Den vediska litteraturen - siddhanta och historia

Den vediska litteraturen - siddhanta och historia

Ordet siddhanta betyder "slutsats". Man kan fråga sig huruvida den vediska litteraturen verkligen har en siddhanta. Finns det något enhetligt tema som förenar de många skrifterna? Om det slutgiltiga syftet är ett, varför synes då sastras framlägga många olika filosofier? Varför framhäver skrifterna så många olika former av dyrkan och meditation? Finns i skrifterna själva en rimlig beskrivning av de vediska littteraturens historia?

Forskare grundar vanligtvis sina svar på dessa frågor på den historiska ordning enligt vilken de tror att skrifterna tillkom. Det har sålunda uppkommit en teori enligt vilken Rg Veda kom till före Upanisaderna och Puranas. Under århundradenas och årtusendenas lopp förändrades människornas hålling, och olika filosofier och sekter antas ha utvecklats. Många forskare sluter sig till att monoteism uppkom omkring 200 f Kr. Enligt denna åsikt verkar det som om det inte skulle finnas någon enhetlig plan bakom den vediska litteraturen.

Den vediska litteraturen har emellertid sin egen uppfattning angånde vedisk siddhanta och historia. För att förstå den vediska uppfattningen behöver vi bara låta skrifterna själva tala.

Den vediska siddhantan

Var skall vi söka den vediska siddhantan? Finns det någon skrift som sammanfattar och klargör de olika riktningarna, deras relativa ställningar och slutsatser? Ett sådant kompendium av Veda-skrifterna måste förvisso vara auktoritativt och acceptabelt för alla de olika skolorna. Och det är tydligt, att, av alla skrifter, så är det Bhagavad-gita som bäst uppfyller dessa krav. Det är endast p g a detta som Gita blivit den mest kända och oftast översatta av de vediska skrifterna. Här är vediska acaryas och akademiska forskare överens. Sankara beskriver Bhagavad-gita som "en sammanfattning av det väsentligaste i hela den vediska läran." Ramanuja beskrev kärnan av hela sin filosofi i sin Gita-bhasya (kommentar till Bhagavad-gita). Sridhara Svami förkunnade: "Gita, som strömmade från självaste Padmanabhas (Bhagavan Krishnas) läppar måste noga assimileras. Av vad nytta är mångfalden av andra skrifter?". Thomas Hopkins har iakttagit: "Gitas storhet och ständigt bebehållna betydelse ligger i att den lyckats åstadkomma komplex syntes om tjänar många syften". Den framstående Gita-kommentatorn His Divine Grace A C Bhaktivedanta Swami Prabhupada skriver, att Gita är "den vediska kunskapen essens. Eftersom Bhagavad-gita talas av Gudomens Högsta Personlighet, behöver man inte läsa någon annan vedisk litteratur." Han tillägger, att om man är så gynnad att man kan läsa Gita utan egna tolkningar, så överskrider man alla studier i vedisk visdom och alla skrifter.

För omkring tvåhundra år sedan började översättningar dyka upp i västerlandet, och bland andra har Immanuel Kant, Henry David Thoreau, Ralph Waldo Emerson och Aldous Huxley betraktat Gita som sin introduktion till den vediska visdomen.

Bhagavad-gita behandlar i sina sjuhundra verser de viktigaste punkterna i den vediska filosofin. Om man läser Gita i rätt anda, kan man erhålla vedisk kunskap genom den naturliga metoden, kallad sabda. I Gita accepterar den krisdrabbade Arjuna Krishna som sin andliga mästare. Arjuna var en krigare, och hans dialog med Krishna äger rum strax innan ett stort slag skall börja på Kuruksetra-fältet. Då han ser sina vänner och släktingar på motsatta sidan, förlorar plötsligt Arjuna sin önskan att kämpa och blir förvirrad över vad som är hans plikt. Bhagavan Krishna börjar då Sin undervisning, vilken överensstämmer med den vediska kunskapens slutsats. Krishna åberopar och citerar förvisso ofta sastras som t ex Vedanta-sutra.

