Visar inlägg med etikett Den materiella naturen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Den materiella naturen. Visa alla inlägg

torsdag 29 april 2010

Reinkarnation förklarad



De flesta har väl hört talas om karma och reinkarnation, men det är inte alltid så lätt att förstå hur de fungerar. Srimad-bhagavatam - en av Indiens viktigaste andliga skrifter - reder ut begreppen:


I sitt nästa liv får den levande varelsen åtnjuta verkningarna av sina handlingar i detta liv.

Experterna, som känner till de vediska slutsatserna, säger att man njuter eller lider av verkningarna från sina tidigare handlingar. Men i praktiken finner vi hur den kropp som utförde handlingar i det föregående livet redan har gått förlorad. Så hur är det möjligt att njuta eller lida av återverkningarna från de handlingar som utfördes i en annan kropp?
.
Den nuvarande kroppen kan förintas på det grovfysiska planet, men den finfysiska kroppen finns fortfarande kvar, och den bär själen till nästa kropp. I själva verket är den grovfysiska kroppen beroende av den finfysiska kroppen. Själen bärs av den finfysiska kroppen tills den befrias från den grova materiella fångenskapen.

Den levande varelsen handlar i en grovfysisk kropp i detta liv. Denna kropp tvingas till handlingar av den finfysiska kroppen, som består av inre sinne, intelligens och ego. När den grovfysiska kroppen gått förlorad, finns den finfysiska kroppen fortfarande kvar för att njuta eller lida. Därför har ingenting förändrats.
.
Den levande varelsen har två sorters kroppar - den grovfysiska kroppen och den finfysiska kroppen. I själva verket njuter han genom den finfysiska kroppen, vilken består av inre sinne, intelligens och ego. Den grovfysiska kroppen är ett yttre hölje som fungerar som ett instrument. När den grovfysiska kroppen gått förlorad, dvs när den dör, kommer dess upphov - det inre sinnet, intelligense och egot - att leva vidare och medför en ny grovfysisk kropp. Den finfysiska kroppens aktiviteter - antingen de är rättfärdiga eller orättfärdiga - skapar en ny situation där den levande varelsen kan njuta eller lida i nästa grovfysiska kropp.

När den levande varelsen drömmer, överger han den verkliga, levande kroppen. Genom aktiviteterna hos sitt inre sinne och sin intelligens, handlar han i en annan kropp, antingen som en gud eller en hund. Efter att ha övergett denna grovfysiska kropp, inträder den levande varelsen antingen i en djurkropp eller i en halvguds kropp på denna eller någon annan planet. Därmed åtnjuter han återverkningarna av sina handlingar i sitt förra liv.
.
Trots att upphovet till lidande och lycka är det inre sinnet, intelligensen och egot, krävs det fortfarande en grovfysisk kropp som ett instrument för njutning. Den grovfysiska kroppen kan förändras, men den finfysiska kroppen fortsätter att handla. I själva verket befinner sig den levande varelsen i den finfysiska kroppen, även om den grovfysiska till synes byts ut och han bebor grovfysiska kroppar på olika planeter. Alla de aktiviteter som utförs av den levande varelsen i den finfysiska kroppen kallas illusoriska eftersom de inte är varaktiga. Befrielse innebär att frigöra sig från den subtila kroppens bojor.

Den levande varelsen arbetar under den kroppsliga föreställningen "Jag är det här, jag är det där. Min plikt är sådan, och därför skall jag göra detta." Allt detta är olika mentala intryck, och dessa aktiviteter är temporära, men ändå ges den levande varelsen genom Herrens nåd en möjlighet att få förverkliga alla sina mentala påhitt. Därför erhåller han en ny kropp.
.
Så länge man är försjunken i den kroppsliga livsuppfattnignen, kommer ens aktiviteter att äga rum på detta plan. Detta är inte särskilt svårt att förstå. Det är inte ett faktum att den levande varelsen upphör att existera efter den grovfysiska kroppens undergång. När den grovfysiska kroppen upphör att fungera, finns den levande varelsens planer kvar i sinnet, och genom Herrens barmhärtighet ges den levande varelsen en möjlighet att låta dessa planer ta form i nästa liv. Detta är känt som karma-lagen.

Man kan förstå den levande varelsens mentala eller medvetna tillstånd genom att iaktta aktiviteterna hos två slags sinnen - kunskapsinhämtande sinnen och handlingssinnena. Likaledes kan man genom att iaktta det mentala tillståndet eller medvetendet hos en person bilda sig en uppfattning om hans ställning i sitt tidigare liv.
.
Det finns ett ordspråk som lyder, "Ansiktet är själens spegel". När man är arg, kommer ens vrede omedelbart att visa sig i ansiktet. Likaledes återspeglas andra mentala tillstånd i den grovfysiska kroppens handlingar. Med andra ord är den grovfysiska kroppens aktiviteter följdverkningar av det mentala tillståndet. Det inre sinnets aktiviteter utgörs av tankar, upplevelser och vilja. Sinnets vilja manifesteras i kroppens aktiviteter. Slutsatsen är att vi genom att studera kroppens och sinnenas aktiviteter kan bilda oss en uppfatttning om det inre sinnets tillstånd.

Ibland upplever vi plötsligt något som vi aldrig tidigare har erfarit genom vår syn eller hörsel i den nuvarande kroppen. Ibland uppträder sådana saker plötsligt i drömmar.
.
Sinnesintrycket finns bevarat i det inre sinnet och kommer ibland till uttryck antingen i drömmen eller i tanken Slutsatsen är att det inre sinnet är ett lager av olika tankar och erfarenheter som vi upplevt under våra tidigare liv. Därför finns det en kontinuerlig kedja från ett liv till ett annat, från vårt förra liv till detta liv, och från detta liv till ett framtida liv.
.
Den levande varelsen som har ett finfysiskt, mentalt täckelse, utvecklar allehanda tankar och föreställningar på grund av sin tidigare kropp. Det är omöjligt att inbilla sig något på det mentala planet utan att ha sett det i en tidigare kropp.
.
I själva verket är Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, den högste njutaren. När en levande varelse önskar imitera Honom, ges han en möjlighet att tillfredsställa sin felaktiga önskan att härska över den materiella naturen. Detta är början till hans fall. Så länge han befinner sig i denna materiella atmosfär har han ett finfysiskt fordon i form av det inre sinnet, vilket är ett lager av allehanda materiella önskningar.

Det inre sinnet är orsaken till att den levande varelsen antar en viss slags kropp enligt sitt umgänge med den materiella naturen. Man kan genom att iaktta den levande varelsens sinnesbeskaffenhet sluta sig till hur han levde sitt tidigare liv, såväl som vilken slags kropp han kommer att anta i framtiden. Därmed utvisar det inre sinnet den tidigare kroppen och den kommande kroppen.
.
Det inre sinnet är som ett register med information om ens tidigare och framtida liv. Om en person är en gudshängiven, har han utvecklat gudshängiven tjänst i sitt tidigare liv. Om man har en kriminell läggning, var man på samma sätt kriminell i sitt föregående liv. På samma sätt kan vi av det inre sinnet sluta oss till vad som kommer att hända i ett framtida liv.

Ibland ser vi i drömmen något som vi aldrig har upplevt eller hört talas om i detta liv, men alla dessa händelser har erfarits vid andra tillfällen, på olika platser och under olika förhållanden.

Den levande varelsens inre sinne fortsätter att existera i olika grovfysiska kroppar, och det lagrar olika tankar beroende på ens önskan om sinnesnjutning. I det inre sinnet uppträder dessa tillsammans i olika kombinationer, och därför framträder ibland dessa bilder såsom saker vilka aldrig tidigare setts eller hörts.
.
Det inre sinnets fortsätter att existera trots att kroppen byts ut. Även i detta liv upplever vi ibland drömmar om vår barndom. Fastän sådan händelser nu förefaller främmande för oss, bör man förstå att de har lagrats i sinnet och attt de därför blir synliga i drömmen. Själens vandring orsakas av den subtila kroppen, vilken är ett lager av allehanda materiella önskningar. Såvida man inte är helt försjunken i Krishnamedvetande fortsätter de materiella önskningarna att komma och gå. Sådan är det inre sinnets natur - att tänka, känna och vilja. Det inre sinnet anstiftar planer för materiell njutning, och den grovfysiska kroppen agerar som ett instrument för att förverkliga sådana önskningar och planer. Det inre sinnet är det plan där alla önskningar ständigt kommer och går.

Krishnamedvetande innebär ständigt umgänge med Gudomens Högsta Personlighet i ett mentalt tillstånd där den hängivne kan iaktta den kosmiska manifestationen precis på samma sätt som Gudomens Högsta Personlighet Själv gör.
.
Ingen levande varelse kan vara fri från födelsens och dödens kretslopp utan att uppta Krishnamedvetande, och därför sägs det tydligt i denna vers att den som är helt försjunken i Krishnamedvetande med ens befrias från tidigare och framtida mentala önskningar.
.



Den finfysiska materiella kroppen består av intelligens, inre sinne, sinnen, sinnesförmeål och de materiella kvaliteternas återverkningar, och så länge den existerar kommer den falska identitetens medvetande och dess relativa objekt, den grovfysiska kroppen, också att existera.

På grund av skeendena i den finfysiska kroppen utvecklar den levande varelsen grovfysiska kroppar och överger dem i sinom tid. Detta förlopp kallas själavandring. På så sätt blir själen utsatt för olika sorters så kallad njutning, sorg, fruktan, lycka och olycka.

Larven förflyttar sig själv från ett blad till ett annat genom att först ta fäste på det nya bladet och därefter överge det gamla. Likaledes måste den levande varelsen i enlighet med sitt tidigare arbete få fäste i en ny kropp innan han överger den nuvarande. Detta på grund av att det inre sinnet är ett förråd av allehanda önskningar.

En levande varelse som är alltför absorberad i materiella aktiviteter blir mycket attraherad av den materiella kroppen. Ända in i dödsögonblicket tänker han på sin nuvarande kropp och den anhöriga som har ett förhållande till den. Därmed förblir han helt försjunken i den kroppsliga livsuppfattningen, till den grad att han inte ens i dödsögonblicet vill överge sin nuvarande kropp.

Så länge vi önskar ägna oss åt sinnesnjutning orsakar vi materiella handlingar. När den levande varelsen agerar på det materiella planet njuter han av sinnena, och medan han njuter av sinnena skapar han en följd av materiella handlingar. På så sätt blir den levande varelsen fångad som en betingad själ.

När vi befinner oss i den finfysiska kroppen skapar vi många planer för att uppleva sinnesnjutning. Dessa planer lagras i sinnet som bija, roten till fruktbärande handlingar. I stället för att kasta sig själv i havet av materiella handlingar bör man endast godta materiella handlingar i den mån detta är nödvändigt för att hålla kropp coh själ samman. Återstoden av sin tid bör man ägna åt att utöva transcendental, kärleksfull tjänst till Herren. På så sätt kan man befrias från de materiella aktiviteternas återverkningar.

Du bör alltid vara medveten om att denna kosmiska manifestation skapas, upprätthålls och förintas genom den Högsta Personliga Gudens vilja. Följaktligen står allting i denna kosmiska manifestation under Herrens herravälde. För att bli upplyst i denna fulländade kunskap bör man ständigt engagera sig själv i gudshängiven tjänst.

Självförverkligande, dvs insikten om sig själv som Brahman, andesjäl, är mycket svårt att uppnå i den materiella betingelsen. Men om vi upptar gudshängiven tjänst kommer emellertid Herren gradvis att uppenbara Sig själv. På så sätt kan den framåtskridande gudshängivne gradvis förverkliga sin andliga ställning.

En önskan att uppehålla kroppen, hustrun och barnen kan också iakttas i djursamhället. Djuren äger full intelligens för att sköta sådana angelägenheter. Vad är då skillnaden mellan en människa och ett djur, om människan endast är framstående i detta avseende? Man bör noggrant försöka förstå att denna mänskliga livsform uppnå efter en mångfald födslar i evolutionsförloppet. En lärd man som överger den kroppsliga livsuppfattningen, såväl grovt som subtilt sett, kommer genom sin upplysning i andlig kunskap att bli en betydande andesjäl, liksom den Högste Herren Själv.

Hur skulle ett djur kunna arbeta så hårt för att uppehålla sin kropp om det inte ägde ett visst förnuft? Det är inte sant att djuren saknar förnuft, men deras förnuft är emellertid inte särskilt utvecklat.

