Den vediska kunskapsmetoden

Igår så kunde man läsa följande i DN:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=704437

Religiösa inslag i skolundervisning ska totalförbjudas. Det har alliansens partiledare kommit överens om, erfar DN.

Regeringen sätter nu in ett nytt artilleri mot de religiösa friskolorna. Den största förändringen blir att all undervisning ska vara rensad från konfessionella beståndsdelar.

....det innebär att en biologilärare inte kommer att få presentera Bibelns skapelseberättelse som en teori vid sidan om evolutionsläran.

Problem i religiösa friskolor har uppmärksammats mycket de senaste åren. Integrationsminister Nyamko Sabuni (fp) har velat förbjuda religiösa friskolor helt och hållet, och så sent som i förra månaden kallade socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog dem för "barnfängelser".

Regeringen har också kommit överens om att lägga 150 miljoner kronor på att fördubbla antalet kontroller - både hos kommunala och fristående skolor.

------------

Fanatiker och fundamentalister skall givetvis inte tillåtas bedriva undervisningsverksamhet.

Men steget är långt från att beivra vissa extremistgruppers verksamhet till att stämpla samtliga religiösa friskolor som "barnfängelser"; det får en att undra vad det egentligen är staten är ute efter. I synnerhet som man uttryckligen förbjuder all diskussion om andra teorier än Darwins angående universums ursprung. Att endast Darwins teori (jag vill gärna understryka att det är just en teori, en förklaringsmodell, det rör sig om - ingenting annat) får framföras i skolorna, och inget alternativt tänkande tillåts i undervisningen är oroande.

Man undrar hur en sådan attityd låter sig förenas med den demokrati med yttrandefrihet som Sverige skall föreställa vara. Vissa religiöst-politiska rörelsers verksamhet verkar utgöra en behändig ursäkt för staten att än en gång framhäva sekulariseringen av samhället på religionens bekostnad. Eller är det helt enkelt så att politikerna inte klarar av att se skillnaden mellan normal religiös tro och fundamentalism? Det vore i så fall som att jämföra demokratiska partier med nationalsocialism eller andra totalitära ideologier.

I DN så kan man också läsa ett par reportage från religiösa friskolor som ger en annan bild: lugn, ordning, föräldrar som tröttnat på kaoset i de statliga skolorna.

Jag tycker det är intressant att jämföra nutidens sekulära undervisningsmetoder med den traditionella vediska kulturens; så nedan följer ett utdrag ur boken Vedisk Filosofi och Religion:

-------------

Den vediska kunskapsmetoden

Vi kan i de vediska verserna finna en obeveklig länk mellan den vediska kunskapens innehåll och det medel genom vilket den mottages (mellan det vediska budskapet s a s och det vediska mediumet). I motsats till västerländska uppfattningar, föredrar den vediska kunskapsläran den metod som kallas sabda (att lyssna till den vediska litteraturen), bland de tre möjliga metoderna för införskaffande av kunskap.

Den första metoden pratyaksa (empirisk sinnesförnimmelse), fordrar korrigering från utomliggande källor. För våra ögon tycks t ex solen inte vara större än ett mynt, men genom vetenskapliga beräkningar kan vi förstå att våra sinnen bedrar oss - solen är många gånger större än jorden.

Den andra metoden, anumana (teorier grundade på vittnesbörd), kan inte ge kunskap om det som ligger bortom det som kan bevisas. Charles Darwins teorier samt de arkeologiska och antropologiska vetenskaperna stödjer sig på sådana härledda hypoteser ("Det kan förhålla sig på detta sätt, eller är det möjligen så här"). Enligt Veda kan inte anumana självständigt leda till fullkomlig kunskap. Veda-skrifterna hävdar att fenomen som ligger bortom den materiella naturen inte kan förstås på experimentell väg. Sådana fenomen kallas acintya. Det som är acintya kan inte förstås genom spekulation eller argument, utan enbart genom sabda, att lyssna till den vediska litteraturen.

