Herren Brahmas böner till Herren Krishna

.

Brahma sade: "Käre Herre, Du är Gudomens Högsta Personlighet och Den Ende man bör tillbedja. Därför frambär jag mina ödmjuka vördnadsbetygelser och böner endast i avsikt att behaga Dig. Låt mig om och om igen få frambära min respektfulla vördnad för Maharjaja Nandas son som står inför mig med snäcka, örringar och en påfågelfjäder på huvudet. Hans vackra anletsdrag omgärdas av en gyllene hjälm, prydd med girlander av skogsblommor. Försedd med en stav, en lur, ett buffelhorn och en flöjt står Han framför mig på små lotusfötter med en bit mat i handen.

O käre Herre, folk påstår kanske att jag är den vediska kunskapens mästare och skapare av detta universum, men nu har det bevisats att jag inte förstår Din person, inte ens när Du nu står inför mig som blott ett litet barn. Du beter Dig som en vanlig bypojke när Du med maten i handen går och letar efter Dina kalvar. Trots detta är skillnaden mellan Din och min kropp så stor att jag omöjligt kan mäta den enorma kraft som Din kropp besitter.

Du uppenbarar Dig som herdepojke för att glädja Dina hängivna, och fastän jag försyndat mig mot Dina lotusfötter genom att stjäla Dina kor, kalvar och vänner, inser jag att Du har förbarmande med mig. Din starka tillgivenhet för Dina hängivna är en transcendental egenskap hos Dig. Kraften hos Dina handlingar är omöjlig för mig att mäta, trots Din tillgivenhet för mig. Man bör göra klart för sig att när inte ens jag, herren Brahma, detta universums högsta väsen, fullt kan förstå den Högsta Personliga Gudens barnlika kropp, hur kan då andra göra det? Det beskrivs i Bhagavad-gita att var och en som kan förstå en ringa del av Ditt framträdande och försvinnande och Din transcendentala lekar, blir genast i stånd att träda in i Guds rike då man lämnat den materiella kroppen.

Det bästa sättet att lära känna Dig är att överge alla spekulativa metoder och istället ödmjukt försöka höra talas om Dig, antingen direkt genom Dina beskrivningar i Bhagavad-gita och flera andra vediska skrifter, eller genom en förverkligad gudshängiven person som tagit sin tillflykt till Dina lotusfötter. Man måste lyssna till en gudshängiven utan att spekulera. Man behöver inte ens förändra sin världsliga situation, utan det räcker med att lyssna till Ditt budskap. Fastän Du ej kan förstås genom materiella sinnen, befrias man dock från all okunnighet och alla missuppfattningar genom att bara höra talas om Dig. Enbart av Din egen nåd uppenbarar Du Dig för den gudshängivne. Det är omöjligt att besegra Dig på annat sätt. Hängiven tjänst är så betydelsefull, att till och med ett litet försök i den vägen kan höja en till den högsta fullkomliga plattformen.

.

Jag förstår också att Din uppenbarelse som herdepojke inte är någon materiell företeelse. Du är så bunden av deras kärlek, att Du har kommit hit för att genom Din transcendentala närvaro inspirera dem med ytterligare hängiven tjänst. Eftersom allt är avsett för Din hängivna tjänst, är det ingen skillnad emellan det materiella och det andliga i Vrindavana. Käre Herre, Dina lekar i Vrindavana är endast avsedda att inspirera Dina hängivna. Om någon misstar dina lekar i Vrindavana för att vara av materiell natur, kommer han att vilseledas.

Efter att Brahma, detta universums härskare, sålunda hade framburit sina ödmjuka vördnadsbetygelser till Gudomens Högsta Personlighet och gått runt Honom tre gånger, var Brahma redo att återvända till sin boning som kallas Brahmaloka. Med en gest gav Gudomens Högsta Personlighet honom tillåtelse att dra sig tillbaka. Så snart som Brahma givit sig av uppenbarade Sig Herren Krishna på samma sätt som den dagen när herdepojkarna och korna försvann.

Krishna hade lämnat Sina vänner på Yamunas strand där de satt och åt lunch. Fastän Han återvände exakt ett år senare trodde herdepojkarna att Han endast hade varit borta för ett ögonblick. På så vis yttrar sig Krishnas olika eneriger och gärningar. Alla levande varelser behärskas av Herrens suveräna kraft och ibland minns de sin verkliga natur och ibland glömmer de den. Krishnas vänner, som behärskades på detta sätt, var inte medvetna om att de varit borta från Yamunas strand ett helt år under inflytande av Brahmas förtrollning. När Krishna kom tillbaka till pojkarna täntke de: "Krishna har kommit tillbaka efter bara en liten stund." De började skratta och trodde att Krishna inte ville lämna deras lunchsällskap. De jublade och bjöd in Honom "Krishna, käre vän, Du kom tillbaka så snart. Vi har inte börjat äta än, inte så mycket som en munsbit. Så varsågod och ät med oss."

.

Efter att ha avslutat sin lunch återvände Krishna, Hans vänner och alla kalvar till sina hem i Vrajabhumi. På vägen betraktade de med hänförelse det döda kadavret efter Aghasura i form av en väldig orm. Väl hemkommen till Vrajabhumi hälsades Krishna välkommen av alla Vrindavans innevånare. Han bar en påfågelsfjäder i Sin huvudbonad, som även var prydd med blommor från skogen. Krishna var också behängd med blommor och målad med olikfärgad lera som hämtats från Govardhana-bergets grottor. Berget Govardhana är känt för att det tillhandahåller röda färgämnen, och Krishna och Hans vänner hade målat varandras kroppar med dem. De var försedda med var sitt buffelhorn, en stav och en flöjt, och de kunde tilltala sina respektive kalvar vid namn. Så stolta var de alla över Krishnas bravader att de sjöng till Hans ära när de tågade in i byn. Alla gopi-flickor beundrade den sköne Krishna vid Hans återkomst. pojkarna satte ihop vackra sånger vilka beskrev hur de blev uppslukade av den stora ormen och hud den sedan dräptes. Men de hade ingen aning om att ett helt år hade förflutit sedan Aghasura blev dödad.

Ur Boken Om Krishna

Brahma stjäl pojkarna och kalvarna

.

Trots att händelsen med Aghasura hade inträffat ett år tidigare, när koherdepojkarna var fem år gamla, sade de när de var sex år:"Det hände idag." Vad som hade inträffat var följande. Efter att ha dödat Aghasura gick Krishna tillsammans med Sina följeslagare till skogen för att ha picknick. Kalvarna, som lockades av det gröna gräset, gick allt längre bort, och därför blev Krishnas följeslagare lite oroade och ville hämta tillbaka kalvarna. Krishna lugnade emellertid pojkarna och sade:"Ät ni er lunch utan att oroas. Jag skall gå och hämta kalvarna." Sålunda gav Sig Herren iväg. Bara för att undersöka Krishnas kraft rövade Brahma då bort alla kalvarna och koherdepojkarna och förvarade dem på en enslig plats.

När Krishna inte kunde finna kalvarna och pojkarna, förstod Han att detta var Brahmas påhitt. Då utvidgade Sig Gudomens Högsta Personlighet, alla orsakers orsak, till att bli alla kalvarna och pojkarna, precis som de existerat tidigare. Han gjorde detta för att glädja såväl Brahma som Sina egna följeslagare och deras mödrar. På detta sätt uppenbarade Han ytterligare en av Sina lekar. Ett särskilt utmärkande drag i denna lek var att mödrarna till koherdepojkarna på detta sätt blev mer fästa vid sina söner och korna vid sina kalvar. Efter nästan ett års tid märkte Baladeva att alla koherdepojkarna och kalvarna var utvidgningar av Krishna. Således frågade Han Krishna och upplystes om vad som hade hänt.

När ett år hade gått, återvände Brahma och såg att Krishna fortfarande lekte med Sina vänner och kalvarna, precis som vanligt. Då lät Krishna alla kalvar och koherdepojkar framträda som fyrarmade Narayana-former. Brahma kunde då förstå Krishnas kraft, och han var mycket förbluffad över denne dyrkansvärde Krishnas lek. Krishna visade emellertid Brahma Sin orsakslösa barmhärtighet och befriade honom från illusion. Därefter lovprisade Brahma Gudomens Högsta Personlighet i olika böner.

(Srimad-Bhagavatam, Bok 10, Kapitel 13)

Om man inte är mycket framskriden i Krishnamedvetande är det omöjligt att ständigt lyssna till berättelser om Herrens lekar. De långt framskridna gudshängivna upplever dessa ämnen om Herren som om de vore ständigt nya, trots att de oupphörligt lyssnar till dem år efter år. Sådana gudshängivna kan därför inte sluta höra om Herren Krishnas lekar.

Paramahamsas, gudshängivna som har godtagit det väsentliga i livet, är i sina hjärtans inre fästa vid Krishna, och Han är målet i deras liv. Det ligger i deras natur att enbart, i varje ögonblick, tala om Krishna, som om dessa ämnen vore ständigt nya. De är fästa vid sådan ämnen, precis som materialister är fästa vid ämnen rörande kvinnor och sexualliv.

Naturen hos personer som har anammat andligt liv och Krishnamedvetande är att de inte ens för ett ögonblick kan upphöra med krishna-katha, ämnen som rör Krishna, ty de förstår att Krishna är det verkliga livet för alla. Sådana paramahamsas ser alltid Krishna i hjärtats inre. Kama (begär), krodha (vrede) och bhaya (fruktan) finns alltid i den materiella världen, men i den andliga, dvs transcendentala, världen kan man använda dessa för Krishna. En paramahamsa önskar därför alltid verka för Krishna. Han använder vreden mot de icke gudshängivna och omvandlar bhaya, dvs fruktan, till rädsla för att avvika från Krishnamedvetandets väg. På detta sätt används en paramahamsas liv helt och hållet för Krishna. På samma sätt som livet för en person som är fäst vid den materiella världen bara används för kvinnor och pengar. Vad som är dag för en materialistisk person är natt för en andlig person. Det som är mycket ljuvt för materialisten - nämligen kvinnor och pengar - betraktas som gift av den andligt sinnade.

O konung! Lyssna vänligen med stor uppmärksamhet till mig! Fastän den Högste Herrens gärningar är mycket förtroliga och ingen vanlig människa kan förstå dem, skall jag berätta om dessa för dig, ty andliga mästare förklarar för en undergiven lärjunge även sådana ting som är mycket förtroliga och svåra att förstå.(S.B 10.13.1-3)

Efter att ha räddat pojkarna och kalvarna undan Aghasura, som var döden personifierad, ledde Herren Krishna, Gudomens Högsta Personlighet, dem alla till flodstranden, och Han sade följande ord:

Kära vänner! Se bara hur vacker denna flodstrand är på grund av dess behagliga atmosfär. Och se bara hur de blommande lotusblommorna med sin doft drar till sig bina och fåglarna. Binas surrande och fåglarnas kvittrande ekar bland skogens vackra värld. Sanddynerna är också rena och mjuka. Det här måste därför vara den bästa platsen för våra lekar.

