Slutsats - försakelsens fulländning

Ur Bhagavad-gitas artonde och sista kapitel.

Den Högste Herren befinner Sig i hjärtat på alla levande varelser, o Arjuna, och Han leder deras vandringar, där de sitter som på en maskin bestående av materiell energi.

Arjuna är inte allvetande och hans beslut att inte strida var begränsat av hans eget omdöme. Herren Krishna lär att individen inte är allenarådande utan att Han Själv, i skepnad av den lokaliserade Översjälen, befinner Sig i allas hjärtan varifrån han leder alla levande varelser. När vi byter kropp glömmer vi bort våra tidigare handlingar, men Översjälen, som känner både förfluten tid, nutid och framtid, bevittnar alla våra handlingar. På så sätt leds alla väsen av Översjälen. Den levande varelsen får vad han förtjänar, och under Översjälens ledning bärs han av den av materiell energi skapade kroppen. Så snart en levande varelse placeras i en viss kropp, tvingas han handla i enlighet med den kroppens betingelser. En människa i en racerbil åker fortare än en i en långsammare bil, trots att de levande varelserna, förarna, är jämställda. Beordrad av Översjälen skapar på samma sätt den materilla naturen en viss kropp för att en viss varelse skall kunna handla enligt sina tidigare önskningar. Den levande varelsen är inte oberoende. Ingen kan anse sig vara oberoende av Gudomens Högsta Personlighet. Individen är alltid under Hans kontroll. Därför är det individens plikt att överlåta sig till Herren, vilket Han också befaller i nästa vers.

Bg 18.61

O Bharatas ättling, överlämna dig helt åt Honom. Genom Hans nåd kommer du att nå transcendentala frid och den högsta och eviga boningen.

En levande varelse bör överlämna sig til Gudomens Högsta Personlighet som befinner Sig i allas hjärtan, och detta befriar honom från den materilla tillvarons alla lidanden. När man helt överlåter sig, befrias man inte bara från allt lidande utan man når till slut också den Högste Guden. I Veda-skrifterna beskrivs den transcendentala världen som tad visnoh paramam padam. Etersom hela skapelsen är Guds rike är egentligen allt materiellt andligt, men paramam padam syftar speciellt på den eviga boningen, kallad den andliga världen eller Vaikuntha.

I Bhagavad-gitas femtonde kapitel står det: sarvasya caham hridi sannivistah. "Herren befinner Sig i allas hjärtan." När man därför rekommenderas överlåta sig till Översjälen i hjärtat, betyder det således att man bör överlåta sig åt Gudomens Högsta Personlighet, Krishna. Krishna har redan accepterats av Arjuna såsom den Högste. I tionde kapitlet sägs Han vara param brahma param dhama. Arjuna accepterade Krishna som den Högste Personlige Guden och alla varelsers tillflykt inte bara därför att det var hans egen erfarenhet, utan också därför att stora auktoriteter som Narada, Asita, Devala och Vyasa vittnade om samma sak.

Bg 18.62

.

Sålunda har Jag förklarat för dig den förtroligaste av all kunskap. Begrunda detta noga och gör sedan vad du önskar.

.

Herren har redan förklarat kunskapen om brahma-bhuta för Arjuna. Den som befinner sig i brahma-bhuta- tillståndet är alltid glad; han känner varken sorg eller begär. Detta beror på att han besitter förtrolig kunskap. Krishna avslöjar också kunskapen om Översjälen, vilken också är kunskap om Brahman, men högre än brahma-bhuta.

.

Krishna säger här åt Arjuna att han kan göra vad han vill: Gud inkräktar inte på den levande varelsens begränsade fria vilja. I Bhagavad-gita har Herren utförligt förklarat hur man kan höja sig till en högre nivå. Det bästa råd Arjuna erhåller är att han skall överlåta sig till Översjälen i hjärtat. Gott omdöme tar sig uttryck i att man går med på att handla enligt Översjälens order. Detta hjälper en att ständigt befinna sig i Krishna-medvetande, människolivets högsta fulländing. Arjuna beordras att kämpa av Gudomens Högsta Personlighet Själv. Det ligger i de levande varelsernas eget intresse att överlämna sig åt Gud. Det är inte för Guds skull som de råds att överlämna sig åt Honom. Innan man överlåter sig har man friheten att begrunda detta ämne så långt intelligensen räcker: detta är det bästa sättet att acceptera den Högste Personlige Gudens anvisningar. Sådana instruktioner kommer oss också tillhanda genom Krishnas representant, den andliga mästaren.

Bg 18.63

Då du är Min kära vän, uppenbarar Jag för dig denna kunskapens allra mest förtroliga del. Hör om detta från Mig, ty det är till din fördel.

Herren har givit Arjuna förtrolig kunskap om Översjälen i allas hjärtan, och nu uppenbarar Han den mest förtroliga delen av denna kunskap: överlåt dig till Gudomens Högsta Personlighet. I slutet av nionde kapitelt sade Han: "Tänk alltid på Mig". Samma instruktion upprepas är för att betona Bhagavad-gitas innersta lära. Denna instruktion upprepas här för att betona Bhagavad-gitas innersta lära. Denna innersta lära kan inte förstås av vanliga människor, utan man måste vara Krishna verkligt kär, en ren Krishna-hängiven. Detta är den viktigaste läran i hela Veda-litteraturen. Vad Krishna säger i detta sammanhang utgör det väsentligaste av all kunskap och bör efterföljas, inte bara av Arjuna, utan av samtliga levande varelser.

Bg 18.64

Tänk alltid på Mig och bli Min hängivne, dyrka Mig och betyga mig din vördnad. Sålunda kommer du ofelbart attt nå Mig. Dettta kan Jag lova dig, ty du är Min mycket kära vän.

Kunskapens mest förtroliga del är attt man bör bli en ren Krishna-hängiven och alltid tänka på och handla för Honom. Det tjänar ingenting till att bli en "mode-imitatör". Ens liv bör vara så utformat attt man alltid har en möjlighet att tänka på Krishna. Man bör alltid handla så att alla ens gärningar har något att göra med Krishna. Man bör planera sitt liv så att man inte kan tänka på något annat än Krishna dygnet runt. Herren lovar attt den som på detta sätt är Krishna-medveten utan tvekan återvänder till Krishnas boning, där han kan engagera sig i Krishnas omedelbara närhet. Krishna avslöjar denna mest förtroliga del av kunskapen för Arjuna därför attt han var Krishnas käre vän. Alla som följer i Arjunas fotspår kan också bli Krishnas vänner och uppnå samma fulländning som Arjuna gjorde.

.

Versen betonar attt man bör koncentrera sitt sinne på Krishna - den blåaktiga pojken med underskönt ansikte och påfågelsfjädrar i håret, och vars två händer håller en flöjt. Beskrivningar av Krishna finns i Brahma-samhita såväl som i andra skrifter. Man måste fästa sitt sinne på Krishna, Gudomens ursprungliga skepnad, och man bör inte ens avleda sin uppmärksamhet till Herrens andra gestalter. Herren har många gestalter som t ex Visnu, Narayana, Rama och Varaha, men en hängiven bör fästa sitt sinne på den gestalt som stod framför Arjuna. Det inre sinnnets koncentration på Krishnas gestalt utgör kunskapens mest förtroliga del och den avslöjas för Arjuna därför att han är Krishnas käraste vän.

Bg 18.65

Överge alla olika slags religioner och överlåt dig till Mig allena. Jag skall befria dig från alla syndfulla återverkningar. Frukta ej!

När Krishna nu sammanfattar Bhagavad-gita, råder Herren Arjuna att ge upp alla de olika metoder som förklarats för honom och enbart överlåta sig till Herren. Denna överlåtelse kommer att rädda Arjuna från alla syndfulla återverkningar, ty Herren lovar att personligen beskydda honom.

.

I sjunde kapitlet sades att den som är helt fri från syndfulla återverkningar kan börja dyrka Krishna. Man kan således få den uppfattningen att man inte kan börja dyrka Krishna förrän man är helt fri från alla syndfulla återverknigar. För att stilla sådana tvivel sägs det här att även om inte är fri från syndfulla återverkningar, befrias man automatiskt i och med att man överlämnar sig till Sri Krishna. Det krävs inga ansträngande bemödanden för att befria sig från synd. Utan att tveka bör man acceptera Krishna som alla varelsers högsta frälsare och överlämna sig åt Honom med tro och kärlek.Enligt läran om hängiven tjänst bör man acceptera sådana religiösa principer som ytterst leder en till gudshängiven tjänst. Man kan utföra sin plikt allt efter social ställning, men om detta inte leder till Krishna-medvetande är alla ens handlingar värdelösa. Allt som inte leder till det högsta stadiet av Krishna-medvetande skall undvikas. Man måste vara övertygad om att Krishna under alla omständigheter skyddar en från alla svårigheter. Man behöver inte fundera på hur man skall hålla kropp och själ samman : Det säger Krishna till. Man skall alltid anse sig vara hjälplös och betrakta Krishna som den enda grunden till ens framsteg i livet. Man befrias från den materiella världens besmittelse så snart man i fullt Krishna-medvetande allvarligt engagerat sig i hängiven tjänst. Det finns så många olika religioner och reningsmetoder, som t ex kunkapens väg (jnana-yoga) och det åttafaldiga yoga-systemet (astanga-yoga), men den som överlåter sig åt Krishna behöver inte följa dessa metoder. Detta enkla överlåtande räddar honom från att kasta bort tid i onödan. Man kan således gör alla framsteg på en gång och befria sig från alla syndfulla återverkningar.

.

Krishna är mycket vacker och Han heter Krishna därför att Han är den fullkomligt attraktive. Den som attraheras av Krishnas vackra, allsmäktiga gestalt kan skatta sig lycklig. Det finns många olika slags transcendentalister - en del attraheras av den opersonliga Brahman, andra attraheras av Översjälen, men den, som attraheras av den Högste Personlige Gudens gestalt, och framför allt då Krishnas gestalt, är den mest fulländade av alla transcendentalister. Den mest förtroliga delen av kunskapen är m a o den hängivenhet som med fullt medvetande ägnas Krishna, och detta är det väsentligaste i hela Bhagavad-gita. Karma-yogis, jnana-yogis, astanga-yogis och hängivna (bhakti-yogis) kallas alla för transcendentalister, men en ren hängiven är den bäste av alla. De mycket betydelsefulla orden som används i detta sammanhang är ma sucah dvs "frukta ej, tveka inte, oroa dig inte." Man kan vara förbryllad över hur man skall kunna överge alla slags religioner för att överlämna sig till Krishna, men sådan oro tjänar ingenting till.

Bg 18.66

Denna förtroliga kunskap får inte förklaras för dem som inte är hängivna eller övar självtukt eller är engagerade i hängiven tjänst, och inte heller för dem som avundas Mig.

Personer, som inte har gått igenom den religiösa självtukten, som aldrig har försökt sig på hängiven tjänst, i Krishna-medvetande, som inte har tjänat en ren hängiven, och i synnerhet de som anser Krishna vara en historisk personliget eller som avundas Krishnas storhet, de bör inte undervisas om denna mest förtroliga del av kunskapen. Vi finner emellertid ibland att demoniska människor, som avundas Krishna och dyrkar Honom på ett annat sätt, förtjänar sitt levebröd på att tolka och förklara Bhagavad-gita på sitt eget sätt. Den som verkligen önskar förstå Krishna måste undvika sådana tolkningar av Bhagavad-gita. Egentligen kan Bhagavad-gita inte förstås av dem som är sinnliga. Även om man inte är sinnlig, utan mycket strängt följer den disciplin som Veda föreskriver, kan man inte förstå Krishna om man inte är en hängiven. Man kanske ger sig ut för att var en Krishna-hängiven, men om man inte handlar Krishna-medvetet kan man inte förstå Krishna. Det är många som avundas Krishna därför att Han har förklarat i Bhagavad-gita att Han är den Högste och att det inte finns någon som är högre eller jämställd med Honom. För sådana människor bör man inte förklara Bhagavad-gita ty de kan inte förstå. Det finns ingene möjlighet för trolösa människor att förstå Bhagavad-gita och Krishna. Har man inte förstått Krishna med en ren hängivens hjälp, skall man inte försöka tolka Bhagavad-gita.

Bg 18.67

Den, som förklarar den högsta hemligheten för de hängivna, garanteras hängiven tjänst, och vid slutet återvänder han förvisso till Mig.

Man bör diskutera Bhagavad-gita enbart bland hängivna, ty de som inte är hängivna kommer varken att förstå Krishna eller Bhagavad-gita. De som inte förstår Krishna som han är, eller Bhagavad-gita som den är, bör inte försöka förklara Bhagavad-gita efter egna nycker och därmed begå förseelser. Bhagavad-gita skall förklaras för dem som är färdiga att acceptera Krishna som Gudomens Högsta Personlighet. Bhagavad-gita är enbart ämnad för de hängivna och inte för de intellektuella grubblarna. Den, som emmelertid allvarligt försöker presentera Bhagavad-gita som den är, kommer att göra framsteg i hängivna kvaliteter och uppnå det rent hängivna tillståndet. Som ett resultat av denna rena hängivenhet återvänder han förvisso hem till Gudomen.

Bg 18.68

Det finns ingen tjänare i denna värld som är Mig mer kär än han, inte heller kommer någon att någonsin vara Mig kärare.

Bg 18.69

Och Jag betygar, att den som studerar detta heliga samtal dyrkar mig medels sin intelligens.

Bg 18.70

Och den, som utan avund lyssnar med tro, blir befriad från syndfulla återverkningar och når planeterna där de fromma dväljs.I detta kapitels sextiosjunde vers förbjöd Herren uttryckligen att Bhagavad-gita förkunnades för dem som hyser avund mot Honom. Bhagavad-gita är m a o enbart för de hängivna. Ibland händer det dock att en gudshängiven håller föredrag som är öppna för allmänheten, där alla åhörare inte förväntas vara hängivna. Varför håller då en hängiven dessa föredrag? Det förklaras här, att även om inte alla är hängivna, finns det i alla fall många människor som inte hyser avund mot Krishna. De tror på Honom såsom Gudomens Högsta Perosnlighet. Om en sådan människa hör en ren hängiven berätta om Herren, renas han omedelbart från alla syndfulla återverkningar och når därefter de planetsystem där fromma människor dväljs. Därför kan t om en person som inte ens strävar ett bli en ren hängiven, erhålla resultaten av fromma handlingar genom att enbart lyssna till Bhagavad-gita. Herrens rena hängivna ger således alla en chans att bli gudshängivna.

.

Vanligtvis är de som är befriade från syndfulla återverkningar fromma människor. Sådana människor har lätt för att ta upp Krishna-medvetande. Ordet punya-karmanam är betydelsefullt i sammanhanget. Det syftar på utförandet av stora offerhandlingar. De som är fromma och utför hängiven tjänst men som inte är ren, kan nå polstjärnans planetsystem, dvs Dhruvaloka. Där härskar Dhruva Maharaja som är en mycket framstående gudshängiven.

Bg 18.71

O Arjuna, vinnare av rikedom, har du lyssnat noga till detta med vaket sinne? Och är din okunnighet och dina illusioner nu skingrade?

