Ur Bhagavad-gita

O Bharatas ätttling (Arjuna), o fiendens betvingare, överväldigade av motsatsparet begär och hat, föds alla levande varelser i illusion.

Den levande varelsens verkliga natur är att vara underordnad den Högste Herren som är ren kunskap. När man lockas attt skilja sig från denna rena kunskap behärskas man av den illusoriska energin och kan inte förstå Gudomens Högsta Personlighet. Den illusoriska energin uppenbaras i motsatsparet begär och hat. Det är begär och hat som gör att en okunnig människa vill bli ett med den Högste Herren och som gör att han avundas Krishna som Gudomens Högsta Personlighet. Rena hängivna, som inte är förvillade eller besmittade av begär och hat, kan förstå att Krishna framträder genom Sina inre krafter, medan de som är förvillade av dualism och okunnighet tror att den Högste Personlige Guden har skapats av materiella energier. Däri ligger grunden till deras stora olycka. Typiskt för dessa förvillade människor är att deras sinne är upptaget av motsatsparen ära och vanära, lidande och lycka, kvinna och man, gott och dåligt, glädje och smärta osv. De tänker att "detta är min fru; det är mitt hus, jag är husets herre, jag är den kvinnans man." Dessa utgör illusionens motsatspar, och de som vilseleds av dem är dåraktiga och kan därför inte förstå den Högste Personlige Guden.

Bg 7.27

Människor som i detta och tidigare liv har handlat fromt, vars syndfulla gärningar helt har utplånats och som är befriade från illusionens motsatspar, engagerar sig med beslutsamhet i Min tjänst.

I den här versen omnämns de som strävar attt höja sig till den transcendentala positionen. För dem som är syndfulla, ateistiska, dåraktiga och svekfulla är det mycket svårt att höja sig över motstsparen begär och hat. Enbart de som levt efter religionens reglerande principer, som har handlat fromt och som har besegrat syndfulla reaktioner, kan acceptera gudshängiven tjänst och därmed erhålla ren kunskap om Gudomens Högsta Personlighet. Sedan kan de gradvis, i trance, meditera över den Högste Personlige Guden. På detta sätt etablerar man sig på det anliga planet. Att höja sig på detta sätt är möjligt i Krishna-medvetande i umgänge med rena gudshängivna som kan befria en från illusion.Det står i Srimad-Bhagavatam att om man verkligen strävar efter befrielse, måste man tjäna de gudshängivna. Den som umgås med materialistiskt sinnade människor befinner sig på vägen som leder till tillvarons mörkaste regioner. Alla Herrens hängivna vandrar över världen med det enda syftet att rädda de betingade själarna undan illusionen.Opersonlighetsfilosofen vet inte att de begår det värsta brottet mot Guds lag när de glömmer bort sin verkliga natur som Herrens underordnade. Det är inte möjligt att förstå den Högsta Personligheten och tjäna Honom med beslutsamhet förrän man blir medveten om sin verkliga natur.

Bg 7.28

AC Bhaktivedanta Swami: Bhagavad-gita Som Den Är

Ur Bhagavad-gita

Min Käre Arjuna, den som tjänar Mig i ren hängivenhet, som är fri från intellektuellt spekulerande och tidigare handlingars besmittelse, och som är vänlig mot varje levande varelse, kommer säkerligen till Mig.

.

Den som vill komma till den Högsta av alla Gudomens Pesonligheter, som finns på Krishna-loka-planeten i den andliga världen, och vara intimt förbunden med denna Högsta Personlighet, Krishna, måste tillämpa denna metod. Den Högste Själv förordar detta. Denna vers anses vara kontentan av Bhagavad-gita. Bhagavad-gita är en bok som vänder sig till de betingade varelser om försöker härska över naturen och som inte känner till det verkliga, andliga livet. Bhagavad-gita avser att visa hur man kan förstå sin andliga natur och sitt eviga förhållande till den Högsta Andliga Personligheten. Boken lär också hur man återvänder hem till Gudomen. Detta är den vers som tydligt förklarar hängiven tjänst, dvs den metod genom vilken man når framgång i andligt liv.När det gäller arbete, bör man helt och hållet överflytta hela sin energi till att utföra Krishna-medvetet arbete. Ingen människa bör därför utföra något arbete som inte är sammankopplat med Krishna. Detta kallas Krishna-karma.

