.
SB 3.28.19


söndag 23 mars 2008

Den gudshängivna tjänstens prakt Del 3



Herren Kapila sade: De yttre sinnena utgör symboliska representationer av halvgudarna, och deras naturliga benägenhet är att verka under ledning av de vediska föreskrifterna. På samma sätt som de yttre sinnena representerar halvgudarna, representerar det inre sinnet Gudomens Högsta Personlighet. Det inre sinnets naturliga plikt är att tjäna. När denna tjänande attityd engageras i hängiven tjänst till Gudomens Personlighet, utan några motiv, så är detta vida bättre än till och med frälsning.

Den levande varelsens yttre sinnen är alltid engagerade i någon form av verksamhet. Antingen är de sysselsatta i aktiviteter som överensstämmer med föreskrifterna i Veda, eller så är de sysselsatta i materiella aktiviteter. De yttre sinnenas naturliga benägenhet är att arbeta för någonting, och det inre sinnet utgör de yttre sinnenas central. I verkligheten styrs de yttre sinnena av det inre sinnet, vilket därför kallas sattva. På motsvarande sätt är Gudomens Högsta Personlighet den, som leder alla halvgudarnas - solguden, månguden, Indra mfl, som har hand om alla aktiviteter i vår materiella värld.

I de vediska skrifterna förklaras det, att halvgudarna utgör olika delar av den Högsta Personliga Gudomens världsomfattande kropp. Våra yttre sinnen kontrolleras av olika halvgudar, för vilka de yttre sinnena är representanter, medan det inre sinnet representerar Gudomens Högsta Personlighet. De yttre sinnena, som styrs av det inre sinnet, agerar under halvgudarnas inflytande. När man utövar tjänst som ytterst syftar till Gudomens Högsta Personlighet, befinner sig de yttre sinnena i sin rätta position. Såväl de yttre sinnena som det inre sinnet har en naturlig benägenhet att alltid vara i verksamhet, men om de blir materiellt besmittade, kommer de att verka för något slag av materiell vinning eller för att tjäna halvgudarna, trots att de i själva verket är avsedda att tjäna Gudomens Högsta Personlighet. Alla yttre sinnen har en naturlig benägenhet att tjäna den Högste Herren. Detta kallas för bhakti.

Kapiladeva sade att om man engagerar de yttre sinenna i hängiven tjänst till Gudomens Högsta Personlighet, utan någon önskan efter materiell vinning eller med andra själviska motiv, så är man belägen i gudshängiven tjänst. En sådan tjänande attityd är vida bättre än siddhi, frälsning. Bhakti, viljan att tjäna Gudomens Högsta Personlighet, är på ett transcendentalt plan vida bättre än mukti, befrielse. Bhakti är sålunda stadiet efter befrielse.
(S B 3.25.32)

Bhakti, gudshängiven tjänst, upplöser den levande varelsens subtila kropp utan särskild ansträngning, precis som elden i magen smälter allt vad vi äter.

Bhakti intar en vida högre position än mukti, eftersom en persons strävan efter befrielse ur den materiella fångenskapen automatiskt uppfylles vid utövandet av gudshängiven tjänst. Som en liknelse anges här elden i magen, som kan smälta allt vad vi äter. Med en god matsmältningsförmåga, kan vi smälta allt vad vi äter i magens eld. På motsvarande sätt behöver en gudshängiven inte göra några extra ansträngningar för att nå befrielse. Hängiven tjänst till Gudomens Högsta Personlighet är det rätta tillvägagångssättet för att nå befrielse.

För en gudshängiven utgör uppnåendet av befrielse inte något större problem. Befrielse erhålls utan några extra kraftansträngningar. Praktiserandet av bhakti är därför vida bättre än strävandet efter mukti, opersonlighetsanhängarnas mål. Opersonlighetsanhängarna underkastar sig sträng botgörning och självtukt för att uppnå mukti, medan utövaren av bhakti utvecklar kontroll över sin tunga genom att låta den lovprisa Gudomens Personlighet. Så snart man lär sig behärska tungan uppnår man helt automatiskt kontroll över sina övriga sinnen. Sinneskontroll utgör fulländningen av yoga, och befrielse börjar omedelbart i och med att man börjar ägna sig åt gudshängiven tjänst.
(S B 3.25.33)

En ren gudshängiven som är fäst vid gudshängiven tjänst och ständigt ägnar sig åt att tjäna Mina lotusfötter, önskar aldrig att få bli ett med Mig. En sådan gudshängiven person, som är orubblig i sin tjänst, lovprisar ständigt Mina lekar och aktiviteter.