Herren fungerade som Arjunas andliga mästare. Det var därför Hans plikt att fråga Arjuna om han hade förstått hela Bhagavad-gita i dess rätta perspektiv. Hade han inte förstått var Herren beredd att ytterligare förklara en viss punkt, eller om så skulle behövas, hela Bhagavad-gita. I själva verket finner den som hör Bhagavad-gita från en bona fide andlig mästare som Krishna eller hans representant, att all hans okunnighet är skingrad. Bhagavad-gita är inte en vanlig bok skriven av en poet eller romanförfattare; den talas av Gudomens Högsta Personlighet. Vem som helst som har den stora turen att höra denna lära från Krishna eller Hans bona fide andliga representant, kan vara säker på att uppnå befrielse och ta sig ut ur okunnighetens mörker.

Bg 18.72

Arjuna sade, Min kära Krishna, o Du ofelbare, min illusion är nu borta. Genom Din nåd har jag återfått mitt minne, och jag är nu samlad och fri från tvivel och beredd att handla enligt Dina instruktoner.

Den levande varelsens verkliga natur är att handla efter den Högste Herrens anvisningar. Den levande varelsen är menad att utföra självtukt. Sri Caitanya Mahaprabhu säger att den levande varelsens egentliga natur är att vara den Högste Herrens tjänare. När den levande varelsen glömmer detta, betingas han av den materiella naturen, men när han tjänar den Högste Herren blir han Guds befriade tjänare. Den levande varelsens verkliga natur är alltså att vara tjänare; antingen tjänar han illusionen, maya, eller också tjänar han den Högste Herren. I sitt normala tillstånd tjänar han den Högste Herren, men skulle han föredra att tjäna den yttre illusoriska energin, kommer han förvisso att förslavas av denna. Under illusion tjänar den levande varelsen i denna materiella värld. Han är bunden av lusta och begär, och ändå ser han sig själv som världens herre. Detta kallas illusion. När en människa befrias och hans illusion är borta, överlämnar han sig frivilligt till den Högste för att handla enligt Hans önskningar. Den sista illusionen, mayas sista snara, är tanken att den levande varelsen är identisk med Gud. Han tror att han inte längre är en betingad själ utan Gud. Han är så ointelligent att han inte inser att om han vore Gud, hur skulle han då kunna tvivla? Detta är alltså mayas sista snara. Att faktiskt bli fri från den illusoriska energin innebär att man förstår Krishna, Gudomens Högsta Personlighet, och samtycker till att handla enligt Hans anvisningar. I versen är ordet mohah mycket viktigt. Mohah syftar på det som är motsatsen till kunskap. I själva verket innebär verklig kunskap att man förstår att varje varelse är Herrens eviga tjänare, men i stället för att se sig själv som tjänare, anser de levande varelsen att han är världens härskare, ty han vill behärska den materiella naturen. Detta är hans illusion. Man kan övervinna denna illusion genom Guds nåd. När illusionen är över samtycker man till att handla i Krishna-medvetande.

.

Krishna-medvetande betyder att handla efter Krishnas anvisningar. En betingad själ som är vilseledd av den yttre energin, dvs materia, vet inte att den Högste Herren är mästaren som är fylld med kunskap och alltings ägare. Vad Han än önskar kan Han förläna Sina hängivna; Han är allas vän, och är speciellt välvilligt stämd mot Sina hängivna tjänare. Han är den materiella naturens, såväl som alla levande varelsers härskare. Han behärskar också den outtröttliga tiden, och Han är fylld av alla krafter och majestätiska attribut. Gudomens Högsta Personlighet kan tom ge Sig Själv till den hängivne. Den som inte känner Honom är förtrollad av maya; han blir inte en gudshängiven utan blir mayas tjänare. Efter att ha hört Bhagavad-gita från Gudomens Högsta Personlighet, befriades emellertid Arjuna från all illusion. Han kunde förstå att Krishna inte bara var hans vän, utan också Gudomens Högsta Personlighet. Och han såg Krishna som Han är. Att studera Bhagavad-gita innebär alltså att lära sig förstå Krishna som Han är. När en människa besitter full kunskap, överlämnar hon sig naturligt till Krishna. När Arjuna förstod att det var Krishnas plan att stoppa befolkningsexplosionen, gick han med på att kämpa som Krishna önskade. Åter tog han upp sina vapen - sina pilar och sin båge - för att kämpa enligt den Högste Personlige Gudens anvisningar.

Bg 18.73

Sanjaya sade: Sålunda har jag hört samtalet mellan två mäktiga själar, Krishna och Arjuna. Och så underbart är detta budskap, att håret reser sig på min hjässa.

I Bhagavad-gitas början frågade Dhritasrastra sin sekreterare Sanjaya vad som hände på Kuruksetras slagflält. Hela konversationen förmedlades till Sanjayas hjärta genom hans andliga mästares, Vyasadevas, välsignelse. Således förklarade han vad som försiggick på slagfältet. Samtalet var underbart, därför att aldrig tidigare hade en så viktig konversation ägt rum mellan sådana mäktiga själar och aldrig skulle det ske igen. Det är underbart därför att Gudomens Högsta Personlighet talar om Sig Själv och Sina energier för den levande varelsen Arjuna, Herrens stora hängivne. Om vi följer i Arjunas fotspår för att förstå Krishna, blir vårt liv lyckligt och framgångsrikt. Sanjaya förstod detta och när han började förstå, relaterade han konversationen för Dhritarastra. Nu dras slutsatsen att segern är varhelst Krishna och Arjuna befinner sig.

Bg 18.74

Genom Vyasas nåd har jag hört dessa högst förtroliga samtal direkt från mystikens mästare, Krishna, som personligen talade till Arjuna.

Vyasa var Sanjayas andliga mästare, och Sanjaya erkänner att det var genom hans nåd som han kunde förstå Gudomens Högsta Personlighet. Detta betyder att man inte kan förstå Krishna direkt, utan att man måste gå genom den andliga mästaren, som fungerar som ett medium. Den andliga mästaren är det genomskinliga mediet, även om det är sant att upplevelsen är direkt. Detta är mysteriet med lärjungesuccessionen. Är läromästaren bona fide kan man höra Bhagavad-gita lika direkt som Arjuna hörde den.

.

Det finns många mystiker och yogis spridda över hela världen, men Krisna är alla yoga-systems mästare. Krishnas instruktion är direkt uttryckt i Bhagavad-gita: "Överlämna dig till Mig." Den som gör det är den högsta yogin, vilket bekräftas i sjätte kapitlets sista vers: yoginam api sarvesam.Narada, Vyasas andliga mästare, är en direkt lärjunge till Krishna, och därför är han lika bona fide som Arjuna, ty han tillhör lärjungesuccessionen. Sanjaya är Vyasas direkta lärjunge och han kunde se och höra Krishna direkt därför att han genom Vyasas nåd hade fått sina sinnen renade. Den som hör Krishna direkt kan förstå denna konfidentiella kunskap. Tillhör man inte lärjungesuccessionen kan man inte höra Krishna och därför är ens kunskap alltid ofullkomlig åtminstone vad beträffar förståelsen av Bhagavad-gita.

.

I Bhagavad-gita förklaras alla yoga-system: karma-yoga, jnana-yoga och bhakti-yoga. Krishna är mästaren av all sådan mystik: Arjuna hade den stora lyckan att direkt höra Krishna tala, men vi skall veta att genom Vyasas nåd kunde Sanjaya också höra Krishna direkt. Det är i själva verket ingen skillnad mellan att höra direkt från Krishna och att höra direkt från Krishna via en bona fide andlig mästare, som t ex Vyasa. Den andliga mästaren är också Vyasadevas representant. På den andliga mästarens födelsedag är det en vedisk sed att lärjungarna utför en ceremoni kallas Vyasa-puja.

Bg 18.75

O konung, när jag gång på gång återkallar denna förunderliga och heliga dialog mellan Krishna och Arjuna, ryser jag av välbehag i varje ögonblick.

Bhagavad-gitas förståelse är så transcendental att den, som blir bevandrad i skildringarna av Krishna och Arjuna, blir rättfärdig och kan aldrig glömma dessa samtal. Detta ligger i det transcendentala livets natur. Den som m a o hör Bhagavad-gita från den rätta källan, direkt från Krishna, uppnår fullt Krishna-medvetande. Resultatet av Krishna-medvetande är att man blir mer och mer upplyst, och man njuter av livet med hänförelse, inte bara för ett kort ögonblick, utan ständigt.

Bg 18.76

O konung, när jag erinrar mig Herren Krishnas underbara gestalt, grips jag av än större förundran och erfar en ständigt pånyttfödd glädje.

Det verkar som om Sanjaya genom Vyasas nåd också kunde se den världsomfattande skepnaden som Krishna visade Arjuna. Visserligen har det sagts att Herren Krishna aldrig tidigare har visat en sådan skepnad. Den visades bara för Arjuna, men ändå kunde en del stora hängivna också se denna skepnad när den visades för Arjuna, och Vyasa var en av dem. Han är en av Herrens stora hängivna och anses vara en mäktig inkarnation av Krishna. Vyasa visade denna skpenad för sin lärjunge Sanjaya, som nu minns den underbara gestalt som Krishna visade Arjuna, varigenom han om och om igen erfar glädje.

Bg 18.77

Varhelst Krishna, alla mystikers mästare, och varhelst Arjuna, den suveräna bågskytten finns, där finns förvisso också majestät, seger, sällsynt makt och moral. Detta är min åsikt.

Bhagavad-gita började med en fråga från Dhrtarastra. Han hoppades att hans söner, som hade hjälp av mäktiga krigare som Bhisma, Drona och Karna, skulle bli segerrika, och han frågade sin sekreterare Sanjaya vad som hände på slagfältet. Efter att ha beskrivit scenen på slagfältet sade dock Sanjaya till konungen: "Du hoppas på seger, men min åsikt är, att där Krishna och Arjuna är närvarande, där finns också alla lyckobringande omständigheter." Han bekräftade genast att Dhritarastra inte kunde vänta sig seger för de sina. Det var säkert att segern skulle bli Arjunas, ty Krishna var där. Att Krishna accepterade rollen som Arjunas körsven var en uppvisning av en annan aspekt av Hans majestät. Krishna besitter alla majestätiska attribut, varav oberördhet räknas som ett. Krishna visar många exempel på oberördhet, ty Han är oberördhetens mästare.

.

Kampen stod egentligen mellan Duryodhana och Yudhisthira, och Arjuna kämpade för Yudhisthira, som alltså kunde vara säker på seger, eftersom både Krishna och Arjuna var på hans sida. Slaget ägde rum för att fastställa vem som skulle härska över världen, och Sanjaya förutspådde att makten skulle överföras till Yudhisthira. Han förutspådde också att Yudhisthira, efter att ha vunnit slaget, skulle gå en framgångsrik tid till mötes, ty han var inte bara from och rättfärdig utan också en sträng moralist. Han hade aldrig yttrat en lögn under hela sitt liv.

.

Det finns många ointelligenta människor som anser att Bhagavad-gita inte är något annat än en berättelse om två vänner, som på ett slagfält diskuterar olika ämnen. En dylik bok skulle dock inte kunna betraktas som en helig skrift. Somliga protesterar mot att Krishna uppmanar Arjuna att kämpa, vilket de anser vara omoraliskt. De verkliga situationen framgår dock klart: Bhagavad-gita är den högsta undervisningen i moral. I nionde kapitlets trettiofjärde vers finner vi den högsta moraliska principen: manmana-bhava mad-bhaktah. Man måste bli en Krishna-hängiven. Essensen av alla religiösa läror är att man skall överlämna sig till Krishna, vilket i Bhagavad-gita uttrycks på följande sätt: sarva-dharman parityajya mam ekam saranam vraja. Andra andliga vägar kanske är renande och de kanske leder till denna punkt. Bhagavad-gitas slutgiltiga instruktion är dock sista ordet om moral och religion: "Överlåt dig till Krishna!"Detta är artonde kapitlets budskap.

.

Av Bhagavad-gita kan vi förstå att meditation och filosofiskt tänkande är vägar som leder till självförverkligande, men att den högsta fulländningen består i att överlåta sig till Krishna. Detta utgör kärnan av Bhagavad-gitas lära.Varnasrama-systemets reglerande principer och religiösa ritualer kan vara en konfidentiell väg till kunskap endast om de religiösa ritualerna är konfidentiella, men man är ändå inblandad i meditation och odlandet av kunskap. Detta utgör kärnan av Bhagavad-gitas lära. Den mest konfidentiella instruktonen är den som uppmanar oss attt överlåta oss till Krishna och hängivet tjäna Honom i klart Krishna-medvetande.

I Bhagavad-gita framkommer också att den Högsta Absoluta Sanningen är Gudomens Högsta Personlighet, Sri Krishna. Den Absoluta Sanningen förverkligas i tre aspekter: den opersonliga Brahman, den lokaliserade Paramatma och Gudomens Högsta Personlighet, Bhagavan Sri Krishna. För att ha fullständig kunskap om den Absoluta Sanningen måste man alltså ha fullständig kunskap om Krishna. Om man förstår Krishna har man även kunskap om de lägre aspekterna. Krishna är transcendental, ty Han påverkas aldrig av den yttre, materiella energin, utan finns alltid i Sin eviga inre energi. De levande varelserna indelas i två grupper: evigt betingade och evigt fria. De levande varelserna är oräkneliga och anses vara fundamentala delar av Krishna. Den materiella energin manifesteras i tjugofyra ämnen. Skapelsen utlöses av den eviga tiden, och den skapas och förintas av den yttre energin. Den materiella världen är ibland manifesterad och ibland inte.

.

Fem primära ämnen har diskuterats i Bhagavad-gita: Gudomens Högsta Personlighet (isvara), den materiella naturen (prakriti), de levande varelserna (jiva), den eviga tiden (kala) samt alla slags aktiviteter (karma). Alla dessa är beroende av Gudomens Högsta Personlighet, Krishna. Om man förstår Krishna, så förstår man också den opersonliga Brahman, den lokaliserade Paramatma samt alla andra transcendentala aspekter. Ytligt betraktat tycks kanske den Högsta Personlige Guden, den levande varelsen, den materiella naturen och tidsfaktorn vara skilda från varandra, men i själva verket är ingenting skilt från den Högste. Den Högste är emellertid alltid skild från allt annat. Herren Caitanyas filosofi kallas acintya-bheda-abheda-tattvam - samtidig enhet och åtskillnad. Detta filosofiska system utgör den fullkomliga kunskapen om den Absoluta Sanningen.

.

Den levande varelsen är egentligen ren andesjäl, en atomisk partikel av den Högsta Själen. Han tillhör emellertid Herrens marginella energi, vilket innebär att han har en benägenhet till förbindelse med antingen den materiella eller den andliga energin. Den levnade varelsen är m a o belägen mellan Herrens två energier, och eftersom han är en del av Herren har han en smula fri vilja. Om han använder denna fria vilja rätt, kommer han under Krishnas omedelbara ledning och upplever då sin verkliga natur i den glädjegivande energin.

Bg 18.78

Sålunda slutar Bhaktivedantas förklaringar av Srimad Bhagavad-gita.

