Vetenskapen om andesjälen

Bhagavad-gitas andra kapitel.

Den Heliga Herren sade: Medan du talar kunskapens ord, gråter du över vad som inte är värt att sörja. De vise sörjer varken de levande eller döda.

.

Herren antog genast ställningen som lärare och tuktade eleven genom att indirekt kalla honom en dumbom. Herren sade, du talar som en vis man , men du vet inte att den som är lärd - den som vet vad som är kropp och vad som är själ - inte sörjer över något av kroppens stadier, varken det levande eller döda tillståndet. I senare kapitel kommer det att klargöras att kunskap betyder att veta vad som är materia och vad som är ande och vem som behärskar båda.

Arjuna hävdade att det bör läggas mer vikt vid religiösa principer än vid politik och sociologi, men han visste inte att kunskapen om materien, andesjälen och den Högste är ännu viktigare än religiösa formaliteter. Eftersom han saknade sådan kunskap borde han inte ha utgett sig för att vara en lärd man. Då han inte råkade vara en lärd man, sörjde han följaktligen över något som inte var värt att sörja. Kroppen föds och den är ödesbestämd att förgås idag eller imorgon; därför är den inte lika viktig som själen. Den som känner till detta är verkligt vis, och för honom finns det ingen orsak att sörja, oavsett i vilket tillstånd den materiella kroppen befinner sig i.

Bg 2.11

.

Den tid har aldrig funnits då inte Jag existerade, då inte du existerade eller då någon av dessa kungar inte existerade; ej heller i framtiden kommer någon av oss upphör att vara till.

.

I Veda, i Katha Upanisad såväl som i Svetasvatara Upanisad, står det att Gudomens Högsta Personlighet uppehåller ett oändligt antal levande varelser, allt efter deras olika omständigheter vilka i sin tur beror på deras enskilda gärningar och återverkningar på dessa gärningar. Denna Gudomens Högsta Personlighet lever också, i Sin fullständiga delaspekt, i varje levande varelses hjärta. Enbart heliga personer, som både inom och utanför kroppen ser samma Högsta Herre, kan i själva verket uppnå fullkomlig och evig frid.

Samma vediska sanning som gavs till Arjuna ges också till alla personer i världen som utger sig för att vara mycket lärda, men som i själva verket endast har obetydlig kunskap. Herren säger klart, att Han Själv, Arjuna och alla kungar, som samlats på slagfältet, är eviga individuella varelser och att Han, såväl i deras befriade som betingade tillstånd, är de levande varelsernas försörjare. Gudomens Högsta Personlighet är den högsta individuella personen, och Arjuna, Herrens eviga följeslagare, samt alla kungar samlade där, är också individuella, eviga personer. Det är inte så att de inte existerade som individer i det förflutna, och det inte så att de inte kommer att förbli eviga personer. Deras individualitet existerade i det förflutna, och deras individualitet kommer att fortsätta i framtiden utan avbrott. Därför finns det ingen orsak för någon att sörja.

Mayavadi-teorin att den indviduella själen, efter befrielse, avskild från mayas (illusionens) slöja, kommer att uppgå i den opersonliga Brahman och förlora sin individuella existens, stödjes inte här av Herren Krishna, den högsta auktoriteten. Krishna säger här klart att Han och alla andra kommer att fortsätta att vara individer i all evighet, vilket också bekräftas i Upanisaderna. Detta uttalande är auktoritativt, ty Krishna kan inte underkastas illusion. Om individualiteten inte är ett faktum, skulle Krishna inte ha betonat den så mycket. Mayavadi-filosoferna kanske hävdar att den individualitet som Krishna talar om inte är andlig, utan materiell. Även om man accepterar argumenten att individualiteten är materiell, hur kan man då urskilja Krishnas individualitet? Krishna försäkrar att Han alltid varit en individ och att Han alltid kommer att förbli en individ. Han har bekräftat Sin individualitet på många sätt, och den opersonliga Brahman har förklarats vara underordnad Honom. Krishna har bibehållit andlig individualitet hela tiden; om Han antas var en vanlig betingad själ med individuellt medvetande, har Hans Bhagavad-gita inget värde som en auktoritativ skrift. En vanlig människa med de fyra mänskliga bristerna, kan inte lära ut något som är värt att höra. Bhagavad-gita står över sådan litteratur. Ingen världslig bok går upp mot Bhagavad-gita. Om man antar att Krishna är en vanlig männsika, förlorar Bhagavad-gita hela sin betydelse. Mayavadin hävdar att mångfalden omnämnd i denna vers är konventionell och att den syftar på kroppen. Före denna vers har emellertid en sådan kroppsuppfattning redan fördömts. Efter att ha fördömt den levande varelsens kroppsuppfattning, hur kunde då Krishna åter framlägga ett konventionellt påstående om kroppen? Individualitet vidmakthålles därför på andliga grunder, och detta bekräftas av stora acaryas som Sri Ramanuja och andra. På många ställen i Bhagavad-gita sägs det tydligt att andlig individualitet kan förstås av dem som är gudshängivna. De som avundas Krishnas position, som Gudomens Högsta Personlighet, har ingen bona fide tillgång till denna stora litteratur. De icke-hängivnas sätt att närma sig Bhagavad-gitas lära kan liknas vid bin som slickar på en honungsburk. Man kan inte smaka honungen om man inte öppnar burken. Bhagavad-gitas mysterium kan likaledes endast förstås av hängivna. Ingen annan kan förstå det. Ej heller bör de som avundas Gud röra vid Bhagavad-gitas lära. Mayavadi-tolkningen av Bhagavad-gita är därför en högst vilsesledande presentation av hela sanningen. Herren Caitanya har förbjudit oss att läsa tolkningar gjorda av mayavadis och varnar att den som godtar denna mayavadi-filosofi förlorar all kraft att förstå Bhagavad-gitas verkliga mysterium. Om individuliteten syftar på det empiriska universumet, finns det inget behov av Herrens lära. Den indivuella själens och Herrens flerhet är ett evigt faktum, och det bekräftas av de ovannämnda Veda-skrifterna.

Bg 2.12

Så som den förkroppsligade själen ständigt vandrar i denna kropp, från barndom till ungdom till ålderdom, så vandrar själen också in i en annan kropp vid döden. Den självförverkligade själen förvillas ej av en sådan förändring.

.

Eftersom varje levande varelse är en individuell själ, förändras var och ens kropp i varje ögonblick. Ibland manifesteras den som ett barn, ibland som en yngling och ibland som en gammal man. Ändå finns där samma andesjäl som inte förändras. Den individuella själen lämnar slutligen kroppen och vandrar till en annan kropp; och eftersom den säkerligen kommer att ha en annan kropp vid nästa födsel - antingen materiell eller andlig - fanns det ingen anledning för Arjuna att sörja över varken Bhismas eller Dronas död, för vilka han var så orolig. I stället borde han glädjas åt att de byter kroppar från gamla till nya och därmed förnyar sin energi. Sådana kroppsliga förändringar möjliggör variationer av glädje och lidande alltefter ens handlingar i livet. Eftersom Bhisma och Drona var ädla själar skulle de säkert få andliga kroppar i nästa liv, eller åtminstone himmelska kroppar för att kunna njuta av den materiella tillvaron på ett högre plan. I vilket fall som helst fanns det ingen orsak att sörja.

Den som har fullkomlig kunskap om den indiviuella själen, Översjälen och naturen - både den materiella och andliga - kallas dhira, en högst besinningsfull man. En sådan man förvillas inte av att kroppen förändras. Mayavadi-teorin om andesjälens enhet kan inte vidhållas, eftersom själen inte kan skäras i fragmentariska delar. En sådan delning till olika individuella själar skulle göra den Högste klyvbar eller föränderlig, vilket strider mot den Högsta Själens oföränderlighet.

Såsom bekräftas i Bhagavad-gita, är den Högstes fragmentariska delar eviga (sanatana) och kallas ksara, vilket betyder att de har en tendens att falla ned i den materiella naturen. Dessa delar är alltid fragmentariska, och de individuella själarna förblir fragmentariska även efter befrielsen. Då den en gång befriats lever dock den rena själen ett evigt liv i lycksalighet och kunskap med Gudomens Personlighet. Reflektionsteorin kan tillämpas på Översjälen som är närvarande i varje individuell kropp, och som kallas Paramatma och är skild från den individuella levande varelsen. När himlen reflekteras i vatten, återger reflektionen både solen, månen och stjärnorna. Stjärnorna kan jämföras med de levande varelserna och solen eller månen med den Högsta Herren. Den individuella fragmentariska andesjälen representeras av Arjuna, och den Högsta Själen är Gudomens Personlighet, Sri Krishna. De är inte på samma nivå. Om Arjuna är på samma nivå som Krishna och om Krishna inte är överordnad Arjuna, då blir deras förhållande som lärare och elev meningslöst. Om båda två är förvillade av den illusoriska energin (maya), finns det ingen anledning till varför den ena skulle vara lärare och den andra elev. Sådan undervisning vore värdelös, ty i mayas klor kan ingen vara en auktoritativ lärare. Under dessa omständigheter erkänns Krishna som den Högsta Herren, i överordnad ställning till den levande varelsen, Arjuna, som är en förgäten själ vilseledd av maya.

Bg 2.13

O Kuntis son, de tillfälliga uppkomsterna av lycka och olycka, och deras försvinnande i sinom tid, är som uppkomsten och försvinnandet av vintern och sommaren. De uppstår ur sinnesförnimmelse, o Bharatas ättling, och man måste lära sig att tolerera dem utan att förvillas.

För att riktigt kunna utföra sin plikt måste man lära sig att tolerera den tillfälliga uppkomsten och försvinnandet av lycka och olycka. Enligt en vedisk föreskrift måste man ta ett bad tidigt på morgonen även under Magha-månaden (januari-februari). Det är mycket kallt under den tiden, men trots det tvekar inte en man som står fast vid de religiösa principerna att ta sitt bad. Likaledes tvekar inte en kvinna att laga mat i köket under maj och juni, sommarens varmaste period. Man måste utföra sin plikt trots klimatiska olägenheter. På samma sätt är krigandet en ksatriyas religiösa princip, och även om man måste kämpa mot någon vän eller släkting, bör man inte avvika från sin föreskrivna plikt. Man måste följa de religiösa principernas föreskrivna regler och bestämmelser för att höja sig till kunskapsnivån, ty enbart genom kunskap och hängivenhet kan man befria sig från mayas (illusionens) klor.

De två olika namnen som Arjuna tilltalades med är också betydelsefulla. Att tilltala honom Kaunteya antyder hans höga släktskap från sin moders sida, och att tilltala honom Bharata antyder hans storhet från sin faders sida. Från båda parter antogs han ha ett stort arv. Ett stort arv medför ansvar vad det gäller att riktigt utföra sina plikter, därför kan han inte undvika att strida.

Bg 2.14

.

O du bäste bland män (Arjuna), den, som inte förvillas av lycka och olycka utan är orubbad av båda, är säkerligen mogen för befrielse.

Den, som är fast besluten att nå det avancerade stadiet av självförverkligande och som kan tolerera angreppen av såväl olycka som lycka med lika sinne, är säkerligen mogen för befrielse. I varnasrama-institutionen innebär sannyasa, det fjärde levnadsstadiet, ett mödosamt liv. Den som är allvarlig när det gäller att fullkomliga sitt liv avlägger dock säkert sannyasa-löftena, trots alla svårigheter. Svårigheterna uppstår vanligen pga att man måste skära av familjebanden, dvs överge sitt förhållande till fru och barn. Om man förmår att stå ut med sådana svårigheter är dock ens vandring mot andligt förverkligande perfekt. Likaledes rådes Arjuna att fortsätta att utföra sina plikter som en ksatriya, även om det är svårt att kämpa mot familjemedlemmar och andra kära personer. Herren Caitanya tog sannyasa vid tjugofyra års ålder, och de som var beroende av honom, dvs Hans unga fru såväl som Hans gamla mor, hade ingen annan som kunde ta hand om dem. Ändå tog Han sannyasa för en högre sak, och Han var orubblig i Sitt utförande av högre plikter. På detta sätt kan man nå befrielse från det materiella slaveriet.

Bg 2.15

De som skådar sanningen har funnit att det icke-existerande ej är varaktigt och att det som existerar aldrig upphör att vara till. De som ser har funnit detta efter att ha studerat bådas natur.