Jag tycker att vi skall äta vår lunch här, ty det är mycket sent och vi har hunnit bli hungriga. Här kan kalvarna dricka vatten och sakta vandra omkring för att äta av gräset.

Koherdepojkarn gick med på Herren Krishnas förslag. De lät kalvarna dricka vatten ur floden och band dem sedan vid träden, där det växte grönt, mjukt gräs. Därefter öppnade pojkarna sina matkorgar och började äta tillsammans med Krishna med stor transcendental glädje.

Krishna satt i centrum med vännerna runt omkring i en cirkel, och de var alla mycket vackra. Krishna var som det inre i en lotusblomma, med kronbladen runt omkring. Alla försökte se på Krishna, och de tänkte att kanske Krishna tittade tillbaka på dem. På detta sätt njöt de alla av sin lunch i skogen.

Några av koherdepojkarna lade sin lunch på blommor, somliga lade den på blad, frukter eller lövknippen och andra lät den ligga kvar i sin korg. Några lade den på bark från träden och andra på stenar. Barnen föreställde sig att dessa olika ting var deras tallrikar när de intog sin lunch.

Alla koherdepojkarna njöt av sin lunch tillsammans med Krishna, och de lät varandra smaka på de olika maträtterna som de hade tagit med sig hemifrån. När de smakade varandras maträtter började skratta, och locka varandra till skratt.

Krishna är yajna-bhuk, vilket innebär att Han bara äter offringar från yajna. För att uppvisa Sina barndomslekar, satt Han emellertid nu med flöjten instoppad på höger sida under den åtsittande klädnaden vid midjan, och på vänster sida hade Han Sin hornlur och Sin herdekäpp. Han höll i Sin hand en utsökt maträtt, bestående av yoghurt och ris, och mellan fingrarna hade Han bitar av frukt. Han satt som i centrum av en lotusblomma, och medan Han åt betraktade Han Sina vänner, skämtade med dem och lockade dem att skratta. Allt detta iakttogs av himlens invånare. De var slagna av häpnad över hur Gudomens Högsta Personlighet, som bara äter yajna-offringar, nu åt tillsammans med Sina vänner i skogen.

O Maharaja Pariksit! Medan koherdepojkarna, som i sina hjärtan inte var medvetna om något annat än Krishna, sålunda var sysselsatta med att äta sin lunch i skogen, gick kalvarna långt bort, djupt in i skogen, lockade av det gröna gräset.

När Krishna såg att Hans vänner, koherdepojkarna, var rädda, sade Han, som är den fruktade härskaren över själva fruktan, blott för att stilla deras rädsla:"Kära vänner! Sluta inte att äta! Jag skall Själv gå efter kalvarna och föra dem tillbaka hit."

I närvaron av Krishnas vänskap, kan en gudshängiven inte vara rädd. Krishna är den högste härskaren och härskar till och med över döden, som förmodas vara den slutgiltiga fruktan i dennna materiella värld. Denna fruktan uppstår på grund av avsaknad av Krishnamedvetande; annars kan fruktan inte förekomma. För den som har tagit sin tillflykt till Krishnas lotusfötter blir denna materiella värld, med all sin fruktan, inte alls farlig.

Bhavambudhih, fruktans materiella ocean, blir mycket lätt att ta sig över tack vare den högste härskarens barmhärtighet. Denna materiella värld, där fruktan och faran lurar vid varje steg (padam padam yad vipadam), är inte avsedd för dem, som har tagit sin tilflykt till Krishnas lotusfötter. Sådana personer befrias från denna farofyllda värld, med all sin fruktan. Alla bör därför ta sin tillflykt till den Högsta Personen, som är källan till oräddhet, och sålunda bli trygga.

"Låt Mig gå och söka reda på kalvarna," sade Krishna. "Låt inte er störas i er glädje." Med Sin yoghurt och Sitt ris i handen gav Sig Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, omedelbart iväg för att söka reda på Sina vänners kalvar. För att glädja Sina vänner sökte Han i alla berg, bergsgrottor, buskar och trånga passager.

O Maharja Pariksit! Brahma, som vistas på det högre planetsystemet i universum, hade iakttagit hur den mycket mäktige Krishna dödade och befriade Aghasura, och han var förundrad. Nu önskade denne Brahma uppvisa något av sin egen kraft, samt se den kraft som ägdes av Krishna, vilken var upptagen med Sina barndomslekar tillsammans med vad som verkade vara vanliga koherdepojkar. I Krishnas frånvaro tog därför Brahma alla pojkarna och kalvarna och förde dem till en annan plats. På detta sätt ställde han till det för sig, ty i en mycket nära framtid skulle han komma att få se hur pass kraftfull Krishna är.

När Krishna inte kunde finna kalvarna, återvände Han till flodstranden, men där kunde Han inte heller finna koherdepojkarna. Således började Han söka efter både kalvarna och pojkarna, som om Han inte kunde förstå vad som hade hänt.

När Krishna inte kunde finna kalvarna och deras beskyddare, koherdepojkarna, någonstans i skogen, förstod Han genast att detta var Brahmas verk.

Endast för att skänka glädje till såväl Brahma om mödrarna tillaklvarna och koherdepojkarna, utvdgade Sig då Krishna, skaparen av hela dne kosmiska manifestatioen, tilla tt omfatt akalvarn och pojkarna.

I kraft av Sin Vasudeva-aspekt, utvidgade Sig Krishna samtidigt till att omfatta det exakta antalet saknade koherdepojkar och kalvar, med precis deras kroppsliga drag, deras speciella händer, armar och ben, deras käppar, horn och flöjter, deras lunchpaket, deras speciella kläder och smycken, påsatta på olika sätt, deras namn, åldrar och gestalter, samt deras speciella agerande och karaktärsdrag. Genom att utvidga Sig Själv på detta sätt bevisade den vackre Krishna uttalandet samagra-jagad visnumayam:"Herren Visnu är alltgenomträngande."

Genom att utvdga Sig så att Han nu framträdde som alla kalvarna och koherdepojkarna, precis sådana de var, och samtidigt framstod som deras ledare, gick Krishna in i Vrajabhumi, det landområde som tillhörde Hans fader, Nanda Maharaja, precis som Han brukade göra när Han åtnjöt deras umgänge.

O Maharaja Pariksit! Krishna, som hade mångfaldigat Sig i form av olika kalvar och koherdepojkar, gick såsom kalvar in i olika kostall och såsom pojkar in i olika hem.

När mödrarna härde tonerna från pojkarnas flöjter och horn, vaknade de genast upp från sina hushållssysslor och lyfte upp pojkarna i famnen. De omfamnade dem med båda armarna och gav dem bröstmjölk, som flöt fram på grund av intensiv kärlek enbart för Krishna. Krishna är i själva verket allting, men vid den tidpunkten uttryckte de ojämförlig kärlek och tillgivenhet, och de gladdes speciellt mycket åt att få skänka föda åt Krishna, Parabrahman, och Krishna drack mjölken från Sina olika mödrar som vore den en nektardryck.

Fastän de äldre gopierna visste att Krishna var moder Yasodas son, brukade de uttrycka sin egen önskan genom att tänka:"Om Krishna hade blivit min son, skulle jag ha tagit hand om Honom som mor Yasoda gör." Detta var deras innersta önskan. För att glädja dem spelade nu Krishna rollen som deras söner och uppfyllde deras önskan. Deras speciella kärlek till Krishna ökade genom att de kunde omfamna Honom och ge Honom mat, och för Krishna var deras bröstmjölk precis som en nektardryck. Medan Han på detta sätt gjorde Brahma förbryllad, åtnjöt Han en särskild transcendental glädje, skapad av yogamaya, i förhållandet mellan de andra mödrarna och Honom Själv.

Därefter gick alla korna in i de olika kostallen. De började råma högljutt, och kallade på så sätt till sig sina kalvar. När kalvarna kommit började mödrarna slicka deras kroppar gång på gång, och de lät kalvarna dricka mjölken som i överflöd rann från deras juver.

Från första början hyste gopierna moderlig kärlek för Krishna. Deras kärlek till Krishna överträffade till och med kärleken till deras egna söner. När de uppvisade sin tillgivenhet, hade de således gjort åtskillnad mellan Krishna och deras söner, men nu hade denna skillnad försvunnit.

Trots att Vrajabhumis invånare, koherdarna och koherdekvinnorna, tidigare kände större kärlek till Krishna än till sina egna barn, tilltog nu under ett års tid deras kärlek till sina egna söner ständigt, ty Krishna hade nu blivit deras söner. Det fanns ingen gräns på deras tilltagande kärlek till sina söner, vilka nu var Krishna. Varje dag fick de ny inspiration att älska sina barn så mycket som de älskade Krishna.

När Herren Sri Krishna på detta sätt Själv blivit koherdepojkarna och de olika flockarna med kalvar, tog Han hand om Sig Själv. På detta sätt fortsatte Hans lek, i såväl Vrindavana som i skogen, under ett års tid.

En dag, fem eller sex dagar innan ett helt år förflutit, gick Krishna, som vallade korna, tillsammans med Balarama in i skogen.

Senare, när korna betade på toppen av Govardhanaberget, blickade korna nedåt för att finna grönt gräs, och de såg då sina kalvar som betade nära Vrindavana, inte långt därifrån.

När korna såg sina egna kalvar från toppen av Govardhana-berget, glömde de sig själva och sina herdar på grund av tilltagande kärlek, och fastän stigen var mycket knagglig sprang de med stor iver mot kalvarna som om de bara hade ett benpar. Deras juver var fyllda med mjölk som flödade, deras huvuden och svansar var höjda i vädret och deras pucklar rörde sig med deras halsar, när de med kraft sprang ända tills de nådde sina kalvar och kunde ge dem mjölk.

Koherdarna, som inte varit kapabla att hindra korna från att ge sig iväg till sina kalvar, var både skamsna och arga. De tog sig med stor svårighet fram på den knaggliga vägen, men när de kom ner och såg sina egna söner, blev de överväldigade av kärlek.

Efter att ha upplevt starka känslor när de omfamnade sina söner, slutade därefter de äldre koherdarna mycket motvilligt och med stora svårigheter att omfamna pojkarna, och de återväde till skogen. Men när männen tänkte på sina söner började tårar rinna från deras ögon.

På grund av en förhöjd kärlek, var korna ständig tillgivna till och med de kalvar som vuxit upp och slutat dricka mjölk från sina mödrar. När Baladeva såg denna tillgivenhet kunde Han inte förstå dess orsak, och således började Han resonera på följande sätt.

