Ur Bhagavad-gita

Efter en mångfald födslar överlåter sig den som besitter verklig kunskap till Mig, ty han vet att Jag är alla orsakers orsak och allt som är. En sådan mäktig själ är mycket sällsynt.

Efter att i många, många liv ha utfört hängiven tjänst eller transcendentala ritualer, kan kanske den levande varelsen erhålla den rena transcendentala kunskapen om att Gudomens Högsta Personlighet är sjävförverkligandets yttersta mål. I början, medan man försöker avsäga sig sina band till den materiella världen, dras man åt opersonlighetsfilosofin, men när man senare gör ytterligare framsteg, kan man förstå att handlingar förekommer i den andliga världen och att hängiven tjänst består av dessa handlingar. När man förstår detta attraheras man till Gudomens Högsta Personlighet och underordnar sig Honom. I det ögonblicket kan man förstå, att allting är Herren Sri Krishnas nåd, att han är alla orsakers orsak och att denna materiella manifestation inte är oberoende av Honom. Man inser att den materiella världen är en snedvriden spegelbild av den andliga mångfalden och att allt har ett förhållande till den Högste Herren Krishna. Således ser man allting i relation till Vasudeva, dvs Sri Krishna. Genom en sådan universell syn kommer man snart till den punkt då man helt underordnar sig Herren Sri Krishna och accepterar Honom som det yttersta målet. En sådan överlåten själ är mycket sällsynt.

Denna vers förklaras på ett mycket fint sätt i Svetasvatara Upanisadens tredje kapitel: "Denna kropp har förmåga att tala, se, höra, tänka, känna, vilja, osv. Dessa förmågor är emellertid inte viktiga såvida de inte knyts till den Högste Herren. Eftersom Vasudeva är alltgenomträngande, och allting är Vasudeva, överlämnar sig den hängivne i full kunskap." (jmf Bhagavad-gita 7.17 och 11.40)
Bg 7.19

A C Bhaktivedanta Swami:Bhagavad-gita Som Den Är

Indien!

Indien.

Landet där Krishna valde att uppenbara Sig, landet som var centrum för den stora vediska kulturen; ett land där man än idag kan finna filosofi och gudsmedvetande på högsta nivå.

Jag har haft kontakt med Krishna-medvetande i många år, men av någon anledning har det aldrig blivit av att jag åkt till Indien. Men för några veckor sedan kom jag äntligen iväg.

Det kändes väldigt speciellt att efter så många år få besöka Mathura, Krishnas födelseplats, och framför allt Vrindavana, där Krishna uppenbarade Sina mest förtroliga lekar tillsammans med Sina hängivna.

Först besökte jag dock ISKCONs tempel i Hare Krishna Hill, Delhi.

Detta tempel var det enda bland alla de jag besökte som tillät att man fotograferade inne i tempelrummet. Tyvärr är de flesta indiska tempel strikta på den här punkten: inga kameror!

Varför det är så lyckades jag aldrig riktigt få förklarat för mig, men tydligen finns det någon tanke om att "fotograferande skulle förta det heliga".

Pushpa Arati, ISKCON Hare Krishna Hill, Delhi

Srila Prabhupada ville hålla en mycket hög standard av dyrkan i sina tempel, observera alla hundratals blommor som smyckar altaret! Det finns tre sådana stora altare i templet helgade åt Radha-Krishna, Gaura-Nitai och Sita-Rama.

ISKCONs tempel är en stor anläggning, där man bland annat kan besöka utställningar om Herren Caitanyas liv, multi-media föreställning om Bhagavad-gitas budskap m m.

A C Bhaktivedanta Swami (Srila Parbhupada), ISKCONs grundare, som förde budskapet om Krishna-medvetande till väst.

Jag stod därinne i det vackra tempelrummet och såg den högklassiga dyrkan av Gudsgestalterna, och jag kom att tänka på hur Srila Prabhupada, på sin andlige mästares order, anlände i USA 1965. Alledes ensam, med 20 dollar på fickan samt en låda med böcker: hans översättning av Srimad-Bhagavatams första volym. Detta, och några få personliga tillhörigheter, var allt han ägde.

Srila Prabhupada var lärjunge till den framstående vaishnavan Srila Bhaktivedanta Sarasvati Thakura, och den ende som tog hans önskan om att sprida Krishna-medvetande över hela världen på allvar. Hans starka tilltro till sin andliga mästare gav resultat: idag finns Krishnarörelsen i de flesta länder i världen, och vi har möjlighet att besöka sådana praktfulla tempel som t ex detta i Hare Krishna Hill.

Ur Bhagavad-gita

Man måste utöva yoga med en aldrig sviktande beslutsamhet och tro. Alla materiella begär, vilka stammar från det falska egot, måste ovillkorligen överges. Sålunda kan man med det inre sinnet behärska de yttre sinnena åt alla håll.

