Den frustrerade religionen

.


Sen kan man ju fråga sig varför den religiösa tron så snabbt och smidigt kommit att bytas ut mot övertro på vetenskapen. Frågan är väl hur seriöst religionsutövandet egentligen har varit på många håll: " I lägre stadier av den mänskliga civilisationen förekommer alltid en kamp mellan individer och en strävan att härska över den materiella naturen. Det råder m a o en oavbruten konflikt, där var och en strävar att tillfredsställa sinnena. En sådan situation leder till att människan vänder sig till religionen och utför sålunda fromma handlingar eller religiösa ceremonier för att komma i åtnjutande av någon materiell fördel. Men om dylik materiell vinning kan erhållas på annat sätt får religionen vara. Sådan är situationen i dagens civilisation. Människan har det bra ställt ekonomiskt, varför hon inte är särskilt intresserad av religion. Kyrkorna, moskéerna och templen står nu för tiden praktiskt taget tomma. Folk intresserar sig mer för fabriker, affärer och biografer än för de religiösa samlingsplatser som deras förfäder låtit uppföra. Detta är i själva verket ett bevis på, att religionen utövas endast i syfte att erhålla något slag av ekonomisk vinnning. Ekonomisk vinning är nödvändig för att man skall kunna tillfredsställa sinnena."
Srimad Bhagavatam 1.1.2

Eller med andra ord: Ser man Gud som en visserligen mäktig varelse som dock bara har en funktion, nämligen att ge oss vad vi önskar bara vi ber vackert, så varför göra sig besväret att följa religiösa påbud och riter när man nu lika gärna kan ordna det man vill ha på andra och enklare sätt? Exit religion och in med det ekonomiskt och tekniskt avancerade samhället där man kan njuta så mycket man vill. Utan en massa besvärliga regler och förbud.

Allt detta låter förstås behändigt och bra och därmed borde religionsproblemet egentligen vara ur världen. Kruxet med ekonomisk utveckling och alla bekvämligheter och njutningar är bara att de i realiteten inte löser någonting. De grundläggande lidandena är precis desamma nu som på stenåldern: kroppen och psyket drabbas av diverse sjukdomar, andra levande varelser utsätter oss för olika angrepp och lidanden, tufft klimat och naturkatastrofer finns nu likaväl som då, och den som lyckas klara sig undan allt detta kommer ändå att åldras och dö. Skalar man bort den sofistikerade ytan så står vi på samma nivå nu som då. Frågan är väl om vi inte är mera oroade och förvirrade nu än någonsin tidigare och det gör det inte lättare att höja den andliga nivån.

Den frustrerade vetenskapen

.


De flesta skulle väl svara på frågan om vad god utbildning är att en god utbildning är det samma som att ha kunskaper inom teknik, naturvetenskap, ekonomi, medicin och liknande. Knappast någon skulle svara att sann utbildning innebär förståelse om Gud, andesjälen och hur man blir befriad från lidande. A C Bhaktivedanta Swami förklarade att vad som lärs ut på våra högskolor inte är något annat än ordinärt hantverk, hur avancerat det än kan verka vara.

"Because he knows that technical art how to bring electric current, that does not mean he is educated. Education is different thing. The worker, they are just working so many wonderfully, but that does not mean they are educated. That is... In Sanskrit it is called... What is called? The English is "craftsmanship." He knows the art, how to do it. So at the present moment the technical education is there.

Formerly this technical education was entrusted to the demons. Formerly they were also manufacturing big, big aeroplanes, but they were being done by the demons, not by the great saintly persons, sages, no. They were being done by the demons. And the yogis, they could produce such wonderful things by their yogic mystic power. That was another thing. But generally, when there is question of manufacturing, that was being done by the demons.

So actually, at the present moment, although we are manufacturing so many nice things for the comforts of the body, but that does not mean it is education. Education means brahma-vidya, to understand what is that living force within this body that is working, what is his position, constitutional position, how it is working, wherefrom it has come, so many things. That is called brahma-jijnasa, to enquire about the spirit. That is education. So that education is lacking. Therefore there are so many problems at the present moment. " (Citat från föredrag 25/2/75 )

"So this is the beginning of spiritual education, to understand that the living entity is eternal and the body is changing. And then next question will be that if the body is changing, then this body will be changed, so after my death what kind of body I am going to accept? That is education. That is education. And if I remain blind, I do not care, and next life I become a dog, then what is the value of my present education? In spite of all education, next life I am going to become a dog or tree, then what is the value of my education? That education is not. Throughout the whole world perhaps we are giving this education. Throughout the whole world, find out any institution or university where this education is given. No. Simply big, big talks. And you talk something nonsense and take laureate, Nobel Laureate. That's all. It is going on. Somebody is talking nonsense that life is produced from matter, from chemicals, and if we challenge, "All right, combine some matter in egg form and bring life," that rascal will say, "No, it will take millions of years." And if the bird is giving life in five days, why you are taking doctorate title? Give the chicken doctorate title. The rascals are simply bluffing the people. This is going on in the name of education. Can anyone produce life by a combination of chemicals? And these rascals are advertising. We challenge, "All right, not very big thing. Egg, you can see there is some white substance and yellow substance, and you are very big scientist, you find out what are the chemicals and combine it and put it under legs of the chicken or in the incubator and bring life. Otherwise, why you are talking nonsense and cheating people?" Not only cheating people, people are becoming godless. Everything is science. And the science is this, cheating, that life can be produced by chemicals."(08/07/76)

Hårda ord kan man tycka, men faktum är att vad som lärs ut på våra universitet är relativ kunskap, dagens vetenskapliga kunskaper som alla är så stolta över kommer i framtiden att betraktas som mossig vidskepelse, precis som vi ler åt vad som ansågs vara absolut vetenskaplig sanning för några århundranden sedan. Vad som lärs ut vid universiteten är således relativ kunskap, inte absolut. Absolut kunskap förändras inte, den är och förblir sann i all evighet. Det säger sig självt att sådan kunskap kan man inte få från naturvetenskaplig forskning, en forskning som bedrivs av personer kanske råkar vara skickliga hantverkare inom sitt område, men likafullt är de inget annat än människor med de fel och brister som alla människor ofrånkomligen har.

Det blir på sätt och vis både rörande och tragiskt när den lilla människan med sina begränsade sinnen och tankeförmåga försöker sig på att studera det ofantliga universum, eller ännu hellre: att finna universums ursprung och orsak. Det är förstås en hopplös uppgift att försöka finna svaret på frågan om livets ursprung genom hjälplöst spekulerande. Det är väl därför som så många forskare i sin besvikelse och frustration bestämt sig för att om de inte lyckats finna någon Skapare så kan ingen annan göra det heller. Alltså finns Han inte.
Att en teori med såpass bristande bevisföring fått ett sådant genomslag, åtminstone i västvärlden, är egentligen märkligt, man borde åtminstone vara villig att lämna frågan öppen men icke.

Kvinnan i det vediska samhället Del 3

Kunti

För ca 5000 år sedan nedsteg Herren Krishna på jorden och uppenbarade sig i en framstående kunglig familj. Srimati Kuntidevi var Hans faster. Kunti var en andligt mycket avancerad kvinna och en ren hängiven. Trots att Herren Krishna spelade rollen som hennes brorson så visste Kuntidevi mycket väl att Han i själva verket var Gudomens Högsta Personlighet.

Vid ett tillfälle frambar hon sina böner direkt till Honom, böner som visade hennes rena oförfalskade hängivenhet till Herren Krishna. A C Bhaktivedanta Swami Prabhupada har ägnat en hel bok åt dessa böner; Teachings of Queen Kunti.

Srimati Kuntidevis liv var händelserikt och dramatiskt, på grund av släktgräl tvingades hon fly tillsammans med sina söner och det gjordes flera attentat emot deras liv.

Kunti var egentligen dotter till Surasena, och syster till Vasudeva, Herren Krishnas far, men hon adopterades tidigt av kung Khuntibhoja som var den som gav henne namnet Kunti.

Kunti födde sin första son när hon fortfarande var ogift, vilket var något mycket ovanligt på den tiden.

.

Orsaken till detta var att hon en gång som ung flicka välsignades av en visman med förmågan att kalla på en av halvgudarna närhelst hon önskade det. Hon blev nyfiken om detta verkligen stämde och kallade på solguden som omedelbart uppenbarade sig. Kunti blev alledes förskräckt och bad så mycket om ursäkt för att hon stört honom i onödan, en ursäkt som solguden accepterade. Resultatet av deras möte blev Karna, Kuntis första son.

Men eftersom hon var ogift blev hon rädd för vad folk skulle säga och satte i smyg ut det nyfödda barnet i floden Ganges, där han senare räddades av en fiskare. Karna stupade sedermera i det stora slaget på Kuruksetra. Kuntidevi hade aldrig glömt sin förstfödda son och sörjde honom djupt.

Så småningom gifte sig Kunti med kung Pandu och blev mor till fem söner: Yudhisthira, Bhima, Arjuna, Nakula och Sahadeva. Kung Pandu dog tidigt och Kuntidevi blev ensam med sina fem barn, omgiven av fientliga släktingar som ville ta makten över kungariket. Kunti tvingades fly med sina söner och levde i exil flera år och under den här tiden utsattes familjen för flera mordförsök. Det var först efter det stora slaget på Kuruksetra, där bröderna äntligen lyckades besegra sina fiender, som familjen kunde återvända hem. Yudhisthira, den äldste av kung Pandus söner, kröntes till kung över riket. Han blev en idealisk kung, känd för sin stora hederlighet och omsorg om medborgarna.

På sin ålderdom drog Kunti sig tillbaka tillsammans med den berömda asketen Gandhari för ett liv som eremit i skogen. De avled båda i en skogsbrand där.

Kunti sägs ha varit en inkarnation av den kraft hos Gudomens Högsta Personlighet som medför framgång.

"O Krishna, de, som utan uppehåll lyssnar till eller lovsjunger och återupprepar Dina transcendentala gärningar, eller finner glädje i att andra gör så, ser förvisso Dina lotusfötter, som ensamma kan förhindra kretsloppet av födelse och död."
Ur Drottning Kuntis Böner Srimad-Bhagavatam 1.8.36

Kvinnan i det vediska samhället Del 2

Här fortsätter min serie om kvinnan i det vediska samhället.