Sabda, den tredje metoden för införskaffande av kunskap, betraktas förvisso som den mest pålitliga och betydelsefulla. Ty, eftersom människan är begränsad och ofullkomlig, kan inte hennes iakttagelser, teorier och spekulationer vara fullkomliga. Om man undantar kunskap erhållen genom sabda, betraktar Veda all kunskap som bristfällig i fyra avseenden. För det första, hur skarp och exakt i sin iakttagelse en person än må vara, försäkrar Veda att han inte kan undvika att begå misstag - "att fela är mänskligt". För det andra är människan underkastad illuson. Sastras förklarar att varje materiellt betingad varelse har den vanföreställningen, att han identifierar kroppen med självet. Om man identifierar sig själv med en viss nationalitet, religion, ras eller familj är man underkastad illusionen, vilken ställning man än har i världen. (Det första steget mot transcendental kunskap är enligt Veda att förverkliga att ens identitet ligger bortom den temporära materiella kroppen.) För det tredje har varje person begränsade, ofullkomliga sinnen. Man kan t ex inte ens se sin egen hand i ett mörklagt rum. Slutligen hävdar Veda att varje människa har en benägenhet att bedra andra. En människa som t ex tar sig friheten att undervisa andra, trots att han själv har brister, är i själva verket en bedragare, ty hans kunskap är ofullkomlig.

Den vediska kunskapen är sabda, dvs kunskap som erhålles genom att man lyssnar till högre auktoriteter, och den betraktas därför som fullkomlig. Den lärde indiern Mysore Hiriyanna skriver: "Vedanta onödiggör aldrig förståndet, och Upanisaderna är fyllda med bevisföring. Det enda som ifrågasättes är förståndets egentliga värde när det gäller frågor som ligger bortom dess verkningsområde." (Popular Essays in Indian Philosophy) För att citera ett traditionellt exempel: om ett barn önskar veta vem hans far är, bör han fråga sin mor. Han skulle kunna göra en undersökning av hela den maskulina befolkningen, men det är mycket enklare att fråga modern, den självklara auktoriteten. Om man m a o kan godtaga information erhållen från en auktoritet, behöver man inte göra sig besväret att forska egenhändigt. Sabda-metoden, medels vilken vi godtar auktoritet, är absolut nödvändig då vi önskar veta något om det som ligger bortom sinnenas och förståndets verkningsområden. Vi bör märka, att när det gäller den i vediska begreppsvärlden, har inte ordet auktoritet den negativa bibetydelse, som vi finner i västerlandet. Termen syftar inte på en diktator, utan på en som förmedlar urspunglig kunskap. Shakespeare själv är t ex den naturliga auktoriteten, framför alla andra, när det gäller William Shakespeares arbeten.

Den vediska normen är att man måste lyssna till transcendental kunskap från en auktoritet. Medan materiell kunskap hänför sig till ting inom det materiella universumet, hänför sig transcendental kunskap till ting bortom universum. Veda syftar till en överordnad ursprunglig sanning, som ej kan kännas genom direkt varseblivning (pratyaksa) eller induktiv kunskap (anumana). När en person erhåller transcendental information genom att lyssna till en auktoritet, blir han helt tillfredsställd och lycklig. Han höjer sig över den materiella världens tvåfald. Om man å andra sidan följer den empiriska traditionen, kommer man att betrakta allt som ligger bortom sinnesförnimmelse och induktion som tro, dogma eller intuition. Man kommer tillsamma slutsats som A B Keith: "Den kunskap som inte är empirisk är meningslös och bör inte betraktas om kunskap."

De vediska filosoferna påstår att sabda (att lyssna till auktoritet) öppnar ett kunskapsfält som ligger bortom den vetenskapliga metodikens räckvidd. De hävdar att sabda är den enda metod, genom vilken vi kan känna det som ej är känt i vårt nuvarande betingade tillstånd. Ett barn som önskar känna sin far har ingen annan möjlighet än att fråga sin mor. Detta är inte fråga om tro, dogma eller känsla, utan endast att höra från den som vet. Om man kan lära sig från den som erhållit fullkomlig kunskap, kan man bli kvitt allt lidande. Bhagavad-gita (4.34) föreskriver: "Försök lära dig sanningen genom att vända dig till en andlig mästare. Fråga honom i all ödmjukhet och tjäna honom. Den självförverkligade själen kan förläna kunskap till dig, ty han har sett sanningen." I den vediska traditionen kan endast person som "sett sanningen" vara en lärare, en guru. Mundaka Upanisad (1.2.12) föreskriver dessutom, att en allvarlig lärjunge måste vända sig till en äkta guru för att erhålla transcendental kunskap och upplysning.

Gurun och parampara

För att lära oss mer om sabda, bör vi undersöka den vediska uppfatttningen beträffande lärare (guru) och lärjunge (sisya). det är inte nog med att lärjungen måste vända sig till den vediska litteraturen för att få fullkomlig kunskap, utan han måste också erhålla kunskap personligen från en kvalificerad lärare, till vilken han har ett särskilt förhållande. Den regelrätta betydelsen av ordet guru är "mättad", och den kvalificerade gurun måste vara mättad med kunskap. Den som som är förvirrad av tillvarons problem måste vända sig till en andlig mästare för att erhålla kunskap. Sålunda framlägger Bhagavad-gita det idealiska lärare-lärjunge-förhållandet.

