Kvinnan i det vediska samhället Del 4

Devahuti

Devahuti var dotter till Svayambhuva Manu. Hon gifte sig med den store vismannen Kardama Muni efter att ha hört talas om hans framstående egenskaper från Narada Muni. Herren Kapila, en inkarnation av Gudomens Högsta Personlighet, uppenbarade Sig som hennes son.

Det förklaras i Veda att våra relationer och familjeband i den materiella världen är som strån som flyter i en flod. Ibland för flodens strömmar ihop stråna för ett tag, och sedan skiljs de åt igen. Personer som har befriats från all materiell illusion har inga sentimentala föreställningar om familjelivet; de vet även om familjebanden i denna värld är mycket starka så varar de inte för evigt, om inte annat så upphör de för gott när familjemedlemmarna dör. Kardama Muni, Devahuti och Herren Kapila var inga vanliga ordinära personer, de var mycket framstående yogier och mystiker och hade stor kännedom om andlig kunskap.

Således så lämnade Kardama Muni hemmet så snart som deras son blivit vuxen, för att fortsätta sitt liv som eremit och asket. Herren Kapila stannade kvar för en tid för att undervisa Sin mor om andlig kunskap, sedan lämnade även Han hemmet. Devahuti stannade ensam kvar i sitt hem och ägnade resten av livet åt att utöva bhakti-yoga, hängiven tjänst.

Den sista perioden förde hon ett mycket asketiskt liv. Hon förlorade allt intresse för kroppslig bekvämlighet, och det berättas i Srimad-Bhagavatam att hon blev mycket mager på grund av sin självtukt och att hennes kläder förvandlades till trasor. Devahuti kände till allt om sanningen om livet och döden och var helt renad från alla orenheter. Hon hade bara en stor sorg i livet, att hennes son Herren Kapila hade lämnat henne. Här måste man komma ihåg att Kapila inte var en vanlig människa, utan Gudomens Högsta Personlighet Själv, som hade inkarnerat Sig som hennes son i syfte att sprida transcendental kunskap till människorna. Devahutis sorg var ett uttryck för hennes starka kärlek till Gud. Srila Prabhupada förklarar i sin innebördskommentar till den här berättelsen att en sådan ytterst stark kärlek till Gudomens Högsta Personlighet är andligt välgörande. Kärlek till en materiell son tvingar en till att stanna kvar i det materiella livet, men om samma kärlek överförs på den Högste Herren, så höjs man upp till den andliga världen för att förenas med Gud.

Devahuti mediterade oavbrutet på den Högste Herrens Vishnugestalt: "Hon gjorde detta med allvarligt utövande av gudshängiven tjänst. Eftersom hon var sträng i sin försakelse, godtog hon endast kroppens nödvändigaste behov. Hon blev belägen på kunskapens plattform på grund av att hon förverkligade den Absoluta Sanningen. Härvid blev hennes hjärta renat, hon blev helt och hållet försjunken i meditation på Gudomens Högsta Personlighet, och all fruktan på grund av inverkan från den materiella naturens kvaliteter försvann. Hennes inre sinne blev helt absorberat i den Högste Herren /.../Sålunda försvann alla materiella lidanden och hon uppnådde ett tillstånd av transcendental lycksalighet. Belägen i evig trance och fri från all illusion förorsakad av den materiella naturens kvaliteter, glömde hon bort sin materiella kropp, på samma sätt som man glömmer bort sina olika kroppar i drömmen. Genom att följa alla de principer som Kapila hade lärt henne, blev Devahuti strax därefter befriad ur den materiella fångenskapen, och utan svårighet nådde hon Gudomens Högsta Personlighet i form av Översjälen.

Man bör förstå att det palats, i vilket Devahuti nådde sin fulländning, måste vara en mycket helig plats. Den platsen är känd överallt i de tre världarna under namnet Siddhapada. Hennes kropps materiella element har sammansmält med vattnet och är nu en rinnande flod, som är den heligaste av alla floder. Var och en som badar i denna flod erhåller ävenledes fulländning."
(Ur Srimad Bhagavatam Canto 3, Kapitel 33 )

Dagens citat

När rena samtalsämnen om den transcendentala världen diskuteras, glömmer åhörarna all materiell längtan, åtminstone för stunden. Och inte bara det; de avundas inte längre varandra, och inte heller lider de av ängslan eller fruktan.