Den som utövar yoga måste vara beslutsam och tålmodig, och han får inte avvika från den rätta vägen. Man får inte bli besviken och ge upp om det går långsamt att göra framsteg I stället måste man vara uthållig och övertygad om att man kommer att lyckas till slut. Den som strängt följer principerna kommer med säkerhet att lyckas. Angående bhakti-yoga, säger Rupa Gosvami följande : "Man kan med framgång utöva bhakti-yoga, om man handlar helt i godhetens kvalitet, umgås med gudshängivna och följer de föreskrivna plikterna med helhjärtad entusiasm, uthållighet och beslutsamhet."

Vad gäller beslutsamhet, bör man som förebild ha sparven, som av havets vågor berövades sina ägg: En sparv lade sina ägg vid havsstranden, men det vida havets vågor spolade bort äggen. Sparven blev mycket upprörd och bad att havet skulle återlämna äggen. Havet brydde sig dock inte om hennes vädjan. Därför beslöt sparven att tömma havet. Hon började bära bort vattnet i sin lilla näbb, och alla skrattade åt henne för att hon var så belsutsam att fullfölja denna omöjliga prestation. Nyheten om hennes agerande spred sig, och till slut nådde den Garuda, Herren Visnus jättelika fågelbärare. Han kände medlidande för sin lilla systerfågel, och därför kom han för att träffa sparven. Garuda gladdes åt att se den lilla sparvens belsutsamhet, och han lovade att hjälpa henne. Således beordrade Garuda havet att genast återlämna sparvens ägg, annars skulle han själv hjälpa henne att tömma det. Dessa ord skrämde havet, som genast återlämnade äggen. Sålunda blev sparven lycklig genom Garudas nåd.

Det kan tyckas vara mycket svårt att utöva yoga, särskilt bhakti-yoga i Krishna-medvetande. Om man dock med stark beslutsamhet följer principerna, kommer Herren med säkerhet att hjälpa, ty Gud hjälper dem som hjälper sig själva.
Bg 6.24

AC Bhaktivedanta Swami: Bhagavad-gita Som Den Är

Ur Bhagavad-gita

Vilseledd av de tre kvaliteterna (godhet, lidelse och okunnighet) känner världen icke Mig, som står över kvaliteterna och som är outtömlig.

Hela världen är förtrollad av den materiella naturens tre kvaliteter. De som är förvillade av dessa kvaliteter kan inte förstå att den Högste Herren Krishna är transcendental till denna materiella värld. I denna värld står alla varelser under dessa tre gunas inflytande och är således förvillade.

Naturen har försett de levande varelserna med speciella kroppar och speciella psykiska och biologiska handlingsmönster. Fyra slags människor verkar i naturens tre kvaliteter. De som helt och hållet befinner sig i godhetens kvalitet kallas brahmanas. De som helt tillhör lidelsens kvalitet kallas ksatriyas. De som tillhör både lidelsens och okunnighetens kvaliteter kallas vaisyas, och de som helt är under okunnighetens kvalitet benämns sudras. De som är lägre än så tillhör djuren eller djurlivet. Dessa beteckningar är emellertid inte eviga. Jag kan vara en brahmana, ksatriya, vaisya eller vad som helst - detta liv är i alla fall temporärt. Trots att livet är temporärt och att vi inte har en aning om vad för slags kropp vi kommer att få i vårt nästa liv, betraktar vi oss, under den illusoriska energins påverkan, ändå som svensk, indier, ryss, brahmana, hindu eller muslim, osv. Detta beror på att vi identifierar oss med den materiella kroppen. Blir vi intrasslade i den materiella naturens kvaliteter, glömmer vi Gudomens Högsta Personlighet som står bakom dessa kvaliteter. Herren Krishna säger alltså att människor som är vilseledda av dessa kvaliteter inte förstår att den Högsta Gudomen står bakom den materiella världen.

Det finns många olika slags levande varelser - människor, halvgudar, djur, etc - och de står alla under den materiella naturens inflytande och har således glömt den transcendentala Högsta Gudomen. De som befinner sig i lidelsens och okunnghetens kvalitet, ja, även de som tillhör godhetens kvalitet, kan inte tränga bortom uppfattningen att den Absoluta Sanningen är den opersonliga Brahman. De står förvirrade inför den Högste Herren, i hans personliga gestalt, som besitter all skönhet, rikedom, kunskap, styrka, ryktbarhet och oberördhet. När inte ens de som tillhör godhetens kvalitet kan förstå, vad kan då de som tillhör lidelsens och okunnighetens kvaliteter hoppas på? Krishna-medvetnade är transcendentalt till den materiella naturens tre kvaliteter, och de, som i sanning är etablerade i Krishna-medvetande är verkligt befriade.
Bg 7.13

Denna Min gudomliga energi, bestående av den materiella naturens tre kvaliteter, är mycket svår att betvinga. Men de som har överlämnat sig till Mig kan lätt tränga bortom den.