Om vi använder Bhagavad-gita som en guide till alla sastras siddhanta - om den, som Sankara säger, är "en sammanfattning av alla väsentligheter" - kommer vi sedan till frågan: "Vad är Bhagavad-gitas essens?" Och detta är egentligen inte en särskilt svår fråga. Ty Krishna förklarar om och om igen, att den högsta yogin är han som är uteslutande hängiven Bhagavan, Gudomens Högsta Personlighet, med kärlek. Krishna försäkrar att denna doktrin, hängivenhet och kärlek till den Högste, är "Veda-skrifternas mest förtroliga del." I de sista verserna sammanfattar Krishna, att Arjuna bör överge alla andra dharmas och bara överlämna sig till Honom. "Jag skall befria dig från alla syndfulla återverkningar. Frukta ej!" Lärjungen får inte förväxla Krishna i Bhagavad-gita med den "lantliga sekteriska gud" som många forskare föreställer sig. Hopkins skriver om Gitas Bhagavan Krishna: "Krishna har uppenbarats som den Högste Herren ( i Bhagavad-gita), identisk med den vediska Brahman och Purusa och med Visnus världsomfattande skepnad. Han är kulminationen av alla religiösa gestalter i Veda." Ainslee Embree kommenterar; "Genom hela Gita är förutsatsen den, att transcenderandet och fullgörandet av arbetets och kunskapens discipliner är sättet att hänge sig åt Krishna som den Högste Herren. Genom att överlämna sig till Honom, finner människan det slutgiltiga mål hon söker - förverkligandet av hennes sanna själv. Det är denna betoning på hängivenheten som gjort Gita till den skrift som mest direkt tilltalar det indiska folkets hjärta."

Vedisk historia

Vi har redan påpekat att det inte finns någon exakt empirisk beräkning av den vediska litteraturens muntliga tradition. Morz Winternitz har slutit sig till att "den vediska litteraturen har tillkommit under en period som sträcker sig från en okänd tidpunkt i det förflutna (låt oss säga x) till 500 f Kr." Vanligtvis medger man dock att läran sannerligen är mycket gammal, och att den skrevs ned århundranden efter det att den sammanställts. Dr Radhakrishnan skriver: "De indiska tänkarna själva har aldrig historiskt behandlat den indiska filosofin." Detta pga att vediska acaryas inte såg något behov av en sådan undersökning, eftersom skrifterna själva dokumentarer sitt ursprung och sin historia på följande sätt: 1 Den muntliga traditionen började samtidigt med den kosmiska skapelsen, när det Högsta Väsendet förmedlade den vediska kunskapen till den först skapade levande varelsen, Brahma. 2 Vyasadeva, en mäktig litterär inkarnation av Bhagavan, nedtecknade Veda vid början av Kali-åldern, för ungefär femtusen år sedan.

Enligt denna uppfattning är inte sastras utarbetade av flera olika personer genom årtusenden. Forskare godtar naturligtvis inte denna redogörelse, ty den går emot deras nuvarande uppfattning om forntida civilisationer, medan de som följer Veda accepterar de sastriska utsagorna som riktiga. Vilken uppfattning man än godtar, så kvarstår dock en betydelsefull fråga. Om sastras är en harmonisk helhet, varför belyser de då olika aspekter av den Absoluta Sanningen? Med denna frågeställning i tankarna ska vi nu betrakta olika delar av Veda-skrifterna.

De fyra Veda-böckerna

Ordet veda betyder "veta" och betecknar gudomlig kunskap. Veda-böckerna består mestadels av hymner, som sjungs av präster för att prisa gudarna. Hymnerna var oskrivna under flera århundraden. Rg Veda "prisandets Veda" består av 1 017 hymner indelade i tio böcker. De flesta verserna prisar Agni, eldguden, och Indra, regnguden och himlarnas konung. De kan endast sjungas av dem som är utbildade i det andliga livets discipliner. Yajur Veda innehåller instruktioner om hur man skall utföra offer, och den är därför känd som "offrandets Veda" och består av 1 549 verser, av vilka många också förekommer i andra sammanhang i Rg Veda. Sama Veda prisar i synnerhet den himmelska drycken soma. Atharva Veda innehåller sånger och riter, som ofta avser att bota sjukdomar. Trots att de vediska ritualerna är utmanande komplicerade, så utdöms de av många forskare som primitiva trollkonster. I ett försök att rätta till denna missuppfattning skriver Ainslee Embree: "Veda innebär hymner. Det är därför inte fråga om andliga hjärteutgjutelser från primitva människor vid historiens gryning, vilket understundom föreslagits utan det är ett högst utvecklat religiöst system.