Om en levande varelse har utvecklat Krishnamedvetande och är barmhärtig mot andra, och om hans andliga kunskap om självförverkligande är fullständig, kommer han omedelbart att nå befrielse från den materiella tillvarons fångenskap.

En levande varelse måste vara barmhärtig gentemot andra levande varelser om han önskar framskrida i självförverkligande. Detta innebär att han måste förkunna denna kunskap efter att själv ha nått fulländning och insikt om sin egen ställning som en evig tjänare till Krishna. Attt förkunna detta innebär att visa sann barmhärtighet mot andra levande varelser. Andra sorters humanitärt arbete må gynna kroppen temporärt, men eftersom en levande varelse är en andesjäl kan man i det långa loppet endast visa honom sann barmhärtighet genom att skänka kunskap om hans andliga tillvaro.

Allt som äger rum i tiden, vilken utgörs av det förflutna, nuet och framtiden, är endast en dröm. Detta är den hemliga insikten som ges i alla de vediska skrifterna.

Faktum är att hela den materiella tillvaron bara är en dröm. Därför är det egentligen inte frågan om vare sig det förflutna, nuet eller framtiden. Personer som är begivna på karma-kanda-vicara, vilket betyder "arbete för framtida lycka genom fruktbärande handlingar", drömmer även de. Likaså är tidigare och nuvarande lycka också bara drömmar. Den egentliga verkligheten är Krishna och tjänst till Krishna, vilket kan rädda oss från mayas bojor, ty Herren säger i Bhagavad-gita: "de som överlämnar sig till Mig kan lätt tränga bortom Min illusoriska energi."

Ur Srimad-bhagavatam, Canto 4, Kapitel 29

-------------------------




"

lördag 6 oktober 2007

Människan


Veda-skrifterna innehåller vetenskap inom de mest varierande ämnen, exempelvis så har det medicinska systemet Ayurveda blivit ganska så känt i västvärlden på senare år. Andra ämnen som behandlas i Veda är krigsföring, konst, politik, astrologi och matematik, m m.

Enligt Veda så finns det 8 400 000 olika livsformer i universum. Människan är en av dessa arter. Men även den mänskliga livsformen kan delas upp i olika underarter, beroende på hur pass avancerad nivå inom kultur och civilisation hon har uppnått.
Det kan vara värt att notera att det moderna samhällets måttstock, dvs ju mer avancerad teknologi och komplex ekonomi desto högre civilisationsnivå, inte nödvändigtvis gäller här. I Veda bedöms människan efter sin filosofiska och andliga utveckling.

I Veda talas det faktiskt också om evolution, men det är en evolutionslära som skiljer sig från Darwins så omhuldade teori. Enligt Veda så innebär evolutionsprocessen andesjälens förflyttning från lägre till högre livsarter. Andesjälen börjar alltså sin materiella existens i lägre livsformer inom växt och djurriket, vandrar såsmåningom från lägre till högre utvecklade djurkroppar, för att slutligen födas som människa. Andesjälen förblir densamma, men kropparna hon tillfälligt bebor varierar. Människolivet kan sägas utgöra en skiljeväg. Lagen om karma, dvs handling och återverkan, gäller inte bland de lägre livsarterna, såsom djuren.

Djuren har inget högre förnuft, utan är tvungna att handla efter kroppens instinkter. Människan har däremot begåvats med en högre tankeförmåga, och hon förmodas använda den på ett förnuftigt sätt.
I Veda förklaras att den som handlar enligt religiösa och moraliska principer kan efter den nuvarande kroppens död fortsätta att avancera inom universum, till en födsel på de himmelska planeterna, vars innevånare står mycket högre än människan. Slösar man däremot bort den möjlighet som människolivet ger, så faller man åter ned till de lägre livsarterna. Det är detta vandrande upp och ner bland olika livsarter som på sanskrit kallas samsara-dharma.

Humans in general can be roughly categorized into six general types according to their social, cultural and spiritual advancement (Bhaktivinoda Thakura: Vaishnava-siddhanta-mala, ch.7):



1) Uncivilized tribes like the Pulindas (aborigines) and the Sabaras (mountain people), etc.
"Kirata, Huna, Andhra, Pulinda, Pulkasa, Abhira, Sumbha, Yavana, members of the Khasa races and even others addicted to sinful acts can be purified by taking shelter of the devotees of the Lord, due to His being the supreme power. I beg to offer my respectful obeisances unto Him." (SB 2.4.18)




2) Civilized races with developed materialistic knowledge and science, as well as an emphasis on industrialized production; they do not know what is proper moral conduct, nor do they have actual faith in God; these are the characteristics of the mlecchas (meat-eating races), etc.
"My dear Thakura Haridasa, in this age of Kali most people are bereft of Vedic culture, and therefore they are called yavanas. They are concerned only with killing cows and brahminical culture. In this way they all engage in sinful acts. (Caitanya-caritamrta, Antya 3.50)




3) Those who have no personal God but are very fond of the natural beauty of the material world, like the Buddhists, etc.
"Then, in the beginning of Kali-yuga, the Lord will appear as Lord Buddha, the son of Anjana, in the province of Gaya, just for the purpose of deluding those who are envious of the faithful theist." (SB 1.3.24)
"The scriptures of the Buddhist cult are chiefly based on argument and logic, and they contain nine chief principles. Because Sri Caitanya Mahaprabhu defeated them in their argument, they could not establish their cult."(Caitanya-caritamrta, Madhya-lila 9.49)




4) Those whose ethics are endowed with a philosophy and faith of an imaginary God, like the karma-vadis (worshipers of various demigods, etc., who do good with the hope of being elevated to higher planets. This is called imaginary because they believe various demigods to be the Supreme Personality of Godhead.).
"Those whose intelligence has been stolen by material desires surrender unto demigods and follow the particular rules and regulations of worship according to their own natures." (BG 7.20)
"Men of small intelligence worship the demigods, and their fruits are limited and temporary. Those who worship the demigods go to the planets of the demigods, but My devotees ultimately reach My supreme planet." (BG 7.23)




5) Those worshipers who accept the true Lord of Creation, but do not perform devotional service unto Him.
"Persons who want to advance in superior religion are advised to give up all envy of other living entities, whether in relationship to the body, words or mind. There is no religion superior to this." (SB 7.15.8)




6) Those who are fond of the nirvisesa-vada (doctrine of ultimate impersonal oneness), like the jnana-vadis (those who practice the path of intellectually-wrangled spiritual knowledge).
"Mayavada philosophy is disguised buddhism. My dear Devi, I [Shiva], in the form of brahmana, will teach it in Kali-yuga." (Padma Purana, Uttara khanda, 25.7)"O lotus-eyed Lord, although nondevotees who accept severe austerities and penances to achieve the highest position may think themselves liberated, their intelligence is impure. They fall down from this position of imagined superiority because they have no regard for Your lotus feet." (SB 10.2.32)

torsdag 7 juni 2007

Den materiella naturens tre kvaliteter Del 4



I överensstämmelse med den materiella naturens tre kvaliteter finns det tre slags kunskap, gärningar och gärningsmän. Lyssna nu när Jag beskriver dem.
.
Godhetens kvalitet beskrivs som upplysande, lidelsens som materialisitisk och okunnighetens som ledande till lättja och håglöshet. Alla de materiella kvaliteterna är bindande; de leder inte till befrielse. Även i godhetens kvalitet är man betingad.
Bg 18.19
.
Den kunskap genom vilken man kan se en odelad andllig natur i allt som existerar, det odelade i det delade, är kunskap i godhetens kvalitet.
.
Den människa som ser en andesjäl i alla levande varesler, vare sig det gäller halvgudar, människor, fyrfotadjur, fåglar, fiskar eller växter, äger kunskap i godhetens kvalitet. Det finns en själ i alla levande varelser trots att de har olika kroppar, beroende på tidigare handlignar. Denna själ, dvs livskraft, i alla kroppar tillhör den Högste Herrens högre natur. När man ser denna högre natur i alla kroppar är man i godhetens kvalitet. Denna livskraft är oförgänglig fastän kropparna är förgängliga. Olikheterna mellan de levande varelserna existerar bara på det materiella planet, ty i det betingade livet finns det många olika existensformer. Därför tycks de vara delade trots att de tillhör en och samma oförgängliga natur. Denna kunskap om Guds opersonliga aspekt leder slutligen till självförverkligande.
Bg 18.20
.
Den kunskap, genom vilken man ser olika slags levande varerlser dväljas i olika kroppar, är kunskap i lidelsens kvalitet.
.
Föreställningen om att den levande varelsen är identisk med kroppen och att medvetandet också förintas då kroppen förgås betraktas som kunskap i lidelsens kvalitet. Enligt denna kunskap beror skillnaden mellan kropparna på att de utvecklat olika slags medvetande, med den förnekar att det finns en själ som manifesterar medvetande. Kroppen är identisk med själen, och därför är också medvetandet temporärt. En annan åsikt är att det inte finns några indivduella själar men att det finns en alltgenomträngande själ som är fylld av kunskap och att de olika kropparna är manifestationer av temporär okunnighet. Dessa föreställningar anses vara produkter av lidelsens kvalitet.
Bg 18.21
.
Och den kunskap, genom vilken man fäster sig vid ett slags handlande som om det vore det enda, som är mycket torftig och saknar insikt i sanningen, är kunskap i mörkrets kvalitet.
.
En vanlig människans kunskap är alltid i mörkrets kvalitet ty varje betingad varelse föds i denna kvalitet. Man måste därför odla kunskap genom att vända sig till de rätta auktoriteterna, dvs den andliga mästaren och uppenbarelseskrifterna. Kunskapen hos dem som undlåter att göra detta förblir begränsad till kroppen, och dess syfte blir enbart att tillfredsställa kroppens behov. Därför betraktar sådana männsikor pengar som Gud, och deras kunskap har inget att göra med den Absoluta Sanningen, utan befinner sig mer eller mindre på djurens nivå, dvs kunskap om hur man äter, sover, försvarar sig och förökar sig. Detta är alltså kunskap i mörkrets kvalitet.
.
Sammmanfattnigns kan man säga att kunskap om själen bortom kroppen är av godhetens kvalitet, medan kunskap, som ger upphov till många teorier och läror, grundade på vanlig logik och intelllektuellt tänkande, är av lidelsens kvalitet, och att kunskap, som enbart har med kroppens välbefinnande att göra, är av okunnighetens kvalitet.
Bg 18.22
.
De handlingar, som utan åtrå, kärlek och hat, av plikt utförs av personer som försakat alla frukter, tillhör godhetens kvalitet.
.
De plikter, som utförs enligt varnasrama-systemet, utan band och ägandebegär och därför också utan kärlek och hat, och som fullgörs i Krishna-medvetande, för att tillfredsställa den Högte Herren, och som saknar varje själviskt motiv, är gärningar i godhetens kvalitet.
Bg 18.23
.
Men handlingar, som stammar från det falska egot, och med stor möda utförs av den, som strävar efter att tillfredsställa sina begär, sägs vara handlingar i lidelsens kvalitet.
Bg 18.24
.
Och de handlingar, som utförs av okunnighet och villfarelse, utan hänsyn till följderna, som är opraktiska och skadar andra, sägs vara handlingar i okunnighetens kvalitet.
.