Vad är detta för ett fantastiskt fenomen? Kärleken till dessa pojkar och kalvar tilltar som aldrig tidigare hos alla Vrajas invånare, inklusive Mig, på samma sätt som vår kärlek till Herren Krishna, ala levande varelsers Översjäl.

Vem är denna mystiska kraft, och varifrån har hon kommit? Är hon en halvgud eller en demonkvinna? Hon måste vara Min mästare Herren Krishnas illusoriska energi ty vem annars kan förvilla Mig?

När Han tänkte på detta sätt, kunde Herren Balarama med den transcendentala kunskapens öga, se att alla dessa kalvar och Krishnas vänner var expansioner av Sri Krishnas gestalt.

När Brahma återvände efter att blott ett ögonblick (av hans tid) förflutit, fann han att fastän ett helt år hade förflutit enligt människans tidsuppfattning, så var Herren Krishna, efter denna långa tid, sysselsatt precis som tidigare med att leka med pojkarna och kalvarna, vilks var Hans uppenbarelseformer.

Eftersom Brahma önskade förbrylla den alltgenomträngande Herren Krishna, som aldrig kan förbryllas, men som istället förbryllar hela universum, blev han således själv förbryllad tack var sin egen mystiska kraft.

Liksom mörkret som frambringas av snöfall under en mörk natt och ljuset från en lysmask i dagsljus inte har något värde, kan den msytiska kraft som besittes av en underlägsen person, som försöker använda den mot en person med större kraft, inte åstadkomma någonting; istället förminskas den lägre personens kraft.

Då, medan Brahma såg på, framträdde plötsligt kalvarna och pojkarna som vallade dem med en hudfärg som var blå som regnmolnen och med gula sidenklädnader.

Alla dessa personligheter hade fyra armar, med snäcka, cakra, klubba och lotusblomma i händerna. De hade hjälmar på huvudet, ringar i öronen och girlander av skogsblommor kring halsen. På den övre delen av bröstets högra sida bar De lyckogudinnans emblem. Dessutom hade De armringar kring armarna och Kaustubha-juvelen kring halsen, som, liksom ett snäckskal, var märkt med tre linjer. Med armband kring handlederna, fotringar kring anklarna, smycken på fötterna och heliga bälten kring midjan, var De alla mycket vackra.

Alla Deras kroppsdelar, från fötterna och upp till hjässan, var fullständigt utsmyckade med nya, mjuka girlander av tulasi-blad, vilka offrades av gudshängivna som var sysselsatta med att dyrka Herren genom de främsta av fromma gärningar, dvs lyssnandet och reciterandet.

Med Sina rena leenden, som liknade det tilltagande månskenet, och med blickarna från Deras rödaktiga ögon, skapade och beskyddade dessa Visnu-former begären hos Deras egna hängivna, som om det skedde i kraft av lidelsens och godhetens kvaliteter.

Alla varleser, såväl rörliga som orörliga, från den fyrhövdade Brahma ned till det obetydligaste av väsen, hade antagit skepnader och var nu sysselsatta med att på olika sätt dyrka dessa visnu-murtis, var och en enligt sin förmåga. De utövade sin dyrkan på olika sätt, som till exempel genom sång och dans.

Sedan såg Brahma att kala (tidsfaktorn), svabhava (ens egen natur genom umgänge), samskara (reformation), kama (begär), karma (fruktbringande verksamhet) och gunas (den materiella naturens tre kvaliteter), alla hade antagit skepnader och också dyrkade dessa visnu-murtis, med sin självsrändighet fullkomligt underordnad Herrens kraft.

Sålunda såg Brahma den Högsta Brahman, vars energi manifesterar hela detta universum, med dess rörliga och orörliga levande varelser. Han såg också samtidigt alla kalvarna och pojkarna som Herrens utvidgningar.

På grund av kraften hos strålglansen från dessa visnu-murtis blev sedan Brahmas elva sinnen omskakade på grund av förvirring och bedövade av transcendental lycksalighet, och han blev tyst, precis som ett barns lerdocka i närvaron av byns gudsgestalt.

Därefter, när han tittade i alla riktningar, såg Brahma omedelbart Vrindavna framför sig, med ett överflöd av träd, som skänkte invånarna livsuppehälle och som var lika behagliga under alla årstider.

Vrindavana är Herrens transcendentala hemvist, där varken hunger, vrede eller törst förekommer. Såväl människor som farliga djur lever där tillsammans i ett transcendentalt vänskapsförhållande, trots att de av naturen är fientligt inställda mot varandra.

Då såg Brahma den Absoluta Sanningen, som saknar jämlike, som äger fullkomlig kunskap och som är oändlig. Han spelade rollen av ett barn i en koherdefamilj, och Han stod ensam, precis som tidigare, med lite mat i Sin hand och letade efter kalvarna och Sina koherdevänner.

Efter att ha sett detta steg Brahma snabbt ner från sin svan. Han föll till marken som en gyllen påle och vidrörde Herrens Krishnas lotusfötter med spetsarna på sina fyra huvudkronor. Han frambar sina vördnadsbetygelser och badade Krishnas fötter med sina glädjetårar.

Krishna dräper demonen Aghasura

.
En dag ville Krishna njuta av en picknick-lunch i skogen , och därför begav Han Sig tidigt ut i skogen tillsammans med de andra koherdepojkarna och deras respektive kalvflockar. Medan de njöt av sin picknick, dök Putanas och Bakasuras yngre broder Aghasura upp, i avsikt att döda Krishna och Hans följeslagare. Demonen, som skickats av Kamsa, antog skepnaden av en jättelik pytonorm. Han blev tretton kilometer lång och hög som ett berg, och hans gap tycktes täcka sig från jordens yta till de himmelska planeterna. Efter att ha antigit denna skepnad lade sig Aghasura utsträckt på vägen. Krishnas vänner, koherdepojkarna, trodde att demonens skepnad var en av Vrindavanas vackra platser. Således ville de gå in i den jättelika pytonormens gap. Pytonormens gigantiska skepnad blev en orsak till skratt och lek, och pojkarna var övertygade om att även om den här figuren var farlig, så var Krishna där för att beskydda dem. I detta sinnelag fortsatte de mot det jättelika gapet.

Krishna visste allt om Aghasura, och därför ville Han förbjuda Sina vänner att gå in i demonens mun, men under tiden gick alla koherdepojkarna, tillsammans med sina kalvar, in i den jättelika demonens mun. Krishna väntade utanför, och Aghasura väntae på Krishna medan han tänkte, att så snart Krishna gick in skulle han stänga sin mun, så att alla skulle dö. Iväntan på Krishna avstod han från att svälja pojkarna. Under tiden funderade Krishna på hur Han skulle rädda pojkarna och dräpa Aghasura. Han gick in i den jättelika asurans gap, och när Han tillsammans med Sina vänner befann Sig i demonens mun, utvidgade Han Sin kropp så till den grad att asuran kvävdes och dog. Efter detta förde Krishna Sina vänner tillbaka till livet genom att låta Sin nektarljuva blick svepa över dem. Fyllda av glädje kom alla ut helt oskadda. Sålunda uppmuntrade Krishna alla halvgudarna, och de uttryckte sin glädje och lycka. För en ohederlig och syndfull person kan sayujya-mukti, dvs att bli ett med Krishnas strålglans, aldrig komma på fråga. Eftersom Aghasura vidrördes av Gudomens Högsta Personlighet, då Herren gick in i demonens kropp, fick han dock välsignelsen att uppgå i Brahman-strålglansen och kunde sålunda erhålla sayujya-mukti.

Krishna var blott fem år gammal när denna lek ägde rum. Ett år senare, när Han var sex år gammal och kom upp i pauganda-åldern (pojkåren mellan 6-10 år), avslöjades denna lek för Vrajas invånare. Pariksit Maharaja frågade:"Hur kommer det sig att denna lek inte avslöjades förrän efter ett år och att Vrajas invånare ändå trodde att den hade utförts samma dag?"
(Srimad-Bhagavatam, Bok 10, Kapitel 12)



Sukadeva Gosvami fortsatte: O konung! En dag beslöt Sig Krishna för att äta Sin frukost som en picknick i skogen. Han steg upp tidigt på morgonen och blåste i Sitt horn, och med detta vackra ljud väckte Han alla koherdepojkar och kalvar. Sedan begav Sig Krishna och pojkarna ut ur Vrajabhumi och in i skogen, och de lät de respektive kalvflockarna gå först.

Tusentals koherdepojkar kom ut ur sina respektive hem i Vrajabhumi och anslöt sig till Krishna, och de lät de tusentals flockarna med kalvar gå i täten. Pojkarna var mycket vackra, och de var utrustade med lunchpaket, horn och flöjter, samt med käppar för att hålla kalvarna i styr.

Krishna kom ut tillsammans med koherdepojkarna och deras respektive flockar med kalvar, vars antal var oändligt. I en mycket lekfull anda började alla pojkarna sedan roa sig i skogen.

Krishnas kalvar var obegränsade till antalet. Vi kan tala om hundratals, tusentals, tiotusentals, hundratusentals, miljontals, miljarder, biljontals osv osv, men när vi går vidare och talar om antal som vi omöjligt kan räkna till, så är det fråga om obegränsade antal. Sådana obegränsade antal antyds här med ordet asankhyataih (otaliga). Krishna är obegränsad, Hans kraft är obegränsad, Hans kor och kalvar är obegränsade till antalet och Hans rymd är obegränsad. Därför beskrivs Han i Bhagavad-gita som Parabrahman. Ordet brahman betyder "obegränsad", och Krishna är den Högsta Obegränsade, Parabrahman. Därför får vi inte betrakta uttalandena i denna vers som mytologiska. De är faktiska, men ofattbara. Krishna kan hysa ett oändligt antal kalvar och en oändlig rymd. Detta är varken mytologiskt eller felaktigt, men om vi studerar Krishnas kraft med vår begränsade kunskap, kommer vi aldrig att kunna förstå den kraften. Det ligger bortom våra sinnen att förstå hur Han kan hysa ett oändligt antal kalvar och kor och ha en oändlig rymd i vilken Han kan göra detta.

Trots att alla dessa pojkar redan dekorerats av sin mödrar med smycken gjorda av kaca, gunja, pärlor och guld, prydde de sig själva i skogen med frukter, gröna löv, blombuketter, påfågelfjädrar och mjuka mineraler.

Alla koherdepojkarna brukade stjäla varandras lunchpaket. När en pojke märkte att någon hade tagit hans paket, brukade de andra pojkarna kasta det längre bort, till en mer avlägsen plats, och de som stod där brukade kasta det ännu längre bort. När paketets ägare blev besviken, brukade de andra pojkarna skratta, och när ägaren grät fick han tillbaka sitt paket.