Den föränderliga kroppen är inte varaktig. Den moderna medicinska vetenskapen medger att kroppen förändras i varje ögonblick genom de olika cellernas aktioner och reaktioner och att kroppen därför växer och åldras. Andesjälen existerar emellertid oföränderligt, han förblir densamma trots alla förändringar i kroppen och sinnet. Detta är skillnaden mellan materia och ande. Kroppen är av naturen alltid föränderlig, och själen är evig. Denna slutsats har fastställts av alla som skådar sanningen, både opersonlighets- och personlighetsfilosofer. I Visnu-Purana står det skivet att Visnu och Hans boningar har en självupplyst andlig existens. Jyotimsi visnur bhavanani visnuh. Orden "existerande" och "icke-existerande" syftar enbart på ande resp. materia. Denna uppfattning delar alla sanningsskådare.

Detta är början på Herrens undervisning av de levande varelserna, vilka pga okunnighet är förvillade. Att ta bort okunnigheten innebär att återupprätta det eviga förhållandet mellan dyrkaren och den dyrkade, varmed man också förstår skillnaden mellan den levnade varelsen och Gudomens Högsta Personlighet. Man kan förstå den Högstes väsen genom att noga studera sig själv. Skillnaden mellan en själv och den Högste kan liknas vid delens förhållande till det hela. I Vedanta-sutra, såväl som i Srimad-Bhagavatam, har den Högste accepterats såsom varande alla emanationers ursprung. Sådana emanationer är av högre och lägre natur. Den levande varelsen tillhör den högre naturen. Fastän det inte råder någon skillnad mellan energin och den energiske accepteras den energiske vara den Överordande och energin, dvs naturen, den underordnade. De levande varelserna är därför alltid underordnade den Högste Herren, på samma sätt som tjänaren är underordnad herren och eleven läraren. En sådan klar kunskap är omöjlig att förstå om man befinner sig under okunnighetens förtrollning, och för att driva bort denna okunnighet och upplysa alla levande varelser i alla tider lär Herren ut Bhagavad-gita.

Bg 2.16

Vet, att den som genomströmmar hela kroppen är oförstörbar. Ingen kan förstöra den oförgängliga själen.

Denna vers förklarar tydligare den verkliga naturen hos själen, som är spridd över hela kroppen. Vem som helst kan förstå vad det är som är spritt över hela kroppen; det är medvetande. Alla är medvetna om de lidanden och njutningar som förekommer i kroppen som helhet samt i dess delar. Denna spridning av medvetandet är begränsat till ens egen kropp. En kropp är omedveten om en annan kropps lidande och njutningar. Därför är varje kropp ett förkroppsligande av en individuell själ, och symtomet på själens närvaro förnimmes som individuellt medvetande. Denna själs storlek har beskrivits som en tiotusendel av ett hårstrås yttersta spets. Svetasvatara Upanisad bekräftar detta: "Om ett hårstrås yttersta spets delas i hundra delar, och om sedan en del i sin tur delas i hundra delar, så är varje sådan del ett mått på andesjälens storlek." (Svet 5.9)

Samma version finns även i Bhagavatam: "Det finns oräkneliga andliga atomiska partiklar, vilka uppmätes till en tiotusendel av ett hårstrås yttersta spets."

Därför är andesjälens individuella partikel en andlig atom som är mindre än den materiella atomen, och det finns otaliga sådana atomer. Denna mycket lilla andliga gnista är den materiella kroppens grundprincip, och verkningen av en sådan andlig gnista sprids genom hela kroppen, såsom verkningen av den aktiva principen i en medicin sprids genom hela kroppen. Denna andesjälens gnista erfars genom hela kroppen som medvetande,vilket påvisar själens närvaro. Vilken lekman som helst kan förstå att en materiell kropp utan medvetande är en död kropp, och att detta medvetande inte kan återuppstå i kroppen genom någon som helst materiell operation. Därför orsakas inte medvetandet av materiella sammansättningar utan av andesjälen. I Mundaka Upanisad har den atomiska andesjälens mått vidare förklarats: "Själen är atomisk i storlek och kan varseblivas genom fullkomlig intelligens. Denna atomiska själ flyter i fem slag av luft (prana, apana, vyana, samana och udana): han är belägen i hjärtat, och han sprider sina verkningar genom hela den förkoppsligade levande varelsens kropp. När själen renas från besmittelsen av de fem slagen av materiell luft, uppenbaras hans andliga potential." (Mund 3.1.9)

Hatha-yoga-systemet avser att, genom olika slags sittställningar, behärska de fem slagen av luft som omsluter den rena själen - inte för materiell vinst, utan för att befria den oändligt lilla själen från insnärjningen i den materiella atmosfären.

Den atomiska själens beskaffenhet förklaras alltså i all vedisk litteratur, och den kan också upplevas av varje sund människa genom praktisk erfarenhet. Enbart en galning identifierar denna atomiska själ med den alltgenomträngande Visnu-tattva.

Den atomiska själens verkningar kan spridas genom en enskild kropp. Enligt Mundaka Upanisad är denna atomiska själ belägen i varje levande varelses hjärta, och då hans storlek ligger bortom naturvetenskapsmännens uppskattningsförmåga, påstår några av dem i sin dåraktighet att det inte finns någon själ. Den individuella atomiska själen finns definitivt i hjärtat tillsammans med Översjälen, och sålunda emanerar från denna del all energi som kroppen behöver för att fungera. Blodkropparna som för syre från lungorna får sin energi från själen. När själen lämnar sin position upphör blodets fusionsframkallande verkningar. Den medicinska vetenskapen erkänner vikten av de röda blodkropparna, men den kan inte fastställa att energikällan är själen. Den erkänner emellertid att hjärtat är källan till alla kroppens energier.

Sådana atomiska partiklar av den andliga helheten jämförs med solskenets molekyler. I solskenet finns otaliga skinande molekyler. På samma sätt är den Högsta Herrens fragmentariska delar atomiska gnistor i Hans strålglans och kallas prabha, högre energi. Varken den vediska kunskapen eller den moderna vetenskapen förnekar existensen av andesjälen i kroppen, och själens vetenskap beskrivs utförligt i Bhagavad-gita av Gudomens Högsta Personlighet Själv.

Bg 2.17

.

Enbart den oförstörbara, omätbara och eviga levande varelsens materiella kropp utsätts för förintelse; kämpa därför, o Bharatas ättling.

Den materiella kroppen är förgänglig till sin natur. Den kan förstöras omedelbart, eller om hundra år. Det är enbart en fråga om tid. Det finns ingen möjlighet att vidmakthålla den för alltid. Andesjälen är emellertid så liten att man inte ens kan se den, och hur kan man då döda den? Såsom omnämnts i förra versen, är den så liten att ingen har en aning om hur man kan mäta dess storlek. Hur man än ser det, finns det alltså ingen anledning att sörja, ty den levande varelsen kan inte dödas och kroppen kan inte bevaras någon längre tid. Den andliga helheten fragmentariska del erhåller denna materiella kropp i enlighet med dess gärningar, och därför bör man leva efter religiösa principer. I Vedanta-sutra betraktas den levande varelsen som ljus, ty han är del av det högsta ljuset. Såsom solskenet vidmakthåller hela universum, så också vidmakthåller själens ljus den materiella kroppen. Så snart som andesjälen lämnar kroppen börjar kroppen ruttna. Därför är det andesjälen som vidmakthåller kroppen. Kroppen själv är oväsentlig.

Bg 2.18

.

Den som anser att den levande varelsen är den som dödar eller att han dödas, förstår ej. Den som har kunskap vet att självet varken dödar eller dödas.

När den levande varelsens materiella kropp skadas av dödliga vapen, bör man förstå att den levande varelsen i kroppen inte skadas. Andesjälen är så liten att det är omöjligt att döda den med några materiella vapen, vilket framgår av tidigare verser. Dessutom är den levande varelsen andlig och kan därför inte dödas. Vad som dödas, eller antas dö, är endast kroppen. Detta uppmuntrar emellertid inte alls ett dödande av kroppen. Den vediska föreskriften lyder mahimsyat sarva-bhutani. "Bruka aldrig våld mot någon." Förståelsen att den levande varelsen inte dödas uppmuntrar därför inte djurslakt. Att döda någons kropp utan auktoritet är vederstyggligt och straffbart enligt statens såväl som Herrens lag.

Bg 2.19

För själen finns varken födelse eller död. Ej heller upphör han någonsin att existera om han en gång funnits. Han är ofödd, evig, odödlig och ursprunglig. Han dör ej när kroppen dödas.

Kvalitativt sett, är den lilla, atomiska, fragmentariska delen av den Högsta Anden ett med den Högste. Den förändras inte såsom kroppen gör. Ibland kallas själen den stadiga eller kutastha. Kroppen är underkastad sex slags förändringar. Den föds i moderns sköte, förblir en tid, växer, framkallar avkommor, tynar gradvis, och försvinner till sist i förgätenhet. Själen går emellertid inte igenom sådana förändringar. Själen föds inte, men eftersom han tar på sig en materiell kropp, föds kroppen. Själen föds inte då, och själen dör inte. Allt som föds måste också dö. Eftersom själen inte föds existerar inte dåtid, nutid och framtid för honom. Han är evig och ursprunglig, vilket betyder att man inte kan spåra hans tillkomst i historien. Under intryck av kroppen söker vi förstå själens historiska födelse m m . Själen åldras aldrig som kroppen. Den sk gamla mannen känner därför samma anda som i sin barndom eller ungdom. Kroppens förändringar påverkar inte själen. Själen bryts inte ned såsom träden och allt annat materiellt. Själen har heller inga biprodukter. Kroppens biprodukter, dvs barnen, är också individuella själar; och pga kroppen framträder de som barn till en viss människa. Kroppen utvecklas pga själens närvaro, men själen förändras ej och ej heller har han biprodukter. Därför är själen fri från kroppens sex förändringar.

Själen är fylld av kunskap och medvetande. Därför är medvetande själens symtom. Även om man inte finner själen i hjärtat, där han är belägen, kan man ändå förstå själens närvaro genom närvaron av medvetande. Ibland finner vi inte solen på himlen pga moln eller andra orsaker, men solljuset finns alltid, och därför är vi övertygade om att det är dag. Så snart det finns lite ljus på himlen tidigt på morgonen kan vi förstå att solen är där. Eftersom det finns lite medvetande i alla kroppar - människor som djur - kan vi på samma sätt förstå själens närvaro. Detta själens medvetande är emellertid skilt från den Högstes medvetande, ty det högsta medvetandet innefattar all kunskap - dåtid, nutid och framtid. Den individuella själens medvetande är utsatt för glömska. När han har glömt sin verkliga natur, upplyses och utbildas han av Krishna. Krishna är dock inte glömsk som själen. Vore Han det skulle Hans instruktioner i Bhagavad-gita vara värdelösa.

Det finns två slags själar - nämligen den ytterst lilla själen (anu-atma) och Översjälen (vibhu-atma). Detta bekräftas också i Katha Upanisad på följande sätt: "Både Översjälen (Paramatma) och den atomiska själen (jivatma) sitter i hjärtat i den levande varelsens kropp, och enbart den som är fri från alla materiella begär såväl som sorger kan, genom den Högstes nåd, förstå själens härlighet." Krishna är också Översjälens ursprung, vilket kommer att avslöjas i efterföljande kapitel, och Arjuna är den atomiska själen, som glömt sin verkliga natur. Han måste därför upplysas av Krishna eller av Hans bona fide representant (den andliga mästaren).

Bg 2.20

.

O Partha (Arjuna), hur kan en person som vet att själen är oförstörbar, ofödd, evig och oföränderlig, döda någon eller förmå någon att döda?

Allting har sitt rätta användningsområde, och en man som besitter fullständig kunskap vet hur och var en viss sak skall användas. På samma sätt har våld sitt användningsområde, och den person som har kunskap vet hur man skall tillämpa våld. Fastän fredsdomaren tilldelar en mördare dödsstraff kan ha inte klandras, ty han beordrar våld mot en annan person enligt rättens regler. I Manu-samhita, människosläktets lagbok, bekräftas att en mördare bör dömas till döden så att han i sitt nästa liv inte behöver lida för den stora synd han har begått. Därför är kungens straff att hänga en mördare i själva verket välgörande. Likaledes måste man dra den slutsatsen, att när Krishna ger order om att kämpa, så är det våldet i den högsta rättens namn. Därför bör Arjuna följa instruktionen, väl medveten om att sådant våld som begås då man kämpar för Krishna inte alls är våld, ty när allt kommer omkring så kan inte människan eller rättare sagt själen dödas. Våld är alltså tillåtet i rättsskipningssyfte.