Ur Bhagavad-gita

Efter en mångfald födslar överlåter sig den som besitter verklig kunskap till Mig, ty han vet att Jag är alla orsakers orsak och allt som är. En sådan mäktig själ är mycket sällsynt.

Efter att i många, många liv ha utfört hängiven tjänst eller transcendentala ritualer, kan kanske den levande varelsen erhålla den rena transcendentala kunskapen om att Gudomens Högsta Personlighet är sjävförverkligandets yttersta mål. I början, medan man försöker avsäga sig sina band till den materiella världen, dras man åt opersonlighetsfilosofin, men när man senare gör ytterligare framsteg, kan man förstå att handlingar förekommer i den andliga världen och att hängiven tjänst består av dessa handlingar. När man förstår detta attraheras man till Gudomens Högsta Personlighet och underordnar sig Honom. I det ögonblicket kan man förstå, att allting är Herren Sri Krishnas nåd, att han är alla orsakers orsak och att denna materiella manifestation inte är oberoende av Honom. Man inser att den materiella världen är en snedvriden spegelbild av den andliga mångfalden och att allt har ett förhållande till den Högste Herren Krishna. Således ser man allting i relation till Vasudeva, dvs Sri Krishna. Genom en sådan universell syn kommer man snart till den punkt då man helt underordnar sig Herren Sri Krishna och accepterar Honom som det yttersta målet. En sådan överlåten själ är mycket sällsynt.

Denna vers förklaras på ett mycket fint sätt i Svetasvatara Upanisadens tredje kapitel: "Denna kropp har förmåga att tala, se, höra, tänka, känna, vilja, osv. Dessa förmågor är emellertid inte viktiga såvida de inte knyts till den Högste Herren. Eftersom Vasudeva är alltgenomträngande, och allting är Vasudeva, överlämnar sig den hängivne i full kunskap." (jmf Bhagavad-gita 7.17 och 11.40)
Bg 7.19

A C Bhaktivedanta Swami:Bhagavad-gita Som Den Är

Ur Bhagavad-gita

Man måste utöva yoga med en aldrig sviktande beslutsamhet och tro. Alla materiella begär, vilka stammar från det falska egot, måste ovillkorligen överges. Sålunda kan man med det inre sinnet behärska de yttre sinnena åt alla håll.

Den som utövar yoga måste vara beslutsam och tålmodig, och han får inte avvika från den rätta vägen. Man får inte bli besviken och ge upp om det går långsamt att göra framsteg I stället måste man vara uthållig och övertygad om att man kommer att lyckas till slut. Den som strängt följer principerna kommer med säkerhet att lyckas. Angående bhakti-yoga, säger Rupa Gosvami följande : "Man kan med framgång utöva bhakti-yoga, om man handlar helt i godhetens kvalitet, umgås med gudshängivna och följer de föreskrivna plikterna med helhjärtad entusiasm, uthållighet och beslutsamhet."

Vad gäller beslutsamhet, bör man som förebild ha sparven, som av havets vågor berövades sina ägg: En sparv lade sina ägg vid havsstranden, men det vida havets vågor spolade bort äggen. Sparven blev mycket upprörd och bad att havet skulle återlämna äggen. Havet brydde sig dock inte om hennes vädjan. Därför beslöt sparven att tömma havet. Hon började bära bort vattnet i sin lilla näbb, och alla skrattade åt henne för att hon var så belsutsam att fullfölja denna omöjliga prestation. Nyheten om hennes agerande spred sig, och till slut nådde den Garuda, Herren Visnus jättelika fågelbärare. Han kände medlidande för sin lilla systerfågel, och därför kom han för att träffa sparven. Garuda gladdes åt att se den lilla sparvens belsutsamhet, och han lovade att hjälpa henne. Således beordrade Garuda havet att genast återlämna sparvens ägg, annars skulle han själv hjälpa henne att tömma det. Dessa ord skrämde havet, som genast återlämnade äggen. Sålunda blev sparven lycklig genom Garudas nåd.

Det kan tyckas vara mycket svårt att utöva yoga, särskilt bhakti-yoga i Krishna-medvetande. Om man dock med stark beslutsamhet följer principerna, kommer Herren med säkerhet att hjälpa, ty Gud hjälper dem som hjälper sig själva.
Bg 6.24

AC Bhaktivedanta Swami: Bhagavad-gita Som Den Är

Ur Bhagavad-gita

Vilseledd av de tre kvaliteterna (godhet, lidelse och okunnighet) känner världen icke Mig, som står över kvaliteterna och som är outtömlig.

Hela världen är förtrollad av den materiella naturens tre kvaliteter. De som är förvillade av dessa kvaliteter kan inte förstå att den Högste Herren Krishna är transcendental till denna materiella värld. I denna värld står alla varelser under dessa tre gunas inflytande och är således förvillade.

Naturen har försett de levande varelserna med speciella kroppar och speciella psykiska och biologiska handlingsmönster. Fyra slags människor verkar i naturens tre kvaliteter. De som helt och hållet befinner sig i godhetens kvalitet kallas brahmanas. De som helt tillhör lidelsens kvalitet kallas ksatriyas. De som tillhör både lidelsens och okunnighetens kvaliteter kallas vaisyas, och de som helt är under okunnighetens kvalitet benämns sudras. De som är lägre än så tillhör djuren eller djurlivet. Dessa beteckningar är emellertid inte eviga. Jag kan vara en brahmana, ksatriya, vaisya eller vad som helst - detta liv är i alla fall temporärt. Trots att livet är temporärt och att vi inte har en aning om vad för slags kropp vi kommer att få i vårt nästa liv, betraktar vi oss, under den illusoriska energins påverkan, ändå som svensk, indier, ryss, brahmana, hindu eller muslim, osv. Detta beror på att vi identifierar oss med den materiella kroppen. Blir vi intrasslade i den materiella naturens kvaliteter, glömmer vi Gudomens Högsta Personlighet som står bakom dessa kvaliteter. Herren Krishna säger alltså att människor som är vilseledda av dessa kvaliteter inte förstår att den Högsta Gudomen står bakom den materiella världen.

Det finns många olika slags levande varelser - människor, halvgudar, djur, etc - och de står alla under den materiella naturens inflytande och har således glömt den transcendentala Högsta Gudomen. De som befinner sig i lidelsens och okunnghetens kvalitet, ja, även de som tillhör godhetens kvalitet, kan inte tränga bortom uppfattningen att den Absoluta Sanningen är den opersonliga Brahman. De står förvirrade inför den Högste Herren, i hans personliga gestalt, som besitter all skönhet, rikedom, kunskap, styrka, ryktbarhet och oberördhet. När inte ens de som tillhör godhetens kvalitet kan förstå, vad kan då de som tillhör lidelsens och okunnighetens kvaliteter hoppas på? Krishna-medvetnade är transcendentalt till den materiella naturens tre kvaliteter, och de, som i sanning är etablerade i Krishna-medvetande är verkligt befriade.
Bg 7.13

Denna Min gudomliga energi, bestående av den materiella naturens tre kvaliteter, är mycket svår att betvinga. Men de som har överlämnat sig till Mig kan lätt tränga bortom den.

Gudomens Högsta Personlighet har oräkneliga energier, och alla är gudomliga. Trots att de levande varelserna tillhör hans energier, och därmed är gudomliga, så täcks deras ursprungliga högre kraft när de kommer i kontakt med den materiella energin. Täckta av materiell energi har de ingen möjlighet att ta sig ur dess grepp. Eftersom både de materiella och andliga energierna är utflöden från den Högste Herren är de eviga. De levande varelserna tillhör Herrens eviga högre natur, men pga att de besmittats av den lägre naturen, dvs materia, är deras illusion också evig. Den betingade levande varelsen kallas därför nitya-baddha, evigt betingad. Ingen kan spåra den tidpunkt då han betingades av den materiella naturen. Trots att den materiella naturen är en lägre energi, är det mycket svårt för själen att befrias från den materiella naturens grepp, ty den materiella energin behärskas ytterst av den högsta viljan, som den levande varelsen inte kan betvinga. Den lägre materiella naturen definieras här som gudomlig beroende på dess gudomliga förbindelse med den gudomliga viljan, som manipulerar den. Styrd av den gudomliga viljan, verkar den materiella naturen, trots att den är en lägre energi, på ett underbart sätt när den det gäller att bygga upp och förstöra den kosmiska manifestationen. Veda bekräftar detta på föjande sätt: "Maya (illusion) är falsk och temporär, men den högste illusionisten, som står bakom henne är Gudomens Personlighet, Mahesvara, den högsta härskaren."

Guna har en annan betydelse, nämligen rep. Vi skall veta att den betingade själen är hårt bunden av illusionens rep. En man som är bunden till händer och fötter kan inte själv göra sig fri utan måste få hjälp av en obunden person. Då den bundne inte kan hjälpa andra bundna måste räddaren vara befriad. Därför är det bara Krishna och Hans representant, den andliga mästaren, som kan befria den betingade själen. Utan sådan högre hjälp kan man inte befrias från den materiella naturens slaveri. Hängiven tjänst, dvs Krishna-medvetande, kan hjälpa en människa att erhålla denna befrielse. Krishna, den illusoriska energins herre, kan beordra denna oövervinnerliga energi att släppa den betingade själen. Han gör detta av Sin orsakslösa barmhärtighet och av Sin faderliga kärlek till den levande varelsen som ursprungligen är Herrens älskade son. Det enda sättet att bli fri från den materiella naturens starka grepp är därför att överlämna sig till Herren.

Bg 7.14

AC Bhaktivedanta Swami: Bhagavad-gita Som Den Är

Ur Bhagavad-gita

Arjuna sade: Vad händer med en människa, som har tro men som ej är ståndaktig, som vandrar vägen mot självförverkligande men avviker pga att hon är världsligt sinnad och som därför inte uppnår fulländning i yoga.

Självförverkligande, dvs mystikens, väg beskrivs i Bhagavad-gita. Självförverkligandets grundprincip är kunskapen om att den levande varelsen ej är identisk med den materiella kroppen, utan att hans verkliga natur är evig, fylld av lycksalighet och kunskap. Denna natur är transcendental; den ligger bortom kropp och sinne. Det finns tre vägar, som leder till självförverkligande: kunskapens väg (jnana-yoga), den åttafaldiga yogans väg (astanga-yoga) samt den hängivna tjänstens väg (bhakti-yoga). Alla dessa vägar innebär att man måste förverkliga den levande varelsens verkliga natur, hans förhållande til Gud samt de gärningar med vilka han kan återupprätta den förlorade länken med Gud och uppnå den högsta fulländningen i Krishna-medvetande. Om man följer någon av dessa tre vägar, kommer man säkerligen, förr eller senare, att nå det högsta målet. Detta försäkrade Herren i andra kapitlet: även om man gör mycket små framsteg på den transcendentala vägen, har man stor chans att befrias. Av dessa tre yoga-vägar är bhakti-yoga särskilt lämpad för denna tidsålder, ty den är den direktaste vägen till gudsförverkligande. För att vara säker på at han har förstått rätt, ber Arjuna Krishna bekräfta sitt tidigare uttalande. Det åttafaldiga yoga-systemet och kunskapens väg är vanligtvis mycket svåra att följa i denna tidsålder. Därför är det möjligt, att man av olika anledningar misslyckas, trots att man är allvarlig i sin strävan. För det första är det svårt att veta om man verkligen följer den rätta vägen. Att vandra den transcendentala vägen innebär att man, mer eller mindre, förklarar krig mot den illusoriska energin, dvs maya. Om en person försöker fly undan mayas klor, försöker maya besegra honom genom att presentera allehanda frestelser. En betingad själ har redan en gång fängslats av den materiella energins kvaliteter, och det finns stor risk att han fängslats igen, även om han vandrar den transcendentala vägen. Arjuna är intresserad av att veta vad som händer med den som avviker från vägen mot självförverkligande.
Bg 6.37

O Du starkt beväpnade Krishna, förgås inte en sådan människa, som har avvikit från transcendensens väg, som ett rivet moln, utan ställning i någon sfär.

Det finns två slags framsteg - materiella och andliga. Materialisterna är inte intresserade av transcendensen, dvs det andliga. Vad som intresserar dem är ekonomiska framsteg, sinnesnjutning somt gärningar, som kan orsaka att de upphöjs till högre, himmelska planeter. När man vandrar Transcendensens väg, måste man ge upp alla materiella handlingar och avstå från all slags s k materiell lycka. Om den uppåtsträvande transcendentalisten misslyckas sker det inom båda områdena. Han kan m a o inte glädjas åt varken materiell lycka eller andliga framsteg Han är som ett rivet moln, utan ställning i någon sfär. Ett moln på himlen avviker ibland från ett litet moln för att ansluta sig till ett större. Om det emellertid inte förmår att ansluta sig till det stora molnet, blåses det bort av vinden och försvinner i den vida rymden.
Brahmanah pathi är Transcendensens väg. Den innebär transcendetalt förverkligande genom att man vet sig vara av andlig natur, del av Gud, som manifesteras som Brahman, Paramatma och Bhagavan. Herren Sri Krishna är Bhagavan, den fullständigaste uppenbarelsen av den Högsta Absoluta Sanningen. Den som överlåter sig till den Högsta Personen är därför en framgångsrik transcendentalist. Att nå detta mål genom Brahman- och Paramatma-förverkligande tar många, många liv. Det högsta andliga förverkligandet är därför bhakti-yoga, dvs Krishna-medvetande - den direkta metoden.
Bg 6.38

Den Heliga Herren sade. O Prithas son, en transcendentalist, som utför lyckobringande gärningar, kommer ej att möta undergång, varken i denna värld eller i den andliga; den som gör gott, Min vän, besegras aldrig av ondska.

"Den som överger alla materiella plikter och tar sin tillflykt till Gudomens Högsta Personlighet, han förlorar aldrig något, ej heller går han mot förfall. Men en icke-hängiven vinner ingenting, även om han noga utför alla sina plikter."
(S B 1.5.17)

En transcendentalist förväntas ge upp alla materiella aktiviteter för att kunna göra framsteg i andligt liv, dvs Krishna-medvetande. Det finns de som hävdar, att man genom Krishna-medvetande visserligen kan nå den högsta fulländningen men att man misslyckas både materiellt och andligt, om man avviker innan man nått dit. Det står i skrifterna, att om man inte fullgör sina föreskrivna plikter, måste man lida av återverkningarna därav; så om man misslyckas i sina transcendentala gärningar, underkastas man dessa materiella återverkningar. Bhagavatam försäkrar dock , att den transcendentalist, som misslyckas, inte har någon anledning att oroa sig. Även om man utsätts för återverkningarna från ofullbordade föreskrivna plikter, har ingenting gått förlorat, ty de lyckobringande Krishna-medvetna gärningarna går aldrig till spillo, och så småningom kommer man att återuppta dem, även om man föds i en lägre stående familj i nästa liv. Å andra sidan är det inte säkert, att den som strängt följer de föreskrivna plikterna kommer att nå verklig framgång och lycka, om han inte är Krishna-medveten.