Gudomens Högsta Personlighet har oräkneliga energier, och alla är gudomliga. Trots att de levande varelserna tillhör hans energier, och därmed är gudomliga, så täcks deras ursprungliga högre kraft när de kommer i kontakt med den materiella energin. Täckta av materiell energi har de ingen möjlighet att ta sig ur dess grepp. Eftersom både de materiella och andliga energierna är utflöden från den Högste Herren är de eviga. De levande varelserna tillhör Herrens eviga högre natur, men pga att de besmittats av den lägre naturen, dvs materia, är deras illusion också evig. Den betingade levande varelsen kallas därför nitya-baddha, evigt betingad. Ingen kan spåra den tidpunkt då han betingades av den materiella naturen. Trots att den materiella naturen är en lägre energi, är det mycket svårt för själen att befrias från den materiella naturens grepp, ty den materiella energin behärskas ytterst av den högsta viljan, som den levande varelsen inte kan betvinga. Den lägre materiella naturen definieras här som gudomlig beroende på dess gudomliga förbindelse med den gudomliga viljan, som manipulerar den. Styrd av den gudomliga viljan, verkar den materiella naturen, trots att den är en lägre energi, på ett underbart sätt när den det gäller att bygga upp och förstöra den kosmiska manifestationen. Veda bekräftar detta på föjande sätt: "Maya (illusion) är falsk och temporär, men den högste illusionisten, som står bakom henne är Gudomens Personlighet, Mahesvara, den högsta härskaren."

Guna har en annan betydelse, nämligen rep. Vi skall veta att den betingade själen är hårt bunden av illusionens rep. En man som är bunden till händer och fötter kan inte själv göra sig fri utan måste få hjälp av en obunden person. Då den bundne inte kan hjälpa andra bundna måste räddaren vara befriad. Därför är det bara Krishna och Hans representant, den andliga mästaren, som kan befria den betingade själen. Utan sådan högre hjälp kan man inte befrias från den materiella naturens slaveri. Hängiven tjänst, dvs Krishna-medvetande, kan hjälpa en människa att erhålla denna befrielse. Krishna, den illusoriska energins herre, kan beordra denna oövervinnerliga energi att släppa den betingade själen. Han gör detta av Sin orsakslösa barmhärtighet och av Sin faderliga kärlek till den levande varelsen som ursprungligen är Herrens älskade son. Det enda sättet att bli fri från den materiella naturens starka grepp är därför att överlämna sig till Herren.

Bg 7.14

AC Bhaktivedanta Swami: Bhagavad-gita Som Den Är

Srila Prabhupada

His Givning the Morning Srimad-Bhagavatam Class

No matter what else he was doing, Srila Prabhupada put it in his schedule, even when he was ill. Wherever he traveled, he lived with the devotees and joined them to give the morning class.

Here was the opportunity to watch his gestures and expresseions as he spoke, absorbed in Srimad-Bhagavatam. A dull student might think that Prabhupada was saying the same things, using the same repertoire of verses, but Prabhupada was always quoting the verse to prove different points in different contexts. He was always discovering new lights. And he also said that repetition was necessary to thoroughly learn. For most devotees in the later years, this was the one sure time to be with him in his personal form, to sit and hear. It was formal, and one might wish for other situations in which to ask personal questions and do have a reply just for oneself, yet the lectures were great mercy, and to the receptive student they were also very personal. Devotees have testified how in a large audience, when Prabhupada said "Distribute books," they took it to heart and formed their lives on that order. And many testified that they found Prabhupada looked at them and spoke especially to them in his lecture, even though they knew he was speaking to everyone else as well.

This was the time for all to be with him. Each morning without fail he would begin, looking at the verse and speaking, like entering a sacred river, immersing himself at once in Srimad-Bhagavatam. He hardly ever chose another literature to speak in the morning. What an example, that the Srimad-Bhagavatam contains all else and is perfect for all our days!

He sat in one place, in the traditional posture of the guru - legs crossed, sitting on the vyasasana - with spectacles, with book in hand, with microphone, gesturing and looking up. He was a hundred percent Vyasasdeva's representative, giving us the transcendental wisdom. Seeing Srila Prabhupada's personal example even today, by means of movies or tape recordnings, all the devotees of the Krishna consciousness movement may adopt the same procedures and also do as he showed. Like him, we can precede the class by singing "Jaya Radha Madhava," with karatalas, and then reciting om namo bhagavate vasudevaya, then the Sanskrit, synonyms, translation, purport - we have no need to invent something new. After he showed us hundreds and hundreds of times, how can we fail to grasp the instruction - that we should continue the morning tradition of sitting together and hearing and speaking?

A devotee once told Srila Prabhupada that many disciples slept during classes, and Srila Prabhupada replied that he knew. He said that his classes were for advanced students. Srila Pabhupada gave untiringly as the loving instructor, but it was up to his disciples to benefit. I confess, I was one of those who sometimes was sleeping during Srimad-Bhagavatam class. Once I even asked Srila Prabhupada what to do about my sad plight. At first he replied by making a joke. He said there is an atheistic joke in India, "Srimad-Bhagavatam is a sure cure for insomnia." When Srila Prabhupada said this, I laughed, but I didn't want it to be true of me. Sometimes when Prabhupada found a devotee sleeping in his class, he would tell him to stand up and go to the rear. Srimad-Bhagavatam class was for his advanced students, but he kept givng us chances to become more advanced.

