Den fridfulla människan

Bhagavads-gitas andra kapitel, forts.

Arjuna sade: Vilka symtom uppvisar den vars medvetande sålunda övergått i Transcendensen? Hur talar han, och vilket språk? Hur sitter han och hur går han?

Liksom varje människa uppvisar symtom i enlighet med sin speciella ställning, så har också en Krishna-medveten person en särskild natur - han talar, går, tänker, känner, etc, på ett speciellt sätt. Liksom det finns vissa tecken på vilka man känner igen en rik man, en sjuk man eller lärd man, så visar också en person i transcendentalt Krishna-medvetande särskilda tecken i olika situationer. Det viktigaste är hur en Krishna-medveten person talar, ty talet är varje människas viktigaste egenskap. Det sägs att en dåre inte kan avslöjas så länge han inte talar. En välklädd dåre kan förvisso inte identifieras om han inte talar, men så snart han talar, avslöjar han sig genast. Det omedelbara tecknet på en Krishna-medveten person är att han enbart talar om Krishna och om saker som berör Honom. Andra symtom uppträder sedan automatiskt, vilket framgår av det som följer.

Bg 2.54

Den Heliga Herren sade: O Partha, när en människa försakar alla slag av sinnesbegär, som är resultatet av sinnets egna påhitt, och när hennes sinne finner tillfredsställelse i självet allena, då anses hon äga ett rent transcendentalt medvetande.

Bhagavatam intygar att en person, som är helt Krishna-medveten, dvs som tjänar Herren med hängivenhet, besitter de stora visa männens alla goda egenskaper. En person som inte är transcendentalt belägen har däremot inga goda egenskaper, ty han måste ta sin tillflykt till sin egen intellektuella förmåga. Följaktligen sägs det här med rätta, att måste försaka alla slag av sinnesbegär som uppkommer ur sinnets uträkningar. Man kan inte stoppa dessa artificiellt. Om man handlar i Krishna-medvetande avtar de dock automatiskt, utan separat strävan. Därför måste man engagera sig i Krishna-medvetande utan att tveka, ty denna hängivna tjänst kommer omedelbart att hjälpa en upp till det transcendentala medvetandets nivå. Den högt utvecklade själen förblir alltid tillfredsställd i sig själv genom att förverkliga sig själv som den Högste Herrens eviga tjänare. En sådan transcendentalt belägen person har inga sinnesbegär, vilka är en följd av småsint materialism. I stället förblir han alltid lycklig som den Högste Herrens eviga tjänare.

Bg 2.55

Den, som trots det trefaldiga lidandet inte störs, som inte hänförs av lyckan och som är fri från bundenhet, fruktan och vrede, är en vis man med stadigt sinne.

Med ordet muni avses den man som genom intellektuell spekulation kan stimulera sitt sinne på olika sätt utan att komma till en faktisk slutsats. Det sägs att alla munis har olika synsätt. Om en muni inte skiljer sig från andra munis, kan han inte kallas en muni i ordets egentliga mening. Nasau munir yasya matam na binnam. En sthita-dhi-muni, som här omnämns av Herren, skiljer sig dock från en vanlig muni. Sthita-dhi-munin är alltid Krishna-medveten, ty han har uttömt alla sina möjligheter vad det gäller kreativ spekulation. Han har överskridit det intellektuella tänkandets stadium och kommit till slutsatsen att Herren Sri Krishna är allting. Därför kallas han en muni med stadigt sinne. En sådan helt Krishna-medveten person störs inte alls av det trefaldiga lidandets angrepp, ty han accepterar alla lidanden som Herrens nåd. Med tanke på sina tidigare missgärningar anser han sig vara förtjänt av betydligt större svårigheter. Han förstår att hans lidande, på grund av Herrens nåd, har förminskats till det minimala. Likaledes anser han när han är lycklig att det endast är Herrens förtjänst, och han tycker att han själv är ovärdig sådan lycka. Han inser att det enbart är på grund av Herrens nåd som han befinner sig i en sådan angenäm situation, vilket gör det möjligt för honom att tjäna Herren bättre. I sin tjänst till Herren är han desstuom oförskräckt och aktiv och påverkas inte av böjelse eller motvilja. Böjelse innebär att acceptera något för sin egen sinnesnjutning, och motvilja innebär avsaknad av sådan sensuell böjelse. Den som är fast förankrad i Krishna-medvetande har emellertid inga böjelser, ej heller känner han motvilja, ty hans liv är helgat åt att tjäna Herren. Följaktligen vredgas han inte om han misslyckas i sina bemödanden. En Krishna-medveten person är alltid fast i sin beslutsamhet.