Folk känner vanligtvis en dragning till karma-kanda-delen, vilken behandlar fruktbärande handlingar avsedda för upphöjelse till de himmelska planeterna. Det förklaras, att om man önskar sådan materiell rikedom, måste man utföra vediska offer. I sin okunnighet beträffande den verkliga vediska siddhantan, har många människor betraktat karma-kanda-delen som den slutgiltiga.

De fyra Veda-böckerna uppmuntrar tillfredsställelse av de materiella begären genom dyrkan av halvgudarna. Den som önskar sex bör t ex dyrka den himmelska konungen Indra, och den som önskar ha goda avkommor bör dyrka de mäktiga alstrarna, Prajapatis. Den som önskar lycka och välgång bör dyrka Durgadevi, och den som önskar makt bör dyrka Agni, eldguden. Den som önskar pengar bör dyrka Vasus, och den som önskar en stark kropp bör dyrka jorden. Den vediska litteraturen framställer under alla omständigheter halvgudarna, inte som fantasifoster, utan som den högsta viljans auktoriserade representanter att administrera universum. Naturens skeenden är inte slumpartade, utan planerade. Varje händelse styrs av en personlighet. Indra fördelar t ex regnet, och Varuna härskar över haven.

Vi bör dock lägga märke till, att ingen av dessa gudar - de är trettiotre millioner till antalet - någonsin kan mäta sig med Bhagavan, den Högste. Offerhymner till halvgudarna slutar vanligtvis med orden om tat sat. I Rg Veda (1.2.22.20) står det: om tad visnoh paramam padam sada pasyanti surayah. "Halvgudarna blickar alltid mot Visnus högsta boning." Bhagavad-gita bekräftar:

"Från skapelsens begynnelse har de tre stavelserna om tat sat använts för att ange den Högsta Absoluta Sanningen (Brahman). För att bereda den Högste glädje yttrades de av brahmanas då de sjöng vediska hymner och frambar offer."

De tre orden om tat sat anger den Absoluta Sanningen, den Högste, Bhagavan (Visnu). Dessa ord yttras för att säkerställa att offret lyckas. Vissa forskare är förvånade över att finna att Puranas beskriver Herren Visnu (eller Herren Krishna) som den högsta aspekten av den Absoluta Sanningen, emedan de hävdar att så inte är fallet i Veda-böckerna. Följaktligen drar många forskare den slutsatsen, att Visnu steg i popularitet genom århundrandena. I själva averket är dock situationen den, att Veda-böckerna lägger stor vikt vid orden om tat sat, om tad visnoh. Närhelst någon dyrkade en halvgud (Indra eller Varuna eller någon annan), så betygade han sin vördnad för Visnu för att nå framgång. Krishna hävdar i Bhagavad-gita, att de förmåner som skänkes av halvgudarna i själva verket tillhandahålles av Honom: "I verkligheten är det dock Jag allena som skänker dessa förmåner. Eftersom de fyra Veda-böckerna behandlar materiell upphöjelse, och medan Visnu är den som skänker befrelse från den materiella illusionen, är de flesta offer i Veda-böckerna riktade till halvgudarna och inte till Visnu. Genom att recitera om och om tad visnoh erkänner dock även de som följer karma-kanda att Visnu är den yttersta välgöraren.
.
I Bhagavad-gita kritiserar Krishna dem som följer de fyra Veda-böckerna och inte känner till det slutgiltiga syftet med offer - veda-vada-ratah partha nanyad astiti vadinah: "Män av ringa kunskap är mycket fästa vid Vedas blomsterspråk, vilket förespråkar en mångfald fruktbärande handlingar; hur man upphöjs till de himmelska planeterna, hur man blir mäktig och hur man får en god födsel m m. Eftersom de önskar sinnesnjutning och rikedom i livet, säger de: "Det finns inget annat än detta."