Bg 2.21

.
Liksom en människa sätter på sig nya klädnader och överger de gamla, så antar själen nya materiella kroppar och överger de gamla och odugliga.

.

Den atomiska individuella själens byte av kropp är ett vedertaget faktum. Även de moderna vetenskapsmän som inte tror på själens existens, men som samtidigt inte kan förklara källan till energin som kommer från hjärtat, måste acceptera ett ständigt byte av kroppar. Detta sker när man utvecklas från barndom till ungdom och sedan till ålderdom. Efter ålderdomen överflyttas förändringen till en annan kropp, vilket redan har förklarats i vers tretton.

.

Överflyttningen av den atomiska individuella själen till en annan kropp görs möjlig genom Översjälens nåd. Översjälen uppfyller den atomiska själens önskningar, såsom en person uppfyller sin väns önskningar. Veda-skrifterna Mundaka Upanisad samt Svetasvatara Upanisad jämför själen och Översjälen med två vänskapliga fåglar som sitter i samma träd. Den ena fågeln (den individuella atomiska själen) äter trädets frukt, och den andra fågeln (Krishna) betraktar Sin vän. Trots att de är kvalitativt lika, är den ena av dessa två fåglar fängslad av det materiella trädets frukter, medan den andra bara bevittnar vännens förrehavanden. Krishna är vittnet, och Arjuna är den som äter frukterna. Fastän de är vänner är dock den ena herre och den andra tjänare. Då den atomiska själen glömmer detta förhållande måste han ständigt byta boning, från ett träd till ett annat eller från en kropp till en annan. Jiva-själen kämpar mycket hårt i den materiella kroppens träd, men så snart han går med på att godta den andra fågeln som sin överordnade andliga mästare - som Arjuna gjorde genom att frivilligt underordna sig Krishnas instruktoner - blir han omedelbart fri från alla sorger. Både Katha Upanisad och Svetasvatara Upanisad bekräftar detta:

"Fastän de två fåglarna befinner sig i samma träd, är den ätande fågeln fylld av oro och dysterhet då han försöker njuta av trädets frukter. Om han dock, på det ena eller andra sättet, vänder sitt ansikte mot sin vän som är Herren, och lär känna Hans härlighet, så befrias den lidande fågeln genast från all ångest."

Arjuna har nu vänt sitt ansikte mot sin eviga vän, Krishna, och lär sig förstå Bhagavad-gita genom Honom. Sålunda kan han, genom att lyssna till Krishna, förstå Herrens överlägsna härlighet och bli fri från all sorg.

Arjuna råds härmed av Herren att inte beklaga sig över att hans farfader och lärare byter ut sina kroppar. Han bör i stället var glad över att döda deras kroppar i den rättfärdiga striden, så att de genast kan renas från alla efterverkningar från tidigare handlingar. Den som lägger ned sitt liv på offeraltaret eller på det rätta slagfältet, renas genast från syndfulla efterverkningar och upphöjs till en högre tillvaro. Arjuna hade alltså ingen anledning att beklaga sig.

Bg 2.22

.

Själen kan aldrig skäras i bitar av något vapen, ej heller kan han brännas av elden, fuktas av vattnet eller förtorkas av vinden.

.

Inga vapen, det må vara svärd, eldsflammor, regn, virvelstormar, etc, kan döda andesjälen. Förutom eldvapen tycks det ha funnits många olika slags vapen, gjorda av jord, vatten, luft, rymd, etc. Även den moderna tidens kärnvapen klassificeras som eldvapen, men tidigare fanns det andra vapen, tillverkade alla olika slags materiella urämnen. Eldvapen motverkades av vattenvapen, vilka nu är okända för den moderna vetenskapen. Ej heller har moderna vetenskapsmän kunskap om tornadovapen. Vad än vetenskapen hittar på, kan själen inte skäras i bitar eller utplånas av något vapen.

.

Ej heller kan det någonsin ha varit möjligt att skära den individuella själen från den ursprungliga Själen. Mayavadi-filosofin kan emellertid inte beskriva hur den individuella själen föll i okunnighet och täcktes av illusorisk energi. Eftersom de individuella själarna är evigt (sanatana) atomiska har de benägenheten att täckas av den illusoriska energin och avskiljs därmed från den Högste Herrens personliga umgänge. Detta liknas vid gnistan från elden, som, trots att den är kvalitativt ett med elden, har en benägenhet att slockna när den faller ur elden. I Varaha Purana beskrivs de levande varelserna som den Högstes avskilda delar. Bhagavad-gita säger också att de är evigt avskilda. Även efter att ha befriats från illusion, förblir alltså den levande varelsen en avskild identitet, vilket framgår av Herrens instruktioner till Arjuna. Arjuna befriades genom kunskapen han erhöll från Krishna, men han blev aldrig ett med Krishna.

Bg 2.23

.

Denna individuella själ är okrossbar och olöslig, och kan varken brännas eller torkas. Han genomtränger allt och han är beständig, oföränderlig, orubblig och evigt densamme.

.

Alla dessa egenskaper hos den atomiska själen bevisar definitivt att han alltid är och förblir ett atomiskt fragment. Den monistiska teorin är mycket svår att tillämpa i detta fall, ty den individuella själen förväntas aldrig uppnå homogen enighet med helheten. Efter att ha befriats från den materiella besmittelsen, kan en atomisk själ föredra att förbli en andlig gnista i den Högste Personlige Gudens strålglans, men den intelligenta själen träder in i de andliga planeterna för att umgås med den Personlige Guden.

.

Ordet sarva-gatah (alltgenomträngande) är betydelsefullt, ty det råder inget tvivel om att det finns levande varelser överallt i Guds skapelse. De lever på land, i vattnet, i luften, jorden och även i elden. Tron att de steriliseras i elden kan inte godtagas. ty det står klart och tydligt här att själen inte kan brännas av elden. Därför råder det inget tvivel om att det finns levande varelser även på solplaneten, utrustade med lämpliga kroppar för att leva där. Om solen är obebodd blir ordet sarva-gatah - lever överallt - meningslöst.

Bg 2.24

.

Det sägs att själen är osynlig, ofattbar och oföränderlig. Då du vet detta bör du inte sörja över kroppen.

.

Såsom tidigare förklarats är själen, inför våra materiella sinnen, så liten, att han inte ens kan ses genom det starkaste mikroskop; därför är han osynlig. Vad själens existens beträffar, kan den inte fastställas experimentellt. Det enda beviset är sruti, dvs vedisk kunskap. Vi måste acceptera denna sanning, ty det finns inget annat sätt att förstå själens existens, fastän den är ett faktum genom varseblivning. Det finns många saker vi måste godtaga enbart med stöd av en högre auktoritet. Ingen kan förneka moderns auktoritet när det gäller att fastställa faderns identitet. Det finns inget annat sätt att ta reda på faderns identitet än genom att acceptera modern som auktoritet. Likaledes finns det inget annat sätt att förstå själen än genom att studera Veda. Själen är medvetande och medveten - detta uttalande från Veda måste vi acceptera. Till skillnad från kroppen förändras inte själen. Såsom varande evigt oföränderlig förblir själen atomisk i jämförelse med den oändliga Högsta Själen. Den Högsta Själen är oändligt stor, och den atomiska själen är oändligt liten. Eftersom den oändligt lilla själen är oföränderlig, kan han aldrig jämställas med den oändliga själen, dvs Gudomens Högsta Personlighet. Detta återupprepas i Veda på olika sätt bara för att bekräfta stabiliteten hos själsbegreppet. Upprepning är nödvändigt för att vi ska förstå på rätt sätt.

Bg 2.25

.

Även om du, o starkt beväpnade, tror att själen ständigt föds och alltid dör, har du ändå ingen orsak att sörja.

Bg 2.26

.

För den som föds är döden säker, och för den som dör är födelsen lika viss. Därför bör du inte klaga då du uppfyller din oundvikliga plikt.

Bg 2.27

.

Alla skapade varelser är omanifesterade i begynnelsen, manifesterade i sitt mellanstadium, och omanifesterade igen då de förintats. Varför skall man då sörja?

.

Det finns två slags filosofer, en tror på själens existens och en tror inte på själens existens. Ingen av dem har någon anledning att sörja över en död kropp. De som inte tror på själens existens kallas ateister av dem som följer den vediska visdomen. Men om vi ändå, för diskussionens skull, accepterar den ateistiska teorin, finns det ändå ingen orsak att sörja. Före skapelsen är de materiella ämnena omanifesterade, medan själen existerar enskilt. Från detta manifestationens subtila stadium, kommer manifestationen, precis som luft alstras från rymd, eld alstras från luft, vatten alstras från eld och jord alstras från vatten. Från jord manifesteras många ting.

Lagen om energins bevarande förblir, men ibland manifesteras ting för att sedan förintas. Det finns alltså ingen anledning att sörja, vare sig i det manifesterade stadiet eller i det omanifesterade stadiet. Därför går aldrig, ens i det omanifesterade stadiet någonting förlorat. I begynnelsen och slutet är alla ämnen omanifesterade. De är manifesterade endast i mellanstadiet, och materiellt sett har detta ingen verklig betydelse.

Om vi godtar den vediska slutsatsen som den står i Bhagavad-gita att dessa materiella kroppar förgås i sinom tid, medan själen är evig, så måste vi alltid komma ihåg att kroppen har ingen faktiskt existens i förhållande till den eviga själen. Det är som en dröm. Den vediska visdomen uppmuntrar självförverkligande av den orsaken att den materiella kroppen inte existerar. Så, antingen man tror på själens existens eller inte, finns det ingen orsak att sörja över förlusten av kroppen.

Bg 2.28

.

Några ser på själen som fantastisk, några beskriver honom som fantastisk, och några hör talas om honom som fantastisk, medan andra, även efter att ha hört

om honom, inte kan förstå honom alls.

.

Eftersom Gitopanisad till stor del grundas på Upanisadernas principer, är det inte förvånande att vi också finner detta avsnitt i Katha Upanisad

.

sravanayapi bahubhir yo na labhyah

srinvanto pi bahavo yah na vidyuh

ascaryo vakta kusalo sya labdha

ascaryo jnata kusalanusistah

.

Det är verkligen förvånande att den atomiska själen finns i kroppen på ett gigantiskt djur, i ett väldigt banyanträd och dessutom i mikroben, som är så liten att det går åt milliarder att täcka en kvadratcentimeters yta. De okunniga och de som inte lever ett återhållsamt liv kan inte förstå hur fantastisk den individuella atomiska andegnistan är, trots att det har förklarats av den högsta kunskapsauktoriteten, som undervisade även Brahma, universums första levande varelse. Beroende på ett grovt materiellt synsätt, kan de flesta människor i denna tidsålder inte föreställa sig hur en sådan partikel samtidigt kan vara så stor och så liten. De som känner till själens beskaffenhet tycker att den är fantastisk, och de som hör talas om den tycker också att den är fantastisk. Förvillade av den materiella energin, är folk så djupt nedsjunkna i sinnesnjutningens värld att de har mycket lite tid över till självförverkligande. Faktum är dock, att utan självförverkligande slutar alla ens handlingar i nederlag i kampen för tillvaron. De som är förvillade vet kanske inte att man måste tänka på själen och dessutom finna en lösning till det materiella lidandet.

.

Några människor som är benägna att höra om själen kanske går på föredrag, i gott umgänge, men de vilseleds ibland, på grund av okunnighet, till att anta att översjälen och den atomiska själen är en och densamma, utan skillnad i storhet. Det är mycket svårt att finna en människa som fullkomligt förstår själens och Översjälens natur, deras respektive funktioner och förhållanden samt alla andra större och mindre detaljer. Det är ännu svårare att finna en människa som verkligen har erhållit full nytta genom kunskapen om själen och som ur olika synvinklar kan beskriva själens natur. Om man dock på ett eller annat sätt lyckas förstå själen, blir ens liv framgångsrikt. Det lättaste sättet att förstå självet är emellertid att, utan att förledas av andra teorier, godtaga Bhagavad-gitas utsagor, vilka talats av den största auktoriteten, Herren Krishna. Det krävs dock att man har utfört en hel del bot och offerhandlingar, antingen i detta eller i tidigare liv, innan man kan acceptera Krishna som Gudomens Högsta Personlighet. Man kan dock förstå att Krishna är Gudomens Högsta Personlighet endast genom en ren gudshängivens orsakslösa nåd. Något annat sätt finns inte.

Bg 2.29

.

O Bharatas ättling, han som dväljs i kroppen är evig och kan aldrig dräpas. Därför behöver du inte sörja över någon varelse.

.

