Vetenskapen om andesjälen

Bhagavad-gitas andra kapitel.

Den Heliga Herren sade: Medan du talar kunskapens ord, gråter du över vad som inte är värt att sörja. De vise sörjer varken de levande eller döda.

.

Herren antog genast ställningen som lärare och tuktade eleven genom att indirekt kalla honom en dumbom. Herren sade, du talar som en vis man , men du vet inte att den som är lärd - den som vet vad som är kropp och vad som är själ - inte sörjer över något av kroppens stadier, varken det levande eller döda tillståndet. I senare kapitel kommer det att klargöras att kunskap betyder att veta vad som är materia och vad som är ande och vem som behärskar båda.

Arjuna hävdade att det bör läggas mer vikt vid religiösa principer än vid politik och sociologi, men han visste inte att kunskapen om materien, andesjälen och den Högste är ännu viktigare än religiösa formaliteter. Eftersom han saknade sådan kunskap borde han inte ha utgett sig för att vara en lärd man. Då han inte råkade vara en lärd man, sörjde han följaktligen över något som inte var värt att sörja. Kroppen föds och den är ödesbestämd att förgås idag eller imorgon; därför är den inte lika viktig som själen. Den som känner till detta är verkligt vis, och för honom finns det ingen orsak att sörja, oavsett i vilket tillstånd den materiella kroppen befinner sig i.

Bg 2.11

.

Den tid har aldrig funnits då inte Jag existerade, då inte du existerade eller då någon av dessa kungar inte existerade; ej heller i framtiden kommer någon av oss upphör att vara till.

.

I Veda, i Katha Upanisad såväl som i Svetasvatara Upanisad, står det att Gudomens Högsta Personlighet uppehåller ett oändligt antal levande varelser, allt efter deras olika omständigheter vilka i sin tur beror på deras enskilda gärningar och återverkningar på dessa gärningar. Denna Gudomens Högsta Personlighet lever också, i Sin fullständiga delaspekt, i varje levande varelses hjärta. Enbart heliga personer, som både inom och utanför kroppen ser samma Högsta Herre, kan i själva verket uppnå fullkomlig och evig frid.

Samma vediska sanning som gavs till Arjuna ges också till alla personer i världen som utger sig för att vara mycket lärda, men som i själva verket endast har obetydlig kunskap. Herren säger klart, att Han Själv, Arjuna och alla kungar, som samlats på slagfältet, är eviga individuella varelser och att Han, såväl i deras befriade som betingade tillstånd, är de levande varelsernas försörjare. Gudomens Högsta Personlighet är den högsta individuella personen, och Arjuna, Herrens eviga följeslagare, samt alla kungar samlade där, är också individuella, eviga personer. Det är inte så att de inte existerade som individer i det förflutna, och det inte så att de inte kommer att förbli eviga personer. Deras individualitet existerade i det förflutna, och deras individualitet kommer att fortsätta i framtiden utan avbrott. Därför finns det ingen orsak för någon att sörja.

Mayavadi-teorin att den indviduella själen, efter befrielse, avskild från mayas (illusionens) slöja, kommer att uppgå i den opersonliga Brahman och förlora sin individuella existens, stödjes inte här av Herren Krishna, den högsta auktoriteten. Krishna säger här klart att Han och alla andra kommer att fortsätta att vara individer i all evighet, vilket också bekräftas i Upanisaderna. Detta uttalande är auktoritativt, ty Krishna kan inte underkastas illusion. Om individualiteten inte är ett faktum, skulle Krishna inte ha betonat den så mycket. Mayavadi-filosoferna kanske hävdar att den individualitet som Krishna talar om inte är andlig, utan materiell. Även om man accepterar argumenten att individualiteten är materiell, hur kan man då urskilja Krishnas individualitet? Krishna försäkrar att Han alltid varit en individ och att Han alltid kommer att förbli en individ. Han har bekräftat Sin individualitet på många sätt, och den opersonliga Brahman har förklarats vara underordnad Honom. Krishna har bibehållit andlig individualitet hela tiden; om Han antas var en vanlig betingad själ med individuellt medvetande, har Hans Bhagavad-gita inget värde som en auktoritativ skrift. En vanlig människa med de fyra mänskliga bristerna, kan inte lära ut något som är värt att höra. Bhagavad-gita står över sådan litteratur. Ingen världslig bok går upp mot Bhagavad-gita. Om man antar att Krishna är en vanlig männsika, förlorar Bhagavad-gita hela sin betydelse. Mayavadin hävdar att mångfalden omnämnd i denna vers är konventionell och att den syftar på kroppen. Före denna vers har emellertid en sådan kroppsuppfattning redan fördömts. Efter att ha fördömt den levande varelsens kroppsuppfattning, hur kunde då Krishna åter framlägga ett konventionellt påstående om kroppen? Individualitet vidmakthålles därför på andliga grunder, och detta bekräftas av stora acaryas som Sri Ramanuja och andra. På många ställen i Bhagavad-gita sägs det tydligt att andlig individualitet kan förstås av dem som är gudshängivna. De som avundas Krishnas position, som Gudomens Högsta Personlighet, har ingen bona fide tillgång till denna stora litteratur. De icke-hängivnas sätt att närma sig Bhagavad-gitas lära kan liknas vid bin som slickar på en honungsburk. Man kan inte smaka honungen om man inte öppnar burken. Bhagavad-gitas mysterium kan likaledes endast förstås av hängivna. Ingen annan kan förstå det. Ej heller bör de som avundas Gud röra vid Bhagavad-gitas lära. Mayavadi-tolkningen av Bhagavad-gita är därför en högst vilsesledande presentation av hela sanningen. Herren Caitanya har förbjudit oss att läsa tolkningar gjorda av mayavadis och varnar att den som godtar denna mayavadi-filosofi förlorar all kraft att förstå Bhagavad-gitas verkliga mysterium. Om individuliteten syftar på det empiriska universumet, finns det inget behov av Herrens lära. Den indivuella själens och Herrens flerhet är ett evigt faktum, och det bekräftas av de ovannämnda Veda-skrifterna.

