Andesjälen

Den Heliga Herren sade: Medan du talar kunskapens ord, gråter du över vad som inte är värt att sörja. De vise sörjer varken de levande eller döda.
Bg 2.11

För själen finns varken födelse eller död. Ej heller upphör han någon sin att existera om han en gång funnits. Han är ofödd, evig, odödlig och ursprunglig. Han dör ej när kroppen dödas.
Bg 2.20


Bhagavad-gita förklarar att vi är eviga andliga varelser, och att det största misstag den levande varelsen begår är att identifiera sig med kroppen. Kroppen är som ett klädesplagg: man använder plagget för en tid, och när det är utslitet så slängs plagget bort. På samma sätt
är det med kroppen, den föds, lever en tid, alstrar avkomma, åldras och dör.
Kroppen dör när den inte längre är duglig till att användas och själen då tvingas överge den och anta en ny kropp.

Detta eviga kretslopp kallas på sanskrit för samsara, ett ständigt upprepat förlopp av födelse och död. Eftersom kroppen är ödesbestämd att förgås är den inte lika viktig som själen. Den som känner till detta sägs i Bhagavad-gita vara verkligt vis, och att det för honom finns ingen orsak att sörja, ty han vet att den levande varelsen existerar för evigt.


Den tid har aldrig funnits då inte Jag existerade, då inte du existerade eller då någon av dessa kungar inte existerade; ej heller i framtiden kommer någon av oss upphöra att vara till.
Bg 2.12

Vet, att den som genomströmmar hela kroppen är oförstörbar. Ingen kan förstöra den oförgängliga själen.
Bg.2.17

Krishna förklarar att det inte är så att vi inte existerade i det förflutna och inte heller kommer vi att upphöra att existera i framtiden. Andesjälen har ingen början eller slut, därför ande är till sin natur i motsats till materia evig och kan aldrig förstöras.
Vem som helst kan förstå vad det är som är spritt över hela kroppen; det är medvetande. Medvetande och liv är tecken på själens närvaro. Utan själens närvaro är liv inte möjligt.
Man kan se detta när någon avlider; han är borta säger alla de anhöriga och sörjer.

Men vad är det som är borta? Kroppen ligger ju där och ser ut precis som vanligt. Vad är det som är borta, varför är den levande kroppen plötsligt död? Vad som har hänt är att andesjälen, dvs den person som bebott kroppen, nu har givit sig av.

Och kroppen som tidigare vårdats så ömt, duger nu inte till någonting, den bränns upp och blir till aska eller grävs ner och förmultnar. Eller så blir den liggande någonstans och vilda djur äter upp den. Vem som helst kan förstå att den materiella kroppen är förgänglig till sin natur, den kan förstöras omedelbart eller om hundra år. Det är enbart en fråga om tid, det finns ingen möjlighet att vidmakthålla den för evigt. Och ändå ägnar vi all omsorg på kroppen, och negligerar andesjälen, våra eviga identitet. Det är som om man noggrannt tog hand om en bur, utan att bry sig om fågeln som sitter inne i buren.


Såsom den förkroppsligade själen ständigt vandrar i denna kropp, från barndom till ungdom till åldersom, så vandrar själen också in i en annan kropp vid döden. Den självförverkligade själen förvillas ej av en sådan förändring.
Bg 2.13

Den levande varelsen är fånge i den materiella existensen, ständigt underkastas han en ny födelse och en ny död. Den vediska filosofin förklarar att människolivet är oerhört viktigt, för människan har i motsats till djuren tankeförmåga nog att ställa filosofiska frågor om varför vi är här, finns det någon Skapare och varför tvingas vi att lida?

Den levande varelsen underkastas ständigt lidanden och bekymmer. Kroppen lider av allehanda besvär, psyket fylls av bekymmer, oro för framtiden, ånger över eller saknad efter det som varit, ångest, vrede, habegär.
Vi plågas också av andra levande varelser, alltifrån störande insekter till människor som vi hamnar i konflikt med.
Vidare så störs vi av klimatiska faktorer, stark kyla eller hetta, för mycket eller för lite regn, naturkatastrofer.
Det är med andra ord ingen behaglig tillvaro som vi underkastas i den materiella världen.

Efter döden kommer en ny födelse. Hur den nya kroppen som den levande varelsen tvingas anta ser ut beror helt på hans tidigare gärningar. Hur vi handlar i vårt nuvarande liv bestämmer hur vår framtid kommer att utvecklas. Det är det som kallas karma. "Vad du sår skall du ock skörda", förklaras det i Bibeln, och så är det, goda och fromma handlingar kommer i sinom tid att ge ett gott resultat, medan vi med destruktiva handlingar skapar oss själva en mörk framtid.
Läran om karma förklarar att vi har full frihet och ansvar att själva utforma vår framtid, men man måste ha klart för sig att även om det är sant att goda gärningar kommer att ge gott reslutat, så varar inte det goda resultatet för evigt, det är som ett bankkonto, vi kan njuta av pengarna vi sparat ihop, men en dag kommer pengarna att vara slut, och då blir det att börja från början igen. I den materiella världen tar vår strävan aldrig slut.

Karma är stark men inte oföränderlig eller evig. Inte heller är samsara, det upprepade förloppet med upprepad födsel och död omöjlig att bryta sig fri ifrån.
Människolivet ger oss en unik möjlighet att genom filosofisk efterforskning finna en väg ut ur vår plågsamma materiella existens. Och den enda vägen ut ur fångenskapen är: kunskap.

Kunskap är styrka, sägs det och detta stämmer till fullo i andligt liv.
Dessvärre lever vi en värld där andlig okunnighet hyllas, men möjligheten till befrielse finns där, med hjälp av skrifter som Bhagavad-gita och de personer som förstått och förverkligat skrifternas innehåll.

Mera om andesjälen:
http://www.krishna.com/main.php?id=461