Man är ansvarig för sina handlingar inför staten och även den Högste Herrens ombud. Oansvarigt handlande är mycket störande ty det omintetgör skrifternas reglerande principer. Det tar sig ofta uttyck i våld och orsakar lidande för andra levande varelser. Impulsen till ett sådant oansvarigt handlande är ens egen erfarehet, och sålunda är det illusion. Allt sådant illusoriskt handlande är en produkt av okunnighetens kvalitet.
Bg 18.25
.
Den gärningsman, som är fri från falskt ego och alla materiella band, som är entusiastisk och resolut och som inte berörs av varken framgång eller misslyckande, sägs vara i godhetens kvalitet.
.
En Krishna-medveten person är alltid transcendental till de materiella naturens kvaliteter. Han utför de plikter som anförtrotts honom men väntar sig inga frukter från sådana handlingar, ty han står över falskt ego och högmod. Ändå är han alltid entusiastisk ända tills han avslutat sitt verk, och han bryr sig inte om det lidande han måste genomgå. Han berörs inte heller av varken framgång eller misslyckande och möter både lycka och olycka med jämnmod. En sådan gärningsman befinner sig i den rena godhetens kvalitet.
Bg 18.26
.
Men den gärningsman, som är fäst vid frukterna av sitt handlande och som lidelsefullt vill avnjuta dem, som är girig, avundsjuk och oren samt berörd av lycka och olycka, är en gärningsman i lidelsens kvalitet.
.
Om man är mycket materialistisk och starkt bunden till hemmets härd, fru och barn, etc, blir man också mycket fäst vid ett visst slags arbete eller rättare sagt frukterna därav. En sådan materialistisk person hyser ingen önskan att ge lyftning åt sitt liv, utan det enda han bryr sig om är materiell bekvämlighet. Vanligtvis är han mycket girig och tror att allt han har uppnått är förblivande och att han aldrig kan förlora det. En sådan person är avundsjuk på andra och för sinnesnjutnings skull beredd attt utföra oriktiga handlingar. Han är därför oren och bryr sig inte om ifall han tjänar sina pengar på ett ohederligt sätt. Han blir upprymd när han är framgångsrik och olycklig när han misslyckas i sitt arbete. En sådan människa befinner sig i lidelsens kvalitet.
Bg 18.27
.
Och den gärningsman, som alltid handlar mot skrifternas bud, som är materialistisk, styvsint, svekfull och skicklig att förolämpa andra, som är lat, vresig och senfärdig, sägs vara i okunnighetens kvalitet.
.
I skrifterna finner vi anvisningar om vilka slags handlingar som bör utföras och vilka som inte bör utföras. De som inte bryr sig om dessa anvisningar enbart engagerar sig i sådana handlingar som inte bör utföras, och sådana personer är vanligtvis materialistiskt sinnade. De handlar enligt den materiella naturens kvaliteter, och inte efter skrifterna. Sådana gärningsmän är aldrig ödmjuka. I stället är de vanligtvis mycket sluga och skickliga attt förolämpa andra. De är mycket lata och fullgör aldrig sin plikt ordentligt, utan skjuter upp den till ett senare tillfälle. Därför verkar de alltid vresiga. De sölar alltid - vad som skulle kunna göras på en timme håller de på med i åratal. Sådana gärningsmän är i okunnighetens kvalitet.
Bg 18.28
.
Lyssna nu, o vinnare av rikedomar, när Jag i detalj beskriver de tre slagen av förstånd och beslutsamhet, som överensstämmer med den materiella naturens tre kvaliteter.
Bg 18.29
.
O Prthas son, det förstånd genom vilket man vet, vad som bör göras och vad som inte bör göras, vad man skall frukta och inte frukta, vad som binder och vad som befriar, det förståndet följer med godhetens kvalitet.
.
Handlingar som utförs enligt skrifternas anvisningar kallas pravritti, vilket innebär handlingar som förtjänar att utföras. Motsatsen kallas nivritti, dvs de handlingar som inte förtjänar att utföras eftersom de inte anvisats i skrifterna. Den som inte känner till skrifternas anvisningar blir insnärjd i handlingarnas återverkningar. Det förstånd som använder intelligensens urskillningsförmåga är i godhetens kvalitet.
Bg 18.30
.
Men det förstånd, som inte kan skilja mellan fromt och ogudaktigt liv eller mellan handlingar som bör göras och handlingar som inte bör göras; ett sådant bristfälligt förstånd, o Prthas son, tillhör lidelsens kvalitet.
.
Förståndet i lidelsens kvalitet är förvrängt förstånd. Det förkastar verklig religion och godtar istället religioner som egentligen inte är religioner. I lidelsens kvalitet är alla åsikter och handlingar missriktade. Människor med lidelsefullt förstånd betraktar högt utvecklade själar som vanliga människor och tvärtom. De ser sanning som osanning och osanning som sanning, och de väljer fel väg på alla områden.
Bg 18.31
.
Och det förstånd, o Partha, som under illusionens och mörkrets grepp betraktar irreligiositet som religion och religion som irreligiositet och som alltid strävar åt fel håll, tillhör okunnighetens kvalitet.
Bg 18.32
.
O Prthas son, den beslutsamhet, som inte går att bryta , som stadigt understöds av yoga-utövande, och som således behärskar det inre sinnet, livet, och sinnenas aktiviteter, tillhör godhetens kvalitet.
.
Yoga är en metod att förstå den Högsta Själen. Den, som med stadig beslutsamhet är försjunken i den Högsta Själen, som koncentrerar sitt inre sinne, sitt liv och sina sinnliga handlingar på den Högste, han är engagerad i Krishna-medvetande. Detta slag av beslutamhet tillhör godhetens kvalitet.
Bg 18.33
.
Men den beslutsamhet., o Arjuna, genom vilken man håller fast vid religionens, de ekonomiska framstegens och sinnesnjutningens frukter, tillhör lidelsens kvalitet.
.
Den människa som alltid önskar sig frukter från ekonomiska och religiösa aktiviteter, vars enda önskan är sinnesnjutning och vars tankar, liv och sinne är upptagna på detta plan; en sådan människa befinner sig i lidelsens kvalitet.
Bg 18.34
.
Och den beslutsamhet, som inte går bortom drömmande, fruktan, klagan, vresighet, och illusion; en sådan ointelligent beslutsamhet, o Prthas son, är i okunnighetens kvalitet.
.
Man bör inte dra den slutsatsen att en person i godhetens kvalitet inte drömmer. Drömmen är en naturlig företeelse, vare sig man befinner sig i godhetens, lidelsens eller okunnighetens kvalitet. I den här versen är det dock fråga om att drömma om att härska över den materiella världen. Att drömma betyder här också att sova för mycket. Den, som inte kan undvika dessa ting och som inte kan avstå sin materiella stolthet och sinnesnjutning, utan engagerar hela sitt liv, sina tankar och sinnen, på detta plan, anses befinna sig i okunnighetens kvalitet.
Bg 18.35
.
O du främste bland Bharatas, lyssna nu när Jag beskriver de tre slagen av glädje, som den betingade själen erfar och som ibland gör slut på lidandet. Det, som i början tycks vara likt gift men som till slut blir likt nektar och som väcker till självförverkligande, sägs vara glädje i godhetens kvalitet.
.
En betingad själv försöker njuta materiell lycka om och om igen. Således tuggar han det redan tuggade, men genom samvaro med en högt utvecklad själ kan han befrias från materiens bojor. En betingad själ är alltid engagerad i någon slags sinnesnjutning, men genom gott umgänge kan han förstå att sinnesnjutning endast är ett ständigt upprepande av samma sak, och därmed kan han återuppväcka sitt verkliga Krishna-medvetande och befrias från den materiella världen, där glädjen bara är temporär.
När man strävar efter självförverkligande måste man följa många regler och reglerande principer för att kunna behärska det inre sinnet och fästa det vid Självet, samtidigt som man behärskar det yttre sinnena. Detta är mycket svårt, bittert som gift, men om man lyckas följa dessa regler och uppnår det transcendentala planet börjar man smaka verklig nektar och njuta av livets verkliga glädje.
Bg 18.36-37
.
Den lycka man erfar då sinnena förenas med dess föremål, som först är likt nektar men till slut blir till gift, sägs tillhöra lidelsens kvalitet.
.
När en ung man träffar en ung kvinna driver sinnena den unga mannen att betrakta kvinnan, vidröra henne och ha samlag med henne. Till en början är det mycket tillfredsställande för sinnena, men så småningom blir det som gift. Kanske de skiljer sig, lyckan blir till jämmer och sorg. Sådan lycka tillhör alltid lidelsens kvalitet. Glädje som uppkommer genom att sinnena förenas med sinnesföremålen orsakar alltid lidande och måste undvikas på alla sätt.
Bg 18.38
.
Och den lycka, som är blind för självförverkligande, som är villfarelse från början till slut och som orsakas av sömn, lättja och illusion, sägs tillhöra okunnighetens kvalitet.
.
Den som njuter av lättja och sömn befinner sig förvisso i mörkrets kvalitet, och den som inte har en aning om hur man skall bete sig och hur man inte skall bete sig, befinner sig likaledes i okunnighetens kvalitet. Allt är illusion för den som befinner sig i denna kvalitet, och där finns ingen glädje, varken i början eller slutet. En människa i lidelsens kvalitet kanske upplever någon slags flyktig lycka i början innan denna till slut förvandlas till lidande, men en männniska i okunnighetens kvalitet upplever bara lidande, i början såväl som i slutet.
Bg 18.39
.
Det finns ingen varelse, varken här eller bland halvgudarna i de högre planetsystemen, som är fri från den materiella naturens tre kvaliteter.
.
Herren sammamfattar här genom att nämna att de tre kvaliteternas inflytande är totalt - överallt i universum.
Bg 18.40
.
Från Bhagavad-gita som den är, översättning och innebördskommentarer av A C Bhaktivedanta Swami.