Krishna kommer ned för att lära oss hur vi kan roa ss tillsammans med Honom på det andliga planet, i den andliga världen. Det är inte bara så att Han kommer hit, utan Han uppvisar Själv Sina lekar i Vrindavana och attraherar människor till andlig glädje.

Ibland brukade Krishna gå till en plats som var lite mer avlägsen för att betrakta skogens skönhet. Då brukade alla de andra pojkarna springa för att göra Honom sällskap, och var och en sade:"Jag skall komma först till Krishna och röra vid Honom! Jag skall röra Krishna först!" På detta sätt gladdes de åt livet genom att oupphörligt vidröra Krishna.
.


Pojkarna var sysselsatta på olika sätt. Några spelade på sina flöjter, och andra blåste i hornlurar. Somliga imiterade humlornas surrande, och andra härmade göken. En del pojkar imiterade de flygande fåglarna geneom att springa efter fåglarnas skuggor på marken, några härmade svanarnas vackra rörelser och ställningar, somliga satt tysta tillsammans med ankorna och andra imiterade påfåglarnas dans. Vissa pojkar drog till sig uppmärksamheten från de unga aporna i träden, några härmade aporna genom att hoppa i träden, somliga gjorde grimaser, såsom aporna brukade göra, och andra hoppade från gren till gren. Några pojkar gick till vattenfallen och tog sig över floden. De hoppade tillsammans med grodorna, och när de såg sina spegelbilder i vattnet, skrattade de. De brukade också fördöma ekot från sin egna röster. På detta sätt brukade alla koherdepojkarna leka med Krishna, som är källan till Brahmna-strålglansen för jnanierna, vilka önskar uppgå i den strålglansen, som är Gudomens Högsta Personlighet för de gudshängivna, vilka har accepterat att vara eviga tjänare, och som för vanliga människor inte är något annat än ett vanligt barn. Koherdepojkarna kunde umgås på detta sätt med Gudomens Högsta Personlighet efter att under många liv ha samlat på sig resultaten av fromma gärningar. Hur kan man förklara deras lyckosamma position.

Även om man bara ägnar lite uppmärksamhet åt Krishna och Krishnamedveten verksamhet, får man genast möjlighet at uppnå livets högsta fulländning. Detta är syftet med rörelsen för Krishnamedvetande. Hemligheten bakom framgång är okänd för folk i allmänhet, och därför har Srila Vyasadeva, som känner medlidande med de stackars själarna i denna materiella värld, särskilt i denna Kalis tisdsålder, skänkt oss Srimad-Bhagavatam. För vaisnaver som gjort lite framsteg och som är fullkomligt medvetna om Herrens krafter och härlighet, är Srimad-Bhagavatam en älskad vedisk skrift. När allt kommer omkring måste vi byta denna kropp. Om vi inte bryr oss om Bhagavad-gita och Srimad-Bhagavatam, vet vi inte vad vi kommer att få för kropp härnäst. Men om vi ägnar oss åt dessa två böcker - Bhagavad-gita och Srimad-Bhagavatam - kan vi vara säkra på att få umgås med Krishna i nästa liv. Att distribuera Srimad-Bhagavatam över hela världen är därför en stor välgärning för teologer, filosofer, transcendentalister och yogier, och också för folk i allmänhet. Om vi på ett eller annat sätt kan minnas Krishna, Narayana, vid vårt livs slut, kommer vårt liv att ha varit framgångsrikt.

Krishnas barndomslekar

.
När yamala-arjuna-träden föll uppstod ett våldsamt dån, som fallande åskviggar. Förvånade begav sig Nanda, Krishnas fader, och de andra äldre invånarna i Gokula till platsen, där de såg de fallna träden och Krishna som stod mellan dem, bunden vid ulukhalan, trämorteln. De kunde inte finna någon orsak till varför träden hade fallit eller varför Krishna befann Sig där. De trodde att kanske ytterligare någon asura hade mött Krishna på denna plats och åstadkommit allt detta, och de frågade Krishnas lekkamrater om hur det hela hade gått till. Barnen förklarade helt korrekt hur allting hade hänt, men de äldre personerna kunde inte tro på denna berättelse. Några tänkte emellertid att det kanske var sant, eftersom de redan hade sett så många fantastiska händelse där Krishna varit inblandad. I vilket fall som helst lösgjorde genast Nanda Maharaja Krishna från repen.

På detta sätt uppvisade Krishna fantastiska lekar varje dag och varje ögonblick för att öka föräldrakärleken hos Nanda Maharaja och Yasoda, vilka på detta sätt upplevde både förundran och lycka. En av dessa fantastiska lekar var när Krishna fick yamala-arjuna-träden att falla till marken.

En dag kom en frukthandlare till Nanda Maharajas hem. Krishna tog några sädeskorn i Sina små händer och gick fram till frukthandlaren för att byta dem mot frukt. På vägen tappade Han nästan alla kornen, och det var endast ett eller två sädeskorn kvar, men av kärlek tog frukthandlaren emot dessa sädeskorn i utbyte mot så mycket frukt som Krishna kunde bära. Så snart hon gjort detta blev hennes korg fylld med guld och juveler.

Senare beslöt sig alla de äldre goparna för att lämna Gokula, ty de märkte att det hela tiden förekom störningar i Gokula. De beslöt sig för att bege sig till Vrindavana, Vraja-dhama, och nästa dag gav de sig alla iväg. I Vrindavna började både Krishna och Balarama, då De avslutat Sina barndomslekar, att ta hand om kalvarna och ta med dem ut på betesmarkerna (go-carana). Under denna tid kom en demon vid namn Vatsasura in bland kalvarna, och han dödades. En annan demon, som hade formen av en stor anka, blev också dödad. Krishnas lekkamrater berättade alla dessa händelser för sina mödrar. Mödrarna kunde inte tro på barnen, som var Krishnas lekkamrater, men på grund av sin stora kärlek njöt de av att lyssna till dessa berättelser om Krishnas gärningar.

(Srimad-Bhagavatam, Bok 10, Kapitel 11)

Det kunde hända att gopierna sade:"Om Du dansar, min käre Krishna, då skall jag ge Dig en halv sötsak.". Genom att säga detta eller genom att klappa i händerna, uppmuntrade alla gopierna Krishna på olika sätt. Vid sådana tillfällen brukade Krishna, fastän Han är den överlägset mäktiga Personliga Guden, le och dansa enligt deras önskan, som vore Han en trädocka i deras händer. Ibland, när de bad Honom, brukade Han sjunga mycket högt. På detta sätt kom Krishna helt och hållet att behärskas av gopierna.

Ibland brukade moder Yasoda och hennes gopi-vänner be Krishna:"Ta hit den saken!" eller "Ta hit den där saken!" Ibland brukade de befalla Honom att hämta en träplanka, träskor eller mätskålen av trä, och Krishna, uppmanad av mödrarna, brukade försöka hämta dem. Ibland brukade Han emellertid låtsas att Han inte kunde lyfta dessa ting, och Han bara stod där och rörde vid dem. Bara för att glädja Sina släktingar, brukade Han slå Sig på kroppen med Sina armar för att visa att Han hade tillräcklig styrka.

För de rena gudshängivna över hela världen som kunde förstå Hans gärningar, visade Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, hur mycket Han kan underordna Sig Sina hängivna, dvs Sina tjänare. På detta sätt förstärkte Han glädjen hos Vrajavasis genom Sina barndomslekar.

(S.B 10.11.7-9)

.

En gång ropade en kvinna som sålde frukt:"O Vrajabhumis invånare! Om ni önskar köpa frukt, kom då hit!" När Han hörde detta tog Krishna omedelbart några gryn i Sin hand och gav Sig iväg för att byta, som vore Han i behov av frukt.

När Krishna i all hast var på väg till fruktförsäljerskan föll de flesta grynen ur Hans hand. Icke desto mindre fyllde fruktförsäljerskan Krishnas händer med frukt, och hennes fruktkorg blev genast fylld med juveler och guld.

(S.B 10.11.10-11)

En gång, efter denna händelse med yamala-arjuna-träden, begav sig Rohinidevi för att kalla på Rama och Krishna, som båda hade gått till flodstranden och var djupt engagerade i att leka med de andra pojkarna.

Krishna och Balarama kom inte när Rohini kallade på Dem, ty de var alltför fästa vid att leka med de andra pojkarna. Därför skickade Rohini moder Yasoda för att kalla Dem tillbaka, för mor Yasoda var mer tillgiven Krishna och Balarama.

Krishna och Balarama, som var fästa vid Sin lek, lekte tillsammans med de andra pojkarna fastän det var mycket sent. Därför ropade moder Yaosda till Dem att komma och äta lunch. Som följd av hennes extatiska kärlek och tillgivenhet för Krishna oh Balarama, flöt mjölken ur hennes bröst.

Moder Yasoda sade: Min käre son Krishna! Lotusögde Krishna! Kom hit och drick mjölken från mina bröst! Min älskling! Du måste vara mycket trött på grund av hunger och så mycken lek. Det finns ingen anledning att leka längre.

Käre Baladeva, Du främste i vår familj! Var snäll och kom omedelbart hit tillsammans med Din yngre broder, Krishna. Ni åt båda två i morse, och nu borde ni äta lite till.

Nanda Maharaja, Vrajas konung, väntar nu på att få äta. O min käre son Balarama, han väntar på Er. Kom därför tillbaka till oss. Alla pojkarna som leker med Dig och Krishna bör nu gå hem till sig.

Moder Yasoda sade vidare till Krishna: Käre son! Eftersom Du lekt hela dagen har Din kropp blivit täckt med damm och sand. Kom därför hem, ta ett bad och gör Dig ren! Idag står månen i konjunktion med Din födelses lyckobringande stjärna. Du bör därför vara ren och skänka kor som allmosor till brahmanerna.

Det är sed i den vediska kulturen, att närhelst en lyckobringande ceremoni utföres, bör man skänka värdefulla kor som välgörenhetsgåvor till brahmanerna. Därför bad moder Yasoda Krishna:"Kom nu och bli entusiastisk över denna välgörenhetshandling, istället för att vara entusiastisk att leka." I Bhagavad-gita uppmanas man att aldrig förkasta offergärningar, välgörenhet och självtukt. Man bör inte försaka dessa tre plikter, även om man gjort stora framsteg i andligt liv. För att fira sin födelsedag bör man utföra något som är förbundet med dessa tre ting (yajna, dana och tapah), eller också kan man tillämpa dem alla.

.

Se bara hur Dina jämnåriga lekkamrater av sina mödrar har tvättats och smyckats med vackra ornament. Du måste komma hit nu, och när Du har badat, ätit lunch och smyckats med olika juveler, kan Du gå och leka med Dina vänner igen.