Ghandari
.

Ghandari beskrivs som en verkligt framstående asketisk personlighet, men också som en trogen livskamrat till sin man och en tillgiven mor. Srila Prabhupada beskriver henne som en idealisk kvinna, såväl som mor, hustru och asket, en kvinna av en kaliber som man sällan stöter på i världshistorien.

.

Ghandari sägs ha varit okänslig för alla slags lidanden, stark och orädd. Hennes trohet mot sin make Dhritarastra var total, trots att hans karaktär inte alltid var den bästa. Det berättas att eftersom Dhritarastra var blind sedan födseln, så beslutade Gandhari att även hon leva som blind och hade därför alltid sin ögon övertäckta. Ghandhari hade flera söner och sonsöner, men fick uppleva sorgen att förlora dem alla i det stora slaget på Kuruksetra. Det var ett hårt slag som hon dock tog med filosofiskt lugn.

.

Dhritarastra kom på sin ålderdom på bättre tankar och drog sig tillbaka till ett liv som asket och eremit i skogen. Ghandari följde honom troget in i det sista.

.

--------

.

Det är stor skillnad på människor i vår tid och i det forntida vediska samhället. Vi kan inte imitera den tidens människor, men berättelserna om deras liv är ändå menade att inspirera oss.

.

I det vediska samhället var egenskaper som trohet, lojalitet och kyskhet mycket uppskattade. Kyskhet vet väl knappt folk vad det är längre, men i Veda förklaras det att kyskhet är något som gör kvinnan stark. Kyskhet innebär att man har kontroll över sina drifter och vet när och hur de skall användas. I det vediska samhället ansågs inte kvinnan vara en maskin för sinnesnjutning, och sex var bara tillåtet inom äktenskapet. Ett giftermål var för hela livet, ett gift par var som två delar av en helhet. Det gav en stor stabilitet och trygghet i livet för både vuxna och barn, ingen behövde vara rädd för att endera av parterna en dag tröttnade och gav sig iväg.

.

Det är klart att för att ett familjeliv skall kunna fungera så måste alla inblandade vara beredda att kompromissa och kunna göra uppoffringar. I det vediska samhället förväntades det av en kvinna att hon skulle tjäna sin man och mannen förväntades i sin tur beskydda sin hustru. Var och en hade sin roll och uppgift att uppfylla.

.

Hedonisterna tycker att sådant här är tråkigt. Hedonisterna påstår att livet blir roligare om man har noll självkontroll och om alla kvinnor är tillgängliga för alla. Det är möjligt att hämningslösa män har något att vinna på en sådan livsstil, åtminstone för tillfället. Kvinnor i allmänhet har däremot allt att förlora. En kvinna som inte är stark och kysk riskerar att bli utnyttjad på så många sätt, könssjukdomar slår hårdare mot kvinnor, det är kvinnor som blir gravida och måste göra abort alternativt bli ensamstående mammor. Det är kvinnor som i värsta fall blir våldtagna, misshandlade eller konsumerade som råvara i sexindustrin. Hedonism skapar cyniska och känslomässigt utbrända människor och den bittra eftersmaken av att ha utnyttjat eller låtit sig utnyttjas.

.

Det är tragiskt att hedonismen har fått sådan genomslagskraft, många tror att man måste leva på det här viset, att avsagdhet och självkontroll är någonting "knäppt". I själva verket är avsagdhet ett bra sätt att undvika en massa problem, livet blir så mycket lättare. Prabhupada brukade säga att befrielse är enkelt men för att komma till helvetet så måste man anstränga sig ordentligt. Det krävs ett väldigt jobb för att trassla in sig i saker som drogmissbruk, djurslakt och otillåtet sexliv, för att inte tala om hur mycket pengar man måste jobba ihop för att ha råd med det.

.

För att ha ett lyckligt och okomplicerat liv behöver man egentligen inte göra något särskilt alls, det räcker med att ta det lugnt, leva enkelt och vara nöjd med tillvaron.

Kvinnan i det vediska samhället

I Srimad-Bhagavatam berättas det om många framstående hängivna, varav flera är kvinnor.

Jag skulle vilja berätta lite om dessa kvinnor och om kvinnans roll i det vediska samhället.

Synen på kvinnans roll och uppgift i det vediska samhället skiljer sig en hel från hur det fungerar numera. En del kan väl verka ganska främmande för oss i dag, i vårt "jämställda" samhälle. Det är väldigt förvirrande och motsägelsefulla krav som ställs på kvinnor idag, dels krävs det att de skall vara översexualiserade bimbos och dels förväntas de vara tuffa aggressiva kvinnor som konkurrerar stenhårt med männen. Nånstans i alltihopa skall de hinna med att vara en bra mamma också. Ännu mer förvirrat blir det med de senaste årens genusteoretiserande, dvs att könstillhörighet inte är något som man föds med utan en social konstruktion.

Ur en andlig synvinkel så kan man på sätt och vis hålla med här, eftersom andesjälen tvingas acceptera olika kroppar gång efter gång. När en kropp blir utsliten och dör, så vandrar individen vidare till en ny kropp. Människokropp eller djurkropp, man eller kvinna; vi byter kroppsliga identiteter hela tiden. Den som var kvinna i ett tidigare liv kan alltså mycket väl återfödas som man, liksom en man kan återfödas som kvinna, den kroppsliga könstillhörigheten är inget som varar för evigt. Men när vi väl har hamnat i en viss kropp så tvingas vi att agera i enlighet med den kroppens egenskaper.

Att män och kvinnor skiljer sig från varandra fysiskt är det väl ingen som förnekar, det faktum att det även finns psykiska skillnader har det däremot nästan blivit lite tabubelagt att tala om.

Det är förstås förståeligt att man vill komma ifrån det förtryck och den exploatering som kvinnor har utsatts för, men att på ett konstlat sätt försöka förneka de generella skillnader som faktiskt finns mellan kvinnor och män är fel väg. Det går inte att uppnå sann respekt för andras värde om man inte lär sig att se bortom kroppen. Det är först när man nått insikten att kroppen bara är ett skal, ett klädesplagg som den eviga andliga individen för tillfället råkar befinna sig i, som man vet vad verklig respekt för alla levande varelser innebär.

I det vediska samhället hade varje individ sin bestämda uppgift och plikter att utföra. En stor skillnad mellan det vediska samhället och vårt nutida individinriktade samhälle var just pliktkänslan. Varje individ visste att deras uppgift var viktig för att helheten skulle kunna fungera.

Den vediska kvinnans viktigaste uppgift var som hustru, mor och som ansvarig för hem och hushåll. Det är arbeten som har mycket låg status idag, och därför anses det alltså som förnedrande för en kvinna att ägna sig åt familj och hem. Så var det inte på den vediska tiden. I en tid av självhushåll var det en absolut livsnödvändighet att någon tog ansvaret för livsmedel, textiltillverkning, hygien, skötsel av barn, gamla och djur och allt annat som behövdes för att livet skulle fungera. Man och kvinna förväntades fungera som en enhet och ett äktenskap var ett samarbete som varade tiden ut, återigen en stor skillnad från nutiden, nu när ett äktenskap eller förhållande bara varar så länge som det känns kul.

Det är starka kvinnor som skildras i Srimad -Bhagavatam. De var personer med mycket stark karaktär, stora hängivna, avancerade yogier och asketer. Berättelserna om deras personlighet och gärningar är avsedda att utgöra en inspiration för alla som vill avancera i andligt liv.

Arci

Drottning Arci var hustru till Prithu Maharaja, en föredömlig kung och gudshängiven.

När han fullgjort sin uppgift som föredömlig regent gav han upp all makt och rikedom och tillbringade sin sista tid som asket i skogen. Drottning Arci följde honom. Deras befrielse från jordelivet beskrivs så här:

Drottningen, Prithu Maharajas hustru, vars namn var Arci, åtföljde sin make till skogen. Eftersom hon var en drottning var hennes kropp mycket känslig. Fastän hon inte förtjänade att leva i skogen, lät hon frivilligt sina lotusfötter beröra marken.

Eftersom Prithu Maharajas hustru var drottning och dessutom en kungadotter, hade hon aldrig beträtt markytan, ty drottningar brukade aldrig träda ut ut palatset. De gick naturligtvis aldrig ut i skogarna för att genomgå de svårigheter som ett liv i vildmarken innebär. I den vediska civilisationen finner man hundratals liknande exempel på hur drottningarna visar prov på sådan försakelse och tillgivenhet till sina makar. /../När maken är en kung, sitter hon vid hans sida som drottning, och när han går till skogs följer hon honom också, trots att hon måste utstå allsköns svårigheter i skogen.

Trots att drottning Arci inte var van vid sådana svårigheter, följde hon sin makes reglerande principer att leva i skogen som de stora vismännen. Hon sov direkt på marken och åt endast frukt, blommor och blad, och eftersom hon inte var lämpad för ett sådant liv, blev hon klen och mager. Men på grund av den glädje hon erfor genom att tjäna sin make, kände hon inga besvär.

Efter perioden som brahmacari inträder mannen in i familjelivet, och kvinnan blir också uppfostrad av sina föräldrar till en kysk hustru. När pojken och flickan förenas är därför bägge tränade inför ett liv tillägnat ett högre syfte. Pojken har lärt sig att utföra sin plikt i överensstämmelse med livets högre ändamål. och flickan har lärt sig att följa honom. Den kyska hustruns plikt är att på alla sätt behaga sin make i familjelivet, och när maken avträder från familjlivet skall hon bege sig till skogen och inträda i vanaprastha-livet, eller vana-vasi. Under den tiden skall hustrun åtfölja sin make och ta hand om honom, liksom hon gjorde i familjelivet. Men när maken inträder i försakelsens livsordning, sannyasa, skall hustrun återvända hem och bli en helig kvinna, och därmed blir hon ett föredöme för sina barn och sonhustrur och visar dem hur man lever ett liv i försakelse.