.

Vaikuntha betyder "utan ängslan", och den materiella världen innebär ängslan överallt. De levande varelser som har godtagit denna materiella värld som boning är fyllda av ängslan. En plats där de heliga ämnen som rör Gudomens Högsta Personlighet diskuteras bland rena gudshängivna blir omedelbart Vaikuntha. Sådan är metoden för sravanam kirtanam visnoh, hörandet och lovsjungandet av den Högste Herren Vishnu. Herrens närvaro i form av transcendental ljudvibration framkallar Vaikuntha-atmosfären. Denna atomsfär är fri från fruktan och oro. Ingen levande varelse behöver frukta någon annan. Genom att höra Herrens heliga namn och härlighet lovsjungas, utför en person fromma handlingar. Därmed upphör omedelbart hans längtan efter materiella ting. I den materiella världen är var och en avundsjuk på sin nästa. Denna djuriska avund förekommer i människosamhället så länge man inte utför sankirtana-yajna, sjungandet av de heliga namnen - Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare / Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare.

SB 4.30.35

Reinkarnation förklarad

De flesta har väl hört talas om karma och reinkarnation, men det är inte alltid så lätt att förstå hur de fungerar. Srimad-bhagavatam - en av Indiens viktigaste andliga skrifter - reder ut begreppen:

I sitt nästa liv får den levande varelsen åtnjuta verkningarna av sina handlingar i detta liv.

Experterna, som känner till de vediska slutsatserna, säger att man njuter eller lider av verkningarna från sina tidigare handlingar. Men i praktiken finner vi hur den kropp som utförde handlingar i det föregående livet redan har gått förlorad. Så hur är det möjligt att njuta eller lida av återverkningarna från de handlingar som utfördes i en annan kropp?

.

Den nuvarande kroppen kan förintas på det grovfysiska planet, men den finfysiska kroppen finns fortfarande kvar, och den bär själen till nästa kropp. I själva verket är den grovfysiska kroppen beroende av den finfysiska kroppen. Själen bärs av den finfysiska kroppen tills den befrias från den grova materiella fångenskapen.

Den levande varelsen handlar i en grovfysisk kropp i detta liv. Denna kropp tvingas till handlingar av den finfysiska kroppen, som består av inre sinne, intelligens och ego. När den grovfysiska kroppen gått förlorad, finns den finfysiska kroppen fortfarande kvar för att njuta eller lida. Därför har ingenting förändrats.

.

Den levande varelsen har två sorters kroppar - den grovfysiska kroppen och den finfysiska kroppen. I själva verket njuter han genom den finfysiska kroppen, vilken består av inre sinne, intelligens och ego. Den grovfysiska kroppen är ett yttre hölje som fungerar som ett instrument. När den grovfysiska kroppen gått förlorad, dvs när den dör, kommer dess upphov - det inre sinnet, intelligense och egot - att leva vidare och medför en ny grovfysisk kropp. Den finfysiska kroppens aktiviteter - antingen de är rättfärdiga eller orättfärdiga - skapar en ny situation där den levande varelsen kan njuta eller lida i nästa grovfysiska kropp.

När den levande varelsen drömmer, överger han den verkliga, levande kroppen. Genom aktiviteterna hos sitt inre sinne och sin intelligens, handlar han i en annan kropp, antingen som en gud eller en hund. Efter att ha övergett denna grovfysiska kropp, inträder den levande varelsen antingen i en djurkropp eller i en halvguds kropp på denna eller någon annan planet. Därmed åtnjuter han återverkningarna av sina handlingar i sitt förra liv.

.