Käre Maharaja Pariksit! På grund av intensiv kärlek och tillgivenhet betraktade mor Yasoda, Krishnas moder, Krishna, som befannn Sig på de majestätiska attributens höjdpunkt, som sin egen son. Således tog hon Krishna och Balarama i handen och ledde Dem hem, där hon fullgjorde sina plikter genom att bada Dem, sätta på Dem kläder och ge Dem mat.

Krishna är alltid ren, fin och majestätisk, och Han behöver inte tvättas, badas eller klädas, men på grund av tillgivenhet betraktade moder Yasoda Honom som ett vanligt barn och fullgjorde sina plikter för att hålla barnet vackert och strålande.

(S.B 10.11.12-20)

(Koherden Upananda sade:)

Låt oss ge oss av genast, redan idag. Det finns ingen anledning att vänta längre. Om ni går med på mitt förslag, låt oss då göra i ordning alla oxkärrorna, och låt oss med korna framför oss färdas dit.

När de hörde detta förslag från Upananda, samtyckte all koherdarna och sade:"Mycket bra! Mycket bra!" Därefter gick de igenom sitt bohag och lade kläder och andra tillhörigheter på kärrorna, varpå de genast gav sig iväg till Vrindavana.

De gamla männen, kvinnorna och barnen färdades tillsammans med bohaget på oxkärrorna. Koherdarna lät korna gå i täten. Med stor uppmärksamhet höll de sin bågar och pilar redo, och de lät lurar av horn ljuda. O kung Pariksit! På detta sätt, med hornen ljudande vida omkring, påbörjade koherdarna sin resa, åtföljda av sina präster.

Herdekvinnorna, som satt på oxkärrorna, var mycket vackert klädda i utsökta kläder, och deras kroppar, särskilt deras bröst, var dekorerade med färskt kunkuma-puder. När de färdades framåt lovsjöng de Krishnas lekar med stor glädje.

När de på detta sätt med stor glädje hörde om Krishnas och Balaramas lekar, steg moder Yasoda och Rohinidevi upp på en oxkärra tillsammans med dem, så att de inte behövde skiljas från dem ens för ett ögonblock. De var alla mycket vackra att se på där de satt.

På detta sätt kom de in i Vrindavana, där det alltid är njutbart att vistas, under alla årstider. De arrangerade en tillfällig boningsplats genom att ställa upp sina oxkärror runt sig själva i en halvcirkel, som halvmånen.

O kung Pariksit! När Rama och Krishna såg Vrindavana, Govardhana och Yamunaflodens stränder, åtnjöt De båda stor glädje.

När Krishna och Balarama på detta sätt agerade som små pojkar och talade som små barn, skänkte De transcendental glädje till alla Vrajas invånare. Så småningom blev De tillräckligt gamla att ta hand om kalvarna.

Så snart Krishna och Balarama hade blivit äldre var det meningen att De skulle ta hand om kalvarna. Fastän De var födda i mycket välbärgade familjer, var De ändå tvungna att ta hand om kalvarna. Detta var en del av utbildningssystemet. Akademisk utbildning var inte avsedd för dem som inte fötts i brahmana-familjer. Brahmanerna erhöll litterär, akademisk utbildning, ksatriyerna utbildades till att ta hand om staten och vaisyerna lärde sig hur man odlar jorden och tar hand om korna och kalvarna. Det fanns ingen anledning att slösa bort tiden med att gå till skolan för att erhålla felaktig utbildning och sedan bidra till att öka antalet arbetslösa. Krishna och Balarama lärde oss genom Sitt eget uppträdande. Krishna tog hand om korna och spelade på Sin flöjt, och Balarama tog hand om jordbruket med plogen i Sin hand.

Inte långt från Sina hem började både Krishna och Balarama ta hand om de små kalvarna. Försedda med alla möjliga slags leksaker roade De Sig tillsammans med de andra koherdepojkarna.

Ibland brukade Krishna och Balarama spela på Sina flöjter, och ibland brukade De kasta rep fastbundna vid stenar för att få tag i frukt från träden. Ibland brukade De kasta enbart stenar, och ibland brukade De med klingande fotbjällror spela fotboll med bel- eller amalaki-frukter. Ibland brukade De dölja Sig under filtar och imitera korna och tjurarna genom att kämpa emot varandra, högt rytande, och ibland brukade De härma djurens läten. På detta sätt gladdes De åt att leka, precis som två vanliga människobarn.

(S.B 10.11.29-40)

Yamala-arjuna-träden befrias

.
Nalakuvera och Manigriva var framstående hängivna till Siva, men på grund av materiell rikedom hade de blivit så extravaganta och oförnuftiga att de en dag roade sig i en sjö tillsammans med nakna flickor, och utan skam gick de hit och dit. Plötsligt kom Narada Muni förbi, men de hade blivt så galna på grund av sin rikedom och falska prestige, att de, trots att de såg Narada Muni, förblev nakna utan att skämmas. På grund av rikedom och falsk prestige hade de med andra ord förlorat sitt förnuft och sin anständighet. Det ligger i de materiella egenskapernas natur, att när man blivit mycket rik och får en prestigefylld ställning, så förlorar man sinnet för etikettsregler, och man bryr sig inte om någon, inte ens en visman som Narada Muni. För sådana förvillade personer, som särskilt hånar de gudshängivna, är det korrekta straffet att åter försätta dem i fattigdom. De vediska reglerna och föreskrifterna anvisar hur man kan behärska tendensen till falsk prestige genom att tillämpa yama, niyama osv. En fattig man kan mycket lätt övertygas om att den prestige man erhåller om man är rik i denna materiella värld är mycket tillfällig, men en rik människa kan inte övertygas om detta. Därför statuerade Narada Muni ett exempel genom att förbanna dessa två personer, Nalakuvara och Manigriva, så att de blev tröga och omedvetna likt träd. Detta var en passande bestraffning. Men eftersom Krishna alltid är barmhärtig, så blev dessa personer så gynnade, att de, trots att de fördömts, fick se Gudomens Högsta Personlighet ansikte mot ansikte. Den bestraffning en vaisnava utdelar är därför inte alls en bestraffning; istället är den en slags barmhärtighet. Tack vare denna förbannelse uttald av devarsin, blev Nalakuvara och Manigriva två arjuna-träd, vilka stod i Yasodas och Nanada Maharajas trädgård och väntade på tillfället att få se Krishna ansikte mot ansikte. Tack vare Sin hängivnes önskan drog Herren Krishna upp dessa yamala-arjuna-träd med rötterna, och när Nalakuvara och Manigriva på så sätt befriades av Krishna efter etthundra av devas år, återuppväcktes deras gamla medvetande, och de lovprisade Krishna med böner som lämpade sig att användas av halvgudar. När de på detta sätt fått tillfälle att se Krishna ansikte mot ansikte, förstod de hur barmhärtig Narada Muni var, och därför uttryckte de sin skuld till honom och tackade honom. Efter att ha gått runt Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, gav de sig sedan i väg till sina respektive hemvister.
(Srimad Bhagavatam, Bok 10, Kapitel 10)
.

Om man är hängiven någon halvgud erhåller man någon form av materiell fördel. Dåraktiga personer blir därför hängivna halvgudarna. De som inte är hängivna Krishna har smak för kvinnor, vin osv, och därför har de beskrivits vara hrita-jnana, i avsaknad av förnuft. Alla som inte är hängivna Krishna och inte underordnar sig Krishna måste anses vara naradhama, de lägsta bland människor, och duskriti, sådana som alltid begår syndfulla gärningar. Därför är det inte svårt att finna vem som är en tredje eller fjärde klassens människa. Ens ställning kan fastställas genom detta avgörande test: är man eller är man inte hängiven Krishna?

Varför finns det ett större antal personer som är hängivna halvgudarna än antalet vaisnaver? Svaret ges här. Vaisnaver är inte intresserade av sådana fjärde klassens glädjeämnen som kvinnor och vin, och Krishna skänker dem inte heller sådana möjligheter.

(S.B 10.10.3)

.

Varhelst Narada Muni beger sig så kommer varje ögonblick som han vistas där att vara ytterst lyckobådande. Narada uppenbarade sig i trädgården för att skänka Kuveras båda söner fröet till gudshängiven tjänst, trots att de var berusade. Heliga personer vet hur de skall skänka barmhärtighet till de fallna själarna.

(S.B 10.10.5)

.

Fastän Narada Muni till en början verkade vara mycket vred och förbannade dem, så fick de båda halvgudarna Nalakuvara och Manigriva till slut möjligheten att se Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, ansikte mot ansikte. Således blev förbannelsen till slut utomordentligt lyckobringande. Man måste försöka bedöma vad det var för slags förbannelse som Narada uttalade över dem. Srila Visvanatha Cakravarti Thakura har i detta sammanhang givit en bra liknelse. När en fader finner att hans sover just när sonen måste ta medicin för att bota en sjukdom, nyper fadern barnet så att det skall gå upp och ta medicinen. På liknande sätt förbannade Narada Muni Nalakuvara och Manigriva för att bota deras sjukdom som yttrade sig i blindhet på grund av det materiella.

(S.B 10.10.7)

.

Av den materiella naturens tre kvaliteter, nämlighen godhet, lidelse och okunnighet, är människorna förvisso styrda av de lägre kvaliteterna, nämligen lidelse och okunnighet, och då särskilt lidelse. Anförd av lidelsens kvalitet blir man alltmer insnärjd i den materiella tillvaron. Därför är människolivet till för att man skall underkuva lidelsens och okunnighetens kvaliteter och göra framsteg i inom godhetens område. Kultur innebär att man besegrar lidelsens och okunnighetens kvaliteter. När man i lidelsens kvalitet är högmodig på grund av rikedom, använder man sin rikedom till tre ting, nämligen vin, kvinnor och spel. Vi kan verkligen se, särskilt i denna tid, att de som har onödiga rikedomar helt enkelt försöker njuta av dessa tre ting. I västvärldens civilisation är dessa tre ting mycket framträdande på grund av en onödigt hög ekonomisk standard.

(S.B 10.10.8)

.

Sådana uslingar, som är högmodiga på grund av sina rikedomar och sin aristokratiska börd, kan inte behärska sina sinnen, och de är så grymma att de, blott för att upprätthålla sina förgängliga kroppar och som de tror aldrig kommer att åldras och dö, dödar de försvarslösa djur utan barmhärtighet. Ibland dödar de djur vid utflykter blott för nöjes skull.

.