När drottning Arci såg att hennes make, som hade varit så barmhärtig mot henne och mot jorden, inte längre visade några livstecken, beklagade hon sig en stund och byggde därefter ett likbål på krönet av en kulle, på vilke hon placerade sin makes kropp.

Efter att drottningen inte längre kunde finna några livstecken hos son make sörjde hon en stund. Drottingen var fullständigt medveten om att hennes make inte var död, trots att symptomen på liv - handling, intelligens och varseblivning - hade upphört. I Bhagavad-gita (2.13) förklaras:

dehino smin yatha dehe

kaumaram yauvanam jara

tatha dehantar -praptir

dhiras tatra na muhyati

"Liksom den förkroppsligade själen ständigt vandrar i denna kropp, från barndom till ungdom till ålderdom, vandrar själen också in i en annan kropp vid döden. Den självförverkligade själen förvillas ej av en sådan förändring."

En förnuftig person sörjer inte då en levande varelse vandrar från en kropp till en annan - en företeelse som vanligtvis kallas döden - ty han vet att den levande varelsen inte är död utan bara har flyttat från en kropp till en annan. Drottningen borde ha gripits av rädsla över att vara ensam i skogen med sin döde makes kropp, men eftersom hon var en ädel hustru till en stor personlighet, sörjde hon en kort stund men förstod snart att hon hade många plikter att utföra. Istället för att spilla tid på att beklaga sig, arrangerade hon ett likbål på krönet av en kulle och placerade därefter sin makes kropp därpå för att bränna den.

Därefter utförde drottningen de föreskrivna begravningsceremonierna och frambar offergärder bestående av vatten. Eter att ha badat floden betygade hon sin vördnad till olika halvgudar som befann sig i himlens olika planetsystem. Därefter gick hon runt elden, varpå hon i tankar på sin makes lotusfötter trädde in i dess flammor.

Tusentals halvgudahustrur och deras makar frambar därefter böner till drottning Arci, den mäktige kung Prithus kyska hustru, ty de var mycket tillfredsställda med att se hennes hjältemodiga handling.

Vid det tillfället befann sig halvgudarna på Mandrar-bergets topp, och deras hustrur började ösa blommor över likbålet och talade på följande sätt med varandra.

Halvgudarnas hustrur sade: All ära till drottning Arci! Vi kan se att denna drottning till den store kung Prithu, kejsaren över all världens kungar, har tjänat sin make med sitt sinne, sina ord och sin kropp, precis som lyckogudinnan tjänar Gudomens Högsta Personlighet, Yajnesa, dvs Vishnu.

Halvgudarnas hustrur fortsatte: Se hur denna kyska kvinna, Arci, i kraft av sina ofattbara fromma handlingar fortfarande följer sin make uppåt, så långt våra blickar når.

Dessa kvinnor var helt enkelt häpna över att se hur Prithu Maharja och hans hustur nådde en såan upphöjd ställing. Fastän de själva var hustrur till invånarna på de högre planetsystemen medan Prithu Maharaja kom från ett lägre planetsystem (jorden), passerade nu kungen och hans hustru förbi halvgudarnas sfär och fortsatte upp mot Vaikunthaloka. /.../Vaikuntha-planeterna ligger bortom eller ovan dessa materiella planeter, och det var till dessa Vaikuntha-planeter som Prithu Maharaja och hans hustru färdades.

Kvinnorna på de högre planetsystemen var förmögna att se både uppåt och nedåt. När de tittade ned kunde de se hur Prithu Maharajas kropp förbrändes och hur hans hustru, Arci, trädde in i elden, och när de såg uppåt kunde de se hur de båda färdades till Vaikunthaloka i två flygplan. Deta är endast möjligt genom ofattbara handlingar. Prithu Maharaja var en ren gudshängiven, och hans hustru, drottning Arci, följde helt enkelt sin make. Därmed kunde båda betraktas som rena gudshängivna, och därför är de förmögna att utföra ofattbara handlingar. Sådana handlingar är omöjliga att utföra för vanliga människor. Faktum är att vanliga män inte ens förmår uppta gudshängiven tjänst, och inte heller kan vanliga kvinnor upprätthålla sådan kyskhetslöften och följa sina makar i alla avseenden.

I denna materiella värld har varje människa en kort livslängd, men de som är engagerade i gudshängiven tjänst återvänder hem, tillbaks till Gudomen, ty de befinner sig i själva verket på befrielsens väg. För sådana personer är ingenting omöjligt att uppnå.

S B 4.23.19 -27

Kor!

Så vackra oskyldiga djur...





Människan har till skillnad från rovdjuren möjlighet att välja: Att döda eller inte döda. Beklagligt nog väljer många det första alternativet...
Korna i videon ovan är tydligen dömda till att slaktas. De hängivna som sjunger vill åtminstone ge dem möjligheten att höra Hare Krishna maha-mantrat (Hare Krishna Hare Krishna Krishna Krishna Hare Hare / Hare Rama Hare Rama Rama Rama Hare Hare)innan det är för sent. Enligt skrifter som Bhagavad-gita (hinduismens Bibel) så lever själen vidare när kroppen dör. Detta gäller inte bara människan utan alla levande varelser. Att lyssna till Guds namn, Krishna, har en renande effekt på andesjälen som varar för evigt, även om man kanske inte just nu förstår vad det är man lyssnar till. Därför är det så viktigt för Krishna-hängivna att alltid recitera och lyssna till Herrens namn.

Samhällsledare i Kali-yuga

.
I de vediska skrifterna förklaras det att i tidigare tidsåldrar så var samhället uppdelat i fyra samhällsskikt - brahmana, ksatriya, vaisya och sudra, dvs den intellektuella klassen, den administrativa klassen, den merkantila klassen, samt arbetarklassen. Vilken klass man tillhörde bestämdes av ens personliga egenskaper.

Dessa fyra samhällsskikt levde i fredlig samexistens, med förståelse och respekt för vars och ens uppgift i samhället.

Samhället styrdes av ksatriyas, den administrativa klassen, som hade ansvaret för samhällets styrelse och försvar, och från denna klass kom således landets politiker och militär. Det var en uppgift som man inte tog lätt på, den styrande ledaren uppfattades verkligen som en fader, vars plikt det var att beskydda sina underlydande, och att styra dem på ett rättvist och korrekt sätt. Av en samhällsledare förväntades att han skulle besitta en hög karaktär, med egenskaper som mod, sinne för rättvisa, självbehärskning, intelligens, barmhärtighet. Skötte han inte sin uppgift så hade brahmanas rätt att avsätta honom.

I Veda förklaras också att vi för närvarande lever i den epok som kallas för Kali-yuga, som är den sämsta av alla tidsepoker. I Kali-yuga lever vi kortare tid jämfört med de tidigare yugas, vi plågas i mycket högre grad av fysiska och psykiska sjukdomar, och människans karaktär och intelligens försämras mycket. Kali-yuga kallas för hyckleriets och grälets tidsålder, där människor hamnar i stridigheter för i stort sett ingenting.

Något som också avspeglar sig bland dem som satts till att styra våra samhällen:



.

Den farliga familjen

Bilden visar de mycket speciella Gudsgestalterna Sri Jagannatha, Subhadra och Balabhadra. Jag har alltid tyckt mycket om just den här speciella uppenbarelseformen av Krishna, som jag tycker visar Honom från Hans godmodiga och humoristiska sida. Just nu håller jag på att läsa en bok om Herren Jagannatha i det berömda templet i Jagannatha Puri; en samling av olika berättelser och beskrivningar om hur Han dyrkas.

---------

Men rubriken gäller vad jag läste häromdagen om att något som kallas Evangeliska Alliansen har startat en affischkampanj, kallad Bevara Äktenskapet. På affischerna sägs det att en familj består av mamma pappa och barn.

Detta har tydligen orsakat reaktioner. Jag trodde först att reaktionerna gällde att det var rätt löjligt att påpeka något så självklart, ungefär som att starta en affischkampanj för att tala om att vatten är vått, eller att salt smakar salt.

Men det här är Kali-yuga, och vi befinner oss i det galna Sverige där det kan vara svårt att veta vad som är ett skämt och vad som sägs på fullt allvar.

Alltså blir det hysteriska reaktioner med nedslitna affischer och gråt och skrik om fascism så fort någon vågar andas om ett naturligt biologiskt faktum, välkänt så länge människan existerat. Ända tills nu vill säga. Man väntar med spänning på nästa stollighet. Det kanske blir förbjudet att säga att män har skäggväxt?

Jag läste någonstans att de vill visst ta upp porr i skolundervisningen också; det är väl ingen idé att anta att det är frågan om ett aprilskämt här heller. Srila Prabhupada liknade någonstans moderna skolor vid slakthus för karaktären. Givetvis hade han alledes rätt.

--------

De tre materiella kvaliteterna sattva (godhet), rajas (lidelse) och tamas (okunnighet) har jag skrivit om förut här. När vi ändå är inne på samhällsdebatter, så kan det vara intressant att jämföra hur människor i de olika kvaliteterna debatterar:

En debatt mellan personer i godhetens kvalitet går lugnt och sansat till. Man är villig att lyssna till varandra och försöker gemensamt nå fram till sanningen.

En debattör i lidelsens kvalitet är däremot bara intresserad av att lyssna till sig själv och sina egna argument, och håller hellre monolog än för dialog. Att följa en diskussion mellan två sådana personer kan vara riktigt komiskt, för ingen lyssnar till vad den andre säger.

Och en debattör i okunnighetens kvalitet är egentligen inte intresserad av vem som har rätt eller fel, han är bara ute efter att vinna diskussionen till varje pris, med förolämpningar, lögner eller till och med våld.