Trots att upphovet till lidande och lycka är det inre sinnet, intelligensen och egot, krävs det fortfarande en grovfysisk kropp som ett instrument för njutning. Den grovfysiska kroppen kan förändras, men den finfysiska kroppen fortsätter att handla. I själva verket befinner sig den levande varelsen i den finfysiska kroppen, även om den grovfysiska till synes byts ut och han bebor grovfysiska kroppar på olika planeter. Alla de aktiviteter som utförs av den levande varelsen i den finfysiska kroppen kallas illusoriska eftersom de inte är varaktiga. Befrielse innebär att frigöra sig från den subtila kroppens bojor.

Den levande varelsen arbetar under den kroppsliga föreställningen "Jag är det här, jag är det där. Min plikt är sådan, och därför skall jag göra detta." Allt detta är olika mentala intryck, och dessa aktiviteter är temporära, men ändå ges den levande varelsen genom Herrens nåd en möjlighet att få förverkliga alla sina mentala påhitt. Därför erhåller han en ny kropp.

.

Så länge man är försjunken i den kroppsliga livsuppfattnignen, kommer ens aktiviteter att äga rum på detta plan. Detta är inte särskilt svårt att förstå. Det är inte ett faktum att den levande varelsen upphör att existera efter den grovfysiska kroppens undergång. När den grovfysiska kroppen upphör att fungera, finns den levande varelsens planer kvar i sinnet, och genom Herrens barmhärtighet ges den levande varelsen en möjlighet att låta dessa planer ta form i nästa liv. Detta är känt som karma-lagen.

Man kan förstå den levande varelsens mentala eller medvetna tillstånd genom att iaktta aktiviteterna hos två slags sinnen - kunskapsinhämtande sinnen och handlingssinnena. Likaledes kan man genom att iaktta det mentala tillståndet eller medvetendet hos en person bilda sig en uppfattning om hans ställning i sitt tidigare liv.

.

Det finns ett ordspråk som lyder, "Ansiktet är själens spegel". När man är arg, kommer ens vrede omedelbart att visa sig i ansiktet. Likaledes återspeglas andra mentala tillstånd i den grovfysiska kroppens handlingar. Med andra ord är den grovfysiska kroppens aktiviteter följdverkningar av det mentala tillståndet. Det inre sinnets aktiviteter utgörs av tankar, upplevelser och vilja. Sinnets vilja manifesteras i kroppens aktiviteter. Slutsatsen är att vi genom att studera kroppens och sinnenas aktiviteter kan bilda oss en uppfatttning om det inre sinnets tillstånd.

Ibland upplever vi plötsligt något som vi aldrig tidigare har erfarit genom vår syn eller hörsel i den nuvarande kroppen. Ibland uppträder sådana saker plötsligt i drömmar.

.

Sinnesintrycket finns bevarat i det inre sinnet och kommer ibland till uttryck antingen i drömmen eller i tanken Slutsatsen är att det inre sinnet är ett lager av olika tankar och erfarenheter som vi upplevt under våra tidigare liv. Därför finns det en kontinuerlig kedja från ett liv till ett annat, från vårt förra liv till detta liv, och från detta liv till ett framtida liv.

.

Den levande varelsen som har ett finfysiskt, mentalt täckelse, utvecklar allehanda tankar och föreställningar på grund av sin tidigare kropp. Det är omöjligt att inbilla sig något på det mentala planet utan att ha sett det i en tidigare kropp.

.

I själva verket är Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, den högste njutaren. När en levande varelse önskar imitera Honom, ges han en möjlighet att tillfredsställa sin felaktiga önskan att härska över den materiella naturen. Detta är början till hans fall. Så länge han befinner sig i denna materiella atmosfär har han ett finfysiskt fordon i form av det inre sinnet, vilket är ett lager av allehanda materiella önskningar.

Det inre sinnet är orsaken till att den levande varelsen antar en viss slags kropp enligt sitt umgänge med den materiella naturen. Man kan genom att iaktta den levande varelsens sinnesbeskaffenhet sluta sig till hur han levde sitt tidigare liv, såväl som vilken slags kropp han kommer att anta i framtiden. Därmed utvisar det inre sinnet den tidigare kroppen och den kommande kroppen.