Vi finner i Mundaka Upanisad (1.2.12) : För att lära sig den transcendentala vetenskapen måste man i all ödmjuket vända sig till en bona fide andlig mästare, som tillhör lärjungesuccessionen och som är stadigt fäst vid den Absoluta Sanningen.

Hiriyanna skriver, att det inte är svårt att uppskatta det vediska synsättet. "Ty den egna ansträngningen, hur värdefull den än kan synas vara, är inte ett tillräckligt medel för att förstå en sanning så djup ... Den levande rösten från en lärare, som har stark tro på vad han lär ut, är sannerligen en större möjlighet att frambringa övertygelse än det skrivna ordet."

Vedas budskap kommer således ned genom den andliga mästaren. Veda-skrifterna hävdar, vilket vi tidigare nämnt, att den kunskap som erhålles genom sinnesförnimmelse och spekulation aldrig kan hjälpa lärjungen att nå det högsta målet. Den vediska sanningen når lärjungen genom den nedstigande metoden, från Veda genom gurun. Denna överföringskedja kallas guru-parampara, lärjungesuccessionen. I Bhagavad-gita (4.2) säger Krishna till Arjuna: evam parampara-praptam. "Sålunda erhölls denna högsta vetenskap (bhakti-yoga) genom lärjungesuccessionen ." Lärjungen har således ett förhållande inte bara till sin egen andliga mästare, utan också till hans andliga mästare i sin tur osv, i en oavbruten kedja av mästare. Den kedja av mästare till vilken en särskild hör, och vilken han lyssnar till och talar sanningen, är hans sampradaya. I Brahma-sampradaya kommer t ex den vediska kunskapen ned från Brahma, och i Kumara-sampradaya kommer den ned från de fyra Kumara Rsis. Enligt Veda började dessa sampradayas då universum skapades, och för närvarande fortlever de genom lärjungens egen guru. Tack vare överföringens fasthet är alla föregående gurus närvarande i den nuvarande andliga mästarens lära. Lärjungen erhåller det rena vediska budskapet på samma sätt som man mottar en mango från ett antal män, som sitter på mangoträdets grenar. Mannen i toppen plockar frukten och överlämnar den försiktigt till mannen som sitter under honom. Sålunda skickas frukten från man till man tills den når mannen på marken, oförstörd och oförändrad.

Man kan ifrågasätta huruvida det är möjligt för en kedja utav lärare att exakt överföra budskapet från den ena till den andra utan förändring eller tillägg. Vem som helst kan dock inte ta sig friheten att framlägga den vediska kunskapen såsom han hört den från tidigare lärare - endast en fulländad guru. Den vediska metoden försäkrar att överföringen förblir ren genom att förvissa sig om överförarens kvalifikationer.

Guruns kvalifikationer

Eftersom gurun måste överföra den vediska kunskapens sanningar perfekt, är hans roll mycket avgörande. Veda förmanar följaktligen den blivande lärjungen att göra sig bekant med en bona fide guruns kvalifikationer. Tyvärr har många indiska och västerländska lärare under senare år motsatt sig den vediska uppfattningen och underminerat guruns trovärdighet. Vi har numera professionella gurus, som tar betalt för hemliga mantran och tillåter sina lärjungar att förbise den reglerande självtukt som Veda lär, som lär yoga som det vore gymnastik och hävdar att syftet med yoga är materiellt välbefinnande och som trotsar Veda genom att förkunna att de själva och alla andra är Gud osv. Det är inte att undra på, att vi är skeptiska när vi hör ordet guru.

Enligt den vediska uppfattninngen är icke desto mindre guru-sisya-förhållandet en evig verklighet, som en person kan uppenbara om han uppriktigt vänder sig till en bona fide guru. Det är därför nödvändigt att man lär sig på vilka tecken man känner igen en bona fide guru, dvs en andlig mästare, som mottagit och kan förläna ren kunskap. Rupa Gosvami, en vedisk filosof som levde på femtonhundratalet och var lärjunge till Krishna Caitanya, noterar i sin Updesamrita sex tecken på en guru: "En behärskad person, som kan motstå driften att tala, sinnets begär, vredens krafter och tungans, magen och könsorganets eggelser, är berättigad att skaffa sig lärjungar från hela världen." (Sri Upadesamrita)

Den andliga mästaren är också en acarya, dvs en som lär genom sitt eget exempel. En person med tvivelaktig karaktär, som är fäst vid personlig tillfredsställelse och egenytta, kan inte vara en andlig mästare, oaktat hans intellektuella begåvning. Sri Krishna Caitanya sade: apani acari bhakti karila pracara. "Bli först fulländad, sedan kan du lära ut." Gurun måste m a o vara en svami, dvs herre över sina sinnen och inte deras slav. Man får aldrig nyckfullt lägga sig till med titeln guru, svami, eller sannyasi (ovidlåten munk), utan man måste verkligen visa att man har gurus, svamis eller sannyasis kvalifikationer.