-------------------------------------

"O Lord of the demigods, please quickly remove this useless material existence that I am undergoing. O Lord of the Yadus! Please destroy the boundless accumulation of my sinful reactions. Alas! It is certain that Lord Jagannatha bestows His lotus feet upon those who feel themselves humbled and helpless in this world. May that Lord of the Universe kindly become visible unto me."
(Jagannathastakam, Verse 8)

---------------------------------------

Letters from Srila Prabhupada #42

Montreal
3rd August, 1968
His Holiness The Pope, Paul Vl
Vicar of Jesus Christ
State of Vatican City
Rome, Italy

Your Holiness:

Please accept my respectful humble obeisances at Your lotus feet. I beg to introduce myself as an Indian monk, following the Vedic principles of religious life, and at the present, I am in the renounced order of Sannyas (aged 72 years) and preaching God consciousness all over the world. I came to America in 1965, and since then I have many followers belonging to both Christian and Jewish faiths. And I have established 8 centers of Krishna consciousness temples in the USA and Canada. In the month of September, 1968, I am scheduled to go to London on this mission, and maybe I can visit other cities of European countries.

My mission is in the line of Lord Chaitanya, Who is personified Love of Godhead, and Who advented Himself 482 years ago in India, and preached God consciousness all over the country. His mission is to revive God consciousness all over the world, on the basis of Srimad Bhagavatam (Science of God). The principle of Srimad Bhagavatam is that any religious faith which helps a man to develop Love of God, without any motive, and without being hampered by any material condition, is transcendental religion. And the best process or the easist process, in this age especially, is to chant the Holy name of God. From this definition of religion as we find in the Srimad Bhagavatam, the criterion test of religion is how it helps people to develop his dormant Love of God, which is not materially invoked, but it is aroused from within by bona fide association of devotees and hearing about God.

The human form of life is especially meant for this purpose, namely, to invoke the dormant Love of God, because better development of consciousness is found in the human body. Animal propensities for sense gratification is equally found both in man and animals. But the special significance of human life is to achieve Love of God as the prime perfection of life. Unfortunately, at the present moment people are more concerned about the principle of sense gratification, or the animal part of human life, and they are gradually declining in God consciousness. This tendency is very much deteriorating, and because Your Holiness is the Head of a great religious sect, I think we should meet together and chalk out a program for cooperation.

The human society cannot anymore be allowed to continue a Godless civilization at the risk of decreasing truthfulness, hygenic principles, forgiveness, and mercifulness. Because on account of predominance of these principles at the present moment, duration of life, strength, and memory of the human being is decreasing.

The human society is gradually degrading in the matter of religiosity, and justice; and "might is right" is gradually taking the place of morality and justice. There is practically no more family life, and the union of man and woman is gradually degrading to the standard of sexuality. I understand it from reliable sources that people are trying to get your Holiness' sanction for contraceptive method, which is certainly against any religion of the world. In the Hindu religion, such contraceptive method or abortion is considered equivalent to murder.

Therefore, in the matter of sex, the human society is gradually degrading even less than decent animals. As a result of unrestricted sense gratification, even in ordinary dealing, a man cannot trust another man, because the cheating propensity of a man has increased beyond imagination. Attraction of young boys for young girls is no more as a matter of love, but such attraction is only on the basis of sexual potency. As soon as there is slackening of sex life, there is immediately the divorce petition.

In India, which was one day the land of religion and Brahminical culture, things have deteriorated to such an extent that a man in a higher caste is recognized simply by putting a piece of thread on the body as a sign of sanctity. The so-called Swamis are cheating the public because the public also want to be cheated by cheap method of self-realization. They are practicing so-called yoga performances for the matter of reducing fat, and keeping the body fit for sense gratification. If somebody has no sufficient money, it is very hard for him to get justice from the court. And if anyone can simply bluff by so-called advancement of knowledge, he is offered the doctorate degree. If a man is poor, he is at once accepted as non-civilized. If a man is falsely proud, he is accepted as civilized. By frustration, people are gradually becoming communists and hippies, and the guardians of the society must now take up the situation very seriously, without further delay.

The Krishna Consciousness movement is meant for overhauling the whole situation. We are creating men of character, and we are training our disciples to become Lovers of God, or Krishna. From the very beginning, they are trained to refrain from the following four principles of degradation: 1) Sex life outside of marriage, 2) Meat eating, or eating of any animal food, 3.) All forms of intoxication, 4) Gambling and idle sports. The teachings are based on authorized movement of Lord Chaitanya, on the principles of Bhagavad Gita, as the beginning, and Srimad Bhagavatam as the graduation.

I do not wish to prolong the body of this letter further, but if you think that a meeting with You will be beneficial for the human society at large, I shall be very much pleased if Your Holiness will grant me an interview. Thanking you in anticipation for an early reply.
Yours in the service of the Lord,
ACB

Utbildning?

His Divine Grace A. C. Bhaktivedanta Swami Prabhupada on the topic of modern education :

http://society.krishna.org/Articles/2002/05/017.html

The defect of modern education is that the children are taught all nonsense things. They do not receive even the first point of knowledge, that I am pure spirit soul part and parcel of God.

Unfortunately, human beings, although they have the bodies of men, are becoming less than animals in their behavior. This is the fault of modern education. Modern educators do not know the aim of human life. They are only concerned with how to develop the economic condition of their countries or of human society. (Cc. Adi 9.42)

Similarly, the dormant consciousness of God, or Krsna, is there in everyone. It simply requires proper education to awaken it. However, this education is not given in the universities. That is the defect in modern education. Although the inclination to be Krsna conscious is there, the authorities are unfortunately not giving any education about God. (JSD 1.1)

So-called modern educators claim that the purpose of education is to solve the problems of life. But in actuality they are teaching their students how to increase sense gratification more and more, thereby creating more and more paths to degradation. (JSD 4.2)

Indeed, it seems that the more educated one becomes, the less he believes in God, in God's law, in the next life, and in sinful and pious activities. Thus modern education is simply preparing men to become animals. If there is no education to teach a human being what he is and whether or not he is this body, he remains no better than an ass. (MG 3)

This life is preparation for the next life. That they do not know. The modern education and its universities are completely in darkness about this simple knowledge. (PQPA 9)

What is the problem of our lives? That we do not know. Modern education never gives enlightenment about the real problem of life. (SSR 5)

Modern education, they do not know even what is soul, what is this body, how the transmigration of the soul taking place. All blunt. There is no educational institution all over the world to understand this science. Although it is the most important science for the human being. (740329Bg.Bom)

The modern education, they think this body is everything. No. (730722Bg.Lon)

There is no education actually. The modern education means simply a craftsmanship. If you can prepare a nice motor car. . . this is craftsmanship. It is the blacksmith's work. It is not knowledge. Knowledge is different. So therefore the modern education system is to create dogs. He will never be happy unless he gets a good master. So modern education there is no real knowledge. Real knowledge begins in the Bhagavad-gita. (760419Bg.Mel)

Actually, at the present moment there is no education, because education means to understand my identity. The so-called education which is going on, that is called art. . . . The modern education, they are simply giving lessons on some art, generally known as technology. . . .But we do not know what is going to happen next life, my soul. That we do not. (750217Bg.Mex)

That is the whole philosophy of the modern educated man: There is no life. Big, big professors, they say like that. Brain should be utilized for some benevolent work for the good of the living entities. But this brain, modern educated brain, is being misused for discovering something which is very dangerous to the human society. Therefore duskrtina. And he is getting Nobel Prize because he has discovered this atomic weapon which is so dangerous, and he is glorified, Oh, you have done so nice scientific discovery. What is that discovery? That you can kill. Instead of one man with gun, you can kill one thousand men. Therefore you must be offered Nobel Prize. This is man's appreciation. (751009mw.Dur)


No One--Not Even Darwin--Can Be Independent

His Divine Grace A.C. Bhaktivedanta Swami Prabhupada Founder-Acarya of the Hare Krishna Movement:

This whole Darwinian theory is false. But people are giving it so much stress. First of all, no one--not even Darwin--can be independent. For instance, Darwin died. So he was under the control of something higher. No man wants to die, but he is forced to die. Is it not? Then where is his independence?

Here we continue an exchange that occurred in Perth, Australia, on May 9, 1975, between His Divine Grace A.C. Bhaktivedanta Swami Prabhupada and Carol Cameron, then a doctoral candidate in anthropology.

Carol: Your Divine Grace, is the intellect helpful in knowing God?

Srila Prabhupada: Yes. Unless you have got the necessary intellect, then you are no better than the animals. The animals have no intellect for understanding God, but the human being has got that intellect. That is the distinction between animal and human being.

Otherwise, as for material necessities such as eating, sleeping, mating, and defending: Both the human beings and also the animals sleep. Both the human beings and also the animals enjoy sex. And both the human beings and also the animals become fearful and arrange for defense. So, as for access to the material necessities of life, that is equal in the animal and the human being.
But the human being has a special intellect, more developed than the animals'. He can understand what he is, what God is, what this cosmic manifestation is, and what the aim of life is--how we should conduct our lives. These things are prerogatives for the human being. The animals have no such prerogative.

Now, if we do not utilize these special intellectual facilities, then we remain animals. We do not make any spiritual advancement. So at the present moment, we are simply trying to improve our access to the material necessities of life--eating, sleeping, mating, and defending. We are thinking, "The dog is eating on the floor. If we can eat on a table, using chairs and nice dishes, that is advancement of civilization."

We are thinking like that. The dog is sleeping outdoors, but if we sleep in a very nice apartment, lavishly decorated, that is advancement of civilization. The dog is having sexual intercourse on the street, without any shame--and we are also coming to that point--but for the time being, if we have sexual intercourse in an apartment, in the name of love and so on, that is advancement. The dog is defending with his jaws and nails and teeth; we are defending with nuclear bombs; therefore, we are advanced.

But we have forgotten that the human being has got this special intellect to understand God. That understanding we are not pursuing. For example, you are going to be a doctor in anthropology. Is it not?

Carol: Yes.

Srila Prabhupada: Where is the sense of God there?

Carol: I do it only for a living. The other side of me is something else.

Srila Prabhupada: No, I mean to say that anthropology is a big scientific department. Where is the understanding of God there?

Carol: Right. I find it difficult to reconcile the love of God with actually doing something like this study of anthropology.

Srila Prabhupada: Then why are you wasting your time speculating on anthropology?

Carol: Hmm.

Srila Prabhupada: If you cannot adjust yourself to this anthropology business, why are you wasting your time? Anthropology is a false science. There is no meaning.

Carol: I'm waiting to be led into something which is good.