Människorna kan delas in i två grupper; nämligen de, som lever ett reglerat liv och de, som vägrar följa reglerande principer. De som tillhör den senare gruppen lever ett djuriskt liv för sinnesnjutning; de vet inte att det finns ett liv efter detta, och de vet inte heller att man bör sträva efter att uppnå sin verkliga andliga natur och sålunda befrias från materia. Dessa människor har en mängd djuriska böjelser, vare sig de är civiliserade eller ociviliserade, bildade eller obildade, starka eller svaga. Deras gärningar är aldrig lyckobringande, ty eftersom de bara följer sina djuriska böjelser - äta, sova, försvara sig och föröka sig - förblir de i den materiella tillvaron, som är fylld av lidande. Den första gruppen utgörs av dem som följer de i skrifterna nedlagda principerna och föreskrivna plikterna. De gör förvisso framsteg i livet, ty de upphöjs gradvis till Krishna-medvetande. De människor som lever ett reglerat liv kan delas in i tre avdelningar: 1 De som följer skrifternas regler och föreskrifter för att kunna njuta av materiell välfärd. 2 De som söker befrielse från den materiella tillvaron 3 Gudshängivna i Krishna-medvetande. De som följer skrifternas regler och föreskrifter för att nå materiell lycka kan ytterligare delas in i två grupper: de som åtrår frukterna, samt de inte åtrår några frukter för sinnesnjutning. De som åtrår frukterna för sinnesnjutning kan upphöjas till ett högre livsplan - ja, även till högre planeter. Eftersom de inte är fria från den materiella tillvaron, följer de dock inte den sant lyckobringande vägen. De enda lyckobringade gärningarna är de som leder till befrielse. De handlingar, som inte är avsedda att leda till självförverkligande eller befrielse från den kroppsliga, materiella livsuppfattningen, är inte alls lyckobringande. Krishna-medvetna handlingar är de enda lyckobringande handlingarna, och den, som frivilligt utsätter sig gör svår självtukt för att göra framsteg i Krishna-medvetande, är fulländade transcendentalister. Det åttafaldiga yoga-systemet avser också att leda till Krishna-medvetande, och därför är det också lyckobringande att utöva. Den som är allvarlig och gör sitt bästa behöver därför inte vara rädd att falla ned.
Bg 6.40

AC Bhaktivedanta Swami: Bhagavad-gita Som Den Är

Ur Bhagavad-gita

Man måste utföra sitt arbete som ett offer till Vishnu, annars blir man av arbetet bunden till denna materiella värld. Därför bör du, o Kuntis son, fullgöra dina plikter för att tillfredsställa Honom, och på så vis kommer du alltid att förbli obunden och fri från träldom.

Eftersom man måste arbeta för att kunna livnära kroppen, har de föreskrivna plikterna för varje särskild social ställning utformats på ett sådant sätt att det syftet kan uppfyllas. Yajna betyder Herren Vishnu, eller offer. Alla offer är också avsedda attt tillfredsställa Herren Vishnu. Därför måste man arbeta för att tillfredsställa Vishnu. Allt annat arbete som utförs i denna materiella värld kommer att orsaka slaveri, ty både gott och ont arbete har återverkningar, och varje återverkning binder den som handlar. Därför måste man arbeta i Krishna-medvetande för att tillfredsställa Krishna (dvs Vishnu); och medan man utför sådana handlingar befinner man sig på ett befriat stadium. Detta är handlandets stora konst. I början kräver denna metod en mycket skicklig ledning. Man bör därför handla mycket plikttroget, under en Krishna-hängivens skickliga ledning, eller under direkt ledning av Herren Krishna Själv (vilket Arjuna hade tillfälle att göra). Ingen ting bör utföras för sinnesnjutning, utan allting bör göras för att tillfredsställa Krishna. Genom detta handlande räddas man inte bara från arbetets återverkningar, utan man upphöjs också gradvis till Herrens transcendentala kärleksfulla tjänst, vilket är det enda sättet att nå Guds rike.
Bg 3.9

.

AC Bhaktivedanta Swami: Bhagavad-gita Som Den Är

Ur Bhagavad-gita

O Bharatas ätttling (Arjuna), o fiendens betvingare, överväldigade av motsatsparet begär och hat, föds alla levande varelser i illusion.

Den levande varelsens verkliga natur är att vara underordnad den Högste Herren som är ren kunskap. När man lockas attt skilja sig från denna rena kunskap behärskas man av den illusoriska energin och kan inte förstå Gudomens Högsta Personlighet. Den illusoriska energin uppenbaras i motsatsparet begär och hat. Det är begär och hat som gör att en okunnig människa vill bli ett med den Högste Herren och som gör att han avundas Krishna som Gudomens Högsta Personlighet. Rena hängivna, som inte är förvillade eller besmittade av begär och hat, kan förstå att Krishna framträder genom Sina inre krafter, medan de som är förvillade av dualism och okunnighet tror att den Högste Personlige Guden har skapats av materiella energier. Däri ligger grunden till deras stora olycka. Typiskt för dessa förvillade människor är att deras sinne är upptaget av motsatsparen ära och vanära, lidande och lycka, kvinna och man, gott och dåligt, glädje och smärta osv. De tänker att "detta är min fru; det är mitt hus, jag är husets herre, jag är den kvinnans man." Dessa utgör illusionens motsatspar, och de som vilseleds av dem är dåraktiga och kan därför inte förstå den Högste Personlige Guden.

Bg 7.27

Människor som i detta och tidigare liv har handlat fromt, vars syndfulla gärningar helt har utplånats och som är befriade från illusionens motsatspar, engagerar sig med beslutsamhet i Min tjänst.

I den här versen omnämns de som strävar attt höja sig till den transcendentala positionen. För dem som är syndfulla, ateistiska, dåraktiga och svekfulla är det mycket svårt att höja sig över motstsparen begär och hat. Enbart de som levt efter religionens reglerande principer, som har handlat fromt och som har besegrat syndfulla reaktioner, kan acceptera gudshängiven tjänst och därmed erhålla ren kunskap om Gudomens Högsta Personlighet. Sedan kan de gradvis, i trance, meditera över den Högste Personlige Guden. På detta sätt etablerar man sig på det anliga planet. Att höja sig på detta sätt är möjligt i Krishna-medvetande i umgänge med rena gudshängivna som kan befria en från illusion.Det står i Srimad-Bhagavatam att om man verkligen strävar efter befrielse, måste man tjäna de gudshängivna. Den som umgås med materialistiskt sinnade människor befinner sig på vägen som leder till tillvarons mörkaste regioner. Alla Herrens hängivna vandrar över världen med det enda syftet att rädda de betingade själarna undan illusionen.Opersonlighetsfilosofen vet inte att de begår det värsta brottet mot Guds lag när de glömmer bort sin verkliga natur som Herrens underordnade. Det är inte möjligt att förstå den Högsta Personligheten och tjäna Honom med beslutsamhet förrän man blir medveten om sin verkliga natur.

Bg 7.28

AC Bhaktivedanta Swami: Bhagavad-gita Som Den Är

Ur Bhagavad-gita

Min Käre Arjuna, den som tjänar Mig i ren hängivenhet, som är fri från intellektuellt spekulerande och tidigare handlingars besmittelse, och som är vänlig mot varje levande varelse, kommer säkerligen till Mig.

.

Den som vill komma till den Högsta av alla Gudomens Pesonligheter, som finns på Krishna-loka-planeten i den andliga världen, och vara intimt förbunden med denna Högsta Personlighet, Krishna, måste tillämpa denna metod. Den Högste Själv förordar detta. Denna vers anses vara kontentan av Bhagavad-gita. Bhagavad-gita är en bok som vänder sig till de betingade varelser om försöker härska över naturen och som inte känner till det verkliga, andliga livet. Bhagavad-gita avser att visa hur man kan förstå sin andliga natur och sitt eviga förhållande till den Högsta Andliga Personligheten. Boken lär också hur man återvänder hem till Gudomen. Detta är den vers som tydligt förklarar hängiven tjänst, dvs den metod genom vilken man når framgång i andligt liv.När det gäller arbete, bör man helt och hållet överflytta hela sin energi till att utföra Krishna-medvetet arbete. Ingen människa bör därför utföra något arbete som inte är sammankopplat med Krishna. Detta kallas Krishna-karma.

.

Man kan vara sysselsatt på många olika sätt, men man bör inte vara fäst vid resultatet av sitt arbete, utan arbetet måste utföras för Krishna. Detta är att arbeta för Krishna. I stället för att bygga en skyskrapa för sin egen sinnesnjutning, kan han låta bygga ett vackert tempel för Krishna och låta Krishnas Gudsgestalt installeras samt ordna för Gudsgestaltens dyrkan, såsom de auktoriserade bhakti-skrifterna föreskriver. Allt detta är Krishna-karma. Man bör alltså inte vara fäst vid resultatet av sitt arbete, utan resultatet bör offras till Krishna. Man bör också acceptera som prasadam den mat som offrats till Krishna. Om man emellertid inte har möjlighet att bygga ett tempel åt Krishna, kan man sysselsätta sig med att göra rent i Krishnas tempel; detta är också Krishna-karma. Man kan också odla en trädgård. Alla som äger mark (åtminstone i Indien äger även fattiga människor lite jord) kan använda detta i Krishnas tjänst, genom att plantera blommor som kan offras till Honom. Man kan odla tulasi-växter, ty tulasi-blad är mycket viktiga vid dyrkan. Krishna har nämnt detta i Bhagavad-gita. Krishna vill att man skall offra till Honom antingen ett blad, en blomma eller lite vatten - då blir Han tillfredsställd. Med blad avses speciellt tulasi-blad. Man kan alltså odla tulasi och sköta om växten genom att vattna den, etc. På detta sätt kan även en mycket fattig människa tjäna Krishna.

.

Dessa är några exempel på hur man kan arbeta för Krishna.Ordet mat-paramah syftar på den som anser att livets fulländning är att umgås med Krishna i Hans höga boning. En dylik person önskar inte bli upphöjd till högre planeter som månen, solen, himmelska planeter eller ens til Brahmaloka, den högsta planeten i detta universum. Han lockas inte av detta. Han önskar bara bli förflyttad till den andliga världen.Väl i den andliga världen, nöjer han sig inte med att uppgå i den skimrande brahmajyoti-glansen, ty han önskar tillträde till den högsta andliga planeten. Krishnaloka eller Goloka Vrindavana. Han har full kännedom om denna planet, och därför är han inte intresserad av någon annan. Som ordet mad-bhaktah antyder, är en sådan person helt och hållet upptagen av gudshängiven tjänst, dvs av de nio metoderna av hängivet engagemang: att höra, att sjunga, att minnas, att dyrka, att tjäna Herrens lotusfötter, att be, att utföra Herrens order, att bli vän med Honom och att överlåta allt till Honom. Man kan anamma alla nio metoderna, eller åtta, eller sju, eller åtminstone en; och genom detta kommer man säkerligen att nå fulkomlighet.

Uttrycket sanga-varjitah är mycket betydelsefullt. Man bör inte umgås med personer som är emot Krishna. Det är inte bara ateisterna som är emot Krishna, utan också de som är benägna för fruktbärande aktiviteter och intellektuellt spekulerande. Hängiven tjänst i dess renaste form beskrivs i Bhakti-rasamrita-sindhu: anyabhilasita-sunyam jnana-karmady-anavritam anukulyena krsnanusilanam bhaktir uttama. Tydligt och klart beskriver Srila Rupa Gosvami i denna vers att om man vill utföra ren, oförfalskad hängiven tjänst, måste man vara fri från alla slags materiell besmittelse. Man får inte umgås med personer som är begivna på fruktbärande aktiviteter och intellektuellt spekulerande. När man är obesmittad av materiella begär och fri från sådant oönskat umgänge och när man gynnsamt odlar kunskap om Krishna, kallas det ren hängiven tjänst. Anukulyasya sankapah pratikulyasya varjanam. Man måste tänka på, och handla för Krishna i ett gynnsamt sinnelag - inte ogynnsamt. Kamsa var Krishnas fiende. Från första början av Krishnas liv planerade Kamsa på många olika sätt att döda Krishna, och eftersom han alltid misslyckades, var han alltid medveten om Krishna. Han var alltid Krishna-medveten på alla sätt, när han arbetade, när han åt och när han sov, men detta Krishna-medvetande var inte gynnsamt, och därför ansågs han vara en demon och dödades således till slut av Krishna, trots att han tänkte på Krishna tjugofyra timmar om dygnet. Den som dödas av Krishna blir naturligtvis omedelbart befriad, men detta är knappast en ren hängivens mål. En ren hängiven önskar inte frälsning. Han vill inte ens bli förflyttad till den högsta planeten, Goloka Vrindavana, utan hans enda mål är att tjäna Krishna varhelst han befinner sig.

En Krishna-hängiven är vänlig mot alla. Därför sägs det här att han inte har någon fiende. Hur kommer det sig? En hängiven som befinner sig i Krishna-medvetande vet att det bara är hängiven tjänst till Krishna som kan befria en person från livets alla problem. Han har personlig erfarenhet av detta, och därför vill han introducera detta system, Krishna-medvetande, i människosamhället. Det finns många exempel i världshistorien, på hur de gudshängivna har riskerat sina liv för att sprida gudsmedvetande. Det bästa exemplet är Herren Jesus Kristus. Han korsfästes av de icke-hängivna och offrade sitt liv för att sprida gudsmedvetande. Det är naturligtvis fel att tro att han verkligen dog. I Indien finns det också många liknande exempel, som t ex Thakur Haridasa. Varför ta en sådan risk? Därför att de ville sprida Krishna-medvetande, och det är svårt. En Krishna-medveten människa vet att om en person lider så beror det på att han har glömt sitt eviga förhållande till Krishna. Den största tjänst man kan göra människosamhället är därför att befria sin nästa från alla materiella problem. En ren hängiven är på detta sätt engagerad i Herrens tjänst. Vi kan föreställa oss hur barmhärtig Krishna måste vara mot dem som tjänar Honom och riskerar allt för Honom. Det är därför säkert att sådana personer når den högsta planeten efter att ha lämnat kroppen.

Bg 11.55

AC Bhakitvedanta Swami: Bhagavad-gita Som Den Är

Ur Bhagavad-gita

Jag uppenbarar Mig aldrig för de dåraktiga och ointelligenta. För dem är Jag täckt av Min eviga skapande kraft (yoga-maya), och därför känner den förvillade världen inte mig, som är ofödd och ofelbar.

Man kan fråga sig varför Krishna inte visar Sig nu, när han visade Sig för alla då Han nedsteg på jorden. Egentligen uppenbarade Han sig inte för alla. Det vara bara ett fåtal som förstod att han var Gudomens Högsta Personlighet när Han var närvarande på jorden. Det var bara Pandava-bröderna och några få andra som visste vem Krishna var, ty Han uppenbarade Sig inte för de icke-hängivna och folk i allmänhet. Därför säger Krishna i Bhagavad-gita att alla, med undantag av Hans rena hängivna, anser Honom bara vara en av dem. Det var bara för Hans hängivna som Han uppenbarade Sig som all glädjes källa; för de andra var Han täckt av Sin eviga kraft.