.

Man kan vara sysselsatt på många olika sätt, men man bör inte vara fäst vid resultatet av sitt arbete, utan arbetet måste utföras för Krishna. Detta är att arbeta för Krishna. I stället för att bygga en skyskrapa för sin egen sinnesnjutning, kan han låta bygga ett vackert tempel för Krishna och låta Krishnas Gudsgestalt installeras samt ordna för Gudsgestaltens dyrkan, såsom de auktoriserade bhakti-skrifterna föreskriver. Allt detta är Krishna-karma. Man bör alltså inte vara fäst vid resultatet av sitt arbete, utan resultatet bör offras till Krishna. Man bör också acceptera som prasadam den mat som offrats till Krishna. Om man emellertid inte har möjlighet att bygga ett tempel åt Krishna, kan man sysselsätta sig med att göra rent i Krishnas tempel; detta är också Krishna-karma. Man kan också odla en trädgård. Alla som äger mark (åtminstone i Indien äger även fattiga människor lite jord) kan använda detta i Krishnas tjänst, genom att plantera blommor som kan offras till Honom. Man kan odla tulasi-växter, ty tulasi-blad är mycket viktiga vid dyrkan. Krishna har nämnt detta i Bhagavad-gita. Krishna vill att man skall offra till Honom antingen ett blad, en blomma eller lite vatten - då blir Han tillfredsställd. Med blad avses speciellt tulasi-blad. Man kan alltså odla tulasi och sköta om växten genom att vattna den, etc. På detta sätt kan även en mycket fattig människa tjäna Krishna.

.

Dessa är några exempel på hur man kan arbeta för Krishna.Ordet mat-paramah syftar på den som anser att livets fulländning är att umgås med Krishna i Hans höga boning. En dylik person önskar inte bli upphöjd till högre planeter som månen, solen, himmelska planeter eller ens til Brahmaloka, den högsta planeten i detta universum. Han lockas inte av detta. Han önskar bara bli förflyttad till den andliga världen.Väl i den andliga världen, nöjer han sig inte med att uppgå i den skimrande brahmajyoti-glansen, ty han önskar tillträde till den högsta andliga planeten. Krishnaloka eller Goloka Vrindavana. Han har full kännedom om denna planet, och därför är han inte intresserad av någon annan. Som ordet mad-bhaktah antyder, är en sådan person helt och hållet upptagen av gudshängiven tjänst, dvs av de nio metoderna av hängivet engagemang: att höra, att sjunga, att minnas, att dyrka, att tjäna Herrens lotusfötter, att be, att utföra Herrens order, att bli vän med Honom och att överlåta allt till Honom. Man kan anamma alla nio metoderna, eller åtta, eller sju, eller åtminstone en; och genom detta kommer man säkerligen att nå fulkomlighet.