Srila Prabhupada: The whole Darwinian theory is false. It has no sound basis. Darwin himself admits it is just a theory. Theory is not science.

I can propose some theory--"It is like that." But that is not science. Science means observation plus experimental proof. That is science. You observe how the rules are working, and when you practically bring them to bear in your experiment, then it is science. If you simply theorize, that is not science. Mental speculation. It has no benefit.

You can speculate, constructing a castle in the air. That is not a very good thing. You should present something which will benefit the people, something practical. That is science.
Carol: Do you think it is possible for people to live in, say, an educational framework?

Srila Prabhupada: Education--if it is not for the benefit of the people--then what is the use of such education? That is not a good education. Education means something which will benefit the mass of people. That is education. To enlighten them to do something better--that is education.
Now, this whole Darwinian theory is false. But people are giving it so much stress. First of all, no one--not even Darwin--can be independent. For instance, Darwin died. So he was under the control of something higher. No man wants to die, but he is forced to die. Is it not? Then where is his independence?

Carol: That is the illusion.

Srila Prabhupada: Yes. So if you simply live in illusion, then where is your education? If you remain in darkness, then where is your education? Illusion means darkness. So if you are in darkness, now, where is your education? And where is your philosophy?

Carol: The only way to remove this darkness is through love. Is this what you are saying?

Srila Prabhupada: Love is far away. First of all, you become educated.

Carol: How? In what way?

Srila Prabhupada: Education means right knowledge. Right knowledge. For instance, everyone wants to live. Nobody wants to die. So the inquiry should be, "I do not wish to die. Why is death forced upon me? What is that force--what is the nature of that force?"

On the other hand, if I simply resign myself--"Yes, some kind of force is there"--then whereis my knowledge?

Again, I do not wish to die. So education means finding out, "Why is death forced upon me?" Nobody wants miserable conditions of life, but miserable conditions of life are forced upon me. So first of all, I should inquire, "I do not want these things. Who is forcing these things upon me?" This is life's first philosophical inquiry.

Carol: I tend to approach from the other side and ask, "Who am I?" and "What is this thing that I call myself?"

Srila Prabhupada: But first, everyone has this basic problem. "I don't want these miserable conditions, but they are forced upon me." For instance, you are now a young girl. You do not like the idea of becoming an old woman. But you will have to become an old woman.

Carol: Oh, yes. Hmm.

Srila Prabhupada: Nature will force you. After forty years of age, you must become old, and you cannot remain so beautiful. This is forced. No one wants this. No woman wants that "I shall not look so beautiful, and my flesh shall be flabby, with no more luster." I don't want all these things. Why are they forced?

Carol: Suffering and pain lead people to God, don't they?

Srila Prabhupada: Yes. That is the law. But we are so dull-headed that we do not inquire. That is my statement--that you should inquire, "Who has made this law? Who is forcing these things upon me?" After you make this inquiry, then you can inquire about God's actual identity and your actual identity. But first of all, you must be aware of your situation--that these miserable conditions are being forced upon you.

For instance, a dog cannot understand that he's on a chain. He's leading a life most dependent, most miserable. And yet he is jolly. He is jumping here and there. That is a dog's life. If the master wants to kill him, he cannot do anything. But he is very jolly. Sometimes he even jumps.
That is a dog's life--not human life. Human life means realizing, "I am dependent at every step, and still I am declaring myself independent. What is this nonsense?" This inquiry should be there. "I am dependent at every step, exactly like the cats and dogs, but still I am claiming, 'I am independent.' Why?"

Carol: Your Divine Grace, is it possible to carry out this inquiry while you're engaged in ordinary daily activities?

Srila Prabhupada: Yes, certainly. You can become spiritually realized in any walk of life, regardless of your daily activities.

The thing is, this is the real inquiry: "Why I am put into these conditions which I do not like? Who is forcing them upon me? Wherefrom has my life begun? What is the ultimate goal of my life?" These things should be asked. That is the proper inquiry of the human being.
Without getting answers to these questions, we cannot solve the very real problems of birth, death, old age, and disease. Instead, like Darwin, we are forced to theorize something utopian.
What is the use of such so-called knowledge?

Den vediska kunskapsmetoden

Igår så kunde man läsa följande i DN:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=704437

Religiösa inslag i skolundervisning ska totalförbjudas. Det har alliansens partiledare kommit överens om, erfar DN.

Regeringen sätter nu in ett nytt artilleri mot de religiösa friskolorna. Den största förändringen blir att all undervisning ska vara rensad från konfessionella beståndsdelar.

....det innebär att en biologilärare inte kommer att få presentera Bibelns skapelseberättelse som en teori vid sidan om evolutionsläran.

Problem i religiösa friskolor har uppmärksammats mycket de senaste åren. Integrationsminister Nyamko Sabuni (fp) har velat förbjuda religiösa friskolor helt och hållet, och så sent som i förra månaden kallade socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog dem för "barnfängelser".

Regeringen har också kommit överens om att lägga 150 miljoner kronor på att fördubbla antalet kontroller - både hos kommunala och fristående skolor.

------------

Fanatiker och fundamentalister skall givetvis inte tillåtas bedriva undervisningsverksamhet.

Men steget är långt från att beivra vissa extremistgruppers verksamhet till att stämpla samtliga religiösa friskolor som "barnfängelser"; det får en att undra vad det egentligen är staten är ute efter. I synnerhet som man uttryckligen förbjuder all diskussion om andra teorier än Darwins angående universums ursprung. Att endast Darwins teori (jag vill gärna understryka att det är just en teori, en förklaringsmodell, det rör sig om - ingenting annat) får framföras i skolorna, och inget alternativt tänkande tillåts i undervisningen är oroande.

Man undrar hur en sådan attityd låter sig förenas med den demokrati med yttrandefrihet som Sverige skall föreställa vara. Vissa religiöst-politiska rörelsers verksamhet verkar utgöra en behändig ursäkt för staten att än en gång framhäva sekulariseringen av samhället på religionens bekostnad. Eller är det helt enkelt så att politikerna inte klarar av att se skillnaden mellan normal religiös tro och fundamentalism? Det vore i så fall som att jämföra demokratiska partier med nationalsocialism eller andra totalitära ideologier.

I DN så kan man också läsa ett par reportage från religiösa friskolor som ger en annan bild: lugn, ordning, föräldrar som tröttnat på kaoset i de statliga skolorna.

Jag tycker det är intressant att jämföra nutidens sekulära undervisningsmetoder med den traditionella vediska kulturens; så nedan följer ett utdrag ur boken Vedisk Filosofi och Religion:

-------------

Den vediska kunskapsmetoden

Vi kan i de vediska verserna finna en obeveklig länk mellan den vediska kunskapens innehåll och det medel genom vilket den mottages (mellan det vediska budskapet s a s och det vediska mediumet). I motsats till västerländska uppfattningar, föredrar den vediska kunskapsläran den metod som kallas sabda (att lyssna till den vediska litteraturen), bland de tre möjliga metoderna för införskaffande av kunskap.

Den första metoden pratyaksa (empirisk sinnesförnimmelse), fordrar korrigering från utomliggande källor. För våra ögon tycks t ex solen inte vara större än ett mynt, men genom vetenskapliga beräkningar kan vi förstå att våra sinnen bedrar oss - solen är många gånger större än jorden.

Den andra metoden, anumana (teorier grundade på vittnesbörd), kan inte ge kunskap om det som ligger bortom det som kan bevisas. Charles Darwins teorier samt de arkeologiska och antropologiska vetenskaperna stödjer sig på sådana härledda hypoteser ("Det kan förhålla sig på detta sätt, eller är det möjligen så här"). Enligt Veda kan inte anumana självständigt leda till fullkomlig kunskap. Veda-skrifterna hävdar att fenomen som ligger bortom den materiella naturen inte kan förstås på experimentell väg. Sådana fenomen kallas acintya. Det som är acintya kan inte förstås genom spekulation eller argument, utan enbart genom sabda, att lyssna till den vediska litteraturen.

Sabda, den tredje metoden för införskaffande av kunskap, betraktas förvisso som den mest pålitliga och betydelsefulla. Ty, eftersom människan är begränsad och ofullkomlig, kan inte hennes iakttagelser, teorier och spekulationer vara fullkomliga. Om man undantar kunskap erhållen genom sabda, betraktar Veda all kunskap som bristfällig i fyra avseenden. För det första, hur skarp och exakt i sin iakttagelse en person än må vara, försäkrar Veda att han inte kan undvika att begå misstag - "att fela är mänskligt". För det andra är människan underkastad illuson. Sastras förklarar att varje materiellt betingad varelse har den vanföreställningen, att han identifierar kroppen med självet. Om man identifierar sig själv med en viss nationalitet, religion, ras eller familj är man underkastad illusionen, vilken ställning man än har i världen. (Det första steget mot transcendental kunskap är enligt Veda att förverkliga att ens identitet ligger bortom den temporära materiella kroppen.) För det tredje har varje person begränsade, ofullkomliga sinnen. Man kan t ex inte ens se sin egen hand i ett mörklagt rum. Slutligen hävdar Veda att varje människa har en benägenhet att bedra andra. En människa som t ex tar sig friheten att undervisa andra, trots att han själv har brister, är i själva verket en bedragare, ty hans kunskap är ofullkomlig.

Den vediska kunskapen är sabda, dvs kunskap som erhålles genom att man lyssnar till högre auktoriteter, och den betraktas därför som fullkomlig. Den lärde indiern Mysore Hiriyanna skriver: "Vedanta onödiggör aldrig förståndet, och Upanisaderna är fyllda med bevisföring. Det enda som ifrågasättes är förståndets egentliga värde när det gäller frågor som ligger bortom dess verkningsområde." (Popular Essays in Indian Philosophy) För att citera ett traditionellt exempel: om ett barn önskar veta vem hans far är, bör han fråga sin mor. Han skulle kunna göra en undersökning av hela den maskulina befolkningen, men det är mycket enklare att fråga modern, den självklara auktoriteten. Om man m a o kan godtaga information erhållen från en auktoritet, behöver man inte göra sig besväret att forska egenhändigt. Sabda-metoden, medels vilken vi godtar auktoritet, är absolut nödvändig då vi önskar veta något om det som ligger bortom sinnenas och förståndets verkningsområden. Vi bör märka, att när det gäller den i vediska begreppsvärlden, har inte ordet auktoritet den negativa bibetydelse, som vi finner i västerlandet. Termen syftar inte på en diktator, utan på en som förmedlar urspunglig kunskap. Shakespeare själv är t ex den naturliga auktoriteten, framför alla andra, när det gäller William Shakespeares arbeten.