torsdag 31 maj 2007

Den materiella naturens tre kvaliteter Del 3

Arjuna sade: O Krishna, hur förhåller det sig med dem, som inte följer skrifternas principer utan dyrkar efter sin egen fantasi? Är de i godhetens, lidelsens eller okunnighetens kvalitet?
Bg 17.1
.
Den Högste Herren sade: Tron kan vara av tre slag - godhet, lidelse eller okunnighet - beroende på vilken av naturens kvaliteter som den förkroppsligade själen befinner sig i. Lyssna nu när Jag redogör för dessa.
.
De som känner till skrifternas regler och bestämmelser men som på grund av lathet eller håglöshet slutar att följa dem, styrs av den materiella naturens kvaliteter. Enligt sina tidigare handlingar i godhetens, lidelsens och okunnighetens kvaliteter, får de en läggning som är av en viss typ. Sedan den levande varelsen först kom i kontakt med den materiella naturen har han också varit i kontakt med dess kvaliteter. Han förvärvar olika slags mentaliteter allt efter sitt umgänge med de olika materiella kvaliteterna. Detta kan dock förändras om man umgås med en bona fide andlig mästare och följer hans regler samt skrifternas bestämmelser. Stegvis kan man höja sig från okunnighet till lidelse och från lidelse till godhet. Slutsatsen är att blind tro i någon av naturens kvaliteter inte kan hjälpa en att nå fullkomligheten. Man måste noggrant beakta tingen med hjälp av ens intelligens och detta i en bona fide andlig mästares sällskap. På så sätt kan man höja sig till en högre kvalitet.
Bg 17.2
.
Man utvecklar en viss slags tro i enlighet med de materiella kvaliteter man lever under, och den levande varelsen sägs tillhöra den tro som bestäms av de kvaliteter han har förvärvat.
.
Oavsett vem man är, har man en tro. Men tron anses vara i godhetens, lidelsens eller okunnighetens kvalitet, alltefter den natur man har förvärvat. Man umgås också med vissa människor alltefter den tro man har. I verkligheten är varje varelse en fragmentarisk del av den Högste Herren. Därför är man ursprungligen transcendental till den materiella naturens kvaliteter. När man emellertid glömmer sitt förhållande till Gudomens Högsta Personlighet och kommer i kontakt med den materiella naturens i betingade liv, skapar man sin egen tillvaro i samröre med naturens mångfald. Den falska tro och existens som då uppkommer är helt materiell. Fastän man kanske leds av vissa intryck och livsföreställningar är man likväl ursprunligen nirguna, transcendental. Man måste därför först renas från den materiella besmittelse man har dragit på sig, innan man kan återfå sitt förhållande till den Högste Herren. Krishna-medvetande är den enda vägen tillbaka som är fri från fruktan. Om man inte anammar denna väg till självförverkligande, måste man utan tvivel styras av den materiella naturens kvaliteter.
I det av materia betingade livet är inga handlingar helt rena. De är blandade, och aldrig oblandat goda. Ren godhet är transcendental: när man är i ren godhet kan man förstå den Högste Personlige Gudens verkliga väsen. Så länge tron inte är i oblandad godhet, är den utsatt för besmittelse från någon av de materiella kvaliteterna. Den tro man omfattar beror alltså på graden av kontakt som hjärtat har med någon av den materiella naturens kvaliteter. Den religiösa trons egentliga princip är i ren godhet, men efterson hjärtat är befläckat finner vi olika slags religiösa principer. Emedan det finns olika slag av tro, finns det också olika sätt att dyrka.
Bg 17.3
.
Människor i godhetens kvalitet dyrkar halvgudar; de i lidelsens kvalitet dyrkar demoner, och de i okunnighetens kvalitet dyrkar spöken och andar.
.
Enligt skrifternas bestämmelser är det enbart Gudomens Högsta Personlighet som är dyrkansvärd, men de, som inte är så bevandrade i, eller trogna mot, skrifternas bestämmelser, dykar olika objekt i enlighet med sin position i den materiella naturens kvaliteter. De som befinner sig i godhetens kvalitet dyrkar vanligtvis halvgudar. Till halvgudarna räknas Brahma och Siva samt andra som Indra, Candra och Vivasvan, solguden. Det finns många halvgudar De som är i godhetens kvalitet dyrkar en halvgud i ett visst syfte.
De som befinner sig i lidelsens kvalitet dyrkar demoner. De som är under lidelsens och okunnighetens kvaliteter utser vanligtvis en mäktig man till Gud. De tror att man kan dyrka vem som helst som Gud och ändå erhålla samma resultat. Nu står det klart beskrivet här att de i lidelsens kvalitet skapar och dyrkar sådana "gudar".
De som befinner sig i okunnighetens kvalitet, i mörkrets kvalitet, dyrkar de dödas andar. Gudstjänster med sexuella kulthandlingar anses också vara i okunnighetens kvalitet. I avsides belägna byar i Indien finns folk som dyrkar spöken. I Indien har vi också sett hur människor av lägre klass ibland går ut i skogen för att dyrka ett träd och framlägga offer. Anledningen är, att de har fått reda på att ett spöke bebor trädet. Dessa olika slags dykan är egentligen inte gudsdyrkan.
Dyrkan av Gud utförs av personer som är transcendentalt belägna i ren godhet. Innebörden är, att de, som är helt renade från den materiella naturens kvaliteter och befinner sig på en transcendental nivå, kan dyrka Gudomens Högsta Personlighet.
Bg 17.4
.
De, som idkar stäng självtukt och botgöring som inte rekommenderas i skrifterna och utför detta av högmod, egenkärlek, lusta och bundenhet, som drivs av lidelse och som torterar sina kroppsorgan såväl som Översjälen som dväljs i kroppen, bör betraktas som demoner.
.
Det finns människor som hittar på sätt att späka sig och göra bot som inte nämns i skrifterna. Att fasta med fördolda motiv, som tex för att nå ett visst politiskt syfte, står inte omnämnt i skrifterna. Skrifterna rekommenderar fasta för andligt framåtskridande och inte för politiska och sociala syften. Personer som på detta sätt späker sig är enligt Bhagavad-gita förvisso demoner. Deras handlande är emot skrifterna bud och är inte välgörande för folk i allmänhet. Egentligen handlar de av fåfänga och lusta, och pga falskt ego och många begär efter materiell sinnesnjutning. Genom sådant handlande störs inte bara den kombination av materiella ämnen, som utgör kroppen, utan också Gudomens Högsta Personlighet Själv, som dväljs i kroppen. Sådan icke auktoriserad fasta och självtukt i politiska syften är förvisso mycket störande för andra. En demon tror kanske att han med denna metod kan få sin fiende eller andra partier att rätta sig efter hans önskningar, men ibland dör man av sådan fasta. Dessa handlingar har inte den Högsta Personliga Gudens godkännande, och Han kallar dem som sysslar med dessa ting för demoner.
Bg 17.5-6
.
Även föda, som alla förtär är av tre slag, enligt den materiella naturens tre kvaliteter. Det samma gäller offer, självtukt och välgörenhet. Lyssna, så skall Jag förklara skillnaderna mellan dessa.
.
Föda i godhetens kvalitet ökar livslängden, renar ens existens och skänker styrka, hälsa, lycka och tillfredsställelse. Sådan närande föda är söt, saftig, fet och välsmakande. Föda som är bitter, sur, salt, stickande, torr och alltför kryddad, uppskattas av människor i lidelsens kvalitet. Sådan föda orsakar värk, lidande och sjukdom. Föda som tillagats mer än tre timmar före förtärandet, som är smaklös, unken, rutten och oren, uppskattas av människor i okunnighetens kvalitet.
Syftet med mat är att öka livslängden, rena det inre sinnet och ge kroppen styrka. Detta är dess enda syfte. Långt tillbaka i tiden valde stora auktoriteter ut föda som bäst skänker hälsa och ökar livslängden, som t ex mjölkprodukter, socker, ris, vete, frukt och grönsaker. Dessa födoämnen är mycket uppskattade av människor i godhetens kvalitet. Andra födoämnen som torkad majs och melass, som i sig själva inte smakar så gott, kan göras njutbara genom tillsats av mjölk eller annan föda. De räknas då tillhöra föda i godhetens kvalitet. Alla dessa födoämnen är naturligt rena och helt skilda från orena ting som kött och alkohol. Den feta mat som nämns i åttonde versen, har inget att göra med det fett man erhåller från slaktade djur. Djurfett finns att tillfå i mjölk som är den mest underbara av all föda. Mjölk, smör och ost ger djurfett, och man behöver inte döda oskydliga djur för att tillgodogöra sig detta fett. Att detta slaktande pågår beror enbart på människans råa mentalitet. Det civiliserade sättet att tillgodogöra sig det behövliga fettet är genom mjölk. Slaktmetoden används av icke-mänskliga varelser. Från ärtor, dhal (bönor), grahamsmjöl, m m får man protein i överflöd.
Födoämnen i lidelsens kvalitet, vilka är bittra, alltför salta och för mycket kryddade med rödpeppar, orsakar lidande beroende på att magen producerar slem som leder till sjukdomar. Födoämnen i okunnighetens eller mörkrets kvalitet är främst de som inte är färska. All mat som tillagats mer än tre timmar innan de förtärs anses tillhöra okunnighetens kvalitet (utom prasadam som offrats till Herren). Sådan mat luktar illa pga att den börjat ruttna eller jäsa men människor i denna kvalitet tycker om denna lukt, men den är frånstötande för dem som befinner sig i godhetens kvalitet.
Rester kan endast förtäras om maten först offrats till den Högste Herren eller om det är rester efter heliga män, särskilt den andliga mästaren. Annars anses rester tillhöra okunnighetens kvalitet och de ökar risken för infektioner och sjukdomar. Fastän sådan mat tilltalar människor i okunnighetens kvalitet, varken uppskattas eller vidrörs den av människor i godhetens kvalitet. Den bästa maten är resterna av det som offrats till Gudomens Högsta Personlighet. I Bhagavad-gita säger den Högste Herren att Han tar emot rätter lagade på grönsaker, mjöl och mjölk om de offras med kärlek. Gudomens Högsta Personlighet mottar naturligtvis huvudsakligen kärleken och hängivenheten, men det står också att prasadam skall tillagas på ett visst sätt. All mat som lagats efter skrifternas rekommendationer och som offrats till den Högste Herren, kan ätas även om den är mycket gammal, ty sådan mat är transcendental. Vill man därför rena maten och göra den ätbar och välsmakande för alla männsikor, bör man offra den till Gudomens Högsta Personlighet.
Bg 17.8-10

Av offer är det offer, som utförs av plikt, enligt skrifternas regler och utan tanke på belöning, av godhetens kvalitet.
.
Den vanliga tendensen är att utföra offer med någon baktanke, men här står att offer måste utföras utan några förväntningar. Det måste utföras av plikt. Ta tex ritualerna i tempel och kyrkor. Vanligtvis utförs de i hopp om materiell vinning, men detta tillhör inte godhetens kvalitet. Man bör gå till templet eller kyrkan av plikt, buga sig i vördnad inför Gudomens Högsta Personlighet och offra blommor och mat. Men folk i allmänhet kan inte se någon mening i detta: Skrifterna rekommenderar dock inte att man dyrkar Gud av ekonomisk vinningslystnad. Man bör helt enkelt frambära sina vördnadsbetygelser till Gudsgestalten, och då räknas man till dem som tillhör godhetens kvalitet. Det är varje civiliserad människas plikt att följa skrifternas bud och vörda Gudomens Högsta Personlighet.
Bg 17.11

Det offer, som emellertid utförs i materiellt syfte eller med skrytsamt högmod, tillhör lidelsens kvalitet, o du främste bland Bharatas.
.
Ibland utförs offer och ritualer i syfte att nå det himmelska riket eller erhålla materiella fördelar i denna värld. Sådana offer och ritualer anses vara i lidelsens kvalitet.
Bg 17.12

Och det offer vars utförande strider mot skrifternas bud, där ingen andlig mat distribueras och inga hymner sjunges, där prästerna inte belönas och som utförs utan tro - det offret tillhör okunnighetens kvalitet.
.
En tro i mörkrets, dvs okunnighetens kvalitet, är i själva verket ingen tro alls. Ibland dyrkar folk någon halvgud enbart för att få pengar. Sedan spenderar de pengarna på nöjen och ignorerar skrifterna bud. Sådana kvasireligiösa uppvisningar, kan inte godtas som äkta religiositet. De tillhör alla mörkrets kvalitet och skapar en demonisk mentalitet som inte gagnar människosamhället.
Bg 17.13

Att dyrka den Högste Herren, brahmanas, den andliga mästaren och överordnade som fadern och modern, samt renlighet, enkelhet, celibat och icke-våld - dessa principer utgör kroppens självtukt.
.
Den Högsta Gudomen förklarar här de olika slagen av självtukt och botgöring. Först förklarar Han den sjävtukt och bot som utförs av kroppen. Man bör vörda eller lära sig vörda Gud, halvgudar, fullkomliga varelser, kvalificerade brahmanas, den andliga mästaren samt överordnade som föräldrar och andra personer som är insatta i Vedas kunskap. Dessa bör man visa vederbörlig respekt. Man bör öva renlighet, såväl yttre som inre, och man bör lära sig att leva ett enkelt liv. Man bör inte göra någonting som inte sanktioneras av skrifterna. Man bör inte inlåta sig i sexuella förbindelser utanför äktenskapet, ty könsliv är enligt skrifterna tillåtet enbart inom äktenskapet, annars inte. Detta kallas för celibat. Den här nämnda självtukten och botgöringen gäller för kroppen.
bg 17.14
.
Att tala sanningsenligt så att det gagnar och inte sårar andra, samt att regelbundet recitera Veda - dessa principer utgör talets självtukt.
.
Man bör inte tala på ettt sådant sätt att det upprör andra. Naturligtvis kan en lärare säga sanningen i syfte att undervisa sina elever, men han bör inte tala till andra, som inte är hans elever, om det gör dem upprörda. Detta är talets bot. Förutom detta bör man inte prata dumheter. När man talar i andliga kretsar måste ens uttalande stödjas av skrifterna. För att underbygga vad man säger bör man omedelbart citera de auktoritativa skrifterna. Samtidigt bör man tala på ett sätt som gör det behagligt att lyssna till talet. Genom sådana diskussioner kan man utvinna den största nyttan och upphöja människosamhället. Det finns ett outtömligt förråd av vedisk litteratur vilken man bör studera och recitera. Också detta hör till talets självtukt.
Bg 17.15
.
Stillhet, enkelhet, allvarsamhet, självbehärskning, och tankens renhet utgör det inre sinnets självtukt.
.
Vill man kuva det inre sinnet måste man lösgöra det från sinnesnjutning. Det måste tränas till att alltid tänka på hur man kan arbeta för andras väl. Den bästa skolningen för det inre sinnet är tankens allvarsamhet. Man får inte avvika från Krishna-medvetande och måste alltid undvika sinnesnjutning. Att rena sitt väsen är att bli Krishna-medveten. Det inre sinnets tillfredsställelse kan enbart uppnås när man slutar att tänka på sinnesnjutning. Ju mer vi tänker på sinnesnjutning desto mer otillfredsställda blir våra sinnen. Vår strävan efter sinnesnjutning gör att vi engagerar det inre sinnet i en mångfald projekt, vilket för med sig att vi i denna tidsålder saknar möjligheten till ett fridfullt sinne. Den bästa utvägen är att avleda det inre sinnet till Veda-litteraturen som speciellt i Puranas och Mahabharata, är fylld av tillfredsställande berättelser. Man kan dra fördel av denna kunskap och således bli renad. Det inre sinnet bör alltid vara rent från falskhet och man bör alltid tänka på allas välfärd. Tystnad betyder att man alltid tänker på självförverkligande. I denna betydelse kan man säga att en Krishna-medveten person alltid är fullständigt tyst. Att behärska det inre sinnet innebär att man avstår från sinnesnjutning. Man måste vara rättfram i sitt handlande och därigenom rena sin existens. Tillsammans utgör alla dessa kvaliteter det inre sinnets, dvs de mentala gärningarnas, självtukt
B g 17.16
.
Denna trefaldiga självtukt, som utövas av män vars mål inte är materiell vinning utan att tillfredsställa den Högste, sägs vara av godhetens kvalitet.
Bg 17.17
.
Den uppseendeväckande bot och sjlävtukt, som utförs i syfte att vinna respekt, ära och vördnad sägs tillhöra lidelsens kvalitet. Den är varken stabil eller bestående.
.
Ibland utför männsikor bot och självtukt för att locka till sig folk, för att vinna respekt och ära och för att bli dyrkad av andra. Människor i lidelsens kvalitet låter sig dykas av underordnade och låter sina fötter tvättas av dem samt låter sig erbjudas rikedomar. Sådana konstlade tillställningar, som anordnas av den som idkar boten och självtukten, anses tillhöra lidelsens kvalitet. Reslutaten är tillfälliga; de kan fortgå en tid men är aldrig bestående.
Bg 17.18
.
Och den bot och sjävtukt som tar sig uttryck i ett dåraktigt, envist självplågeri, eller som utförs i syfte att förinta eller skada andra, sägs tillhöra okunnighetens kvalitet.
Bg 17.19