Bg 2.56

Den, som saknar böjelser, som varken jublar då han uppnår något gott eller klagar då han erfar något ont, är fast förankrad i fullkomlig kunskap.

.

I den materiella världen förekommer alltid omvälvningar, vilka kan vara av godo eller ondo. Den som inte oroas av sådana omvälvningar, som inte påverkas av gott och ont, måste anses vara förankrad i Krishna-medvetande. Så länge man är i den materiella världen finns alltid de båda möjligheterna, gott och ont, ty denna värld är fylld av motsatspar. Den som är förankrad i Krishna-medvetande berörs dock inte av gott och ont, ty han är bara intresserad av Krishna, som är det absolut goda. Ett sådant Krishna-medvetande försätter människan i en perfekt transcendental position, tekniskt kallad samadhi.
Bg 2.57

Den, som kan dra undan sina sinnen från sinnesobjekten, såsom sköldpaddan drar in sina lemmar under skalet, är sannerligen fylld av kunskap.

Kriteriet på en yogi, gudshängiven, eller självförverkligad själ, är att han kan behärska sina sinnen. De flesta människor är emellertid tjänare till sina sinnen och styrs sålunda av sinnenas befallningar. Detta är svaret på frågan om en yogis ställning. Sinnena jämförs med giftiga ormar. De vill handla mycket fritt och utan återhållsamhet. Yogin, dvs den gudshängivne, måste vara mycket stark för att kunna behärska de ormlika sinnena - likt en ormtjusare som behärskar sina ormar. Han tillåter dem aldrig att handla självständigt. Det finns många föreskrifter i uppenbarelsekrifterna; några behandlar vad man inte får göra och andra vad man måste göra. Om man inte kan följa dessa föreskrifter och avstår från sinnesnjutning, är det inte möjligt att vara fast förankrad i Krishna-medvetande. Det bästa exemplet, vilket här återgivits, är det om sköldpaddan. Sköldpaddan kan i varje ögonblick dra till sig sina sinnen, för att sedan när som helst åter ta dem i bruk för särskilda ändamål. Likaledes används en Krishna-medveten persons sinnen endast för ett särskilt ändamål i Herrens tjänst, annars är de undandragna. Liknelsen med sköldpaddan, som håller sinnena inom sig, illustrerar hur man alltid bör engagera sinnena i Herrens tjänst.

Bg 2.58

Den förkoppsligade själen kan avskiljas från sinnesnjutning, fastän smaken för sinnesobjekten kvarstår. När han emellertid upphör med sådan sinnesnjutning genom att erfara en högre smak, förblir hans medvetande stadigt.

Om man inte är transcendentalt belägen är det inte möjligt att upphöra med sinnesnjutning. Att avhållas från sinnesnjutning genom regler och föreskrifter är som att avhålla en sjuk person från ett visst slags mat. Patienten varken tycker om sådana förbud eller förlorar sin smak för maten. Sinnesåterhållsamhet genom en andlig metod, som tex astanga-yoga, som omfattar yama, niyama, asana, pranayama, dharana, dhyana, etc, rekommenderas för mindre intelligenta personer som inte har någon bättre kunskap. Den, som emellertid har fått en smak för den Högste Herren Krishnas skönhet, under loppet av sitt framåtskridande i Krishna-medvetande, har inte längre någon smak för döda materiella ting. Restriktioner finns därför för de mindre intelligenta noviserna i andligt liv, men sådana restriktioner är fördelaktiga endast som man verkligen har smak för Krishna-medvetande. När man är riktigt Krishna-medveten, förlorar man automatiskt smaken för bleka ting.

Bg 2.59

Sinnena är så starka och stormande, o Arjuna, att de med våld rövar självbehärskningen även från en skarpsinnig människa som strävar att behärska dem.