Den vediska normen är att man måste lyssna till transcendental kunskap från en auktoritet. Medan materiell kunskap hänför sig till ting inom det materiella universumet, hänför sig transcendental kunskap till ting bortom universum. Veda syftar till en överordnad ursprunglig sanning, som ej kan kännas genom direkt varseblivning (pratyaksa) eller induktiv kunskap (anumana). När en person erhåller transcendental information genom att lyssna till en auktoritet, blir han helt tillfredsställd och lycklig. Han höjer sig över den materiella världens tvåfald. Om man å andra sidan följer den empiriska traditionen, kommer man att betrakta allt som ligger bortom sinnesförnimmelse och induktion som tro, dogma eller intuition. Man kommer tillsamma slutsats som A B Keith: "Den kunskap som inte är empirisk är meningslös och bör inte betraktas om kunskap."

De vediska filosoferna påstår att sabda (att lyssna till auktoritet) öppnar ett kunskapsfält som ligger bortom den vetenskapliga metodikens räckvidd. De hävdar att sabda är den enda metod, genom vilken vi kan känna det som ej är känt i vårt nuvarande betingade tillstånd. Ett barn som önskar känna sin far har ingen annan möjlighet än att fråga sin mor. Detta är inte fråga om tro, dogma eller känsla, utan endast att höra från den som vet. Om man kan lära sig från den som erhållit fullkomlig kunskap, kan man bli kvitt allt lidande. Bhagavad-gita (4.34) föreskriver: "Försök lära dig sanningen genom att vända dig till en andlig mästare. Fråga honom i all ödmjukhet och tjäna honom. Den självförverkligade själen kan förläna kunskap till dig, ty han har sett sanningen." I den vediska traditionen kan endast person som "sett sanningen" vara en lärare, en guru. Mundaka Upanisad (1.2.12) föreskriver dessutom, att en allvarlig lärjunge måste vända sig till en äkta guru för att erhålla transcendental kunskap och upplysning.

Gurun och parampara

För att lära oss mer om sabda, bör vi undersöka den vediska uppfatttningen beträffande lärare (guru) och lärjunge (sisya). det är inte nog med att lärjungen måste vända sig till den vediska litteraturen för att få fullkomlig kunskap, utan han måste också erhålla kunskap personligen från en kvalificerad lärare, till vilken han har ett särskilt förhållande. Den regelrätta betydelsen av ordet guru är "mättad", och den kvalificerade gurun måste vara mättad med kunskap. Den som som är förvirrad av tillvarons problem måste vända sig till en andlig mästare för att erhålla kunskap. Sålunda framlägger Bhagavad-gita det idealiska lärare-lärjunge-förhållandet.

Vi finner i Mundaka Upanisad (1.2.12) : För att lära sig den transcendentala vetenskapen måste man i all ödmjuket vända sig till en bona fide andlig mästare, som tillhör lärjungesuccessionen och som är stadigt fäst vid den Absoluta Sanningen.

Hiriyanna skriver, att det inte är svårt att uppskatta det vediska synsättet. "Ty den egna ansträngningen, hur värdefull den än kan synas vara, är inte ett tillräckligt medel för att förstå en sanning så djup ... Den levande rösten från en lärare, som har stark tro på vad han lär ut, är sannerligen en större möjlighet att frambringa övertygelse än det skrivna ordet."

Vedas budskap kommer således ned genom den andliga mästaren. Veda-skrifterna hävdar, vilket vi tidigare nämnt, att den kunskap som erhålles genom sinnesförnimmelse och spekulation aldrig kan hjälpa lärjungen att nå det högsta målet. Den vediska sanningen når lärjungen genom den nedstigande metoden, från Veda genom gurun. Denna överföringskedja kallas guru-parampara, lärjungesuccessionen. I Bhagavad-gita (4.2) säger Krishna till Arjuna: evam parampara-praptam. "Sålunda erhölls denna högsta vetenskap (bhakti-yoga) genom lärjungesuccessionen ." Lärjungen har således ett förhållande inte bara till sin egen andliga mästare, utan också till hans andliga mästare i sin tur osv, i en oavbruten kedja av mästare. Den kedja av mästare till vilken en särskild hör, och vilken han lyssnar till och talar sanningen, är hans sampradaya. I Brahma-sampradaya kommer t ex den vediska kunskapen ned från Brahma, och i Kumara-sampradaya kommer den ned från de fyra Kumara Rsis. Enligt Veda började dessa sampradayas då universum skapades, och för närvarande fortlever de genom lärjungens egen guru. Tack vare överföringens fasthet är alla föregående gurus närvarande i den nuvarande andliga mästarens lära. Lärjungen erhåller det rena vediska budskapet på samma sätt som man mottar en mango från ett antal män, som sitter på mangoträdets grenar. Mannen i toppen plockar frukten och överlämnar den försiktigt till mannen som sitter under honom. Sålunda skickas frukten från man till man tills den når mannen på marken, oförstörd och oförändrad.

Man kan ifrågasätta huruvida det är möjligt för en kedja utav lärare att exakt överföra budskapet från den ena till den andra utan förändring eller tillägg. Vem som helst kan dock inte ta sig friheten att framlägga den vediska kunskapen såsom han hört den från tidigare lärare - endast en fulländad guru. Den vediska metoden försäkrar att överföringen förblir ren genom att förvissa sig om överförarens kvalifikationer.

Guruns kvalifikationer

Eftersom gurun måste överföra den vediska kunskapens sanningar perfekt, är hans roll mycket avgörande. Veda förmanar följaktligen den blivande lärjungen att göra sig bekant med en bona fide guruns kvalifikationer. Tyvärr har många indiska och västerländska lärare under senare år motsatt sig den vediska uppfattningen och underminerat guruns trovärdighet. Vi har numera professionella gurus, som tar betalt för hemliga mantran och tillåter sina lärjungar att förbise den reglerande självtukt som Veda lär, som lär yoga som det vore gymnastik och hävdar att syftet med yoga är materiellt välbefinnande och som trotsar Veda genom att förkunna att de själva och alla andra är Gud osv. Det är inte att undra på, att vi är skeptiska när vi hör ordet guru.

Enligt den vediska uppfattninngen är icke desto mindre guru-sisya-förhållandet en evig verklighet, som en person kan uppenbara om han uppriktigt vänder sig till en bona fide guru. Det är därför nödvändigt att man lär sig på vilka tecken man känner igen en bona fide guru, dvs en andlig mästare, som mottagit och kan förläna ren kunskap. Rupa Gosvami, en vedisk filosof som levde på femtonhundratalet och var lärjunge till Krishna Caitanya, noterar i sin Updesamrita sex tecken på en guru: "En behärskad person, som kan motstå driften att tala, sinnets begär, vredens krafter och tungans, magen och könsorganets eggelser, är berättigad att skaffa sig lärjungar från hela världen." (Sri Upadesamrita)

Den andliga mästaren är också en acarya, dvs en som lär genom sitt eget exempel. En person med tvivelaktig karaktär, som är fäst vid personlig tillfredsställelse och egenytta, kan inte vara en andlig mästare, oaktat hans intellektuella begåvning. Sri Krishna Caitanya sade: apani acari bhakti karila pracara. "Bli först fulländad, sedan kan du lära ut." Gurun måste m a o vara en svami, dvs herre över sina sinnen och inte deras slav. Man får aldrig nyckfullt lägga sig till med titeln guru, svami, eller sannyasi (ovidlåten munk), utan man måste verkligen visa att man har gurus, svamis eller sannyasis kvalifikationer.

Det ligger i definitionen av en guru, att han förmedlar undervisning i överensstämmelse med den vediska litteraturens läror. Han avviker inte från de vediska lärorna genom att hänge sig åt intellektuell spekulation; ej heller är han ateist, världslig politiker eller filantrop. Han hävdar att andlig kunskap innebär verklig välfärd för mänskligheten; därför lever han själv ett liv som visar att han är likgiltig för materiell njutning. Han måste m a o vara lycksaligt förenad med den Högste. Den vediska litteraturen erkänner att en sådan person är sudurlabha, mycket sällsynt. (Bg 7.19)

Gurun måste själv vara en sisya (lärjunge) till en äkta andlig mästare i lärjungesuccessionen. Det finns också ett kontrollsystem som kallas guru-sastra-sadhu. Guruns lära måste överensstämma med sadhus lära (de föregående andliga mästarna i lärjungesuccessionen), vilken i sin tur måste stämma överens med den direkta innebörden av sastras (skrifterna).

Lärjungens kvalifikationer

.

En lärjunge måste också vara kvalificerad, och vad som främst krävs av honom förklaras i Bhagavad-gita. Lärjungen måste "fråga gurun i all ödmjukhet och tjäna honom." (Bg 4.34). Förtroende för gurun är av största vikt och berättigar till initiering. I Svetasvatara Upanisad (6.23) står det "Den vediska kunskapens verkliga innebörd avslöjas endast för de stora själar, som har obetingad tillit till både Gud och den andliga mästaren."

En berättelse om Sri Krishna i Bhagavata Purana (10.80) behandlar just ämnet om tillit till gurun. När Han tänkte tillbaka på Sina transcendentala lekar som pojke kom Krishna ihåg den gången då Han begav Sig att samla ved för sin guru. Krishna och Hans vän gick vilse i skogen under ett fruktansvärt oväder, och de irrade omkring hela natten. På morgonen, när gurun jämte andra lärjungar slutligen hittade Krishna, var gurun mycket nöjd och han välsignade Krishna.