Det allmosegivande som sker av plikt, vid rätt tid och plats, till en värdig person, utan förväntan om gengåvor, anses vara välgörenhet i godhetens kvalitet.
.
I Vedalitteraturen rekommenderas att man ger allmosor till en person som är engagerad i andligt liv. Där står inte att man skall ge välgörenhet utan urskillning. Andlig fulländning beaktas alltid. Man rekommenderas ge allmosor vid en vallfärdsort, vid sol eller månförmörkelser, vid månadens slut, till en kvalificerad brahmana, till en vaisnava (gudshängiven) eller till tempel. Sådan välgörenhet måste utföras utan tanke på gengäld, Av medlidande ger man ibland välgörenhet till de fattiga, men om en fattig man inte är värd välgörenhet görs inga andliga framsteg. Välgörenhet utan urskillning rekommenderas med andra ord inte i den vediska litteraturen.
Bg 17.20

Men om någon ger välgörenhet i förhoppning att få något i gengäld, eller med längtan efter materiella frukter, eller om allmosan ges motvilligt, sägs denna välgörenhet vara i lidelsens kvalitet.
.
Ibland sysslar folk med välgörenhet för att höja sig till himmelriket, och ibland lider de svåra kval och ångar sig efteråt. "Varför har jag gett bort så mycket pengar?" Ibland ger man också välgörenhet därför att man känner sig förpliktad, eller på en överordnads begäran. Dessa typer av välgörenhet sägs tillhöra lidelsens kvalitet.
Det finns många välgörenhetsorganisationer som skickar sina gåvor till inrättningar där sinnesnjutning pågår. Sådan välgörenhet rekommenderas inte i den vediska litteraturen; där förordas enbart välgörenhet i godhetens kvalitet.
Bg 17.21

Och välgörenhet, som ges vid en olämplig plats och tidpunkt och som ges, utan respekt och med förakt, till en ovärdig person, är välgörenhet i mörkrets kvalitet.
.
Bidrag som går till införskaffande av rusmedel och till hasardspel uppmuntras inte här. Denna typ av bidrag tillhör okunnighetens kvalitet. Sådan välgörenhet hjälper inte, utan tvärtom uppmuntrar syndfulla personer. Om man ger i välgörenhet till en lämplig person, men gör det utan respekt och utan uppmärksamhet, sägs också detta slag av välgörenhet tillhöra mörkrets kvalitet.
B g 17 22

lördag 26 maj 2007

Den materiella naturens tre kvaliteter Del 2


Ur godhetens kvalitet utvecklas verklig kunskap; ur lidelsens kvalitet utvecklas sorg, och ur okunnightens kvalitet utvecklas dårskap, vanvett och illusion.
.
Eftersom den nuvarande civilisationen inte är speciellt gynnsam för de levande varelserna, rekommenderas Krishna-medvetande. Genom Krishna-medvetande kommer samhället att utveckla godhetens kvalitet. När denna kvalitet har utvecklats, kan folk se saker och ting som de verkligen är. Under inflytandet av okunnghetens kvalitet blir folk som djur och förlorar förmågan att se klart. De kan t ex inte inse, att de i sitt nästa liv riskerar att dödas av samma djur som de nu slaktar. Då folk saknar verklig utbildning och kunskap blir de ansvarslösa. För att stoppa denna ansvarslöshet, måste man tillhandahålla undervisning som leder till att godhetens kvalitet utvecklas. När människorna utbildas i godhetens kvalitet blir de besinningsfulla och kan se tingen som de verkligen är. Då kommer lycka och välstånd automatiskt. Även om majoriteten av mänskligheten är okunnig så finns det möjlighet att sprida lycka över hela världen, under förutsättningen att åtminstone en viss procent av befolkningen utvecklar Krishna-medvetande och höjer sig till godhetens kvalitet. Om, å andra sidan, världen hänger sig helt åt lidelsens och okunnighetens kvaliteter, kan aldrig fred eller välstånd existera. Under påverkan av lidelsens kvalitet blir människor giriga och deras begär efter sinnesnjutning känner ingen gräns. Man kan se, att även om man har tillräckligt med pengar och fullgoda anordningar för sinnesnjutning, så saknas ändå lycka och sinneslugnet. Så länge man är under lidelsens inflytande kommer alltid lycka och sinnelugn att saknas. Om man alls önskar lycka, är pengar ingen hjälp; man måste höja sig till godhetens kvalitet genom att utöva Krishna-medvetande. Den som befinner sig i lidelsens kvalitet är inte bara psykiskt olycklig , utan hans yrke blir också mycket betungande. Han måste göra upp så många planer och arbeta mycket hårt för att uppehålla sin existens. Allt detta är eländigt. Genom påverkan av okunnighetens kvalitet blir folk galna. Betungade av omständigheterna söker de skydd i berusningsmedel, och således sjunker de allt djupare in i okunnigheten. Deras framtid är mycket mörk.
Bg 14.17
.
De som befinnner sig i godhetens kvalitet stiger gradvis uppåt till de högre planetena; de i lidelsens kvalitet dväljs på jordiska planeter, och de i okunnighetens kvalitet falller ned till de helvetiska världarna.
.
I denna vers påvisas tydligare vilka resultat, som handlingar i de tre kvaliteterna för med sig. Det finns ett högre planetsystem, bestående av himmelska planeter, där alla är högt utvecklade. Vilken av dessa planeter man kommer till beror på den grad av godhet man har utvecklat.
Lidelsens kvalitet är blandad. Den befinner sig mitt emellan godhetens och okunnighetens kvalitet. En människa befinner sig aldrig i en oblandad kvalitet, och om hon befann sig i tex oblandad lidelse, skulle hon helt enkelt stanna på denna jord som kung eller rik man, liv efter liv. Emellertid är kvaliteterna blandade, därför kan man också vandra nedåt. Även i lidelsens kvalitet riskerar man att blir galen i sitt nästa liv.
Den lägsta kvaliteten, okunnighetens kvalitet, beskrivs här som vedervärdig. Det är ytterst riskfyllt att utveckla okunnighetens kvalitet. Det finns åtta miljoner olika livsarter som står under människan. Vi finnner dem bland fåglar, fyrfotadjur, reptiler, växter m fl. Graden av okunnighet som man utvecklat bestämmer vilken av dessa arter, med dess vedervärdiga livsvillkor, man kommer att födas till.
Det finns möjlighet för männniskor i lidelsens och okunnighetens kvaliteter att höjas till godhetens kvalitet, och detta system kallas Krishnamedvetande. De som dock inte tar detta tillfälle i akt kommer förvisso att stanna kvar i de lägre kvaliteterna.
Bg 14.18
.
När du ser att det i varje handling inte finns någoting bortom dessa naturens kvaliteter och att den Högste Herren är transcendental till dem, då kan du förstå Min andliga natur.
.
Helt enkelt genom att rätt förstå alla aktiviteter, som orsakats av naturens kvaliteter, kan man höja sig över dem. Denna förståelse kan erhållas från upplysta själar. Krishna är den ursprungliga andliga mästaren i dessa frågor, och Han undervisade Arjuna. Det är alltså från en helt Krishna-medveten person som man kan lära sig vetenskapen om aktiviteter i naturens olika kvaliteter. Om man underlåter att göra detta förspiller man sitt liv. Av en sådan bona fide andlig mästare kan man upplysas om sin andliga natur, sin materiella kropp, sina sinnen och hur man är fängslad av den materiella naturens kvaliteter. Då man är fångad av dessa kvaliteter är man hjälplös, men när man insett sin verkliga natur kan man nå det transcendentala tillståndet, ty då kan man ägna sig åt andligt liv. Egentligen är det inte den levande varelsen som utgör de olika handlingarna, utan han tvingas agera i enlighet med sin kropp, vilken styrs av de materiella kvaliteterna. Utan hjälp från en andlig auktoritet kan man inte förstå sin verkliga position. Genom umgänge med en bona fide andlig mästare kan man inse sin verkliga natur, och genom denna insikt blir man fast förankrad i Krishna-medvetande. En Krishna-medveten person påverkas inte av den materiella naturens förtrollande band. Den materiella naturens inflytande upphör gradvis över den som har förmågan att se tingen som de är.
Bg 14.19
.
När den förkroppsligade varelsen har förmågan att höja sig över dessa tre kvaliteter, befrias han från födelse, död, ålderdom och deras elände, och han njuter av nektar redan i detta liv.
.
Trots att man befinner sig i den materiella kroppen, kan man befrias från inflytandet av naturens kvaliteter genom att utveckla andlig kunskap. På detta sätt kan man njuta av det andliga livets lycka även i den nuvarande kroppen, och efter att ha lämnat kroppen förflyttas man utan tvivel till den andliga världen. Om man utför hängiven tjänst i Krishna-medvetande är detta ett tecken på att man befriats från materiella band, ty när man inte längre påverkas av den materiella naturens kvaliteter påbörjar man hängiven tjänst.
Bg 14.20

onsdag 23 maj 2007

Den materiella naturens tre kvaliteter

I Veda nämns ofta att det finns tre materiella kvaliteter eller krafter som kontrollerar all aktivitet i det materiella universum. Dessa tre kvaliteter kan sägas vara som tre ursprungliga grundfärger som ständigt förenas och blandas till otaliga nyanser, och det är genom kontakten med dem som den levande varelsen betingas och blir förslavad. De materiella kvaliteterna, eller gunas som de kallas på sanskrit, är mycket subtila, men förstår vi hur de verkar så kan vi också förstå vår omvärld och inte minst människans psyke och beteende.

De tre materiella kvaliteterna är:
sattva = godhet
rajas = lidelse
tamas =okunnighet

De materiella kvaliteternas inflytande är inte statiskt, utan skiftar ständigt. Ibland dominerar godhetens kvalitet, ibland lidelsen, ibland den destruktiva okunnigheten. Det innebär att en människa när han/hon väl förstått hur de materiella kvaliteterna fungerar också kan välja att höja sig från en lägre till en högre kvalitet. Det slutliga målet bör ändå vara att helt höja sig över materiens inflytande, och bli belägen i suddha-sattva, ren godhet, som inte har med denna materiella värld att skaffa, och som innebär en lycka som aldrig förgås.

Vilken materiell kvalitet vi behärskas av påverkar inte bara vårt nuvarande liv utan kommer också att bestämma vår framtid. Den som dör i godhetens kvalitet kommer att åtnjuta gudomlig lycka och födas på de högre planeterna i universum. Den som dör i lidelsens kvalitet återföds bland de som utför fruktbärande handlingar, dvs människorna. Och den som dör i okunnighetens kvalitet kommer att återfödas i djurriket. Det är ett missförstånd att tro att den själ som uppnått människoformen inte kan degraderas igen, det är våra nuvarande handlingar som kommer att utforma vår framtid.

Till det bättre eller till det sämre; valet är vårt.

Handlingar i godhet leder till att man renas, handlingar i lidelse orsakar på sikt lidande, och handlande i okunnighet leder till elände och vanvett.

I Bhagavad-gita beskrivs den materiella naturens kvaliteter så här:

Godhetens kvalitet binder en vid lycka, lidelsen vid handlingarnas frukter och okunnigheten vid dårskap, o Bharatas ättling.

En människa i godhetens kvalitet är tillfredsställd med sitt arbete och intellektuella strävande. En filosof, vetenskapsman eller en lärare, kan t ex vara tillfredsställd med det speciella kunskapsfält inom vilket han är engagerad. En person i lidelsens kvalitet, där lidelsen är blandad med godhet, är engagerad i fruktbringande handlingar; han samlar så mycket han kan och spenderar en del i form av donationer till välgörande ändamål, dvs byggandet av sjukhus o dyl. Detta är kännetecknande för lidelsens kvalitet. Det som utföres i okunnighetens kvalitet är skadligt både för en själv och andra, ty det döljer kunskapen.
Bg 14.9

För att kunna höja sig från en lägre till en högre kvalitet, måste man vara observant på många saker, i synnerhet ens umgänge är mycket viktigt. Umgås man med destruktiva och våldsamma människor som är begivna på droger tex, så kan man vara säker på att påverkas negativt självt, i detta fall av okunnighetens kvalitet. Umgås man å andra sidan med människor som är fromma, fridfulla och välvilliga personer med rena vanor, så blir man positivt påverkad.

Andra ting som påverkar är vad för mat man äter, vilka vanor man har när det gäller renlighet, sömn osv.


Godhet (sattva)

O du syndfrie, godhetens kvalitet, som är renare än de andra, är upplysande och fritar en från alla syndfulla återverkningar. De som befinner sig i denna kvalitet utvecklar kunskap och lycka men betingas samtidigt av dessa ting.

Verkan av godhetens kvalitet är att man blir visare än de som är betingade på annat sätt. En person i godhetens kvalitet påverkas inte så mycket av materiella lidanden och han har en känsla av att han gör framsteg vad det gäller materiell kunskap. Lyckokänslan beror på att man vet att man i godhetens kvalitet är mer eller mindre befriad från syndfulla återverkningar. Svårigheten ligger här i att när den levande varelsen befinner sig i godhetens kvalitet, anser han sig vara lärd och förmer än andra. På detta sätt blir han betingad.
Bg 14.6

Lidelse (rajas)

O Kuntis son, lidelsens kvalitet uppkommer ur obegränsade begär och längtan, och på grund av detta binds man till materiella, fruktbärande aktiviteter.

Lidelsens kvalitet exempelfieras av bandet mellan man och kvinna. En kvinna attraheras av en man, och en man dras till en kvinna. Dettta är lidelsens kvalitet. När lidelsens kvalitet ökar, ökar också ens begär efter materiell njutning. Man vill ha sinnesnjutning. En person i lidelsens kvalitet vinner tillfredsställelse i att äras av samhället eller nationen och han vill ha en lycklig familj med välartade barn, fru och hus. Så länge man åtrår dessa ting, måste man arbeta mycket hårt. För att tillfredsställa fru, barn och samhälle, och för att uppehålla sin prestige, måste man arbeta. Hela den moderna civilisationen befinner sig således mer eller mindre i lidelsens kvalitet. Den moderna civilisationen anses vara avancerad enligt denna kvalitets kriterium. Tidigare ansågs godhetens kvalitet vara ett avancerat tillstånd.
Bg 14.7

Typiska symptom på lidelsens kvalitet är starka band, begär, åtrå och intensiv strävan. En person i lidelsens kvalitet är aldrig nöjd med det han har, utan strävar alltid efter att förbättra sin situation, vare sig det behövs eller inte.

Okunnighet (tamas)

O Bharatas ättling, okunnghetens kvalitet orsakar falska föreställningar hos de levande varleserna. Denna kvalitet leder till dårskap, lättja och sömn, vilket binder den betingade själen.

Okunnighetens kvalitet är en mycket egendomlig egenskap hos den förkroppsligade själen. Okunnghetens kvalitet är helt motsattt godhetens kvalitet. I godhetens kvalitet kan man, genom att odla kunskap, förstå hur saker och ting förhåller sig, men i okunnighetens kvalitet är förhållandet helt motsatt. Alla som är under okunnghetens förtrollning blir galna, och en galning kan inte se saker och ting som de är. I stället för att göra framsteg degraderas de.
Under okunnighetens förtrollning kan man inte se ett ting som det verkligen är . Alla kan tex se att ens farfar har dött och att man själv kommer att dö; barnen man avlar kommer också att dö. Döden är alltså något som vi aldrig kommer undan. Ändå samlar männsikor pengar som galningar och jobbar hårt dag och natt, utan att bry sig om den eviga själen. Detta är vansinne. I sitt vanvett vägrar de söka andlig kunskap. Sådana personer är lata. När de får tillfälle att lära sig andlig kunskap är de inte intresserade. De är inte ens aktiva likt de som befinner sig i lidelsens kvalitet . Ett annat kännetecken på en person i okunnighetens kvalitet är att han sover mer än nödvändigt. En sådan person tycks alltid var modfälld och begiven på rusmedel och sömn. Dessa är kännetecken på en människa betingad av okunnighetens kvalitet.
Bg 14.8

Typiska symptom på okunnighetens kvalitet är psykiska sjukdomar, tröghet, mörker, vanvett. En person som behärskas av okunnighetens kvalitet handlar helt nyckfullt, utan mål. Trots att han är kapabel att arbeta så är han overksam; lättja är ett annat tecken på okunnighetens kvalitet.

Våld är en annan effekt av okunnighetens kvalitet, tamas. Ett exempel är djurslakt. I Veda förklaras det att genom karmas lag kommer det slaktade djuret att i framtiden i sin tur döda djurslaktaren. Förr i tiden avrättades den som mördade en människa. Men hela detta universum utgör en stat som behärskas av Herren, och Hans lag kallas för lagen om karma. Varje levande varelse är den Högste Herrens son, och Han tolererar inte ens att en myra dödas. Den som njuter av att slakta och äta djur kan alltså räkna med en mycket mörk framtid, och sådant handlande fördöms som det grövsta slag av okunnighet.

onsdag 9 maj 2007

De fyra tidsåldrarna


Enligt Veda så uppdelas tidens gång i fyra tidsepoker, som kallas för yugas.

Den första kallas Satya-yuga, den andra Treta-yuga, den tredje Dvapara-yuga och den fjärde som är den yuga vi lever i nu, kallas för Kali-yuga.

Dessa fyra tidsåldrar utgör en cykel som ständigt upprepas, de följer efter varandra som årstidernas gång. Denna cykel avbryts först vid universums förintelse.

Den materiella skapelsens och de olika universas historia utgör också ett ständigt upprepat förlopp av skapelse, upprätthållande och förintelse.

Satya-yuga är den första av de fyra tidsåldrarna och också den längsta, den varar i 1 728 000 år. Den beskrivs också som guldåldern, den främsta av de fyra yugas.
Metoden som användes för att uppnå andlig fulländning var meditation.
Under den tidsperioden var praktiskt taget alla människor kvalificerade brahmanas av högsta ordningen, dvs människor som stod mycket högt moraliskt och kulturellt. På den tiden var människan mycket karaktärsfast och föll därför aldrig offer för den materiella illusoriska naturens inverkan; okunnighet och omoral fanns knappast alls. Under de påföljande tidsåldrarna kom de religiösa principerna nämligen självtukt, renlighet, barmhärtighet och sannfärdighet, att bli alltmer uppblandade med motsvarande utveckling av högmod, otillåtet sexliv och berusning, och därmed försvinner vägen till transcendental lycksalighet bort från människosamhället.
.
Treta-yuga varar i 1 296 000 år. I denna tidsålder introduceras omoral.
.
Dvapara-yuga varar i 864 000 år, och i denna tidsålder går dygd och religiositet än mer tillbaka, medan lasterna ökar.
.
Kali-yuga, den nuvarande tidsåldern, är 434 000 år lång, av vilka ca 5000 år har förflutit. Den kallas också för människans järnålder, den lägsta. Det enda sättet att uppnå andlig fulländning i Kali-yuga är att sjunga Herrens heliga namn.
I denna tidsålder går förfallet som längst, och moral och kultur kommer gradvis att försvinna.
Människan kommer allt mer att ägna sig åt droger, kriminalitet, våld mot varandra och mot djur samt onaturliga sexuella aktiviteter. De kommer att bli alltmer grymma och egoistiska.
Människans livslängd och intelligens kommer gradvis att minska, och de kommer att plågas av fysiska och psykiska sjukdomar. Vi känner redan av effekterna av Kali-yuga med växande sociala problem, men i Veda förklaras det att det är omöjligt att förhindra kriminalitet och destruktivt beteende enbart med polisövervakning och lagstiftning, det går inte att förbättra situationen utan att människans sinne renas.
Sinnet renas genom att det gamla brahminska samhällets principer förespråkas och utvecklas dvs självtukt, renlighet, barmhärtighet och sannfärdighet. Dessa principer stödjer sig inte på några dogmer eller av människan skapade formler utan utgör primära, reglerande faktorer, som man bör efterleva.
.
Därför rekommenderas man att avstå från köttätande, otillåtet sex, dvs sex utanför äktenskapet, berusning och hasardspel. Dessa fyra laster är nämligen barmhärighetens, renlighetens, självtuktens och sannfärdighetens motsats, och utgör förutsättningen för Kali-yugas förfall. Kali-yugas påverkan på människosamhället går faktiskt att motverka om man undviker dessa fyra laster och strävar efter att utvecklas andligt genom att tillsammans (sankirtana) eller enskilt (japa) upprepa och meditera på Herrens namn: Hare Krishna Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare, Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare.
På detta enkla sätt kan även Kali-yugas förfallna människa uppnå fulländning och befrias från det materialla slaveriet. Den gamla metoden med meditation är alltför svår och tidsödande för att vara praktiskt genomförbar för nutidens människa.






fredag 27 april 2007

Prakriti, purusa och medvetande


Bhagavad-gitas trettonde kapitel.

Arjuna sade: O käre Krishna, jag önskar kännedom om prakriti (naturen), om purusa (njutaren), om fältet och fältets kännare, samt om kunskap och om syftet med kunskap.
Den Heliga Herren sade: Kroppen, o Kuntis son, kallas "fältet", och den som känner kroppen kallas "fältets kännare".
.
Arjuna undrade över prakriti (naturen), purusa (njutaren), ksetra (fältet), ksetrajna (fältets kännare, samt kunskap och syftet med kunskap. Som svar på dessa frågor sade Krishna att kroppen kallas fältet och att den som känner kroppen kallas fältets kännare. Kroppen är den betingade själens handlingsfält. Den betingade själen är fångad i den materiella exsitensen, och han försöker härska över den materiella naturen. I överenstämmelse med sin förmåga att härska över den materiella naturen, får han ett handlingsfält, och detta handlingsfält är kroppen. Vad är då kroppen? Kroppen består av sinnen. Den betingade själen vill ha sinnesnjutning, och enligt sin förmåga att njuta, erbjuds han en kropp, dvs ett handlingsfält. Därför kallas kroppen ksetra (den betingade själens handlingsfält). Den som identifierar sig med kroppen benämns ksetrajna (fältets kännare). Det är inte svårt att förstå skillnaden mellan fältet och dess kännare, dvs mellan kroppen och den som känner kroppen. Man kan betänka att man från barndom till ålderdom genomgår många kroppsbyten men att man ändå förblir samma person. En skillnad existerar alltså emellan handlingsfältets kännare och handlingsfältet självt. En betingad själ kan sålunda förstå att han är skild från kroppen. I Bhagavad-gitas början beskrivs att den levande varelsen befinner sig i krpopen och att kroppen förändras från barndom till ungdom och från ungdom till ålderdom (dehino smin yatha dehe kaumaram yauvanam jara). Den som äger kroppen vet att kroppen förändras. Fältets ägare är avgjort ksetrajna. Man tänker ibland; jag är lycklig, jag är galen, jag är en kvinna, jag är en hund, jag är en katt, osv. Alla dessa "jag" är fältets kännare, Kännaren är skild från fältet. Fastän vi använder så många ting, kläder etc, vet vi att vi är skilda från dessa : Om vi något begrundar detta inser vi att vi också är skilda från kroppen.
I Bhagavad-gitas sex första kapitel beskrivs kroppens kännare, den levande varelsen, samt hur han kan komma till insikt om Gudomens Högsta Personlighet. I de mellersta sex kapitlen beskrivs den Högste Herren och förhållandet mellan den individuella själen och Översjälen med hänsyn till hängiven tjäsnt. Den Högste Personlige Gudens överordnade position och den individuella själens underordnade position definieras slutgiltigt i dessa kapitel. De levande varelserna är under alla omständigheter underordnade, men deras glömska är orsaken till deras lidande. När de blir uppslysta, som ett resultat av fromma handlingar, närmar de sig den Högste Herren i olika roller - som den nödställde, som den penningbehövande, som den nyfikne och som den som söker kunskap. Detta har också beskrivits. Nu, med början i det trettonde kapitlet, förklaras hur den levande varelsen kommer i kontakt med den materiella naturen, och hur han befrias av den Högste Herren genom olika metoder - fruktbärande aktiviteter, odlandet av kunskap och utföranet av hängiven tjänst. Fastän den levnade varelsen är helt skild från den materiella kroppen, är han på något sätt förknippad med den. Hur det kommer sig förklaras också.
Bg 13.1-2

O Bharatas ättling, du skall veta att Jag också är kännaren i alla kroppar, och att förstå denna kropp och dess ägare kallas kunskap. Detta är Min åsikt.

När vi behandlar ämnet om kroppen och dess ägare, själen och Översjälen, finner vi tre olika studieobjekt, nämligen Herren, den levande varelsen och materia. I varje handlingsfält, dvs i varje kropp, finns två själar: den individuella själen och Översjälen. Eftersom Översjälen är en aspekt av Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, säger Krishna:"Jag är också kännare, men Jag är inte den individuella ägaren till kroppen. Jag är den högsta kännaren. Jag finns i allas kroppar som Paramatma, dvs Översjälen."

Den som, i ljuset av denna Bhagavad-gita, mycket noggrant studerar handlingsfältet och fältets kännare kan uppnå kunskap.

Herren säger: "Jag är handlingsfältets kännare, och Jag finns i varje individuell kropp." Individen känner kanske sin egen kropp, men han har ingen kunskap om andra kroppar. Gudomens Högsta Personlighet, som, i form av Översjälen, befinner Sig i alla kroppar, känner till allt om alla kroppar. Han känner till de många livsarternas olika kroppar. En medborgare kanske känner till allt om sitt lilla jordstycke, medan kungen inte bara känner till sitt eget palats, utan också alla enskilda medborgares alla egendomar. Vi kan, på liknande sätt, vara individuella ägare till en kropp, medan den Högste Herren äger alla kroppar. Kungen är kungarikets ursprungliga ägare, och medborgarna är andrahandsägare. Den Högste Herren är alltså den suveräne ägaren till alla kroppar.
Kroppen består av sinnen. Den Högste Guden kallas Hrisikesa, vilket betyder "behärskare av sinnena". Han är den urspsrungliga härskaren över sinnena, liksom kungen är den ursprungliga härskaren äver rikets affärer, och medborgarna är andrahandshärskare. Herren säger också: "Jag är också kännaren." Detta betyder att Han är den högste kännaren; den individuella själen känner bara sin speciella kropp.
Kroppen kallas ksetra, och i den dväljs kroppens ägare och den Högste Herren, som känner både kroppen och kroppens ägare. Han kallas därför "kännaren av alla fält". Skillnaden mellan handlingsfältet, fältets ägare och den högste ägaren till fältet beskrivs nedan. Fullständig kunskap om kroppens, den individuella själens och Översjälens beskaffenhet kallas i Veda-skrifterna för jnanam. Detta är Krishnas åsikt. Att förstå, att själen och Översjälen är ett men ändå skilda, kallas kunskap. Den som inte förstår handlingsfältet och dess kännare har inte fullständig kunskap. Man måste känna till prakriti (naturen), purusa (den som njuter av naturen) och isvara (kännaren, som dominerar eller härskar över naturen och den individuella själen). Man bör inte blanda ihop dessa tre. Maa bör inte blanda ihop målaren, målningen, och stafflit. Naturen är denna materiella värld, som är handlingsfältet; den levande varelsen är den som njuter av naturen, och över de båda befinner sig den högste härskaren, Gudomens Högsta Personlighet.
De finns tre Brahman-aspekter; prakriti är Brahman som handlingsfält, jiva (den individuella själen) är också Brahman som försöker härskar över den materiella naturen, och den som härskar över båda dessa är också Brahman, men Han är den egentliga härskaren.
I detta kapitel kommer också förklaras att av de två kännarna, är en felbar, medan den andra är ofelbar. En är överordnad och den andra är underordnad. Den som anser att handlingfältets två kännare är en och densamma säger emot Gudomens Högsta Personlighet som mycket tydligt säger: "Jag är också handlingfältets kännare." Den som förväxlar ett rep med en orm kan inte sägas besitta kunskap. Det finns många slags kroppar, och det finns många ägare till dessa. Eftersom varje individuell själ har sin speciella förmåga att härska över den materiella naturen, finns det olika kroppar. Den Högste är också närvarande som härskare i varje kropp. Ordet ca är betydelsefullt, ty det syftar på det totala antalet kroppar. Enligt Srila Baladeva Vidyabhusana är Krishna Översjälen som, tillsammans med den individuella själen, är närvarande i varenda kropp. Krishna säger här också tydligt att Överjsälen är härskaren över både handlingsfältet och den begränsade njutaren.
Bg 13.3

Lyssna nu till Min korta beskrivning av detta handlingsfält; hur det är beskaffat, vilka dess förändringar är, varifrån det har uppkommit, samt vem dess kännare är och vilket inflytande han har.

Herren beskriver handlingsfältets och dess kännares natur. Man måste känna till hur kroppen är beskaffad, vilka ämnen kroppen är uppbyggd av, under vems kontroll kroppen arbetar, hur förändringar äger rum, varifrån dessa förändringar kommer, vilka orsakerna är, vad individens yttersta mål är och vad den individuella själens verkliga skepnad är. Man bör också känna till skillnaden mellan den individuella själen och Översjälen, deras olika inflytande, deras potential, etc. Allt detta kommer att klargöras om man bara förstår denna Bhagavad-gita från den Högste Personlige Gudens direkta beskrivning. Man måste dock vara försiktig så att man inte förväxlar Gudomens Högsta Personlighet, som finns i varje kropp och själ, med jiva, den individuella själen. Detta vore att jämställa den mäktige med den maktlöse.
Bg 13.4

Denna kunskap om handlingsfältet och dess kännare beskrivs av många visa män i olika vediska skrifter - speciellt Vedanta-sutra- och den framläggs logiskt enligt sambandet mellan orsak och verkan.

Gudomens Högsta Personlighet, Sri Krishna, är den högsta auktoriteten när det gäller att förklara denna kunskap. Lärda män och accepterade auktoriteter åberopar alltid tidigare auktoriteter. Därför förklarar Krishna, trots att Han är den högsta auktoriteten, denna ytterst omtvistade fråga, vad det gäller själens och Översjälens dualism eller icke-dualism, genom att åberopa skrifterna, Vedanta, vilka accepteras som auktoriteter. Han säger att det är många visa män som är överens. Vad det gäller de visa männen, så är, förutom Krishna Själv, Vyasadeva en mycket vis man, som står som författare till Vedanta-sutra. I denna Vedanta-sutra är dualismen fullständigt förklarad. Vyasadevas fader, Parasara, var också en mäktig siare, och han skriver i sina religiösa skrifter: aham tvam ca athanya..."Vi - du och jag, och en mängd andra levande varelser - är alla transcendentala, trots att vi har materiella kroppar. Vårt handlande bestäms nu av den materiella naturens tre kvaliteter i enlighet med vårt karma. Därför befinner sig somliga på högre stadier, medan andra befinner sig i den lägre naturen. De högre och lägre naturerna existerar pga okunnighet och de manifesteras i ett oändligt antal levande varelser. Översjälen, som är ofelbar, är också obesmitad av naturens tre kvaliteter, och han är transcendental." I de ursprungliga Veda-skrifterna, speciellt då i Kathha Upanisad, gör på samma sätt en uppdelning mellan själen, Översjälen och kroppen.
Det finns en manifestation av den Högste Herrens energi som kallas annamaya, då ens existens enbart är beroende av mat. Detta är ett materialistiskt förverkligande av den Suveräne. Sedan kommer pranamaya, vilket betyder att efter att ha förverkligat den Högsta Absoluta Sanningen i mat, kan man förverkliga den Absoluta Sanningen i livssymptomen, eller i olika livsformer. I jnanamaya har livssymptomen utvecklats till stadiet av tänkande, kännande och viljande. Sedan kommer Brahmna-förverkligande och förverkligandet som kallas vijnanamaya, då den levande varelsen inser att han är skild från det inre sinnet och livssymptomen. Nästa stadium, som är det högsta, kallas anandamaya och innebär ett förverkligande av den helt lycksaliga naturen. Det finns således fem stadier av Brahman-förverkligande, som kallas brahma puccham. Av dessa har de första tre - annamaya, pranamaya och jnanamaya - att göra med den levande varelsens handlingsfält. Transcendental till dessa handlingsfält är den Högste Herren som kallas anandamaya. I Vedanta-sutra kallas också den Högste anandamayo bhyasat. Gudomens Högsta Personlighet är av naturen full av glädje, och för att kunna njuta av Sin transcendentala lycksalighet expanderar Han till att omfatta vijnanamaya, pranamaya, jnanamaya och annamaya. I detta handlingsfält anses den levande varelsen var den som njuter, medan ananda maya är skild från honom. Det betyder att om den levande varelsen beslutar sig för att njuta, genom att sammankoppla sig med anandamaya, kommer han att nå fulländning. Detta är den riktiga bilden av handlingsfältets beskaffenhet, samt den Högste Herren som fältets högsta kännare, och den levande varelsen, som underordnad kännare.
Bg 13.5

De fem urämnena, falskt ego, intelligens, det omanifesterade, de tio sinnena, det inre sinnet, de fem sinnesobjekten, begär, hat, lycka, olycka, det sammansatta, livstecknen och övertygelser - alla dessa anses, i korthet, utgöra handlingsfältet och dess växelverkningar.

Enligt de visa männen, de vediska hymnerna och Vedanta-sutras aforismer består denna värld består av jord, vatten, eld, luft och rymd. Dessa är de fem urämnena (mahabhuta). Sedan kommer falskt ego, intelligens och avyakta, dvs det stadium då den materiella naturens tre kvaliteter inte är manifesterade. Därnäst kommer fem sinnen för förvärvandet av kunskap: ögon, öron, näsa, tunga och hud. Sedan fem handlingssinnen: talorgan, ben, händer, anus och könsorgan. Över sinnena står det inre sinnet. Om man räknar det inre sinnet, finns det alltså elva sinnen. Det finns dessutom fem sinnesobjekt, nämligen smak, lukt, känsel, form och ljud. Dessa tjugofyra ämnen kallas tillsammans för handlingsfältet. Om man analytiskt studerar dessa tjugofyra ämnen får man en bra uppfattning om hur handlingsfältet är beskaffat.

Begär, hat, njutning och smärta framkommer ur grovkroppens fem urämnen och orsakas av växelverkan mellan dem. Medvetande och övertygelse representerar livstecknen, vilka manifesteras genom den subtila kroppen, som består av inre sinne, falskt ego och intellligens. Dessa subtila ämnen inkluderas i handlingsfältet. De fem urämnena är en grov manifestation av de subtila falska egot i den materiella begreppsvärlden. Medvetande representeras av intelligens, vars omanifesterade stadium är den materiella naturens tre kvaliteter. Det skede då den materiella naturens tre kvaliteter är omanifesterade kallas också för pradhana.

Den som vill ha mer detaljerad kunskap om de tjugofyra ämnena och deras växelverkningar bör studera filosofin närmare. I Bhagavad-gita ges bara en sammanfattning.

Kroppen, som är en manifestation av alla dessa faktorer, genomgår sex förändringar; den föds, växer, förblir, skapar biprodikter, tynar och till slut försvinner den helt. Därför är fältet ett temporärt materiellt ting. Vad gäller ksetrajna, fältets kännare, dess ägare, är dock situationen annorlunda.
Bg 13. 6-7

Ödmjukhet, blygsamhet, icke-våld, tolerans, rättframhet, att uppsöka en äkta andlig mästare, renlighet, ståndaktighet och självbehärskning; att försaka föremålen för sinnesnjutning, avsaknad av falskt ego och att observera det onda i födelse, död, ålderdom och sjukdom; obundenhet vid barn, hustru, hem, etc. samt sinneslugn i alla lägen,behagliga såväl som obehagliga; ständig och oblandad hängivenhet till Mig, att ta sin tillflykt tilll ensliga platser och avskilija sig från den allmänna folkmassan: att acceptera vikten av självförverkligande och filosofiskt sökande efter den Absoluta Sanningen - allt detta förklarar Jag härmed vara kunskap, och allt som strider mot detta är okunnighet.

Ibland missförstår mindre intellligenta människor denna kunskapsmetod, och de tror att det är fråga om växelverkan inom handlingsfältet, men faktum är att detta är det riktiga sättet att förvärva kunskap. Genom att acceptera denna metod, har man möjlighet att närma sig den Absoluta Sanningen. Det är alltså inte fråga om en växelverkan mellan de tiofaldiga ämnena, utan den verkliga metoden är genom vilken man kan frigöra sig från den materiella naturens tre kvaliteter. Den viktigaste punkten när det gäller att förvärva kunskap beskrivs i tionde versen första rad: kunskapsmetoden slutar i oblandad hängiven tjänst till Herren. Om man inte utför hängiven tjänst till Herren, är därför de andra nitton punkterna så gott som värdelösa. När man emellertid tillämpar hängiven tjänst i fullt Krishna-medvetande utvecklar man automatiskt de andra nitton punkterna. Principen att acceptera en andlig mästare, som nämns i åttonde versen är oundgänglig. Även för den som tillämpar hängiven tjänst, är denna princip av största vikt. Transcendentalt liv börjar då man accepterar en andlig mästare, Gudomens Högsta Personlighet, Sri Krishna, säger tydligt och klart här att denna väg till kunskap är den egentliga vägen. Alla andra vägar som har spekulerats fram är bara nonsens.

Vad det gäller den kunskap som här har redogjorts för, kan varje punkt analyseras på föjande sätt:

Ödmjukhet betyder att man inte bör vara mån om att bli ärad av andra. Den materiella livsuppfattningen gör att vi blir mycket angelägna om att få beröm av andra. För en människa med fullständig kunskap, som inte identifierar sig med kroppen, är dock allting som rör kroppen helt värdelöst, antingen det är ära eller vanära. Man bör inte åtrå denna materiella villfarelse. Människor är mycket angelägna om att bli kända för sin fromhet, och därför händer det ibland att någon, utan förståelse för religiösa principer, går med i en sk religiiös grupp, som i själva verket inte följer några religiösa principer, i syfte att framhäva sig själv som en religiös ledare. Man bör dock testa sig själv för att se hur långt man har kommit när det gäller verkliga framsteg inom den andliga vetenskapen. Man kan döma efter dessa punkter.

Icke-våld anses vanligen betyda att man inte dödar eller förstör kroppen, men egentligen innebär icke-våld att man inte utsätter andra för lidande. Folk i allmänhet är fångade av okunnighet, i en materiell livsuppfattning, och de pinas ständigt av de materiella lidandena. Om man inte upplyser människorna med andlig kunskap utövar man alltså våld. Man bör göra sitt bästa för attt sprida denna kunskap till människorna, så att de kan bli upplysta och således lämna det materiella livets lidande. Detta är innebörden av icke-våld.

Tolerans betyder att man ska lära sig utstå förolämpningar och skymfningar. Om man är engagerad i attt utveckla andlig kunskap kommer man att utsättas för stark kritik och svåra förolämpningar. Detta är bara att vänta sig, ty den materiella naturen är så beskaffad. För att man skall kunna göra framsteg i andlig kunskap kan det alltså dyka upp många hinder i ens väg, men man måste vara överseende och förtsätta på sin väg med beslutsamhet.
Rättframhet betyder att man utan diplomati är så uppriktig att man kan avslöja sanningen t om för en fiende.

Att acceptera en andlig mästare är nödvändigt, ty utan en äkta mästares instruktioner kan man inte göra framsteg i den andliga vetenskapen. Man bör vända sig till den andliga mästaren med all ödmjukhet och erbjuda honom alla sina tjänster, så att han behagar välsigna sin lärjunge. Eftersom en bona fide andlig mästare är Krishnas representant blir effekten av en sådan väsignelse att lärjungen omedelbart gör framsteg, även om han inte följer de reglerande principerna. Eller, för den som har tjänat den andliga mästaren utan förbehåll, blir det lättare att följa de reglerande principerna.

Renlighet är en nödvändig faktor för att man skall göra framsteg i andligt liv. Det finns två slag av renlighet: yttre och inre. Yttre renlighet betyder att regelbundet tvätta kroppen, medan man för inre renlighet alltid måste tänka på Krishna och sjunga Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare/Hare Rama Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare. Denna metod renar det inre sinnet från tidigare karma, som liknas vid ett lager av damm.

Ståndaktighet betyder att man bör vara mycket beslutsam att göra framsteg i andligt liv. Utan sådan beslutsamhet kan man inte göra märkbara framsteg.

Självbehärskning betyder att man inte skall acceptera någonting som är skadligt för ens andliga framåtskridande. Man måste vänja sig vid att förkasta allt som hindrar andliga framsteg: Sinnena är så starka och trängtar alltid efter sinnesnjutning. Man bör inte tillgodose dessa begär, vilka är onödiga: Sinnena bör enbart tillfredsställas för att hålla kroppen i kondition, så att man kan fullgöra sin plikt att göra framsteg i andligt liv. Det viktigaste och det mest svårbehärskade sinnet är tungan. Om man kan behärska tungan har man stora möjligheter att behärska de andra sinnena. Tungans uppgift är att smaka och vibrera. Därför bör man systematiskt reglera tungan, genom att alltid engagera den i att recitera eller sjunga Hare Krishna och genom att låta den smaka enbart mat som offrats till Krishna. Vad det gäller ögonen, så bör man inte tillåta dem att se något annat än Krishnas vackra gestalt. Detta håller ögonen i styr. Öronen bör alltid lyssna till berättelser om Krishna, och näsan bör alltid känna lukten av blommor som offrats till Krishna. På detta sätt fungerar hängiven tjänst. Hängiven tjänst är det främsta och enda målet. Ointellligenta tolkare av Bhagavad-gita försöker rikta läsarens uppmärksamhet på andra ämnen, men det finns inget annat ämne än hängiven tjänst i Bhagavad-gita.

Falskt ego betyder att man identifierar jaget med kroppen: Verkligt ego är när man förstår att man inte är kroppen, utan andesjäl. Ego finns; falskt ego förkastas, men inte verkligt ego. I Veda står det: aham brahmasmi. Jag är Brahman, jag är andesjäl". Detta "jag är", känslan av självet, existerar också i självförverkligandets befriade stadium. Ego är känslan av "jag är", men när känslan tillämpas på den falska kroppen, så kallals det för falskt ego. När man identifierar självet med verkligheten (andesjälen), så kallas det verkligt ego. En del filosofer säger att vi måste ge upp vårt ego, men vi kan inte ge upp vårt ego, ty ego betyder identitet. Naturligvis måste vi sluta identifiera oss med kroppen.
.
Man måste försöka förstå att födsel. död, ålderdom och sjukdom innebär lidande. Födseln beskrivs i många olika Veda-skrifter. I Srimad-Bhagavatam beskrivs på ett mycket åskådligt sätt den oföddes värld - barnets vistelse i moderns sköte, dess lidande etc. man måste grundligt förstå att födsel innebär lidande. Eftersom vi har glömt hur mycket vi led i moderlivet bryr vi oss inte om att söka en lösning på problemet med upprepad födsel och död. Också i dödsögonblicket finns olika slags lidande och även de beskrivs i de auktoritativa skrifterna. Dessa lidanden bör diskuteras. Av sjukdom och ålderdom har och får vi praktisk erfarenhet. Ingen vill bli sjuk och ingen vill bli gammal men det går inte att undvika dessa ting. Om man inte har en pessimistisk uppfattning av det materiella livet, med tanke på det lidande som födsel, död, ålderdom, och sjukdom innebär, så saknar man motiv (eller drivkraft) att göra framsteg i andligt liv.
.
Vad gäller obundenhet vid barn, hustru och hem, så betyder det inte att man inte skall ha några känslor för dessa. Det är naturligt att man hyser tillgivenhet för dem, men om de inte är välvilligt inställda till andligt framåskridande bör man inte vara fäst vid dem. Det bästa sättet att göra hemmet trevligt är Krishna-medvetande. Om man är Krishna-medveten kan man göra hemlivet lyckligt, och denna metod, Krishna-medvetande, är mycket enkel. Man behöver bara sjunga Hare Krishna Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare, Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare, äta mat som offrats till Krishna, studera och diskutera böcker som Bhagavad-gita och Srimad-Bhagavatam samt dyka Gudsgestalten. Dessa fyra ting gör livet lyckligt. Man bör träna sina familjemedlemmar efter detta mönster. Familjemedlemmarna kan sitta tillsammans varje morgon och kväll och sjunga Hare Krishna Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare/ Hare Rama Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare. Kan man omdana sitt familjelliv på detta sätt och utveckla Krishna-medvetande genom att följa dessa fyra principer, så behöver man inte byta från familjeliv till ett liv av försakelse. Om familjelivet dock inte är befrämjande för andlig utveckling, bör man lämna det.
.
Man måste offra allting för att tjäna och förverkliga Krishna, precis som Arjuna gjorde. Man bör under alla omständigheter vara obunden vid familjelivets lycka och olycka, ty i den här världen kan man inte vara helt lycklig eller helt olycklig. Lycka och lidande är det materiella livets beledsagande omständigheter. Bhagavad-gita råder oss att utöva tolerans. Lyckan och lidandet kommer och går utan att man kan göra något åt det, och därför bör man ge upp den materiella livsstilen och därmed få förmågan att behålla sitt sinneslugn under både lyckliga och olyckliga omständigheter. När vi får något önskat blir vi glada, och när vi får något icke önskat blir vi olyckliga. Men om vi verkligen befinner oss på den andliga nivån kan dessa ting inte störa oss. För att uppnå denna nivå måste vi utöva oavbruten hängiven tjänst. Hängiven tjänst till Krishna utan avvikelse innebär att man engagerar sig i de nio metoderna som beskrivs i nionde kapitlets sista vers. Detta tillvägagångssätt bör följas. När man vant sig vid en andlig livsinriktning vill man naturligtvis inte blanda sig med materialistiska människor. Detta vore att gå emot sin natur. Man kan pröva sig själv genom att se hur benägen man är att leva på ett ensligt ställe utan olämpligt umgänge. En hängiven har naturligtvis ingen smak för onödigt sportande eller biogående, inte heller har han smak för olika tillställningar ty han vet mycket väl att detta är bortkastad tid. Det finns forskare och filosofer som studerar sexuallivet och andra ämnen, men enligt Bhagavad-gita saknar sådan forskning och filosofi värde. Ett sådant arbete är mer eller mindre nonsens. Enligt Bhagavad-gita bör man forska, med filosofisk urskillning, i själens natur. Man bör forska för att förstå vad som angår självet. Detta rekommenderas här.
.
Vad beträffar självförverkligande står det tydligt uttryckt här att bhakti-yoga är särskilt praktiskt. Så snart det är fråga om hängivenhet måste man ta hänsyn till förhållandet mellan Översjälen och den individuella själen. Den individuella själen och Översjälen kan inte var en, åtminstone inte enligt bhakti-uppfattningen, hängivenhetens livsuppfattning. Det står också tydligt att den individuella själens tjänst till Översjälen är evig, nityam. Bhakti, dvs hängiven tjänst, är alltså evig. Man bör vara fast föranrkad i denna filosofiska övertygelse, annars är det hela bara bortkastad tid, okunnighet.
.
I Srimad Bhagavatam står det: "De som verkligen är kännare av den Absoluta Sanningen vet att Självet förverkligas i tre olika skeden som Brahman, Paramatma och Bhagavan" (S B 1.2.11.) Bhagavan är sista steget i förverkligandet av den Absoluta Sanningen. Man bör därför nå detta stadium och förstå och tjäna Gudomens Högsta Personlighet. Detta är fulländningen av kunskap.
.
Denna kunskapsväg är som en trappa där första steget innebär, att man övar ödmjukhet och där sista våningen representerar förverkligandet av den Högsta Sanningen, Gudomens Absoluta Personlighet. På denna trappa finns det nu många människor som har nått första våningen, andra våningen, tredje våningen osv, men tills man nått översta våningen, vilket innebär förståelse av Krishna, befinner man sig på en lägre kunskapsnivå. Om man vill tävla med Gud och på samma gång göra framsteg i andlig kunskap blir resultatet besvikelse. Det står tydligt att utan ödmjukhet är sk kunskap farlig. Att anse sig själv vara Gud är den högfärdigaste av alla attityder. Trots att den levande varelsen ständigt bollas hit och dit av den materiella naturens stränga lagar anser han sig vara Gud. Att denna villa överhuvudtaget är möjlig beror på att den levande varelsen är täckt av okunnighet. Man måste vara ödmjuk och veta att man är underordnad den Högste Guden. På grund av sitt uppror mot den Högste Guden blir man underkastad den materiella naturen. Man måste känna till, och vara övertygad om, denna sanning.
Bg 13. 8-12