I det avsnitt i Srimad-Bhagavatam som handlar om Kuntis böner (S B 1.8.18-19) sägs det att Herren är täckt av en ridå bestående av yoga-maya, viket är orsaken till att folket i alllmänhet inte kan förstå Honom. Kunti ber: "O Herren, Du är hela universums vidmakthållare, och den högsta religiösa pincipen består i att tjäna Dig i hängivenhet. Jag ber därför att Du också skall uppehålla mig,: Din transcendentala gestalt är täckt av yoga-maya, dvs den täckande inre energin, brahmajyoti. Var vänlig och avlägsna denna glänsande strålglans som hindrar mig från att se Din sac-cid-ananda-vigraha, dvs Din eviga gestalt av lycksalighet och kunskap."Denna yoga-maya-ridå omnämns också i Bhagavad-gitas femtonde kapitel. Gudomens Högsta Personlighet i Sin transcendentala gestalt av lycksalighet och kunskap täcks av brahmajyotis eviga kraft, och därför kan de mindre intelligenta opersonlighetsfilosoferna inte se den Högste.Gudomens Högsta Personlighet, Herren Krishna, är inte bara ofödd, utan Han är också avyaya, outtömlig. Han eviga gestalt består av lycksalighet och kunskap och alla Hans energier är outtömliga.
Bg 7.25

AC Bhaktivedanta Swami: Bhagavad-gita Som Den Är

Den vediska litteraturen - siddhanta och historia

Den vediska litteraturen - siddhanta och historia

Ordet siddhanta betyder "slutsats". Man kan fråga sig huruvida den vediska litteraturen verkligen har en siddhanta. Finns det något enhetligt tema som förenar de många skrifterna? Om det slutgiltiga syftet är ett, varför synes då sastras framlägga många olika filosofier? Varför framhäver skrifterna så många olika former av dyrkan och meditation? Finns i skrifterna själva en rimlig beskrivning av de vediska littteraturens historia?

Forskare grundar vanligtvis sina svar på dessa frågor på den historiska ordning enligt vilken de tror att skrifterna tillkom. Det har sålunda uppkommit en teori enligt vilken Rg Veda kom till före Upanisaderna och Puranas. Under århundradenas och årtusendenas lopp förändrades människornas hålling, och olika filosofier och sekter antas ha utvecklats. Många forskare sluter sig till att monoteism uppkom omkring 200 f Kr. Enligt denna åsikt verkar det som om det inte skulle finnas någon enhetlig plan bakom den vediska litteraturen.

Den vediska litteraturen har emellertid sin egen uppfattning angånde vedisk siddhanta och historia. För att förstå den vediska uppfattningen behöver vi bara låta skrifterna själva tala.

Den vediska siddhantan

Var skall vi söka den vediska siddhantan? Finns det någon skrift som sammanfattar och klargör de olika riktningarna, deras relativa ställningar och slutsatser? Ett sådant kompendium av Veda-skrifterna måste förvisso vara auktoritativt och acceptabelt för alla de olika skolorna. Och det är tydligt, att, av alla skrifter, så är det Bhagavad-gita som bäst uppfyller dessa krav. Det är endast p g a detta som Gita blivit den mest kända och oftast översatta av de vediska skrifterna. Här är vediska acaryas och akademiska forskare överens. Sankara beskriver Bhagavad-gita som "en sammanfattning av det väsentligaste i hela den vediska läran." Ramanuja beskrev kärnan av hela sin filosofi i sin Gita-bhasya (kommentar till Bhagavad-gita). Sridhara Svami förkunnade: "Gita, som strömmade från självaste Padmanabhas (Bhagavan Krishnas) läppar måste noga assimileras. Av vad nytta är mångfalden av andra skrifter?". Thomas Hopkins har iakttagit: "Gitas storhet och ständigt bebehållna betydelse ligger i att den lyckats åstadkomma komplex syntes om tjänar många syften". Den framstående Gita-kommentatorn His Divine Grace A C Bhaktivedanta Swami Prabhupada skriver, att Gita är "den vediska kunskapen essens. Eftersom Bhagavad-gita talas av Gudomens Högsta Personlighet, behöver man inte läsa någon annan vedisk litteratur." Han tillägger, att om man är så gynnad att man kan läsa Gita utan egna tolkningar, så överskrider man alla studier i vedisk visdom och alla skrifter.

För omkring tvåhundra år sedan började översättningar dyka upp i västerlandet, och bland andra har Immanuel Kant, Henry David Thoreau, Ralph Waldo Emerson och Aldous Huxley betraktat Gita som sin introduktion till den vediska visdomen.

Bhagavad-gita behandlar i sina sjuhundra verser de viktigaste punkterna i den vediska filosofin. Om man läser Gita i rätt anda, kan man erhålla vedisk kunskap genom den naturliga metoden, kallad sabda. I Gita accepterar den krisdrabbade Arjuna Krishna som sin andliga mästare. Arjuna var en krigare, och hans dialog med Krishna äger rum strax innan ett stort slag skall börja på Kuruksetra-fältet. Då han ser sina vänner och släktingar på motsatta sidan, förlorar plötsligt Arjuna sin önskan att kämpa och blir förvirrad över vad som är hans plikt. Bhagavan Krishna börjar då Sin undervisning, vilken överensstämmer med den vediska kunskapens slutsats. Krishna åberopar och citerar förvisso ofta sastras som t ex Vedanta-sutra.

Om vi använder Bhagavad-gita som en guide till alla sastras siddhanta - om den, som Sankara säger, är "en sammanfattning av alla väsentligheter" - kommer vi sedan till frågan: "Vad är Bhagavad-gitas essens?" Och detta är egentligen inte en särskilt svår fråga. Ty Krishna förklarar om och om igen, att den högsta yogin är han som är uteslutande hängiven Bhagavan, Gudomens Högsta Personlighet, med kärlek. Krishna försäkrar att denna doktrin, hängivenhet och kärlek till den Högste, är "Veda-skrifternas mest förtroliga del." I de sista verserna sammanfattar Krishna, att Arjuna bör överge alla andra dharmas och bara överlämna sig till Honom. "Jag skall befria dig från alla syndfulla återverkningar. Frukta ej!" Lärjungen får inte förväxla Krishna i Bhagavad-gita med den "lantliga sekteriska gud" som många forskare föreställer sig. Hopkins skriver om Gitas Bhagavan Krishna: "Krishna har uppenbarats som den Högste Herren ( i Bhagavad-gita), identisk med den vediska Brahman och Purusa och med Visnus världsomfattande skepnad. Han är kulminationen av alla religiösa gestalter i Veda." Ainslee Embree kommenterar; "Genom hela Gita är förutsatsen den, att transcenderandet och fullgörandet av arbetets och kunskapens discipliner är sättet att hänge sig åt Krishna som den Högste Herren. Genom att överlämna sig till Honom, finner människan det slutgiltiga mål hon söker - förverkligandet av hennes sanna själv. Det är denna betoning på hängivenheten som gjort Gita till den skrift som mest direkt tilltalar det indiska folkets hjärta."

Vedisk historia

Vi har redan påpekat att det inte finns någon exakt empirisk beräkning av den vediska litteraturens muntliga tradition. Morz Winternitz har slutit sig till att "den vediska litteraturen har tillkommit under en period som sträcker sig från en okänd tidpunkt i det förflutna (låt oss säga x) till 500 f Kr." Vanligtvis medger man dock att läran sannerligen är mycket gammal, och att den skrevs ned århundranden efter det att den sammanställts. Dr Radhakrishnan skriver: "De indiska tänkarna själva har aldrig historiskt behandlat den indiska filosofin." Detta pga att vediska acaryas inte såg något behov av en sådan undersökning, eftersom skrifterna själva dokumentarer sitt ursprung och sin historia på följande sätt: 1 Den muntliga traditionen började samtidigt med den kosmiska skapelsen, när det Högsta Väsendet förmedlade den vediska kunskapen till den först skapade levande varelsen, Brahma. 2 Vyasadeva, en mäktig litterär inkarnation av Bhagavan, nedtecknade Veda vid början av Kali-åldern, för ungefär femtusen år sedan.

Enligt denna uppfattning är inte sastras utarbetade av flera olika personer genom årtusenden. Forskare godtar naturligtvis inte denna redogörelse, ty den går emot deras nuvarande uppfattning om forntida civilisationer, medan de som följer Veda accepterar de sastriska utsagorna som riktiga. Vilken uppfattning man än godtar, så kvarstår dock en betydelsefull fråga. Om sastras är en harmonisk helhet, varför belyser de då olika aspekter av den Absoluta Sanningen? Med denna frågeställning i tankarna ska vi nu betrakta olika delar av Veda-skrifterna.

De fyra Veda-böckerna

Ordet veda betyder "veta" och betecknar gudomlig kunskap. Veda-böckerna består mestadels av hymner, som sjungs av präster för att prisa gudarna. Hymnerna var oskrivna under flera århundraden. Rg Veda "prisandets Veda" består av 1 017 hymner indelade i tio böcker. De flesta verserna prisar Agni, eldguden, och Indra, regnguden och himlarnas konung. De kan endast sjungas av dem som är utbildade i det andliga livets discipliner. Yajur Veda innehåller instruktioner om hur man skall utföra offer, och den är därför känd som "offrandets Veda" och består av 1 549 verser, av vilka många också förekommer i andra sammanhang i Rg Veda. Sama Veda prisar i synnerhet den himmelska drycken soma. Atharva Veda innehåller sånger och riter, som ofta avser att bota sjukdomar. Trots att de vediska ritualerna är utmanande komplicerade, så utdöms de av många forskare som primitiva trollkonster. I ett försök att rätta till denna missuppfattning skriver Ainslee Embree: "Veda innebär hymner. Det är därför inte fråga om andliga hjärteutgjutelser från primitva människor vid historiens gryning, vilket understundom föreslagits utan det är ett högst utvecklat religiöst system.

Folk känner vanligtvis en dragning till karma-kanda-delen, vilken behandlar fruktbärande handlingar avsedda för upphöjelse till de himmelska planeterna. Det förklaras, att om man önskar sådan materiell rikedom, måste man utföra vediska offer. I sin okunnighet beträffande den verkliga vediska siddhantan, har många människor betraktat karma-kanda-delen som den slutgiltiga.

De fyra Veda-böckerna uppmuntrar tillfredsställelse av de materiella begären genom dyrkan av halvgudarna. Den som önskar sex bör t ex dyrka den himmelska konungen Indra, och den som önskar ha goda avkommor bör dyrka de mäktiga alstrarna, Prajapatis. Den som önskar lycka och välgång bör dyrka Durgadevi, och den som önskar makt bör dyrka Agni, eldguden. Den som önskar pengar bör dyrka Vasus, och den som önskar en stark kropp bör dyrka jorden. Den vediska litteraturen framställer under alla omständigheter halvgudarna, inte som fantasifoster, utan som den högsta viljans auktoriserade representanter att administrera universum. Naturens skeenden är inte slumpartade, utan planerade. Varje händelse styrs av en personlighet. Indra fördelar t ex regnet, och Varuna härskar över haven.

Vi bör dock lägga märke till, att ingen av dessa gudar - de är trettiotre millioner till antalet - någonsin kan mäta sig med Bhagavan, den Högste. Offerhymner till halvgudarna slutar vanligtvis med orden om tat sat. I Rg Veda (1.2.22.20) står det: om tad visnoh paramam padam sada pasyanti surayah. "Halvgudarna blickar alltid mot Visnus högsta boning." Bhagavad-gita bekräftar:

"Från skapelsens begynnelse har de tre stavelserna om tat sat använts för att ange den Högsta Absoluta Sanningen (Brahman). För att bereda den Högste glädje yttrades de av brahmanas då de sjöng vediska hymner och frambar offer."

De tre orden om tat sat anger den Absoluta Sanningen, den Högste, Bhagavan (Visnu). Dessa ord yttras för att säkerställa att offret lyckas. Vissa forskare är förvånade över att finna att Puranas beskriver Herren Visnu (eller Herren Krishna) som den högsta aspekten av den Absoluta Sanningen, emedan de hävdar att så inte är fallet i Veda-böckerna. Följaktligen drar många forskare den slutsatsen, att Visnu steg i popularitet genom århundrandena. I själva averket är dock situationen den, att Veda-böckerna lägger stor vikt vid orden om tat sat, om tad visnoh. Närhelst någon dyrkade en halvgud (Indra eller Varuna eller någon annan), så betygade han sin vördnad för Visnu för att nå framgång. Krishna hävdar i Bhagavad-gita, att de förmåner som skänkes av halvgudarna i själva verket tillhandahålles av Honom: "I verkligheten är det dock Jag allena som skänker dessa förmåner. Eftersom de fyra Veda-böckerna behandlar materiell upphöjelse, och medan Visnu är den som skänker befrelse från den materiella illusionen, är de flesta offer i Veda-böckerna riktade till halvgudarna och inte till Visnu. Genom att recitera om och om tad visnoh erkänner dock även de som följer karma-kanda att Visnu är den yttersta välgöraren.
.
I Bhagavad-gita kritiserar Krishna dem som följer de fyra Veda-böckerna och inte känner till det slutgiltiga syftet med offer - veda-vada-ratah partha nanyad astiti vadinah: "Män av ringa kunskap är mycket fästa vid Vedas blomsterspråk, vilket förespråkar en mångfald fruktbärande handlingar; hur man upphöjs till de himmelska planeterna, hur man blir mäktig och hur man får en god födsel m m. Eftersom de önskar sinnesnjutning och rikedom i livet, säger de: "Det finns inget annat än detta."

Den vediska siddhantan som fastställs i Bhagavad-gita överensstämmer med den vi finner i de fyra Veda-böckerna, fastän den i Veda-böckerna inte är så grundligt utvecklad. Icke desto mindre finns det i de fyra Veda-böckerna många utsagor som bekräftar den Högsta Bhagavans överhöghet. I Atharva Veda står det:"Den Högste Personen önskade skapa levande varelser, och således skapade Narayana alla levande varelser. Från Narayana föddes Brahma. Narayana skapade alla Prajapatis (patriarkerna). Narayana skapade Indra". Vi finner också i Atharva Veda: "Det var Krishna som i begynnelsen undervisade Brahma i vedisk kunskap, och det var Han som spred vedisk kunskap i svunna tider." Och mera specifikt; brahmanyo devaki-putrah. "Devakis son, Krishna, är den Högsta Personligheten." Dessutom står det: "Vid skapelsens begynnelse fanns enbart den Högsta Personligheten, Narayana. Det fanns ingen Brahma, ingen Siva, ingen eld, ingen måne, inga stjärnor på himlen och ingen sol. Det fanns bara Krishna, som skapar allt och njuter av allt."

Bhagavan Krishna uttalar Sig på följande sätt om de fyra Veda-böckerna: "Veda-böckerna behandlar i huvudsak det som angår den materiella naturens tre kvaliteter. Höj dig över dessa kvaliteter, o Arjuna. Bli transcendental till dem alla. Bli fri från alla motsatser och från all oro för tillgångar och trygghet, och bli förankrad i självet."