.

Det inre sinnet är som ett register med information om ens tidigare och framtida liv. Om en person är en gudshängiven, har han utvecklat gudshängiven tjänst i sitt tidigare liv. Om man har en kriminell läggning, var man på samma sätt kriminell i sitt föregående liv. På samma sätt kan vi av det inre sinnet sluta oss till vad som kommer att hända i ett framtida liv.

Ibland ser vi i drömmen något som vi aldrig har upplevt eller hört talas om i detta liv, men alla dessa händelser har erfarits vid andra tillfällen, på olika platser och under olika förhållanden.

Den levande varelsens inre sinne fortsätter att existera i olika grovfysiska kroppar, och det lagrar olika tankar beroende på ens önskan om sinnesnjutning. I det inre sinnet uppträder dessa tillsammans i olika kombinationer, och därför framträder ibland dessa bilder såsom saker vilka aldrig tidigare setts eller hörts.

.

Det inre sinnets fortsätter att existera trots att kroppen byts ut. Även i detta liv upplever vi ibland drömmar om vår barndom. Fastän sådan händelser nu förefaller främmande för oss, bör man förstå att de har lagrats i sinnet och attt de därför blir synliga i drömmen. Själens vandring orsakas av den subtila kroppen, vilken är ett lager av allehanda materiella önskningar. Såvida man inte är helt försjunken i Krishnamedvetande fortsätter de materiella önskningarna att komma och gå. Sådan är det inre sinnets natur - att tänka, känna och vilja. Det inre sinnet anstiftar planer för materiell njutning, och den grovfysiska kroppen agerar som ett instrument för att förverkliga sådana önskningar och planer. Det inre sinnet är det plan där alla önskningar ständigt kommer och går.

Krishnamedvetande innebär ständigt umgänge med Gudomens Högsta Personlighet i ett mentalt tillstånd där den hängivne kan iaktta den kosmiska manifestationen precis på samma sätt som Gudomens Högsta Personlighet Själv gör.

.

Ingen levande varelse kan vara fri från födelsens och dödens kretslopp utan att uppta Krishnamedvetande, och därför sägs det tydligt i denna vers att den som är helt försjunken i Krishnamedvetande med ens befrias från tidigare och framtida mentala önskningar.

.

Den finfysiska materiella kroppen består av intelligens, inre sinne, sinnen, sinnesförmeål och de materiella kvaliteternas återverkningar, och så länge den existerar kommer den falska identitetens medvetande och dess relativa objekt, den grovfysiska kroppen, också att existera.

På grund av skeendena i den finfysiska kroppen utvecklar den levande varelsen grovfysiska kroppar och överger dem i sinom tid. Detta förlopp kallas själavandring. På så sätt blir själen utsatt för olika sorters så kallad njutning, sorg, fruktan, lycka och olycka.

Larven förflyttar sig själv från ett blad till ett annat genom att först ta fäste på det nya bladet och därefter överge det gamla. Likaledes måste den levande varelsen i enlighet med sitt tidigare arbete få fäste i en ny kropp innan han överger den nuvarande. Detta på grund av att det inre sinnet är ett förråd av allehanda önskningar.

En levande varelse som är alltför absorberad i materiella aktiviteter blir mycket attraherad av den materiella kroppen. Ända in i dödsögonblicket tänker han på sin nuvarande kropp och den anhöriga som har ett förhållande till den. Därmed förblir han helt försjunken i den kroppsliga livsuppfattningen, till den grad att han inte ens i dödsögonblicet vill överge sin nuvarande kropp.

Så länge vi önskar ägna oss åt sinnesnjutning orsakar vi materiella handlingar. När den levande varelsen agerar på det materiella planet njuter han av sinnena, och medan han njuter av sinnena skapar han en följd av materiella handlingar. På så sätt blir den levande varelsen fångad som en betingad själ.