Herren avslutar nu kapitlet om Sina instruktioner angående den oföränderliga själen. Genom att beskriva den odödliga själen på olika sätt, fastställer Herren Krishna att själen är oförgänglig och att kroppen är temporär. Som ksatriya bör därför inte Arjuna ge upp sin plikt av fruktan att hans förfader och lärare - Bhisma och Drona - kommer att dö i slaget. Med tanke på Sri Krishnas auktoritativa ställning måste man acceptera att det finns en själ skild från den materiella kroppen. Man bör inte ha den uppfattningen att själen inte existerar, eller att livssymtomen uppkommer som ett resultat av kemisk växelverkan. Fastän själen är odödlig uppmuntras inte våld, men i krigstid då ett verkligt behov föreligger, avvisas det inte. Det behovet måste dock rättfärdigas genom Herrens bifall och inte godtyckligt.

Bg 2.30

Herren Kapilas undervisning Del 1

Herren inkarnerar Sig ibland i olika skepnader för att uppfylla speciella syften. Bilden ovan visar en sådan inkarnation, Herren Kapila, en inkarnation speciellt avsedd för att skänka mänskligheten andlig kunskap.
I eposet Srimad Bhagavatam beskrivs denna och många andra av Herrens olika inkarnationer.

Herren Kapilas undervisning är omfattande och fyller flera kapitel i Srimad Bhagavatams tredje canto, här nedan följer några utdrag, med kommentarer av A C Bhaktivedanta Swami.

Gudomens Högsta Personlighet sade: Liksom att en molnhop inte känner till vindens mäktiga inflytande, känner inte en person, som är engagerad i materiellt medvetande, tidsfaktorns mäktiga styrka, vilken han är uppburen av.

En stor pandita-politiker vid namn Canakya har sagt attt man inte ens kan återfå ett litet ögonblick av tiden även om man så skulle kunna betala många miljoner kronor för detta. Man kan inte beräkna värdet på all den tid man slösar bort. Både från materiell och andlig ståndpunkt bör man vara mycket aktsam om all den tid man har till förfogande. Den betingade själen lever i en viss materiell kropp under en bestämd tid, och det står rekommenderat i de uppenbarade skrifterna att man under denna tid bör söka uppnå Krishnamedvetande och på så sätt bli befriad från tidsfaktorns inflytande. Men de som inte lever i Krishnamedvetande bärs tyvärr bort av tidens starka makt utan attt de vet om det, på samma sätt som molnen bärs bort av vinden.
Srimad Bhagavatam Canto 3 Kapitel 30 Vers 1

Vadhelst materialisten än producerar med mycken möda och besvär för sin så kallade lycka, förintar den Högsta Personligheten i form av tidsfaktorn, och av den anledningen sörjer den betingade själen.

Tidsfaktorn, som är en representation av Gudomens Högsta Personlighet, har till främsta uppgift attt förinta allting. I sitt materiella medvetande ägnar materialisterna sig åt att producera en mängd olika ting i den ekonomiska utvecklingens namn. De tror att de genom sina framsteg i tillfredsställandet av av materiella behov kommer att bli lyckliga, men de glömmer bort att allt vad de producerar kommer att förintas med tiden. I historien kan vi se att det har funnits många mäktiga imperier på jorden, som byggdes upp med mycken möda och stor uthållighet, men under tidens gilla gång föll de alla samman och utplånades. Likväl kan de dåraktiga materialisterna inte inse att de blott slösar bort sin tid med att producera materiella nödvändigheter, som är dömda att bli förintade med tiden. Denna bortspillda möda beror på okunnigheten hos den stora folkmassan, som inte vet att deras natur är evig och att man dessutom har ett evigt engagemang. Människorna vet inte att deras livstid i en viss form av materiell kropp inte är någonting annat än ett kort ögonblick på deras eviga färd. I det de inte känner till detta faktum tror de attt detta korta ögonblick av liv är allt, och slösar därför bort sin tid på att försöka förbättra sina ekonomiska villkor.
S B 3.30.2

Den vilseledda materialisten känner inte till att hans kropp är obeständig, och att hans kärlek till hem, land och välstånd, som står i förbindelse med hans kropp, också är av tillfällig natur. Endast på grund av okunnighet tror han att allting är beständigt.

Materialistiska personer tror att sådana personer som ägnar sig åt Krishnamedvetande är galningar, som slösar bort sin tid med att sjunga Hare Krishna, men de vet inte att det är de själva som i verkligheten befinner sig i galenskapens mörkaste regioner, därför attt de betraktar sina kroppar som beständiga. Och tillsammmans med sina kroppar anser de även sina hem, land, samhällen och alla andra tillhörigheter vara beständiga. Detta står klart utsagt här. Materialisten anser sitt hem, sitt land och sitt välstånd vara av beständig natur endast på grund av illusion. Med utgångspunkt från denna illusion har familjeliv, samhällsliv och ekonomisk utveckling, som utgör betydande faktorer i den moderna civilisationen, utsprungit. En Krishnamedveten person vet att den ekonomiska utvecklignen i människosamhället inte är någon ting annat än en temporär illusion.
I en annan del av Srimad-Bhagavatam står det förklarat att godtagandet av kroppen som sitt eget själv, betraktandet av dem står i förbindelse med denna kropp som släktingar och godtagandet av sitt fädernesland som dyrkansvärt, är produkter av en djurisk civilisation. När man är upplyst av Krishnamedvetande, kan man emellertid använda dessa för attt tjäna Gud. Detta är ett mycket lämpligt förslag, ty allting har ett förhållande till Krishna. När all ekonomisk utveckling och alla materiella framsteg används till attt befrämja Krishnamedvetande, uppstår en ny fas av framsteg i livet.
S B 3.30.3

Den levande varelsen finner, i vilken livsform han än uppträder i, en speciell typ av tillfredsställelse i just denna form, och han är aldrig missnöjd med att leva under ifrågavarande forms levnadsbetingelser.

Den levande varlesens tillfredsställelse i en viss slags kropp, även om den är aldrig så avskyvärd, kallas för illusion. En person som innehar en bättre position kan måhända känna sig otillfredsställd med en lägre stående persons livslott, men den lägre stående personen är nöjd med sin position på grund av inflytandet från maya, den yttre energien. Maya har två olika faser av aktiviteter. Den ena kallas för praksepatmika, och den andra för avaranatmika. Avaranatmika betyder "täckande" och praksepatmika betyder "dragande ned". I vilka levandsbetingelser som helst, kommer en materialistisk person eller ett djur attt känna sig nöjd, enär hans kunskap är täckt av mayas inflytande. I de lägre stående livsformerna är medvetandet så dåligt utvecklat att vederbörande inte inser huruvida han är lycklig eller olycklig. Detta kallas för avaranatmika. Till och med ett svin, som äter avföring, tycker att han är lycklig, medan en person i en mer högtstående livsform tänker att det måste vara avskyvärt att leva som ett svin, när han ser svinet äta avföring.
S B 3.30.4

Den levande varelsen är nöjd med den speciella livsform han befinner sig i. I det han är vilseledd och täckt av den illusoriska energiens inflytande, känner han sig obenägen att lämna sin kropp, även om han befinner sig i helvetet, ty han finner välbehag i helvetisk sinnesnjutning.

Den betingade själen blir på grund av mayas inflytande så fäst vid sin speciella typ av kropp, attt om han blir lovad att omedelbart få en konungs kropp om han överger sin nuvarande kropp, så vägrar han att godta detta erbjudande. Denna form av kärlek till den egna kroppen är alla betingade varelser behäftade av. Herren Krishna vädjar personligen till oss: "Överge allting i den materiella världen. Kom till Mig och Jag lovar att ge er allt beskydd." Men vi låter bli att ge vårt samtycke därtill. Vi tänker i stället:"Vi har det bra som vi har det. Varför skall vi då överlämna oss till Krishna och återvända till hans rike?" Detta kallas för illusion, maya. Alla är nöjda med sin levnadsförhållanden, hur avskyvärda de än tycks vara.
S B 3.30.5

Denna tillfredsställelse med ens levnadsförhållanden beror på djupt rotad kärlek till ens egen kropp, hustru, barn, hem , djur, välstånd och vänner. Förbunden till dessa ting, tror den betingade själen att han har det bra i alla avseenden.

Detta så kallade fulländade liv som människa är något som man själv inbillar sig. Därför är en materialistisk person, hur materiellt kvalificerad han än må vara, värdelös, enär han agerar på det mentala planet, vilket åter kommer attt dra ner honom i det temporära materiella livet. Den som endast agerar på det mentala planet, kan inte bli befordrad till det andliga planet. En sådan person kan alltid vara säker på att få återvända till det materiella livet. Den betingade själen förefaller vara helt och hållet tillfredställd med att vara knuten till det så kallade samhället, vänskapen och kärleken.
S B 3.30.6

Fastän en sådan dåraktig person alltid brinner av oro, utför han alla möjliga slag av syndfullla handlingar för att upprätthålla sin så kallade familj och sitt samhälle med förhoppningar som aldrig blir uppfyllda.

Det sägs att det är lättare att upprätthålla ett stort kungarike än att upprätthålla en liten familj, i all synnerhet i vår tid, i vilken Kali-yugas inflytande är så starkt alla är plågade och fyllda av oro på grund av att de godtar det falska erbjudandet av mayas familj. Den familj som vi upprätthåller är skapad av maya. Denna familj är en förvrängd spegelbild av familjen i Krishnaloka. Även i Krishnaloka finns familj, vänner, samhälle, fader och moder. Allt finns där, men det är av evig natur. Här på jorden byter vi våra släkt- och vänskapsförhållanden alltid eftersom vi byter kroppar. Ibland är vi en familj bestånde av människor, ibland i en familj bestående av halvgudar och ibland i en familj bestående av hundar eller katter. Familjen, samhället och vänskapen är flyktiga, och dessa ting kallas därför för asat. Man brukar säga att så länge som vi är fästa vid detta asat, tillfälliga, icke bestående samhälle och familj, så är vi alltid fyllda av oro. Materialisterna vet inte att familjen, samhället och vänskapen här i den materiella världen endast består av skuggor, och till följd härav blir de fästa vid dessa ting. Deras hjärtan brinner ständigt av oro, men trots detta obehag, fortsätter de med att upprätthålla dessa falska familjer, enär de saknar kännedom om den verkliga släktförbindelsen med Krishna.
S B 3.30.7

Han skänker sitt hjärta och sina sinnen åt en kvinna som på ett falskt vis bedårar honom med maya. I avskildhet njuter han av att få omfamna henne och tala med henne, och han förtrollas av att höra sina barns bedårande ord.

Familjelivet i den illusoriska energiens, mayas, rike liknar precis ett fängelse för den eviga levande varelsen. I själva verket finns det ingen kärlek i den materiella världen. Såväl mannen som kvinnan är intresserade av att tillfredsställa sina begär efter sinnenjutning. Enligt Vedas språk kallas en sådan person för en grhamedhi, som betyder "en person vars kärlek är koncentrerad till hemmet". Grhastha syftar på en person som har familj, men vars verkliga livsmål är att utveckla Krishnamedvetande. Man tillrådes därför att bli en grhastha och inte en grhamedhi. En grhasthas intresse utgöres av att få bli fri från det illusoriska familjelivet och i stället få träda in i ett verkligt familjeliv tillsammans med Krishna. En grhamedhis intresse utgöres därmot av att få förbli fastkedjad vid så kallat familjeliv i det ena livet efter det andra, och att för evigt få kvarstanna i mayas mörker.
S B 3.30.8

Den bundne familjeförsörjaren stannar kvar i familjelivet, som är fyllt av intriger och politik. I det han ständigt sprider elände och styrs av sina förehavanden för sinnesnjutning, handlar han enbart för att upphäva återverkningarna av allt elände han förorsakat, och om han lyckas med att upphäva dessa lidanden, så tror han attt han är lycklig.

