Kvinnan i det vediska samhället Del 4

Devahuti

Devahuti var dotter till Svayambhuva Manu. Hon gifte sig med den store vismannen Kardama Muni efter att ha hört talas om hans framstående egenskaper från Narada Muni. Herren Kapila, en inkarnation av Gudomens Högsta Personlighet, uppenbarade Sig som hennes son.

Det förklaras i Veda att våra relationer och familjeband i den materiella världen är som strån som flyter i en flod. Ibland för flodens strömmar ihop stråna för ett tag, och sedan skiljs de åt igen. Personer som har befriats från all materiell illusion har inga sentimentala föreställningar om familjelivet; de vet även om familjebanden i denna värld är mycket starka så varar de inte för evigt, om inte annat så upphör de för gott när familjemedlemmarna dör. Kardama Muni, Devahuti och Herren Kapila var inga vanliga ordinära personer, de var mycket framstående yogier och mystiker och hade stor kännedom om andlig kunskap.

Således så lämnade Kardama Muni hemmet så snart som deras son blivit vuxen, för att fortsätta sitt liv som eremit och asket. Herren Kapila stannade kvar för en tid för att undervisa Sin mor om andlig kunskap, sedan lämnade även Han hemmet. Devahuti stannade ensam kvar i sitt hem och ägnade resten av livet åt att utöva bhakti-yoga, hängiven tjänst.

Den sista perioden förde hon ett mycket asketiskt liv. Hon förlorade allt intresse för kroppslig bekvämlighet, och det berättas i Srimad-Bhagavatam att hon blev mycket mager på grund av sin självtukt och att hennes kläder förvandlades till trasor. Devahuti kände till allt om sanningen om livet och döden och var helt renad från alla orenheter. Hon hade bara en stor sorg i livet, att hennes son Herren Kapila hade lämnat henne. Här måste man komma ihåg att Kapila inte var en vanlig människa, utan Gudomens Högsta Personlighet Själv, som hade inkarnerat Sig som hennes son i syfte att sprida transcendental kunskap till människorna. Devahutis sorg var ett uttryck för hennes starka kärlek till Gud. Srila Prabhupada förklarar i sin innebördskommentar till den här berättelsen att en sådan ytterst stark kärlek till Gudomens Högsta Personlighet är andligt välgörande. Kärlek till en materiell son tvingar en till att stanna kvar i det materiella livet, men om samma kärlek överförs på den Högste Herren, så höjs man upp till den andliga världen för att förenas med Gud.

Devahuti mediterade oavbrutet på den Högste Herrens Vishnugestalt: "Hon gjorde detta med allvarligt utövande av gudshängiven tjänst. Eftersom hon var sträng i sin försakelse, godtog hon endast kroppens nödvändigaste behov. Hon blev belägen på kunskapens plattform på grund av att hon förverkligade den Absoluta Sanningen. Härvid blev hennes hjärta renat, hon blev helt och hållet försjunken i meditation på Gudomens Högsta Personlighet, och all fruktan på grund av inverkan från den materiella naturens kvaliteter försvann. Hennes inre sinne blev helt absorberat i den Högste Herren /.../Sålunda försvann alla materiella lidanden och hon uppnådde ett tillstånd av transcendental lycksalighet. Belägen i evig trance och fri från all illusion förorsakad av den materiella naturens kvaliteter, glömde hon bort sin materiella kropp, på samma sätt som man glömmer bort sina olika kroppar i drömmen. Genom att följa alla de principer som Kapila hade lärt henne, blev Devahuti strax därefter befriad ur den materiella fångenskapen, och utan svårighet nådde hon Gudomens Högsta Personlighet i form av Översjälen.

Man bör förstå att det palats, i vilket Devahuti nådde sin fulländning, måste vara en mycket helig plats. Den platsen är känd överallt i de tre världarna under namnet Siddhapada. Hennes kropps materiella element har sammansmält med vattnet och är nu en rinnande flod, som är den heligaste av alla floder. Var och en som badar i denna flod erhåller ävenledes fulländning."
(Ur Srimad Bhagavatam Canto 3, Kapitel 33 )

Dagens citat

När rena samtalsämnen om den transcendentala världen diskuteras, glömmer åhörarna all materiell längtan, åtminstone för stunden. Och inte bara det; de avundas inte längre varandra, och inte heller lider de av ängslan eller fruktan.

.

Vaikuntha betyder "utan ängslan", och den materiella världen innebär ängslan överallt. De levande varelser som har godtagit denna materiella värld som boning är fyllda av ängslan. En plats där de heliga ämnen som rör Gudomens Högsta Personlighet diskuteras bland rena gudshängivna blir omedelbart Vaikuntha. Sådan är metoden för sravanam kirtanam visnoh, hörandet och lovsjungandet av den Högste Herren Vishnu. Herrens närvaro i form av transcendental ljudvibration framkallar Vaikuntha-atmosfären. Denna atomsfär är fri från fruktan och oro. Ingen levande varelse behöver frukta någon annan. Genom att höra Herrens heliga namn och härlighet lovsjungas, utför en person fromma handlingar. Därmed upphör omedelbart hans längtan efter materiella ting. I den materiella världen är var och en avundsjuk på sin nästa. Denna djuriska avund förekommer i människosamhället så länge man inte utför sankirtana-yajna, sjungandet av de heliga namnen - Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare / Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare.

SB 4.30.35

Reinkarnation förklarad

De flesta har väl hört talas om karma och reinkarnation, men det är inte alltid så lätt att förstå hur de fungerar. Srimad-bhagavatam - en av Indiens viktigaste andliga skrifter - reder ut begreppen:

I sitt nästa liv får den levande varelsen åtnjuta verkningarna av sina handlingar i detta liv.

Experterna, som känner till de vediska slutsatserna, säger att man njuter eller lider av verkningarna från sina tidigare handlingar. Men i praktiken finner vi hur den kropp som utförde handlingar i det föregående livet redan har gått förlorad. Så hur är det möjligt att njuta eller lida av återverkningarna från de handlingar som utfördes i en annan kropp?

.

Den nuvarande kroppen kan förintas på det grovfysiska planet, men den finfysiska kroppen finns fortfarande kvar, och den bär själen till nästa kropp. I själva verket är den grovfysiska kroppen beroende av den finfysiska kroppen. Själen bärs av den finfysiska kroppen tills den befrias från den grova materiella fångenskapen.

Den levande varelsen handlar i en grovfysisk kropp i detta liv. Denna kropp tvingas till handlingar av den finfysiska kroppen, som består av inre sinne, intelligens och ego. När den grovfysiska kroppen gått förlorad, finns den finfysiska kroppen fortfarande kvar för att njuta eller lida. Därför har ingenting förändrats.

.

Den levande varelsen har två sorters kroppar - den grovfysiska kroppen och den finfysiska kroppen. I själva verket njuter han genom den finfysiska kroppen, vilken består av inre sinne, intelligens och ego. Den grovfysiska kroppen är ett yttre hölje som fungerar som ett instrument. När den grovfysiska kroppen gått förlorad, dvs när den dör, kommer dess upphov - det inre sinnet, intelligense och egot - att leva vidare och medför en ny grovfysisk kropp. Den finfysiska kroppens aktiviteter - antingen de är rättfärdiga eller orättfärdiga - skapar en ny situation där den levande varelsen kan njuta eller lida i nästa grovfysiska kropp.

När den levande varelsen drömmer, överger han den verkliga, levande kroppen. Genom aktiviteterna hos sitt inre sinne och sin intelligens, handlar han i en annan kropp, antingen som en gud eller en hund. Efter att ha övergett denna grovfysiska kropp, inträder den levande varelsen antingen i en djurkropp eller i en halvguds kropp på denna eller någon annan planet. Därmed åtnjuter han återverkningarna av sina handlingar i sitt förra liv.

.

Trots att upphovet till lidande och lycka är det inre sinnet, intelligensen och egot, krävs det fortfarande en grovfysisk kropp som ett instrument för njutning. Den grovfysiska kroppen kan förändras, men den finfysiska kroppen fortsätter att handla. I själva verket befinner sig den levande varelsen i den finfysiska kroppen, även om den grovfysiska till synes byts ut och han bebor grovfysiska kroppar på olika planeter. Alla de aktiviteter som utförs av den levande varelsen i den finfysiska kroppen kallas illusoriska eftersom de inte är varaktiga. Befrielse innebär att frigöra sig från den subtila kroppens bojor.

Den levande varelsen arbetar under den kroppsliga föreställningen "Jag är det här, jag är det där. Min plikt är sådan, och därför skall jag göra detta." Allt detta är olika mentala intryck, och dessa aktiviteter är temporära, men ändå ges den levande varelsen genom Herrens nåd en möjlighet att få förverkliga alla sina mentala påhitt. Därför erhåller han en ny kropp.

.

Så länge man är försjunken i den kroppsliga livsuppfattnignen, kommer ens aktiviteter att äga rum på detta plan. Detta är inte särskilt svårt att förstå. Det är inte ett faktum att den levande varelsen upphör att existera efter den grovfysiska kroppens undergång. När den grovfysiska kroppen upphör att fungera, finns den levande varelsens planer kvar i sinnet, och genom Herrens barmhärtighet ges den levande varelsen en möjlighet att låta dessa planer ta form i nästa liv. Detta är känt som karma-lagen.

Man kan förstå den levande varelsens mentala eller medvetna tillstånd genom att iaktta aktiviteterna hos två slags sinnen - kunskapsinhämtande sinnen och handlingssinnena. Likaledes kan man genom att iaktta det mentala tillståndet eller medvetendet hos en person bilda sig en uppfattning om hans ställning i sitt tidigare liv.

.

Det finns ett ordspråk som lyder, "Ansiktet är själens spegel". När man är arg, kommer ens vrede omedelbart att visa sig i ansiktet. Likaledes återspeglas andra mentala tillstånd i den grovfysiska kroppens handlingar. Med andra ord är den grovfysiska kroppens aktiviteter följdverkningar av det mentala tillståndet. Det inre sinnets aktiviteter utgörs av tankar, upplevelser och vilja. Sinnets vilja manifesteras i kroppens aktiviteter. Slutsatsen är att vi genom att studera kroppens och sinnenas aktiviteter kan bilda oss en uppfatttning om det inre sinnets tillstånd.

Ibland upplever vi plötsligt något som vi aldrig tidigare har erfarit genom vår syn eller hörsel i den nuvarande kroppen. Ibland uppträder sådana saker plötsligt i drömmar.

.

Sinnesintrycket finns bevarat i det inre sinnet och kommer ibland till uttryck antingen i drömmen eller i tanken Slutsatsen är att det inre sinnet är ett lager av olika tankar och erfarenheter som vi upplevt under våra tidigare liv. Därför finns det en kontinuerlig kedja från ett liv till ett annat, från vårt förra liv till detta liv, och från detta liv till ett framtida liv.

.

Den levande varelsen som har ett finfysiskt, mentalt täckelse, utvecklar allehanda tankar och föreställningar på grund av sin tidigare kropp. Det är omöjligt att inbilla sig något på det mentala planet utan att ha sett det i en tidigare kropp.

.

I själva verket är Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, den högste njutaren. När en levande varelse önskar imitera Honom, ges han en möjlighet att tillfredsställa sin felaktiga önskan att härska över den materiella naturen. Detta är början till hans fall. Så länge han befinner sig i denna materiella atmosfär har han ett finfysiskt fordon i form av det inre sinnet, vilket är ett lager av allehanda materiella önskningar.

Det inre sinnet är orsaken till att den levande varelsen antar en viss slags kropp enligt sitt umgänge med den materiella naturen. Man kan genom att iaktta den levande varelsens sinnesbeskaffenhet sluta sig till hur han levde sitt tidigare liv, såväl som vilken slags kropp han kommer att anta i framtiden. Därmed utvisar det inre sinnet den tidigare kroppen och den kommande kroppen.

.

Det inre sinnet är som ett register med information om ens tidigare och framtida liv. Om en person är en gudshängiven, har han utvecklat gudshängiven tjänst i sitt tidigare liv. Om man har en kriminell läggning, var man på samma sätt kriminell i sitt föregående liv. På samma sätt kan vi av det inre sinnet sluta oss till vad som kommer att hända i ett framtida liv.

Ibland ser vi i drömmen något som vi aldrig har upplevt eller hört talas om i detta liv, men alla dessa händelser har erfarits vid andra tillfällen, på olika platser och under olika förhållanden.

Den levande varelsens inre sinne fortsätter att existera i olika grovfysiska kroppar, och det lagrar olika tankar beroende på ens önskan om sinnesnjutning. I det inre sinnet uppträder dessa tillsammans i olika kombinationer, och därför framträder ibland dessa bilder såsom saker vilka aldrig tidigare setts eller hörts.

.

Det inre sinnets fortsätter att existera trots att kroppen byts ut. Även i detta liv upplever vi ibland drömmar om vår barndom. Fastän sådan händelser nu förefaller främmande för oss, bör man förstå att de har lagrats i sinnet och attt de därför blir synliga i drömmen. Själens vandring orsakas av den subtila kroppen, vilken är ett lager av allehanda materiella önskningar. Såvida man inte är helt försjunken i Krishnamedvetande fortsätter de materiella önskningarna att komma och gå. Sådan är det inre sinnets natur - att tänka, känna och vilja. Det inre sinnet anstiftar planer för materiell njutning, och den grovfysiska kroppen agerar som ett instrument för att förverkliga sådana önskningar och planer. Det inre sinnet är det plan där alla önskningar ständigt kommer och går.