Bg 2.12

Så som den förkroppsligade själen ständigt vandrar i denna kropp, från barndom till ungdom till ålderdom, så vandrar själen också in i en annan kropp vid döden. Den självförverkligade själen förvillas ej av en sådan förändring.

.

Eftersom varje levande varelse är en individuell själ, förändras var och ens kropp i varje ögonblick. Ibland manifesteras den som ett barn, ibland som en yngling och ibland som en gammal man. Ändå finns där samma andesjäl som inte förändras. Den individuella själen lämnar slutligen kroppen och vandrar till en annan kropp; och eftersom den säkerligen kommer att ha en annan kropp vid nästa födsel - antingen materiell eller andlig - fanns det ingen anledning för Arjuna att sörja över varken Bhismas eller Dronas död, för vilka han var så orolig. I stället borde han glädjas åt att de byter kroppar från gamla till nya och därmed förnyar sin energi. Sådana kroppsliga förändringar möjliggör variationer av glädje och lidande alltefter ens handlingar i livet. Eftersom Bhisma och Drona var ädla själar skulle de säkert få andliga kroppar i nästa liv, eller åtminstone himmelska kroppar för att kunna njuta av den materiella tillvaron på ett högre plan. I vilket fall som helst fanns det ingen orsak att sörja.

Den som har fullkomlig kunskap om den indiviuella själen, Översjälen och naturen - både den materiella och andliga - kallas dhira, en högst besinningsfull man. En sådan man förvillas inte av att kroppen förändras. Mayavadi-teorin om andesjälens enhet kan inte vidhållas, eftersom själen inte kan skäras i fragmentariska delar. En sådan delning till olika individuella själar skulle göra den Högste klyvbar eller föränderlig, vilket strider mot den Högsta Själens oföränderlighet.

Såsom bekräftas i Bhagavad-gita, är den Högstes fragmentariska delar eviga (sanatana) och kallas ksara, vilket betyder att de har en tendens att falla ned i den materiella naturen. Dessa delar är alltid fragmentariska, och de individuella själarna förblir fragmentariska även efter befrielsen. Då den en gång befriats lever dock den rena själen ett evigt liv i lycksalighet och kunskap med Gudomens Personlighet. Reflektionsteorin kan tillämpas på Översjälen som är närvarande i varje individuell kropp, och som kallas Paramatma och är skild från den individuella levande varelsen. När himlen reflekteras i vatten, återger reflektionen både solen, månen och stjärnorna. Stjärnorna kan jämföras med de levande varelserna och solen eller månen med den Högsta Herren. Den individuella fragmentariska andesjälen representeras av Arjuna, och den Högsta Själen är Gudomens Personlighet, Sri Krishna. De är inte på samma nivå. Om Arjuna är på samma nivå som Krishna och om Krishna inte är överordnad Arjuna, då blir deras förhållande som lärare och elev meningslöst. Om båda två är förvillade av den illusoriska energin (maya), finns det ingen anledning till varför den ena skulle vara lärare och den andra elev. Sådan undervisning vore värdelös, ty i mayas klor kan ingen vara en auktoritativ lärare. Under dessa omständigheter erkänns Krishna som den Högsta Herren, i överordnad ställning till den levande varelsen, Arjuna, som är en förgäten själ vilseledd av maya.

Bg 2.13

O Kuntis son, de tillfälliga uppkomsterna av lycka och olycka, och deras försvinnande i sinom tid, är som uppkomsten och försvinnandet av vintern och sommaren. De uppstår ur sinnesförnimmelse, o Bharatas ättling, och man måste lära sig att tolerera dem utan att förvillas.