När lidelsens och okunnighetens kvalitet ökar i människosamhället och ger upphov till onödig ekonomsk utveckling, blir följden att människorna hänger sig åt vin, kvinnor och spel. I sin galenskap uppför de sedan stora slakthus, och ibland ger de sig ut på nöjesutflykter för att döda djur. Sådana dåraktiga skurkar sysselsätter sig om och om igen med syndfulla gärningar, och de glömmer att hur man än försöker upprätthålla kroppen, är kroppen underkastad födelse, död, ålderdom och sjukdom. Eftersom de är duskritis (uslingar) glömmer de helt bort den högste härskarens existens, trots att Han sitter i det innersta av allas hjärtan. Denne högsta härskare iakttar varje del av ens gärningar, och Han belönar och bestraffar alla genom att skänka dem lämpliga kroppar som är uppbyggda av den materiella naturen. På detta sätt erhåller syndfulla personer automatiskt bestraffningar i olika slags kroppar. Grundorsaken till denna bestraffning är, att när man i onödan förvärvar rikedomar, så blir man alltmer degraderad, omedveten om att denna rikedom kommer att vara borta i nästa liv.

.

Det är förbjudet att döda djur. Visserligen måste alla levande varelser äta något. Men man bör få lära sig vad för slags mat man skall äta. Därför uppmanas i Isopanisad:"Man bör äta det som är människans andel." Krishna säger i Bhagavad-gita (9.26):"Om någon med kärlek och hängivenhet bjuder mig ett löv, en blomma, frukt eller vatten, så tar jag emot hans offer." En gudshängiven äter därför ingenting som kräver slakthus för stackars djur. Istället intar de gudshängivna krishna-prasada (vegetarisk mat offrad till Krishna). Animalisk föda rekommenderas aldrig för människan; istället är människan rekommenderad att äta prasada, mat som erbjudits Krishna. Även om det förekommer någon liten syndfull handling, blir man fri från de syndfulla gärningarnas återverkningar om man äter prasada.

(S.B 10.10.9)

.

.

Ateister tror inte på själens existens. Likväl, varför skulle man döda djur i onödan, såvida man inte är mycket grym? Kroppen är en förening av materiella element. I begynnelsen var den ingenting, men tack vare en förening av materiella element har den börjat existera. Men återigen, när denna förening upphör, kommer kroppen inte längre att existera. I begynnelsen var den ingenting, och till slut kommer den åter att bli ingenting. Varför skall man då begå syndfulla gärningar medan den är manifesterad? Det är inte möjligt för någon, utom för en usling, att göra detta.

(S.B 10.10.12)

.

Enligt naturens lag upphöjs och degraderas den levande varelsen, men om man blir ytterst gynnnad av lyckan förvärvar man, genom umgänge med heliga personer, den hängivna tjänstens frö, varpå ens liv blir framgångsrikt. Om man inte upphöjs till vaisnava-planet, kan man inte bli en god människa. En avaisnava (icke-hängiven) blir aldrig en god människa, hur hårt han är straffas.

(S.B 10.10.13)

.

En helig person godtar frivilligt fattigdomen bara för att bli fri från materiellt högmod. Många stora kungar lämnade sin kungliga status och begav sig till skogen för att utöva självtukt enligt den vediska kulturens principer, helt enkelt för att renas. Men om en person, som inte frivilligt kan genomgå självtukt, försätts i fattigdom, måste han på ett naturligt sätt utöva självtukt. Självtukt är bra för alla, ty det befriar en från materiella betingelser. Att försätta en person, som är mycket högmodig på grund av materiella ägodelar, i fattigdom, är därför bästa sättet att tillrättavisa honom och befria honom från hans dårskap.

(S.B 10.10.15)

.

Det verkliga syftet med människolivet är att hålla sig sig i stånd att göra framsteg mot andligt förverkligande. Människolivet är inte till för att i onödan göra sinnena starka, så att man lätt kan utsättas för sjukdom eller förstärka sin avundsjuka kampanda. I denna Kalis tidsålder är emellertid människosamhället så vilselett att människor i onödan förbättrar den ekonomiska utvecklingen, och som följd härav öppnar de alltfler slakthus, spritbutiker och bordeller. På detta sätt fördärvas hela civilisationen.

(S.B 10.10.16)

.

En sadhu är en person som utan att avvika är engagerad i gudshängiven tjänst. En sadhu är allas vän. När en sadhu tillrättavisar eller fördömer någon, gör han inte detta för att hämnas. Vaisnaver är bra läkare. De vet hur man skall skydda en person från materiell sjukdom. Vaisnaver befinner sig alltid på det transcendentala planet, Brahman-planet. De kan inte begå misstag eller påverkas av den materiella naturens kvaliteter. Vadhelst de efter moget övervägande gör, avser att leda alla tillbaka hem till Guds rike.

(S.B 10.10.18-19)

Moder Yasoda binder Herren Krishna

.

En dag när tjänsteflickorna var sysselsatta med annat arbete, höll moder Yasoda själv på med att kärna yoghurt till smör. Under tiden kom Krishna fram och bad henne att få dricka brösltmjölk från hennes bröst. Moder Yasoda gick naturligtvis gensat med på detta, men sedan såg hon att den heta mjölken på spisen höll på att koka över, och därför satte hon genast ned Krishna och gick för att hindra mjölken från att koka över. Krishna blev dock mycke arg när Han belv störd i Sitt bröstsugande. Han stog en sten och slog sönder krukan i vilken smöret kärnades, och sedan gick Han in i ett rum, där Han började äta det nykärnade smöret. När moder Yasoda återvände efter att ha tagit hand om den pösande mjölken, fick hon se att krukan var sönderslagen. Hon förståd att detta var Krishnas verk, och därför började hon söak reda på Honom. När ho gick in i rummet fick hon se Krishna stå på ulukhalan, den stora morteln som används till att mala kryddor. Han hade vänt upp och ner på morteln och stod på den för att kunna stjäla smöret som hängde i en gunga, och Han delade ut smöret till aporna. Så snart Krishna såg att Hans moder hade kommit, sprang Han därifrån, och moder Yasoda började följa efter Honom. Efter en stund kunde moder Yasoda fånga Krishna som grät eftersom Han varit olydig. Moder Yasoda hotade naturligtvis att bestraffa Krishna om Han gjorde så en gång till, och hon beslöt sig för att binda honom med ett rep. Men när hon skulle knyta repet var det tyvärr två fingrar för kort. När hon gjorde repet längre genom att knyta fast ett annat rep, fann hon att repet fortfarande var två fingrar för kort. Hon försökte om och om igen, men varje gång fann hon att repet var två fingrar för kort. Till slut blev hon mycket trött, och när Krishna såg att Hans tillgivna moder var så trött, lät Han Sig bli bunden av henne. Av medlidande visade han henne inte nu Sin obegränsade kraft. Efter det att moder Yasoda hade bundit fast Krishna och blivit upptagen med andra husliga göromål fick Krishna syn på två yamala-arjuna-träd, vilka i själva verket var Nalakuvara och Manigriva, Kuveras två söner, vilka förbannats av Narada Muni till att bli träd. Av barmhärtighet närmade Sig nu Krishna träden för att uppfylla Narada Munis önskan.

(Srimad-Bhagavatam, Bok 10, Kapitel 9)

Sri Sukadeva Gosvami fortsatte: En dag när moder Yasoda såg att alla tjänstekvinnorna var sysselsatta med andra husliga göromål började hon själv kärna yoghurten. Medan hon kärnade mindes hon Krishnas gärningar, och på sitt eget sätt författade sånger och erfor glädje när hon sjöng för sig själv om dessa gärningar.

När hon kärnade smöret lovsjöng moder Yasoda Krishnas barndomslekar. Förr i tiden var det sed att om man önskade komma ihåg någonting, så brukade man omvandla det till poesi, eller låta en professionell poet göra detta. Det verkar som om moder Yasoda inte för ett ögonblick ville glömma Krishnas gärningar. Därför gjorde hon poesi alla Krishnas barndomslekar, sådana som dödandet av Putana, Aghasura, Sakatasura och Trinavarta och medan hon kärnade smöret sjöng hon om dessa lekar på ett poetiskt sätt. Personer som önskar förbli Krishnamedvetna tjugofyra timmar om dygnet bör tillämpa denna metod. Denna händelse visar hur Krishnamedveten moder Yasoda var. Vi måste följa sådana personer i spåren för att förbli Krishnamedvetna.

Moder Yasoda var klädd i en saffransgul sari, och hon hade bundit ett skärp runt sina breda höfter. Hon drog i repet från smörkärnaren och arbetade hårt. Hennes armringar och öronringar rörde sig, och hela hennes kropp skadade. Av intensiv kärlek til sitt barn var hennes bröst våta av mjölk. Hennes ansikte, med dess vackra ögonbryn, var vått av svett, och malati-blommor föll från hennes hår.

Den som önskar bli Krishnamedveten i moderlig kärlek eller föräldrakärlek, bör meditera över moder Yasodas kroppsliga drag. Det är inte så att han bör önska att bli som Yasoda, ty detta är mayavada. Vare sig det är fråga om föräldrakärlek, äktenskaplig kärlek, vänskap eller tjänarattiyd, måste vi följa Vrindavans invånare i spåren, och inte försöka bli som dem. Därför finns denna beskrivning här. Långt framskridna gudshängivna måste hålla denna beskrivning mycket kär och alltid tänka på hur Yasoda såg ut - hur hon var klädd, hur hon arbetade och svettades, hur de vackra blommorna arrangerats i hennes hår osv. Man bör dra fördel av den detaljerade beskrivning som ges här och alltid tänka på moder Yasoda i moderlig tillgivenhet för Krishna.

(S.B 10.9.1-3)

Yogier kan inte fånga Krishna i kraft av botgöringar och självtukt, men moder Yasoda, lyckades trots alla hinder, slutligen fånga Krishna utan svårighet. Detta är skillnaden mellan en yogi och en bhakta. Yogierna kan inte ens träda in i Krishnas strålglans. I den strålglansen finns miljontals universa, men yogier och jnanier kan inte träda in i den strålglansen ens efter mångårig självtukt, medan bhaktas kan fånga Krishna helt enkelt i kraft av sin kärlek och tillgivenhet. Detta visas här av moder Yasoda.
(S.B 10.9.10)

Moder Yasoda var alltid överväldigad av intensiv kärlek till Krishna, och hon visste inte vem Krishna var och hur mäktig Han var. På grund av moderlig tillgivenhet till Krishna var hon inte ens angelägen om att veta vem Han var. När hon såg att hennes son blivit mycket rädd, kastade hon därför bort käppen och ville istället binda Honom, så att Han inte skulle kunna utföra några ytterligare rackartyg.