Krishnamedvetande innebär ständigt umgänge med Gudomens Högsta Personlighet i ett mentalt tillstånd där den hängivne kan iaktta den kosmiska manifestationen precis på samma sätt som Gudomens Högsta Personlighet Själv gör.

.

Ingen levande varelse kan vara fri från födelsens och dödens kretslopp utan att uppta Krishnamedvetande, och därför sägs det tydligt i denna vers att den som är helt försjunken i Krishnamedvetande med ens befrias från tidigare och framtida mentala önskningar.

.

Den finfysiska materiella kroppen består av intelligens, inre sinne, sinnen, sinnesförmeål och de materiella kvaliteternas återverkningar, och så länge den existerar kommer den falska identitetens medvetande och dess relativa objekt, den grovfysiska kroppen, också att existera.

På grund av skeendena i den finfysiska kroppen utvecklar den levande varelsen grovfysiska kroppar och överger dem i sinom tid. Detta förlopp kallas själavandring. På så sätt blir själen utsatt för olika sorters så kallad njutning, sorg, fruktan, lycka och olycka.

Larven förflyttar sig själv från ett blad till ett annat genom att först ta fäste på det nya bladet och därefter överge det gamla. Likaledes måste den levande varelsen i enlighet med sitt tidigare arbete få fäste i en ny kropp innan han överger den nuvarande. Detta på grund av att det inre sinnet är ett förråd av allehanda önskningar.

En levande varelse som är alltför absorberad i materiella aktiviteter blir mycket attraherad av den materiella kroppen. Ända in i dödsögonblicket tänker han på sin nuvarande kropp och den anhöriga som har ett förhållande till den. Därmed förblir han helt försjunken i den kroppsliga livsuppfattningen, till den grad att han inte ens i dödsögonblicet vill överge sin nuvarande kropp.

Så länge vi önskar ägna oss åt sinnesnjutning orsakar vi materiella handlingar. När den levande varelsen agerar på det materiella planet njuter han av sinnena, och medan han njuter av sinnena skapar han en följd av materiella handlingar. På så sätt blir den levande varelsen fångad som en betingad själ.

När vi befinner oss i den finfysiska kroppen skapar vi många planer för att uppleva sinnesnjutning. Dessa planer lagras i sinnet som bija, roten till fruktbärande handlingar. I stället för att kasta sig själv i havet av materiella handlingar bör man endast godta materiella handlingar i den mån detta är nödvändigt för att hålla kropp coh själ samman. Återstoden av sin tid bör man ägna åt att utöva transcendental, kärleksfull tjänst till Herren. På så sätt kan man befrias från de materiella aktiviteternas återverkningar.

Du bör alltid vara medveten om att denna kosmiska manifestation skapas, upprätthålls och förintas genom den Högsta Personliga Gudens vilja. Följaktligen står allting i denna kosmiska manifestation under Herrens herravälde. För att bli upplyst i denna fulländade kunskap bör man ständigt engagera sig själv i gudshängiven tjänst.

Självförverkligande, dvs insikten om sig själv som Brahman, andesjäl, är mycket svårt att uppnå i den materiella betingelsen. Men om vi upptar gudshängiven tjänst kommer emellertid Herren gradvis att uppenbara Sig själv. På så sätt kan den framåtskridande gudshängivne gradvis förverkliga sin andliga ställning.

En önskan att uppehålla kroppen, hustrun och barnen kan också iakttas i djursamhället. Djuren äger full intelligens för att sköta sådana angelägenheter. Vad är då skillnaden mellan en människa och ett djur, om människan endast är framstående i detta avseende? Man bör noggrant försöka förstå att denna mänskliga livsform uppnå efter en mångfald födslar i evolutionsförloppet. En lärd man som överger den kroppsliga livsuppfattningen, såväl grovt som subtilt sett, kommer genom sin upplysning i andlig kunskap att bli en betydande andesjäl, liksom den Högste Herren Själv.

Hur skulle ett djur kunna arbeta så hårt för att uppehålla sin kropp om det inte ägde ett visst förnuft? Det är inte sant att djuren saknar förnuft, men deras förnuft är emellertid inte särskilt utvecklat.

Om en levande varelse har utvecklat Krishnamedvetande och är barmhärtig mot andra, och om hans andliga kunskap om självförverkligande är fullständig, kommer han omedelbart att nå befrielse från den materiella tillvarons fångenskap.

En levande varelse måste vara barmhärtig gentemot andra levande varelser om han önskar framskrida i självförverkligande. Detta innebär att han måste förkunna denna kunskap efter att själv ha nått fulländning och insikt om sin egen ställning som en evig tjänare till Krishna. Attt förkunna detta innebär att visa sann barmhärtighet mot andra levande varelser. Andra sorters humanitärt arbete må gynna kroppen temporärt, men eftersom en levande varelse är en andesjäl kan man i det långa loppet endast visa honom sann barmhärtighet genom att skänka kunskap om hans andliga tillvaro.

Allt som äger rum i tiden, vilken utgörs av det förflutna, nuet och framtiden, är endast en dröm. Detta är den hemliga insikten som ges i alla de vediska skrifterna.

Faktum är att hela den materiella tillvaron bara är en dröm. Därför är det egentligen inte frågan om vare sig det förflutna, nuet eller framtiden. Personer som är begivna på karma-kanda-vicara, vilket betyder "arbete för framtida lycka genom fruktbärande handlingar", drömmer även de. Likaså är tidigare och nuvarande lycka också bara drömmar. Den egentliga verkligheten är Krishna och tjänst till Krishna, vilket kan rädda oss från mayas bojor, ty Herren säger i Bhagavad-gita: "de som överlämnar sig till Mig kan lätt tränga bortom Min illusoriska energi."

Ur Srimad-bhagavatam, Canto 4, Kapitel 29

-------------------------




"

Kvinnan i det vediska samhället Del 3

Kunti

För ca 5000 år sedan nedsteg Herren Krishna på jorden och uppenbarade sig i en framstående kunglig familj. Srimati Kuntidevi var Hans faster. Kunti var en andligt mycket avancerad kvinna och en ren hängiven. Trots att Herren Krishna spelade rollen som hennes brorson så visste Kuntidevi mycket väl att Han i själva verket var Gudomens Högsta Personlighet.

Vid ett tillfälle frambar hon sina böner direkt till Honom, böner som visade hennes rena oförfalskade hängivenhet till Herren Krishna. A C Bhaktivedanta Swami Prabhupada har ägnat en hel bok åt dessa böner; Teachings of Queen Kunti.

Srimati Kuntidevis liv var händelserikt och dramatiskt, på grund av släktgräl tvingades hon fly tillsammans med sina söner och det gjordes flera attentat emot deras liv.

Kunti var egentligen dotter till Surasena, och syster till Vasudeva, Herren Krishnas far, men hon adopterades tidigt av kung Khuntibhoja som var den som gav henne namnet Kunti.

Kunti födde sin första son när hon fortfarande var ogift, vilket var något mycket ovanligt på den tiden.

.

Orsaken till detta var att hon en gång som ung flicka välsignades av en visman med förmågan att kalla på en av halvgudarna närhelst hon önskade det. Hon blev nyfiken om detta verkligen stämde och kallade på solguden som omedelbart uppenbarade sig. Kunti blev alledes förskräckt och bad så mycket om ursäkt för att hon stört honom i onödan, en ursäkt som solguden accepterade. Resultatet av deras möte blev Karna, Kuntis första son.

Men eftersom hon var ogift blev hon rädd för vad folk skulle säga och satte i smyg ut det nyfödda barnet i floden Ganges, där han senare räddades av en fiskare. Karna stupade sedermera i det stora slaget på Kuruksetra. Kuntidevi hade aldrig glömt sin förstfödda son och sörjde honom djupt.

Så småningom gifte sig Kunti med kung Pandu och blev mor till fem söner: Yudhisthira, Bhima, Arjuna, Nakula och Sahadeva. Kung Pandu dog tidigt och Kuntidevi blev ensam med sina fem barn, omgiven av fientliga släktingar som ville ta makten över kungariket. Kunti tvingades fly med sina söner och levde i exil flera år och under den här tiden utsattes familjen för flera mordförsök. Det var först efter det stora slaget på Kuruksetra, där bröderna äntligen lyckades besegra sina fiender, som familjen kunde återvända hem. Yudhisthira, den äldste av kung Pandus söner, kröntes till kung över riket. Han blev en idealisk kung, känd för sin stora hederlighet och omsorg om medborgarna.

På sin ålderdom drog Kunti sig tillbaka tillsammans med den berömda asketen Gandhari för ett liv som eremit i skogen. De avled båda i en skogsbrand där.

Kunti sägs ha varit en inkarnation av den kraft hos Gudomens Högsta Personlighet som medför framgång.

"O Krishna, de, som utan uppehåll lyssnar till eller lovsjunger och återupprepar Dina transcendentala gärningar, eller finner glädje i att andra gör så, ser förvisso Dina lotusfötter, som ensamma kan förhindra kretsloppet av födelse och död."
Ur Drottning Kuntis Böner Srimad-Bhagavatam 1.8.36

Kvinnan i det vediska samhället Del 2

Här fortsätter min serie om kvinnan i det vediska samhället.

Ghandari
.

Ghandari beskrivs som en verkligt framstående asketisk personlighet, men också som en trogen livskamrat till sin man och en tillgiven mor. Srila Prabhupada beskriver henne som en idealisk kvinna, såväl som mor, hustru och asket, en kvinna av en kaliber som man sällan stöter på i världshistorien.

.

Ghandari sägs ha varit okänslig för alla slags lidanden, stark och orädd. Hennes trohet mot sin make Dhritarastra var total, trots att hans karaktär inte alltid var den bästa. Det berättas att eftersom Dhritarastra var blind sedan födseln, så beslutade Gandhari att även hon leva som blind och hade därför alltid sin ögon övertäckta. Ghandhari hade flera söner och sonsöner, men fick uppleva sorgen att förlora dem alla i det stora slaget på Kuruksetra. Det var ett hårt slag som hon dock tog med filosofiskt lugn.

.

Dhritarastra kom på sin ålderdom på bättre tankar och drog sig tillbaka till ett liv som asket och eremit i skogen. Ghandari följde honom troget in i det sista.

.

--------

.

Det är stor skillnad på människor i vår tid och i det forntida vediska samhället. Vi kan inte imitera den tidens människor, men berättelserna om deras liv är ändå menade att inspirera oss.

.

I det vediska samhället var egenskaper som trohet, lojalitet och kyskhet mycket uppskattade. Kyskhet vet väl knappt folk vad det är längre, men i Veda förklaras det att kyskhet är något som gör kvinnan stark. Kyskhet innebär att man har kontroll över sina drifter och vet när och hur de skall användas. I det vediska samhället ansågs inte kvinnan vara en maskin för sinnesnjutning, och sex var bara tillåtet inom äktenskapet. Ett giftermål var för hela livet, ett gift par var som två delar av en helhet. Det gav en stor stabilitet och trygghet i livet för både vuxna och barn, ingen behövde vara rädd för att endera av parterna en dag tröttnade och gav sig iväg.

.

Det är klart att för att ett familjeliv skall kunna fungera så måste alla inblandade vara beredda att kompromissa och kunna göra uppoffringar. I det vediska samhället förväntades det av en kvinna att hon skulle tjäna sin man och mannen förväntades i sin tur beskydda sin hustru. Var och en hade sin roll och uppgift att uppfylla.

.

Hedonisterna tycker att sådant här är tråkigt. Hedonisterna påstår att livet blir roligare om man har noll självkontroll och om alla kvinnor är tillgängliga för alla. Det är möjligt att hämningslösa män har något att vinna på en sådan livsstil, åtminstone för tillfället. Kvinnor i allmänhet har däremot allt att förlora. En kvinna som inte är stark och kysk riskerar att bli utnyttjad på så många sätt, könssjukdomar slår hårdare mot kvinnor, det är kvinnor som blir gravida och måste göra abort alternativt bli ensamstående mammor. Det är kvinnor som i värsta fall blir våldtagna, misshandlade eller konsumerade som råvara i sexindustrin. Hedonism skapar cyniska och känslomässigt utbrända människor och den bittra eftersmaken av att ha utnyttjat eller låtit sig utnyttjas.

.

Det är tragiskt att hedonismen har fått sådan genomslagskraft, många tror att man måste leva på det här viset, att avsagdhet och självkontroll är någonting "knäppt". I själva verket är avsagdhet ett bra sätt att undvika en massa problem, livet blir så mycket lättare. Prabhupada brukade säga att befrielse är enkelt men för att komma till helvetet så måste man anstränga sig ordentligt. Det krävs ett väldigt jobb för att trassla in sig i saker som drogmissbruk, djurslakt och otillåtet sexliv, för att inte tala om hur mycket pengar man måste jobba ihop för att ha råd med det.

.

För att ha ett lyckligt och okomplicerat liv behöver man egentligen inte göra något särskilt alls, det räcker med att ta det lugnt, leva enkelt och vara nöjd med tillvaron.

Kvinnan i det vediska samhället

I Srimad-Bhagavatam berättas det om många framstående hängivna, varav flera är kvinnor.

Jag skulle vilja berätta lite om dessa kvinnor och om kvinnans roll i det vediska samhället.