Uttrycket sanga-varjitah är mycket betydelsefullt. Man bör inte umgås med personer som är emot Krishna. Det är inte bara ateisterna som är emot Krishna, utan också de som är benägna för fruktbärande aktiviteter och intellektuellt spekulerande. Hängiven tjänst i dess renaste form beskrivs i Bhakti-rasamrita-sindhu: anyabhilasita-sunyam jnana-karmady-anavritam anukulyena krsnanusilanam bhaktir uttama. Tydligt och klart beskriver Srila Rupa Gosvami i denna vers att om man vill utföra ren, oförfalskad hängiven tjänst, måste man vara fri från alla slags materiell besmittelse. Man får inte umgås med personer som är begivna på fruktbärande aktiviteter och intellektuellt spekulerande. När man är obesmittad av materiella begär och fri från sådant oönskat umgänge och när man gynnsamt odlar kunskap om Krishna, kallas det ren hängiven tjänst. Anukulyasya sankapah pratikulyasya varjanam. Man måste tänka på, och handla för Krishna i ett gynnsamt sinnelag - inte ogynnsamt. Kamsa var Krishnas fiende. Från första början av Krishnas liv planerade Kamsa på många olika sätt att döda Krishna, och eftersom han alltid misslyckades, var han alltid medveten om Krishna. Han var alltid Krishna-medveten på alla sätt, när han arbetade, när han åt och när han sov, men detta Krishna-medvetande var inte gynnsamt, och därför ansågs han vara en demon och dödades således till slut av Krishna, trots att han tänkte på Krishna tjugofyra timmar om dygnet. Den som dödas av Krishna blir naturligtvis omedelbart befriad, men detta är knappast en ren hängivens mål. En ren hängiven önskar inte frälsning. Han vill inte ens bli förflyttad till den högsta planeten, Goloka Vrindavana, utan hans enda mål är att tjäna Krishna varhelst han befinner sig.

En Krishna-hängiven är vänlig mot alla. Därför sägs det här att han inte har någon fiende. Hur kommer det sig? En hängiven som befinner sig i Krishna-medvetande vet att det bara är hängiven tjänst till Krishna som kan befria en person från livets alla problem. Han har personlig erfarenhet av detta, och därför vill han introducera detta system, Krishna-medvetande, i människosamhället. Det finns många exempel i världshistorien, på hur de gudshängivna har riskerat sina liv för att sprida gudsmedvetande. Det bästa exemplet är Herren Jesus Kristus. Han korsfästes av de icke-hängivna och offrade sitt liv för att sprida gudsmedvetande. Det är naturligtvis fel att tro att han verkligen dog. I Indien finns det också många liknande exempel, som t ex Thakur Haridasa. Varför ta en sådan risk? Därför att de ville sprida Krishna-medvetande, och det är svårt. En Krishna-medveten människa vet att om en person lider så beror det på att han har glömt sitt eviga förhållande till Krishna. Den största tjänst man kan göra människosamhället är därför att befria sin nästa från alla materiella problem. En ren hängiven är på detta sätt engagerad i Herrens tjänst. Vi kan föreställa oss hur barmhärtig Krishna måste vara mot dem som tjänar Honom och riskerar allt för Honom. Det är därför säkert att sådana personer når den högsta planeten efter att ha lämnat kroppen.

Bg 11.55

AC Bhakitvedanta Swami: Bhagavad-gita Som Den Är

Ur Bhagavad-gita

Jag uppenbarar Mig aldrig för de dåraktiga och ointelligenta. För dem är Jag täckt av Min eviga skapande kraft (yoga-maya), och därför känner den förvillade världen inte mig, som är ofödd och ofelbar.

Man kan fråga sig varför Krishna inte visar Sig nu, när han visade Sig för alla då Han nedsteg på jorden. Egentligen uppenbarade Han sig inte för alla. Det vara bara ett fåtal som förstod att han var Gudomens Högsta Personlighet när Han var närvarande på jorden. Det var bara Pandava-bröderna och några få andra som visste vem Krishna var, ty Han uppenbarade Sig inte för de icke-hängivna och folk i allmänhet. Därför säger Krishna i Bhagavad-gita att alla, med undantag av Hans rena hängivna, anser Honom bara vara en av dem. Det var bara för Hans hängivna som Han uppenbarade Sig som all glädjes källa; för de andra var Han täckt av Sin eviga kraft.