(S.B 10.9.12)

Gudomens Högsta Personlighet har varken början eller slut, yttre eller inre natur och inte heller någon framsida eller baksida. Han är med andra ord alltgenomträngande. Eftersom Han inte står under tidsfaktorns inflytande, finns för Honom ingen skillnad mellan förfluten tid, nutid och framtid; Han existerar i alla tider i Sin egen transcendentala skepnad. Eftersom Han är absolut, bortom relativiteten, är Han fri från skillnaden melan orsak och verkan trots att Han är alltings orsak och verkan. Denna omanifesterade person, som befinner Sig bortom sinnenas uppfattningsförmåga, har nu uppenbarat Sig som ett mänskligt barn, och moder Yasoda, som betraktade Honom som sitt eget, helt vanliga barn, band fast Honom vid en mortel med ett rep.

I Bhagavad-gita beskrivs Krishna som den Högsta Brahman. Ordet brahma betyder "den störste". Krishna är större än den störste, eftersom Han är obegränsad och alltgenomträngande. Hur kan det vara möjligt att den alltgenomträngande blir uppmätt och bunden? Krishna är dessutom tidsfaktorn. Således är Han alltgenomträngande, inte bara i rummet utan också i tden. Vi kan mäta tiden, men vi är begränsade av förfluten tid, nutid och framtid. För Krishna existerar dock inte dessa. Alla individuella personer kan mätas, men Krishna har redan visat, att fastän Han är en individ, så finns hela den kosmiska manifestationen i Hans mun. Om man betrakar alla dessa ting, så kan man inte mäta Krishna. Hur skulle då Yasoda kunna mäta honom och binda Honom? Vi måste dra den slutsatsen att denna händelse helt enkelt ägde rum på den rena, transcendentala kärlekens plan. Detta är den enda orsaken.

(S.B 10.9.13-14)

.

Sålunda knöt moder Yasoda ihop alla rep som hon kunde finna i hemmet, men ändå misslyckades hon i sina försök att binda Krishna. Moder Yasodas vänner, de äldre gopierna i grannskapet, log och gladdes åt denna lustiga händelse. Moder Yasoda log också, fastän hon arbetade mycket hårt. Alla var mycket förvånade.
(S.B 10.9.17)



O Maharaja Pariksit! Hela detta universum, med dess upphöjda halvgudar som Siva, Brahma och Indra, befinner sig under den Högsta Personliga Gudens herravälde. Den Högsta Herren har dock en särskild transcendental egenskap: Han placerar Sig under Sin hängivnes herravälde. Detta förevisades nu av Krishna i denna lek.

I Sin fullständiga delaspekt som Paramatma behärskar Herren otaliga universa med alla deras halvgudar; och ändå samtycker Han till att bli behärskad av Sin hängivne. I Upanisaderna står det att Gudomens Högsta Personlighet kan springa snabbare än tanken, men här finner vi att fastän Krishna försökte undvika att bli fångad av Sin moder, blev Han slutligen besegrad, och moder Yasoda lyckades få tag på Honom. Krishna tjänas av tusentals lyckogudinnor. Ändå stjäl Han smör som som Han vore en fattiglapp. Yamaraja (döden), som härskar över all levande varelser, fruktar Krishnas befallning, och ändå är Krishna rädd för Sin moders käpp. Dessa motsägelser kan inte förstås av en person som inte är gudshängiven, men en gudshängiven kan förstå hur kraftfull den obesmittade hängivna tjänsten till Krishna är. Den är så kraftfull att Krishna kan behärskas av en ren gudshängiven. Detta bhritya-vasyata innebär inte att Han står under tjänarens herravälde, istället är det så att Han behärskas av tjänarens rena kärlek. Krishna är alltid helt oberoende, och när Han underordnar Sig Sin hängivne, så är detta ett uttryck för ananda-cinmaya-rasa, de transcendentala egenskapernas sinnelag som ökar Hans transcendentala glädje. Alla dyrkar Krishna som Gudomens Högsta Personlighet, och därför önskar Han ibland underordna Sig någon annan. En sådan person, som Han underordnar Sig, måste vara en ren gudshängiven.
(S.B 10.9.19)

Herren Krishna visar den världsomfattande skepnaden i Sin mun

.

En dag kallade Vasudeva till sig Gargamuni, yadu-vamsas familjepräst, och sålunda begav sig Gargamuni till Nanda Maharajas hem, där han blev väl mottagen och ombedd att ge namn åt Krishna och Balarama. Gargamuni påminde naturligtvis Nanda Maharaja om att Kamsa letade efter Devakis son, och Gargamuni sade att om Nanda Maharaja gjorde en stor sak av denna ceremoni, så skulle Kamsa få reda på saken och misstänka att Krishna var Devakis son. Nanda Maharaja bad därför Gargamuni utföra denna ceremoni i hemlighet, och detta gjorde Gargamuni. Eftersom Balarama, Rohinis son, förstärker den transcendentala lycksaligheten hos andra, är Hans namn Rama, och på grund av Hans utomordentliga styrka, kallas Han Baladeva. han föranleder Yaduerna att följa Hans instruktioner, och därför är Hans namn Sankarsana. Krishna, Yasodas son, har tidigare uppenbarat Sig i många andra färger, såsom vit, röd och gul, och nu hade Han anammat en svart färg. Eftersom Han ibland är Vasudevas son kallas Han Vasudeva. Han har många namn med avseende på hans olika aktiviteter och egenskaper. Efter att ha upplyst Nanda Maharaja om dessa ting och fullbordat namngivningsceremonin, uppmanade Gargamuni Nanda Maharaja att mycket omsorgsfullt beskydda sin son, och sedan gav han sig iväg.

Sukadeva Gosvami beskriver härnäst hur de två barnen kröp, gick på Sina små ben, lekte med korna och kalvarna, stal smör och andra mjölkprodukter samt slog sönder smörkrukorna. Sålunda skildrade han Krishnas och Balaramas många rackartyg. Det underbaraste av dessa inträffade när Krishnas lekkamrater skvallrade för moder Yasoda att Krishna hade ätit jord. Moder Yasoda ville öppna Krishas mun för att se om det var sant, så att hon sedan kunde tillrättavisa Honom. Ibland blev hennes attityd skarp och tillrättavisande, och i nästa ögonblick blev hon överväldigad av moderlig kärlek. Efter att ha beskrivit allt detta för Maharaja Pariksit prisade Sukadeva Gosvami, på Maharaja Pariksits begäran, moder Yasodas och Nandas lyckosamma ställning. Nanda och Yasoda var tidigare Drona och Dhara, och på Brahmas befallning kom de till denna jord och fick Gudomens Högsta Personlighet som in sin son.

(Srimad-Bhagavatam, Bok 10, Kapitel 8)

Efter en kort tid började de båda bröderna, Rama och Krishna, att krypa på marken i Vraja med hjälp av styrkan hos Sina händer och knän, och De kunde sålunda glädjas i Sina barndomslekar.

När Krishna och Balarama i kraft av Sina små ben kröp omkring på Vrajas leriga platser, som skapats av kodynga och kourin, påminde Deras krypande om ormar som slingrade sig, och ljudet från deras fotbjällror var mycket behagligt. De tilltalades Själva mycket av andra människors fotbjällror, och De brukade följa efter dessa människor som om De var på väg till Sina mödrar, men när De upptäckte att det var fråga om andra personer, blev De rädda och återvände till Sina riktiga mödrar, Yasoda och Rohini.

Barnen såg mycket vackra ut, iklädda lerig jord, blandad med kodynga och kourin, och när De kom till Sina mödrar, tog Yasoda och Rohini upp Dem med stor tillgivenhet samt omfamnade dem och lät Dem suga i Sig mjölken som flödade från deras bröst. När de sög på brösten, log barnen, och man kunde de Deras små tänder. När mödrarna såg dessa vackra tänder, kände de stor transcendental lycksalighet.

I Nanda Maharajas hem brukade koherdekvinnorna glädjas åt att se barnen Ramas och Krishnas lekar. Barnen brukade ta tag i kalvarnas svansar, och kalvarna släpade Dem hit och dit. När kvinnorna såg dessa lekar, upphörde de förvisso med sina hushållsbestyr, och skrattande gladdes de åt vad som pågick.

När moder Yasoda och Rohini inte kunde skydda sina barn från hotande olyckor, orsakade av kornas horn, eld, djur med klor och tänder, såsom apor, hundar och katter eller av stickor, svärd och andra vapen som låg på marken, var de ständigt oroliga, och de blev störda när de försökte utföra sina hushållsgöromål. Vid sådana tillfällen befann de sig i total jämvikt i den transcendentala hänryckning som benämns den materiella tillgivenhetens lidande, ty detta uppväcktes i deras sinnen.

Alla dessa Krishnas lekar och den glädje som erfors av mödrarna, är transcendentala företeelser; det finns ingenting materiellt i dessa händelser.

O kung Pariksit! Inom en mycket kort tid började Rama och Krishna att med lätthet gå omkring i Gokula på Sina ben, av egen kraft, utan att behöva krypa.

Därefter började Herren Krishna att, tillsammans med Balarama, leka med de andra barnen till koherdarna, och därmed uppväcktes koherdekvinnornas transcendentala lycksalighet.

När de såg hur attraktiv Krishnas barnsliga rastlöshet var, brukade gopierna i grannskapet besöka moder Yasoda för att om och om igen få höra om Krishnas gärningar, och de sade följande till henne.

"Kära vän Yasoda! Ibland händer det att din son kommer till vårt hus innan det är dags att mjölka korna och släpper kalvarna lösa, och när husets herre blir vred, så står din son bara där och ler. Ibland hittar Han på något sätt att stjäla den välsmakande ostmassan eller smöret och mjölken, som Han sedan äter och dricker. När aporna kommer, delar Han med Sig till dem, och när apornas magar är så fulla att de inte vill har mer, slår Han sönder krukorna. Om Han inte får möjlighet att stjäla smör och mjölk från ett hus, händer det ibland att Han blir arg på familjemedlemmarna, och för att hämnas plågar Han de små barnen genom att nypa dem. När sedan barnen börjar gråta, går Krishna därifrån".

"När mjölken och ostmassan förvaras mycket högt i en gunga under taket och Krishna och Balarama inte kan nå den, gör De så att De kan nå den genom att stapla olika brädbitar på varandra och vända upp och ner på morteln som användes för att mala kryddor. Fullt medvetna om innehållet i en kruka, slår De hål på den. När de äldre gopierna är sysselsatta med sina hushållsgöromål går Krishna och Balarama ibland in i ett mörkt rum, och De lyser upp rummet med de värdefulla juvelerna och ornamenten som de bär på Sina kroppar, och med hjälp av detta sken kan De stjäla".