Enligt de uppenbarade skrifterna finns det fem olika slag av befrielse. En form av befrielse består däri, att man blir ett med Gudomens Högsta Personlighet, eller att man mister sin egen individualitet och i stället uppgår i den Högsta Själen. En gudshängiven godtar aldrig denna form av befrielse. De övriga fyra slagen av befrielse utgöres av befordran till samma planet som bebos av Gud (Vaikuntha), personligt umgänge med den Högste Herren, uppnåendet av samma välstånd som Herren och erhållandet av samma kroppsform som den Högste Herren, I enlighet med vad Kapila Muni kommer att förklara, är en ren gudshängiven inte angelägen om att erhålla någon av dessa fem slag av befrielser. Han föraktar i all synnerhet tanken på att bli ett med Gudomens Högsta Personlighet. Denna slags enhet med den Högste Herren är ingenting för de rena gudshängivna.

Det finns många så kallade gudshängivna, som tror att vi i vårt betingade tillstånd bör dyrka Gudomens Personlighet, men att Han egentligen inte har någon personlighet. De anser att man under ett visst skede kan föreställa sig en personlig form i den opersonliga Absoluta Sanningen, men att man upphör med denna persondyrkan i det ögonblick man blir befriad. Detta är den teori, som mayavada-filosoferna förkunnar. I själva verket sammansmälter inte opersonlighetsanhängarna med den Högsta Personens existens, utan med den personliga utstrålningen från Hans kropp, vilken kallas brahmajyoti. Fastän brahmajyoti inte skiljer sig från Hans personliga kropp, godtas inte denna slags enhet (sammansmältning med den personliga utstrålningen från den Högsta Personliga Gudomens kropp) av en ren gudshängiven person, enär de gudshängivna erfar en högre lycka än den som erfares genom att sammansmälta med Hans existens. Den största lyckan är att få tjäna Gud. De gudshängivna tänker alltid på hur de bäst kan tjäna Gud, även om de stöter på de mest oöverstigliga materiella hinder.

Mayavada-anhängarna betraktar skildringarna av Guds lekar som uppdiktade historier, men i själva verket är dessa beskrivningar historiska fakta. De rena gudshängivna godtar berättelserna om Guds lekar som Absoluta Sanning och inte som några uppdiktade historier. De gudshängivna tycker mycket om att lovprisa Guds aktiviteter, emedan mayavada-anhängarna inte ens kan förmå sig att tänka på dessa aktiviteter. Enligt deras åsikt är den Absoluta Sanningen ett opersonligt väsen. Hur kan det förekomma några aktiviteter utan att det finns någon person, som deltar i dessa? Mayavada-filosofernas förkunnelser är mycket farliga att lyssna till, och därför varnade Herren Caitanya oss för att lyssna på en mayavada-filosofs utläggningar om de uppenbarade skrifterna. Dessa filosofer kan förstöra hela processen för självförverkligande, så att en person som lyssnar på dem aldrig, eller endast efter mycket lång tid, blir stånd till att beträda hängivenhetens väg, för att uppnå den högsta fulländningen.

Kapila Muni har tydligt förklarat att bhakti, eller utövning av gudshängiven tjänst, är transcendental till mukti. Vanligtvis brukar folk ägna sig åt religionsutövning, ekonomisk utveckling och sinnesnjutning, och när de blivit frustrerade av sinnesnjutning uppstår önskan att få bli ett med den Högsta Herren (mukti). Bhakti är emellertid transcendental till alla dessa aktiviteter. Srimad-Bhagavatam börjar med att förkasta alla olika former av reiligonsutövning som sker i vinningssyfte. Enligt Bhagavatam är det helt förkastligt att utför rituella ceremonier i syfte att erhålla ekonomisk vinning eller sinnesnjutning, samt att, efter det man blivt gäckad i sin strävan efter sinnesnjutning, försöka bli ett med den Högste Herren. Bhagavatam är speciellt avsedd för de rena gudshängivna som ständigt lever i Krishnamedvetande och dyrkar Guds transcendentala aktiviteter i Vrindavana, Dvaraka och Mathura, såsom de återges i Srimad-Bhagavatam och i andra Puranas.
(S B 3.25.34)



O kära moder, Mina hängivna betraktar ständigt Min gestalts leende ansikte, med ögon som liknar den uppgående morgonsolen. De tycker om att skåda Mina olika transcendentala former, som alla är fyllda av välvilja, och de talar också vänligt med Mig.