För att riktigt kunna utföra sin plikt måste man lära sig att tolerera den tillfälliga uppkomsten och försvinnandet av lycka och olycka. Enligt en vedisk föreskrift måste man ta ett bad tidigt på morgonen även under Magha-månaden (januari-februari). Det är mycket kallt under den tiden, men trots det tvekar inte en man som står fast vid de religiösa principerna att ta sitt bad. Likaledes tvekar inte en kvinna att laga mat i köket under maj och juni, sommarens varmaste period. Man måste utföra sin plikt trots klimatiska olägenheter. På samma sätt är krigandet en ksatriyas religiösa princip, och även om man måste kämpa mot någon vän eller släkting, bör man inte avvika från sin föreskrivna plikt. Man måste följa de religiösa principernas föreskrivna regler och bestämmelser för att höja sig till kunskapsnivån, ty enbart genom kunskap och hängivenhet kan man befria sig från mayas (illusionens) klor.

De två olika namnen som Arjuna tilltalades med är också betydelsefulla. Att tilltala honom Kaunteya antyder hans höga släktskap från sin moders sida, och att tilltala honom Bharata antyder hans storhet från sin faders sida. Från båda parter antogs han ha ett stort arv. Ett stort arv medför ansvar vad det gäller att riktigt utföra sina plikter, därför kan han inte undvika att strida.

Bg 2.14

.

O du bäste bland män (Arjuna), den, som inte förvillas av lycka och olycka utan är orubbad av båda, är säkerligen mogen för befrielse.

Den, som är fast besluten att nå det avancerade stadiet av självförverkligande och som kan tolerera angreppen av såväl olycka som lycka med lika sinne, är säkerligen mogen för befrielse. I varnasrama-institutionen innebär sannyasa, det fjärde levnadsstadiet, ett mödosamt liv. Den som är allvarlig när det gäller att fullkomliga sitt liv avlägger dock säkert sannyasa-löftena, trots alla svårigheter. Svårigheterna uppstår vanligen pga att man måste skära av familjebanden, dvs överge sitt förhållande till fru och barn. Om man förmår att stå ut med sådana svårigheter är dock ens vandring mot andligt förverkligande perfekt. Likaledes rådes Arjuna att fortsätta att utföra sina plikter som en ksatriya, även om det är svårt att kämpa mot familjemedlemmar och andra kära personer. Herren Caitanya tog sannyasa vid tjugofyra års ålder, och de som var beroende av honom, dvs Hans unga fru såväl som Hans gamla mor, hade ingen annan som kunde ta hand om dem. Ändå tog Han sannyasa för en högre sak, och Han var orubblig i Sitt utförande av högre plikter. På detta sätt kan man nå befrielse från det materiella slaveriet.

Bg 2.15

De som skådar sanningen har funnit att det icke-existerande ej är varaktigt och att det som existerar aldrig upphör att vara till. De som ser har funnit detta efter att ha studerat bådas natur.

Den föränderliga kroppen är inte varaktig. Den moderna medicinska vetenskapen medger att kroppen förändras i varje ögonblick genom de olika cellernas aktioner och reaktioner och att kroppen därför växer och åldras. Andesjälen existerar emellertid oföränderligt, han förblir densamma trots alla förändringar i kroppen och sinnet. Detta är skillnaden mellan materia och ande. Kroppen är av naturen alltid föränderlig, och själen är evig. Denna slutsats har fastställts av alla som skådar sanningen, både opersonlighets- och personlighetsfilosofer. I Visnu-Purana står det skivet att Visnu och Hans boningar har en självupplyst andlig existens. Jyotimsi visnur bhavanani visnuh. Orden "existerande" och "icke-existerande" syftar enbart på ande resp. materia. Denna uppfattning delar alla sanningsskådare.

Detta är början på Herrens undervisning av de levande varelserna, vilka pga okunnighet är förvillade. Att ta bort okunnigheten innebär att återupprätta det eviga förhållandet mellan dyrkaren och den dyrkade, varmed man också förstår skillnaden mellan den levnade varelsen och Gudomens Högsta Personlighet. Man kan förstå den Högstes väsen genom att noga studera sig själv. Skillnaden mellan en själv och den Högste kan liknas vid delens förhållande till det hela. I Vedanta-sutra, såväl som i Srimad-Bhagavatam, har den Högste accepterats såsom varande alla emanationers ursprung. Sådana emanationer är av högre och lägre natur. Den levande varelsen tillhör den högre naturen. Fastän det inte råder någon skillnad mellan energin och den energiske accepteras den energiske vara den Överordande och energin, dvs naturen, den underordnade. De levande varelserna är därför alltid underordnade den Högste Herren, på samma sätt som tjänaren är underordnad herren och eleven läraren. En sådan klar kunskap är omöjlig att förstå om man befinner sig under okunnighetens förtrollning, och för att driva bort denna okunnighet och upplysa alla levande varelser i alla tider lär Herren ut Bhagavad-gita.