I Bhagavad-gita fastställer Gudomens Högsta Perosnlighet att den materiella världen är en tillfällig plats som är fylld av lidanden. Det är inte frågan om någon lycka i vår materiella värld, varken för en själv eller för familjen, samhället eller landet. Om någonting upplevs som lycka så är även detta en illusion. Med lycka här i den materiella världen avses att lyckats upphäva lidandets verkningar. Den materiella tillvaron är så beskaffad att man kommer att misslyckas, med mindre man blir en skicklig diplomat. För att inte bara tala om människosamhället, så styr även de lägre stående djurens samhällen, exempelvis fåglarnas och binas, på ett skickligt sätt det som krävs för att tillgodose deras kroppars behov av mat, sömn och fortplantning. I människosamhället utkämpas stider mellan nationerna och emellan varje enskild person, och i allas försök attt vinna framgång blir hela människosamhället fyllt av diplomatisk slughet. Vi bör dock alltid komma ihåg att allting kommer att ta slut inom en sekund genom en högre vilja, trots all diplomatisk slughet och all intelligens i kampen för vår tillvaro. Alla våra försök attt bli lyckliga i denna materiella värld är därför rätt och slätt en villfarelse, förorsakad av maya.
S B 3.30.9

Han tillskansar sig pengar genom att begå våldshandlingar här och där, och fastän han använder dessa pengar för att underhålla sin familj, äter han själv endast en ringa del av den mat som han sålunda köpt in. Han kommer attt vandra till helvetet för deras skull, för vilka han på ett sådant oärligt sätt har samlat ihop pengar.

Denna process av illusorisk tjänst åt sin familj, samhälle och sitt land är exakt lika överallt. Samma princip kan man återfinna även hos stora nationella ledare. Ett statsöverhuvud, som på ett storartat sätt har tjänat sitt land, blir ibland dödad av sina landsmän, på grund av att han inte regerat på ett ärligt vis. Man kan med andra ord inte tillfredsställa sina undersåtar genom denna illuosriska tjänst. Men man kan inte heller frigöra sig från denna tjänst, enär det är ens naturliga position att vara en tjänare. Den levande varelsen är av naturen en beståndsdel av den Högsta Varlesen, men han glömmer bort att han måste utöva tjänst åt den Högsta Varelsen och riktar istället sitt intresse mot att tjäna andra. Detta kallas för maya. Genom att tjäna andra tror han falskeligen attt han är härskaren. Familjens överhuvud tror att han är familjens herre och bestämmer, och ett statsöverhuvud tror att han själv är landets herre, medan båda två i realiteten är tjänare åt maya, och genom att tjäna maya närmar de sig steg för steg helvetet. En klok person bör därför komma till stadiet för Krishnamedvetande och engagera sig i Krishnas tjänst och därvid upplåta hela sitt liv, hela sitt välstånd, hela sin intelligens och hela sin talförmåga i denna tjänst.
S B 3.30.10

Mannen, som var sysselsatt med att upprätthålla sin familj utan att utöva sinneskontroll, dör sålunda under stor bedrövelse i det han ser sina gråtande anhöriga. Han dör på ett mycket patetiskt vis, i svåra plågor och utan medvetande.

I Bhagavad-gita står det skrivet att man i dödsögonblicket absorberas av de tankar man odlat under sin livstid. En person, som inte tänkt på någonting annat än sina familjemedlemmars underhåll, måste ha familjens angelägenheter som sina sista tankar. Detta är en naturlig följdverkan för en vanlig människa. En vanlig männniska känner inte till sitt kommande öde efter detta livet. Han sysselsätter sig enbart med underhållet av sin familj under sitt korta liv. På grund av sin djupt rotade kärlek till familjen glömmer han sin viktigaste plikt i att kontrollera sina sinnen och öka sitt andliga medvetande. Ibland brukar en döende man anförtro familjens angelägenheter antingen till sin son eller till någon annan anhörig och säger:"Jag är på väg att gå bort. Jag ber dig se till familjen." Han vet inte vart han går, men ännu vid tidpunkten för sin död oroar han sig för hur det skall gå med familjens underhåll. Ibland ser man hur en döende person ber att en läkare skall förlänga hans liv med åtminstone ett par år, så att den plan för familjens underhåll, som han påbörjat, skall hinna bli färdig. Detta utgör den betingade själens materiella sjukdom. Den betingade själen glömmer fullständigt bort sin verkliga uppgift, att bli Krishnamedveten - och är alltid allvarligt sysselsatt med att göra upp planer för sin familjs underhåll, trots att han byter familj i det ena livet efter det andra.
S B 3.30.18

Alla levande varlser är täckta dels av en subtil och dels av en grov kropp. Den subtila kroppen består av inre sinne, ego, intelligens och medvetande. Människokroppen har den betingade själen fått efter ett otal födslar och den är en ytterst värdefull tillgång. Om man använder sitt liv enbart i syfte attt underhålla sin så kallade familj och av den anledningen utför en massa dåraktiga och icke tillåtna handlingar i stället för attt använda sitt liv till attt försöka nå befrielse, jämföres man med en person som har förlorat sin förmögenhet och till följd härav sörjer.
Om förmögenheten gått förlorad så är detta ingenting att sörja över, men så länge som förmögenheten finns måste man använda den på rätt sätt och därvid erhålla en vinning som varar i evighet.
Att underhålla sin familj är förvisso en familjeförsörjares plikt, men man bör bemöda sig om att förtjäna sitt uppehälle i enlighet med de uppenbarade skrifternas föreskrivna metoder. Man bör plikttroget arbeta i enlighet med sina kvalifikationer. Man bör inte förtjäna sitt uppehälle på ett oärligt sätt, genom att arbeta med sådant som man inte är kvalificerad till. Om en brahmana, som arbetar som en präst för att upplysa sina följeslagare om andligt liv, inte är kvalificerad därtill, så bedrar han sina åhörare. Man bör inte förtjäna sitt uppehälle på ett sådant oärligt sätt. Detsamma gäller även en ksatriya eller en vaisya. Det står särskilt omnämnt här att sättet att tjäna sitt uppehälle måste vara mycket ärligt och rättframt för dem som försöker göra framsteg i Krishnamedvetande. Den som förtjänar sitt levebröd på oärligt vis kommer att bli sänd till helvetets mörkaste regioner. I annat fall, om man underhåller sin familj enligt föreskrivna metoder och med ärliga medel, finns det inget att invända mot att man är en familjeförsörjare.
S B 3.30.20,32,33

Varför handlar vi syndfullt?

Text ur Bhagavad-gita Som Den Är, med innebördsförklaringar av AC Bhaktivedanta Swami.
.

"Arjuna sade: O Vrsnis ättling, vad är det som driver en människa till att handla syndfullt, även mot sin vilja, som om hon vore betvingad"

.

Som del av den Högste, är den levande varelsen ursprungligen andlig, ren och fri från all materiell besmittelse. Det ligger därför inte i hans natur att vara underkastad den materiella världens synder. När han är i kontakt med den materiella naturen handlar han dock utan att tveka på många syndfulla sätt, och ibland även mot sin vilja. Sålunda är Arjunas fråga till Krishna - varför de levande varelsernas natur är så förvriden, är mycket passande. Fastän den levande varelsen ibland inte vill handla i synd, tvingas han ändå att handla. Syndfulla handlingar påtvingas emellertid inte av Översjälen i hjärtat, utan de har en annan orsak, vilken Herren kommer att förklara i nästa vers.

Bg 3.36

.

"Den Heliga Herren sade: Det är lust allena, o Arjuna. Den föds ur lidelsens materiella kvaliteter och övergår senare i vrede, och den är denna världs syndfulla fiende, som slukar allt."

.

När en levande varelse kommer i kontakt med den materiella skapelsen, omvandlas, pga lidelsens kvalitet, hans eviga kärlek till Krishna till lusta. När lustan är otillfredsställd omvandlas den till vrede; vrede övergår till illusion, och illusion gör att man fortsätter i den materiella tillvaron. Lust är därför den levande varelsens största fiende, och det är lust allena som förleder den rena levande varelsen att förbli insnärjd i den materiella världen. Vrede är en manifestation av okunnighetens kvalitet. Denna kvalitet visar sig alltså i form av vrede samt i dess följder. Om därför lidelsens kvalitet, i stället för att degraderas till okunnighetens kvalitet, upphöjs till godhetens kvalitet, kan man genom andliga böjelser räddas från att degraderas till vrede. Detta kan åstadkommas genom att leva och handla enligt den föreskrivna metoden.

De levande varelserna har partiell självständighet, men då de missbrukar sin självständighet och den tjänande attityden omvandlas till böjelse för sinnesnjutning, kommer de i lustans våld. Denna materiella skapelse har skapats av Herren för att ge en möjlighet till de betingade själarna att tillgodose sina lystna böjelser, och när, efter en längre tids lystet handlande, deras försök till njutning omintetgjorts, börjar de levande varelserna göra förfrågningar om sin verkliga natur.

Bg 3.37

.

"Sålunda täcks en persons rena medvetande av hans eviga fiende i lustans skepnad, som aldrig kan tillfredsställas och som bränner som elden."

.

Man kan inte mätta lustan ens genom den största mängd sinnesnjutning, liksom man aldrig kan släcka en eld genom att ständigt förse den med bränsle. I den materiella världen står sex i centrum för alla handlingar, och den kallas därför maithunya-agara, dvs sexlivets bojor. I ett vanligt fängelse hålls fångarna bakom galler. De som bryter mot Herrens lagar fängslas likaså, men av sexlivets bojor. Framsteg inom den materiella civilisationen, baserade på sinnesnjutning, innebär att den levande varelsens materiella tillvaro förlängs. Denna lusta är därför symbolen för okunnighet, genom vilken den levande varelsen hålls kvar i den materiella världen. Medan man njuter av sinnena är det möjligt att erfara en viss lycka, med denna s k lyckokänsla är i själva verket sinnesnjutarens yttersta fiende.

Bg 3.39

.

"Därför, o Arjuna, du främste bland Bharatas, kuva från första början denna syndens mäktiga symbol (lusta), genom att reglera sinnena, och dräp denna förgörare av självförverkligandets kunskap"

.

Herren rådde Arjuna, att från första början reglera sinnena, så att han skulle kunna kuva denna mäktiga syndfulla fiende, lustan, vilken förstör strävan efter självförverkligande, och särskilt kunskap om självet.

Lusta är bara den förvrängda spegelbilden av gudskärleken, som är naturlig för varje levande varelse. Om man emellertid utbildas i Krishna-medvetande från första början, kan den naturliga gudskärleken inte degraderas till lusta. När gudskärleken har förfallit till lusta, är det mycket svårt att återvända till det normala tillståndet. Icke desto mindre är Krishna-medvetande så kraftfullt att även den som börjar sent kan bli en gudsälskare, genom att följa den gudshängivna tjänstens reglerande principer. Man kan alltså börja reglera sinnena i Krishna-medvetande, gudshängiven tjänst, vid vilket stadium som helst i livet eller från den tidpunkt då man förstår vikten därav, och därmed kan man förvandla lustan till gudskärlek - människolivets högsta fullkomlighet.

Bg 3.41

Ur Bhagavad-gita som den är

Det inre sinnet

Text ur Bhagavad-gita Som Den Är, med innebördsförklaringar av AC Bhaktivedanta Swami.
.
" Ty det inre sinnet, o Krishna, är rastlöst, stormigt, mostpänstigt och mycket starkt, och det tycks vara svårare att behärska än vinden."

Det inre sinnet är så starkt och mospänstigt, att det ibland övervinner intelligensen, trots att det egentligen är underodnat denna.. Det är förvisso mycket svårt för en människa, som i det praktiska livet tvingas möta så många hinder, att behärska det inre sinnet. Det kanske är möjligt att, på ett artificiellt sätt, betrakta vän och fiende med lika sinne, men ingen världslig människa kan bibehålla denna jämvikt, ty detta är svårare än att behärska den stormande vinden.
.
Individen är passageraren i den materiella kroppen, som liknas vid en vagn, och intelligensen är föraren. Det inre sinnet är tömmarna, och de yttre sinnena är hästarna. Sålunda njuter eller lider självet under inflytande av det inre och de yttre sinnena.
.
Intelligensen är avsedd at styra det inre sinnet, men sinnet är så starkt och motspänstigt, att det ofta övervinner intelligensen. Detta starka sinnet behärskas genom yoga, men att utöva yoga är opraktiskt för en världslig människa som Arjuna; för att inte tala om dagens människor. Liknelsen, som här används, är mycket passande: man kan inte fånga in vinden. Och det är ännu svårare att behärska det stormande sinnet. Det lättaste sättet attt behärska sinnet, är den metod som har föreslagits av Herren Caitanya: att ödmjukt sjunga "Hare Krishna", det stora befriesle-mantrat. Man måste engagera sitt sinne i tankar på Krishna. Enbart då kan sinnet behärskas.
Bg 6.34

"Den Heliga Herren sade: O du starkt beväpnade son till Kunti, det är onekligen mycket svårt attt kuva det rastlösa sinnet, men det är möjligt genom ständig övning och obundenhet."