Synen på kvinnans roll och uppgift i det vediska samhället skiljer sig en hel från hur det fungerar numera. En del kan väl verka ganska främmande för oss i dag, i vårt "jämställda" samhälle. Det är väldigt förvirrande och motsägelsefulla krav som ställs på kvinnor idag, dels krävs det att de skall vara översexualiserade bimbos och dels förväntas de vara tuffa aggressiva kvinnor som konkurrerar stenhårt med männen. Nånstans i alltihopa skall de hinna med att vara en bra mamma också. Ännu mer förvirrat blir det med de senaste årens genusteoretiserande, dvs att könstillhörighet inte är något som man föds med utan en social konstruktion.

Ur en andlig synvinkel så kan man på sätt och vis hålla med här, eftersom andesjälen tvingas acceptera olika kroppar gång efter gång. När en kropp blir utsliten och dör, så vandrar individen vidare till en ny kropp. Människokropp eller djurkropp, man eller kvinna; vi byter kroppsliga identiteter hela tiden. Den som var kvinna i ett tidigare liv kan alltså mycket väl återfödas som man, liksom en man kan återfödas som kvinna, den kroppsliga könstillhörigheten är inget som varar för evigt. Men när vi väl har hamnat i en viss kropp så tvingas vi att agera i enlighet med den kroppens egenskaper.

Att män och kvinnor skiljer sig från varandra fysiskt är det väl ingen som förnekar, det faktum att det även finns psykiska skillnader har det däremot nästan blivit lite tabubelagt att tala om.

Det är förstås förståeligt att man vill komma ifrån det förtryck och den exploatering som kvinnor har utsatts för, men att på ett konstlat sätt försöka förneka de generella skillnader som faktiskt finns mellan kvinnor och män är fel väg. Det går inte att uppnå sann respekt för andras värde om man inte lär sig att se bortom kroppen. Det är först när man nått insikten att kroppen bara är ett skal, ett klädesplagg som den eviga andliga individen för tillfället råkar befinna sig i, som man vet vad verklig respekt för alla levande varelser innebär.

I det vediska samhället hade varje individ sin bestämda uppgift och plikter att utföra. En stor skillnad mellan det vediska samhället och vårt nutida individinriktade samhälle var just pliktkänslan. Varje individ visste att deras uppgift var viktig för att helheten skulle kunna fungera.

Den vediska kvinnans viktigaste uppgift var som hustru, mor och som ansvarig för hem och hushåll. Det är arbeten som har mycket låg status idag, och därför anses det alltså som förnedrande för en kvinna att ägna sig åt familj och hem. Så var det inte på den vediska tiden. I en tid av självhushåll var det en absolut livsnödvändighet att någon tog ansvaret för livsmedel, textiltillverkning, hygien, skötsel av barn, gamla och djur och allt annat som behövdes för att livet skulle fungera. Man och kvinna förväntades fungera som en enhet och ett äktenskap var ett samarbete som varade tiden ut, återigen en stor skillnad från nutiden, nu när ett äktenskap eller förhållande bara varar så länge som det känns kul.

Det är starka kvinnor som skildras i Srimad -Bhagavatam. De var personer med mycket stark karaktär, stora hängivna, avancerade yogier och asketer. Berättelserna om deras personlighet och gärningar är avsedda att utgöra en inspiration för alla som vill avancera i andligt liv.

Arci

Drottning Arci var hustru till Prithu Maharaja, en föredömlig kung och gudshängiven.

När han fullgjort sin uppgift som föredömlig regent gav han upp all makt och rikedom och tillbringade sin sista tid som asket i skogen. Drottning Arci följde honom. Deras befrielse från jordelivet beskrivs så här:

Drottningen, Prithu Maharajas hustru, vars namn var Arci, åtföljde sin make till skogen. Eftersom hon var en drottning var hennes kropp mycket känslig. Fastän hon inte förtjänade att leva i skogen, lät hon frivilligt sina lotusfötter beröra marken.

Eftersom Prithu Maharajas hustru var drottning och dessutom en kungadotter, hade hon aldrig beträtt markytan, ty drottningar brukade aldrig träda ut ut palatset. De gick naturligtvis aldrig ut i skogarna för att genomgå de svårigheter som ett liv i vildmarken innebär. I den vediska civilisationen finner man hundratals liknande exempel på hur drottningarna visar prov på sådan försakelse och tillgivenhet till sina makar. /../När maken är en kung, sitter hon vid hans sida som drottning, och när han går till skogs följer hon honom också, trots att hon måste utstå allsköns svårigheter i skogen.

Trots att drottning Arci inte var van vid sådana svårigheter, följde hon sin makes reglerande principer att leva i skogen som de stora vismännen. Hon sov direkt på marken och åt endast frukt, blommor och blad, och eftersom hon inte var lämpad för ett sådant liv, blev hon klen och mager. Men på grund av den glädje hon erfor genom att tjäna sin make, kände hon inga besvär.

Efter perioden som brahmacari inträder mannen in i familjelivet, och kvinnan blir också uppfostrad av sina föräldrar till en kysk hustru. När pojken och flickan förenas är därför bägge tränade inför ett liv tillägnat ett högre syfte. Pojken har lärt sig att utföra sin plikt i överensstämmelse med livets högre ändamål. och flickan har lärt sig att följa honom. Den kyska hustruns plikt är att på alla sätt behaga sin make i familjelivet, och när maken avträder från familjlivet skall hon bege sig till skogen och inträda i vanaprastha-livet, eller vana-vasi. Under den tiden skall hustrun åtfölja sin make och ta hand om honom, liksom hon gjorde i familjelivet. Men när maken inträder i försakelsens livsordning, sannyasa, skall hustrun återvända hem och bli en helig kvinna, och därmed blir hon ett föredöme för sina barn och sonhustrur och visar dem hur man lever ett liv i försakelse.

När drottning Arci såg att hennes make, som hade varit så barmhärtig mot henne och mot jorden, inte längre visade några livstecken, beklagade hon sig en stund och byggde därefter ett likbål på krönet av en kulle, på vilke hon placerade sin makes kropp.

Efter att drottningen inte längre kunde finna några livstecken hos son make sörjde hon en stund. Drottingen var fullständigt medveten om att hennes make inte var död, trots att symptomen på liv - handling, intelligens och varseblivning - hade upphört. I Bhagavad-gita (2.13) förklaras:

dehino smin yatha dehe

kaumaram yauvanam jara

tatha dehantar -praptir

dhiras tatra na muhyati

"Liksom den förkroppsligade själen ständigt vandrar i denna kropp, från barndom till ungdom till ålderdom, vandrar själen också in i en annan kropp vid döden. Den självförverkligade själen förvillas ej av en sådan förändring."

En förnuftig person sörjer inte då en levande varelse vandrar från en kropp till en annan - en företeelse som vanligtvis kallas döden - ty han vet att den levande varelsen inte är död utan bara har flyttat från en kropp till en annan. Drottningen borde ha gripits av rädsla över att vara ensam i skogen med sin döde makes kropp, men eftersom hon var en ädel hustru till en stor personlighet, sörjde hon en kort stund men förstod snart att hon hade många plikter att utföra. Istället för att spilla tid på att beklaga sig, arrangerade hon ett likbål på krönet av en kulle och placerade därefter sin makes kropp därpå för att bränna den.

Därefter utförde drottningen de föreskrivna begravningsceremonierna och frambar offergärder bestående av vatten. Eter att ha badat floden betygade hon sin vördnad till olika halvgudar som befann sig i himlens olika planetsystem. Därefter gick hon runt elden, varpå hon i tankar på sin makes lotusfötter trädde in i dess flammor.

Tusentals halvgudahustrur och deras makar frambar därefter böner till drottning Arci, den mäktige kung Prithus kyska hustru, ty de var mycket tillfredsställda med att se hennes hjältemodiga handling.

Vid det tillfället befann sig halvgudarna på Mandrar-bergets topp, och deras hustrur började ösa blommor över likbålet och talade på följande sätt med varandra.

Halvgudarnas hustrur sade: All ära till drottning Arci! Vi kan se att denna drottning till den store kung Prithu, kejsaren över all världens kungar, har tjänat sin make med sitt sinne, sina ord och sin kropp, precis som lyckogudinnan tjänar Gudomens Högsta Personlighet, Yajnesa, dvs Vishnu.

Halvgudarnas hustrur fortsatte: Se hur denna kyska kvinna, Arci, i kraft av sina ofattbara fromma handlingar fortfarande följer sin make uppåt, så långt våra blickar når.

Dessa kvinnor var helt enkelt häpna över att se hur Prithu Maharja och hans hustur nådde en såan upphöjd ställing. Fastän de själva var hustrur till invånarna på de högre planetsystemen medan Prithu Maharaja kom från ett lägre planetsystem (jorden), passerade nu kungen och hans hustru förbi halvgudarnas sfär och fortsatte upp mot Vaikunthaloka. /.../Vaikuntha-planeterna ligger bortom eller ovan dessa materiella planeter, och det var till dessa Vaikuntha-planeter som Prithu Maharaja och hans hustru färdades.

Kvinnorna på de högre planetsystemen var förmögna att se både uppåt och nedåt. När de tittade ned kunde de se hur Prithu Maharajas kropp förbrändes och hur hans hustru, Arci, trädde in i elden, och när de såg uppåt kunde de se hur de båda färdades till Vaikunthaloka i två flygplan. Deta är endast möjligt genom ofattbara handlingar. Prithu Maharaja var en ren gudshängiven, och hans hustru, drottning Arci, följde helt enkelt sin make. Därmed kunde båda betraktas som rena gudshängivna, och därför är de förmögna att utföra ofattbara handlingar. Sådana handlingar är omöjliga att utföra för vanliga människor. Faktum är att vanliga män inte ens förmår uppta gudshängiven tjänst, och inte heller kan vanliga kvinnor upprätthålla sådan kyskhetslöften och följa sina makar i alla avseenden.

I denna materiella värld har varje människa en kort livslängd, men de som är engagerade i gudshängiven tjänst återvänder hem, tillbaks till Gudomen, ty de befinner sig i själva verket på befrielsens väg. För sådana personer är ingenting omöjligt att uppnå.

S B 4.23.19 -27

Instruktioner för andligt liv Del 2

Här fortsätter instruktionerna om hur man skall praktisera andligt liv och vilka faror man skall se upp med. Nedanstående utgör förstås bara en bråkdel av det stora eposet Srimad-Bhagavatam, som innehåller tusentals verser med berättelser om Herren och Hans hängivna, filosofiska diskussioner, andliga instruktioner m m. På 60-70-talet genomförde A C Bhaktivedanta Swami den gigantiska uppgiften att översätta Srimad-Bhagavatam till engelska. Han kommenterade dessutom utförligt varje vers, beskrev den kulturella och historiska bakgrunden samt förklarade filosofin på ett lättförståeligt sätt.

Den gudshängivne bör gradvis öka sitt kultiverande av gudshängiven tjänst genom att ständigt höra om den Högsta Personliga Gudens transcendentala egenskaper. Dessa lekar är som smycken på de gudshängivnas öron. Genom att utföra gudshängiven tjänst och höja sig över de materiella kvaliteterna, kan man lätt bli stadigt förankrad i transcendensen, i Gudomens Högsta Personlighet.

Denna vers är särskilt avsedd att ge stöd åt den gudshängivna process som består av hörande. En gudshängiven önskar inte här om någonting annat än ämnen som rör andliga aktiviteter eller den Högsta Personliga Gudens lekar. Vi kan öka vårt intresse för Gudshängiven tjänst genom att höra Bhagavad-gita och Srimad-Bhagavatam från förverkligade själar. Ju mer vi lyssnar till de förverkligade själarnas ord, desto mer gör vi framsteg i vårt hängivna liv. Ju mer vi framskrider i hängivet liv, desto mer obundna blir vi till den materiella världen. Ju mindre bundna vi blir till den materiella världen, såsom tillråds av Herren Caitanya Mahaprabhu, desto mer ökar vår till givenhet till Gudomens Högsta Personlighet.

S B 4.22.25

När själen lever för sinnesnjutnings skull skapar han olika önskningar, och av den anledningen blir han underkastad olika beteckningar. Men när man befinner sig i en transcendental ställning är man inte längre intresserad av något annat än att uppfylla Herrens önskningar.

När den levande varelsen är täckt av materiella önskningar, är han också täckt av vissa kroppsliga beteckningar. Därför betraktar han sig själv som ett djur, en människa, en halvgud, en fågel osv. Han blir på många olika sätt påverkad av falsk identifikation som härrör ur falsk själviskhet, och då han är täckt av illusoriska materiella önskningar skiljer han mellan materia och ande. När man slutar göra denna åtskillnad finns det inte längre någon skillnad mellan ande och materia. Då är anden den enda förhärskande faktorn.

Så länge man är täckt av materiella begär, tror man sig själv vara härskaren eller njutaren, Därför handlar man för att erhålla sinnesnjutning och blir utsatt för olika materiella kval, lycka och olycka. Men när man är fri från en sådan livsuppfattning är man inte längre underkastad beteckningar betraktar istället allting som andligt och förbundet med den Högste Herren.

S B 4.22.28

När det inre sinnet och de yttre sinnena attraheras till att njuta av sinnesföremålen, blir det inre sinnet oroat. Följden av att man alltid tänker på sinnesföremålen är att ens verkliga medvetande i det närmaste går helt förlorat, liksom vatten i en sjö som gradvis sugs upp av kraftiga grässtrån vid stranden.

I denna vers beskrivs det mycket åskådligt hur vårt verkliga Krishnamedvetande blir förorenat och hur vi gradvis nästan helt förlorar minnet av vårt förhållande med den Högste Herren.