Det finns många lärda heliga män, filosofer och transcendentalitster som försöker behärska sinnena, men trots deras strävande, faller ibland även de mäktigaste bland dem offer för materiell sinnesnjutning på grund av ett stört inre sinne. Även Visvamitra, en mäktig siare och fulländad yogi, förfördes av Menaka, trots att han strävade att behärska sina sinnen genom svåra botgöringar och yoga-övningar. Det finns naturligtvis många liknande exempel i världshistorien. Det är därför mycket svårt att behärska det inre och de yttre sinnena om man inte är helt Krishna-medveten. Endast om man låter Krishna uppta ens tankar, kan man upphöra med sådana materiella handlingar. Ett praktiskt exempel på detta är Sri Yamunacarya, ett stort helgon och en mäktig gudshängiven, som säger: "Sedan mitt sinne tagits i bruk för att tjäna Herren Krishnas lotusfötter, och jag fått åtnjuta en ständigt nu översinnlig glädje, vänder jag bort mitt ansikte närhelst jag tänker på samlag med en kvinna, och spottar åt tanken."

Krishna-medvetande är så transcendentalt och fint att materiell njutning automatiskt blir osmaklig. Det är som när en hungrig människa tillfredsställt sin hunger med en tillräcklig mängd näringsrik mat. Maharaja Ambarisa besegrade också en mäktig yogi, Durvasa Muni, tack vare att hans sinne var engagerat i Krishna-medvetande.

Bg 2.60

Den som tyglar sina sinnen och fäster sitt medvetande på Mig är känd som en man med stadig intelligens.

Att den högsta formen av yoga är Krishna-medvetande förklaras tydligt i denna vers. Om man inte är Krishna-medveten är det inte alls möjligt att behärska sinnena. Såsom anförts ovan, gav sig den stora siaren Durvasa Muni i gräl med Maharaja Ambarisa, varvid Durvasa Muni blev onödigt arg på grund av stolthet och kunde därför inte tygla sina sinnen. Fastän han inte var en så kraftfull yogi som Durvasa Muni, utan en gudshängiven, tolererade kungen (Maharaja Ambarisa) den vises alla orättvisor och utgick därmed segrande ur tvisten. Kungen kunde behärska sina sinnen på grund av följande kvalifikationer, vilka omnämns i Srimad-Bhagavatam: "Konung Ambarisa fäste sin tankar på Herrens lotusfötter, med sina ord beskrev han Herrens boning, med sina händer rengjorde han Herrens tempel, med sina öron hörde han berättas om Herrens lekar, med sina ögon såg han Herrens form, med sin kropp vidrörde han den gudshängivnes kropp, med sin näsa kände han doften av blommor som offrats till Herrens lotusfötter, med sin tunga smakade han på tulasi-bladen som offrats till Herren, med sina ben reste han till heliga platser där Herrens tempel var beläget, med sitt huvud bugade han sig i vördnad inför Herren, och med sina önskningar uppfyllde han Herrens önskningar - alla dessa kvalifikationer gjorde honom lämpad att bli en mat-parah gudshängiven. (S B 9.4.18-20)

Ordet mat-parah är mycket betydelsefullt i detta sammanhang. Hur man kan bli en mat-parah framgår av Maharaja Ambarisas liv. Srila Baladeva Vidyabhusana, en mycket lärd man och acarya i mat-parah-successionen, påpekar: mad-bhakti-prabhavena sarvendriya-vijaya-purvika svatma dristih sulabheti bhavah. "Sinnena kan behärskas helt enbart genom styrkan från hängiven tjänst till Krishna." Ibland ser man exemplet med elden: "Liksom en liten eld i rummet bränner upp allt i rummet, så bränner också Herren Visnu, som sitter i yogins hjärta, upp alla orenheter." Yoga-sutra föreskriver också meditation på Visnu och inte meditation på tomheten. Så kallade yogis, som mediterar på någonting som inte är Visnu-gestalten, slösar bara bort tiden i sitt fåfänga sökande efter något hjärnspöke. Vi måste bli Krishna-medvetna - hängivna Gudomens Personlighet. Detta är målet med verklig yoga.

Bg 2.61

Då en person betraktar sinnesföremålen utvecklar han band till dem; av denna bundenhet följer lusta, och ur lustan stiger vrede.