När vi befinner oss i den finfysiska kroppen skapar vi många planer för att uppleva sinnesnjutning. Dessa planer lagras i sinnet som bija, roten till fruktbärande handlingar. I stället för att kasta sig själv i havet av materiella handlingar bör man endast godta materiella handlingar i den mån detta är nödvändigt för att hålla kropp coh själ samman. Återstoden av sin tid bör man ägna åt att utöva transcendental, kärleksfull tjänst till Herren. På så sätt kan man befrias från de materiella aktiviteternas återverkningar.

Du bör alltid vara medveten om att denna kosmiska manifestation skapas, upprätthålls och förintas genom den Högsta Personliga Gudens vilja. Följaktligen står allting i denna kosmiska manifestation under Herrens herravälde. För att bli upplyst i denna fulländade kunskap bör man ständigt engagera sig själv i gudshängiven tjänst.

Självförverkligande, dvs insikten om sig själv som Brahman, andesjäl, är mycket svårt att uppnå i den materiella betingelsen. Men om vi upptar gudshängiven tjänst kommer emellertid Herren gradvis att uppenbara Sig själv. På så sätt kan den framåtskridande gudshängivne gradvis förverkliga sin andliga ställning.

En önskan att uppehålla kroppen, hustrun och barnen kan också iakttas i djursamhället. Djuren äger full intelligens för att sköta sådana angelägenheter. Vad är då skillnaden mellan en människa och ett djur, om människan endast är framstående i detta avseende? Man bör noggrant försöka förstå att denna mänskliga livsform uppnå efter en mångfald födslar i evolutionsförloppet. En lärd man som överger den kroppsliga livsuppfattningen, såväl grovt som subtilt sett, kommer genom sin upplysning i andlig kunskap att bli en betydande andesjäl, liksom den Högste Herren Själv.

Hur skulle ett djur kunna arbeta så hårt för att uppehålla sin kropp om det inte ägde ett visst förnuft? Det är inte sant att djuren saknar förnuft, men deras förnuft är emellertid inte särskilt utvecklat.

Om en levande varelse har utvecklat Krishnamedvetande och är barmhärtig mot andra, och om hans andliga kunskap om självförverkligande är fullständig, kommer han omedelbart att nå befrielse från den materiella tillvarons fångenskap.

En levande varelse måste vara barmhärtig gentemot andra levande varelser om han önskar framskrida i självförverkligande. Detta innebär att han måste förkunna denna kunskap efter att själv ha nått fulländning och insikt om sin egen ställning som en evig tjänare till Krishna. Attt förkunna detta innebär att visa sann barmhärtighet mot andra levande varelser. Andra sorters humanitärt arbete må gynna kroppen temporärt, men eftersom en levande varelse är en andesjäl kan man i det långa loppet endast visa honom sann barmhärtighet genom att skänka kunskap om hans andliga tillvaro.

Allt som äger rum i tiden, vilken utgörs av det förflutna, nuet och framtiden, är endast en dröm. Detta är den hemliga insikten som ges i alla de vediska skrifterna.

Faktum är att hela den materiella tillvaron bara är en dröm. Därför är det egentligen inte frågan om vare sig det förflutna, nuet eller framtiden. Personer som är begivna på karma-kanda-vicara, vilket betyder "arbete för framtida lycka genom fruktbärande handlingar", drömmer även de. Likaså är tidigare och nuvarande lycka också bara drömmar. Den egentliga verkligheten är Krishna och tjänst till Krishna, vilket kan rädda oss från mayas bojor, ty Herren säger i Bhagavad-gita: "de som överlämnar sig till Mig kan lätt tränga bortom Min illusoriska energi."

Ur Srimad-bhagavatam, Canto 4, Kapitel 29

-------------------------




"

Kvinnan i det vediska samhället Del 3

Kunti

För ca 5000 år sedan nedsteg Herren Krishna på jorden och uppenbarade sig i en framstående kunglig familj. Srimati Kuntidevi var Hans faster. Kunti var en andligt mycket avancerad kvinna och en ren hängiven. Trots att Herren Krishna spelade rollen som hennes brorson så visste Kuntidevi mycket väl att Han i själva verket var Gudomens Högsta Personlighet.