Bg 2.16

Vet, att den som genomströmmar hela kroppen är oförstörbar. Ingen kan förstöra den oförgängliga själen.

Denna vers förklarar tydligare den verkliga naturen hos själen, som är spridd över hela kroppen. Vem som helst kan förstå vad det är som är spritt över hela kroppen; det är medvetande. Alla är medvetna om de lidanden och njutningar som förekommer i kroppen som helhet samt i dess delar. Denna spridning av medvetandet är begränsat till ens egen kropp. En kropp är omedveten om en annan kropps lidande och njutningar. Därför är varje kropp ett förkroppsligande av en individuell själ, och symtomet på själens närvaro förnimmes som individuellt medvetande. Denna själs storlek har beskrivits som en tiotusendel av ett hårstrås yttersta spets. Svetasvatara Upanisad bekräftar detta: "Om ett hårstrås yttersta spets delas i hundra delar, och om sedan en del i sin tur delas i hundra delar, så är varje sådan del ett mått på andesjälens storlek." (Svet 5.9)

Samma version finns även i Bhagavatam: "Det finns oräkneliga andliga atomiska partiklar, vilka uppmätes till en tiotusendel av ett hårstrås yttersta spets."

Därför är andesjälens individuella partikel en andlig atom som är mindre än den materiella atomen, och det finns otaliga sådana atomer. Denna mycket lilla andliga gnista är den materiella kroppens grundprincip, och verkningen av en sådan andlig gnista sprids genom hela kroppen, såsom verkningen av den aktiva principen i en medicin sprids genom hela kroppen. Denna andesjälens gnista erfars genom hela kroppen som medvetande,vilket påvisar själens närvaro. Vilken lekman som helst kan förstå att en materiell kropp utan medvetande är en död kropp, och att detta medvetande inte kan återuppstå i kroppen genom någon som helst materiell operation. Därför orsakas inte medvetandet av materiella sammansättningar utan av andesjälen. I Mundaka Upanisad har den atomiska andesjälens mått vidare förklarats: "Själen är atomisk i storlek och kan varseblivas genom fullkomlig intelligens. Denna atomiska själ flyter i fem slag av luft (prana, apana, vyana, samana och udana): han är belägen i hjärtat, och han sprider sina verkningar genom hela den förkoppsligade levande varelsens kropp. När själen renas från besmittelsen av de fem slagen av materiell luft, uppenbaras hans andliga potential." (Mund 3.1.9)

Hatha-yoga-systemet avser att, genom olika slags sittställningar, behärska de fem slagen av luft som omsluter den rena själen - inte för materiell vinst, utan för att befria den oändligt lilla själen från insnärjningen i den materiella atmosfären.

Den atomiska själens beskaffenhet förklaras alltså i all vedisk litteratur, och den kan också upplevas av varje sund människa genom praktisk erfarenhet. Enbart en galning identifierar denna atomiska själ med den alltgenomträngande Visnu-tattva.

Den atomiska själens verkningar kan spridas genom en enskild kropp. Enligt Mundaka Upanisad är denna atomiska själ belägen i varje levande varelses hjärta, och då hans storlek ligger bortom naturvetenskapsmännens uppskattningsförmåga, påstår några av dem i sin dåraktighet att det inte finns någon själ. Den individuella atomiska själen finns definitivt i hjärtat tillsammans med Översjälen, och sålunda emanerar från denna del all energi som kroppen behöver för att fungera. Blodkropparna som för syre från lungorna får sin energi från själen. När själen lämnar sin position upphör blodets fusionsframkallande verkningar. Den medicinska vetenskapen erkänner vikten av de röda blodkropparna, men den kan inte fastställa att energikällan är själen. Den erkänner emellertid att hjärtat är källan till alla kroppens energier.

Sådana atomiska partiklar av den andliga helheten jämförs med solskenets molekyler. I solskenet finns otaliga skinande molekyler. På samma sätt är den Högsta Herrens fragmentariska delar atomiska gnistor i Hans strålglans och kallas prabha, högre energi. Varken den vediska kunskapen eller den moderna vetenskapen förnekar existensen av andesjälen i kroppen, och själens vetenskap beskrivs utförligt i Bhagavad-gita av Gudomens Högsta Personlighet Själv.

Bg 2.17

.

Enbart den oförstörbara, omätbara och eviga levande varelsens materiella kropp utsätts för förintelse; kämpa därför, o Bharatas ättling.

Den materiella kroppen är förgänglig till sin natur. Den kan förstöras omedelbart, eller om hundra år. Det är enbart en fråga om tid. Det finns ingen möjlighet att vidmakthålla den för alltid. Andesjälen är emellertid så liten att man inte ens kan se den, och hur kan man då döda den? Såsom omnämnts i förra versen, är den så liten att ingen har en aning om hur man kan mäta dess storlek. Hur man än ser det, finns det alltså ingen anledning att sörja, ty den levande varelsen kan inte dödas och kroppen kan inte bevaras någon längre tid. Den andliga helheten fragmentariska del erhåller denna materiella kropp i enlighet med dess gärningar, och därför bör man leva efter religiösa principer. I Vedanta-sutra betraktas den levande varelsen som ljus, ty han är del av det högsta ljuset. Såsom solskenet vidmakthåller hela universum, så också vidmakthåller själens ljus den materiella kroppen. Så snart som andesjälen lämnar kroppen börjar kroppen ruttna. Därför är det andesjälen som vidmakthåller kroppen. Kroppen själv är oväsentlig.