Opersonlighetsanhängarna och ateisterna anser att Gudsgestalterna i templet är avgudabilder, med de gudshängivna dyrkar inte avgudar, De dyrkar Gudomens Personlighet direkt i Hans arca-inkarnation. Arca syftar på den form, som vi under nuvarande omständigheter kan dyrka. I vårt nuvarande tillstånd kan vi inte se Gud i Hans andliga form, eftersom våra materiella ögon och övriga sinnen inte kan uppfatta andliga former. Vi kan inte ens se den individuella själens andliga form. När en person dör, kan vi inte se hur den andliga formen lämnar kroppen. Detta är en brist hos våra materiella sinnen. För att vi skall kunna se Gudomens Högsta Personlighet med hjälp av våra materiella sinnen, antar Han en lämplig form som kallas för arca-vigraha. Denna arca-vigraha-form, som stundom kallas för arca-inkarnationen, skiljer sig inte från Honom Själv. På samma sätt som Gudomens Högsta Personlighet antar olika inkarnationer, antar Han olika former tillverkade av materia, såsom lera, trä, metaller och dyrbara stenar.

I de uppenbarade skifterna (sastras) finns det många föreskrifter hur man skall utforma de olika avbildningarna av Gud. Dessa avbildningar är inte av materiell natur. Om Herren är alltgenomträngande, så finns Han även i de materiella elementen. Härom råder intet tvivel, en ateisterna tänker på ett annorlunda sätt. Trots att de predikar och säger att allting är Gud, så godtar de inte att Guds form i templet är Gud. Enligt deras egna teorier är allting Gud. Varför är då inte Gudsgestalten i templet Gud? I själva verket har de ingen uppfattning om Gud. De gudshängivnas betraktelsesätt är emellertid helt annorlunda, enär deras syn är smord med kärlek till Gud. Så snart som de gudshängivna ser Herren i Hans olika former, fylls deras hjärtan av kärlek till Honom, enär de inte finner någon skillnad mellan Herren och Hans olika former i templet, viket ateisten gör. De gudshängivna betraktar Gudsgestaltens leende ansikte i templet som transcendentalt och andligt, och likså beundras utsmyckningarna av Herrens kropp. Det är den andlige mästarens plikt att lära ut, hur man smyckar Gudsgestalten i templet, hur man gör rent i templet och hur man dyrkar gudsgestalterna i templet. De gudshängivna besöker dessa templet för att se på gudsgestalten, vigraha, och för att på ett andligt sätt njuta av Guds form, ty alla Gudsgestalter i templen är fyllda av godhet.
(S B 3.25.35)

När den rene gudshängivne får se Guds underbara former, Hans vackra och tilldragande leende, ochh höra Hans vänliga ord, glömmer han allt annat. Hans sinne frigörs från all annan verksamhet och han absorberas helt i gudshängiven tjänst. Trots sin ovilja når han befrielse utan att själv göra några extra ansträngningar.

De finns tre grupper av gudshängivna - första klassens, andra klassen soch tredje klassens hängivna. Även en tredje klassens gudshängiven är en befriad själ. I denna vers förklaras det att även om den gudshängivne saknar kunskap, blir han helt absorberad i tankar på Gud och förlorar allt övrigt medvetande, genom att blott betrakta den underbart vackert utsmyckade Gudsgestalten i templet. Genom att endast fixera sina tankar i Krishnamedvetande och låta sina yttre sinnen bli engagerade i gudshängiven tjänst befrias man på ett omärkligt sätt. Detta bekräftas även i Bhagavad-gita. Genom att utöva ren gudshängiven tjänst i enlighet med de uppenbarade skrifternas påbud, når man samma plattform som Brahman. Detta betyder att den levande varelsen i sitt ursprungliga tillstånd är Brahman, eftersom han är en beståndsdel av den Högsta Brahman. På grund av att den levande varelsen glömt sin verkliga natur som en evig tjänare till Gud, har han blivit fångad och beslöjad av maya. Glömskan av ens naturliga position är maya. I själva verket är han för evigt Brahman.