När sinnet tillåts att ständigt begrunda sinnenjutning, kommer det att orsaka vår materiella fångenskap. Om vårt sinne bara är fyllt av tankar på sinnesnjutning, kommer vi genom detta ständiga utövande aldrig att kunna glömma sinnesnjutning, även om vi önskar Krishnamedvetande. Även om man beger sig til Himalaya eller till skogen, kommer ens sinne att fortsätta begrunda föremålen för sinnesnjutning. På så sätt kommer gradvis ens intelligens att påverkas. När intelligensen drabbas förlorar man sin ursprungliga smak för Krishnamedvetande.

Det materiella begäret efter sinnesnjutning är orsaken till vårt fall ned i denna materiella värld, och därför hemsöks vi av de trefaldiga lidandena och ständig födsel, död, ålderdom och sjuksom. Men om vi vänder våra önskningar mot Herrens transcendentala kärleksfulla tjänst blir de renade. Vi kan inte döda önskningar. Vi måste istället rena dem från alla olika materiella epitet. Om vi ständigt betraktar oss själva som medlemmar av ett visst land, samhälle eller en familj och alltid tänker på dem, blir vi allvarligt insnärjda i det betingade livet av födelse och död. Men om våra önskningar utnyttjas för Herrens tjänst blir de renade, och därmed befrias vi omedelbart från materiella föroreningar.

S B 2.22.30

När det i människosamhället förekommer ständiga tankar på förvärvandet av pengar och utnyttjandet av dess för sinnesnjutnng, leder detta till ödeläggandet av människors egna intressen. När man berövas sin kunskap och gudshängivna tjänst, inträder man i livsformer som träd och stenar.

Aktiviteter ämnade för sinnesnjutning förkastas här. Den som ständigt tänker på aktiviteter för att tjäna pengar och tillfredsställa sinnena följer en väg som kan liknas vid självmord. Faktum är att hela människosamhället följer denna väg. På ett eller annat sätt är människor inställda på att tjäna pengar eller att skaffa dem genom att tigga, låna eller stjäla, och att därefter utnyttja dessa för sinnesnjutning. En sådan civilisation är det största hindret på självförverkligandets väg.

S B 4.22.35

.

Okunnighetens hav är mycket svårt att korsa, ty det är fyllt av många farliga hajar. Trots att de icke-gudshängivna genomgår svår självtukt och avhållsamhet för att korsa detta hav, råder vi dig att helt enkelt ta skydd hos Herrens lotusfötter, vilka är som båtar som låter en färdas över detta hav. Trots att havet är svårt att korsa, kan du genom att ta din tillflykt till Hans lotusfötter övervinna alla faror.

.

Den materiella tillvaron jämförs här med okunnighetens vida hav.

Den mänskliga livsformen ger den levande varelsen en möjlighet att korsa okunnighetens hav, vilket är detta materiella unviersum, och att inträda i den andliga världen. Fastän det finns många metoder eller båtar för att korsa detta hav, rekommenderar Kumara-bröderna kungen att ta sin tillflykt till Herrens lotusfötter, liksom man tar sin tillflykt till en välbyggd båt. De icke-gudshängivna, som inte tar skydd hos Herrens lotusfötter, försöker korsa okunnighetens hav med andra metoder, men de möter många problem. Faktum är att de ibland blir så upptagna med att njuta av sina problem att de aldrig ens lyckas ta sig över havet. De icke-gudshängivna ges inga garantier att kunna ta sig över havet, men även om de lyckas med detta måste de genomgå sträng självtukt och avhållsamhet. Men den som tar upp gudshängiven tjänst och är trosviss om att Herrens lotusfötter är säkra båtar för att korsa detta hav, kan å andra sidan vara övertygad om att lätt och bekvämt kunna färdas över havet.

S B 4.22.40

Instruktioner för att andligt liv

Det kan vara svårt att veta vad man rent praktiskt skall göra för att utvecklas andligt. Lyckligtvis så finns det gott om instruktioner i auktoriserade andliga skrifter som Srimad-Bhagavatam. Ett exempel är berättelsen om hur de fyra Kumara-bröderna undervisade Prithu Maharaja:

Efter noggrant övervägande har det slutgiltigt avgjorts i skrifterna att det yttersta målet för människosamhällets välfärd är obundenhet från den kroppsliga livsuppfattningen och ökad, stadig tillgivenhet till den Högste Herren, som är transcendental och bortom den materiella naturens kvaliteter.

I människosamhället är alla engagerade i att söka livets yttersta förmåner, men de som är underkastade den kroppsliga livsuppfattningen kan inte nå det yttersta målet och inte heller förstå vad detta är. Livets yttersta mål beskrivs i Bhagavad-gita. När man finner livets högsta mål blir man helt naturligt fri från den kroppsliga föreställningen. Man kan inte uppnå transcendensens högsta stadium utan att öka sin kärlek till Gudomen.

Tillgivenhet till den Högste kan ökas genom utövande av gudshängiven tjänst, förfrågningar om Gudomens Högsta Personlighet, tillämpande av bhakti-yoga i det praktiska livet, dyrkan av Yogesvara, Gudomens Högsta Personlighet, och genom hörande om och besjungande av den Högsta Personliga Gudens ära. Dessa handlingar är i sig själva fromma.

Man bör ta sin tillflykt till en ren gudshängiven som inte har något samröre med denna materiella värld utan bara ägnar sig åt gudshängiven tjänst. Genom att endast tjäna honom, kan man höja sig över den av kvaliteter fyllda materiella betingelsen. Att tjäna den högste gudshängivne innebär att höra från honom om den Högsta Personliga Gudens prakt. Hörandet om Gudomens Högsta Personlighet från den rene gudshängivnes mun innebär att uppnå ett fromt liv.


Man måste framskrida i andligt liv genom att inte umgås med personer som bara är intresserade av sinnesnjutning och av att tjäna pengar. Man bör inte bara undvika sådana personer, utan även dem som umgås med sådana personer. Man måste forma sitt liv på ett sådant sätt att man inte kan leva i lugn och ro utan attt få dricka den nektar som utgörs av lovprisandet av Gudomens Högsta Personlighet, Hari. Således kan man upphöjas genom att utveckla avsmak för sinnesnjutning.

I den materiella världen är alla intresserade av pengar och sinnesnjutning. Det enda målet är att tjäna så mycket pengar som möjligt och använda dem för att tillfredsställa sinnena. Sådana personer är aldrig intresserade av att förstå livets värden - vad Gud är, vad den enskilda själen är och vad dess förhållande till Gud är osv. Förfallet har nått en sådan omfattning att även de som numera förväntas vara religiösa också bara är intresserade av sinnesnjutning.

Antalet materialistiska personer har i denna Kalis tidsålder tilltagit mer än i någon annan tid, och därför bör de som önskar återvända hem, tillbaks till Gudomen, inte bara engagerar sig i att tjäna förverkligade själar utan bör också ge upp umgänget med materialistiska personer, vars enda mål är att tjäna pengar och använda dem för sinnesnjutning. De bör inte heller godta materialisternas intresseföremål, pengar och sinnesnjutning. Om man vill avancera i andligt liv måste man vara ointresserad av det materialistiska livet. Det som är tillfredsställande för de gudshängivna, tilltalar inte de icke-gudshängivna.

Det hjälper inte att bara inta en förnekande attityd eller att undvika materialistiska personer. Vi måste ha någon sysselsättning. Ibland finner vi hur en person som är intresserade av andligt liv lämnar det materiella samhällslivet och beger sig till en avskild plats, vilket särskilt rekommenderas för yogierna. Men inte heller detta kan hjälpa någon till andligt framåtskridande, ty i många fall händer det att också sådana yogier faller ned.

Gudshängiven tjänst börjar med hörandet om den Högsta Personliga Gudens ära. Man måste dricka den nektar som utgörs av den Högsta Personliga Gudens härlighet, och detta betyder att man alltid måste ägna sig åt att höra om och besjunga Herrens ära. Detta är den främsta metoden för att framskrida i andligt liv.

Om man önskar göra framsteg i andligt liv, kan man få den stora lyckan att möta en bona fide andlig mästare och från honom få lära sig om Krishna. Genom att tjäna både den andliga mästaren och Krishna mottar man den gudshängivna tjänstens frö, och om man sår detta frö i sitt hjärta och vattnar det genom att höra och recitera, växer det upp till en frodig bhakti-lata, dvs en klängväxt av bhakti. Denna klängväxt är så stark att den genomtränger universums skal och når den andliga världen, där den fortsätter att växa tills den når Krishnas lotusfötter och tar skydd där, liksom en vanlig klängäxt fortsätter att växa tills den får fäste i ett tak, varvid den stadigt börjar växa till sig och producera den önskade frukten. Dessa frukter, vilka här liknas vid nektarn i hörandet om den Högsta Personliga Gudens härlighet, växer genom att plantan bevattnas med gudshängiven tjänst, bestående av hörande och besjungande.

En aspirant för andliga framsteg måste vara fredlig; han måste följa i de stora acaryernas fotspår; han måste alltid minnas nektarn i den Högsta Personliga Gudens lekar; han måste alltid efterleva de reglerande principerna utan materiella önskningar, och under iakttagandet av dessa reglerande principer får han aldrig förolämpa andra. En gudshängiven bör leva ett mycket enkelt liv och inte besväras av den tvåfald som uppstår ur motverkande faktorer. Han bör lära sig att tolerera dem.

Den första kvalifikationen för en sadhu, en gudshängiven, är ahimsa, dvs icke-våld. En gudshängiven bör därför vara fördragsam och bör alltid vara mycket medlidsam mot andra. Om han exempelvis tvingas utstå personliga lidanden bör han tolerera dem, men om någon annan tvingas lida bör den gudshängivne inte godta detta.

Hela världen är fylld av våld, och en gudshängivnes första åliggande är att stoppa detta våld, vilket inbegriper den onödiga slakten av djur. En gudshängiven är inte bara människornas vän
utan också en vän till alla levande varelser, ty han ser alla levande varelser som söner till Gudomens Högsta Personlighet. Han utger sig inte själv för att vara Guds ende son medan han tillåter andra att dödas, i tron att de inte har någon själ. Denna slags filosofi förespråkas aldrig av en ren gushängiven. En sann hängiven är en vän till alla levande varelser. I Bhagavad-gita gör Krishna anspråk på att vara fadern till alla livsarter, och följaktligen är Krishnas hängivne alltid en vän till dem alla.

Det är helt enkelt befängt att försöka framskrida i andligt liv vid sidan av lärjungekedjan. Därför har det sagts, acaryavan puruso veda: den som följer acaryernas lärjungekedja känner allting som det är. För att förstå den transcendentala vetenskapen måste man uppsöka en bona fide andlig mästare.

Ordet smritya är betydelsefullt för andligt liv. Smritya innebär att alltid minnas Krishna. Man bör forma sitt liv på ett sådant sätt att man inte kan förbli i ensamhet utan att tänka på Krishna. Vi bör leva i Krishna, så att vi när vi äter, sover, går och arbetar alltid förblir i Krishna. Sastras rekommenderar, smartavyah satatam visnuh: man bör ständigt minnas Herren Vishnu. Vishnu får aldrig glömmas. Detta är den andliga livsvägen. Att höra om Krishna ur Srimad-Bhagavatam eller Bhagavad-gita eller liknande autentiska skrifter unnebär att leva i Krishna-medvetande. Sådan koncentration i Krishnamedvetande kan uppnås av personer som strikt följer de olika föreskrifterna och de reglerande principerna. I vår rörelse för Krishnamedvetande har vi rekommenderat varje gudshängiven att meditera sexton varv dagligen på radbandet och att följa de reglerande principerna. Detta kommer att hjälpa den hängivne att få stadga i sin andliga utveckling.

I denna vers förklaras det också att man kan föra framsteg genom att behärska sinnena. Genom att behärska sinnena kan man bli en svami eller gosvami. Den som åtnjuter titlen svami eller gosvami måste därför mycket strikt behärska sina sinnen. Han måste sannerligen vara sin sinnens herre. Detta är endast möjligt när man inte längre åtrår någon materiell sinnesnjutning. Om sinnena av någon orsak önskar handla självständigt, måste han behärska dem. Om vi bara på så sätt undviker materiell sinnesnjutning, kommer sinneskontroll automatiskt att följa.

En annan viktig detalj i detta sammanhang är anindaya - vi bör inte kritisera andras religiösa metoder. Det finns olika religiösa läror som arbeter under olika materiella kvaliteter. De som verkar i okunnighetens och lidelsens kvalitet kan inte var lika fulländade som lärorna i godhetens kvalitet. I Bhagavad-gita indelas allting i tre kvalitativa avdelningar, och religiösa läror kategoriseras därför på samma sätt. När människor huvudsakligen står under inflytande av lidelsens och okunnighetens kvaliteter, kommer deras religion att var av samma natur. En gudshängiven bör istället för att kritisera sådana läror uppmuntra dess anhängare att hålla fast vid sina principer för att på så sätt gradvis nå stadiet för religion i godhetens kvalitet. Om den gudshängivne bara kritiserar dem, kommer hans sinnen att bli besvärade. Därför bör en gudshängiven vara tolerant och lära sig att förhindra oroligheter.