Vid ett tillfälle frambar hon sina böner direkt till Honom, böner som visade hennes rena oförfalskade hängivenhet till Herren Krishna. A C Bhaktivedanta Swami Prabhupada har ägnat en hel bok åt dessa böner; Teachings of Queen Kunti.

Srimati Kuntidevis liv var händelserikt och dramatiskt, på grund av släktgräl tvingades hon fly tillsammans med sina söner och det gjordes flera attentat emot deras liv.

Kunti var egentligen dotter till Surasena, och syster till Vasudeva, Herren Krishnas far, men hon adopterades tidigt av kung Khuntibhoja som var den som gav henne namnet Kunti.

Kunti födde sin första son när hon fortfarande var ogift, vilket var något mycket ovanligt på den tiden.

.

Orsaken till detta var att hon en gång som ung flicka välsignades av en visman med förmågan att kalla på en av halvgudarna närhelst hon önskade det. Hon blev nyfiken om detta verkligen stämde och kallade på solguden som omedelbart uppenbarade sig. Kunti blev alledes förskräckt och bad så mycket om ursäkt för att hon stört honom i onödan, en ursäkt som solguden accepterade. Resultatet av deras möte blev Karna, Kuntis första son.

Men eftersom hon var ogift blev hon rädd för vad folk skulle säga och satte i smyg ut det nyfödda barnet i floden Ganges, där han senare räddades av en fiskare. Karna stupade sedermera i det stora slaget på Kuruksetra. Kuntidevi hade aldrig glömt sin förstfödda son och sörjde honom djupt.

Så småningom gifte sig Kunti med kung Pandu och blev mor till fem söner: Yudhisthira, Bhima, Arjuna, Nakula och Sahadeva. Kung Pandu dog tidigt och Kuntidevi blev ensam med sina fem barn, omgiven av fientliga släktingar som ville ta makten över kungariket. Kunti tvingades fly med sina söner och levde i exil flera år och under den här tiden utsattes familjen för flera mordförsök. Det var först efter det stora slaget på Kuruksetra, där bröderna äntligen lyckades besegra sina fiender, som familjen kunde återvända hem. Yudhisthira, den äldste av kung Pandus söner, kröntes till kung över riket. Han blev en idealisk kung, känd för sin stora hederlighet och omsorg om medborgarna.

På sin ålderdom drog Kunti sig tillbaka tillsammans med den berömda asketen Gandhari för ett liv som eremit i skogen. De avled båda i en skogsbrand där.

Kunti sägs ha varit en inkarnation av den kraft hos Gudomens Högsta Personlighet som medför framgång.

"O Krishna, de, som utan uppehåll lyssnar till eller lovsjunger och återupprepar Dina transcendentala gärningar, eller finner glädje i att andra gör så, ser förvisso Dina lotusfötter, som ensamma kan förhindra kretsloppet av födelse och död."
Ur Drottning Kuntis Böner Srimad-Bhagavatam 1.8.36

Kvinnan i det vediska samhället Del 2

Här fortsätter min serie om kvinnan i det vediska samhället.

Ghandari
.

Ghandari beskrivs som en verkligt framstående asketisk personlighet, men också som en trogen livskamrat till sin man och en tillgiven mor. Srila Prabhupada beskriver henne som en idealisk kvinna, såväl som mor, hustru och asket, en kvinna av en kaliber som man sällan stöter på i världshistorien.

.

Ghandari sägs ha varit okänslig för alla slags lidanden, stark och orädd. Hennes trohet mot sin make Dhritarastra var total, trots att hans karaktär inte alltid var den bästa. Det berättas att eftersom Dhritarastra var blind sedan födseln, så beslutade Gandhari att även hon leva som blind och hade därför alltid sin ögon övertäckta. Ghandhari hade flera söner och sonsöner, men fick uppleva sorgen att förlora dem alla i det stora slaget på Kuruksetra. Det var ett hårt slag som hon dock tog med filosofiskt lugn.

.