Den som inte är Krishna-medveten känner materiella begär då han betraktar sinnesobjekten. Sinnena kräver verklig sysselsättning. Om de inte är engagerade i Herrens transcendentala kärleksfulla tjänst, kommer de säkerligen att söka engagemang i materialismens tjänst. I den materiella världen påverkas alla, inklusive Herren Siva och Herren Brahma - för att inte tala om andra halvgudar i de himmelska planeterna, - av sinnesföremålen. Det enda sättet att ta sig ur den materiella tillvarons labyrint är att bli Krishna-medveten. Herren Siva befann sig i djup meditation, men när Parvati eggade honom till sinnesnjutning, gick han med på förslaget, och som en följd därav föddes Kartikeya. När Haridasa Thakura var en ung gudshängiven, lockades han på samma sätt av Maya Devis inkarnation, men Haridasa klarade lätt provet tack vare sin äkta hängivenhet till Herren Krishna. Såsom framgår av ovan omnämnda vers av Sri Yamunacarya, undviker en allvarlig gudshängiven all materiell sinnesnjutning, på grund av att han har erfarit en högre, andlig njutning i umgänge med Herren. Detta är nyckeln till framgång. Hur mäktig han än må vara vad det gäller att behärska sinnena genom artificiell återhållsamhet, måste den som inte är Krishna-medveten slutligen misslyckas, ty den minsta lilla tanke på sinnesnjutning kommer att egga honom att tillfredsställa sina begär.

Bg 2.62

Vreden föder illusion, och illusionen förvillar minnet. När minnet är förvillat, förloras intelligensen, och när intelligensen går förlorad, faller man åter ned i det materiella träsket.

Genom att utveckla Krishna-medvetande kan man se i att allting har sin uppgift i Herrens tjänst. De som saknar kunskap om Krishna-medvetande försöker artificiellt undvika materiella föremål. Som en följd av detta uppnår de inte försakelsens fulländning, fastän de önskar befrielse från det materiella slaveriet. En person i Krishna-medvetande vet å andra sidan hur man använder allting i Herrens tjänst; därför faller han inte offer för materiellt medvetande. En opersonlighetsfilosof anser tex att Herren, dvs det Absoluta, inte kan äta, då Det är opersonligt. Medan en opersonlighetsfilosof således försöker undvika god mat, vet en gudshängiven att Krishna bör ägnas all glädje och att Han äter allt som offras till Honom med hängivenhet. Så, efter att ha offrat god mat till Herren, äter den hängivne återstoden, som kallas prasadam. På så vis blir allt förandligat, och det är ingen risk för att man ska falla ned. Den gudshängivne tar prasadam i Krishna-medvetande, medan den icke-hängivne förkastar den och säger att den är materiell. På grund av sin artificiella försakelse kan därför inte opersonlighetsfilosofen njuta av livet. Om hans inre sinne därför oroas det minsta, dras han åter ned i den materiella tillvarons träsk. Det sägs, att även om en sådan själ höjer sig till befrielsens rand, faller han åter ned, på grund av att han inte har något stöd av gudshängiven tjänst.

Bg 2.63

Den, som kan behärska sina sinnen genom att tillämpa frihetens reglerande principer, kan vinna Herrens fulla barmhärtighet och sålunda bli fri från all bundenhet och motvilja.

Det har redan förklarats att man, medelst någon artificiell metod, kan till det yttre behärska sinnena, men om inte sinnena är engagerade i Herrens transcendentala tjänst är det mycket möjligt att man faller ned. Fastän en helt Krishna-medveten person kan tyckas vara på det sinnliga planet, är han inte fäst vid sinnliga handlingar, eftersom han är Krishna-medveten. Den Krishna-medvetna personen bryr sig endast om Krishnas tillfredsställelse, och ingenting annat. Därför är han transcendental till alla band. Om Krishna vill, kan den hängivne göra vad som helst även om det vanligtvis skulle vara oönskvärt; och om Krishna inte vill, gör han inte vad han vanligtvis skulle ha gjort för sin egen tillfredsställelse. Därför bestämmer han själv när han skall handla eller inte handla, ty han handlar bara enligt Krishnas order. Detta medvetande är Herrens orsakslösa barmhärtighet, vilken den hängivne kan vinna även om han är fäst vid det sinnliga.

Bg 2.64

För den som äger detta Gudomliga medvetande existerar inte längre den materiella tillvarons trefaldiga lidanden; i detta lyckliga tillstånd, blir hans intelligens snart stadig.

Bg 2.65

Den som inte äger transcendentalt medvetande kan varken ha ett behärskat sinne eller en stadig intelligens, utan vilka frid är omöjlig. Och hur kan lycka utan frid existera?