Srila Prabhupada spoke with rhetorical power and emotions, straight from his deep convictions. He had great oratorical skill, making emphasis with aesthetic effects, but none of it was done for show or with lack of realization, not like the rasa-dance talks of bogus Bhagavatam reciters. Srila Prabhupada wrote Bhagavatam purports and he lived the life of the Bhagavatam. He was also the Bhagavatam's ideal preacher - and so when he spoke, the emotions were always right.

Srila Prabhupada kindly gave all of those classes, and now, by tape recording, we hear them still, even as wake in the morning, while taking prasadam, or driving the car, or flying in the plane, in sick bed or death bed; these matchless gits continue in our ears, to cleanse our hearts and remind us that we are his sisya, and we are followers of the Srimad-Bhagavatam.

Satsvarupa dasa Goswami

Prabhupada Nectar Volume 4

Ur Bhagavad-gita

Arjuna sade: Vad händer med en människa, som har tro men som ej är ståndaktig, som vandrar vägen mot självförverkligande men avviker pga att hon är världsligt sinnad och som därför inte uppnår fulländning i yoga.

Självförverkligande, dvs mystikens, väg beskrivs i Bhagavad-gita. Självförverkligandets grundprincip är kunskapen om att den levande varelsen ej är identisk med den materiella kroppen, utan att hans verkliga natur är evig, fylld av lycksalighet och kunskap. Denna natur är transcendental; den ligger bortom kropp och sinne. Det finns tre vägar, som leder till självförverkligande: kunskapens väg (jnana-yoga), den åttafaldiga yogans väg (astanga-yoga) samt den hängivna tjänstens väg (bhakti-yoga). Alla dessa vägar innebär att man måste förverkliga den levande varelsens verkliga natur, hans förhållande til Gud samt de gärningar med vilka han kan återupprätta den förlorade länken med Gud och uppnå den högsta fulländningen i Krishna-medvetande. Om man följer någon av dessa tre vägar, kommer man säkerligen, förr eller senare, att nå det högsta målet. Detta försäkrade Herren i andra kapitlet: även om man gör mycket små framsteg på den transcendentala vägen, har man stor chans att befrias. Av dessa tre yoga-vägar är bhakti-yoga särskilt lämpad för denna tidsålder, ty den är den direktaste vägen till gudsförverkligande. För att vara säker på at han har förstått rätt, ber Arjuna Krishna bekräfta sitt tidigare uttalande. Det åttafaldiga yoga-systemet och kunskapens väg är vanligtvis mycket svåra att följa i denna tidsålder. Därför är det möjligt, att man av olika anledningar misslyckas, trots att man är allvarlig i sin strävan. För det första är det svårt att veta om man verkligen följer den rätta vägen. Att vandra den transcendentala vägen innebär att man, mer eller mindre, förklarar krig mot den illusoriska energin, dvs maya. Om en person försöker fly undan mayas klor, försöker maya besegra honom genom att presentera allehanda frestelser. En betingad själ har redan en gång fängslats av den materiella energins kvaliteter, och det finns stor risk att han fängslats igen, även om han vandrar den transcendentala vägen. Arjuna är intresserad av att veta vad som händer med den som avviker från vägen mot självförverkligande.
Bg 6.37

O Du starkt beväpnade Krishna, förgås inte en sådan människa, som har avvikit från transcendensens väg, som ett rivet moln, utan ställning i någon sfär.

Det finns två slags framsteg - materiella och andliga. Materialisterna är inte intresserade av transcendensen, dvs det andliga. Vad som intresserar dem är ekonomiska framsteg, sinnesnjutning somt gärningar, som kan orsaka att de upphöjs till högre, himmelska planeter. När man vandrar Transcendensens väg, måste man ge upp alla materiella handlingar och avstå från all slags s k materiell lycka. Om den uppåtsträvande transcendentalisten misslyckas sker det inom båda områdena. Han kan m a o inte glädjas åt varken materiell lycka eller andliga framsteg Han är som ett rivet moln, utan ställning i någon sfär. Ett moln på himlen avviker ibland från ett litet moln för att ansluta sig till ett större. Om det emellertid inte förmår att ansluta sig till det stora molnet, blåses det bort av vinden och försvinner i den vida rymden.
Brahmanah pathi är Transcendensens väg. Den innebär transcendetalt förverkligande genom att man vet sig vara av andlig natur, del av Gud, som manifesteras som Brahman, Paramatma och Bhagavan. Herren Sri Krishna är Bhagavan, den fullständigaste uppenbarelsen av den Högsta Absoluta Sanningen. Den som överlåter sig till den Högsta Personen är därför en framgångsrik transcendentalist. Att nå detta mål genom Brahman- och Paramatma-förverkligande tar många, många liv. Det högsta andliga förverkligandet är därför bhakti-yoga, dvs Krishna-medvetande - den direkta metoden.
Bg 6.38

Den Heliga Herren sade. O Prithas son, en transcendentalist, som utför lyckobringande gärningar, kommer ej att möta undergång, varken i denna värld eller i den andliga; den som gör gott, Min vän, besegras aldrig av ondska.