En annan egenskap hos den gudshängivne är nirihaya, enkelt leverne. Niriha betyder "saktmodig", "ödmjuk" eller "enkel". En gudshängiven bör inte leva särskilt kostbart och imitera en materialistisk person. För den gudshängivne rekommenderas materiell enkelhet och djup andlighet. Han bör bara ta emot det han behöver för att hålla kroppen lämpad för utförandet av gushängiven tjänst. Han bör inte äta eller sova mer än nödvändigt. De gudshängivna bör följa principen att bara äta för livets skull och inte leva för ätandets skull, och de bör bara sova sex till sju timmar om dygnet.

Så länge man har en kropp är den utsatt för klimatförändringar, sjukdomar och naturliga störningar, dvs den materiella tillvarons trefaldiga lidanden. Vi kan inte undvika dem. Ibland får vi brev från nyblivna gudshängivna som frågar varför de har blivit sjuka, trots att de har tagit upp Krishnamedvetande. De bör dock av denna vers lära sig att de måste bli toleranta. Detta är tvåfaldens värld. Krishnamedvetande kan fortgå utan att stoppas av några materiella hinder. Herren Sri Krishna ger därför i Bhagavad-gita rådet, tams titiksasva bharata: "Min käre Arjuna, försök bara att tolerera alla dessa besvär. Var stadigt förankrad i dina Krishamedvetna handlingar."

Ur Srimad-Bhagavatam: Canto 4, Kapitel 22, Verserna 21-24
Innebördsförklaringar av A C Bhaktivedanta Swami Prabhupada

Ur Srimad-Bhagavatam

Så snart den levande varelsen kommer till sin naturliga härlighet och börjar erfar sällheten hos transcendensen bortom tiden och den materiella energin, överger han genast sina två falska föreställningar (”jag” och ”mitt”) och blir sålunda fullständigt uppenbarad som det renas självet.

De två falska föreställningarna nämligen ”jag” och ”mitt” förekommer hos två skilda grupper av människor. På det lägre stadiet är medvetandet om ”mitt” mycket framträdande, och på det högre stadiet är det falska medvetandet om ”jag” mest framträdande. Hos djuren kan man iaktta det falska medvetandet om ”mitt”. Hundar och katter brukar strida med varandra med den falska föreställningen om ”mitt”. I det lägre stadiet av människan är också denna falska föreställning mycket framträdande. Detta framgår av utsagor som”detta är min kropp”, ”detta är mitt hus”, ”detta är min familj”, ”detta är min samhällsklass”, ”detta är mitt land”, ”detta är min nation” osv. I ett högre stadium, kännetecknat av spekulativt tänkande, förvandlas denna falska föreställning om ”mitt” till ”jag är” eller ”jag är allting” osv. Alla materiellt betingade människor besjälas av detta falska medvetande om ”jag” och ”mitt” i olika skiftningar. Men den sanna innebörden av ”jag” kan blott förverkligas om man blivit medveten om att ”jag är Guds eviga tjänare”. Detta är det verkligt sanna medvetandet och alla de vediska skrifterna lär oss denna uppfattning om livet.

.
Den falska föreställningen om att ”jag är Gud” eller ”jag är den Högste” är mycket farligare än den falska uppfattningen om ”mitt”. Trots att det ibland förekommer anvisningar i de vediska skrifterna om att man bör se sig själv som ett med Gud, betyder detta inte att man är identisk med Gud i alla avseenden. Utan tvivel råder en enhet mellan de levande varelserna och Gud i många avseenden, men ytterst är de levande varelserna underordnade Gud, och är till sin natur avsedda att tillfredsställa Guds sinnen. Gud begär därför att de levande varelserna skall överlämna sig till Honom. Om de levande varelserna inte vore underordnade den Högstes vilja, varför skulle då Herren begära av dem att underordnar sig Honom? Om de levande varelserna vore Guds jämlikar i alla avseenden, varför har Gud då låtit dem bli utsatta för mayas inflytande? Den dåraktige ”jag”-anhängaren torde svara, att den levande varelsen kommer att göra detta någon gång i framtiden. Även om man godtar, att man någon gång i framtiden kommer att behärska den materiella naturen lika bra som den Högste Varelsen, varför förhåller det sig just nu på det viset, att man lyder under den materiella naturen? Enligt Bhagavad-gita kan man bli fri från den materiella natuerns bojor genom att överlämna sig till den Högste Herren, men om man inte överlämnar sig kan man inte behärska den materiella naturen. Man bör sålunda överge sin falska uppfattning om ”jag” genom att utöva gudshängiven tjänst och bli fast förankrad i transcendental kärlek till Gud. En fattig stackare utan yrke eller sysselsättning kan få utstå mycket lidande här i livet, men om denna man lyckas få en bra plats i statens tjänst blir han genast glad och lycklig. Man tjänar ingenting på att förneka Guds överhöghet, att Han är den som styr alla energier. Man bör istället vara klart medveten om sin egna ställning, nämligen att man är Guds eviga tjänare. I det betingade livet är den levande varelsen en tjänare till den illusoriska energin maya, medan han i sitt befriade tillstånd är Guds rena tjänare. Den enda kvalifikationen som behövs för att bli en värdig tjänare till Gud är att man blir fri från den materiella naturens besmittelse. Så länge som man är trogen sina falska föreställningar om ”jag” och ”mitt”, kan man inte bli helt botad från sjukdomen.

.
Den Högsta Sanningen är obesmittad av den illusoriska energin eftersom Han är den som bestämmer över denna energi. De relativa sanningarna är benägn att helt upptas av den illusoriska energin. Det bästa man kan göra är att vända sig mot den Absoluta Sanningen såsom man vänder sig mot solen. Solen på himlavalvet är fylld av ljus, men när man inte släpper in solskenet vilar allt i mörker. På liknande sätt kan man ta sig ur mayas mörker och bli fri från alla illusioner genom att ställa sig ansikte mot ansikte med den Högste Herren.

.
Man bör sålunda på allvar lämna företräde åt bhakti-yoga-vetenskapen , dyrkan av Gud, lovprisandet av Gud, åhörandet av innehållet i Srimad-Bhagavatam från rätt källa (inte från någon professionell uppläsare utan från en person som lever enligt Bhagavatams pricnciper) samt umgänget med gudshängivna. Man bör inte låta sig vilseledas av det falska medvetadet om ”jag” och ”mitt”. Karmis tycker mycket om att uppfatta allt som ”mitt”, jnanis tycker mycket om att uppfatta allt som ”jag” medan ingen av dem är kvalificerade att bli fria från den illusoriska energins band. Srimad-Bhagavatam och framför allt Bhagavad-gita är båda avsedda till att befria människan från sin falska föreställning om ”jag ” och ”mitt”, och Srila Vyasadeva sammanställde dessa skrifter för att de fallna själarna skulle kunna befrias. Den levande varelsen måste försöka nå den transcendentala ställningen, där varken tiden eller den materiella energin längre utövar något inflytande. I det betingade livet utsätts den levande varelsen för tidens inflytande i drömmen om förfluten tid, nutid, och framtid. Den spekulativt tänkande människan försöker övervinna tidens inverkan genom sina spekulationer om att i framtiden bli Vasudeva, dvs den Högste Herren Själv, och genom att därvid odla andlig kunskap och försöka övervinnna sitt ego. Men denna metod är inte fullkomlig. Den fulländade metoden att odla kunskap består i att godta Herren Vasudeva som den Högste och överlämna sig till Honom, ty Han är den ursprungliga källan till allting. Endast om man äger detta gudsmedvetande kan man bli fri från det falska medvetandet om ”jag” och ”mitt”.
S B 2.9.3

Översättning och kommentar av A C Bhaktivedanta Swami

Herren Ramacandra

Idag är det Herren Ramas uppenbarelsedag! Herren Rama är kanske den mest välkände och älskade av Herren Krishnas alla inkarnationer, känd långt utanför Indiens gränser.

Man kan bland annat i Wat Phra Keo-templet (intill det kungliga palatset i Bangkok), se många fresker där Herren Ramas lekar skildras, i Kambodja framförs det fortfarande danser som hyllar Herren Rama och moder Sita, likaså spelas i Indonesien teaterpjäser - av muslimer - vars handling är tagen från Ramayana.

Den som vill veta mer om eposet Ramayana och dess inflytande på asiatisk kultur kan läsa vidare här:

http://www.mahidol.ac.th/thailand/ramakian.html

http://orias.berkeley.edu/SEARama/RamaOverview.htm#Developing

http://orias.berkeley.edu/SEArama/imagelibrary.htm

http://kalyan97.wordpress.com/2007/11/04/1171/

I eposet Ramayana finns en detaljerad skildring av Herren Rama och Hans gärningar. I Srimad-Bhagavatam finns en förkortad version:



Åkallad av halvgudarna, uppenbarade Sig Gudomens Högsta Personlighet, den Absoluta Sanningen, tillsammans med Sin uppenbarelseform samt expansioner av denna uppenbarelseform. Deras heliga namn var Rama, Laksmana, Bharata och Satrughna. Dessa berömda inkarnationer framträdde sålunda i fyra gestalter som Maharaja Dasarathas söner.

O kung Pariksit! Herren Ramacandras transcendentala gärningar har beskrivits av stora heliga personer, som har sett sanningen. Eftersom du om och om igen har lyssnat till berättelserna om Herren Ramacandra, moder Sitas make, skall jag beskriva dessa gärningar helt kortfattat. Vänligen lyssna.

För att Hans faders löfte inte skulle brytas, övergav Herren Ramacandra omedelbart Sin ställning som kung, och i sällskap med Sin hustru, moder Sita, vandrade Han från den ena skogen till den andra på Sina lotusfötter, vilka var så känsliga att de inte ens kunde utstå beröringen från Sitas händer. Herren åtföljdes också av apkungen Hanuman (eller av en annan apa, Sugriva), och av Sin yngre broder Herren Laksmana, och dessa båda lindrade den trötthet Han erfor från att vandra i skogen. Herren vanställde Surpanakha genom att hugga av hennes näsa och öron, och därefter skildes Han från moder Sita. Av den anledningen blev Han vred, och genom att röra Sina ögonbryn injagade Han fruktan i havet, som då gav Herren tillåtelse att bygga en bro över oceanen. Därefter trängde Herren in i Ravanas kungarike för att döda honom, på samma sätt som en eld slukar en skog. Måtte denne Högste Herre, Ramacandra, ge oss allt skydd.

På arenan där Visvamitra utförde offer dödade Herren Ramacandra, Ayodhyas konung, många demoner, Raksasas och ociviliserade människor, som om natten vandrar i mörkrets kvalitet. Måtte Herren Ramacandra, som dödade dessa demoner i Laksmanas närvaro, vara godhjärtad nog att ge oss skydd.

O konung! Herren Ramacandras gärningar var förunderliga, likt de som utförs av en elefantunge. I församlingen där moder Sita skulle välja sin make, mitt ibland den här världens hjältar, bröt Han itu bågen som tillhörde herren Siva. Bågen var så tung att den måste bäras av trehundra män, men Herren Ramacandra böjde den, strängade den och bröt den mitt itu, precis som en elefantunge bryter av ett sockerrör. På detta sätt erhöll Herren moder Sitas hand. Hon var lika begåvad med transcendentala kvaliteter som Han, vad gäller gestalt, skönhet, uppträdande, ålder och sinnelag. Förvisso var hon lyckogudinnan, som ständigt vilar på Herrens bröst. När Herren Ramacandra återvände från Sitas hem, efter att i församlingen av rivaler ha erhållit hennes hand, träffade Han Parasurama. Fastän Parasurama var mycket högmodig, emedan han hade rensat bort den kungliga samhällsklassen från jordens yta tjugoen gånger, besegrades han av Herren, som framträdde som en ksatriya av kunglig rang.

För att åtlyda befallningen från fadern, som var bunden genom ett löfte till sin hustru, lämnade Herren Ramacandra, Sitt kungarike, Sina rikedomar, vänner, välönskare, Sitt residens och allting annat, precis som en befriad själ lämnar sitt liv, och Han begav Sig till skogen tillsammans med Sita.

Med Sina pilar och Sin oövervinneliga båge i handen, vandrade Herren Ramacandra i skogen, där Han levde ett liv fullt av strapatser. Han vanställde Ravacanas syster, som hade besmittats av lustfyllda begär, genom att hugga av hennes näsa och öron. Han dödade också hennes fjortontusen Raksasa-vännner, med Khara, Trisira och Dusana i spetsen.



O kung Pariksit! När Ravana, som hade tio huvuden på sina axlar, hörde talas om Sitas vackra och tilltalande kroppsdrag, överväldigades hans sinne av lustfyllda begär, och han begav sig iväg för att kidnappa henne. För att lura iväg Herren Ramacandra från Hans asrama, skickade Ravana fram Marica i form av ett gyllene rådjur. När Herren Ramacandra såg det vackra rådjuret, lämnade Han Sin bostad och följde efter det för att slutligen döda det med en spetsig pil, precis som herren Siva dödade Daksa.

När Ramacandra försvann in i skogen och Laksmana också var frånvarande, kidnappades Sitadevi, dottern till kungen av Videha, av den mest ondskefulla av alla Raksasas, Ravana, precis som en tiger kastar sig över ett värnlöst får när fåraherden inte är där. Därefter vandrade Herren Ramacandra i skogen tillsammans med Sin broder Laksmana, som vore Han mycket olycklig på grund av att vara skild från Sin hustru. Sålunda visade Han genom Sitt eget exempel tillståndet hos en person, som är fäst vid kvinnor.