I det avsnitt i Srimad-Bhagavatam som handlar om Kuntis böner (S B 1.8.18-19) sägs det att Herren är täckt av en ridå bestående av yoga-maya, viket är orsaken till att folket i alllmänhet inte kan förstå Honom. Kunti ber: "O Herren, Du är hela universums vidmakthållare, och den högsta religiösa pincipen består i att tjäna Dig i hängivenhet. Jag ber därför att Du också skall uppehålla mig,: Din transcendentala gestalt är täckt av yoga-maya, dvs den täckande inre energin, brahmajyoti. Var vänlig och avlägsna denna glänsande strålglans som hindrar mig från att se Din sac-cid-ananda-vigraha, dvs Din eviga gestalt av lycksalighet och kunskap."Denna yoga-maya-ridå omnämns också i Bhagavad-gitas femtonde kapitel. Gudomens Högsta Personlighet i Sin transcendentala gestalt av lycksalighet och kunskap täcks av brahmajyotis eviga kraft, och därför kan de mindre intelligenta opersonlighetsfilosoferna inte se den Högste.Gudomens Högsta Personlighet, Herren Krishna, är inte bara ofödd, utan Han är också avyaya, outtömlig. Han eviga gestalt består av lycksalighet och kunskap och alla Hans energier är outtömliga.
Bg 7.25

AC Bhaktivedanta Swami: Bhagavad-gita Som Den Är

Prabhupada Nectar

When Srutakirti was serving as Prabhupadas personal servant, he often felt embarrassed by the tremendous demonstrations of love which the devotees offered to Prabupada, whereas Srutakirti himself felt a lack of love. He thought that all these devotees were dancing and chanting, and here he was, walking beside Srila Prabhupada, but had no feeling, no real love. And this began to disturb his mind.

One day during massage, Srutakirti expressed it to Prabhupada.

"Srila Prabhupada, all these devotees have such love for you. It makes me feel so bad, I have none of this love. When I am with you, I can see everyone dancing and chanting and crying. But I have so much association, and yet I do not feel that this is there." He was hoping that Prabhupada would say something or do something, but Prabhupada said nothing. So his servant went on massaging and finished. Then Prabhupada went and bathed. After putting on his tilaka and chanting his Gayatri Prabhupada called Srutakirti into the room.

"So, do you like serving me?" said Prabhupada.

"Oh, yes, Prabhupada," said Srutakirti. "I like serving you very much."

"Then," said Prabhupada, "that is love. Everyone can do so many things... singing, dancing, jumping up and down. But you are actually doing something. Is not this love?"

"I guess so, Srila Prabhupada."

"So you just do your service," said Prabhupada. "That is all that is neccessary. That is what love means - to do service."

Prabhupada Nectar

Srila Prabhupada

His Indifference and Detachment

Prabhupada was never indifferent or uninterested in anything connected with the Krishna consciousness movement. If he sometimes would not respond to a disciples question, that was his gravity, instructing us by ignoring us.

He was indifferent to his own health. In his desire to spread Krishna consciousness, he did not rest as should have for someone his age. He continued traveling because he could not be indifferent to the fallen souls and to his disciples.

Prabhupada was detached from the bad names people used against Krishna consciousness i newspaper accounts, mostly because he saw the bright side of it, the fact that the newspapers were mentioning the name Krishna.

Although much money came in, Prabhupada was not concerned to keep any of it. He said his authors royalties for writing so many books was to take two chapatis a day.

He was certainly indifferent to womens charms. He saw his female disciples as daughters and granddaughters, and he respected their service to him. He was not interested in sitting with women or looking at them for enjoyment.

He was indifferent to any kind of invitations to take tours in different cities he visited. He preferred a simple room with a low desk, where he could speak to guests and be among devotees for the best furthering of Krishna consciousness.

He was indifferent to the fact that his first disciples very sinful before becoming devotees. He was indifferent to a place being holy or unholy, as long as he was able to preach.

He kept a simple diet and was not interested in special foods as the special cooking which the Italians could offer, or the French, or the Americans. Even within the Indian diet, which was his preference, he was not interested in fancy things, but in simple rice, dal, chapatis and sabji.

He was indifferent to clothes and would not sport any bright scarves or colourful chadars or special shoes or coats or hats. His simple sannyasi dress he kept constant. But he liked bright clothes for the Deities in the temples and opportunities to spend money to build wonderful buildings and new ways to spread Krishna consciousness, and he liked and appreciated the best quality in book printing and colour reproduction of paintings. In these things, Srila Prabhupada was a connoisseur, a keen appreciator of quality, and he asked his devotees to get the best deal and the best product for use in service to Krishna.