"Den som överger alla materiella plikter och tar sin tillflykt till Gudomens Högsta Personlighet, han förlorar aldrig något, ej heller går han mot förfall. Men en icke-hängiven vinner ingenting, även om han noga utför alla sina plikter."
(S B 1.5.17)

En transcendentalist förväntas ge upp alla materiella aktiviteter för att kunna göra framsteg i andligt liv, dvs Krishna-medvetande. Det finns de som hävdar, att man genom Krishna-medvetande visserligen kan nå den högsta fulländningen men att man misslyckas både materiellt och andligt, om man avviker innan man nått dit. Det står i skrifterna, att om man inte fullgör sina föreskrivna plikter, måste man lida av återverkningarna därav; så om man misslyckas i sina transcendentala gärningar, underkastas man dessa materiella återverkningar. Bhagavatam försäkrar dock , att den transcendentalist, som misslyckas, inte har någon anledning att oroa sig. Även om man utsätts för återverkningarna från ofullbordade föreskrivna plikter, har ingenting gått förlorat, ty de lyckobringande Krishna-medvetna gärningarna går aldrig till spillo, och så småningom kommer man att återuppta dem, även om man föds i en lägre stående familj i nästa liv. Å andra sidan är det inte säkert, att den som strängt följer de föreskrivna plikterna kommer att nå verklig framgång och lycka, om han inte är Krishna-medveten.

Människorna kan delas in i två grupper; nämligen de, som lever ett reglerat liv och de, som vägrar följa reglerande principer. De som tillhör den senare gruppen lever ett djuriskt liv för sinnesnjutning; de vet inte att det finns ett liv efter detta, och de vet inte heller att man bör sträva efter att uppnå sin verkliga andliga natur och sålunda befrias från materia. Dessa människor har en mängd djuriska böjelser, vare sig de är civiliserade eller ociviliserade, bildade eller obildade, starka eller svaga. Deras gärningar är aldrig lyckobringande, ty eftersom de bara följer sina djuriska böjelser - äta, sova, försvara sig och föröka sig - förblir de i den materiella tillvaron, som är fylld av lidande. Den första gruppen utgörs av dem som följer de i skrifterna nedlagda principerna och föreskrivna plikterna. De gör förvisso framsteg i livet, ty de upphöjs gradvis till Krishna-medvetande. De människor som lever ett reglerat liv kan delas in i tre avdelningar: 1 De som följer skrifternas regler och föreskrifter för att kunna njuta av materiell välfärd. 2 De som söker befrielse från den materiella tillvaron 3 Gudshängivna i Krishna-medvetande. De som följer skrifternas regler och föreskrifter för att nå materiell lycka kan ytterligare delas in i två grupper: de som åtrår frukterna, samt de inte åtrår några frukter för sinnesnjutning. De som åtrår frukterna för sinnesnjutning kan upphöjas till ett högre livsplan - ja, även till högre planeter. Eftersom de inte är fria från den materiella tillvaron, följer de dock inte den sant lyckobringande vägen. De enda lyckobringade gärningarna är de som leder till befrielse. De handlingar, som inte är avsedda att leda till självförverkligande eller befrielse från den kroppsliga, materiella livsuppfattningen, är inte alls lyckobringande. Krishna-medvetna handlingar är de enda lyckobringande handlingarna, och den, som frivilligt utsätter sig gör svår självtukt för att göra framsteg i Krishna-medvetande, är fulländade transcendentalister. Det åttafaldiga yoga-systemet avser också att leda till Krishna-medvetande, och därför är det också lyckobringande att utöva. Den som är allvarlig och gör sitt bästa behöver därför inte vara rädd att falla ned.
Bg 6.40

AC Bhaktivedanta Swami: Bhagavad-gita Som Den Är

Ur Bhagavad-gita

Man måste utföra sitt arbete som ett offer till Vishnu, annars blir man av arbetet bunden till denna materiella värld. Därför bör du, o Kuntis son, fullgöra dina plikter för att tillfredsställa Honom, och på så vis kommer du alltid att förbli obunden och fri från träldom.

Eftersom man måste arbeta för att kunna livnära kroppen, har de föreskrivna plikterna för varje särskild social ställning utformats på ett sådant sätt att det syftet kan uppfyllas. Yajna betyder Herren Vishnu, eller offer. Alla offer är också avsedda attt tillfredsställa Herren Vishnu. Därför måste man arbeta för att tillfredsställa Vishnu. Allt annat arbete som utförs i denna materiella värld kommer att orsaka slaveri, ty både gott och ont arbete har återverkningar, och varje återverkning binder den som handlar. Därför måste man arbeta i Krishna-medvetande för att tillfredsställa Krishna (dvs Vishnu); och medan man utför sådana handlingar befinner man sig på ett befriat stadium. Detta är handlandets stora konst. I början kräver denna metod en mycket skicklig ledning. Man bör därför handla mycket plikttroget, under en Krishna-hängivens skickliga ledning, eller under direkt ledning av Herren Krishna Själv (vilket Arjuna hade tillfälle att göra). Ingen ting bör utföras för sinnesnjutning, utan allting bör göras för att tillfredsställa Krishna. Genom detta handlande räddas man inte bara från arbetets återverkningar, utan man upphöjs också gradvis till Herrens transcendentala kärleksfulla tjänst, vilket är det enda sättet att nå Guds rike.
Bg 3.9

.