Trots att Vedas karma-kanda-del ger ledning till ökad materiell njutning, är det verkliga syftet med Veda upphöjelse till transcendentalt liv. När man har avslutat karma-kanda-aktiviteterna för sinnesnjutning, skänkes möjligheter till andligt förverkligande genom Upanisaderna.

Upanisaderna

Upansaderna är en samling av 108 filsofiska avhandlingar. Ordet upa-ni-sat betydre "sitta nära" och syftar till när lärljungen sitter nära sin guru för att erhålla transcendental vedisk visdom. Upanisaderna markerar således början till transcendentalt liv.

Upanisadernas största förtjänst är att de konstaterar att det Absoluta är icke-materiellt. Upanisaderna beskriver Brahman som evig, omanifesterad verklighet, från vilken alla manifestationer utgår och i vilken de vilar. Eftersom den är ofattbar för de materiella sinnena, beskrivs Brahman som evig, omanifesterad verklighet, från vilken alla manifestationer utgår och i vilken de vilar. Eftersom den är ofattbar för de materiella sinnena, beskrivs Brahman som nirguna (i avsaknad av kvaliteter) och arupa (gestaltlös). I Brhad-aranyaka Upanisad (3.9.26) förklaras att Brahman "är ofattbar, eftersom den ej går att överblicka".
Det är således tydligt att Upanisadernas visdom står över de fyra Veda-böckernas karma-kanda-del, ty "det religiösa målet är inte längre att erhålla världslig och himmelsk lycka genom att korrekt utföra offer för att tillfredsställa gudarna, utan det är att i kraft av sann kunskap frigöra sig från återfödelsen genom att uppgå i Brahman". Fastän Upanisaderna betonar meditation på den opersonliga Brahman, sätter de sig inte emot den siddhanta som är sammanfattad i Bhagavad-gita. Upanisaderna förnekar ej att den Absoluta Sanningen har personlighet. Medan de förnekar att Gudomen har materiell personlighet, hävdar Upanisaderna att Gudomen har andlig personlighet. Svetasvatara Upanisad (3.19) förklarar t ex tydligt, att den Absoluta Sanningen inte har några materiella händer eller ben, men att Han har andliga händer med vilka Han mottar allt som offras till Honom; samt att Bhagavan inte har några materiella ögon, men att Han har andliga ögon som ser allt. Vidare hör Han allt, fast Han inte har några materiella öron, och emedan Han äger fullkomliga andliga sinnen, vet Han allt - vad som varit, vad som är och vad som kommer att bli.
.
Det finns många liknande vediska hymner, som fastställer att den Högsta Absoluta Sanningen är en person bortom den materiella världen. Hayasirsa Pancaratra förklarar t ex, att fastän varje Upanisad först framställer den Högsta Brahman som opersonlig, så framträder mot slutet Bhagavans personliga gestalt. Isa Upanisad antyder, att den Högsta Absoluta Sanningen evigt är både opersonlig och personlig. Brihad-aranyaka Upanisads åkallan förklarar: "Det (Högsta Väsendet) är helheten - detta (universum) är helheten. Från helheten strömmar helheten."
.
Svetasvatara Upanisad (3.8) uppger: "Jag känner denna mäktiga Purusa, som är lysande som solen, och som är bortom mörkret." Aitreya Upanisad (1.1.2) beskriver den högsta härskaren som skaplesens energikälla: "Han skapar dessa världar..." Detta bekräftas i Prasna Upanisad (6.3). Katha Upanisad tillstyrker: "Den Evige bland alla eviga, medvetandet bland alla medvetande... skänker frukterna (av handlingar till alla) jivas...
.
Förutom brahman- och Bhagavan-förverkligande behandlas i Upanisaderna också förverkligandet av den mellanliggande, lokaliserade aspekten, Paramatma (Översjälen). Mundaka, Svetasvatara och Katha Upanisaderna förklarar, att i den levande varelsens hjärta finns både den individuella atomiska jivan och Översjälen, Paramatman. De liknas vid två fåglar som sitter i kroppens träd. En av fåglarna (den individuella jivan) äter trädets frukter, (dvs han njuter av sinnena), och den andra fågeln (Paramatma) bevittnar honom. Jivans glömska beträffande sitt förhållande till Paramatma, orsakar honom att förflytta sig från ett träd till ett annat (själavandringen). Katha såväl som Svetasvatara Upanisad förklarar vidare: "Fastän de två fåglarna befinner sig i samma träd, är den ätande fåglen fylld av oro och dysterhet då han försöker njuta av trädets frukter. Om han dock, på det ena eller andra sättet, vänder sitt ansikte mot sin vän, som är Herren, och lär känna Hans härlighet, så befrias genast den lidande fågeln från all ångest."
.
Vi finner i Upanisaderna, att den individuella jivan och Paramatman, Översjälen, bibehåller sina enskilda identiteter, fastän de förvärvar en slags enhet när jivan samtycker till att handla enligt Paramatmans vilja. I vilket fall som helst, förlorar aldrig vare den Högsta Paramatam eller den enskilda jivan sin individualitet. Detta är viktigt, ty bhakti-principen som betonas i Bhagavad-gita går förlorad, vilket kommer att förklaras senare, om jivan i alla avseenden bli ett med en Högsta Brahman. Vid bhakti utvecklas ett kärleksfullt förhållande mellan den individuella jivan och den Högsta Personen, Bhagavan. Vi bör under inga omständigheter förväxla jivan med den högsta purusan. Om man förväxlar de två eller strävar att sammansmälta dem i en, förlorar man den vediska litteraturens slutgiltiga siddhanta.
.
Genom att beskriva det Absolutas antimateriella kvalitet (nirgunatva), bereder Upanisaderna vägen för en riktig förståelse av den transcendentala personligheten (Bhagavan), som äger alla andliga majestät, och som är det slutgiltiga målet för all meditation och bhakti (hängivenhet).

Vedanta-sutra

Vedanta-sutra består av grundsatser som avslöjar metoden genom vilken man kan förstå vedisk kunskap, och det är den mest koncisa formen av vedisk kunskap. Vayu och Skanda Purana definierar sutra. "En sutra är en grundsanning som förklarar essensen av all kunskap med ett minimum av ord. Den måste vara universellt tillämplig och fri från lingvistiska brister."
.
Vedanta-sutra innehåller fyra kapitel (adhyayas), och varje kapitel indelas i fyra delar (padas). Vedanata-sutra är således känd som sodasa-pada, ty den innehåller sexton delar. Temat i varje del analyseras utförligt enligt fem olika principer (adhikaranas), vars tekniska termer är pratijna, hetu, udaharana, upanaya och nigamana. Varje term måste nödvändigtvis analyseras med avseende på pratijna, dvs ett högtidligt tillkännagivande av avhandlingens syfte. I början av Vedanta-sutra finns ett sådant högtidligt tillkännagivande av syftet: athato brahma-jijnasa. "Nu är det dags att göra förfrågningar angående den Absoluta Sanningen". Skäl (heta) måste anges, exempel (udaharana) måste ges enligt olika fakta, temat (upanaya) måste gradvis klargöras och det måste slutligen stödjas av auktoritativa citat (nigamana) från vediska sastras.
.
Enligt den stora lexikografen Hemacandra (också känd som Kosakara) omfattar Vedanta innehållet i Upanisaderna, vilka tillhör Vedas Brahmana-del. Professor Sapte beskriver i sitt lexikon, att Brahmana-delen tillhandahåller reglerna för hur man använder olika hymner vid olika offer samt en detaljerad redogörelse för hymnernas ursprung. (Mantra-delen innehåller å andra sidan själva hymnerna.) Hemacandra sade således att Vedanta-sutra är ett supplement till Veda-böckerna. Eftersom Veda betyder "kunskap" och anta betyder "slutet", tillhandahåller Vedanta den riktiga förståelsen av Vedas slutgiltiga syfte. Det är således klart att Upanisaderna, som själva tillhör Vedas Brahmana-del, stödjer den kunskap som ges i Vedanta-sutra.

Krönikorna (Itihasas)

Krönikorna, dvs itihasas, är vediska tilläggsskrifter. De omfattar Mahabharata och Puranas. Eftersom de vediska ritualerna är svåra att förstå och Vedanta-sutra är komprimerad och högst filosofiska, känner krönikorna vedisk kunskap i form av berättelser och historiska tilldragelser. I Chandogya Upanisad betraktas Mahabharata och Puranas som den femte Veda-boken.

Vediska acaryas betraktar Puranas berättelser som verklig historia, och det är inte bara denna planets utan också många andra av universums planeters historia. Det är utan tvivel så, att många historiska data tagna från andra planeter inte stämmer överens med livet på denna planet (som t ex oerhört lång livslängd och förmågan att flyga utan mekaniska hjälpmedel). Det finns dock ingen anledning att betrakta Puranas som senare tillskott. Det som är ofattbart är inte nödvändigtivs oäkta. A Embree skriver: "Puranas... skildrade deras förståelse av universum där det övernaturliga var trivialt och mirakulösa födslar ordinära." De som följer Puranas resonerar att det inte bör vara svårt att förstå Puranas om man beaktar olika planeters belägenheter och skillnader i tid och omständigheter. Med andra ord: "Det är hög tid för forskarna att överge sina fördomar och börja betrakta Puranas som en möjlig källa till kunskap om den forntida indiska historien." De som försvarar Puranas hävdar att den stora risin Vyasadeva knappast fyllde ut sin skrifter med sagor. Vyasadeva samt samtida och efterföljande stora acaryas - Sukadeva, Suta, Maitreya och på senare tid Ramanuja och Madhva - godtog Puranas som autentisk vedisk litteratur.

Puranas behandlar i huvudsak Bhagavans och Hans olika inkarnationers (i olika tidsåldrar) övermänskliga gärningar. Siarnas och de gudshängivnas gärningar skildras också. Trots att det inte finns någon bestämd historisk kronologi i Puranas berättelser, betraktas de inte av de vediska acaryas som påhittade. Moderna historiker försöker förgäves förstå dem, men de misslyckas alltid, och det slutar med att de hittar på olika teorier om hur de kommit till.

Mahabharata, berättelsen om det stora riket Bharata-varsa, skildrar det forntida världsrikets historia. Mahabharata omfattar över 100 000 verser och är således världslitteraturens största episka verk, och den vediska traditionen konstaterar att det är ett verk av Vyasadeva. Eposet beskriver hur de fromma Pandava-bröderna tillintetgjorde den demoniska Kuru-dynastien. Kuru-ättens ledare lurade av Pandava-bröderna kungakronan och landsförvisade dem, och när Pandava-bröderna återvände förnekades de rätten till sitt land. Verket är centrerat kring det påföljande arton dagar långa slaget mellan Kurus söner och deras kusiner, Pandus söner. Ibland kallas Maha-bharata för "Krishnas Veda", ty den kastar sitt ljus över Bhagavan Krishna - särskilt i sitt väsentligaste avsnitt, Bhagavad-gita.

Det finns arton större Puranas, sex är författade för människor i okunnighetens kvalitet, sex för människor i lidelsens kvalitet och sex för människor i godhetens kvalitet. Den främsta och mest lästa av alla Puranas är Bhagavata Purana. Bhagavata Purana (Srimad Bhagavatam) betraktas också som den mest direkta kommentaren till Vedanta-sutra eftersom Vyasadeva är författare till båda.

Huvudämnet i Bhagavat-purana är Bhagavan Krishna och Hans följeslagare och hängivna. De andra Puranas beskriver också olika metoder medels vilka man kan dyrka halvgudarna, men Bhagavatam behandlar endast den Högsta Bhagavan. Dess inledningsvers (janmady asya yatah) överensstämmer med inledningsversen till Vedanta-sutra och antyder att Vyasadeva skriver direkt om den Absoluta Sanningen, alla utflödens källa. Eftersom Srimad-Bhagavatam inriktar sig på dyrkan av Gudomens Högsta Personlighet, Bhagavan Sri Krishna, kan man säga att den är höjd över Vedas karma-kanda-del (som behandlar offer för materiell vinning), dess jnana-kanda-del (som behandlar filosofiska frågor) samt dess upasana-kanda-del (som behandlar halvgudadyrkan). Srimad-Bhagavatam (1.2.6) själv definierar den högsta vägen på följande sätt: "Den religion, som utövas utan motiv, och utan materiella hinder, och som leder till extatisk gudskärlek, är den bästa, ty endast detta kan tillfredsställa självet."

Ibland kritiseras denna bhakti-väg, och man menar att den endast är till för dem som inte kan bedriva högre filosofiska studer. Men enligt Srimad Bhagavatam (1.2.12) måste verklig bhakti vara grundad på ett förverkligande av all vedisk litteratur (bhakti måste m a o utvecklas i enlighet med Vedanta-filosofin): "Den Absoluta Sanningen förverkligas av den vetgiriga lärjungen eller siaren, som har kunskap och som ej är fäst vid materiella ting p g a att han utfört hängiven tjänst och lyssnat till Vedanta-sutra."

George Hart skriver: "Bhagavata Purana är ett av de finaste verk om hängivenhet som någonsin skrivits, och enligt min mening är det endast andra skrifter på det indiska språket som kan jämställas med den." Man måste dock studera Srimad-Bhagavatam i ljuset av Vedanta-filosofin. Vedanta-sutra förklarar den Absoluta Sanningen genom oklanderlig logik och bevisföring, och Srimad-Bhagavatam är en fulländad kommentar till Vedanta-sutra. Professionella uppläsare av Srimad-Bhagavatam uppehåller sig vanligtvis vid rasa-lila-delen, vilken beskriver Krishnas berömda dans tillsammans med Vrindavanas ungmör. Om man tar ut denna del (tionde boken, kap 29-35) ur sammanhanget, blir den i själva verket ett hinder för förståelsen av Bhagavan Krishna och den vediska siddhantan.

Srimad-Bhagavatam börjar där Bhagavad-gita slutar. Bhagavad-gita försäkrar, att om man känner till Bhagavan Krishnas transcendentala uppenbarelse och gärningar, så kan man befrias från kretsloppet av födelse och död. Srimad-Bhagavatam börjar med erkännandet att Bhagavan Krishna är alla orsakers orsak, och sedan fortsätter den med att skildra Krishnas transcendentala lekar, från Hans framträdande till Hans försvinnande. Srimad-Bhagavatam betraktas därför som en fortsättning på Bhagavad-gita.

Srimad Bhgavatam förklarar, att Bhagavan Krishna är Vedas och Vedantas slutgiltiga mål. Eftersom endast Bhagavan Krishna uppvisar Gudomens alla fullständiga aspekter, befästes Han vara ursprunget till alla inkarnationer, inklusive alla Visnu-aspekter. Ete camsa-kalah pumsah krsnas tu bhagavan svayam - Bhagavan Krishna är summum bonum. Det är Bhagavatams härskande tema.

Satsvarupa dasa Gosvami: Vedisk Filosofi och Religion (1977)

De tre slagen av tro

Bhagavad-gitas sjuttonde kapitel.

Arjuna sade: O Krishna, hur förhåller det sig med dem, som inte följer skrifternas principer utan dyrkar efter sin egen fantasi? Är de i godhetens, lidelsens eller okunnghetens kvalitet?