Om man inte äger Krishna-medvetande, finns det ingen möjlighet till frid. Därför bekräftas det i femte kapitlet (5.29) att när man förstår, att Krishna är den ende som skall glädjas åt alla goda resultat av offerhandlingar och botgöringar, att Han är ägare till alla universums manifestationer, och att Han är alla levande varelsers verkliga vän, då först kan man besitta verklig frid. Om man inte har Krishna-medvetande, kan det därför inte finnas ett slutgilitgt mål för sinnet. Oro beror på avsaknad av ett slutgiltigt mål, men när man är säker på att Krishna är njutaren, allas och alltings ägare och vän, då kan man, med ett stadigt sinne, frambringa frid. Den som handlar utan att ha ett förhållande till Krishna är därför, med största säkerhet, alltid bekymrad och i avsaknad av frid, hur mycket han än låtsas vara fridfull och framgångsrik i andligt liv. Krishna-medvetande är ett själv-manifesterat fridfullt tillstånd, som kan uppnås enbart i förhållande till Krishna.

Bg 2.66

Som en båt på vattnet svepes bort av en stark vind, kan även endast ett av sinnena, på vilket tanken är fäst, föra bort en mans intelligens.

.

Alla sinnen måste vara engagerade i Herrens tjänst, ty även om bara ett av dem är engagerat i sinnesnjutinng kan den hängivne avvika från vägen mot transcendental framgång. Såsom framgår av beskrivningen av Maharaja Ambarisas liv, måste alla yttre sinnen vara engagerade i Krishna-medvetande. Detta är rätta tekniken att behärska det inre sinnet.

Bg 2.67

.

Därför, o du starkt beväpnade, har den, vars sinnen avhålles från sina objekt, sannerligen en stadig intelligens.

.

Såsom fienden kuvas med en överlägsen styrka, så kan också sinnena kuvas, inte genom mänsklig strävan, utan endast genom att vara engagerade i Herrens tjänst. Den som har förstått detta - att man enbart genom Krishna-medvetande kan vara verkligt intelligent, och att man bör praktisera denna konst under ledning av en bona fide andlig mästare - kallas sadhaka, vilket innebär att han är mogen för befrielse.

Bg 2.68

.

Vad som är natt för alla varelser är uppvaknandets tid för den självbehärskade; och uppvaknandets tid för alla varelser är natt för den introspektiva siaren.

.

Det finns två slags intelligenta männsikor. Den ena är intelligent vad det gäller materiella handlingar som syftar till sinnesnjutning, och den andra är introspektiv och vaken för odlandet av självförverkligande. Den introspektives, dvs tankfulla människans, liv är "natt" för personer som är materiellt upptagna. Materialistiska personer förblir sovande under en sådan "natt" på grund av att de är okunniga om självförverkligande. Den introspektive förblir vaken under de materialistiska människornas "natt". Den vise känner transcendental glädje genom gradvisa framsteg i andligt liv, medan den materialistskt aktiva människan, som sover inför självförverkligande, och drömmer om olika sinnesförnöjelser, ibland är lycklig och ibland olycklig i sitt sovande tillstånd. Den introspektiva människan är alltid likgiltig inför materialistisk lycka och olycka. Hon fortsätter sitt självförverkligande ostörd av materiella återverkningar.

Bg 2.69

.

Endast den, som inte störs av det oavbrutna flödet av begär - som utmynnar som floder i oceanen, som alltid fylls men dock alltid ligger stilla - kan uppnå frid, och inte den, som strävar att tillfredsställa sådana begär.

.

Fastän den vida oceanen alltid är fylld av vatten, fylls den alltid, särskilt under regntiden, med ännu mer vatten. Oceanen förblir dock densamma - stadig; den upprörs inte, och ej heller höjer den sig över sin strandgräns. Detta är också sant vad det gäller en person som är förankrad i Krishna-medvetande. Så länge man har en materiell kropp, kommer kroppens begär efter sinnesnjutning att fortsätta. Den gudshängivne störs emellertid inte av sådana begär på grund av sin fullkomlighet. En Krishna-medveten person är inte i behov av någonting, ty Herren förser honom med alla materiella förnödenheter. Likt oceanen är han därför alltid komplett i sig själv. Begär kan komma till honom såsom flodernas vatten rinner ut i oceanen, men han är stadig i sitt handlande och inte alls störd av begär efter sinnesnjutning. Detta är kriteriet på en Krishna-medveten människa - den som har förlorat all benägenhet till materiell sinnesnjutning, även om begären finns kvar. Då han förblir tillfredsställd i Herrens transcendentalt kärleksfulla tjänst, är han alltid stadig, som oceanen, och njuter därför av full frid. Andra, som söker uppfylla sina begär även upp till befrielsens rand, för att inte tala om begär efter materiell framgång, uppnår emellertid aldrig frid. De som arbetar för arbetets frukter, de som söker befrielse, samt de yogis, som strävar efter mystiska krafter är alla olyckliga på grund av ouppfyllda begär. En person i Krishna-medvetande är emellertid lycklig i Herrens tjänst, och söker inte därför tillfredsställa sina begär. I själva verket önskar han inte ens befrielse från det så kallade materiella slaveriet. Krishnas hängivna har inga materiella begär och åtnjuter därför fullkomlig frid.