När man tränats i att bli medveten om sin verkliga ställning, förstår man att man är en tjänare till Gud. "Brahman" syftar på ett tillstånd, då man nått självförverkligande. Även en tredje klassens gudshängiven blir befriad utan att själv märka det, trots att han inte är särskilt fulländad i kunskapen om den Absoluta Sanningen, om han blott frambär sin respektfulla vördnad med stor hängivenhet till Gud, tänker på Honom, besöker Honom i templet och överlämnar blommor och frukt som offer till gudsgestalten i templet. Gudsgestalterna av Radha och Krishna, Laksmi och Narayana, Rama och Sita utövar ett så starkt inflytande på gudshängivna, att de blir helt absorberade av tanken på Gud, när de får se Dem utsmyckade i templet. Detta utgör det befriade tillståndet. Med andra ord står det här bekräftat, att till och med en tredje klassens gudshängiven befinner sig i en transcendental belägenhet, ovan dem som medelst spekulativt tänkande, eller på annat sätt, försöker bli befriade. Vid tempeldyrkan är det en föreskriven plikt att inte blott besöka templet för att se på den vackert dekorerade Gudsgestalten, utan att också samtidigt lyssna till någon uppläsning ur Srimad-Bhagavatam, Bhagavad-gita eller någon annan likvärdig skrift, som regelbundet reciteras i templet. I Vrindavana är det en sed att man läser ur sastras i varje tempel. Även en tredje klassens gudshängiven, som saknar bokliga kunskaper eller inte har tid att själv läsa i Srimad-Bhagavatam eller i Bhagavad-gita, bereds tillfälle att få höra om Guds lekar. På så sätt blir han inre sinne ständigt absorberat i tankar på Gud - Hans form, Hans aktiviteter och Hans transcendentala natur. Denna belägenhet i Krishnamedvetande är ett befriat tillstånd.

Herren Caitanya har i detta sammanhang rekommenderat fem viktiga metoder för utövandet av gudshängiven tjänst, nämligen

1 att lovsjunga Guds heliga namn, Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare/ Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare

2 att förena sig med andra gudshängivna och tjäna dem så mycket som möjligt

3 att höra innehållet i Srimad-Bhagavatam

4 att besöka det dekorerade templet och Gudsgestalten där, samt om möjligt

5 bo på en helig plats, som exempelvis Vrindavana eller Mathura.

Endast dessa fem olika metoder kan hjälpa en gudshängiven att nå den högsta fulländningen.
(S B 3.25.36)

Eftersom den gudshängivne är helt försjunken i tankar på Mig, önskar han inte ens få del av den högsta välsignelsen, som kan erhållas på de högre planetsystemen, inklusive Satyaloka. Han eftersträvar inte någon av de åtta materiella fulländningarna som uppnås genom mystikens yoga, och ej heller önskar han bli befordrad till Guds rike. Trots att den gudshängiven inte önskar sig någon av dessa välsignelser åtnjuter han likväl alla de anförda välsignelserna, redan i det här livet.

Vibhuti, eller materiellt välstånd, som tillhandahålls av maya, är av mångahanda slag. Redan här på vår planet kan vi erfara många olika slag av materiell njutning. Om man emellertid är i stånd till att vinna befordran till någon högre planet, såsom Candraloka, solen, eller till någon ännu högre planet, exempelvis Maharloka, Janaloka eller Tapoloka, eller till och med till den högsta planeten, som bebos av Brahma och kallas för Satyaloka, så kan man där finna ett otal möjligheter till njutning. Till exempel är livslängden på dessa planeter oerhört mycket längre än här på jorden. Härutöver finns det färdigheter, som yogier kan förvärva genom sin mystiska kraft. Även dessa färdigheter är av materiell natur. En gudshängiven person traktar inte efter dessa former av materiella njutningar, trots att han kan förvärva dem bara genom att önska sig dem. En gudshängiven kan, tack vare Guds nåd, skaffa sig många förmåner genom att önska sig dem, men en verklig gudshängiven tycker inte om detta. Herren Caitanya Mahaprahbu har förkunnat, att man inte bör önska sig materiella rikedomar eller materiell ryktbarhet, ej heller bör man försöka att njuta av materiell skönhet. I stället bör man önska sig att få bli helt absorberad i gushängiven tjänst, även om man inte skulle nå befrielse utan måste fortsätta med att under obegränsad tid leva i kretsloppet för upprepad födsel och död. I själva verket är dock den, som ägnar sig åt Krishnamedvetande, redan tillförsäkrad befrielse.
(S B 3.25.37)