Krishna erinrade Sig denna händelse och yttrade följande ord: "Utan den andliga mästarens välsignelser, kan ingen vara lycklig. Genom den andliga mästarens barmhärtighet och genom hans välsignelser, kan man nå frid och välmåga och få kraft att uppfylla människolivets syfte."

Det är tydligt att den tillit som beskrivs här inte endast är en form av intellektuellt samförstånd beträffande någon teologisk fråga. Lärjungen måste snarare helt och hållet överlämna sig till gurun; han måste, både med sin kropp och sitt sinne, tjäna gurun, samt han måste betrakta guruns anvisningar som sin livsuppgift. Det är därför ingen överdrift att säga att "valet av en guru är mer betydelsefullt än valet av en maka." (Troy Wilson Organ: Hinduism)

Veda-skrifterna lägger stor vikt vid nödvändigheten av ett sådant fullständigt överlämnande. Gurun fungerar ju när allt kommer omkring som lärjungens befriare. Endast han kan förläna vedisk kunskap och därmed befrielse. Lärjungen har därför en skuld till sin guru, vilken personligen lyft honom ur betingad okunnighet och välsignat honom med den fulländning som evighet, lycksalighet och kunskap innebär. Gurun måste i sin tur ödmjukt fullgöra sina plikter såsom tjänare till den Högste och till sin guru i lärjungesuccessionen.

Om man tillfredsställer sin guru genom uppriktig tjänst och verkligen förstår den vediska slutsatsen, erhåller man initiering till brahmana. En brahmana är en lärd person, som är så pass ansvarskännande att han kan upplysa andra. I Indien finns många smarta-brahmanas dvs kastmedvetna brahmanas, vilka vidhåller att ingen, som inte är född i en brahmana-familj, kan upphöjas till en brahmanas status. Denna uppfattning, att man föds till brahmana, är absolut icke-vedisk. En kännare skriver: "I Mahabharatas Srimad Bhagavad-gita-parvadhyayah säger Vasudeva-Krishna i klara ordalag, att indelningen av människorna i fyra varnas (kaster) grundar sig på guna-karma dvs andlig kvalitet och sysselsättning." (Hemchandra Raychaudhuri: Studies in Indian Antiquity)

I Chandogya Upanisad finns en populär historia om en pojke vid namn Satyakama, som vände sig till en guru för upplysning. "Är du en brahmanas son?" frågade gurun. Pojken svarade att han inte visste vem hans far var. Gurun bad honom då fråga sin mor, men modern svarade att hon uppriktigt sagt inte visste vem hans far var, eftersom hon hade varit tillsammans med så många män. Pojken återvände då till gurun och sa: "Min mor vet inte." Den andliga mästaren uppskattade mycket pojkens ärlighet, och han svarade därför : "Du är en brahmana."

Enligt de vediska normerna, kan vem som helst upphöjas genom träning. I Sanatana Gosvamis Hari-bhakti-vilasa står det, att den som är riktigt initierad förvisso blir en brahmana, på liknande sätt som när klockmetall blir guld om den blandas med kvicksilver. I Bhagavata Puranas sjunde bok (7.11.35), berättar Narada för kung Yudhisthira, att man måste godtas som brahmana om man har en brahmanas kvalifikationer. En sisya behöver således inte tillhöra en viss familj, ras eller religion.

En lärjunges viktigaste kvalifikationer är tro, tjänst, och ödmjuk frågvishet. Lärjungen bör dock inte blint följa sin guru. I Bhagavad-gita ställer Arjuna många inträngande frågor, och Krishna svara med filosofisk bevisföring och hänvisar till sastra och sadhu.

Vikten av guru-sisya -förhållandet i den vediska traditionen kan inte överdrivas. Padma Purana betonar med kraft, att det är omöjligt att erhålla andlig kunskap utan en guru. "Om man inte är initierad av en bona fide andlig mästare, som tillhör lärjungesuccessionen, kommer det mantra man erhållit inte att ha någon verkan." Sastras betonar ständigt det oskattbara värde som ligger i att umgås med en helig person. Enbart ett ögonblicks umgänge sägs vara mer värdefullt än tusentals liv utan sådant umgänge. En sisyas iver att lyssna till gurun är bara den en betydelsefull kvalifikation. Om han, efter att ha hört, lydigt följer den andliga mästarens anvisningar, gör lärjungen automatiskt framsteg, som går bortom befrielsens rand, till gudskärlekens högsta stadium.

Det är nödvändigt för sisyan, att liksom gurun, leva enligt de höga moraliska normer som förkunnas i sastras. Sankara förklarar, att följande villkor absolut måste uppfyllas av den som studerar filosofi: Man måste ha en stark önskan att undersöka skillnaden mellan materia och ande; man måste försaka alla personliga begär och all egennytta, och man måste tygla tankarna och sinnena. Om man inte kan avstå från all materiell njutning och samtidigt vara oberörd av sorg och lidande, är man inte kvalificerad för transcendentalt liv. Detta bekräftas av Krishna i Bhagavad-gita (2.41): "De som går denna väg är beslutsamma i sitt syfte, och deras mål är ett..... De obeslutsammas intelligens har många grenar." Enligt traditionen måste en lärjunge avstå från "syndens fyra stödpelare": köttätande, olovligt könsumgänge, spel och rusmedel. (A C Bhaktivedanta Svami: Teachings of Lord Caitanya)

.

Sammanfattning

Vi har beskrivit den vediska kunskapens syfte, ursprung och metod i enlighet med de utsagor som vi finner i Veda-skrifterna själva. Den som följer Veda godtar sastras som den högsta personens (isvarans, Narayanas) egna ord, dvs som axiomatiska sanningar. Det finns m a o inget behov av att bekräfta de sanningar som Veda redan förkunnat. Den som följer Veda måste också förstå alla orsakers orsak genom att troget lyssna till en auktoriserad andlig mästare och inte genom materiell kunskap och självständiga spekulativa gissningar. Det andliga livets sublima hemlighet, som förmedlas från guru till sisya, är öppen för alla, oberoende av kasttillhörighet. För att bli en aspirant till andlig kunskap, måste lärjungen följa de reningsregler som förkunnas av gurun. Dessa är Vedas grundregler vad beträffar fövärvandet av transcendental kunskap.

Satsvarupa dasa Gosvami: Vedisk Filosofi och Religion

Rätten att ta liv - vad är det som gått fel?

Ack, så underligt det är, att vi är beredda att begå svåra synder, drivna av begär att njuta kunglig lycka.

Bg 1.44

Det har varit mycket våld i media de senaste dagarna, eller rättare sagt; ännu mer än vanligt.

Mopedgäng, dödsmisshandel och tortyr. Se där vår svenska vardag. Och i samtliga fall har det varit mycket unga människor inblandade. Läser man tidningar någorlunda regelbundet så borde man vid det här laget vara rätt så härdad, men det är förbluffande hur fort det går utför, hur antalet människor som saknar alla former av etiska och sociala spärrar för vad man kan göra blir allt fler.

Alla verkar vara så överraskade över vad som hänt, men det borde man egentligen inte vara, de senaste dagarnas händelser utgör i själva verket bara en obönhörligt logisk konsekvens på vad som sker i ett samhälle som gett upp sina värden. Värderelativism är det största hot som ett samhälle kan ställas inför. Man skall väl helst inte låta som en domedagsprofet men det gör jag i alla fall, för jag tror inte att utvecklingen komma leda mot något bättre.

Enligt de indiska Veda-skrifterna så lever vi i Kali-yuga, den mest problematiska av alla tidsåldrar. Ett symptom på Kalis tidsålder är att människan degenereras, fysiskt och inte minst psykiskt, frågan är väl om det någonsin har funnits så många människor med mer eller mindre grava psykiska problem som det gör nu.

När den oönskade befolkningen ökar, skapas en helvetisk situation, både för familjen och för dem som förstör familjetraditonen.

Bg 1.41

Religiösa urkunder bryr sig sällan om vad som är politiskt korrekt; alltså varnar Bhagavad-gita för vad som sker när sexualliberalismen får ta överhanden: En god befolkning i samhället är grunden för fred, välgång och andliga framsteg. En sådan befolkning är beroende av kvinnans kyskhet och trohet. ..... Oansvariga män framkallar också äktenskapsbrott och sålunda översvämmas samhället av oönskade barn, vilket leder till risk för krig och fördärv.

Kyskhet och trohet ja, de var en gång i tiden hedersbegrepp, ett eftersträvansvärt ideal. Så är det inte nu längre.

I Veda förklaras det att människan föds sudra, dvs okunnig och i behov av hjälp och ledning för att bli en civiliserad människa, och den ledningen kommer från de heliga skrifterna samt andligt framstående personer. Tar vi inte emot den hjälpen kommer vi att förbli som djur, och i ett djursamhälle är det bara att förvänta sig att somliga av djuren kommer att bli våldsamma och aggressiva, och utgöra ett hot för de andra.

I det moderna samhället tror man förstås inte på det här, utan har i stället allt mer kommit att överge religionens normer och regler för ett rättfärdigt leverne, och i stället propageras det att vi klarar oss alledes utmärkt på egen hand, utan vare sig Gud eller heliga skrifter; var och en kan gott själv skapa sig ett moralsystem efter eget tycke.

Några absoluta värden behövs liksom inte längre; inte heller någon absolut sanning.

Men stämmer det att vi klarar att skapa en etik själva, och vad händer när vi inte är överens i våra tolkningar av av vad som är etiskt riktigt, eller om det ens finns något behov av etik alls?

Tanken att det enda rättesnöret som behövs för våra handlingar är tillfälliga impulser och önskningar blir allt vanligare. Att alla handlingar har sina konsekvenser tycks allt fler få svårt att inse.

Inte ens den mest omedelbara och synbara konsekvensen: Det lidande vi orsakar andra.

På grund av de onda dåd, som utförs av familjetraditionens förstörare, ödeläggs alla familjeprojekt och sociala välfärdsprogram.

Bg 1.42

Familjen har i alla tider ansetts vara grunden för ett fungerande samhälle. Men familjeliv är ett begrepp som stämmer illa överens med egoismens ideal. Familjelivet kräver trots allt självkontroll, och en hel del uppoffringar. Skall en familj fungera så är det inte bara att ge sig av när det inte känns roligt.