Den vediska siddhantan som fastställs i Bhagavad-gita överensstämmer med den vi finner i de fyra Veda-böckerna, fastän den i Veda-böckerna inte är så grundligt utvecklad. Icke desto mindre finns det i de fyra Veda-böckerna många utsagor som bekräftar den Högsta Bhagavans överhöghet. I Atharva Veda står det:"Den Högste Personen önskade skapa levande varelser, och således skapade Narayana alla levande varelser. Från Narayana föddes Brahma. Narayana skapade alla Prajapatis (patriarkerna). Narayana skapade Indra". Vi finner också i Atharva Veda: "Det var Krishna som i begynnelsen undervisade Brahma i vedisk kunskap, och det var Han som spred vedisk kunskap i svunna tider." Och mera specifikt; brahmanyo devaki-putrah. "Devakis son, Krishna, är den Högsta Personligheten." Dessutom står det: "Vid skapelsens begynnelse fanns enbart den Högsta Personligheten, Narayana. Det fanns ingen Brahma, ingen Siva, ingen eld, ingen måne, inga stjärnor på himlen och ingen sol. Det fanns bara Krishna, som skapar allt och njuter av allt."

Bhagavan Krishna uttalar Sig på följande sätt om de fyra Veda-böckerna: "Veda-böckerna behandlar i huvudsak det som angår den materiella naturens tre kvaliteter. Höj dig över dessa kvaliteter, o Arjuna. Bli transcendental till dem alla. Bli fri från alla motsatser och från all oro för tillgångar och trygghet, och bli förankrad i självet."

Trots att Vedas karma-kanda-del ger ledning till ökad materiell njutning, är det verkliga syftet med Veda upphöjelse till transcendentalt liv. När man har avslutat karma-kanda-aktiviteterna för sinnesnjutning, skänkes möjligheter till andligt förverkligande genom Upanisaderna.

Upanisaderna

Upansaderna är en samling av 108 filsofiska avhandlingar. Ordet upa-ni-sat betydre "sitta nära" och syftar till när lärljungen sitter nära sin guru för att erhålla transcendental vedisk visdom. Upanisaderna markerar således början till transcendentalt liv.