Herren Kapila fortsatte: O kära moder, alla gudshängivna, som får motta dessa transcendentala rikedomar, förlorar dem aldrig. Varken vapen eller tidens tand kan förstöra dessa rikedomar. På grund av att de godtar mig som en vän, en släkting, en son, en välgörare och som den Högsta Gudomen, kan de aldrig bli berövade det de besitter.

När en person en gång blivit fast förankrad i gudshängiven tjänst, så kan hans position aldrig utplånas, utan hans tjänst och den glädje han erfar av att utöva denna, ökar obegränsat. Alla gudshängivna, som ägnar sig åt Krishnamedvetande i Vaikunthas atmosfär, står utanför tidens inflytande. I den materiella världen förstörs allt under tidens inflytande, men i Vaikuntha saknas tidens inflytande liksom halvgudarnas inflytande, eftersom det inte finns några halvgudar på Vaikuntha-planeterna. Här på jorden kontrolleras alla våra akitviteter av olika halvgudar; till och med hur rör på våra händer eller fötter. På Vaikuntha-planeterna däremot, har varken halvgudarna eller tiden något inflytande. Därför existerar ingen förstörelse där. När tidsfaktorn finns med i spelet, så finns det med all säkerhet förstörelse, men när tidsfaktorn - det förflutna, nuet och framtiden - saknas, så är allting evigt.

Anledningen till frånvaron av förstörelse beskrivs också i denna vers. De gudshängivna godtar den Högste Herren som den mest älskade personligheten och har ett ömsesidigt förhållande till Honom i många olika slag av relationer. De godtar Gudomens Högsta Personlighet som sin käraste vän, som sin käraste släkting, som sin käraste son, som käraste lärare, som sin allra käraste välönskare eller som sin käraste Gudsgestalt. Gud är evig; därför är alla förhållanden vi upprättar med Honom också av evig natur. Det står klart bekräftat i versen, att vårt förhållande till Gud aldrig kan förstöras, varför ej heller rikedomen i detta förhållande någonsin förgås. Varje levande varelse har benägenhet att vilja älska någon: Vi kan se hur en person, som inte har någon annan person att älska, ofta riktar sin kärlek till ett husdjur, såsom en katt eller hund. Den eviga benägenheten att vilja älska, finns hos alla levande varelser, som sålunda alltid söker någon att applicera sin kärlek på. Av denna vers kan vi lära oss att vi kan rikta all vår kärlek till Gudomens Högsta Personlighet i ett förhållande där Han är en vän, en son, en lärare eller en välönskare, och det kommer aldrig att finnas något bedrägeri eller någon ände på denna form av kärlek. Vi kommer att evigt få njuta av vårt förhållande till den Högsta Herren i alla möjliga avseenden.

Med "Krishna" menas naturligtvis Krishna Själv, men dessutom alla Hans förtroliga hängivna. Krishna är inte ensam. När vi talar om Krishna, åsyftar "Krishna" på Hans namn, Hans form, Hans egenskaper, Hans boning och alla Hans följeslagare. Krishna är aldrig ensam, ty Hans följeslagare är inte några opersonlighetsanhängare. Så snart som vi godtar Krishna och Hans följeslagare som våra lärare, finns det inget som kan förgöra vår kunskap. I den materiella världen kan den kunskap som vi inhämtar förändras på grund av atidens inflytande, medan de slutsatser som finns angivna i Bhagavad-gita - direkt uttalade av den Högste Herren, Krishna - förändras aldrig.
(S B 3.25.38)

En gudshängiven, som sålunda dyrkar Mig, universums alltgenomträngande härskare, i stadig hängiven tjänst, överger alla sina önskningar om att få bli befordrad till de himmelska planeterna eller att få erfara lycka i denna värld, i form av rikedomar, barn, boskap, hem och allt annat som är förbundet med den materiella kroppen. Jag låter honom få komma till den andra sidan, bortom upprepad födsel och död.