Det ligger i definitionen av en guru, att han förmedlar undervisning i överensstämmelse med den vediska litteraturens läror. Han avviker inte från de vediska lärorna genom att hänge sig åt intellektuell spekulation; ej heller är han ateist, världslig politiker eller filantrop. Han hävdar att andlig kunskap innebär verklig välfärd för mänskligheten; därför lever han själv ett liv som visar att han är likgiltig för materiell njutning. Han måste m a o vara lycksaligt förenad med den Högste. Den vediska litteraturen erkänner att en sådan person är sudurlabha, mycket sällsynt. (Bg 7.19)

Gurun måste själv vara en sisya (lärjunge) till en äkta andlig mästare i lärjungesuccessionen. Det finns också ett kontrollsystem som kallas guru-sastra-sadhu. Guruns lära måste överensstämma med sadhus lära (de föregående andliga mästarna i lärjungesuccessionen), vilken i sin tur måste stämma överens med den direkta innebörden av sastras (skrifterna).

Lärjungens kvalifikationer

.

En lärjunge måste också vara kvalificerad, och vad som främst krävs av honom förklaras i Bhagavad-gita. Lärjungen måste "fråga gurun i all ödmjukhet och tjäna honom." (Bg 4.34). Förtroende för gurun är av största vikt och berättigar till initiering. I Svetasvatara Upanisad (6.23) står det "Den vediska kunskapens verkliga innebörd avslöjas endast för de stora själar, som har obetingad tillit till både Gud och den andliga mästaren."

En berättelse om Sri Krishna i Bhagavata Purana (10.80) behandlar just ämnet om tillit till gurun. När Han tänkte tillbaka på Sina transcendentala lekar som pojke kom Krishna ihåg den gången då Han begav Sig att samla ved för sin guru. Krishna och Hans vän gick vilse i skogen under ett fruktansvärt oväder, och de irrade omkring hela natten. På morgonen, när gurun jämte andra lärjungar slutligen hittade Krishna, var gurun mycket nöjd och han välsignade Krishna.

Krishna erinrade Sig denna händelse och yttrade följande ord: "Utan den andliga mästarens välsignelser, kan ingen vara lycklig. Genom den andliga mästarens barmhärtighet och genom hans välsignelser, kan man nå frid och välmåga och få kraft att uppfylla människolivets syfte."

Det är tydligt att den tillit som beskrivs här inte endast är en form av intellektuellt samförstånd beträffande någon teologisk fråga. Lärjungen måste snarare helt och hållet överlämna sig till gurun; han måste, både med sin kropp och sitt sinne, tjäna gurun, samt han måste betrakta guruns anvisningar som sin livsuppgift. Det är därför ingen överdrift att säga att "valet av en guru är mer betydelsefullt än valet av en maka." (Troy Wilson Organ: Hinduism)

Veda-skrifterna lägger stor vikt vid nödvändigheten av ett sådant fullständigt överlämnande. Gurun fungerar ju när allt kommer omkring som lärjungens befriare. Endast han kan förläna vedisk kunskap och därmed befrielse. Lärjungen har därför en skuld till sin guru, vilken personligen lyft honom ur betingad okunnighet och välsignat honom med den fulländning som evighet, lycksalighet och kunskap innebär. Gurun måste i sin tur ödmjukt fullgöra sina plikter såsom tjänare till den Högste och till sin guru i lärjungesuccessionen.