Upanisadernas största förtjänst är att de konstaterar att det Absoluta är icke-materiellt. Upanisaderna beskriver Brahman som evig, omanifesterad verklighet, från vilken alla manifestationer utgår och i vilken de vilar. Eftersom den är ofattbar för de materiella sinnena, beskrivs Brahman som evig, omanifesterad verklighet, från vilken alla manifestationer utgår och i vilken de vilar. Eftersom den är ofattbar för de materiella sinnena, beskrivs Brahman som nirguna (i avsaknad av kvaliteter) och arupa (gestaltlös). I Brhad-aranyaka Upanisad (3.9.26) förklaras att Brahman "är ofattbar, eftersom den ej går att överblicka".
Det är således tydligt att Upanisadernas visdom står över de fyra Veda-böckernas karma-kanda-del, ty "det religiösa målet är inte längre att erhålla världslig och himmelsk lycka genom att korrekt utföra offer för att tillfredsställa gudarna, utan det är att i kraft av sann kunskap frigöra sig från återfödelsen genom att uppgå i Brahman". Fastän Upanisaderna betonar meditation på den opersonliga Brahman, sätter de sig inte emot den siddhanta som är sammanfattad i Bhagavad-gita. Upanisaderna förnekar ej att den Absoluta Sanningen har personlighet. Medan de förnekar att Gudomen har materiell personlighet, hävdar Upanisaderna att Gudomen har andlig personlighet. Svetasvatara Upanisad (3.19) förklarar t ex tydligt, att den Absoluta Sanningen inte har några materiella händer eller ben, men att Han har andliga händer med vilka Han mottar allt som offras till Honom; samt att Bhagavan inte har några materiella ögon, men att Han har andliga ögon som ser allt. Vidare hör Han allt, fast Han inte har några materiella öron, och emedan Han äger fullkomliga andliga sinnen, vet Han allt - vad som varit, vad som är och vad som kommer att bli.
.
Det finns många liknande vediska hymner, som fastställer att den Högsta Absoluta Sanningen är en person bortom den materiella världen. Hayasirsa Pancaratra förklarar t ex, att fastän varje Upanisad först framställer den Högsta Brahman som opersonlig, så framträder mot slutet Bhagavans personliga gestalt. Isa Upanisad antyder, att den Högsta Absoluta Sanningen evigt är både opersonlig och personlig. Brihad-aranyaka Upanisads åkallan förklarar: "Det (Högsta Väsendet) är helheten - detta (universum) är helheten. Från helheten strömmar helheten."
.
Svetasvatara Upanisad (3.8) uppger: "Jag känner denna mäktiga Purusa, som är lysande som solen, och som är bortom mörkret." Aitreya Upanisad (1.1.2) beskriver den högsta härskaren som skaplesens energikälla: "Han skapar dessa världar..." Detta bekräftas i Prasna Upanisad (6.3). Katha Upanisad tillstyrker: "Den Evige bland alla eviga, medvetandet bland alla medvetande... skänker frukterna (av handlingar till alla) jivas...
.
Förutom brahman- och Bhagavan-förverkligande behandlas i Upanisaderna också förverkligandet av den mellanliggande, lokaliserade aspekten, Paramatma (Översjälen). Mundaka, Svetasvatara och Katha Upanisaderna förklarar, att i den levande varelsens hjärta finns både den individuella atomiska jivan och Översjälen, Paramatman. De liknas vid två fåglar som sitter i kroppens träd. En av fåglarna (den individuella jivan) äter trädets frukter, (dvs han njuter av sinnena), och den andra fågeln (Paramatma) bevittnar honom. Jivans glömska beträffande sitt förhållande till Paramatma, orsakar honom att förflytta sig från ett träd till ett annat (själavandringen). Katha såväl som Svetasvatara Upanisad förklarar vidare: "Fastän de två fåglarna befinner sig i samma träd, är den ätande fåglen fylld av oro och dysterhet då han försöker njuta av trädets frukter. Om han dock, på det ena eller andra sättet, vänder sitt ansikte mot sin vän, som är Herren, och lär känna Hans härlighet, så befrias genast den lidande fågeln från all ångest."
.
Vi finner i Upanisaderna, att den individuella jivan och Paramatman, Översjälen, bibehåller sina enskilda identiteter, fastän de förvärvar en slags enhet när jivan samtycker till att handla enligt Paramatmans vilja. I vilket fall som helst, förlorar aldrig vare den Högsta Paramatam eller den enskilda jivan sin individualitet. Detta är viktigt, ty bhakti-principen som betonas i Bhagavad-gita går förlorad, vilket kommer att förklaras senare, om jivan i alla avseenden bli ett med en Högsta Brahman. Vid bhakti utvecklas ett kärleksfullt förhållande mellan den individuella jivan och den Högsta Personen, Bhagavan. Vi bör under inga omständigheter förväxla jivan med den högsta purusan. Om man förväxlar de två eller strävar att sammansmälta dem i en, förlorar man den vediska litteraturens slutgiltiga siddhanta.
.
Genom att beskriva det Absolutas antimateriella kvalitet (nirgunatva), bereder Upanisaderna vägen för en riktig förståelse av den transcendentala personligheten (Bhagavan), som äger alla andliga majestät, och som är det slutgiltiga målet för all meditation och bhakti (hängivenhet).