I fjärde kapitlets trettionionde vers står att den, som troget håller fast vid en slags dyrkan, snart upphöjs till stadiet av kunskap och når det högsta fulländade stadiet av frid och välmåga. Slutsatsen i sextonde kapitlet var att den, som inte följer skrifternas principer, kallas asura (demon) och den, som följer skrifternas bud, kallas deva (halvgud). Om man nu följer regler som inte nämns i skrifterna, var befinner man sig då? Arjunas tvivel beträffande detta kommer att klaras upp av Krishna. De som skapar en slags gud genom att välja ut en människa som föremål för dyrkan, är deras dyrkan i godhetens, lidelsens eller okunnighetens kvalitet? Når dessa personer fullkomlighet? Är det möjligt för dem att uppnå verklig kunskap och höjas till det högsta fulländade stadiet? De som inte följer skrifternas regler och bestämmelser men som ändå tror på något och som dyrkar gudar, halvgudar och människor, kan de lyckas i sina bemödanden? Alla dessa frågor ställer Arjuna till Krishna.

Bg 17.1

Den Högste Herren sade: Tron kan vara av tre slag - godhet, lidelse eller okunnighet - beroende på vilken av naturens kvaliteter som den förkroppsligade själen befinner sig i. Lyssna nu när Jag redogör för dessa.

De som känner till skrifternas regler och bestämmelser men som på grund av lathet eller håglöshet slutar att följa dem, styrs av den materiella naturens kvaliteter. Enligt sina tidigare handlingar i godhetens, lidelsens och okunnighetens kvaliteter, får de en läggning som är av en viss typ. Sedan den levande varelsen först kom i kontakt med den materiella naturen har han också varit i kontakt med dess kvaliteter. Han förvärvar olika slags mentaliteter allt efter sitt umgänge med de olika materiella kvaliteterna. Detta kan dock förändras om man umgås med en bona fide andlig mästare och följer hans regler samt skrifternas bestämmelser. Stegvis kan man höja sig från okunnighet till lidelse och från lidelse till godhet. Slutsatsen är att blind tro i någon av naturens kvaliteter inte kan hjälpa en att nå fullkomligheten. Man måste noggrant beakta tingen med hjälp av ens intelligens och detta i en bona fide andlig mästares sällskap. På så sätt kan man höja sig till en högre kvalitet.

Bg 17.2

Man utvecklar en viss slags tro i enlighet med de materiella kvaliteter man lever under, och den levande varelsen sägs tillhöra den tro som bestäms av de kvaliteter han har förvärvat.

Oavsett vem man är, har man en tro. Men tron anses vara i godhetens, lidelsens eller okunnighetens kvalitet, alltefter den natur man har förvärvat. Man umgås också med vissa människor alltefter den tro man har. I verkligheten är, vilket förklaras i femtonde kapitlet, varje varelse en fragmentarisk del av den Högste Herren. Därför är man ursprungligen transcendental till den materiella naturens kvaliteter. När man emellertid glömmer sitt förhållande till Gudomens Högsta Personlighet och kommer i kontakt med den materiella naturens i betingade liv, skapar man sin egen tillvaro i samröre med naturens mångfald. Den falska tro och existens som då uppkommer är helt materiell. Fastän man kanske leds av vissa intryck och livsföreställningar är man likväl ursprunligen nirguna, transcendental. Man måste därför först renas från den materiella besmittelse man har dragit på sig, innan man kan återfå sitt förhållande till den Högste Herren. Krishna-medvetande är den enda vägen tillbaka som är fri från fruktan. Befinner man sig i Krishna-medvetande är man garanterad att nå fullkomlighet. Om man inte anammar denna väg till självförverkligande, måste man utan tvivel styras av den materiella naturens kvaliteter.

Betydelsefullt i denna vers är ordet sattva, dvs tro. Sattva kommer alltid från godhetens kvalitet. Man kan tro på någon halvgud eller på någon skapad gud eller på något fantasifoster. Det antas vara ens starka tro på något som alstrar materiellt goda handlingar. I det av materia betingade livet är inga handlingar helt rena. De är blandade, och aldrig oblandat goda. Ren godhet är transcendental: när man är i ren godhet kan man förstå den Högste Personlige Gudens verkliga väsen. Så länge tron inte är i oblandad godhet, är den utsatt för besmittelse från någon av de materiella kvaliteterna. Den materiella naturens besmittande kvaliteter påverkar hjärtat. Den tro man omfattar beror alltså på graden av kontakt som hjärtat har med någon av den materiella naturens kvaliteter. Den religiösa trons egentliga princip är i ren godhet, men efterson hjärtat är befläckat finner vi olika slags religiösa principer. Man bör förstå, att om ens hjärta är i godhetens kvalitet, är ens tro också i godhetens kvalitet. Om ens hjärta är i lidelsens eller okunnighetens dvs illusionens kvalitet, är ens tro också besmittad av respektive kvaliteter. Följaktligen finner vi i denna värld många olika slag av tro, och på grund av detta finns det olika religioner. Den religiösa trons egentliga princip är i ren godhet, men eftersom hjärtat är befläckat finner vi olika slags religiösa principer. Emedan det finns olika slag av tro, finns det också olika sätt att dyrka.

Bg 17.3

.

Människor i godhetens kvalitet dyrkar halvgudar; de i lidelsens kvalitet dyrkar demoner, och de i okunnighetens kvalitet dyrkar spöken och andar.

I den här versen beskriver Gudomens Högsta Personlighet olika slag av dyrkare alltefter deras yttre aktiviteter. Enligt skrifternas bestämmelser är det enbart Gudomens Högsta Personlighet som är dyrkansvärd, men de, som inte är så bevandrade i, eller trogna mot, skrifternas bestämmelser, dykar olika objekt i enlighet med sin position i den materiella naturens kvaliteter. De som befinner sig i godhetens kvalitet dyrkar vanligtvis halvgudar. Till halvgudarna räknas Brahma och Siva samt andra som Indra, Candra och Vivasvan, solguden. Det finns många halvgudar De som är i godhetens kvalitet dyrkar en halvgud i ett visst syfte.

De som befinner sig i lidelsens kvalitet dyrkar demoner. Vi drar oss till minnes att en man i Calcutta dyrkade Hitler under andra världskriget därför att han pga kriget hade tjänat stora summor på att handla på svarta marknaden. De som är under lidelsens och okunnighetens kvaliteter utser vanligtvis en mäktig man till Gud. De tror att man kan dyrka vem somhelst som Gud och ändå erhålla samma resultat. Nu står det klart beskrivet här att de i lidelsens kvalitet skapar och dyrkar sådana "gudar".

De som befinner sig i okunnighetens kvalitet, i mörkrets kvalitet, dyrkar de dödas andar. Ibland dyrkar folk en död mans grav. Gudstjänster med sexuella kulthandlingar anses också vara i okunnighetens kvalitet. I avsides belägna byar i Indien finns folk som dyrkar spöken. I Indien har vi också sett hur människor av lägre klass ibland går ut i skogen för att dyrka ett träd och framlägga offer. Anledningen är, att de har fått reda på att ett spöke bebor trädet. Dessa olika slags dykan är egentligen inte gudsdyrkan.

Dyrkan av Gud utförs av personer som är transcendentalt belägna i ren godhet. I Srimad-Bhagavatam står det: sattvam visuddham vasudeva-sabditam. "En person i godhetens kvalitet dyrkar Vasudeva." Innebörden är, att de, som är helt renade från den materiella naturens kvaliteter och befinner sig på en transcendental nivå, kan dyrka Gudomens Högsta Personlighet.

Opersonlighetsfilsosoferna, som dyrkar fem olika halvgudar, anses befinna sig i godhetens kvalitet. De som dyrkar den opersonliga Visnu, dvs den Visnugestalt i den materiella världen som kallas för den hypostaserade Visnu. Visnu har utgått ur Gudomens Högsta Personlighet, men eftersom opersonlighetsfilosoferna ytterst inte tror på existensen av den Högste Personlige Guden, inbillar de sig att Visnugestalten bara är en annan aspekt av den opersonliga Brahman. på samma sätt tror de att Herren Brahma är den opersonliga gestalten i lidelsens materiella kvalitet. Således beskriver de ibland fem olika gudar som är dyrkansvärda, men då de anser att den verkliga sanningen är den opersonliga Brahman, gör de sig till slut av med alla dyrkansvärda objekt.

Slutsatsen är, att man kan renas från den materiella naturens kvaliteter endast genom samröre med personer, som är av transcendental natur.

Bg 17.4

De, som idkar stäng självtukt och botgöring som inte rekommenderas i skrifterna och utför detta av högmod, egenkärlek, lusta och bundenhet, som drivs av lidelse och som torterar sina kroppsorgan såväl som Översjälen som dväljs i kroppen, bör betraktas som demoner.

Det finns människor som hittar på sätt att späka sig och göra bot som inte nämns i skrifterna. Att fasta med fördolda motiv, som tex för att nå ett visst politiskt syfte, står inte omnämnt i skrifterna. Skrifterna rekommenderar fasta för andligt framåtskridande och inte för politiska och sociala syften. Personer som på detta sätt späker sig är enligt Bhagavad-gita förvisso demoner. Deras handlande är emot skrifterna bud och är inte välgörande för folk i allmänhet. Egentligen handlar de av fåfänga och lusta, och pga falskt ego och många begär efter materiell sinnesnjutning. Genom sådant handlande störs inte bara den kombination av materiella ämnen, som utgör kroppen, utan också Gudomens Högsta Personlighet Själv, som dväljs i kroppen. Sådan icke auktoriserad fasta och självtukt i politiska syften är förvisso mycket störande för andra. De nämns inte i Veda. En demon tror kanske att han med denna metod kan få sin fiende eller andra partier att rätta sig efter hans önskningar, men ibland dör man av sådan fasta. Dessa handlingar har inte den Högsta Personliga Gudens godkännande, och Han kallar dem som sysslar med dessa ting för demoner.

Sådana demonstrationer är förolämpningar mot Gudomens Högsta Personlighet, ty den går stick i stäv mot Veda-skrifternas bud. Ordet acetasah är betydelsefullt i det här sammanhanget. ty det innebär att normala människor måste följa skrifternas bud. De som inte har den inställningen ignonerar och överträder skrifterna och hittar på egna sätt att utföra självtukt och bot. Man måste alltid hålla i minnet demonernas slutmål, vilket beskrevs i förra kapitlet. Herren tvingar dem att återfödas i demoners sköte. Följaktligen kommer de att leva efter demoniska principer liv efter liv, utan att känna till sitt förhållande till Gudomens Högsta Personlighet. Har dessa människor emellertid turen att ledas av en andlig mästare, som kan visa dem vägen mot vedisk kunskap, kan de ta sig ur detta försåt och så småningom uppnå det yttersta målet.

Bg 17.5-6

Även föda, som alla förtär är av tre slag, enligt den materiella naturens tre kvaliteter. Det samma gäller offer, självtukt och välgörenhet. Lyssna, så skall Jag förklara skillnaderna mellan dessa.

Det finns olikheter i sättet att äta, utföra offer, självtukt och välgörenhet, alltefter olika situationer och den materiella naturens tre kvaliteter. De utförs inte alla på samma nivå. De, som analytiskt kan förstå vilken kvalitet de olika gärningarna tillhör, är i sanning visa, medan de, som anser att alla offer, all välgörenhet och mat står på samma nivå, är dåraktiga och saknar urskillningsförmåga. Det finns falska andliga ledare som förfäktar tanken att man kan göra vad som helst och ändå uppnå fullkomlighet. Dessa dåraktiga ledare handlar dock inte efter skrifternas bud. De skapar egna vägar och vilseleder allmänheten.

Bg 17.7

Föda i godhetens kvalitet ökar livslängden, renar ens existens och skänker styrka, hälsa, lycka och tillfredsställelse. Sådan närande föda är söt, saftig, fet och välsmakande. Föda som är bitter, sur, salt, stickande, torr och alltför kryddad, uppskattas av människor i lidelsens kvalitet. Sådan föda orsakar värk, lidande och sjukdom. Föda som tillagats mer än tre timmar före förtärandet, som är smaklös, unken, rutten och oren, uppskattas av människor i okunnighetens kvalitet.

Syftet med mat är att öka livslängden, rena det inre sinnet och ge kroppen styrka. Detta är dess enda syfte. Långt tillbaka i tiden valde stora auktoriteter ut föda som bäst skänker hälsa och ökar livslängden, som t ex mjölkprodukter, socker, ris, vete, frukt och grönsaker. Dessa födoämnen är mycket uppskattade av människor i godhetens kvalitet. Andra födoämnen som torkad majs och melass, som i sig själva inte smakar så gott, kan göras njutbara genom tillsats av mjölk eller annan föda. De räknas då tillhöra föda i godhetens kvalitet. Alla dessa födoämnen är naturligt rena och helt skilda från orena ting som kött och alkohol. Den feta mat som nämns i åttonde versen, har inget att göra med det fett man erhåller från slaktade djur. Djurfett finns att tillfå i mjölk som är den mest underbara av all föda. Mjölk, smör och ost ger djurfett, och man behöver inte döda oskydliga djur för att tillgodogöra sig detta fett. Att detta slaktande pågår beror enbart på människans råa mentalitet. Det civiliserade sättet att tillgodogöra sig det behövliga fettet är genom mjölk. Slaktmetoden används av icke-mänskliga varelser. Från ärtor, dhal (bönor), grahamsmjöl, m m får man protein i överflöd.

Födoämnen i lidelsens kvalitet, vilka är bittra, alltför salta och för mycket kryddade med rödpeppar, orsakar lidande beroende på att magen producerar slem som leder till sjukdomar. Födoämnen i okunnighetens eller mörkrets kvalitet är främst de som inte är färska. All mat som tillagats mer än tre timmar innan de förtärs anses tillhöra okunnighetens kvalitet (utom prasadam som offrats till Herren). Sådan mat luktar illa pga att den börjat ruttna eller jäsa men människor i denna kvalitet tycker om denna lukt, men den är frånstötande för dem som befinner sig i godhetens kvalitet.

Rester kan endast förtäras om maten först offrats till den Högste Herren eller om det är rester efter heliga män, särskilt den andliga mästaren. Annars anses rester tillhöra okunnighetens kvalitet och de ökar risken för infektioner och sjukdomar. Fastän sådan mat tilltalar människor i okunnighetens kvalitet, varken uppskattas eller vidrörs den av människor i godhetens kvalitet. Den bästa maten är resterna av det som offrats till Gudomens Högsta Personlighet. I Bhagavad-gita säger den Högste Herren att Han tar emot rätter lagade på grönsaker, mjöl och mjölk om de offras med kärlek. Patram puspam phalam toyam. Gudomens Högsta Personlighet mottar naturligtvis huvudsakligen kärleken och hängivenheten, men det står också att prasadam skall tillagas på ett visst sätt. All mat som lagats efter skrifternas rekommendationer och som offrats till den Högste Herren, kan ätas även om den är mycket gammal, ty sådan mat är transcendental. Vill man därför rena maten och göra den ätbar och välsmakande för alla männsikor, bör man offra den till Gudomens Högsta Personlighet.

Bg 17.8-10

Av offer är det offer, som utförs av plikt, enligt skrifternas regler och utan tanke på belöning, av godhetens kvalitet.