Om man tillfredsställer sin guru genom uppriktig tjänst och verkligen förstår den vediska slutsatsen, erhåller man initiering till brahmana. En brahmana är en lärd person, som är så pass ansvarskännande att han kan upplysa andra. I Indien finns många smarta-brahmanas dvs kastmedvetna brahmanas, vilka vidhåller att ingen, som inte är född i en brahmana-familj, kan upphöjas till en brahmanas status. Denna uppfattning, att man föds till brahmana, är absolut icke-vedisk. En kännare skriver: "I Mahabharatas Srimad Bhagavad-gita-parvadhyayah säger Vasudeva-Krishna i klara ordalag, att indelningen av människorna i fyra varnas (kaster) grundar sig på guna-karma dvs andlig kvalitet och sysselsättning." (Hemchandra Raychaudhuri: Studies in Indian Antiquity)

I Chandogya Upanisad finns en populär historia om en pojke vid namn Satyakama, som vände sig till en guru för upplysning. "Är du en brahmanas son?" frågade gurun. Pojken svarade att han inte visste vem hans far var. Gurun bad honom då fråga sin mor, men modern svarade att hon uppriktigt sagt inte visste vem hans far var, eftersom hon hade varit tillsammans med så många män. Pojken återvände då till gurun och sa: "Min mor vet inte." Den andliga mästaren uppskattade mycket pojkens ärlighet, och han svarade därför : "Du är en brahmana."

Enligt de vediska normerna, kan vem som helst upphöjas genom träning. I Sanatana Gosvamis Hari-bhakti-vilasa står det, att den som är riktigt initierad förvisso blir en brahmana, på liknande sätt som när klockmetall blir guld om den blandas med kvicksilver. I Bhagavata Puranas sjunde bok (7.11.35), berättar Narada för kung Yudhisthira, att man måste godtas som brahmana om man har en brahmanas kvalifikationer. En sisya behöver således inte tillhöra en viss familj, ras eller religion.

En lärjunges viktigaste kvalifikationer är tro, tjänst, och ödmjuk frågvishet. Lärjungen bör dock inte blint följa sin guru. I Bhagavad-gita ställer Arjuna många inträngande frågor, och Krishna svara med filosofisk bevisföring och hänvisar till sastra och sadhu.

Vikten av guru-sisya -förhållandet i den vediska traditionen kan inte överdrivas. Padma Purana betonar med kraft, att det är omöjligt att erhålla andlig kunskap utan en guru. "Om man inte är initierad av en bona fide andlig mästare, som tillhör lärjungesuccessionen, kommer det mantra man erhållit inte att ha någon verkan." Sastras betonar ständigt det oskattbara värde som ligger i att umgås med en helig person. Enbart ett ögonblicks umgänge sägs vara mer värdefullt än tusentals liv utan sådant umgänge. En sisyas iver att lyssna till gurun är bara den en betydelsefull kvalifikation. Om han, efter att ha hört, lydigt följer den andliga mästarens anvisningar, gör lärjungen automatiskt framsteg, som går bortom befrielsens rand, till gudskärlekens högsta stadium.

Det är nödvändigt för sisyan, att liksom gurun, leva enligt de höga moraliska normer som förkunnas i sastras. Sankara förklarar, att följande villkor absolut måste uppfyllas av den som studerar filosofi: Man måste ha en stark önskan att undersöka skillnaden mellan materia och ande; man måste försaka alla personliga begär och all egennytta, och man måste tygla tankarna och sinnena. Om man inte kan avstå från all materiell njutning och samtidigt vara oberörd av sorg och lidande, är man inte kvalificerad för transcendentalt liv. Detta bekräftas av Krishna i Bhagavad-gita (2.41): "De som går denna väg är beslutsamma i sitt syfte, och deras mål är ett..... De obeslutsammas intelligens har många grenar." Enligt traditionen måste en lärjunge avstå från "syndens fyra stödpelare": köttätande, olovligt könsumgänge, spel och rusmedel. (A C Bhaktivedanta Svami: Teachings of Lord Caitanya)

.

Sammanfattning

Vi har beskrivit den vediska kunskapens syfte, ursprung och metod i enlighet med de utsagor som vi finner i Veda-skrifterna själva. Den som följer Veda godtar sastras som den högsta personens (isvarans, Narayanas) egna ord, dvs som axiomatiska sanningar. Det finns m a o inget behov av att bekräfta de sanningar som Veda redan förkunnat. Den som följer Veda måste också förstå alla orsakers orsak genom att troget lyssna till en auktoriserad andlig mästare och inte genom materiell kunskap och självständiga spekulativa gissningar. Det andliga livets sublima hemlighet, som förmedlas från guru till sisya, är öppen för alla, oberoende av kasttillhörighet. För att bli en aspirant till andlig kunskap, måste lärjungen följa de reningsregler som förkunnas av gurun. Dessa är Vedas grundregler vad beträffar fövärvandet av transcendental kunskap.

Satsvarupa dasa Gosvami: Vedisk Filosofi och Religion