Gudomens Personlighet håller med Arjuna, att det är svårt att behärska det motspänstiga sinnet. Samtidigt säger Han dock attt det möjligt genom övning och obundehet. Vad innebär denna övning? Det första och främsta är att höra om Krishna. Detta är en mycket kraftfull transcendental metod att rena sinnet från alla materiella tankar. Ju mer man hör om Krishna, desto mer upplyst blir man, och man är inte längre fäst vid ting, som drar ens tankar ifrån Krishna. Genom attt sinnet blir likgiltigt inför det som inte har med gudshängiven tjänst att göra, kommer vairagya automatiskt. Vairagya är det tillstånd då sinnet är lösgjort från materia och engagerat på det andliga planet. Att lösgöra sinnet från materia genom att tillämpa opersonlighetsfilosofins metoder är svårare än att fästa sinnet på Krishnas aktiviteter. Den sistnämnda metoden är mycket praktisk, ty genom att höra om Krishna blir man automatiskt fäst vid den högsta Anden. Detta band kallas paresanubhuti, andlig tillfredsställelse. Det är samma slags tillfredsställelse som en hungrig människa känner vid varje tugga mat hon äter. Genom attt utföra hängiven tjänst känner man transcendental tillfredsställelse, ty sinnet blir likgiltigt inför materiella ting. Det är som att bota en sjukdom genom expertbehandling och särskild diet. Att höra om Krishnas transcendentala aktiviteter är expertbehandlingen för det galna sinnet, och attt äta den mat, som offrats till Krishna, är den riktiga dieten för den lidande patienten. Denna behandlingsmetod kallas Krishna-medvetande.
Bg 6.35

Prakriti, purusa och medvetande Del 3

Den levande varelsen i den materiella naturen följer sålunda livets väg och njuter av naturens tre kvaliteter. Detta beror på hans samröre med denna materiella natur. Följaktligen möts han av gott och ont bland de olika arterna.

.

Denna vers är mycket viktig för förståelsen av hur de levande varelserna vandrar från en kropp till en annan. Det förklaras i andra kapitlet, att de levande varelserna vandrar från en kropp till en annan på samma sätt som vi byter kläder. Detta kroppsbyte beror på varelsens band till den materiella tillvaron. Så länge man är fångad av denna falska uppenbarelse måste man fortsätta vandra från kropp till kropp. Den levande varelsen har försatts i sådana oönskaade omständigheter pga hans önskan att härska över den materiella naturen. Påverkad av materiella begär föds varelsen ibland som halvgud, ibland som människa, fyrfotadjur, fågel, vattendjur, helig man, insekt osv. Under alla omständigheter anser sig den levande varelsen vara herre över situationen, men han behärskas dock alltid av den materiella naturen.

Här förklaras hur den levande varelsen försätts i sådana olika kroppar. Det beror på samröre med den materiella naturens olika kvaliteter. Man måste därför höja sig över de tre materiella kvaliteterna och uppnå ett transcendentalt tillstånd. Detta är Krishna-medvetande. Så länge man inte är försjunken i Krishna-medvetande, kommer ens materiella medvetande att tvinga en att vandra från kropp till kropp, ty materiella begär har man haft sedan urminnes tider. Man måste emellertid ändra på detta. Denna förändring kan komma till stånd om man lyssnar till auktoritativa källor. Det bästa exemplet finns här i Bhagavad-gita: Arjuna lyssnar till Krishna, som förklarar vetenskapen om Gud. Om den levande varelsen tillämpar denna metod av lyssnande, kommer han att förlora sin önskan att behärska den materiella naturen, och i samma grad som hans önskan att behärska naturen försvinner, kommer han att kunna erfara andlig glädje. Det står i ett vediskt mantra, att i samma mån som man, genom samröre med den Högste Herren, blir en lärd man, kan man också njuta av sitt eviga lycksaliga liv.

Bg 13.22

.

Dock finns i denna kropp en annan, en transcendental njutare, och detta är Herren, den allena rådande ägaren, övervakaren och tillståndsgivaren, som kallas Översjälen.

.

Det står här att Översjälen, som alltid åtföljer den individuella själen, är den Högste Herrens representat. Han är inte en vanlig levande varelse. Eftersom de monistiska flosoferna anser att det bara finns en kännare av kroppen, tror de att det inte är någon skillnad mellan Översjälen och den individuella själen. För att klargöra detta säger Herren attt Han är Paramatma-representanten i alla kroppar. Han är olik den individuella själen, Han är parah, transcendental. Den individuella själen njuter av ettt visst handlingsfält, och i detta fält finns också Översjälen, men Han är ingen begränsad njutare; ej heller tar Han del i kroppsliga aktiviteter, ty Han är vittnet, övervakaren, tillståndsgivaren och den allsmäktige njutaren. Hans namn är Paramatma, inte atma, och Han är transcendental. Det är tydligt att atma och Paramatma är olika. Då Han är den Högste Herren, är Han närvarande i den förkroppsligade själen för attt sanktionera dennes begär efter materiell njutning. Utan den Högsta Själen kan inte den individuella själen göra någonting. Individen är bhakta, dvs den uppburne, och den Högste är bhukta, upprätthållaren. Det finns ett oändligt antal levande varelser och Paramatma finns i dem alla, som deras vän.

.

Faktum är att de individuella levande varelserna är eviga delar av den Högste Herren, och att de båda har ett intimt förhållande som vänner. Den levande varlesen har emellertid en tendens attt förkasta den Högste Herrens vänskap för attt självständigt göra ett försök attt behärska naturen, och eftersom han har denna tendens, kallas han den Högste Herrens marginella energi. Den levande varlese kan dväljas antingen i den andliga eller den materiella energin. Så länge han är betingad av den materiella energin, stannar den Högste Herren, Paramatma, hos honom, som en vän, bara för att få honom att återvända tilll den andliga energin. Herren är alltid angelägen attt ta honom med Sig till den andliga energin, men med sin begränsade självständighet förkastar den levande varelsen alltid tillfället att umgås med det andliga ljuset. Detta missbruk av självständigheten är orsaken till individens kamp i den materiella naturen. Herren ger därför alltd ledning inifrån och utfrån. Utfrån ger Han ledning i form av Bhagavad-gita, och inifrån försöker Han övertyga individen om, attt dennes aktiviteter i det materiella fältet inte leder till lycka. "Sluta med detta och vänd dig till Mig; då kommer du att bli lycklig." Den intelligenta människa som sålunda skänker sin tillit till Paramatma, Gudomens Högsta Personlighet, börjar sitt framatåskridande mot ett lyckligt, evigt liv, fyllt av kunskap.

Bg 13.23

.

Den som förstår denna filosofi beträffande den materiella naturen, den levande varelsen och den växelverkan, som äger rum mellan naturens kvaliteter, är säker på att uppnå befrielsen. Han kommer aldrig attt födas här igen, oavsett sin nuvarande ställning.

.

En klar förståelse av den materiella naturen, Översjälen, den individuella själen och deras inbördes relationer öppnar ens möjlighet till befrielse och till att tränga in i den andliga atmosfären, utan attt bli tvingad att återvända till den materiella världen. Detta resultat uppnås genom kunskap. Syftet med kunskap är att förstå, attt den levande varelsen av slump har fallit ned till denna materiella tilllvaro. Genom sin personliga strävan under ledning av auktoriteter, heliga män och en andlig mästare, måste individen inse sin verkliga natur och återgå till sitt andliga medvetande, dvs Krishna-medvetande, genom attt förstå Bhagavad-gita som den förklaras av Gudomens Personlighet. Då är det säkert attt han aldrig kommer attt återvända till denna materiella tillvaro. I stället kommer han attt förflyttas till den andliga världen, till ett evigt liv fyllt av lycka och kunskap.

Bg 13.24

.

Översjälen varseblivs av några genom meditation, av somliga genom odlandet av kunskap och av andra genom att arbeta utan att åstunda arbetets frukter.

.

Herren upplyser Arjuna attt de betingade själarna kan uppdelas i två grupper med avseende på deras sökande efter självförverkligande. Ateister, agnostiker och skeptiker har ingen förmåga attt förstå andlig kunskap. Det finns emellertid andra som är trogna sin uppfatttning om andligt liv, det är de som har försakat arbetets frukter. De som alltid försöker grundlägga monismens doktrin räknas bland ateisterna och agnostikerna. Det är m a o bara Herrens hängivna som har förmågan attt begripa andliga ting, ty de kan förstå att den andliga världen ligger bortom den materiella världen och att Gudomens Högsta Personlighet har utvidgat Sig som Paramatma, den alltgenomträngande Gudomen och Översjälen i alla levande varelser. Naturligtvis finns det de som försöker komma fram tilll den Högsta Absoluta Sanningen genom odlandet av kunskap, och de kan räknas till den andra gruppen. Enligt de ateistiska filsofernas analys består världen av tjugofyra urämnen och den individuella själen räknas som det tjugofemte ämnet. När de förstår att den individuella själen är transcendental till de materiella ämnena kan de också förstå att över den individuella själen står Gudomens Högsta Personlighet. Han är det tjugosjätte ämnet. Således kommer de också gradvis till nivån av hängiven tjänst i Krishnamedvetande. De som arbetar utan att åstunda några frukter är också fullkomliga i sin hållning. De ges tillfälle att avancera till nivå av hängiven tjänst i Krishna-medvetande. Det står här att det finns somliga människor med rent medvetande som söker Översjälen genom meditation. I det ögonblick de upptäcker Översjälen inom sig kommer de till en transcendental nivå. Det finns också andra som tillämpar hatha-yoga-systemet och försöker tillfredsställa Gudomens Högsta Personlighet genom barnsliga aktiviteter.

Bg 13.25

.

Det finns också de som, fastän inte så bevandrade i andlig kunskap, dyrkar den Högste Personen efter att ha hört om Honom från andra. Tack vare deras benägenhet att lyssna till auktoriteter höjer sig även de över kretsloppet av födelse och död.

.

Denna vers är särksilt tillämpbar på vårt moderna samhälle, ty här finns knappast någon utbildning i andliga ämnen. En del människor tycks kanske vara ateistiska, agnostiska eller filosofiska, men i själva verket finns det ingen filosofisk kunskap. En vanlig människa kan, om hon är en from själ, göra framsteg genom att lyssna. Denna metod är mycket viktig. Herren Caitanya, som predikade Krishnamedvetande i den moderna världen, underströk speciellt vikten av att lyssna, ty om en vanlig människa bara lyssnar till en auktoritativ källa, kan hon göra framsteg, speciellt om hon hör den transcendentala vibrationen Hare Krishna Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare/Hare Rama Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare. Därför fastlås att alla bör dra fördel av att lyssna till förverkligade själar och därmed gradvis förstå andliga ting. Dyrkan av den Högste Herren kommer då som en säker och naturlig följd. Herren Caitanya sade, attt ingen i den här tidsåldern behhöver ändra sin ställning i världen. Men Han sade också, att man bör sluta försöka förstå den Absoluta Sanningen med hjälp av spekulativa resonemang. Man måste lära sig bli tjänare till dem som har kunskap om den Högste Herren. Om man har tur nog att söka skydd hos en ren hängiven och höra från honom om självförverkligande och följa i hans fotspår, så kommer man gradvis att upphöjas till en ren hängivens status. I versen understryks särskilt att man måste lyssna, och detta är en mycket lämplig metod. En vanlig människa har kanske inte alltid lika stor förmåga som de s k filosoferna, men ett troget lyssnande till en auktoritativ person hjälper denne att höja sig över denna materiella tillvaro och återvända till Gudomen.

Bg 13.26

.

O främste bland Bharatas, allt som existerar, rörliga såväl som orörliga ting, är en förening av fältet och fältets kännare.

.

Både den materiella naturen och den levande varelsen, vilka båda existerade före kosmos skapelse, förklaras i denna vers. Allt skapat är enbart en kombination av den levande varelsen och den materiella naturen. Många manifestationer som träd, berg och kullar är orörliga och många andra är rörliga. Alla är dock kombinationer av lägre, dvs materiell natur, och högre natur, dvs den levande varelsen. Utan den högre naturens närvaro kan ingenting växa. Förhållandet mellan lägre och högre natur är evigt och föreningen har orsakats av den Högste Herren, vilket betyder att Han är både den högre och lägre naturens härskare. Den materiella naturen skapades av Honom, och den högre naturen placerades i den materiella naturen, varvid alla dessa aktiviteter och manifestationer uppkom.

Bg 13.27

.

Den som ser Översjälen beledsaga den individuella själen i alla kroppar, och som inser att varken själen eller Översjälen någonsin förgörs, han har verklig insikt.

.