Den vanliga tendensen är att utföra offer med någon baktanke, men här står att offer måste utföras utan några förväntningar. Det måste utföras av plikt. Ta tex ritualerna i tempel och kyrkor. Vanligtvis utförs de i hopp om materiell vinning, men detta tillhör inte godhetens kvalitet. Man bör gå till templet eller kyrkan av plikt, buga sig i vördnad inför Gudomens Högsta Personlighet och offra blommor och mat. Men folk i allmänhet kan inte se någon mening i detta: Skrifterna rekommenderar dock inte att man dyrkar Gud av ekonomisk vinningslystnad. Man bör helt enkelt frambära sina vördnadsbetygelser till Gudsgestalten, och då räknas man till dem som tillhör godhetens kvalitet. Det är varje civiliserad människas plikt att följa skrifternas bud och vörda Gudomens Högsta Personlighet.

Bg 17.11

Det offer, som emellertid utförs i materiellt syfte eller med skrytsamt högmod, tillhör lidelsens kvalitet, o du främste bland Bharatas.

Ibland utförs offer och ritualer i syfte att nå det himmelska riket eller erhålla materiella fördelar i denna värld. Sådana offer och ritualer anses vara i lidelsens kvalitet.

Bg 17.12

Och det offer vars utförande strider mot skrifternas bud, där ingen andlig mat distribueras och inga hymner sjunges, där prästerna inte belönas och som utförs utan tro - det offret tillhör okunnighetens kvalitet.

En tro i mörkrets, dvs okunnighetens kvalitet, är i själva verket ingen tro alls. Ibland dykar folk någon halvgud enbart för att få pengar. Sedan spenderar de pengarna på nöjen och ignorerar skrifterna bud. Sådana kvasireligiösa uppvisningar, kan inte godtas som äkta religiositet. De tillhör alla mörkrets kvalitet och skapar en demonisk mentalitet som inte gagnar människosamhället.

Bg 17.13

Att dyrka den Högste Herren, brahmanas, den andliga mästaren och överordnade som fadern och modern, samt renlighet, enkelhet, celibat och icke-våld - dessa principer utgör kroppens självtukt.

Den Högsta Gudomen förklarar här de olika slagen av självtukt och botgöring. Först förklarar Han den sjävtukt och bot som utförs av kroppen. Man bör vörda eller lära sig vörda Gud, halvgudar, fullkomliga varelser, kvalificerade brahmanas, den andliga mästaren samt överordnade som föräldrar och andra personer som är insatta i Vedas kunskap. Dessa bör man visa vederbörlig respekt. Man bör öva renlighet, såväl yttre som inre, och man bör lära sig att leva ett enkelt liv. Man bör inte göra någonting som inte sanktioneras av skrifterna. Man bör inte inlåta sig i sexuella förbindelser utanför äktenskapet, ty könsliv är enligt skrifterna tillåtet enbart inom äktenskapet, annars inte. Detta kallas för celibat. Den här nämnda självtukten och botgöringen gäller för kroppen.

Bg 17.14

Att tala sanningsenligt så att det gagnar och inte sårar andra, samt att regelbundet recitera Veda - dessa principer utgör talets självtukt.

Man bör inte tala på ettt sådant sätt att det upprör andra. Naturligtvis kan en lärare säga sanningen i syfte att undervisa sina elever, men han bör inte tala till andra, som inte är hans elever, om det gör dem upprörda. Detta är talets bot. Förutom detta bör man inte prata dumheter. När man talar i andliga kretsar måste ens uttalande stödjas av skrifterna. För att underbygga vad man säger bör man omedelbart citera de auktoritativa skrifterna. Samtidigt bör man tala på ett sätt som gör det behagligt att lyssna till talet. Genom sådana diskussioner kan man utvinna den största nyttan och upphöja människosamhället. Det finns ett outtömligt förråd av vedisk litteratur vilken man bör studera och recitera. Också detta hör till talets självtukt.

Bg 17.15

Stillhet, enkelhet, allvarsamhet, självbehärskning, och tankens renhet utgör det inre sinnets självtukt.

Vill man kuva det inre sinnet måste man lösgöra det från sinnesnjutning. Det måste tränas till att alltid tänka på hur man kan arbeta för andras väl. Den bästa skolningen för det inre sinnet är tankens allvarsamhet. Man får inte avvika från Krishna-medvetande och måste alltid undvika sinnesnjutning. Att rena sitt väsen är att bli Krishna-medveten. Det inre sinnets tillfredsställelse kan enbart uppnås när man slutar att tänka på sinnesnjutning. Ju mer vi tänker på sinnesnjutning desto mer otillfredsställda blir våra sinnen. Vår strävan efter sinnesnjutning gör att vi engagerar det inre sinnet i en mångfald projekt, vilket för med sig att vi i denna tidsålder saknar möjligheten till ett fridfullt sinne. Den bästa utvägen är att avleda det inre sinnet till Veda-litteraturen som speciellt i Puranas och Mahabharata, är fylld av tillfredsställande berättelser. Man kan dra fördel av denna kunskap och således bli renad. Det inre sinnet bör alltid vara rent från falskhet och man bör alltid tänka på allas välfärd. Tystnad betyder att man alltid tänker på självförverkligande. I denna betydelse kan man säga att en Krishna-medveten person alltid är fullständigt tyst. Att behärska det inre sinnet innebär att man avstår från sinnesnjutning. Man måste vara rättfram i sitt handlande och därigenom rena sin existens. Tillsammans utgör alla dessa kvaliteter det inre sinnets, dvs de mentala gärningarnas, självtukt

Bg 17.16

Denna trefaldiga självtukt, som utövas av män vars mål inte är materiell vinning utan att tillfredsställa den Högste, sägs vara av godhetens kvalitet.

Bg 17.17

Den uppseendeväckande bot och självtukt, som utförs i syfte att vinna respekt, ära och vördnad sägs tillhöra lidelsens kvalitet. Den är varken stabil eller bestående.

Ibland utför männsikor bot och självtukt för att locka till sig folk, för att vinna respekt och ära och för att bli dyrkad av andra. Människor i lidelsens kvalitet låter sig dyrkas av underordnade och låter sina fötter tvättas av dem samt låter sig erbjudas rikedomar. Sådana konstlade tillställningar, som anordnas av den som idkar boten och självtukten, anses tillhöra lidelsens kvalitet. Reslutaten är tillfälliga; de kan fortgå en tid men är aldrig bestående.

Bg 17.18

Och den bot och självtukt som tar sig uttryck i ett dåraktigt, envist självplågeri, eller som utförs i syfte att förinta eller skada andra, sägs tillhöra okunnighetens kvalitet.

Det finns exempel på demoner som idkat dåraktig botgöring. Tag t ex Hiranyakasipu, som idkade mycket sträng självtukt för att bli odödlig och kunna döda alla halvgudar. Han bad till Brahma om dessa ting, med dödades så småningom av Gudomens Högsta Personlighet. Att idka bot i syfte att uppnå det omöjliga tillhör förvisso okunnighetens kvalitet.

Bg 17.19

Det allmosegivande som sker av plikt, vid rätt tid och plats, till en värdig person, utan förväntan om gengåvor, anses vara välgörenhet i godhetens kvalitet.

I Vedalitteraturen rekommenderas att man ger allmosor till en person som är engagerad i andligt liv. Där står inte att man skall ge välgörenhet utan urskillning. Andlig fulländning beaktas alltid. Man rekommenderas ge allmosor vid en vallfärdsort, vid sol eller månförmörkelser, vid månadens slut, till en kvalificerad brahmana, till en vaisnava (gudshängiven) eller till tempel. Sådan välgörenhet måste utföras utan tanke på gengäld, Av medlidande ger man ibland välgörenhet till de fattiga, men om en fattig man inte är värd välgörenhet görs inga andliga framsteg. Välgörenhet utan urskillning rekommenderas med andra ord inte i den vediska litteraturen.

Bg 17.20

Men om någon ger välgörenhet i förhoppning att få något i gengäld, eller med längtan efter materiella frukter, eller om allmosan ges motvilligt, sägs denna välgörenhet vara i lidelsens kvalitet.

Ibland sysslar folk med välgörenhet för att höja sig till himmelriket, och ibland lider de svåra kval och ångar sig efteråt. "Varför har jag gett bort så mycket pengar?" Ibland ger man också välgörenhet därför att man känner sig förpliktad, eller på en överordnads begäran. Dessa typer av välgörenhet sägs tillhöra lidelsens kvalitet.Det finns många välgörenhetsorganisationer som skickar sina gåvor till inrättningar där sinnesnjutning pågår. Sådan välgörenhet rekommenderas inte i den vediska litteraturen; där förordas enbart välgörenhet i godhetens kvalitet.

Bg 17.21

Och välgörenhet, som ges vid en olämplig plats och tidpunkt och som ges, utan respekt och med förakt, till en ovärdig person, är välgörenhet i mörkrets kvalitet.

Bidrag som går till införskaffande av rusmedel och till hasardspel uppmuntras inte här. Denna typ av bidrag tillhör okunnighetens kvalitet. Sådan välgörenhet hjälper inte, utan tvärtom uppmuntrar syndfulla personer. Om man ger i välgörenhet till en lämplig person, men gör det utan respekt och utan uppmärksamhet, sägs också detta slag av välgörenhet tillhöra mörkrets kvalitet.

Bg 17.22

Från skapelsens början har de tre stavelserna om tat sat använts för att ange den Högsta Sanningen (Brahman). För att bereda den Högste glädje, yttrades de av brahmanas då de sjöng vediska hymner och frambar offer.

Det har förklarats att bot, offer, välgörenhet och födoämnen indelas i tre kvaliteter: godhetens, lidelsens och okunnighetens kvaliteter. De är dock alla besmittade av den materiella naturen oaktat om de tillhör första, andra eller tredje klassen. När de utförs för den Högste - om tat sat, Gudomens Högsta Personlighet, den evige - blir de emellertid till medel för andlig upphöjelse. Ett sådant mål anges i skrifternas påbud. Dessa tre ord om tat sat, anger i synnerhet den Absoluta Sanningen, Gudomens Högsta Personlighet. Man finner alltid ordet om i de vediska hymnerna.

Den som handlar utan att följa skrifternas bud kommer inte att uppnå den Absoluta Sanningen. Han kan uppnå temporära resultat, men inte livets yttersta mål. Slutsatsen är att man måste utföra den bot, välgörenhet cho de offer som tillhör godhetens kvalitet. Förvisso är den bot, välgörenhet etc, som utförs under lidelsens och okunnghetens kvaliteter, av lägre klass. De tre orden om tat sat, yttras i anslutning till den Högste Herrens heliga namn, t ex om tad visnoh. Man lägger till ordet om närhelst en vedisk hymn sjunges eller när man sjunger Guds heliga namn. Detta anges i den vediska litteraturen. Dessa tre ord är tagna från vediska hymner. Om ity etad brahmano nedistam nama anger det första målet. Tattvamasi anger sedan det andra målet och sad eva saumya det tredje. Tillsammans blir de om tat sat. När Brahma, den först skapade levande varelsen, för länge sedan utförde offergärningar, yttrade han dessa tre namn på Gudomens Högsta Personlighet. När man med dessa ord utför bot, välgörehet och offer, handlar man i Krishna-medvetande. Krishna-medvetande innebär ett vetenskapligt utförande av transcendentala gärningar, vilka möjliggör ens återvändande till Gudomens hemvist. Man förlorar ingen energi genom att handla på detta transcendentala sätt.

Bg 17.23

För att nå den Högste utför således transcendentalisterna offer, välgörenhet och bot genom att alltid börja med om.

Om tad visnoh paramam padam. Visnus lotusfötter är hängivenhetens högsta plan. Utför man allting å den Högste Personlige Gudens vägnar, kan man vara säker på att alla ens handlingar är fullkomliga.

Bg 17.24

Man skall utföra offerhandlingar, bot och välgörenhet med ordet tat. Meningen med sådan transcendentala handlingar är att befria sig från materiell bundenhet.

Vill man höja sig till det andliga planet bör man inte handla för materiell vinnings skull. Man måste genom sina handlingar sträva efter att förflytta sig till den andliga världen, till Gudomens Högsta Personlighet.

Bg 17.25

Den Absoluta Sanningen, som anges med ordet sat, är målet man vill nå med hängivna offerhandlingar. O Prithas son, dessa offerhandlingar, denna botgöring och välgörenhet är till naturen absoluta och utförs därför för att glädja den Högsta Personen.

Orden prasaste karmani, dvs föreskrivna plikter, tyder på att det i Veda-skrifterna finns många föreskrivna handlingar som är reningsprocesser. Dessa reningsprocesser börjar när man står under föräldrarnas beskydd och fortgår sedan till livets slut. Målet med sådana reningsprocesser är den levande varelsens slutgiltiga befrielse. Gemensamt för dem alla är att man skall vibrera orden om tat sat. Orden sad-bhave och sadhu-bahave anger den transcendentala situationen. Den som handlar i Krishna-medvetande kallas för svarupa. Det står i Srimad-Bhagavatam att man förstår den högsta sanningen om man umgås med gudshängivna. Utan sådant sällskap kan man inte erhålla transcendental kunskap. När man inviger någon eller ger någon den heliga tråden, vibrerar man orden om tat sat. Likaså åkallar man om tat sat, det högsta målet, när man utför olika slags yoga-övningar. Orden om tat sat används för att fullända alla handlingar, och dessa ord gör allting fulländat.

Bg 17.26-27

Men offer, bot och välgörenhet, som utförs utan tro på den Högste, är icke bestående oavsett vilka ritualer som utförs. O Prithas son, de kallas asat och är värdelösa både i detta liv och i nästa.

Allt, vare sig det gäller offer, välgörenhet, eller bot är värdelöst om det inte görs för att glädja Krishna. I denna vers står det därför att sådana handlingar är asat. Allting måste göras för den Högste i Krishna-medvetande. Utan sådan tro och utan rätt ledning kan man aldrig skörda några frukter. Alla vediska skrifter uppmanar en att tro på den Högste. Enligt Veda-kunskapen är det yttersta målet att förstå Krishna. Ingen kan lyckas utan att följa denna princip. Därför är det bäst att från allra första början handla i Krishna-medvetande under en bona fide andlig mästares ledning, och på så vis göra allting framgångsrikt.

I sitt betingade tillstånd är folk benägna att dyrka halvgudar, andar eller Yaksas som Kuvera. Godhetens kvalitet är bättre än lidelsens och okunnighetens kvaliteter, men den som direkt tar upp Krishna-medvetande är transcendentala till den materiella naturens tre kvaliteter. Även om det finns en metod där man gradvis höjer sig, är det bättre om man i rena hängivnas sällskap direkt kommer till Krishna-medvetande. Det är det som rekommenderas i detta kapitel.

För att lyckas måste man först hitta en lämplig andlig mästare och tränas upp av honom. Då först kan man uppnå tro på den Högste. När denna tro mognar med tiden kallas den för gudskärlek, vilket är alla levande varelsers yttersta mål. Man måste därför ta upp Krishna-medvetande direkt. Detta är sjuttonde kapitlets budskap.

Bg 17.28