Vedanta-sutra

Vedanta-sutra består av grundsatser som avslöjar metoden genom vilken man kan förstå vedisk kunskap, och det är den mest koncisa formen av vedisk kunskap. Vayu och Skanda Purana definierar sutra. "En sutra är en grundsanning som förklarar essensen av all kunskap med ett minimum av ord. Den måste vara universellt tillämplig och fri från lingvistiska brister."
.
Vedanta-sutra innehåller fyra kapitel (adhyayas), och varje kapitel indelas i fyra delar (padas). Vedanata-sutra är således känd som sodasa-pada, ty den innehåller sexton delar. Temat i varje del analyseras utförligt enligt fem olika principer (adhikaranas), vars tekniska termer är pratijna, hetu, udaharana, upanaya och nigamana. Varje term måste nödvändigtvis analyseras med avseende på pratijna, dvs ett högtidligt tillkännagivande av avhandlingens syfte. I början av Vedanta-sutra finns ett sådant högtidligt tillkännagivande av syftet: athato brahma-jijnasa. "Nu är det dags att göra förfrågningar angående den Absoluta Sanningen". Skäl (heta) måste anges, exempel (udaharana) måste ges enligt olika fakta, temat (upanaya) måste gradvis klargöras och det måste slutligen stödjas av auktoritativa citat (nigamana) från vediska sastras.
.
Enligt den stora lexikografen Hemacandra (också känd som Kosakara) omfattar Vedanta innehållet i Upanisaderna, vilka tillhör Vedas Brahmana-del. Professor Sapte beskriver i sitt lexikon, att Brahmana-delen tillhandahåller reglerna för hur man använder olika hymner vid olika offer samt en detaljerad redogörelse för hymnernas ursprung. (Mantra-delen innehåller å andra sidan själva hymnerna.) Hemacandra sade således att Vedanta-sutra är ett supplement till Veda-böckerna. Eftersom Veda betyder "kunskap" och anta betyder "slutet", tillhandahåller Vedanta den riktiga förståelsen av Vedas slutgiltiga syfte. Det är således klart att Upanisaderna, som själva tillhör Vedas Brahmana-del, stödjer den kunskap som ges i Vedanta-sutra.

Krönikorna (Itihasas)

Krönikorna, dvs itihasas, är vediska tilläggsskrifter. De omfattar Mahabharata och Puranas. Eftersom de vediska ritualerna är svåra att förstå och Vedanta-sutra är komprimerad och högst filosofiska, känner krönikorna vedisk kunskap i form av berättelser och historiska tilldragelser. I Chandogya Upanisad betraktas Mahabharata och Puranas som den femte Veda-boken.

Vediska acaryas betraktar Puranas berättelser som verklig historia, och det är inte bara denna planets utan också många andra av universums planeters historia. Det är utan tvivel så, att många historiska data tagna från andra planeter inte stämmer överens med livet på denna planet (som t ex oerhört lång livslängd och förmågan att flyga utan mekaniska hjälpmedel). Det finns dock ingen anledning att betrakta Puranas som senare tillskott. Det som är ofattbart är inte nödvändigtivs oäkta. A Embree skriver: "Puranas... skildrade deras förståelse av universum där det övernaturliga var trivialt och mirakulösa födslar ordinära." De som följer Puranas resonerar att det inte bör vara svårt att förstå Puranas om man beaktar olika planeters belägenheter och skillnader i tid och omständigheter. Med andra ord: "Det är hög tid för forskarna att överge sina fördomar och börja betrakta Puranas som en möjlig källa till kunskap om den forntida indiska historien." De som försvarar Puranas hävdar att den stora risin Vyasadeva knappast fyllde ut sin skrifter med sagor. Vyasadeva samt samtida och efterföljande stora acaryas - Sukadeva, Suta, Maitreya och på senare tid Ramanuja och Madhva - godtog Puranas som autentisk vedisk litteratur.

Puranas behandlar i huvudsak Bhagavans och Hans olika inkarnationers (i olika tidsåldrar) övermänskliga gärningar. Siarnas och de gudshängivnas gärningar skildras också. Trots att det inte finns någon bestämd historisk kronologi i Puranas berättelser, betraktas de inte av de vediska acaryas som påhittade. Moderna historiker försöker förgäves förstå dem, men de misslyckas alltid, och det slutar med att de hittar på olika teorier om hur de kommit till.

Mahabharata, berättelsen om det stora riket Bharata-varsa, skildrar det forntida världsrikets historia. Mahabharata omfattar över 100 000 verser och är således världslitteraturens största episka verk, och den vediska traditionen konstaterar att det är ett verk av Vyasadeva. Eposet beskriver hur de fromma Pandava-bröderna tillintetgjorde den demoniska Kuru-dynastien. Kuru-ättens ledare lurade av Pandava-bröderna kungakronan och landsförvisade dem, och när Pandava-bröderna återvände förnekades de rätten till sitt land. Verket är centrerat kring det påföljande arton dagar långa slaget mellan Kurus söner och deras kusiner, Pandus söner. Ibland kallas Maha-bharata för "Krishnas Veda", ty den kastar sitt ljus över Bhagavan Krishna - särskilt i sitt väsentligaste avsnitt, Bhagavad-gita.