Bg 2.18

.

Den som anser att den levande varelsen är den som dödar eller att han dödas, förstår ej. Den som har kunskap vet att självet varken dödar eller dödas.

När den levande varelsens materiella kropp skadas av dödliga vapen, bör man förstå att den levande varelsen i kroppen inte skadas. Andesjälen är så liten att det är omöjligt att döda den med några materiella vapen, vilket framgår av tidigare verser. Dessutom är den levande varelsen andlig och kan därför inte dödas. Vad som dödas, eller antas dö, är endast kroppen. Detta uppmuntrar emellertid inte alls ett dödande av kroppen. Den vediska föreskriften lyder mahimsyat sarva-bhutani. "Bruka aldrig våld mot någon." Förståelsen att den levande varelsen inte dödas uppmuntrar därför inte djurslakt. Att döda någons kropp utan auktoritet är vederstyggligt och straffbart enligt statens såväl som Herrens lag.

Bg 2.19

För själen finns varken födelse eller död. Ej heller upphör han någonsin att existera om han en gång funnits. Han är ofödd, evig, odödlig och ursprunglig. Han dör ej när kroppen dödas.

Kvalitativt sett, är den lilla, atomiska, fragmentariska delen av den Högsta Anden ett med den Högste. Den förändras inte såsom kroppen gör. Ibland kallas själen den stadiga eller kutastha. Kroppen är underkastad sex slags förändringar. Den föds i moderns sköte, förblir en tid, växer, framkallar avkommor, tynar gradvis, och försvinner till sist i förgätenhet. Själen går emellertid inte igenom sådana förändringar. Själen föds inte, men eftersom han tar på sig en materiell kropp, föds kroppen. Själen föds inte då, och själen dör inte. Allt som föds måste också dö. Eftersom själen inte föds existerar inte dåtid, nutid och framtid för honom. Han är evig och ursprunglig, vilket betyder att man inte kan spåra hans tillkomst i historien. Under intryck av kroppen söker vi förstå själens historiska födelse m m . Själen åldras aldrig som kroppen. Den sk gamla mannen känner därför samma anda som i sin barndom eller ungdom. Kroppens förändringar påverkar inte själen. Själen bryts inte ned såsom träden och allt annat materiellt. Själen har heller inga biprodukter. Kroppens biprodukter, dvs barnen, är också individuella själar; och pga kroppen framträder de som barn till en viss människa. Kroppen utvecklas pga själens närvaro, men själen förändras ej och ej heller har han biprodukter. Därför är själen fri från kroppens sex förändringar.

Själen är fylld av kunskap och medvetande. Därför är medvetande själens symtom. Även om man inte finner själen i hjärtat, där han är belägen, kan man ändå förstå själens närvaro genom närvaron av medvetande. Ibland finner vi inte solen på himlen pga moln eller andra orsaker, men solljuset finns alltid, och därför är vi övertygade om att det är dag. Så snart det finns lite ljus på himlen tidigt på morgonen kan vi förstå att solen är där. Eftersom det finns lite medvetande i alla kroppar - människor som djur - kan vi på samma sätt förstå själens närvaro. Detta själens medvetande är emellertid skilt från den Högstes medvetande, ty det högsta medvetandet innefattar all kunskap - dåtid, nutid och framtid. Den individuella själens medvetande är utsatt för glömska. När han har glömt sin verkliga natur, upplyses och utbildas han av Krishna. Krishna är dock inte glömsk som själen. Vore Han det skulle Hans instruktioner i Bhagavad-gita vara värdelösa.

Det finns två slags själar - nämligen den ytterst lilla själen (anu-atma) och Översjälen (vibhu-atma). Detta bekräftas också i Katha Upanisad på följande sätt: "Både Översjälen (Paramatma) och den atomiska själen (jivatma) sitter i hjärtat i den levande varelsens kropp, och enbart den som är fri från alla materiella begär såväl som sorger kan, genom den Högstes nåd, förstå själens härlighet." Krishna är också Översjälens ursprung, vilket kommer att avslöjas i efterföljande kapitel, och Arjuna är den atomiska själen, som glömt sin verkliga natur. Han måste därför upplysas av Krishna eller av Hans bona fide representant (den andliga mästaren).

Bg 2.20

.

O Partha (Arjuna), hur kan en person som vet att själen är oförstörbar, ofödd, evig och oföränderlig, döda någon eller förmå någon att döda?