AC Bhaktivedanta Swami: Bhagavad-gita Som Den Är

Samhällsledare i Kali-yuga

.
I de vediska skrifterna förklaras det att i tidigare tidsåldrar så var samhället uppdelat i fyra samhällsskikt - brahmana, ksatriya, vaisya och sudra, dvs den intellektuella klassen, den administrativa klassen, den merkantila klassen, samt arbetarklassen. Vilken klass man tillhörde bestämdes av ens personliga egenskaper.

Dessa fyra samhällsskikt levde i fredlig samexistens, med förståelse och respekt för vars och ens uppgift i samhället.

Samhället styrdes av ksatriyas, den administrativa klassen, som hade ansvaret för samhällets styrelse och försvar, och från denna klass kom således landets politiker och militär. Det var en uppgift som man inte tog lätt på, den styrande ledaren uppfattades verkligen som en fader, vars plikt det var att beskydda sina underlydande, och att styra dem på ett rättvist och korrekt sätt. Av en samhällsledare förväntades att han skulle besitta en hög karaktär, med egenskaper som mod, sinne för rättvisa, självbehärskning, intelligens, barmhärtighet. Skötte han inte sin uppgift så hade brahmanas rätt att avsätta honom.

I Veda förklaras också att vi för närvarande lever i den epok som kallas för Kali-yuga, som är den sämsta av alla tidsepoker. I Kali-yuga lever vi kortare tid jämfört med de tidigare yugas, vi plågas i mycket högre grad av fysiska och psykiska sjukdomar, och människans karaktär och intelligens försämras mycket. Kali-yuga kallas för hyckleriets och grälets tidsålder, där människor hamnar i stridigheter för i stort sett ingenting.

Något som också avspeglar sig bland dem som satts till att styra våra samhällen:



.

Ur Bhagavad-gita

O Bharatas ätttling (Arjuna), o fiendens betvingare, överväldigade av motsatsparet begär och hat, föds alla levande varelser i illusion.

Den levande varelsens verkliga natur är att vara underordnad den Högste Herren som är ren kunskap. När man lockas attt skilja sig från denna rena kunskap behärskas man av den illusoriska energin och kan inte förstå Gudomens Högsta Personlighet. Den illusoriska energin uppenbaras i motsatsparet begär och hat. Det är begär och hat som gör att en okunnig människa vill bli ett med den Högste Herren och som gör att han avundas Krishna som Gudomens Högsta Personlighet. Rena hängivna, som inte är förvillade eller besmittade av begär och hat, kan förstå att Krishna framträder genom Sina inre krafter, medan de som är förvillade av dualism och okunnighet tror att den Högste Personlige Guden har skapats av materiella energier. Däri ligger grunden till deras stora olycka. Typiskt för dessa förvillade människor är att deras sinne är upptaget av motsatsparen ära och vanära, lidande och lycka, kvinna och man, gott och dåligt, glädje och smärta osv. De tänker att "detta är min fru; det är mitt hus, jag är husets herre, jag är den kvinnans man." Dessa utgör illusionens motsatspar, och de som vilseleds av dem är dåraktiga och kan därför inte förstå den Högste Personlige Guden.

Bg 7.27

Människor som i detta och tidigare liv har handlat fromt, vars syndfulla gärningar helt har utplånats och som är befriade från illusionens motsatspar, engagerar sig med beslutsamhet i Min tjänst.

I den här versen omnämns de som strävar attt höja sig till den transcendentala positionen. För dem som är syndfulla, ateistiska, dåraktiga och svekfulla är det mycket svårt att höja sig över motstsparen begär och hat. Enbart de som levt efter religionens reglerande principer, som har handlat fromt och som har besegrat syndfulla reaktioner, kan acceptera gudshängiven tjänst och därmed erhålla ren kunskap om Gudomens Högsta Personlighet. Sedan kan de gradvis, i trance, meditera över den Högste Personlige Guden. På detta sätt etablerar man sig på det anliga planet. Att höja sig på detta sätt är möjligt i Krishna-medvetande i umgänge med rena gudshängivna som kan befria en från illusion.Det står i Srimad-Bhagavatam att om man verkligen strävar efter befrielse, måste man tjäna de gudshängivna. Den som umgås med materialistiskt sinnade människor befinner sig på vägen som leder till tillvarons mörkaste regioner. Alla Herrens hängivna vandrar över världen med det enda syftet att rädda de betingade själarna undan illusionen.Opersonlighetsfilosofen vet inte att de begår det värsta brottet mot Guds lag när de glömmer bort sin verkliga natur som Herrens underordnade. Det är inte möjligt att förstå den Högsta Personligheten och tjäna Honom med beslutsamhet förrän man blir medveten om sin verkliga natur.