Eftersom den Högste Herren är alltomfattande, uppnår den som med stadig tro dyrkar Honom, automatiskt alla de förmåner som kan uppnås, samtidigt som alla övriga plikter uppfylles. Herren lovar här att bringa Sin hängivne över till andra sidan, bortom födsel och död.

För den betingade själen finns det två levnadsstadier. I det ena stadiet är man inriktad på det nuvarande livet, medan det andra är en förberedelse för nästa liv. En gudshängiven person bekymrar sig dock inte, varken för sitt nuvarande liv eller för sitt kommande liv, enär han inte traktar efter ökat materiellt välstånd eller efter en högre eller lägre livsform. En ren gudshängiven ber aldrig till Gud om befrielse ur den materiella fångenskapen. En ren gudshängiven tänker aldrig om sig själv att han är värdig befrielse. I betraktande av sina gångna liv och sina syndiga gärningar, tänker han att han är värdig att bli skickad till helvetets lägsta regioner. Om jag i det här livet försöker att bli en gudshängiven, så betyder inte detta att jag har varit en till hundra procent from person i mina många föregående liv. Detta är inte möjligt. En gudshängiven person är därför alltid medveten om sin verkliga ställning. Endast genom ett fullt överlämnande till Herren och genom Herrens nåd, förkortas hans lidanden. I Bhagavad-gita står det:"Överlämna dig till Mig, så skall Jag beskydda dig från alla olika slag av syndfulla återverkningar." Detta är Hans barmhärtighet. Men det betyder inte att den, som har överlämnat sig till Herrens lotusfötter, inte har begått synder i sitt föregående liv. En gudshängiven ber:"För alla mina synders skull må jag bli född om och om igen, men det enda jag ber om är att jag aldrig måtte glömma bort att tjäna Dig."

En gudshängiven är inte alls angelägen om att få något, av vad slag det vara må. Han är nöjd med det, som han tack vare Guds nåd fått sig tilldelat. Han är dock inte likgiltig - utan utför noggrant sin plikt - men lägger inte ner en massa tid på att försöka förbättra sitt temporära liv som familjeförsörjare eller sin temporära sociala ställning. Han ägnar sig uteslutande åt gudshängiven tjänst, och försöker reducera tiden för övriga absolut nödvändiga bestyr till ett minimum. I Bhagavad-gita förklaras det att trots att den hängivne inte vet om det, arrangerar Gud så att denne omedelbart överförs till Hans transcendentala boning efter det att den hängivne lämnat sin materiella kropp. Detta är Guds speciella barmhärtighet.
(S B 3.25.39-40)

Den fruktansvärda rädslan för födsel och död kan uppges endast om man tar sin tillflykt till Mig, ty Jag är den allsmäktige Herren, Gudomens Högsta Personlighet, hela skapelsens ursprung och likaså alla själars Högsta Själ.

Man kan inte uppnå befrielse utan att överlämna sig til den Högste Herren. Man bör inte nöja sig med att veta att man är Brahman, utan man måste engagera sig i hängiven tjänst åt den Högste Brahman; det är bhakti. Om man inte förverkligar, att man är Brahman, dvs en andesjäl, och en evigt tjänare till Gud, så är ens förverkligande endast teoretiskt. Det är nödvändigt att nå ett förverkligande samtidigt som man måste utöva hängiven tjänst till Gud. Då först kan man vara belägen i Brahman. I annat fall faller man ned.

