Bhagavad-gita är en dialog mellan Gudomens Högsta Personlighet, Sri Krishna, och Hans vän och hängivna lärjunge, Arjuna. Den äger rum på ett slagfält strax innan ett stort krig skall börja. Genom sjuhundra verser leder Herren Krishna Arjuna från det materiella medvetandets förvillande mörker till en glädjefylld, fullkomlig klarhet och andlig insikt.
Srila Vyasadeva framträdde på jorden ungefär samtidigt som Krishna, den Ursprungliga Personen. Vyasadevas mission var att anpassa och sammanställa den vediska visdomen så att kunde förstås av människorna i den kommande tidsåldern - Kali-yuga, missämjans tidsålder. Det är Vyasadeva vi kan tillerkänna all den vediska kunskap som nu existerar, ty det var han som skrev ned den. I tidigare tidsåldrar hade människorna ett betydligt högre utvecklat minne, och därför fanns det inget behov av skrifter. Det räckte med att man hört kunskapen en gång från sin andliga mästare (guru).
Bhagavad-gita är ett kapitel i Mahabharata, som är en del av Vyasadevas verk, vilken beskriver händelseförloppet som leder upp till Kali-yugas begynnelse. Mahabharata betyder, ordagrant översatt, "stora Bharata". Bharata regerade över världen under en epok långt före vår historieräkning. Mahabharata handlar inte bara om Bharata den store utan också om hans ättlingar, speciellt då Dhrtarastra och Pandu, Vicitraviryas söner. Dhrtarastra var den äldre sonen, men han var blind förån födseln och därför kunde han inte regera. I stället kröntes hans yngre bror Pandu till konung. Pandu hade fem söner - Yudhisthira, Bhima, Arjuna, Nakula och Sahadeva, och Dhrtarastra hade hundra , varav vilka Duryodhana, den store politikern, var den främste.
Dhrtarastra kunde aldrig acceptera sin brors överlägsenhet, och han uppfostrade sina söner med den tanke att de - istället för Pandus söner - en dag skulle regera över världen. Duryodhana och hans bröder växte således upp med sin faders ambitioner, stolthet och girighet. Nu hände det så, att Pandu dog mycket ung, och hans fem söner togs då om hand av Dhrtarastra, hans andra bror Vidura och ättens ärade "farfader" Bhisma. Dhrtarastra och Duryodhana smidde planer att döda Pandus söner samt deras mor Kunti. Emellertid misslyckades alltid deras planer pga olika omständigheter och personliga ingripanden. Det var den helige Vidura som förvarnade Pandus söner, och eftersom de alla var gudshängivna själar skyddades de naturligtvis av Herren Krishna, som var Kuntis brorson och därför också en släkting.
Politkerna och regenterna kallades i det vediska samhället för ksatriyas (krigarkasten), och de följde stränga regler vad det gällde ridderlighet i likhet med riddarna i Europa för inte så länge sedan. En av dessa regler var att man inte fick neka om man utmanats till strid eller till spel. På grund av detta lyckades den klipske Duryodhana i tärningsspel lura av Pandava-bröderna deras rike och deras hustru Draupadi. Ja, han tog även deras frihet ifrån dem och tvingade dem att leva i landsflykt i tolv år. När denna tid hade gått, återvände Pandava-bröderna till Duryodhanas hov och bad att de skulle få en administrativ befattning, ty det var också en regel att ksatriyas inte fick ägna sig åt affärsverksamhet eller åt att tjäna andra; de var tvungna att försörja sig som någon slags regent. Trots att Pandava-börderna rätteligen skulle regera över hela världen, var de beredda att acceptera endast en by var. Duryodhana hade dock ingen barmhärtighet, och han meddelade dem att han inte var beredd att ge ens så mycket land som man kan sticka en nål i.
Efter detta svar såg Pandava-bröderna ingen annan utväg än att ta till vapen, och man började rusta för ett stort krig. Mäktiga krigare kom från världens alla hörn, antingen för att stödja Yudhisthira, som var den äldste av Pandava-bröderna, och återupprätta honom till konung över världen, eller för att stödja Duryodhana. Enligt Veda varade slaget vid Kuruksetra i arton dagar och kostade ett ofattbart antal människoliv.
Medan man rustade till krig försökte Herren Sri Krishna medla å Pandava-brödernas vägnar, men Han fann att Duryodhana var fast besluten att regera över världen på sitt eget sätt och angelägen att en gång för alla göra slut på Pandava-bröderna, vars blotta existens var ett hot mot hans rike och kungakrona.
Medan Pandava-bröderna var rena gudshängivna, män med höga moraliska principer, som erkände Krishna som Gudomens Högsta Personlighet, hade Dhrtarastras söner inga sådana egenskaper eller förmåga att förstå Krishna. Krishna erbjöd sig dock att deltaga i kriget enligt antagonisternas önskan. I egenskap av Gud, skulle Han inte personligen ta upp vapen, men den som så önskade fick ta hjälp av Krishnas armé, och den andra sidan fick ta Krishna Själv som rådgivare och hjälpare. Duryodhana, det politiska snillet, var ivrig att få Krishnas armé, medan Yudhisthira var lika angelägen att ha Krishna Själv.
På så sätt blev Krishna Arjunas körsven, och det är här Bhagavad-gita börjar. De båda arméerna står uppställda, färdiga att drabba samman i det stora slaget, och Dhrtarastra frågar oroligt sin sekreterare Sanjaya vad som händer på slagfältet.
Ur Bhagavad-gita som den är
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar