Prakriti, purusa och medvetande

Bhagavad-gitas trettonde kapitel.

Arjuna sade: O käre Krishna, jag önskar kännedom om prakriti (naturen), om purusa (njutaren), om fältet och fältets kännare, samt om kunskap och om syftet med kunskap.
Den Heliga Herren sade: Kroppen, o Kuntis son, kallas "fältet", och den som känner kroppen kallas "fältets kännare".
.
Arjuna undrade över prakriti (naturen), purusa (njutaren), ksetra (fältet), ksetrajna (fältets kännare, samt kunskap och syftet med kunskap. Som svar på dessa frågor sade Krishna att kroppen kallas fältet och att den som känner kroppen kallas fältets kännare. Kroppen är den betingade själens handlingsfält. Den betingade själen är fångad i den materiella exsitensen, och han försöker härska över den materiella naturen. I överenstämmelse med sin förmåga att härska över den materiella naturen, får han ett handlingsfält, och detta handlingsfält är kroppen. Vad är då kroppen? Kroppen består av sinnen. Den betingade själen vill ha sinnesnjutning, och enligt sin förmåga att njuta, erbjuds han en kropp, dvs ett handlingsfält. Därför kallas kroppen ksetra (den betingade själens handlingsfält). Den som identifierar sig med kroppen benämns ksetrajna (fältets kännare). Det är inte svårt att förstå skillnaden mellan fältet och dess kännare, dvs mellan kroppen och den som känner kroppen. Man kan betänka att man från barndom till ålderdom genomgår många kroppsbyten men att man ändå förblir samma person. En skillnad existerar alltså emellan handlingsfältets kännare och handlingsfältet självt. En betingad själ kan sålunda förstå att han är skild från kroppen. I Bhagavad-gitas början beskrivs att den levande varelsen befinner sig i krpopen och att kroppen förändras från barndom till ungdom och från ungdom till ålderdom (dehino smin yatha dehe kaumaram yauvanam jara). Den som äger kroppen vet att kroppen förändras. Fältets ägare är avgjort ksetrajna. Man tänker ibland; jag är lycklig, jag är galen, jag är en kvinna, jag är en hund, jag är en katt, osv. Alla dessa "jag" är fältets kännare, Kännaren är skild från fältet. Fastän vi använder så många ting, kläder etc, vet vi att vi är skilda från dessa : Om vi något begrundar detta inser vi att vi också är skilda från kroppen.
I Bhagavad-gitas sex första kapitel beskrivs kroppens kännare, den levande varelsen, samt hur han kan komma till insikt om Gudomens Högsta Personlighet. I de mellersta sex kapitlen beskrivs den Högste Herren och förhållandet mellan den individuella själen och Översjälen med hänsyn till hängiven tjäsnt. Den Högste Personlige Gudens överordnade position och den individuella själens underordnade position definieras slutgiltigt i dessa kapitel. De levande varelserna är under alla omständigheter underordnade, men deras glömska är orsaken till deras lidande. När de blir uppslysta, som ett resultat av fromma handlingar, närmar de sig den Högste Herren i olika roller - som den nödställde, som den penningbehövande, som den nyfikne och som den som söker kunskap. Detta har också beskrivits. Nu, med början i det trettonde kapitlet, förklaras hur den levande varelsen kommer i kontakt med den materiella naturen, och hur han befrias av den Högste Herren genom olika metoder - fruktbärande aktiviteter, odlandet av kunskap och utföranet av hängiven tjänst. Fastän den levnade varelsen är helt skild från den materiella kroppen, är han på något sätt förknippad med den. Hur det kommer sig förklaras också.
Bg 13.1-2

O Bharatas ättling, du skall veta att Jag också är kännaren i alla kroppar, och att förstå denna kropp och dess ägare kallas kunskap. Detta är Min åsikt.

När vi behandlar ämnet om kroppen och dess ägare, själen och Översjälen, finner vi tre olika studieobjekt, nämligen Herren, den levande varelsen och materia. I varje handlingsfält, dvs i varje kropp, finns två själar: den individuella själen och Översjälen. Eftersom Översjälen är en aspekt av Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, säger Krishna:"Jag är också kännare, men Jag är inte den individuella ägaren till kroppen. Jag är den högsta kännaren. Jag finns i allas kroppar som Paramatma, dvs Översjälen."

Den som, i ljuset av denna Bhagavad-gita, mycket noggrant studerar handlingsfältet och fältets kännare kan uppnå kunskap.

Herren säger: "Jag är handlingsfältets kännare, och Jag finns i varje individuell kropp." Individen känner kanske sin egen kropp, men han har ingen kunskap om andra kroppar. Gudomens Högsta Personlighet, som, i form av Översjälen, befinner Sig i alla kroppar, känner till allt om alla kroppar. Han känner till de många livsarternas olika kroppar. En medborgare kanske känner till allt om sitt lilla jordstycke, medan kungen inte bara känner till sitt eget palats, utan också alla enskilda medborgares alla egendomar. Vi kan, på liknande sätt, vara individuella ägare till en kropp, medan den Högste Herren äger alla kroppar. Kungen är kungarikets ursprungliga ägare, och medborgarna är andrahandsägare. Den Högste Herren är alltså den suveräne ägaren till alla kroppar.
Kroppen består av sinnen. Den Högste Guden kallas Hrisikesa, vilket betyder "behärskare av sinnena". Han är den urspsrungliga härskaren över sinnena, liksom kungen är den ursprungliga härskaren äver rikets affärer, och medborgarna är andrahandshärskare. Herren säger också: "Jag är också kännaren." Detta betyder att Han är den högste kännaren; den individuella själen känner bara sin speciella kropp.
Kroppen kallas ksetra, och i den dväljs kroppens ägare och den Högste Herren, som känner både kroppen och kroppens ägare. Han kallas därför "kännaren av alla fält". Skillnaden mellan handlingsfältet, fältets ägare och den högste ägaren till fältet beskrivs nedan. Fullständig kunskap om kroppens, den individuella själens och Översjälens beskaffenhet kallas i Veda-skrifterna för jnanam. Detta är Krishnas åsikt. Att förstå, att själen och Översjälen är ett men ändå skilda, kallas kunskap. Den som inte förstår handlingsfältet och dess kännare har inte fullständig kunskap. Man måste känna till prakriti (naturen), purusa (den som njuter av naturen) och isvara (kännaren, som dominerar eller härskar över naturen och den individuella själen). Man bör inte blanda ihop dessa tre. Maa bör inte blanda ihop målaren, målningen, och stafflit. Naturen är denna materiella värld, som är handlingsfältet; den levande varelsen är den som njuter av naturen, och över de båda befinner sig den högste härskaren, Gudomens Högsta Personlighet.
De finns tre Brahman-aspekter; prakriti är Brahman som handlingsfält, jiva (den individuella själen) är också Brahman som försöker härskar över den materiella naturen, och den som härskar över båda dessa är också Brahman, men Han är den egentliga härskaren.
I detta kapitel kommer också förklaras att av de två kännarna, är en felbar, medan den andra är ofelbar. En är överordnad och den andra är underordnad. Den som anser att handlingfältets två kännare är en och densamma säger emot Gudomens Högsta Personlighet som mycket tydligt säger: "Jag är också handlingfältets kännare." Den som förväxlar ett rep med en orm kan inte sägas besitta kunskap. Det finns många slags kroppar, och det finns många ägare till dessa. Eftersom varje individuell själ har sin speciella förmåga att härska över den materiella naturen, finns det olika kroppar. Den Högste är också närvarande som härskare i varje kropp. Ordet ca är betydelsefullt, ty det syftar på det totala antalet kroppar. Enligt Srila Baladeva Vidyabhusana är Krishna Översjälen som, tillsammans med den individuella själen, är närvarande i varenda kropp. Krishna säger här också tydligt att Överjsälen är härskaren över både handlingsfältet och den begränsade njutaren.
Bg 13.3

Lyssna nu till Min korta beskrivning av detta handlingsfält; hur det är beskaffat, vilka dess förändringar är, varifrån det har uppkommit, samt vem dess kännare är och vilket inflytande han har.

Herren beskriver handlingsfältets och dess kännares natur. Man måste känna till hur kroppen är beskaffad, vilka ämnen kroppen är uppbyggd av, under vems kontroll kroppen arbetar, hur förändringar äger rum, varifrån dessa förändringar kommer, vilka orsakerna är, vad individens yttersta mål är och vad den individuella själens verkliga skepnad är. Man bör också känna till skillnaden mellan den individuella själen och Översjälen, deras olika inflytande, deras potential, etc. Allt detta kommer att klargöras om man bara förstår denna Bhagavad-gita från den Högste Personlige Gudens direkta beskrivning. Man måste dock vara försiktig så att man inte förväxlar Gudomens Högsta Personlighet, som finns i varje kropp och själ, med jiva, den individuella själen. Detta vore att jämställa den mäktige med den maktlöse.
Bg 13.4

Denna kunskap om handlingsfältet och dess kännare beskrivs av många visa män i olika vediska skrifter - speciellt Vedanta-sutra- och den framläggs logiskt enligt sambandet mellan orsak och verkan.

Gudomens Högsta Personlighet, Sri Krishna, är den högsta auktoriteten när det gäller att förklara denna kunskap. Lärda män och accepterade auktoriteter åberopar alltid tidigare auktoriteter. Därför förklarar Krishna, trots att Han är den högsta auktoriteten, denna ytterst omtvistade fråga, vad det gäller själens och Översjälens dualism eller icke-dualism, genom att åberopa skrifterna, Vedanta, vilka accepteras som auktoriteter. Han säger att det är många visa män som är överens. Vad det gäller de visa männen, så är, förutom Krishna Själv, Vyasadeva en mycket vis man, som står som författare till Vedanta-sutra. I denna Vedanta-sutra är dualismen fullständigt förklarad. Vyasadevas fader, Parasara, var också en mäktig siare, och han skriver i sina religiösa skrifter: aham tvam ca athanya..."Vi - du och jag, och en mängd andra levande varelser - är alla transcendentala, trots att vi har materiella kroppar. Vårt handlande bestäms nu av den materiella naturens tre kvaliteter i enlighet med vårt karma. Därför befinner sig somliga på högre stadier, medan andra befinner sig i den lägre naturen. De högre och lägre naturerna existerar pga okunnighet och de manifesteras i ett oändligt antal levande varelser. Översjälen, som är ofelbar, är också obesmitad av naturens tre kvaliteter, och han är transcendental." I de ursprungliga Veda-skrifterna, speciellt då i Kathha Upanisad, gör på samma sätt en uppdelning mellan själen, Översjälen och kroppen.
Det finns en manifestation av den Högste Herrens energi som kallas annamaya, då ens existens enbart är beroende av mat. Detta är ett materialistiskt förverkligande av den Suveräne. Sedan kommer pranamaya, vilket betyder att efter att ha förverkligat den Högsta Absoluta Sanningen i mat, kan man förverkliga den Absoluta Sanningen i livssymptomen, eller i olika livsformer. I jnanamaya har livssymptomen utvecklats till stadiet av tänkande, kännande och viljande. Sedan kommer Brahmna-förverkligande och förverkligandet som kallas vijnanamaya, då den levande varelsen inser att han är skild från det inre sinnet och livssymptomen. Nästa stadium, som är det högsta, kallas anandamaya och innebär ett förverkligande av den helt lycksaliga naturen. Det finns således fem stadier av Brahman-förverkligande, som kallas brahma puccham. Av dessa har de första tre - annamaya, pranamaya och jnanamaya - att göra med den levande varelsens handlingsfält. Transcendental till dessa handlingsfält är den Högste Herren som kallas anandamaya. I Vedanta-sutra kallas också den Högste anandamayo bhyasat. Gudomens Högsta Personlighet är av naturen full av glädje, och för att kunna njuta av Sin transcendentala lycksalighet expanderar Han till att omfatta vijnanamaya, pranamaya, jnanamaya och annamaya. I detta handlingsfält anses den levande varelsen var den som njuter, medan ananda maya är skild från honom. Det betyder att om den levande varelsen beslutar sig för att njuta, genom att sammankoppla sig med anandamaya, kommer han att nå fulländning. Detta är den riktiga bilden av handlingsfältets beskaffenhet, samt den Högste Herren som fältets högsta kännare, och den levande varelsen, som underordnad kännare.
Bg 13.5

De fem urämnena, falskt ego, intelligens, det omanifesterade, de tio sinnena, det inre sinnet, de fem sinnesobjekten, begär, hat, lycka, olycka, det sammansatta, livstecknen och övertygelser - alla dessa anses, i korthet, utgöra handlingsfältet och dess växelverkningar.

Enligt de visa männen, de vediska hymnerna och Vedanta-sutras aforismer består denna värld består av jord, vatten, eld, luft och rymd. Dessa är de fem urämnena (mahabhuta). Sedan kommer falskt ego, intelligens och avyakta, dvs det stadium då den materiella naturens tre kvaliteter inte är manifesterade. Därnäst kommer fem sinnen för förvärvandet av kunskap: ögon, öron, näsa, tunga och hud. Sedan fem handlingssinnen: talorgan, ben, händer, anus och könsorgan. Över sinnena står det inre sinnet. Om man räknar det inre sinnet, finns det alltså elva sinnen. Det finns dessutom fem sinnesobjekt, nämligen smak, lukt, känsel, form och ljud. Dessa tjugofyra ämnen kallas tillsammans för handlingsfältet. Om man analytiskt studerar dessa tjugofyra ämnen får man en bra uppfattning om hur handlingsfältet är beskaffat.

Begär, hat, njutning och smärta framkommer ur grovkroppens fem urämnen och orsakas av växelverkan mellan dem. Medvetande och övertygelse representerar livstecknen, vilka manifesteras genom den subtila kroppen, som består av inre sinne, falskt ego och intellligens. Dessa subtila ämnen inkluderas i handlingsfältet. De fem urämnena är en grov manifestation av de subtila falska egot i den materiella begreppsvärlden. Medvetande representeras av intelligens, vars omanifesterade stadium är den materiella naturens tre kvaliteter. Det skede då den materiella naturens tre kvaliteter är omanifesterade kallas också för pradhana.

Den som vill ha mer detaljerad kunskap om de tjugofyra ämnena och deras växelverkningar bör studera filosofin närmare. I Bhagavad-gita ges bara en sammanfattning.

Kroppen, som är en manifestation av alla dessa faktorer, genomgår sex förändringar; den föds, växer, förblir, skapar biprodikter, tynar och till slut försvinner den helt. Därför är fältet ett temporärt materiellt ting. Vad gäller ksetrajna, fältets kännare, dess ägare, är dock situationen annorlunda.
Bg 13. 6-7

Ödmjukhet, blygsamhet, icke-våld, tolerans, rättframhet, att uppsöka en äkta andlig mästare, renlighet, ståndaktighet och självbehärskning; att försaka föremålen för sinnesnjutning, avsaknad av falskt ego och att observera det onda i födelse, död, ålderdom och sjukdom; obundenhet vid barn, hustru, hem, etc. samt sinneslugn i alla lägen,behagliga såväl som obehagliga; ständig och oblandad hängivenhet till Mig, att ta sin tillflykt tilll ensliga platser och avskilija sig från den allmänna folkmassan: att acceptera vikten av självförverkligande och filosofiskt sökande efter den Absoluta Sanningen - allt detta förklarar Jag härmed vara kunskap, och allt som strider mot detta är okunnighet.

Ibland missförstår mindre intellligenta människor denna kunskapsmetod, och de tror att det är fråga om växelverkan inom handlingsfältet, men faktum är att detta är det riktiga sättet att förvärva kunskap. Genom att acceptera denna metod, har man möjlighet att närma sig den Absoluta Sanningen. Det är alltså inte fråga om en växelverkan mellan de tiofaldiga ämnena, utan den verkliga metoden är genom vilken man kan frigöra sig från den materiella naturens tre kvaliteter. Den viktigaste punkten när det gäller att förvärva kunskap beskrivs i tionde versen första rad: kunskapsmetoden slutar i oblandad hängiven tjänst till Herren. Om man inte utför hängiven tjänst till Herren, är därför de andra nitton punkterna så gott som värdelösa. När man emellertid tillämpar hängiven tjänst i fullt Krishna-medvetande utvecklar man automatiskt de andra nitton punkterna. Principen att acceptera en andlig mästare, som nämns i åttonde versen är oundgänglig. Även för den som tillämpar hängiven tjänst, är denna princip av största vikt. Transcendentalt liv börjar då man accepterar en andlig mästare, Gudomens Högsta Personlighet, Sri Krishna, säger tydligt och klart här att denna väg till kunskap är den egentliga vägen. Alla andra vägar som har spekulerats fram är bara nonsens.

Vad det gäller den kunskap som här har redogjorts för, kan varje punkt analyseras på föjande sätt:

Ödmjukhet betyder att man inte bör vara mån om att bli ärad av andra. Den materiella livsuppfattningen gör att vi blir mycket angelägna om att få beröm av andra. För en människa med fullständig kunskap, som inte identifierar sig med kroppen, är dock allting som rör kroppen helt värdelöst, antingen det är ära eller vanära. Man bör inte åtrå denna materiella villfarelse. Människor är mycket angelägna om att bli kända för sin fromhet, och därför händer det ibland att någon, utan förståelse för religiösa principer, går med i en sk religiiös grupp, som i själva verket inte följer några religiösa principer, i syfte att framhäva sig själv som en religiös ledare. Man bör dock testa sig själv för att se hur långt man har kommit när det gäller verkliga framsteg inom den andliga vetenskapen. Man kan döma efter dessa punkter.

Icke-våld anses vanligen betyda att man inte dödar eller förstör kroppen, men egentligen innebär icke-våld att man inte utsätter andra för lidande. Folk i allmänhet är fångade av okunnighet, i en materiell livsuppfattning, och de pinas ständigt av de materiella lidandena. Om man inte upplyser människorna med andlig kunskap utövar man alltså våld. Man bör göra sitt bästa för attt sprida denna kunskap till människorna, så att de kan bli upplysta och således lämna det materiella livets lidande. Detta är innebörden av icke-våld.

Tolerans betyder att man ska lära sig utstå förolämpningar och skymfningar. Om man är engagerad i attt utveckla andlig kunskap kommer man att utsättas för stark kritik och svåra förolämpningar. Detta är bara att vänta sig, ty den materiella naturen är så beskaffad. För att man skall kunna göra framsteg i andlig kunskap kan det alltså dyka upp många hinder i ens väg, men man måste vara överseende och förtsätta på sin väg med beslutsamhet.
Rättframhet betyder att man utan diplomati är så uppriktig att man kan avslöja sanningen t om för en fiende.

Att acceptera en andlig mästare är nödvändigt, ty utan en äkta mästares instruktioner kan man inte göra framsteg i den andliga vetenskapen. Man bör vända sig till den andliga mästaren med all ödmjukhet och erbjuda honom alla sina tjänster, så att han behagar välsigna sin lärjunge. Eftersom en bona fide andlig mästare är Krishnas representant blir effekten av en sådan väsignelse att lärjungen omedelbart gör framsteg, även om han inte följer de reglerande principerna. Eller, för den som har tjänat den andliga mästaren utan förbehåll, blir det lättare att följa de reglerande principerna.

Renlighet är en nödvändig faktor för att man skall göra framsteg i andligt liv. Det finns två slag av renlighet: yttre och inre. Yttre renlighet betyder att regelbundet tvätta kroppen, medan man för inre renlighet alltid måste tänka på Krishna och sjunga Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare/Hare Rama Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare. Denna metod renar det inre sinnet från tidigare karma, som liknas vid ett lager av damm.

Ståndaktighet betyder att man bör vara mycket beslutsam att göra framsteg i andligt liv. Utan sådan beslutsamhet kan man inte göra märkbara framsteg.

Självbehärskning betyder att man inte skall acceptera någonting som är skadligt för ens andliga framåtskridande. Man måste vänja sig vid att förkasta allt som hindrar andliga framsteg: Sinnena är så starka och trängtar alltid efter sinnesnjutning. Man bör inte tillgodose dessa begär, vilka är onödiga: Sinnena bör enbart tillfredsställas för att hålla kroppen i kondition, så att man kan fullgöra sin plikt att göra framsteg i andligt liv. Det viktigaste och det mest svårbehärskade sinnet är tungan. Om man kan behärska tungan har man stora möjligheter att behärska de andra sinnena. Tungans uppgift är att smaka och vibrera. Därför bör man systematiskt reglera tungan, genom att alltid engagera den i att recitera eller sjunga Hare Krishna och genom att låta den smaka enbart mat som offrats till Krishna. Vad det gäller ögonen, så bör man inte tillåta dem att se något annat än Krishnas vackra gestalt. Detta håller ögonen i styr. Öronen bör alltid lyssna till berättelser om Krishna, och näsan bör alltid känna lukten av blommor som offrats till Krishna. På detta sätt fungerar hängiven tjänst. Hängiven tjänst är det främsta och enda målet. Ointellligenta tolkare av Bhagavad-gita försöker rikta läsarens uppmärksamhet på andra ämnen, men det finns inget annat ämne än hängiven tjänst i Bhagavad-gita.

Falskt ego betyder att man identifierar jaget med kroppen: Verkligt ego är när man förstår att man inte är kroppen, utan andesjäl. Ego finns; falskt ego förkastas, men inte verkligt ego. I Veda står det: aham brahmasmi. Jag är Brahman, jag är andesjäl". Detta "jag är", känslan av självet, existerar också i självförverkligandets befriade stadium. Ego är känslan av "jag är", men när känslan tillämpas på den falska kroppen, så kallals det för falskt ego. När man identifierar självet med verkligheten (andesjälen), så kallas det verkligt ego. En del filosofer säger att vi måste ge upp vårt ego, men vi kan inte ge upp vårt ego, ty ego betyder identitet. Naturligvis måste vi sluta identifiera oss med kroppen.
.
Man måste försöka förstå att födsel. död, ålderdom och sjukdom innebär lidande. Födseln beskrivs i många olika Veda-skrifter. I Srimad-Bhagavatam beskrivs på ett mycket åskådligt sätt den oföddes värld - barnets vistelse i moderns sköte, dess lidande etc. man måste grundligt förstå att födsel innebär lidande. Eftersom vi har glömt hur mycket vi led i moderlivet bryr vi oss inte om att söka en lösning på problemet med upprepad födsel och död. Också i dödsögonblicket finns olika slags lidande och även de beskrivs i de auktoritativa skrifterna. Dessa lidanden bör diskuteras. Av sjukdom och ålderdom har och får vi praktisk erfarenhet. Ingen vill bli sjuk och ingen vill bli gammal men det går inte att undvika dessa ting. Om man inte har en pessimistisk uppfattning av det materiella livet, med tanke på det lidande som födsel, död, ålderdom, och sjukdom innebär, så saknar man motiv (eller drivkraft) att göra framsteg i andligt liv.
.
Vad gäller obundenhet vid barn, hustru och hem, så betyder det inte att man inte skall ha några känslor för dessa. Det är naturligt att man hyser tillgivenhet för dem, men om de inte är välvilligt inställda till andligt framåskridande bör man inte vara fäst vid dem. Det bästa sättet att göra hemmet trevligt är Krishna-medvetande. Om man är Krishna-medveten kan man göra hemlivet lyckligt, och denna metod, Krishna-medvetande, är mycket enkel. Man behöver bara sjunga Hare Krishna Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare, Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare, äta mat som offrats till Krishna, studera och diskutera böcker som Bhagavad-gita och Srimad-Bhagavatam samt dyka Gudsgestalten. Dessa fyra ting gör livet lyckligt. Man bör träna sina familjemedlemmar efter detta mönster. Familjemedlemmarna kan sitta tillsammans varje morgon och kväll och sjunga Hare Krishna Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare/ Hare Rama Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare. Kan man omdana sitt familjelliv på detta sätt och utveckla Krishna-medvetande genom att följa dessa fyra principer, så behöver man inte byta från familjeliv till ett liv av försakelse. Om familjelivet dock inte är befrämjande för andlig utveckling, bör man lämna det.
.
Man måste offra allting för att tjäna och förverkliga Krishna, precis som Arjuna gjorde. Man bör under alla omständigheter vara obunden vid familjelivets lycka och olycka, ty i den här världen kan man inte vara helt lycklig eller helt olycklig. Lycka och lidande är det materiella livets beledsagande omständigheter. Bhagavad-gita råder oss att utöva tolerans. Lyckan och lidandet kommer och går utan att man kan göra något åt det, och därför bör man ge upp den materiella livsstilen och därmed få förmågan att behålla sitt sinneslugn under både lyckliga och olyckliga omständigheter. När vi får något önskat blir vi glada, och när vi får något icke önskat blir vi olyckliga. Men om vi verkligen befinner oss på den andliga nivån kan dessa ting inte störa oss. För att uppnå denna nivå måste vi utöva oavbruten hängiven tjänst. Hängiven tjänst till Krishna utan avvikelse innebär att man engagerar sig i de nio metoderna som beskrivs i nionde kapitlets sista vers. Detta tillvägagångssätt bör följas. När man vant sig vid en andlig livsinriktning vill man naturligtvis inte blanda sig med materialistiska människor. Detta vore att gå emot sin natur. Man kan pröva sig själv genom att se hur benägen man är att leva på ett ensligt ställe utan olämpligt umgänge. En hängiven har naturligtvis ingen smak för onödigt sportande eller biogående, inte heller har han smak för olika tillställningar ty han vet mycket väl att detta är bortkastad tid. Det finns forskare och filosofer som studerar sexuallivet och andra ämnen, men enligt Bhagavad-gita saknar sådan forskning och filosofi värde. Ett sådant arbete är mer eller mindre nonsens. Enligt Bhagavad-gita bör man forska, med filosofisk urskillning, i själens natur. Man bör forska för att förstå vad som angår självet. Detta rekommenderas här.
.
Vad beträffar självförverkligande står det tydligt uttryckt här att bhakti-yoga är särskilt praktiskt. Så snart det är fråga om hängivenhet måste man ta hänsyn till förhållandet mellan Översjälen och den individuella själen. Den individuella själen och Översjälen kan inte var en, åtminstone inte enligt bhakti-uppfattningen, hängivenhetens livsuppfattning. Det står också tydligt att den individuella själens tjänst till Översjälen är evig, nityam. Bhakti, dvs hängiven tjänst, är alltså evig. Man bör vara fast föranrkad i denna filosofiska övertygelse, annars är det hela bara bortkastad tid, okunnighet.
.
I Srimad Bhagavatam står det: "De som verkligen är kännare av den Absoluta Sanningen vet att Självet förverkligas i tre olika skeden som Brahman, Paramatma och Bhagavan" (S B 1.2.11.) Bhagavan är sista steget i förverkligandet av den Absoluta Sanningen. Man bör därför nå detta stadium och förstå och tjäna Gudomens Högsta Personlighet. Detta är fulländningen av kunskap.
.
Denna kunskapsväg är som en trappa där första steget innebär, att man övar ödmjukhet och där sista våningen representerar förverkligandet av den Högsta Sanningen, Gudomens Absoluta Personlighet. På denna trappa finns det nu många människor som har nått första våningen, andra våningen, tredje våningen osv, men tills man nått översta våningen, vilket innebär förståelse av Krishna, befinner man sig på en lägre kunskapsnivå. Om man vill tävla med Gud och på samma gång göra framsteg i andlig kunskap blir resultatet besvikelse. Det står tydligt att utan ödmjukhet är sk kunskap farlig. Att anse sig själv vara Gud är den högfärdigaste av alla attityder. Trots att den levande varelsen ständigt bollas hit och dit av den materiella naturens stränga lagar anser han sig vara Gud. Att denna villa överhuvudtaget är möjlig beror på att den levande varelsen är täckt av okunnighet. Man måste vara ödmjuk och veta att man är underordnad den Högste Guden. På grund av sitt uppror mot den Högste Guden blir man underkastad den materiella naturen. Man måste känna till, och vara övertygad om, denna sanning.
Bg 13. 8-12