Den som kan ser föreningen av kroppen, kroppens kännare (den individuella själen) och själens vän (Översjälen), besitter verklig kunskap. De som inte har något förhållande till själens vän är okunniga; ty de ser enbart kroppen, och när kroppen förintas tror de att allt är slut, men det är faktiskt inte fallet. Efter kroppens förstörelse fortsätter själen och Översjälen att existera, och de vandrar tillsammans i evighet i diverse rörliga och orörliga former.

.

Sanskritordet paramesvaram anses ibland betyda den individuella själen, emedan själen är kroppens herre och förflyttas till en ny form efter kroppens förstörelse. Andra tolkar emellertid paramesvaram till att betyda Översjälen. I vilket fall som helst fortsätter både den individuella själen och översjälen att existera. De förintas inte. Den som ser på detta sätt, kan verkligen se vad som händer.

Bg 13.28

.

Den som ser Översjälen i varje levande varelse och som ser samme Herre i allting, han degraders inte av sitt sinne. Sålunda uppnår han det transcendentala målet.

.

Endast genom attt erkänna sin materiella existens som ett lidande kan den levande varelsen bli förankrad i sitt andliga varande. När man förstår att den Högste i Sin Paramatma-aspekt dväljs överallt, dvs när man kan se den Högste Personlige Gudens närvaro i alla levande väsen, förnedrar man sig inte och gör därför framsteg mot den andliga världen. Vanligtvis ägnar sig det inre sinnet åt egocentriska processer, men när sinnet vänder sig mot Översjälen gör man framsteg i andligt liv.

Bg 13.29

.

Den som förstår att kroppen, som skapas av den materiella naturen, utför alla handlingar medan självet inte gör någonting, han har verklig insikt.

.

Denna kropp frambringas av den materiella naturen under ledning av Översjälen, och kroppens handlingar är inte den levande varelsens handlingar. Allt man gör, vare sig det medför lycka eller lidande, är man tvingad att göra av sin kroppsliga beskaffenhet. Vi har fått vår kropp som ett resultat av tidigare önskningar och begär. För att man skall kunna tillfredsställa dessa begär tilldelas man en kropp, med vilken man alltså handlar i enlighet med sina begär. Kroppen är en maskin, som skapats av den Högste Herren för att tillfredsställa begär. På grund av sina begär försätts man i svåra omständigheter för att lida eller njuta. Om den levande varelsen utvecklar denna transcendentala syn, kommer han att ta avstånd från kroppsligaa handlingar. Den som har ett sådant synsätt, han äger verklig insikt.

Bg 13.30

.

När en vis man slutar att se olika identiteter vilka har sin grund i olika materiella kroppar, uppnår han Brahman-förverkligande. Då ser han att varelser är utspridda överallt.

.

När man förstår att de levande varelsernas olika kroppar bara har sin grund i själens olika begär och att de egentligen inte alls tillhör själen, då har man verklig insikt. I den materiella livsuppfattningen anser vi någon vara en halvgud, människa, katt eller hund. Detta är ett materialistiskt synsätt; det är inte verklig syn. Denna materiella uppdelning stammar från en materiell livsuppfattning. Själen är alltid densamma, även efter det att den materiella kroppen förstörts. Genom kontakt med den materiella naturen får själen olika slags kroppar. När man verkligen kan se detta hända, erhåller man andlig syn, och olikheter, som människa, djur, hög, låg, etc, försvinner. Ens medvetande förskönas och i sin andliga identitet får man förmågan att utveckla Krishna-medvetande. Hur man då ser saker och ting förklaras i nästa vers.

Bg 13.31

.

De som skådar evigheten kan se att själen är transcendental, evig och bortom naturens kvaliteter. O Kuntis son, trots samröre med den materiella kroppen gör själen ingenting, ej heller är han insnärjd.

.

Eftersom den materiella kroppen föds tycks den levande varelsen också födas, men i själva verket är den levande varelsen evig, ofödd. Han är evig och transcendental även om han befinner sig i en materiell kropp. Han kan sålunda aldrig förgöras. I sig själv är han full av lycksalighet. Han utför aldrig materiella handlingar, vilket betyder att han aldrig insnärjs av de handlingar, som uppkommer av hans beröring med olika materiella kroppar.

Bg 13.32

.

På grund av sin subtila natur, blandar sig inte rymden med någonting, trots att den är alltgenomträngande. Detsamma gäller den Brahman-förverkligade själen; han blandar sig inte med kroppen, trots att han befinner sig i kroppen.

.

Luften tränger in i vatten, lera, avföring och allt annat som existerar, men ändå blandar sig inte luften med någonting. Likaså är den levande varelsen, pga sin subtila natur, höjd över alla de olika kropparna, trots att han befinner sig i dem. Det är därför omöjligt att med materiella ögon se hur den levande varelsen har kontakt med kroppen och hur han lämnar kroppen efter dess förstörelse. Ingen vetenskapsman kan fastställa detta.

Bg 13.33

.

O Bharatas son, precis som solen ensam lyser upp hela detta universum, så lyser den levande varelsen upp hela kroppen med medvetande.

.

Det finns mångahanda teorier om vad medvetande är. Här i Bhagavad-gita ges exemplet med solen och solskenet. Precis som solen lyser upp hela universum fast den är belägen på ett ställe, sålyser den lilla partikeln, kallad andesjäl, upp hela kroppen, trots att den är lokaliserad i kroppens hjärta. Medvetande är därför bevis för själens närvaro liksom solsken och ljus är bevis för att solen är uppe. När själen är närvarande i kroppen är medvetandet spritt över hela kroppen, men så snart själen lämnar kroppen försvinner också medvetandet. En intelligent person kan lätt inse detta. Medvetandet är således inte en produkt av materia, utan ett tecken på den levande varelsens existens. Den levande varelsens medvetande, fastän kvalitativt jämställt med det högsta medvetandet, är inte suveränt, ty det sträcker sig inte bortom den egna kroppen. Översjälen som dväljs i alla kroppar, som den individuella själens vän, är dock medveten om alla kroppar. Detta är skillnaden mellan suveränt medvetande och individuellt medvetande.

Bg 13.34

.

Den som är medveten om skillnaden mellan kroppen och kroppens ägare och som kan förstå metoden, varmed man befriar sig från kroppens fängslande grepp, når också det högsta målet.

.

Budskapet i detta trettonde kapitel (av Bhagavad-gita) är att man bör veta skillnaden mellan kroppen, dess ägare och översjälen i kroppen. En troende person måste först ha rätt umgänge så attt han kan höra om Gud. Sålunda renas han gradvis. Om man accepterar en andlig mästare kan man lära sig se skillnad på kropp och själ, och detta blir en språngbräda till ytterligare andligt förverkligande. En andlig mästare lär, genom sina olika instruktioner, hur man blir fri från en materiell livsuppfattning. Krishna undervisade Arjuna i Bhagavad-gita för att befria denne från materiella tankar och överväganden.

.

Eftersom man kan analysera kroppen med dess tjugofyra urämnen, kan man förstå att den består av materia. Dessa tjugofyra ämnen bildar den grova och den subtila kroppen, dvs psyket, och livsfunktionerna är en växelverkan mellan dem. Bortom detta finns dock själen och Översjälen, vilka är två skilda identiteter. Den materiella världen aktiveras när själen kommer i beröring med de tjugofyra materiella urämnena. Den som kan se att hela den materiella manifestationen är en förening av själ och materiella urämnen och som känner den Högsta Själens ställning, förtjänar att förflyttas till den andliga världen.

.

Dessa ting är ämnade att begrundas och förverkligas, och man bör, med den andliga mästarens hjälp skaffa sig en ingående förståelse av detta kapitel.

Bg 13.35

Prakriti, purusa och medvetande Del 2

Jag skall nu förklara det som man bör veta. När du känner det, smakar du det eviga. Det är utan begynnelse, och det är underordnat mig. Det kallas brahman, anden, och det ligger bortom den materiella världens orsak och verkan.

Herren har förklarat handlingsfältet och fältets kännare. Han har också förklarat hur man lär känna handlingsfältets kännare. Nu förklarar Han det som man bör känna till, dvs både själens och Översjälens natur. Genom kunskap om kännaren, själen och Översjälen, kan man njuta av livets nekar.

Den levande varelsen är evig, vilket förklarats i andra kaptilet också bekräftas här. Jiva har inget bestämt födelsedatum. Ingen kan gå tillbaka i historien och finna när jivatma manifesterades från den Högste Herren. Han saknar därför början. Veda bekräftar detta: najayate mrijayate va vipascit. Kroppens kännare föds aldrig och dör heller aldrig. Han är full av kunskap. Den Högste Herren beskrivs också i Veda-litteraturen som pradhana-ksetrajna-patir gunesah. Den Högste Herren är i Sin egenskap av Översjäl den främste kännaren av kroppen, och Han är Herren över den materiella naturens tre kvaliteter. I smriti står det: dasa-bhuto harer eva nanyasvaiva kadacana. De levande varelserna befinner sig alltid i den Högste Herrens tjänst. Detta beskräftas också av Herren Caitanya i Hans lära. Ordet Brahman i versen syftar på den levande varelsen, och när ordet Brahman används för att beteckna den levande varelsen, är det underförstått att han är vijnaman brahma och inte anata-brahma. Ananta-brahma är Gudomens Högsta Personlighet.
Bg 13.13

Hans händer, ben, ögon och ansikten är överallt och Han hör allting. Sådan är Översjälen.

Översjälen liknas vid solen, som sprider sina oändliga strålar överallt. Hans gestalt är alltgenomträngande, och i Honom existerar alla levande varelser, från den första stora läraren Brahma till de små myrorna. Alla existerar i Översjälen, och Han är alltings upprätthållare; därför är Han alltngenomträngande. Den individuella själen kan inte säga att han har sina händer, ben och ögon överalllt. Detta är omöjligt. Om man hyser den åsikten, att själen inte är medveten om att han har sina händer och ben spridda överallt därför att han är täckt av okunnighet men att när själen uppnår fullkomlig kunskap så blir han medveten om sin alltgenomträngande natur, så är ens tänkande motsägelsefullt. Detta betyder, att eftersom den individuella själen har betingats av den materiella naturen, kan han inte vara den suveräne.

Den suveräne är olik den individuella själen. Den Högste Herren kan sträcka ut Sin hand i all oändlighet, vilket den individuella själen inte kan. I Bhagavad-gita säger Herren, att om någon erbjuder Honom en blomma, frukt, eller lite vatten, accepterar Han det. Om Herren är så avlägsen, hur kan Han då ta emot? Detta är Herrens allmakt: även om Han befinner Sig i Sin egen hemvist långt, långt från jorden, kan Han sträcka ut Sin hand och ta emot det som erbjuds Honom. Sådan är Hans makt. I Brahma samhita står det: goloka eva nivasati. "Trots att Han alltid är engagerad i Sina lekar på Sin transcendentala planet, är Han alltgenomträngande". Således beskriver denna vers den Högste Själen, Gudomens Personlighet, och inte den individuella själen.
Bg 13.14

"Översjälen är alla sinnens ursprungliga källa, ändå är Han utan sinnen. Han är obunden, och likväl är Han alla levande varelsers vidmakthållare. Han är transcendental till naturens kvaliteter, och samtidigt är Han Herren över alla kvaliteter i den materiella naturen."
.
Den Högsta Herren har inga sinnen likt de levande varelserna, trots att Han är ursprunget till deras sinnen. De individuella själarna har egentligen andliga sinnen, men i betingat tillstånd är de täckta av materiella ämnen, och därför visar sig sinnenas aktivitet genom materia. Den Högsta Herrens sinnen är inte täckta på det sättet. Hans sinnen är transcendentala och kallas därför nirguna. Guna betyder materiell kvalitet, men Hans sinnen är inte höljda i materia. Man måste förstå att Hans sinnen inte är som våra. Trots att Han är ursprunget till våra sinnen, har Han själv obesmittade transcendentala sinnen. Detta beskrivs på ett mycket bra sätt i Svetasvatara Upanisad: sarvatah panipadam. Gudomens Högsta Personlighet har inga materiella händer, men ändå har Han händer, och Han tar emot de offer som erbjuds Honom. Detta är skillnaden mellan den betingade själen och Översjälen. Han har inga materiella ögon, men Han har ögon - hur kan Han annars se? Han ser allting, förfluten tid, nutid och framtid. Han dväljs i den levande varelsens hjärta, och Han vet vad vi har gjort, vad vi gör och vad som väntar oss i framtiden. Detta bekräftas också i Bhagavad-gita: Han vet allting, men Honom känner ingen. Det sägs att den Högste Herren inte har några ben som vi, men Han kanfärdas genom rymden, ty Han har andliga ben. Herren är med andra ord inte opersonlig. Han har Sina ögon, ben, händer och allt annat, och då vi är Hans viktiga beståndsdelar har vi också alla dessa ting. Hans händer, ben, ögon och sinnen är dock inte besmittade av den materiella naturen.