För ett tag sedan pågick en rätt livlig debatt i media om abort. Abort är ju som vi alla vet ett heligt begrepp i Sverige i dag, så jag blev förvånad att en sådan debatt överhuvudtaget fick lov att förekomma i media. Det var beklämmande att läsa förespråkarnas argument, inte nog med att alla hävdar att ett foster egentligen inte skall anses vara en levande varelse; några gick längre och skrev om ofödda barn med avsky, nästan hatiskt. Det är intressant hur abortförespråkarna hela tiden försöker rättfärdiga sig med att ett foster egentligen inte är att betrakta som något levande, barnet börjar leva först i det ögonblick det kommer ut ur moderlivet. Simsalabim.

Resonemanget känns igen, det är ett tema som ständigt återkommer i historien: djuren har inte samma förnuft som vi, alltså har vi rätt att döda dem; människor från Afrika är ociviliserade, alltså har vi rätt att hålla dem som slavar; handikappade kan inte göra samma saker som vi, alltså har vi rätt att mobba och trakassera dem.

Några exempel på vad som sker när vi skall skapa oss vår egen moral.

Hur skall en familj kunna fungera om dess medlemmar ser varandra som utbytbara partners, eller t om som potentiellt oönskade individer som det åtminstone före födelsedatumet är helt ok att eliminera?

För att kunna rasera traditionella moralbegrepp så är det också nödvändigt att få människor att förlora sin tro på auktoriteter. Det är i och för sig inte så svårt i Kali-yuga, där de s k auktoriteterna, dvs andliga, politiska och sociala ledarfigurer, ofta visar sig vara minst sagt opålitliga. "Auktoritetstro" har kommit att bli ett negativt begrepp, men då glömmer man bort att måste lära sig skilja mellan goda och dåliga auktoriteter, eller snarare: äkta och falska sådana. Det är svårt att veta vem man kan lita på, men lyckligtvis så finns fortfarande de religiösa urkunderna där för att hjälpa oss, och det är med den kunskap som finns där som man i sin tur får bedöma vem som är en andligt förverkligad person.

Att uppsöka en andlig läromästare är ett grundläggande begrepp i andligt liv, men även för ett socialt fungerande samhälle; det finns många berättelser i Veda om hur även de mäktigaste politiker och samhällsledare uppsökte vismän för att få råd av dem. Vismännen var de enda som stod över kungen, och dög han inte som rikets ledare så hade de rätt att avsätta honom.

Människan behöver auktoriteter. Det lilla barnet behöver föräldrarnas stöd och beskydd för att kunna växa upp till en harmonisk människa. Elever behöver lärare som leder deras utbildning. Medborgarna behöver samhällsledare som beskyddar dem från inre och yttre fiender och ser till att samhället fungerar. Samhällsledarna behöver i sin tur kompetenta rådgivare, och rådgivarna behöver sina andliga läromästare.

Ingen är fri och oberoende att göra som man känner för, utan konsekvenser. Verklig frihet finns, om än inte i det materiella universum, men den materialistiska tanken om frihet bygger på en illusion. Förkastandet av auktoriteter är livsfarligt, det lämnar människan ensam med sin egen skröplighet. Resultatet blir hjälplösa människor som gradvis och med stigande okunnighet trasslar in sig i allt vanvettigare handlingar, utan några begrepp om rätt eller fel.

Än så länge finns det många som inte känner sig riktigt nöjda med detta. Många blir upprörda när vansinnesdåd inträffar, de inser att det finns handlingar som är moraliskt förkastliga, och de vill att ledarna tar itu med detta. Det är inget att hoppas på. Någon myntade begreppet "hjälplöshetens elit"; det är en bra beskrivning på våra samhällsledare.

Familjen som hotades av mopedgänget lär ha ringt flera gånger efter polis och bett om hjälp. Hjälpen kom aldrig.

.

Alla vet att pojkarna som torterade ihjäl en man snart kommer att vara ute på gatorna igen.

.

Det är så vårt samhälle fungerar.

Det är omöjligt att förhindra desssa oseder enbart genom lagstiftning och polisövervakning, men det är möjligt att bota det inre sinnets sjuka tillstånd med den rätta medicinen, nämligen att förespråka den brahminska kulturens principer, dvs principerna för självtukt, renlighet, barmhärtighet och sannfärdighet.

SB 1.17.24

.

Det är en svår tidsålder att leva i, men allt är ändå inte förlorat. Det finns fortfarande andligt engagerade människor, som förhoppningsvis i framtiden - kanske först när situationen i samhället har blivit outhärdlig - kommer att få ett större inflytande. Och som sagt, den andliga litteraturen finns fortfarande kvar, för att befria oss från allt lidande. Det enda som behövs är viljan att ta till sig vad den har att säga.

Mafuka

Hare Krishna Hare Krishna Krishna Krishna Hare Hare / Hare Rama Hare Rama Rama Rama Hare Hare

Människan

Veda-skrifterna innehåller vetenskap inom de mest varierande ämnen, exempelvis så har det medicinska systemet Ayurveda blivit ganska så känt i västvärlden på senare år. Andra ämnen som behandlas i Veda är krigsföring, konst, politik, astrologi och matematik, m m.

Enligt Veda så finns det 8 400 000 olika livsformer i universum. Människan är en av dessa arter. Men även den mänskliga livsformen kan delas upp i olika underarter, beroende på hur pass avancerad nivå inom kultur och civilisation hon har uppnått.

Det kan vara värt att notera att det moderna samhällets måttstock, dvs ju mer avancerad teknologi och komplex ekonomi desto högre civilisationsnivå, inte nödvändigtvis gäller här. I Veda bedöms människan efter sin filosofiska och andliga utveckling.

I Veda talas det faktiskt också om evolution, men det är en evolutionslära som skiljer sig från Darwins så omhuldade teori. Enligt Veda så innebär evolutionsprocessen andesjälens förflyttning från lägre till högre livsarter. Andesjälen börjar alltså sin materiella existens i lägre livsformer inom växt och djurriket, vandrar såsmåningom från lägre till högre utvecklade djurkroppar, för att slutligen födas som människa. Andesjälen förblir densamma, men kropparna hon tillfälligt bebor varierar. Människolivet kan sägas utgöra en skiljeväg. Lagen om karma, dvs handling och återverkan, gäller inte bland de lägre livsarterna, såsom djuren.

Djuren har inget högre förnuft, utan är tvungna att handla efter kroppens instinkter. Människan har däremot begåvats med en högre tankeförmåga, och hon förmodas använda den på ett förnuftigt sätt.

I Veda förklaras att den som handlar enligt religiösa och moraliska principer kan efter den nuvarande kroppens död fortsätta att avancera inom universum, till en födsel på de himmelska planeterna, vars innevånare står mycket högre än människan. Slösar man däremot bort den möjlighet som människolivet ger, så faller man åter ned till de lägre livsarterna. Det är detta vandrande upp och ner bland olika livsarter som på sanskrit kallas samsara-dharma.

http://www.veda.harekrsna.cz/planetarium/human.htm

Humans in general can be roughly categorized into six general types according to their social, cultural and spiritual advancement (Bhaktivinoda Thakura: Vaishnava-siddhanta-mala, ch.7):

1) Uncivilized tribes like the Pulindas (aborigines) and the Sabaras (mountain people), etc.
"Kirata, Huna, Andhra, Pulinda, Pulkasa, Abhira, Sumbha, Yavana, members of the Khasa races and even others addicted to sinful acts can be purified by taking shelter of the devotees of the Lord, due to His being the supreme power. I beg to offer my respectful obeisances unto Him." (SB 2.4.18)

2) Civilized races with developed materialistic knowledge and science, as well as an emphasis on industrialized production; they do not know what is proper moral conduct, nor do they have actual faith in God; these are the characteristics of the mlecchas (meat-eating races), etc.
"My dear Thakura Haridasa, in this age of Kali most people are bereft of Vedic culture, and therefore they are called yavanas. They are concerned only with killing cows and brahminical culture. In this way they all engage in sinful acts. (Caitanya-caritamrta, Antya 3.50)

3) Those who have no personal God but are very fond of the natural beauty of the material world, like the Buddhists, etc.
"Then, in the beginning of Kali-yuga, the Lord will appear as Lord Buddha, the son of Anjana, in the province of Gaya, just for the purpose of deluding those who are envious of the faithful theist." (SB 1.3.24)
"The scriptures of the Buddhist cult are chiefly based on argument and logic, and they contain nine chief principles. Because Sri Caitanya Mahaprabhu defeated them in their argument, they could not establish their cult."(Caitanya-caritamrta, Madhya-lila 9.49)

4) Those whose ethics are endowed with a philosophy and faith of an imaginary God, like the karma-vadis (worshipers of various demigods, etc., who do good with the hope of being elevated to higher planets. This is called imaginary because they believe various demigods to be the Supreme Personality of Godhead.).
"Those whose intelligence has been stolen by material desires surrender unto demigods and follow the particular rules and regulations of worship according to their own natures." (BG 7.20)
"Men of small intelligence worship the demigods, and their fruits are limited and temporary. Those who worship the demigods go to the planets of the demigods, but My devotees ultimately reach My supreme planet." (BG 7.23)

5) Those worshipers who accept the true Lord of Creation, but do not perform devotional service unto Him.
"Persons who want to advance in superior religion are advised to give up all envy of other living entities, whether in relationship to the body, words or mind. There is no religion superior to this." (SB 7.15.8)

6) Those who are fond of the nirvisesa-vada (doctrine of ultimate impersonal oneness), like the jnana-vadis (those who practice the path of intellectually-wrangled spiritual knowledge).
"Mayavada philosophy is disguised buddhism. My dear Devi, I [Shiva], in the form of brahmana, will teach it in Kali-yuga." (Padma Purana, Uttara khanda, 25.7)"O lotus-eyed Lord, although nondevotees who accept severe austerities and penances to achieve the highest position may think themselves liberated, their intelligence is impure. They fall down from this position of imagined superiority because they have no regard for Your lotus feet." (SB 10.2.32)