Det finns arton större Puranas, sex är författade för människor i okunnighetens kvalitet, sex för människor i lidelsens kvalitet och sex för människor i godhetens kvalitet. Den främsta och mest lästa av alla Puranas är Bhagavata Purana. Bhagavata Purana (Srimad Bhagavatam) betraktas också som den mest direkta kommentaren till Vedanta-sutra eftersom Vyasadeva är författare till båda.

Huvudämnet i Bhagavat-purana är Bhagavan Krishna och Hans följeslagare och hängivna. De andra Puranas beskriver också olika metoder medels vilka man kan dyrka halvgudarna, men Bhagavatam behandlar endast den Högsta Bhagavan. Dess inledningsvers (janmady asya yatah) överensstämmer med inledningsversen till Vedanta-sutra och antyder att Vyasadeva skriver direkt om den Absoluta Sanningen, alla utflödens källa. Eftersom Srimad-Bhagavatam inriktar sig på dyrkan av Gudomens Högsta Personlighet, Bhagavan Sri Krishna, kan man säga att den är höjd över Vedas karma-kanda-del (som behandlar offer för materiell vinning), dess jnana-kanda-del (som behandlar filosofiska frågor) samt dess upasana-kanda-del (som behandlar halvgudadyrkan). Srimad-Bhagavatam (1.2.6) själv definierar den högsta vägen på följande sätt: "Den religion, som utövas utan motiv, och utan materiella hinder, och som leder till extatisk gudskärlek, är den bästa, ty endast detta kan tillfredsställa självet."

Ibland kritiseras denna bhakti-väg, och man menar att den endast är till för dem som inte kan bedriva högre filosofiska studer. Men enligt Srimad Bhagavatam (1.2.12) måste verklig bhakti vara grundad på ett förverkligande av all vedisk litteratur (bhakti måste m a o utvecklas i enlighet med Vedanta-filosofin): "Den Absoluta Sanningen förverkligas av den vetgiriga lärjungen eller siaren, som har kunskap och som ej är fäst vid materiella ting p g a att han utfört hängiven tjänst och lyssnat till Vedanta-sutra."

George Hart skriver: "Bhagavata Purana är ett av de finaste verk om hängivenhet som någonsin skrivits, och enligt min mening är det endast andra skrifter på det indiska språket som kan jämställas med den." Man måste dock studera Srimad-Bhagavatam i ljuset av Vedanta-filosofin. Vedanta-sutra förklarar den Absoluta Sanningen genom oklanderlig logik och bevisföring, och Srimad-Bhagavatam är en fulländad kommentar till Vedanta-sutra. Professionella uppläsare av Srimad-Bhagavatam uppehåller sig vanligtvis vid rasa-lila-delen, vilken beskriver Krishnas berömda dans tillsammans med Vrindavanas ungmör. Om man tar ut denna del (tionde boken, kap 29-35) ur sammanhanget, blir den i själva verket ett hinder för förståelsen av Bhagavan Krishna och den vediska siddhantan.

Srimad-Bhagavatam börjar där Bhagavad-gita slutar. Bhagavad-gita försäkrar, att om man känner till Bhagavan Krishnas transcendentala uppenbarelse och gärningar, så kan man befrias från kretsloppet av födelse och död. Srimad-Bhagavatam börjar med erkännandet att Bhagavan Krishna är alla orsakers orsak, och sedan fortsätter den med att skildra Krishnas transcendentala lekar, från Hans framträdande till Hans försvinnande. Srimad-Bhagavatam betraktas därför som en fortsättning på Bhagavad-gita.

Srimad Bhgavatam förklarar, att Bhagavan Krishna är Vedas och Vedantas slutgiltiga mål. Eftersom endast Bhagavan Krishna uppvisar Gudomens alla fullständiga aspekter, befästes Han vara ursprunget till alla inkarnationer, inklusive alla Visnu-aspekter. Ete camsa-kalah pumsah krsnas tu bhagavan svayam - Bhagavan Krishna är summum bonum. Det är Bhagavatams härskande tema.

Satsvarupa dasa Gosvami: Vedisk Filosofi och Religion (1977)