Bhagavad-gita bekräftar också att när Herren uppenbarar Sig, så uppenbarar Han Sig som Han är genom Sin inre kraft. Han är inte besmittad av den materiella energin, ty Han är den materiella energins Herre. I Veda står det att hela Hans kropp är andlig. Han har Sin eviga gestalt kallad sac-cid-ananda-vigraha. Han är full av majestät. All rikedom och energi tillhör Honom. Han är den mest intelligente och Han är full av kunskap. Dessa är några av den Högste Herrens egenskaper. Han är alla levande varelsers vidmakthållare och vittnet till alla handlingar. Så vitt vi kan förstå av Veda är den Högste Herren alltid transcendental. Han har huvud, ansikte, händer och ben, fastän vi inte kan se dem, men när vi upphöjs till det transcendentala planet, kan vi se Guds gestalt. Därför kan de opersonlighetsfilosfer, som fortfarande är påverkade av materia, inte förstå Gudomens Personlighet.

Bg 13.15
.
"Den Högsta Sanningen existerar både inom allt och utom allt, i det rörliga såväl som det orörliga. Han står bortom de materiella sinnenas förmåga att se och veta. Fastän långt, långt borta, är Han också i allas närhet."
.

Av Veda-skrifterna kan vi förstå att Narayana, den Högste Personen, dväljs både utom och inom alla levande varelser. Han är närvanrade både i den andliga och den materiella världen. Fastän Han är långt, långt borta, är Han ändå mycket nära. Dessa uttalanden kommer från Veda-skrifterna. Asino duram vrajati sayano yati sarvatah. Han är alltid fylld av transcendental lycksalighet, och vi kan inte förstå hur Han njuter av Sitt fulla majestät. Vi kan inte se eller förstå med dessa materiella sinnen. På Vedas språk sägs det, att för att förstå Honom måste våra materiella tankar och yttre sinnen stillas. Den som dock har renat sina tankar och sinnen genom att utöva Krishna-medvetande i hängiven tjänst, kan ständigt se Honom. Det bekräftas i Brahma-samhita att en hängiven, som har utvecklat sin kärlek till den Högste Herren, kan alltid, utan avbrott, se Honom. Det bekräftas också i Bhagavad-gita, att det är enbart genom hängiven tjänst som han kan ses och förstås: bhaktya tvananyaya sakyah. (Bg 11.54)
Bg 13.16
.
"Fastän Översjälen tycks vara delad, är Han aldrig delad. Han är en. Fastän Han är alla levande varelsers vidmakthållare, skall man förstå att det är Han som förintar allt och skapar allt."
.
Herren dväljs i allas hjärtan i Sin egenskap av Översjäl. Betyder det att Han har delat Sig? Nej, Han är alltid en. Liknelsen med solen illustrerar detta tydligt och klart. Solen skiner samtidigt på platser som ligger hundratals mil från varandra. Det kan därför tyckas vara flera solar, men hon är dock alltid en. Detta exempel anförs i Veda-skrifterna för att visa att trots att Herren är odelad, tycks Han delad. Det står i Veda att Visnu, som är en, genom Sin allmakt är allestädes närvarande, precis som solen framträder för många människor på många olika ställen samtidigt. Trots att den Högsta Herren är alla levande varelsers vidmakthållare, förintar Han allting då tiden är kommen. Detta bekräftades i elfte kapitlet då Herren sade att Han har kommit för att förinta alla krigare samlade vid Kuruksetra. Han nämner också att Han förintar i Sin tidsgestalt. Han är förstöraren, alltings förgörare. När det sedan åter är dags för skapelse, frambringar Han alla ur deras ursprungliga tillstånd. Efter skapelsen vilar allting på Hans allmakt, och efter förstörelsen återvänder allting för att vila i Honom. Detta bekräftas av Veda-hymnerna.
Bg 13.17
.
"Han är ljuskällan i alla lysande föremål. Han är bortom materians mörker, och Han är omanifesterad. Han är kunskap, Han är kunskapsobjektet och Han är syftet med kunskap. Han finns i varje levande varelses hjärta."
.
Översjälen, Gudomens Högsta Personlighet är ljuskällan i lysande föremål som solen, månen, stjärnorna, etc. Det står i Veda att det inte behövs någon sol eller måne i den andliga världen, ty där finns den Högste Herrens strålglans. I den materiella världen är denna brahmajyoti, Herrens andliga strålglans, täckt av mahat-tattva, de materiella urämnena; därför behöver vi solens, månens, och elektricitetens hjälp för att få ljus. I den andliga världen behövs emellertid inte sådana ting. Det står tydligt uttryckt i Veda-litteraturen, att Herrens strålglans lyser upp allting. Det är därför tydligt, att Hans boning inte är i den materiella världen. Han befinner Sig i den andliga världen, långt, långt borta i den andliga atmosfären, vilket också bekräftas i Veda: aditya-varnam tamasah parastat. Han är som solen, evigt lysande, men Han är långt bortom denna materiella världs mörker.
Herrens kunskap är transcendental. Veda bekräftar att Brahman är koncentrerad transcendental kunskap. Till den som är angelägen om att bli förflyttad till den andliga världen, ger den Högste Herren, som dväljs i allas hjärtan, kunskap därom. Ett vediskt mantra lyder: tam ha devam atma-buddhi-prakasam mumuksur vai saranam aham prapadye. Om man alls önskar befrielse, måste man överlämna sig till Gudomens Högsta Personlighet. Målet med den yttersta kunskapen bekräftas i Veda: "Enbart genom att lära känna Dig kan man överskrida dödens och födelsens gränslinjer."

Herren dväljs i allas hjärtan som den högsta härskaren. Hans händer och ben finns överallt, vilket man inte kan säga om den individuella själen. Det måste alltså erkännas att det finns två kännare av handlingsfältet, själen och Översjälen. Själens händer och ben är lokalt belägna. medan Krishnas händer och ben finns överallt, vilket bekräftas i Svetasvatara Upanisad, där det står: sarvasya prabhum isanam sarvasya saranam brihat. Gudomens Högsta Personlighet, Översjälen, är prabhu, alla levande varelsers herre; därför är han deras yttersta medelpunkt. Man kan alltså inte förneka att den Suveräna Översjälen och den individuella själen alltid är olika.
Bg 13.18

.

Sålunda har handlingsfältet (kroppen), kunskapen och kunskaposobjektet i korthet beskrivits av mig. Enbart Mina hängivna kan riktigt förstå detta och därmed uppnå Mitt väsen.

Herren har i korthet beskrivit kroppen, kunskapen och kunskapsobjektet. Dessa tre ting, dvs den som äger kunskap, kunskapsobjektet och kunskapsmetoden, kallas tillsammans för vijnanam, kunskapens vetenskap. Fullkomlig kunskap kan direkt uppenbaras för Herrens rena hängivna. Andra kan inte förstå. Monisterna säger att i det yttersta tillståndet blir dessa tre ting ett, men den hängivne accepterar inte detta. Kunskap och odlande av kunskap innebär att känna sig själv i Krishna -medvetande. Alla dirigeras vi av materiellt medvetande, men så snart vi överför allt medvetande till att omfatta Krishnas aktiviteter och inser att Krishna är allting, uppnår vi verklig kunskap. Kunskap är m a o inget annat än det första steget mot att fullkomligt förstå vad hängiven tjänst innebär.

Bg 13.19
.
"Man måste förstå att den materiella naturen och de levande varelserna saknar begynnelse. Alla ombildningar och materiella kvaliteter är produkter av den materiella naturen. "
.
Genom denna kunskap kan man förstå kroppen (handlingsfältet) och kroppens kännare (den individuella själen och Översjälen). Kroppen är handlingsfältet och består av materia. Det är den individuella själen som är förkoppsligad. Purusa, dvs den levande varelsen, njuter genom kroppens handlingar. Han är den ena kännaren, och den andra är Översjälen. Naturligtvis måste man ha klart för sig, att både översjälen och den individuella själen är olika manifestationer av Gudomens Högsta Personlighet. Den levande varelsen är den Högste Herrens energi, medan Översjälen är Hans personliga aspekt.

Både den materiella naturen och den levande varlesen är eviga, dvs, de existerade före skapelsen. Den materiella manifestationen kommer, likt den levande varelsen, ur den Högsta Herrens energi, men den levande varelsen tillhör Hans högre energi, medan materia är Hans lägre. Båda existerade innan detta kosmos uppenbarades. Den materiella naturen var innesluten i Gudomens Högsta Personlighet Maha-Visnus kropp och när det behövdes, uppenbarade den sig genom mahat-tattva. De levande varelserna är också i Honom, men eftersom de är betingade, är de helt emot att tjäna den Högste Herren, vilket innebär att de inte kan träda in i den andliga världen. Efter det att den materiella naturen dragits in (i Maha-Visnus kropp) ges de levande varelserna åter en möjlighet att handla i den materiella världen för att förbereda sig att träda in i den andliga världen. Detta är mysteriet bakom den materiella skapelsen. Egentligen är den levande varelsen ursprungligen en andlig beståndsdel av den Högste Herren, men pga hans upproriska natur betingas han av den materiella naturen. Det spelar egentligen ingen roll hur dessa levande varelser, dvs den Högste Herrens högre beståndsdelar, har kommit i kontakt med den materiella naturen. Gudomens Högsta Personlighet vet emellertid hur och varför detta skedde. I skrifterna säger Herren, att de som dras till denna materiella natur för en hård kamp för tillvaron. Men av dessa få verser kan vi med bestämdhet veta, att den materiella naturens ombildningar och de tre kvaliteternas verkningar också är produkter av den materiella naturen. De levande varelsernas alla förändringar beror på kroppen. Till sin andliga natur är alla levande varelser lika.
Bg 13.20
.
"Naturen sägs vara orsaken till alla materiella aktiviteter och verkningar, medan den levande varelsen är orsaken till världens olika lidanden och glädjeämnen."
.
De levande varelsernas olika manifestationer av kroppar och sinnen beror på den materiella naturen. Det finns 8 400 000 olika former av liv, och denna mångfald är den materiella naturens skapelse. De upppstår ur den levande varelsens olika sinnesbegär, som gör att han vill leva i en särskild kropp. I de olika kropparna, i vilka han placeras, njuter han olika slags lycka och lidande. Den levande varelsens lycka och lidande bestäms av hans kropp och inte av hans verkliga jag. Det är inget tvivel om att man, i sitt ursprungliga tillstånd, är helt lycklig. Därför är detta tillstånd ens verkliga natur. Den levande varelsen befinner sig i den materiella världen därför att han önskade härska över den materiella naturen. Något liknande förekommer inte i den andliga världen. Den andliga världen är obefläckad, men i den materiella världen kämpar alla hårt för attt tillskansa sig offer, som kan erbjuda kroppen olika njutningar. Man kanske kan uttrycka det tydligare genom att säga att kroppen är resultatet av sinnenas begär efter njutning. Sinnena är instrumenten varmed man tillfredsställer sina begär. Kroppen och sinnesinstrumenten tillhandahålles av den materiella naturen, och, som nästa vers klargör, välsignas eller förbannas den levande varelsen med omständigheter enligt sina tidigare begär och handlingar. Den materiella naturen placerar alltså den levande varelsen i olika boningar i enlighet med hans begär och handlingar. Den levande varelsen är själv orsaken till sin boning med dess medföljande lycka och lidande. När den levande varelsen placerats i en kropp kommer han under naturens herravälde, ty kroppen, som är gjord av materia, måste handla efter naturens lagar. I det ögonblicket har den levande varelsen ingen möjlighet att ändra den lagen. Antag att en varelse får en hundkropp. I det ögonblick han får kroppen, börjar han uppföra sig som en hund. Han kan inte uppföra sig annorlunda. Om den levande varelsen får en griskropp måste han uppföra sig som en gris och äta avföring. Om han får en halvguds kropp måste han uppföra sig som en halvgud osv. Under alla omständigheter åtföljer dock Översjälen den individuella själen, vilket förklaras i Veda: dva suparna sayuja sakhaya. Den Högste Herren är så vänlig mot den levande varelsen, dvs den individuella själen, att Han i form av Översjälen (Paramatma) alltid, under alla omständigheter, åtföljer honom.
Bg 13.21