Bg 7.28

AC Bhaktivedanta Swami: Bhagavad-gita Som Den Är

Ur Bhagavad-gita

Min Käre Arjuna, den som tjänar Mig i ren hängivenhet, som är fri från intellektuellt spekulerande och tidigare handlingars besmittelse, och som är vänlig mot varje levande varelse, kommer säkerligen till Mig.

.

Den som vill komma till den Högsta av alla Gudomens Pesonligheter, som finns på Krishna-loka-planeten i den andliga världen, och vara intimt förbunden med denna Högsta Personlighet, Krishna, måste tillämpa denna metod. Den Högste Själv förordar detta. Denna vers anses vara kontentan av Bhagavad-gita. Bhagavad-gita är en bok som vänder sig till de betingade varelser om försöker härska över naturen och som inte känner till det verkliga, andliga livet. Bhagavad-gita avser att visa hur man kan förstå sin andliga natur och sitt eviga förhållande till den Högsta Andliga Personligheten. Boken lär också hur man återvänder hem till Gudomen. Detta är den vers som tydligt förklarar hängiven tjänst, dvs den metod genom vilken man når framgång i andligt liv.När det gäller arbete, bör man helt och hållet överflytta hela sin energi till att utföra Krishna-medvetet arbete. Ingen människa bör därför utföra något arbete som inte är sammankopplat med Krishna. Detta kallas Krishna-karma.

.

Man kan vara sysselsatt på många olika sätt, men man bör inte vara fäst vid resultatet av sitt arbete, utan arbetet måste utföras för Krishna. Detta är att arbeta för Krishna. I stället för att bygga en skyskrapa för sin egen sinnesnjutning, kan han låta bygga ett vackert tempel för Krishna och låta Krishnas Gudsgestalt installeras samt ordna för Gudsgestaltens dyrkan, såsom de auktoriserade bhakti-skrifterna föreskriver. Allt detta är Krishna-karma. Man bör alltså inte vara fäst vid resultatet av sitt arbete, utan resultatet bör offras till Krishna. Man bör också acceptera som prasadam den mat som offrats till Krishna. Om man emellertid inte har möjlighet att bygga ett tempel åt Krishna, kan man sysselsätta sig med att göra rent i Krishnas tempel; detta är också Krishna-karma. Man kan också odla en trädgård. Alla som äger mark (åtminstone i Indien äger även fattiga människor lite jord) kan använda detta i Krishnas tjänst, genom att plantera blommor som kan offras till Honom. Man kan odla tulasi-växter, ty tulasi-blad är mycket viktiga vid dyrkan. Krishna har nämnt detta i Bhagavad-gita. Krishna vill att man skall offra till Honom antingen ett blad, en blomma eller lite vatten - då blir Han tillfredsställd. Med blad avses speciellt tulasi-blad. Man kan alltså odla tulasi och sköta om växten genom att vattna den, etc. På detta sätt kan även en mycket fattig människa tjäna Krishna.

.

Dessa är några exempel på hur man kan arbeta för Krishna.Ordet mat-paramah syftar på den som anser att livets fulländning är att umgås med Krishna i Hans höga boning. En dylik person önskar inte bli upphöjd till högre planeter som månen, solen, himmelska planeter eller ens til Brahmaloka, den högsta planeten i detta universum. Han lockas inte av detta. Han önskar bara bli förflyttad till den andliga världen.Väl i den andliga världen, nöjer han sig inte med att uppgå i den skimrande brahmajyoti-glansen, ty han önskar tillträde till den högsta andliga planeten. Krishnaloka eller Goloka Vrindavana. Han har full kännedom om denna planet, och därför är han inte intresserad av någon annan. Som ordet mad-bhaktah antyder, är en sådan person helt och hållet upptagen av gudshängiven tjänst, dvs av de nio metoderna av hängivet engagemang: att höra, att sjunga, att minnas, att dyrka, att tjäna Herrens lotusfötter, att be, att utföra Herrens order, att bli vän med Honom och att överlåta allt till Honom. Man kan anamma alla nio metoderna, eller åtta, eller sju, eller åtminstone en; och genom detta kommer man säkerligen att nå fulkomlighet.