Bg 2.70

.

Den som har försakat alla begär efter sinnesnjutning, sosm lever fri från begär, som har försakat all äganderättskänsla, och som saknar falskt ego - han allena kan vinna verklig frid.

.

Att vara fri från begär innebär att inte ha några begär efter sinnesnjutning. Att ha begär efter att bli Krishna-medveten innebär, med andra ord, att faktiskt vara fri från begär. Att förstå ens verkliga ställning såsom varande Krishnas eviga tjänare, utan att felaktigt hävda att denna materiella kropp är ens jag, och utan att felaktigt hävda äganderätt över någonting i denna värld, innebär fullkomlighet i Krishna-medvetande. Den som nått denna fullkomlighet vet att allting måste användas för Krishnas tillfredsställelse, ty Krishna är alltings ägare. Arjuna ville inte kämpa för sin egen sinnesnjutning, men när han blev helt Krishna-medveten kämpade han därför att Krishna ville det. För sig själv hade han ingen önskan att kämpa, medan för Krishna kämpade han efter bästa förmåga. Om man har begär efter att tillfredsställa Krishna är man verkligt fri från begär; det är inte något artificiellt försök att avskaffa begär. Den levande varelsen kan inte vara fri från begär eller sinnen, men han måste ändra begärens kvalitet. En person som saknar materiella begär vet med säkerhet att allting tillhör Krishna (isavasyam idam sarvam) och därför hävdar han inte falskeligen äganderätt över någonting. Denna transcendentala kunskap grundar sig på självförverkligande, dvs den fullkomliga insikten att varje levande varelse är andlig och Krishnas eviga del. Den levande varelsen är därför aldrig jämställd med Krishna eller högre än Honom. Denna förståelse av Krishna-medvetande är grundprincipen för verklig frid.

Bg 2.71

.

Detta är det andliga och gudomliga livet, och den som uppnått det, förvillas inte. Om man även i dödsögonblicket befinner sig i detta tillstånd kan man träda in i Guds rike.

Krishna-medvetande, dvs den gudomliga tillvaron, kan uppnås inom en sekund, men det kan också dröja milliontals liv. Det är bara en fråga om att förstå och acceptera fakta. Khatvanga Maharaja uppnådde detta livstillstånd endast några få minuter före sin död, genom att underordna sig Krishna. Nirvana innebär att avsluta den materialistiska livsprocessen. Enligt den buddhistiska filosofin finns bara tomhet efter det att det materiella livet fullbordats men Bhagavad-gita lär oss annorlunda. Det verkliga livet börjar efter det att detta materiella liv fullbordats. För grova materialister är det tillräckligt att veta att man måste avsluta detta materialistiska levnadssätt, men för personer som gjort framsteg i andligt liv finns ett annat liv efter detta materialistiska liv. Om man lyckligtvis blir Krishna-medveten innan man avslutar detta liv, uppnår man genast Brahma-nirvana-stadiet. Det är ingen skillnad mellan Guds rike och gudshängiven tjänst. Eftersom båda är på det absoluta planet, har man uppnått det andliga riket om man är engagerad i transcendental kärleksfull tjänst till Herren. I den materiella världen handlar man för sinnesnjutning, medan man i den andliga världen handlar i Krishna-medvetande. Att uppnå Krishna-medvetande innebär att man omedelbart uppnår Brahman, redan under detta liv, och den som är Krishna-medveten har förvisso redan trätt in i Guds rike.

Brahman är raka motsatsen till materia. Därför betyder brahmi-sthitih "inte på de materiella handlingarnas nivå". Gudshängiven tjänst accepteras i Bhagavad-gita som det befriade stadiet.

Brahmi-sthitih innebär därför befrielse från det materiella slaveriet.

Srila Bhaktivinode Thakur har förklarat att detta Bhagavad-gitas andra kapitel är en sammanfattning av hela verkets innehåll. De olika ämnena i Bhagavad-gita är karma-yoga, jnana-yoga och bhakti-yoga. I andra kapitlet har karma-yoga och jnana-yoga utförligt diskuterats, och en glimt av bhakti-yoga har också givits.

Bg 2.72