Herren Ramacandra, vars lotusfötter dyrkas av herren Brahma och herren Siva, hade antagit formen av en människa. Han utförde begravningsceremonin för Jatayu, som hade dödats av Ravana. Därefter dödade Herren demonen Kabandha. Han blev vän med apornas ledare, dödade Vali och gjorde upp planer för att befria moder Sita, varefter Han begav Sig till oceanens strand.



När Herren Rama hade kommit fram till stranden, fastade Han i tre dagar, medan Han väntade på att oceanen skulle framträda i sin personliga gestalt. När oceanen inte infann sig, uppvisade Herren Sin vredes lekar, och genom att helt enkelt kasta en blick över havet, överväldigades alla dess levande varelser av rädsla, till och med krokodilerna och hajarna. Fylld av fruktan trädde då det personifierade havet fram inför Herren Ramacandra, medförande alla tillbehör som behövs för att dyrka Honom. Det personifierade havet bugade sin inför Herrens lotusfötter, och talade följande ord.

O alltgenomträngande Högsta Person, vi är trögtänkta och kunde inte förstå vem Du är, men nu inser vi att Du är den Högsta Personen, härskaren över hela universum, Gudomens oföränderliga och ursprungliga personlighet. Halvgudarna behärskas av godshetens kvalitetet, Prajapatis av lidelsens kvalitet, och spökenas ledare av okunnighetens kvalitet, men Du är härskaren över alla dessa kvaliteter.

Herre, Du får använda mitt vatten på vilket sätt Du vill. Sannerligen må du färdas över det, och nå Ravanas hemvist. Ravana är Visravas son, men han har förkastats, likt urin, och han är den största källan till oro och gråt i de tre världarna. Var vänlig och döda honom, och återvinn Din hustru, Sitadevi. O store hjälte, fastän mitt vatten inte utgör något hinder för att Du skall nå Lanka, ber jag Dig uppföra en bro över det, ty detta kommer attt öka Din transcendentala ryktbarhet. Alla stora hjältar och konungar kommer i framtiden att lovprisa Dig, när de ser denna underbara, ovanliga gärning, som Du o Herre, har utfört.



Sukadeva Gosvami sade: Efter att ha uppfört en bro över havet, genom att i vattnet kasta bergstoppar, vars träd och annan växtlighet hade ruskats om av de stora apornas händer, begav Sig Herren Ramacandra till Lanka för att befria Sitadevi från Ravanas klor. Med hjälp av anvisningar från Vibhisana, Ravanas broder, trädde Herren, tillsammans med apsoldaterna, anförda av Sugriva, Nila och Hanuman, in i Ravanas kungarike, Lanka, vilket tidigare hade satts i brand av Hanuman.

När apsoldaterna, som anfördes av ledare som Sugriva, Nila och Hanuman, hade kommit fram till Lanka, intog de glädjehusen, sädesmagasinen, skattkamrarna, ingångarna till palatsen, stadsportarna, församlingshusen, de främre delarna av palatsen och till och med de dresserade duvornas hus. När stadens tvärgator, perronger, flaggor samt de gyllene vattenkrukorna på kupolerna hade förstörts, såg hela staden Lanka ut som en flod som har rörts upp av en elefanthjord.

När Ravana, härskaren över alla Raksasas, såg oroligheterna som skapats av apsoldaterna, kallade han till sig Nikumba, Kumbha, Dhuraksa, Durmukha, Surantaka, Narantaka och andra Raksasas, samt sin son Indrajit. Därefter kallade han till sig Prahasta, Atikaya, Vikampana och slutligen Kumbhakarna, och han uppmanade alla sina följeslagare att kämpa mot fienden.

Herren Ramacandra, omgiven av Laksmana och apsoldater som Sugriva, Hanuman, Gandhamada, Nila, Angada, Jambavan och Panasa, anföll Raksasa-soldaterna, som var fullt utrustade med diverse oövervinneliga vapen såsom svärd, lansar, bågar, prasas, ristis, sakti-pilar, khadgas (en sorts svärd) och tomaras.

Angada och de andra befälhavarna över Ramacandras soldater mötte fiendens elefanter, infanteri, hästar och vagnar och de kastade stora träd, bergstoppar, klubbor och pilar mot dem. Herren Ramacandras soldater dödade på detta sätt Ravanas soldater, som hade förlorat all lycka därför att Ravana hade fördömts genom moder Sitas vrede.

När Ravana, Raksasas kung, upptäckte att han hade förlorat sina soldater, blev han ytterst vred. Han steg upp i sin blomstersmyckade flygfarkost och färdades mot Herren Ramacandra, som satt på en strålande vagn som Matali, Indras körsven, hade fört dit. Därefter träffade Ravana Herren Ramacandra med vassa pilar.

Herren Ramacandra sade till Ravana: Du är den mest avskyvärde av alla människoätare. Sannerligen är du som deras avföring. Du liknar en hund, ty precis som en hund stjäl mat från köket när ägaren är borta, kidnappade du Min hustru, Sitadevi, när Jag inte var närvarande. Därför skall Jag straffa dig, som Yamaraja straffar syndfulla människor. Du är den mest vedervärdige, syndfulle och skamlöse. Därför skall Jag, vars ansträngningar aldrig misslyckas, straffa dig idag.



Efter att sålunda ha läxat upp Ravana, placerade Herren Ramacandra en pil på Sin båge, siktade på Ravana, och avlossade pilen vilken genomborrade Ravanas hjärta likt en åskkvigg. När de såg detta, åstadkom Ravanas följeslagare ett våldsamt oljud, och de skrek "O ve! O ve! Vad har hänt? Vad har hänt?", medan Ravana, i det han kräktes blod från sina tio munnar, föll från sin flygfarkost, precis som en from man faller till jorden från de himmelska planeterna, när resultaten från hans fromma handlingar är förbrukade.

Med Mandodari, Ravanas hustru, i spetsen kom alla kvinnor, vars makar hade stupat i slaget, ut från Lanka. Gråtande oupphörligt, gick de fram till Ravanas och övriga Raksasas döda kroppar.

I sin förtvivlan över att deras makar hade dödats av Laksmanas pilar, dunkade kvinnorna knytnävarna mot bröstet, och de omfamnade sina makar och grät hjärtslitande med röster som rörde allas hjärtan.

O herre! O härskare! Du utgör den totala mängden bedrövelse för andra människor, och därför kallades Ravana. Men nu när du har besegrats, är vi också besegrade, ty utan dig har staten Lanka erövrats av fienden. Till vem skall vi vända oss för att få skydd?

O du högst lyckosamme! Du föll offer för lustfyllda begär, och därför kunde du inte förstå moder Sitas inflytande. På grund av hennes förbannelse, har du nu dragits ned till detta tillstånd, dödad av Herren Ramacandra.

O du, som är Raksasa-dynastins glädje! På grund av dig har nu varken Lanka eller vi själva någon beskyddare. Genom dina gärningar har du gjort din kropp lämpad för att ätas av gamar, och din själ lämpad för att fara till helvetet.

Sri Sukadeva Gosvami sade: Vibhisana, Ravanas fromme broder och Herren Ramacandras hängivne, erhöll uppskattning från Herren Ramacandra, Kosalas kung. Han utförde den föreskrivna begravningsceremonin för sina familjemedlemmar för att rädda dem från att falla ned till helvetet.

Därefter fann Herren Ramacandra Sitadevi, som satt i en liten stuga under ett träd vid namn Simsapa, i skogen av Asoka-träd. Hon var mager och tunn, och hon var mycket bedrövad på grund av skilsmässan från Honom.

När Herren Ramacandra såg Sin hustru i denna belägenhet, fylldes Han av medlidande. När Han kom fram till henne, blev hon synnerligen lycklig över att se sin käraste, och hennes lotuslika mun uppenbarade hennes lycka.

Efter att ha givit Vibhisana makten att härska över Raksasa-folket på Lanka under en kalpa, placerade Herren Ramacandra, Gudomens Högsta Personlighet (Bhagavan), Sitadevi på en blomstersmyckad flygfarkost, och steg därefter Själv upp på planet. Tiden för Hans vistelse i skogen var slut, och Herren återvände till Ayodhya, åtföljd av Hanuman, Sugriva och Sin broder Laksmana.
.

När Herren Ramacandra återvände till Sin huvudstad, Ayodhya, kantades Hans väg av medlemmar ur de furstliga ståndet, som hälsade Honom genom att överösa Hans kropp med vackra, doftande blommor, medan stora personligheter som Brahma och andra halvgudar lovprisade Herrens gärningar med stor glädje.

När Herren Ramacandra anlände till Ayodhya, fick Han reda på att Hans broder Bharata hade livnärt Sig på korn, som kokats i ko-urin, under Herrens bortvaro. Hans kropp var täckt med trädens bark, Hans hår var tovigt och Han låg på en madrass av kusagräs. Den ytterst barmhärtige Herren blev mycket bedrövad över detta.

När Herren Bharata förstod att Herren Ramacandra hade återvänt till huvudstaden, Ayodhya tog Han omedelbart Herren Ramacandras träskor på Sitt huvud, och lämnade Sitt läger vid Nandigrama. Herren Bharata åtföljdes av ministrarna, prästerna och andra aktningsvärda medborgare, av yrkesmusiker, som frambringade behagliga musikaliska ljud, och av lärda brahmaner, som ljudligt reciterade vediska hymner. I processionen fanns också vagnar, som drogs av vackra hästar med gyllene seldon. Dessa vagnar var prydda med guldbroderade flaggor, och även med andra flaggor av skiftande storlek och med olika mönster. Där fanns soldater klädda i gyllene rustningar, tjänare, som bar betelnötter, och många välkända och vackra glädjeflickor. Många tjänare följde efter till fots, bärande parasoll, viskor, dyrbara juveler av varierande värde, och annan utrustning som anstår ett kungligt mottagande. Åföljd på detta sätt gick Herren Bharata, vars hjärta var mycket mjukt på grund av hänryckning och vars ögon var fyllda av tårar, fram till Herren Ramacandra och föll ned framför Hans lotusfötter med stor extatisk kärlek.

Efter att ha placerat träskorna framför Herren Ramacandra, stod Herren Bharata med handflatorna ihop och ögonen fyllda av tårar, och Herren Ramacandra badade Herren Bharata med Sina tårar, medan Han med båda armarna omfamnade Honom länge. I sällskap av moder Sita och Laksmana, frambar därefter Herren Ramacandra Sina respektfulla vördnadsbetygelser till de lärda brahmanerna och de äldre familjemedlemmarna, och alla medborgarna i Ayodhya frambar sina respektfulla vördnadsbetygelser till Herren.

När Ayodhyas medborgare såg sin kung återvända efter en lång bortavaro, gav de Honom blomstergirlander, vinkade med sina övre klädesplagg och dansade i stor glädje.



O konung! Herren Bharata bar Herren Ramacandras träskor, Sugriva och Vibhisana bar en viska och en förträfflig fläkt, Hanuman bar ett vitt parasoll, Satrughna bar en båge och två koger, Sitadevi bar ett vattenkrus, fyllt med vatten från heliga platser. Angada bar ett svärd, och Jambavan, Riksas konung, bar en gyllene sköld.

O kung Pariksit! Där Herren satt på Sin flygfarkost av blommor, omgiven av kvinnor, som frambar böner till Honom, och recitatörer, som lovsjöng Hans egenskaper, liknade Han månen, omgiven av stjärnor och planeter.

Efter att ha välkomnats av Sin broder Bharata, inträdde Herren Ramacandra i staden Ayodhya mitt i en festival. När Han trädde in i palatset, frambar Han vördnadsbetygelser till alla mödrarna, inklusive Kaikeyi och de andra hustrurna till Maharaja Dasaratha, och i synnerhet till Sin egen moder, Kausalya. Han frambar också Sina vördnadsbetygelser till de andliga lärarna, såsom Vasistha. Vänner i Hans egen ålder samt yngre vänner dyrkade honom, och Han återgäldade deras respektfulla vördnadsbetygelser, vilket även Laksmana och moder Sita gjorde. På detta sätt trädde de alla in i palatset.

När Ramas, Laksmanas, Bharatas och Satrughnas mödrar såg sina söner, reste de sig omedelbart, likt avsvimmade kroppar som återfår medvetandet. Mödrarna placerade sina söner i knät och vätte Dem med sin tårar, och befriade sig på detta sätt från sorgen som orsakats av den långa skilsmässan.

Familjeprästen eller den andlige mästaren, Vasistha, rakade av Herren Ramacandras toviga hår. Med hjälp av de äldre familjemedlemmarna utförde han sedan badceremonin (abhiseka) för Herren Ramacandra, användande vatten från de fyra haven och andra ämnen, precis som den utfördes för kung Indra.

När Herren Ramacandra hade badat helt och hållet, och Hans huvud var renrakat, klädde Han Sig mycket vackert, och dekorerades med en girland och med smycken. Till följd därav strålade Han klart, omgiven av Sina bröder och Sin hustru, som var klädda och smyckade på liknande sätt.



Därefter accepterade Herren Ramacandra statens tron, fullständigt tillfredsställd med Herren Bharatas totala överlämnande och underkastelse. Han tog ansvar för medborgarna precis som en fader, och medborgarna, som var helt sysselsatta med sin yrkesuppgifter enligt varna och asrama, betraktade Honom som sin fader.

Herren Ramacandra var kung under Treta-yuga, men tack vare Hans goda regering, var denna period som Satya-yuga. Alla var gudfruktiga och fullständigt lyckliga.

O Maharaja Pariksit, Bharata-dynastins främste! Under Herren Ramacandras regeringstid var skogarna, floderna, kullarna och bergen, staterna, de sju öarna och de sju haven, alla gynnsamma när det gällde att förse alla levande varelser med livets nödtorft.