Allting har sitt rätta användningsområde, och en man som besitter fullständig kunskap vet hur och var en viss sak skall användas. På samma sätt har våld sitt användningsområde, och den person som har kunskap vet hur man skall tillämpa våld. Fastän fredsdomaren tilldelar en mördare dödsstraff kan ha inte klandras, ty han beordrar våld mot en annan person enligt rättens regler. I Manu-samhita, människosläktets lagbok, bekräftas att en mördare bör dömas till döden så att han i sitt nästa liv inte behöver lida för den stora synd han har begått. Därför är kungens straff att hänga en mördare i själva verket välgörande. Likaledes måste man dra den slutsatsen, att när Krishna ger order om att kämpa, så är det våldet i den högsta rättens namn. Därför bör Arjuna följa instruktionen, väl medveten om att sådant våld som begås då man kämpar för Krishna inte alls är våld, ty när allt kommer omkring så kan inte människan eller rättare sagt själen dödas. Våld är alltså tillåtet i rättsskipningssyfte.

Bg 2.21

.
Liksom en människa sätter på sig nya klädnader och överger de gamla, så antar själen nya materiella kroppar och överger de gamla och odugliga.

.

Den atomiska individuella själens byte av kropp är ett vedertaget faktum. Även de moderna vetenskapsmän som inte tror på själens existens, men som samtidigt inte kan förklara källan till energin som kommer från hjärtat, måste acceptera ett ständigt byte av kroppar. Detta sker när man utvecklas från barndom till ungdom och sedan till ålderdom. Efter ålderdomen överflyttas förändringen till en annan kropp, vilket redan har förklarats i vers tretton.

.

Överflyttningen av den atomiska individuella själen till en annan kropp görs möjlig genom Översjälens nåd. Översjälen uppfyller den atomiska själens önskningar, såsom en person uppfyller sin väns önskningar. Veda-skrifterna Mundaka Upanisad samt Svetasvatara Upanisad jämför själen och Översjälen med två vänskapliga fåglar som sitter i samma träd. Den ena fågeln (den individuella atomiska själen) äter trädets frukt, och den andra fågeln (Krishna) betraktar Sin vän. Trots att de är kvalitativt lika, är den ena av dessa två fåglar fängslad av det materiella trädets frukter, medan den andra bara bevittnar vännens förrehavanden. Krishna är vittnet, och Arjuna är den som äter frukterna. Fastän de är vänner är dock den ena herre och den andra tjänare. Då den atomiska själen glömmer detta förhållande måste han ständigt byta boning, från ett träd till ett annat eller från en kropp till en annan. Jiva-själen kämpar mycket hårt i den materiella kroppens träd, men så snart han går med på att godta den andra fågeln som sin överordnade andliga mästare - som Arjuna gjorde genom att frivilligt underordna sig Krishnas instruktoner - blir han omedelbart fri från alla sorger. Både Katha Upanisad och Svetasvatara Upanisad bekräftar detta:

"Fastän de två fåglarna befinner sig i samma träd, är den ätande fågeln fylld av oro och dysterhet då han försöker njuta av trädets frukter. Om han dock, på det ena eller andra sättet, vänder sitt ansikte mot sin vän som är Herren, och lär känna Hans härlighet, så befrias den lidande fågeln genast från all ångest."

Arjuna har nu vänt sitt ansikte mot sin eviga vän, Krishna, och lär sig förstå Bhagavad-gita genom Honom. Sålunda kan han, genom att lyssna till Krishna, förstå Herrens överlägsna härlighet och bli fri från all sorg.

Arjuna råds härmed av Herren att inte beklaga sig över att hans farfader och lärare byter ut sina kroppar. Han bör i stället var glad över att döda deras kroppar i den rättfärdiga striden, så att de genast kan renas från alla efterverkningar från tidigare handlingar. Den som lägger ned sitt liv på offeraltaret eller på det rätta slagfältet, renas genast från syndfulla efterverkningar och upphöjs till en högre tillvaro. Arjuna hade alltså ingen anledning att beklaga sig.

Bg 2.22

.

Själen kan aldrig skäras i bitar av något vapen, ej heller kan han brännas av elden, fuktas av vattnet eller förtorkas av vinden.

.

Inga vapen, det må vara svärd, eldsflammor, regn, virvelstormar, etc, kan döda andesjälen. Förutom eldvapen tycks det ha funnits många olika slags vapen, gjorda av jord, vatten, luft, rymd, etc. Även den moderna tidens kärnvapen klassificeras som eldvapen, men tidigare fanns det andra vapen, tillverkade alla olika slags materiella urämnen. Eldvapen motverkades av vattenvapen, vilka nu är okända för den moderna vetenskapen. Ej heller har moderna vetenskapsmän kunskap om tornadovapen. Vad än vetenskapen hittar på, kan själen inte skäras i bitar eller utplånas av något vapen.

.