"När Krishna fångas då Han utför något rackartyg, brukar husets herre, i det han låtsas vara arg, säga till Honom:"Du är en tjuv. " Krishna brukar då svara:"Jag är inte en tjuv. Du är en tjuv." Ibland när Krishna är arg, brukar Han uträtta sina behov på en ren och fin plats i huset. Men, kära vän Yasoda, nu sitter denna duktiga tjuv här framför dig som ett mycket snällt barn." Ibland brukade alla gopierna titta på Krishna där Han satt med rädda ägon så att hans moder inte skulle tillrätttavisa honom, och när de såg Krishnas vackra ansikte, brukade de bara betrakta hans ansikte och åtnjuta transcendental lycksalighet istället för att tillrättavisa Honom. Moder Yasoda bruka lugnt le åt allt detta roliga, och hon ville inte tillrättavisa sitt välsignade, transcendentala barn.

En dag när Krishna lekte tillsammans med Sina små lekkamrater, vilka inkluderade Balarama och andra söner till goparna, samlade alla Hans vänner och framlade ett klagomål till moder Yasoda. "Moder", sade de, "Krishna har ätit jord".

När hon fick veta detta från Krishnas lekkamrater tog moder Yasoda med sina händer upp Krishna för att titta efter i Hans mun och bestraffa Honom, ty hon var alltid fylld av oro när det gällde Krishnas välfärd. Hennes ögon uttryckte fruktan och hon talade till sin son på följande sätt.

Käre Krishna! Varför är Du så otålig att Du har ätit jord på en enslig plats? Detta klagomål har framförts mot Dig av alla Dina lekkamrater, inklusive Din äldre broder, Balarama. Hur kan detta komma sig?

Herren Sri Krishna svarade:"Min kära moder! Jag har aldrig ätit jord. Alla Mina vänner som klagar på Mig är lögnare. Om du tror att de talar sanning, kan du omedelbart titta in i Min mun och undersöka den".

.

Krishna framställde Sig Själv som ett oskyldigt barn för att öka den moderliga tillgivenhetens transcendentala extas. Ett litet barn talar ibland lögner. Barnet kanske till exempel har stulit någonting eller ätit någonting men ändå förnekar att han gjort detta. Detta är en vanlig företeelse i den materiella världen, men i förhållande till Krishna är det annorlunda; sådana gärningar avser att skänka den gudshängivne transcendental extas. Gudomens Högsta Personlighet lekte som en lögnare, och Han anklagade alla de andra gudshängivna för att vara lögnare. En gudshängiven person kanske uppnår en sådan hänryckt ställning efter många liv av gudshängivet tjänande. De personer som har samlat på sig följderna av många fromma gärningar kan uppnå det stadiet där man umgås med Krishna och leker med Honom som en vanlig lekkamrat. Man får inte betrakta dessa den transcendentala tjänstens mellanhavanden som osanna beskyllningar. Man får inte beskylla sådana gudshängivna för att vara vanliga pojkar som talar lögner, ty de uppnådde detta stadium av umgänge med Krishna, i kraft av svår självtukt.

Moder Yasoda befallde Krishna:"Om Du inte har ätit jord, öppna då Din mun på vid gavel!" För att förete lekar som ett vanligt människobarn, öppnade Krishna, Nanda Maharajas och Yasodas son, Sin mun, efter att på detta sätt ha uppmanats av Sin moder. Fastän Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, som är fylld av alla majestätiska attribut, inte störde Sin moders föräldrakärlek, uppdagades automatiskt Hans majestätiska attribut, ty Krishnas majestät går aldrig vid något tillfälle förlorat utan manifesteras vid rätt tidpunkt.

När Krishna på moder Yasodas befallning öppnade Sin mun, såg hon i Hans mun alla rörliga och orörliga varelser, hela den yttre rymden och väderstrecken tillsammans med bergen, öarna, haven, jordytan, den blåsande vinden, elden, månen och stjärnorna. Hon såg planetsystemen, vattnet, ljuset, luften, rymden samt skapelsen, orsakad av ahankaras omvandlingar. Hon såg också sinnena, det inre sinnet, sinnesförnimmelse samt de tre kvaliteterna, godhet, lidelse och okunnighet. Hon såg tiden som anvisats de levande varelserna. Hon såg den naturliga instinkten samt karmas återverkningar. Och hon såg begär och olika slags kroppar, rörliga som orörliga. När hon såg alla dessa aspekter hos den kosmiska manifestationen samt också sig själv och Vrindavana-dhama, blev hon fylld av tvivel och fruktan över sin sons natur.

(Moder Yasoda resonerade för sig själv:) Är det en dröm, eller är det en illusorisk skapelse av den yttre energin? Har detta uppenbarats av min egen intellligens, eller är det fråga om någon mystisk kraft hos mitt barn?

.

Låt mig därför överlämna mig till Gudomens Högsta Personlighet och betyga Honom min vördnad, ty Han befinner Sig bortom den mänskliga spekulatioenns uppfattningsområde, bortom sinnet, gärningarna, orden och argumenten. Han är denna kosmiska manifestations ursprungliga orsak och hela kosmos upprätthålles av Honom. Det är blott tack vare Honom som vi kan förnimma dess existens. Låt mig frambära min vördnad, ty Han befinner Sig bortom min kontemplation, spekulation och meditation. Han existerar bortom all min materiella verksamhet.

Man måste helt enkelt förverkliga den Högsta Personliga Gudens storhet. Man bör inte försöka förstå Honom på materiellt sätt, subtilt eller grovt. Man bör inte försöka förstå den yttersta orsaken i kraft av förståndsmässiga resonemang. När vi upplever problem för vilka vi inte kan finna någon orsak, har vi inget annat val än att överlämna oss till den Högste Herren och betyga honom vår respektfulla vördnad. Då kommer vår ställning att bli trygg. Vadhelst det är som sker, så är den ursprungliga orsaken Gudomens Högsta Personlighet. När vi inte kan fastställa den omedelbara orsaken, låt oss då helt enkelt frambära våra vördnadsbetygelser till Herrens lotusfötter. Den gudshängivne godtar att det är grund av hans egna syndfulla gärningar i det förflutna, som Gudomens Högsta Personlighet har orsakat honom ett ringa mått av lidande. Således betygar han om och om igen sin vördnad för Herren. En sådan gudshängiven kallas mukti-pade sa daya-bhak, vilket innebär att han är garanterad befrielse från denna materiella världen. Vi bör vet att det materiella lidandet på grund av den materiella kroppen kommer att komma och gå. Därför måste vi tålmodigt utstå lidandet fortsätta att utföra vår tjänst såsom vi blivit föreskrivna av vår andlige mästare.

Det är blott genom påverkan från den Högste Herrens maya som jag felaktigt tror att Nanda Maharaja är min make, att Krishna är min son, samt att, eftersom jag är Nanda Maharajas drottning, all denna rikedom i form av kor och kalvar är mina ägodelar och alla koherdar och deras hustrur är mina undersåtar. I själva verket är jag för evigt underordnad den Högsta Herren. Han är min yttersta tillflykt.

Alla bör anta detta försakelsens sinnelag, genom att följa moder Yasoda i spåren. All rikedom och allt annat som vi äger tillhör inte oss utan Gudomens Högsta Personlighet, som är den yttersta tillflykten för alla och alltings yttersta ägare. Vi bör inte känna stolthet över våra ägodelar. Man bör sluta tänka i termer som "mina ägodelar, min son och min make". Ingenting tillhör någon annan än den Högste Herren. Det är blott på grund av illusion som vi felaktigt tänker "jag existerar" eller "allting tillhör mig". Sålunda överlämnade sig moder Yasoda helt och hållet till den Högste Herren.

Tack vare Herrens nåd kunde moder Yasoda förstå den verkliga sanningen, men den högste mästaren, med hjälp av den inre kraften, yogamaya, inspirerade henne åter att bli försjunken i innerlig moderskärlek till sin son.

Moder Yasoda glömde genast yogamayas illusion, att Krishna hade visat Sin världsomfattande skepnad i Sin mun, och hon placerade som tidigare sin son i sitt knä samt i sitt hjärta erfor tilltagande kärlek till sitt transcendentala barn.

Den Högsta Personliga Gudens härlighet studeras i de tre Veda-böckerna, Upanisaderna, sankhya-yogas litteratur samt annan vaisnava-litteratur, men ändå betraktade moder Yasoda den Högsta Personen som sitt helt vanliga barn.

(S.B 10.8.21-45)

Angående demoner och anarthas

.

I berättelserna om Krishnas gärningar är Hans dödande av olika demoner ett återkommande tema. Srila Bhaktivinoda Thakura (1838-1914), poet, författare av andlig litteratur och en mycket framstående hängiven, har i sin bok Sri Caitanya Siksamrita förklarat att dessa demoner representerar olika anarthas (hinder för hängiven tjänst). Här är en lista över de olika demonerna och respektive anarthas:

.

Putana - falska andliga ledare och läromästare

Sakatasura - ovanor, letargi och fåfänga

Trinavarta - stolthet över materiell utbildning och kunskap, vilket leder till spekulativ filosofi

Befrielsen av Nalakuvara och Manigriva - de här två personligheterna var inte demoner utan halvgudar som fallit ned p g a att de hade berusats av sina materiella rikedomar

Vatsasura - barnslig och omogen mentalitet som leder till girighet och olika sorters elaka påhitt

Bakasura - falskhet, beräknande och opålitlig mentalitet

Aghasura - grymhet och våld

Brahma-vimohana - Brahma stjäl kalvarna och koherdepojkarna. Världsliga aktiviteter och spekulativt intellekt

Dhenukasura - grov materialism och okunnighet om andligt liv

Kaliya - förrädiskhet och brutalitet

Den första skogsbranden - gräl och oenighet mellan vaisnaver (gudshängivna)

Pralambasura - lusta, strävan efter personlig vinning och berömmelse

Den andra skogsbranden - att gå emot de religiösa principerna

Brahmanerna (som vägrade skänka mat till Krishna) - stolthet över sin sociala position

Indra - en halvgud som begick misstaget att se sig själv som Den Högste

Varunas bortrövande av Nanda Maharaja - att tro att berusning och droger är till hjälp i andligt liv

Vidyadhara sväljer Nanda Maharaja - opersonlighetsfilosofer som försöker dölja sanningen om hängiven tjänst

Sankhacuda - att utge sig för att vara hängiven men i själva verket sträva efter materiell berömmelse och sinnesnjutning

Aristasura - stolthet över falska religiösa ritualer som leder till glömska om hängiven tjänst

Kesi - att anse sig själv vara en stor hängiven och andlig läromästare

Vyomasura - tjuvar och andra uslingar, falska gudsinkarnationer

"The devotee who worships the holy name should first petition the Lord for the strength to cast out all these unfavorable tendencies and should pray thus before Lord Hari ( Balaram - Nityananda ) on a daily basis.

By doing this regularly, the devotee's heart will eventually become purified. Sri Krishna has killed a number of demons which may arise in the kingdom of the heart, so in order to destroy these problems, a devotee must cry very humbly before the Lord and the Lord will then nullify all contaminations."

Bhaktivinoda Thakura