När Herren Ramacandra, Gudomens Högsta Personlighet, var kung över världen, förekom varken kroppsliga eller psykiska lidanden, sjukdomar, ålderdom, dödsfall, sorg, bekymmer, fruktan eller utmattning. Inte ens döden drabbade dem, som inte önskade den.

Herren Ramacandra avgav ett löfte att endast ha en hustru, och att inte ha några förbindelser med andra kvinnor. Han var en helig konung, och alla hans karaktärsdrag var goda, utan spår av kvaliteter som vrede. Med utgångspunkt från varnasrama-dharma lärde Han alla hur man uppträder korrekt, särskilt dem, som lever familjeliv. Sålunda tränade Han allmänheten genom Sina egna handlingar.

Moder Sita var mycket undergiven,trogen, blyg och kysk, och hon förstod alltid sin makes inställning. Således attraherade hon, genom sin karaktär, kärlek och tjänst, fullständigt Herrens sinne.
(Srimad-Bhagavatam, Bok 9, Kapitel 10)

Herren Kapilas redogörelser för den gudshängivna tjänsten

Herren Kapila, Gudomens Personlighet, svarade: O ädla kvinna, det finns en mängd olika vägar för den gudshängivna tjänsten på basis av utövarnas olika egenskaper.

Ren hängiven tjänst i Krishnamedvetande är en och densamma, när det i ren gudshängiven tjänst inte finns några önskningar hos den gudshängivne, som han vill att Herren skall uppfylla. Men vanligtvis brukar folk börja utöva gudshängiven tjänst med ett speciellt önskemål i sikte. Enligt Bhagavad-gita finns det fyra kategorier av människor som tillgriper gudshängiven tjänst med orena motiv. En kategori av personer utgörs av dem som lider materiellt, och som närmar sig Gud för att försöka få lindring sitt lidande. Nästa kategori utgörs av dem som är i behov av pengar, och som närmar sig Gud för att be om Hans hjälp att förbättra sin ekonomiska situation. Andra personer, som inte lider eller behöver hjälp med pengar men istället söker kunskap för att kunna förstå den Absoluta Sanningen, påbörjar också gudshängiven tjänst, och slutligen finns det en grupp personer som när nyfikna och frågar efter den Högste Herrens natur. Faktum är att den gudshängivna tjäsntens väg är en enda utan någon motsvarighet, men den gudhsängivna tjänsten utövas på en mängd olika sätt beroende på den gudshängivnes förutsättningar.

S B 3.29.7

Sådan gudshängiven tjänst, som utövas av en person som är avundsam, högmodig, våldsam och ondsint och som är en separatist, anses befinna sig i mörkrets kvalitet.

För ren gudshängiven tjänst bör enda motivet vara att vilja behaga Gudomens Högsta Personlighet. Detta är egentligen inte något motiv, enär denna vilja utgör den levande varelsens rena tillstånd. I sitt betingade tillstånd bör den levande varelsen följa alla instruktioner från sin bona fide andlige mästare och överlämna sig till honom i sitt gudshängivna tjänande. Den andlige mästaren är en manifesterad representant för den Högste Herren, enär han mottar och vidarebefordrar Guds instruktioner som de är, genom lärjungekedjan. Att handla under en bona fide andlig mästares ledning med motivet att vilja behaga Gudomens Högsta Personlighet är ren gudshängiven tjänst. Men för den som har motiv för sin egen sinnesnjutnings skull, gestaltar sig den gudshängivna tjänsten på ett annat sätt. En sådan person kan bli våldsam, högmodig, avundsjuk och ondskefull, och hans intressen är helt skilda från Herrens.

Den som närmar sig den Högste Herren för att utöva hängiven tjänst till Honom, men som är stolt över sin egen personlighet, avundsjuk på andra eller hänmdlysten, befinner sig i vredens kvalitet. Han betraktar sig själv som den bästa bland gudshängivna. Gudshängiven tjänst som utförs med denna inställning är inte någon ren hängiven tjänst. Den är blandad och tillhör det allra lägsta slaget av tjänst, tamasah. Srila Visvanatha Cakravati Thakura rekommenderar att en vaisnava, som inte visar sig ha god karaktär, bör undvikas. En vaisnava är en person, som har godtagit Gudomens Högsta Personlighet som sitt livs yttersta mål, men den som inte är ren, utan fortfarande har andra motiv, är inte en vaisnava med förstklassig karaktär. En vaisnava utan rena motiv bör dock respekteras, enär han har godtagit den Högste Herren som sitt livs yttersta mål. Däremot bör man inte vara tillsammans med en vaisnava som befinner sig i okunnighetens kvalitet.

SB 3.29.8

Dyrkan av Gudsgestalterna i templet, utförd av en separatist i avsikt att erhålla materiell sinnesnjutning, berömmelse och rikedom, utgör hängivenhet i lidelsens kvalitet.

Ordet "separatist" måste tolkas med försiktighet. En separatist är en person som betraktar sina egna intresssen som skilda från den Högste Herrens. Blandat gudshängivna personer, eller gudshängivna i lidelsens och okunnighetens kvaliteter, tror att det är den Högste Herrens intresse att tillgodsose deras önskningar. Sådana gudshängivna personers intressen består i att försöka utvinna så mycket som möjligt av Gud i syfte att tillfredsställa sin egen sinnesnjutning. Sådan är separatistens mentalitet. Kännetecknande för ren hängiven tjänst är att den gudshängivnes inre sinne är sammanlänkat med den Högste Herrens inre sinne. En gudshängiven bör inte ha någon annan önskan än att utföra den Högstes önskningar. Detta är enhet med Gud. När en gudshängiven person har något intresse eller någon egen önskan, som skiljer sig från den Högste Herrens intressen, då har han en separatists mentalitet. När en så kallad gudshängiven person önskar sig något slag av materiell sinnesnjutning, utan att detta är sammanlänkat med den Högste Herrens intressen, eller när han önskar bli berömd eller rik genom att använda sig av Herrens nåd eller barmhärtighet, då befinner han sig i lidelsens kvalitet.

SB 3.29.9

När en gudshängiven person dyrkar Gudomens Högsta Personlighet och offrar frukterna av sina handlingar i syfte att frigöra sig från berusningen av sina fruktbärande handlingar, då är hans hängivenhet belägen i godhetens kvalitet.

Brahmaner, ksatriyer, vaisyer och sudrer jämte brahmacarier, grihasthas, vanacarier och sannyasier utgör medlemmarna i varnas och asramas åttafaldiga indelning, och i var och en av dessa indelningar finns det föreskrivna plikter, som man bör fullgöra för att tillfredsställa Gudomens Högsta Personlighet. När ens handlingar sker i enlighet med dessa plikter och och frukterna därav offras till den Högste Herren, kallas de för karmarpanam, plikter utförda för att tillfredsställa Herren. Om det finns någon berusning eller några brister i ett dylikt handlande, så blir det försonat genom detta sätt att offra. Men om denna offerhandling utföres i godhetens kvalitet i stället för i ren gudshängivenhet, då är intresset helt annat slag. Handlingarna i enlighet med de fyra asramas och de fyra varnas syftar till att gagna ens egna intressen. Dylika handlingar är belägna i godhetens kvalitet, och de kan inte räknas till samma kategori som ren gudshängiven tjänst. Rupa Gosvami har förklarat att ren gudshängiven tjänst är fri från alla materiella önskningar. Personliga eller materiella önskningar finns det ingen ursäkt för. Gudshängivna aktiviteter bör vara transcendentala till fruktbärande handlingar och empiriska filsofiska spekulationer. Ren gudshängiven tjänst är transcendental till alla materiella kvaliteter.

Gudshängiven tjänst utövad i okunnighetens, lidelsens och godhetens kvalitet kan indelas i åttioen olika kategorier. Det finns olika gudshängivna aktiviteter, exempelvis att höra, lovprisa, erinra sig, dyrka, frambära böner, utöva tjänst och att överlåta allt till Gud, och var och en av dessa aktiviteter kan indelas i tre kategorier med avseende på naturens tre kvaliteter. Hörandet kan vara i antingen i lidelsens, i okunnighetens eller i godhetens kvalitet. På samma sätt kan lovprisandet vara i lidelsens, okunnighetens eller i godhetens kvalitet, osv. Tre gånger nio är lika med tjugosju, och multiplicerat med tre ännu en gång blir det åttioett. Man måste överskrida all denna materiellt betingade hängivna tjänst för att lyckas nå stadiet för ren gudshängiven tjänst.

SB 3.29.10

Ren gudshängiven tjänst manifesteras när ens inre sinne genast attraheras av att höra det transcendentala namnet och egenskaperna tillhörande Gudomens Högsta Personlighet, som har Sitt säte i allas hjärtan. Denna gudshängivna extas flödar, utan att hindras av någon materiell omständighet, mot den Högste Herren, precis likt Ganges vatten, som på ett naturligt sätt rinner mot havet.

Grundprincipen för denna rena, oförfalskade gudshängivna tjänst utgöres av kärleken till Gud. Den Högste Herren är obesmittad av den materiella naturens kvaliteter. Han är av den anledningen tilldragande för den rene gudshängivne. Det är inte nödvändigt att sitta och meditera för att uppnå denna kärlek till Gud. Den rene gudshängivne befinner sig redan i ett transcendentalt tillstånd, och samhörigheten mellan den gudshängivne och Gudomens Högsta Personlighet är naturlig och liknas vid hur Ganges vatten rinner ned mot havet. Ganges vattenflöde kan man inte stoppas under några som helst förhållanden. På liknande sätt kan man ej under några som helst materiella förhållanden stoppa en ren gudshängiven persons kärlek till den Högste Gudens transcendentala namn, form och lekar.

En ren gudshängiven person utövar inte hängiven tjänst till Gudomens Personlighet av några speciella motiv, vare sig det gäller materilla eller andliga fördelar. Detta utgör det första tecknet på oförfalskad hängivenhet. Den gudshängivna tjänsten är avsedd för purusottama, Gudomens Högsta Personlighet, och inte för någon annan.

En ren gudshängiven person måste engagera sig i den gudshängivna tjänsten tjugofyra timmar om dygnet, utan avbrott. En ren gudshängivens liv är så utformat att han ägnar varje minut och varje sekund åt någon form av hängiven tjänst åt Gudomens Högsta Personlighet.

SB 3.29.11-12

Genom att nå upp till den högsta plattformen för gudshängiven tjänst i enlighet med vad Jag här förklarat, kan man övervinna inflytandet från den materiella naturens tre kvaliteter och bli belägen i samma transcendentala tillstånd som Herren Själv.

På samma sätt som Herren är oberörd av inflytandet från den materiella naturens tre kvaliteter, är även Hans rena hängivna oberörda. Den som inte påverkas av den materiella naturens tre kvaliteter, kallas för en befriad själ. eller brahma-bhuta-själ.

Det är en missuppfattning hos opersonlighetsanhängarna att tro att man kan dyrka Herren, eller Brahman, i vilken inbillad form som helst, och att man till slut kan sammansmälta med Brahmans utstrålning. Att sammansmälta med utstrålningen från den Högste Herrens kropp (Brahman) är naturligtvis också en form av befrielse. Denna form av befrielse, som kallas ekatva, godtas dock aldrig av någon gudshängiven person, enär han omedelbart uppnår kvalitativ enhet med Herren så så snart som han är belägen i gudshängiven tjänst. Denna kvalitativa likställdhet, som utgör slutresultatet av en personlig befrielse, uppnår den gudshängiven direkt. Han behöver inte göra några extra ansträngningar för att erhålla detta.

SB 3.29.14

En gudshängiven person måste utföra sina föreskrivna plikter, som är ärofulla, utan materiell vinning. Man bör stadigt utöva sina hängivna aktiviteter, utan att därvid utöva onödigt våld.

Även om den gudshängivne är nödsakad att bruka våld i viss mån, så bör detta inte ske i högre grad än nödvändigt. Ibland hör man någon ställa frågan:"Ni ber oss att låta bli att äta kött, men själva äter ni grönsaker. Innebär inte även ätandet av grönsaker att man utövar våld?" Svaret härpå är, att även ätandet av grönsaker innebär våldsutövning, ty vegetarianen utövar våld mot andra levande varelser, eftersom även växterna har liv. De icke gudshängivna dödar kor, getter och många andra djur i syfte att äta upp dem, och de gudshängivna, som är vegetarianer, dödar ävenledes, i det att de äter grönsaker. Det betydelsefulla, som står i denna vers, är att alla levande varelser är nödsakade att döda andra levande varelser, ty detta är naturens lag - jivo jivasya jivanam, den ena varelsen utgör föda åt den andra - men för människan gäller att hon inte skall utöva mer våld än nödvändigt.

Människan bör inte äta annan mat än sådan som offrats till Gudomens Högsta Personlighet. Man blir fri från alla syndfulla återverkningar genom att äta sådan mat som offrats till Yajna, Gudomens Högsta Personlighet. En gudshängiven person äter därför endast prasada, dvs mat som offrats till den Högste Herren. Krishna säger, att när en gudshängiven person offrar Honom mat från växtriket, så tackar Han ja till att äta denna mat. En gudshängiven person måste tillreda mat på grönsaker för att offra till Krishna. Om den Högste Herren hade önskat mat tillredd på kött, så skulle den gudshängivne offra kött, men Herren har inte uttryckt någon önskan om detta.