Ej heller kan det någonsin ha varit möjligt att skära den individuella själen från den ursprungliga Själen. Mayavadi-filosofin kan emellertid inte beskriva hur den individuella själen föll i okunnighet och täcktes av illusorisk energi. Eftersom de individuella själarna är evigt (sanatana) atomiska har de benägenheten att täckas av den illusoriska energin och avskiljs därmed från den Högste Herrens personliga umgänge. Detta liknas vid gnistan från elden, som, trots att den är kvalitativt ett med elden, har en benägenhet att slockna när den faller ur elden. I Varaha Purana beskrivs de levande varelserna som den Högstes avskilda delar. Bhagavad-gita säger också att de är evigt avskilda. Även efter att ha befriats från illusion, förblir alltså den levande varelsen en avskild identitet, vilket framgår av Herrens instruktioner till Arjuna. Arjuna befriades genom kunskapen han erhöll från Krishna, men han blev aldrig ett med Krishna.

Bg 2.23

.

Denna individuella själ är okrossbar och olöslig, och kan varken brännas eller torkas. Han genomtränger allt och han är beständig, oföränderlig, orubblig och evigt densamme.

.

Alla dessa egenskaper hos den atomiska själen bevisar definitivt att han alltid är och förblir ett atomiskt fragment. Den monistiska teorin är mycket svår att tillämpa i detta fall, ty den individuella själen förväntas aldrig uppnå homogen enighet med helheten. Efter att ha befriats från den materiella besmittelsen, kan en atomisk själ föredra att förbli en andlig gnista i den Högste Personlige Gudens strålglans, men den intelligenta själen träder in i de andliga planeterna för att umgås med den Personlige Guden.

.

Ordet sarva-gatah (alltgenomträngande) är betydelsefullt, ty det råder inget tvivel om att det finns levande varelser överallt i Guds skapelse. De lever på land, i vattnet, i luften, jorden och även i elden. Tron att de steriliseras i elden kan inte godtagas. ty det står klart och tydligt här att själen inte kan brännas av elden. Därför råder det inget tvivel om att det finns levande varelser även på solplaneten, utrustade med lämpliga kroppar för att leva där. Om solen är obebodd blir ordet sarva-gatah - lever överallt - meningslöst.

Bg 2.24

.

Det sägs att själen är osynlig, ofattbar och oföränderlig. Då du vet detta bör du inte sörja över kroppen.

.

Såsom tidigare förklarats är själen, inför våra materiella sinnen, så liten, att han inte ens kan ses genom det starkaste mikroskop; därför är han osynlig. Vad själens existens beträffar, kan den inte fastställas experimentellt. Det enda beviset är sruti, dvs vedisk kunskap. Vi måste acceptera denna sanning, ty det finns inget annat sätt att förstå själens existens, fastän den är ett faktum genom varseblivning. Det finns många saker vi måste godtaga enbart med stöd av en högre auktoritet. Ingen kan förneka moderns auktoritet när det gäller att fastställa faderns identitet. Det finns inget annat sätt att ta reda på faderns identitet än genom att acceptera modern som auktoritet. Likaledes finns det inget annat sätt att förstå själen än genom att studera Veda. Själen är medvetande och medveten - detta uttalande från Veda måste vi acceptera. Till skillnad från kroppen förändras inte själen. Såsom varande evigt oföränderlig förblir själen atomisk i jämförelse med den oändliga Högsta Själen. Den Högsta Själen är oändligt stor, och den atomiska själen är oändligt liten. Eftersom den oändligt lilla själen är oföränderlig, kan han aldrig jämställas med den oändliga själen, dvs Gudomens Högsta Personlighet. Detta återupprepas i Veda på olika sätt bara för att bekräfta stabiliteten hos själsbegreppet. Upprepning är nödvändigt för att vi ska förstå på rätt sätt.

Bg 2.25

.

Även om du, o starkt beväpnade, tror att själen ständigt föds och alltid dör, har du ändå ingen orsak att sörja.

Bg 2.26

.

För den som föds är döden säker, och för den som dör är födelsen lika viss. Därför bör du inte klaga då du uppfyller din oundvikliga plikt.

Bg 2.27

.

Alla skapade varelser är omanifesterade i begynnelsen, manifesterade i sitt mellanstadium, och omanifesterade igen då de förintats. Varför skall man då sörja?

.

Det finns två slags filosofer, en tror på själens existens och en tror inte på själens existens. Ingen av dem har någon anledning att sörja över en död kropp. De som inte tror på själens existens kallas ateister av dem som följer den vediska visdomen. Men om vi ändå, för diskussionens skull, accepterar den ateistiska teorin, finns det ändå ingen orsak att sörja. Före skapelsen är de materiella ämnena omanifesterade, medan själen existerar enskilt. Från detta manifestationens subtila stadium, kommer manifestationen, precis som luft alstras från rymd, eld alstras från luft, vatten alstras från eld och jord alstras från vatten. Från jord manifesteras många ting.