Uttrycket sanga-varjitah är mycket betydelsefullt. Man bör inte umgås med personer som är emot Krishna. Det är inte bara ateisterna som är emot Krishna, utan också de som är benägna för fruktbärande aktiviteter och intellektuellt spekulerande. Hängiven tjänst i dess renaste form beskrivs i Bhakti-rasamrita-sindhu: anyabhilasita-sunyam jnana-karmady-anavritam anukulyena krsnanusilanam bhaktir uttama. Tydligt och klart beskriver Srila Rupa Gosvami i denna vers att om man vill utföra ren, oförfalskad hängiven tjänst, måste man vara fri från alla slags materiell besmittelse. Man får inte umgås med personer som är begivna på fruktbärande aktiviteter och intellektuellt spekulerande. När man är obesmittad av materiella begär och fri från sådant oönskat umgänge och när man gynnsamt odlar kunskap om Krishna, kallas det ren hängiven tjänst. Anukulyasya sankapah pratikulyasya varjanam. Man måste tänka på, och handla för Krishna i ett gynnsamt sinnelag - inte ogynnsamt. Kamsa var Krishnas fiende. Från första början av Krishnas liv planerade Kamsa på många olika sätt att döda Krishna, och eftersom han alltid misslyckades, var han alltid medveten om Krishna. Han var alltid Krishna-medveten på alla sätt, när han arbetade, när han åt och när han sov, men detta Krishna-medvetande var inte gynnsamt, och därför ansågs han vara en demon och dödades således till slut av Krishna, trots att han tänkte på Krishna tjugofyra timmar om dygnet. Den som dödas av Krishna blir naturligtvis omedelbart befriad, men detta är knappast en ren hängivens mål. En ren hängiven önskar inte frälsning. Han vill inte ens bli förflyttad till den högsta planeten, Goloka Vrindavana, utan hans enda mål är att tjäna Krishna varhelst han befinner sig.

En Krishna-hängiven är vänlig mot alla. Därför sägs det här att han inte har någon fiende. Hur kommer det sig? En hängiven som befinner sig i Krishna-medvetande vet att det bara är hängiven tjänst till Krishna som kan befria en person från livets alla problem. Han har personlig erfarenhet av detta, och därför vill han introducera detta system, Krishna-medvetande, i människosamhället. Det finns många exempel i världshistorien, på hur de gudshängivna har riskerat sina liv för att sprida gudsmedvetande. Det bästa exemplet är Herren Jesus Kristus. Han korsfästes av de icke-hängivna och offrade sitt liv för att sprida gudsmedvetande. Det är naturligtvis fel att tro att han verkligen dog. I Indien finns det också många liknande exempel, som t ex Thakur Haridasa. Varför ta en sådan risk? Därför att de ville sprida Krishna-medvetande, och det är svårt. En Krishna-medveten människa vet att om en person lider så beror det på att han har glömt sitt eviga förhållande till Krishna. Den största tjänst man kan göra människosamhället är därför att befria sin nästa från alla materiella problem. En ren hängiven är på detta sätt engagerad i Herrens tjänst. Vi kan föreställa oss hur barmhärtig Krishna måste vara mot dem som tjänar Honom och riskerar allt för Honom. Det är därför säkert att sådana personer når den högsta planeten efter att ha lämnat kroppen.

Bg 11.55

AC Bhakitvedanta Swami: Bhagavad-gita Som Den Är

Ur Bhagavad-gita

Jag uppenbarar Mig aldrig för de dåraktiga och ointelligenta. För dem är Jag täckt av Min eviga skapande kraft (yoga-maya), och därför känner den förvillade världen inte mig, som är ofödd och ofelbar.

Man kan fråga sig varför Krishna inte visar Sig nu, när han visade Sig för alla då Han nedsteg på jorden. Egentligen uppenbarade Han sig inte för alla. Det vara bara ett fåtal som förstod att han var Gudomens Högsta Personlighet när Han var närvarande på jorden. Det var bara Pandava-bröderna och några få andra som visste vem Krishna var, ty Han uppenbarade Sig inte för de icke-hängivna och folk i allmänhet. Därför säger Krishna i Bhagavad-gita att alla, med undantag av Hans rena hängivna, anser Honom bara vara en av dem. Det var bara för Hans hängivna som Han uppenbarade Sig som all glädjes källa; för de andra var Han täckt av Sin eviga kraft.

I det avsnitt i Srimad-Bhagavatam som handlar om Kuntis böner (S B 1.8.18-19) sägs det att Herren är täckt av en ridå bestående av yoga-maya, viket är orsaken till att folket i alllmänhet inte kan förstå Honom. Kunti ber: "O Herren, Du är hela universums vidmakthållare, och den högsta religiösa pincipen består i att tjäna Dig i hängivenhet. Jag ber därför att Du också skall uppehålla mig,: Din transcendentala gestalt är täckt av yoga-maya, dvs den täckande inre energin, brahmajyoti. Var vänlig och avlägsna denna glänsande strålglans som hindrar mig från att se Din sac-cid-ananda-vigraha, dvs Din eviga gestalt av lycksalighet och kunskap."Denna yoga-maya-ridå omnämns också i Bhagavad-gitas femtonde kapitel. Gudomens Högsta Personlighet i Sin transcendentala gestalt av lycksalighet och kunskap täcks av brahmajyotis eviga kraft, och därför kan de mindre intelligenta opersonlighetsfilosoferna inte se den Högste.Gudomens Högsta Personlighet, Herren Krishna, är inte bara ofödd, utan Han är också avyaya, outtömlig. Han eviga gestalt består av lycksalighet och kunskap och alla Hans energier är outtömliga.
Bg 7.25

AC Bhaktivedanta Swami: Bhagavad-gita Som Den Är