Prabhupada Nectar

Srila Prabhupada

His Chanting

.

Like Prabhupadas preaching, his chanting was constant. While talking in his room with professors in Toronto, Prabhupada silently chanted the Hare Krisha mantra in between their academic words.

.

When Prabhupada encouraged his disciples to chant Hare Krishna while sitting with them during a prasadam feast, one of the devotees replied, "But Swamiji, how can we chant and eat at the same time?"

"Chant in between bites," said Srila Prabhupada.

.

We can hear Srila Prabhupadas japa on a recording: He chants quickly, and he said that sixteen rounds of japa could be done in one and a half to two hours. During an initiation lecture, he commented that it should take five or six minutes to chant a round, although he admitted that it might not be possible in the beginning.

.

When a devotee said that it was hard to chant and keep awake, Prabhupada replied that they should do like he does, as he walks in his room in the afternoon while chanting japa.

.

In the early morning, after completing his dictation of Srimad-Bhagavatam translations at maybe four or five A.M., Srila Prabhupada would sit back and chant japa. He did not chant very loudly, but from the other room one could sometimes hear, especially the words "Rama, Rama".

Then in the afternoon sometimes he would remark that he had a few extra rounds to chant, and he would move the counting beads. We took it that Prabhupadas statements about his own chanting of prescribed rounds was for our own benefit, but it was encouraging for our own regulative habit.

.

Often he would spontaneously utter the words "Hare Krishna", or he would state harer nama, harer nama, harer namaiva kevalam, with great feeling and expression.

.

When in the course of a lecture Prabhupada would say the words of the Hare Krishna mantra, the whole audience of devotees would repeat it word for word in unison with him. He did not ask them to do this, but it was a spontaneous response. The devotees could not resist the chance to chant along with him.

.

On airplanes he would often chant for long periods, silently or barely audibly moving his lips, and intently fingering the beads, sometimes shaking them within the bag. Or sometimes during morning walks, instead of talking, he would chant, and everyone would eagerly join with him.

.

Prabhupadas speaking about chanting was also another type of chanting. He recommended the chanting of Hare Krishna, and sometimes he would become surcharged with emotion, and his voice would rise in volume. "We are simply asking everyone, "Please chant Hare Krishna!

At times like that, when Srila Prabhupada put all his energy into the request that everyone should chant, we could understand that the Hare Krishna mantra was the summum bonum of life. Therefore often in a lecture he would state it loudly, "Please chant Hare Krishna!" And yet he would often follow this by saying that people were so unfortunate that they could not do this simple thing.

.

Srila Prabhupadas japa beads were brown tulasi. He asked that his saffron bead bag be changed and a clean one given to him regularly. He gave his servants the blissful service of changing his counter beads and transferring them to the new bag. He was certainly a master at chanting Hare Krishna, and Prabhupadas followers were always eager to take part with him in his pure, empowered activities of chanting Hare Krishna and distributing it to others.

.

Prabhupada Nectar, Volume 3

Blandat bloggodis

.
Jag brukar förstås gärna läsa vad andra bloggar om Krishnamedvetande, och här är några godbitar som jag hittat på sistone:

På bloggen I huvudet på en Krishnahängiven hittade jag den här YouTube-länken. Jag hoppas att Bhaktin M ursäktar, men filmen är så rolig att jag bara måste lägga in den här också.

Bhaktin M har också skrivit ett intressant inlägg om avatarer: http://metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.5119




På Sadhus blog kan man läsa Skapelseberättelsen, med mycket fina bilder: http://sadhusblog.blogspot.com/

Jag tycker mycket om att läsa om stora gudshängivnas liv, så jag blev glad när jag hittade den här skildringen av Bhaktivinoda Thakura på OmniRasa Blogg: http://omnirasa.blogspot.com/2008/08/bhaktivinoda-den-sjunde-gosvamin.html