Lagen om energins bevarande förblir, men ibland manifesteras ting för att sedan förintas. Det finns alltså ingen anledning att sörja, vare sig i det manifesterade stadiet eller i det omanifesterade stadiet. Därför går aldrig, ens i det omanifesterade stadiet någonting förlorat. I begynnelsen och slutet är alla ämnen omanifesterade. De är manifesterade endast i mellanstadiet, och materiellt sett har detta ingen verklig betydelse.

Om vi godtar den vediska slutsatsen som den står i Bhagavad-gita att dessa materiella kroppar förgås i sinom tid, medan själen är evig, så måste vi alltid komma ihåg att kroppen har ingen faktiskt existens i förhållande till den eviga själen. Det är som en dröm. Den vediska visdomen uppmuntrar självförverkligande av den orsaken att den materiella kroppen inte existerar. Så, antingen man tror på själens existens eller inte, finns det ingen orsak att sörja över förlusten av kroppen.

Bg 2.28

.

Några ser på själen som fantastisk, några beskriver honom som fantastisk, och några hör talas om honom som fantastisk, medan andra, även efter att ha hört

om honom, inte kan förstå honom alls.

.

Eftersom Gitopanisad till stor del grundas på Upanisadernas principer, är det inte förvånande att vi också finner detta avsnitt i Katha Upanisad

.

sravanayapi bahubhir yo na labhyah

srinvanto pi bahavo yah na vidyuh

ascaryo vakta kusalo sya labdha

ascaryo jnata kusalanusistah

.

Det är verkligen förvånande att den atomiska själen finns i kroppen på ett gigantiskt djur, i ett väldigt banyanträd och dessutom i mikroben, som är så liten att det går åt milliarder att täcka en kvadratcentimeters yta. De okunniga och de som inte lever ett återhållsamt liv kan inte förstå hur fantastisk den individuella atomiska andegnistan är, trots att det har förklarats av den högsta kunskapsauktoriteten, som undervisade även Brahma, universums första levande varelse. Beroende på ett grovt materiellt synsätt, kan de flesta människor i denna tidsålder inte föreställa sig hur en sådan partikel samtidigt kan vara så stor och så liten. De som känner till själens beskaffenhet tycker att den är fantastisk, och de som hör talas om den tycker också att den är fantastisk. Förvillade av den materiella energin, är folk så djupt nedsjunkna i sinnesnjutningens värld att de har mycket lite tid över till självförverkligande. Faktum är dock, att utan självförverkligande slutar alla ens handlingar i nederlag i kampen för tillvaron. De som är förvillade vet kanske inte att man måste tänka på själen och dessutom finna en lösning till det materiella lidandet.

.

Några människor som är benägna att höra om själen kanske går på föredrag, i gott umgänge, men de vilseleds ibland, på grund av okunnighet, till att anta att översjälen och den atomiska själen är en och densamma, utan skillnad i storhet. Det är mycket svårt att finna en människa som fullkomligt förstår själens och Översjälens natur, deras respektive funktioner och förhållanden samt alla andra större och mindre detaljer. Det är ännu svårare att finna en människa som verkligen har erhållit full nytta genom kunskapen om själen och som ur olika synvinklar kan beskriva själens natur. Om man dock på ett eller annat sätt lyckas förstå själen, blir ens liv framgångsrikt. Det lättaste sättet att förstå självet är emellertid att, utan att förledas av andra teorier, godtaga Bhagavad-gitas utsagor, vilka talats av den största auktoriteten, Herren Krishna. Det krävs dock att man har utfört en hel del bot och offerhandlingar, antingen i detta eller i tidigare liv, innan man kan acceptera Krishna som Gudomens Högsta Personlighet. Man kan dock förstå att Krishna är Gudomens Högsta Personlighet endast genom en ren gudshängivens orsakslösa nåd. Något annat sätt finns inte.

Bg 2.29

.

O Bharatas ättling, han som dväljs i kroppen är evig och kan aldrig dräpas. Därför behöver du inte sörja över någon varelse.

.

Herren avslutar nu kapitlet om Sina instruktioner angående den oföränderliga själen. Genom att beskriva den odödliga själen på olika sätt, fastställer Herren Krishna att själen är oförgänglig och att kroppen är temporär. Som ksatriya bör därför inte Arjuna ge upp sin plikt av fruktan att hans förfader och lärare - Bhisma och Drona - kommer att dö i slaget. Med tanke på Sri Krishnas auktoritativa ställning måste man acceptera att det finns en själ skild från den materiella kroppen. Man bör inte ha den uppfattningen att själen inte existerar, eller att livssymtomen uppkommer som ett resultat av kemisk växelverkan. Fastän själen är odödlig uppmuntras inte våld, men i krigstid då ett verkligt behov föreligger, avvisas det inte. Det behovet måste dock rättfärdigas genom Herrens bifall och inte godtyckligt.

Bg 2.30