I Bhagavatam förklaras att de som försummar att utöva hängiven tjänst i kärlek till den Högsta Personliga Gudomens lotusfötter till följd av att deras intelligens är otillräcklig, faller ned. Den levande varelsen måste alltid utöva någon form av aktivitet. Om han inte ägnar sig åt transcendental tjänst så är han nödgad att utöva materiella aktiviteter. Så snart som man faller ned för att utöva materiella aktiviteter, finns det ingen möjlighet att komma ur kretsloppet för upprepad födsel och död. Det står här att Gud är Bhagavan, Gudomens Högsta Personlighet, vilket syftar på att Han är fylld av alla Sina majestätiska attribut, och för den skull är fullkomligt kompetent att befria en person ur kretsloppet för upprepad födsel och död. Trots att Han behandlar alla lika, är Han speciellt välvilligt sinnad mot den som överlämnar sig till Honom. Ingen är Hans fiende och ingen är Hans vän. Men Han hyser speciellt intresse för dem som överlämnar sig till Honom. Endast genom att överlämna sig till Honom kan man, tack vare Hans nåd, bli befriad ur födselns och dödens kretslopp.
(S B 3.25.41)

Det är på grund av fruktan för Min överhöghet som vinden blåser, och på grund av sin fruktan för Mig som solen lyser. Molnens härskare, Indra, låter det regna på grund av sin fruktan för mig. Elden brinner på grund av sin fruktan för Mig, och döden skördar sina offer, på grund av sin fruktan för Mig.

I Bhagavad-gita förklarar Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, att allt som sker enligt den materiella naturens lagar är i sin ordning på grund av Hans överinseende. Ingen bör tro att naturen verkar automatiskt utan någons överinseende. Halvgudarna är vanliga levande varelser, men på grund av deras tillgivenhet - deras tjänande inställning - har de blivit utnämnda till att inneha dessa poster. Halvgudarna är chefer för olika avdelningar. Den Högsta Personliga Gudomens välde är enormt stort, och därför behöver Han medhjälpare. Den materiella naturens lagar styrs under Hans överinseende. Eftersom Han finns i bakgrunden, utförs allting punktligt och regelrätt.

Den som tagit sin tillflykt till Gudomens Högsta Personlighet, är helt skyddad mot all annan inverkan. Han tjänar inte längre någon annan och är inte heller tvungen att göra detta. Naturligtvis är han inte ohörsam mot någon, men all hans tankeförmåga är absorberad i den gudshängivna tjänsten.
(S B 3.25.42)

De yogier, som besitter transcendental kunskap och lever i försakelse, samt utövar gudshängiven tjänst för sin egen eviga välgång, tar sin tillflykt till Mina lotusfötter, och eftersom Jag är Herren, blir de sålunda värdiga att utan fruktan vinna inträde i Guds rike.

Den som verkligen vill bli befriad ur den materiella världens fångenskap, för att få återvända till Guds rike, är i själva verket en mystisk yogi. Alla yogier, eller mystiker, som ägnar sig åt gudshängiven tjänst, är första klassens yogier. Enligt Bhagavad-gita är en första klassens yogi en person, som ständigt tänker på Herren, Gudomens Högsta Personlighet, Krishna. Att bli en bhakti-yogi innebär att man automatiskt utvecklar kunskap och försakelse. Detta är resultatet av bhakti-yoga. Även för en person som är helt oskolad uppenbaras skrifternas transcendentala kunskap, helt enkelt därför att han utövar gudshängiven tjänst. För den, som har en fast tro på Gudomens Högsta Personlighet och på den andlige mästaren uppenbaras allt, som den vediska litteraturen har att lära.
(S B 3.25.43)

Av den anledningen är de personer, som har sina tankar stadigt fixerade på Gud, intensivt engagerade i gudshängiven tjänst. Detta är det enda tillvägagångssättet för att nå livets slutgiltiga fulländning.

Man bör fast förankra sitt inre sinne vid Krishnas, eller vid hans inkarnations lotusfötter. När ens medvetande förankras på detta vis uppnår man befrielse. Först och främst bör det inre sinnet engageras vid Herrens lotusfötter på ett stadigt och naturligt sätt. Härefter kan även de yttre sinnen bli rätt sysselsatta, eftersom dessa styrs av det inre sinnet. Detta är bhakti-yoga. Yoga innebär kontroll över sinnena. Sinnena kan inte kontrolleras ordets verkliga betydelse. De är ständigt i verksamhet. Ta t ex ett litet barn - hur länge kan man tvinga det att sitta tyst och stilla? Detta är omöjligt. Det bästa sättet att kontrollera sitt inre sinne är att fästa det vid Herrens lotusfötter. Den högsta fulländingen består i att på allvar ägna sig åt Krishnamedvetande. Alla aktiviteter i Krishnamedvetande befinner sig på den högsta plattformen för människolivets fulländning.
(S B 3.25.44)