Vi är nödsakade att begå våldshandlingar, ty sådan är naturens lag. Vi bör emellertid inte utöva överdrivet våld, utan endast i den omfattning som Herren har gett tillstånd till. Vi kan inte undvika våld, så länge våra liv är betingade, men vi bör inte utöva mer våld än nöden kräver, eller än vad som anbefallts av Gudomens Högsta Personlighet.

SB 3.29.15

Den gudshängivne bör regelbundet beskåda Mina gestalter i templet, vidröra Mina lotusfötter, offra föremål som används för dyrkan och frambära böner. Han bör se allt ur godhetens kvalitet i en anda av försakelse, och betrakta varje levande varelse som ett andligt väsen.

Tempeldyrkan utgör en av den gudshängivnes plikter. Den rekommenderas speciellt för dem som är nybörjare, men inte heller de som är mera avancerade bör avstå från tempeldyrkan. Det är en viss skillnad på hur en nybörjare och den mer avancerade uppfattar Herrens närvaro i templet. Nybörjaren anser arca-vigraha (Gudsgestalten) vara askild från den ursprungliga Gudomens Personlighet. Han betraktar Gudsgestalten som en representant för den Högste Herren. En avancerad gudshängiven person godtar däremot Gudsgestalten i templet som Gudomens Högsta Personlighet. Han ser ingen skillnad mellan Herrens ursprungliga form och Gudsgestalten, dvs Herrens arca-form i templet. En gudshängiven med detta synsätt befinner sig på det högsta stadiet av bhava, kärlek till Gud, medan nybörjarens dyrkan i templet utförs som en rutinmässig plikt.

Dyrkan av Gudsgestalten i templet är en vad den gudshängivnes uppgifter. Han beger sig regelbundet till templet för att beskåda den vackert dekorerade Gudsgestalten, där han med vördnad och respekt vidrör Herrens lotusfötter och frambär böner och offergåvor, såsom frukt, blommor m m. För att göra framsteg i sin gudshängivna tjänst bör den gudshängivne dessutom se på alla andra levande varelser som andliga gnistor, utgörande eviga beståndsdelar av den Högste Herren. Den gudshängivne måste respektera alla varelser, som har ett förhållande till Gud. Eftersom varenda levanade varelse urpsrungligen har ett förhållande till Gud som en evig beståndsdel av Honom, bör den gudshängivne försöka se alla levande varelser som andligt jämställda. Om den gudshängivne inte kan se varenda levande varelse som en evig beståndsdel av den Högste Herren anses han vara en prakrita-bhakta, en materialistisk gudshängiven.

Trots att den gudshängivne anser att alla levande varelser är jämställda i den andliga tillvaron, är han inte intresserad av att var tillsammans med vem som helst. Bara för att tigern är en evig beståndsdel av den Högste Herren och har ett andligt förhållande till Honom, innebär detta inte att omfamnar en tiger. Vi bör enbart umgås med sådana personer som har utvecklat Krishnamedvetande.

Vi bör visa speciell aktning för och bistå alla personer som är framskridna i Krishnamedvetande. Alla andra levande varelser är visserligen också eviga beståndsdelar av den Högste Herren, men eftersom deras medvetande är täckt och inte utvecklats i Krishnamedvetande, bör vi avstå från att umgås med dem.

Man måste utöva den gudshängivna tjänsten med stort tålamod. Man bör inte ge upp den gudshängivna tjänsten därför att man gjort några misslyckade försök. Man måste fortsätta. Tålmodigheten är nödvändig för att stärka sin tillit till Herren: "Krishna kommer helt visst att godta mig eftersom jag utövar gudshängiven tjänst." Man behöver blott utöva den gudshängivna tjänsten i enlighet med reglerna och föreskrifterna för att vara säker på att lyckas.

SB 3.29.16

En ren gudshängiven person bör vid sin utövning av gudshängiven tjänst visa största respekt gentemot sin andlige mästare och mot alla acaryer. Han bör känna medlidande med alla fattiga och bli vän med alla personer som är hans jämlikar, men alla hans aktiviteter bör utföras under reglerade former och under sinneskontroll.

Man bör dyka en acarya, en andlig mästare som känner tingen som de är. Den andlige mästaren måste tillhöra lärjungekedjan från Krishna. De föregående andliga mästarna utgöres av den nuvarande läromästarens läromästare, dennes läromästare och så vidare bakåt i tiden, vilka tillsammans bildar en lärjungesuccession av acaryer.

Det rekommenderas i denna vers att man bör visa alla acaryer största respekt. Att anse att vaisnaver, de gudshängivna, tillhör en viss klass eller ett visst samfund att acaryer är vanliga personer eller att Gudsgestalten i templet endast är ett förmål gjort av sten, trä eller metall, fördömes helt. En gudshängiven person bör dessutom visa medlidande gentemot de fattiga. Detta medlidande syftar inte på dem som är fattiga i materiellt avseende. Enligt andligt betraktelsesätt är man fattig om man inte har Krishnamedvetande. En person kan vara mycket rik i materiellt hänseende, men om han saknar Krishnamedvetande, så är han att betrakta som fattig. Å andra sidan brukar många acaryer, exempelvis Rupa Gosvami och Sanatana Gosvami, varje natt sova under ett träd. Ytligt sett föreföll de vara ytterst fattiga, men av deras skrifter inser vi att de i sitt andliga liv var rikast av alla personligheter.

En gudshängiven person visar medlidande gentemot de fattiga själar, som önskar erhålla andlig kunskap, genom att ge dem upplysning, så att de kan upphöjas till Krishnamedvetandets plattfom. Detta utgör en av den gudshängivnes plikter. Man bör också bli vän med alla personer, som står på samma nivå som han själv, eller besitter samma förståelse som han själv. För en gudshängiven person finns det ingen mening med att stifta bekantskap med vanliga personer. Han bör söka sina vänner bland andra gudshängivna så att de, genom att tala med varandra, kan hjälpa varandra att göra ytterligare framsteg på den andliga förståelsens väg. Detta kallas för ista-gosthi. Vänskap bör knytas mellan personer med gemensamma intressen och lika uppfattning. Den gudshängivne bör undvika personer med dålig karaktär. Även den som är en vaisnava, eller en av Krishnas hängivna, bör undvikas, om hans karaktär inte är föredömlig.
SB 3.29.17

En gudshängiven person bör alltid söka höra om andliga ämnen och bör alltid använda sin tid till att sjunga Guds heliga namn. Han bör alltid ha ett rättframt och okonstlat uppträdande, och trots att han inte är avundsam utan vänlig mot alla, bör han dessutom undvika sällskap med personer som inte är utvecklade i andligt avseende.

För att kunna göra framsteg i andlig förståelse måste man höra den andliga kunskapen förklaras av en auktoritativ källa. Man kan förstå innebörden av andligt liv genom att strängt följa de reglerande principerna och genom att utöva sinneskontroll. För att uppnå sinneskontroll är de nödvändigt att man inte utövar våld och att man är sanningsenlig, låter bli att stjäla, avstår från sexuellt leverne och endast äger så mycket som är absolut nödvändigt för att hålla kropp och själ samman. Man bör inte äta mer än nödvändigt och ej heller samla på sig mera tillhörigheter än nödvändigt. Vidare bör man inte i nödan tala med vanligt folk, och man bör inte följa regler och föreskrifter för andligt liv utan att veta varför. Man bör följa dessa regler och föreskrifter i syfte att kunna göra verkliga framsteg i andligt liv. I Bhagavad-gita anges arton olika kvalifikationer, bland dem enkelhet. Man bör vara fri från högmod, man bör inte fordra onödig respekt från andra personer och man bör inte använda våld. Man bör vara tolerant och enkel, man bör godta den andliga mästaren och man bör kontrollera sina sinnen. Vidare bör man höra från en tillförlitlig källa, hur man gör framsteg i andligt liv. Dylika instruktioner bör man tillägna sig från en acarya.

Speciellt nämns här nama-sankirtana ca, dvs man bör sjunga Guds heliga namn - Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare / Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare - antingen för sig själv eller tillsammans med andra. Herren Caitanya har speciellt framhållit vikten av att sjunga Guds heliga namn som den grundläggande principen för ett andligt framåtskridande.

En gudshängiven person bör inte ha några själviska baktankar. Dessutom bör han undvika sällskap med personer, som inte gör några framsteg i andligt liv. Ett annat ord här är arya. Arier är sådana personer som gör framsteg i såväl i kunskapen om Krishnamedvetande som i materiellt välstånd. Skillnaden mellan en arya och en icke arya, dvs mellan en sura och en asura, består i det andliga framåtskridanet. Umgänge med personer, som inte är andligen utvecklade, är förbjudet.

En gudshängiven bör inte yvas över det han uträttar. En gudshängiven kännetecknas av att vara anspråkslös och ödmjuk. Även om den gudshängivne är mycket andligt framskriden, förblir han anspråkslös och ödmjuk, såsom Kaviraja Gosvami och alla övriga vaisnaver har lärt oss genom sina egna exempel. Man bör inte bli högmodig eller uppblåst. Om man beaktar dessa ting kommer man helt säkert att göra framsteg i andligt liv.
SB 3.29.18

När man blivit fullt kvalificerad genom att erhålla alla dessa transcendentala egenskaper och ens medvetande sålunda blivit fullständigt renat, då blir man omedelbart attraherad till Mig genom att blott får höra Mitt namn eller höra talas om Mina transcendentala egenskaper.

En persom blir fullt utrustad med alla transcendentala egenskaper genom att efterfölja alla regler och anvisningar som finns angivna i olika uppenbarade skrifter. Vi har genom vår kontakt med den materiella naturen utvecklat olika ogynnsamma egenskaper, men genom att följa ovanämnda metod kan vi göra oss fria från denna besmittelse.
SB 3.29.19

Jag finns närvarande i varenda levande varelse i form av Översjälen. Om någon förnekar eller underlåter att se denna allestädes närvarande Översjäl, men ändå ägnar sig åt att dyrka Gudsgestalten i templet, så är detta enbart ett efterhärmande.

Med ett rent medvetande, eller med Krishnamedvetande, kan man se Krishnas närvaro överallt. Om man därför endast ägnar sig åt dyrkan av Gudsgestalten i templet, utan att ta hänsyn till andra levande varelser, då befinner man sig på en materiell plattform som utgör det lägsta planet för utövning av gudshängiven tjänst. En gudshängiven person bör försöka förstå allting i förhållande till Krishna och försöka att tjäna allt i denna anda. Att tjäna allt innebär att engagera allt i Krishnas tjänst.
SB 3.29.21

Den som dyrkar Gudsgestalten i templet men inte vet att den Högste Herren, i form av Paramatma, befinner Sig i varenda levande varelses hjärta, måste befinna sig i okunnighet och kan jämföras med en person som lägger sina offergåvor i askan.

Det står här tydligt och klart att Gudomens Högsta Personlighet, i Sin fullständiga utvidgning i form av Översjälen, är närvarnade i alla levande varelser. Om man blott intresserar sig för riterna i templet, i kyrkan eller i moskén, utan denna grundläggande kunskap om Guds allestädes närvaro, så är detta jämförbart med att man offrar smöret i askan istället för i elden. En gudshängiven person bör med andra ord inte bortse från någon levande varelse. Den gudshängiven måste veta att Gud finns närvarande i varenda levande varelse, till och med i det minsta lilla kryp, och därför så måste varenda levande varelse behandlas väl och inte utsättas för något våld. I dagens civiliserade samhälle håller man sig med regelrätta slakthus, vilka understöds av vissa religiösa principer. Alla så kallade framsteg i den mänskliga civilisationen, såväl andliga som materiella, som görs utan kunskap om Guds närvaro i varje levande varelse, sker i okunnighetens kvalitet.

SB 3.29.22

Den som frambär sin respektfulla vördnad till Mig, men är avundsjuk på andras kroppar och av den anledningen är en separatist, kommer aldrig att få frid i sitt sinne, på grund av sitt fientliga beteende gentemot andra levande varelser.

Den som avundas eller är fientlgt sinnad mot andra erfar aldrig någon lycka. En gudshängiven persons betraktelsesätt måste därför vara perfekt. Han bör vara likgiltig för olikheter hos olika kroppar och endast se närvaron av den Högste Herrens beståndsdel i dessa, jämte Herren Själv i Hans fullständiga utvidgning i form av Översjälen. Detta är en ren gudshängiven persons betraktelsesätt. Det kroppsliga utseendet hos en viss typ av levande varelser fäster en gudshängiven person inte något avseende vid.

I denna vers står det att Herren alltid är angelägen om att befria de betingade själarna, som har varit fångar i materiella kroppar. De gudshängivna har till uppgift att överbringa Herrens budskap eller önskan till dessa betingade själar och upplysa dem om Krishnamedvetande. De kan därigenom upphöjas till ett transcendentalt, andligt liv, varvid deras liv blir framgångsrika. Detta är naturligtvis inte möjligt för de varelser som lever på ett lägre stadium än människan, men för alla människor består dock denna möjlighet att få bli upplysta av Krishnamedvetande. Levande varelser på en lägre nivå än människan kan dock genom andra metoder upphöjas till Krishnamedvetande. Sivananda Sena, som var en stor hängiven till Herren Caitanya, befriade till exempel sin hund genom att ge den prasada. Genom utdelning av prasada, dvs återstoden av den mat som offrats till Herren, ges till och med den okunniga folkmassan och djuren en chans att höja sig upp till Krishnamedvetande.
SB 3.29.23