Dhritarastra kom på sin ålderdom på bättre tankar och drog sig tillbaka till ett liv som asket och eremit i skogen. Ghandari följde honom troget in i det sista.

.

--------

.

Det är stor skillnad på människor i vår tid och i det forntida vediska samhället. Vi kan inte imitera den tidens människor, men berättelserna om deras liv är ändå menade att inspirera oss.

.

I det vediska samhället var egenskaper som trohet, lojalitet och kyskhet mycket uppskattade. Kyskhet vet väl knappt folk vad det är längre, men i Veda förklaras det att kyskhet är något som gör kvinnan stark. Kyskhet innebär att man har kontroll över sina drifter och vet när och hur de skall användas. I det vediska samhället ansågs inte kvinnan vara en maskin för sinnesnjutning, och sex var bara tillåtet inom äktenskapet. Ett giftermål var för hela livet, ett gift par var som två delar av en helhet. Det gav en stor stabilitet och trygghet i livet för både vuxna och barn, ingen behövde vara rädd för att endera av parterna en dag tröttnade och gav sig iväg.

.

Det är klart att för att ett familjeliv skall kunna fungera så måste alla inblandade vara beredda att kompromissa och kunna göra uppoffringar. I det vediska samhället förväntades det av en kvinna att hon skulle tjäna sin man och mannen förväntades i sin tur beskydda sin hustru. Var och en hade sin roll och uppgift att uppfylla.

.

Hedonisterna tycker att sådant här är tråkigt. Hedonisterna påstår att livet blir roligare om man har noll självkontroll och om alla kvinnor är tillgängliga för alla. Det är möjligt att hämningslösa män har något att vinna på en sådan livsstil, åtminstone för tillfället. Kvinnor i allmänhet har däremot allt att förlora. En kvinna som inte är stark och kysk riskerar att bli utnyttjad på så många sätt, könssjukdomar slår hårdare mot kvinnor, det är kvinnor som blir gravida och måste göra abort alternativt bli ensamstående mammor. Det är kvinnor som i värsta fall blir våldtagna, misshandlade eller konsumerade som råvara i sexindustrin. Hedonism skapar cyniska och känslomässigt utbrända människor och den bittra eftersmaken av att ha utnyttjat eller låtit sig utnyttjas.

.

Det är tragiskt att hedonismen har fått sådan genomslagskraft, många tror att man måste leva på det här viset, att avsagdhet och självkontroll är någonting "knäppt". I själva verket är avsagdhet ett bra sätt att undvika en massa problem, livet blir så mycket lättare. Prabhupada brukade säga att befrielse är enkelt men för att komma till helvetet så måste man anstränga sig ordentligt. Det krävs ett väldigt jobb för att trassla in sig i saker som drogmissbruk, djurslakt och otillåtet sexliv, för att inte tala om hur mycket pengar man måste jobba ihop för att ha råd med det.

.

För att ha ett lyckligt och okomplicerat liv behöver man egentligen inte göra något särskilt alls, det räcker med att ta det lugnt, leva enkelt och vara nöjd med tillvaron.

Kvinnan i det vediska samhället

I Srimad-Bhagavatam berättas det om många framstående hängivna, varav flera är kvinnor.

Jag skulle vilja berätta lite om dessa kvinnor och om kvinnans roll i det vediska samhället.

Synen på kvinnans roll och uppgift i det vediska samhället skiljer sig en hel från hur det fungerar numera. En del kan väl verka ganska främmande för oss i dag, i vårt "jämställda" samhälle. Det är väldigt förvirrande och motsägelsefulla krav som ställs på kvinnor idag, dels krävs det att de skall vara översexualiserade bimbos och dels förväntas de vara tuffa aggressiva kvinnor som konkurrerar stenhårt med männen. Nånstans i alltihopa skall de hinna med att vara en bra mamma också. Ännu mer förvirrat blir det med de senaste årens genusteoretiserande, dvs att könstillhörighet inte är något som man föds med utan en social konstruktion.

Ur en andlig synvinkel så kan man på sätt och vis hålla med här, eftersom andesjälen tvingas acceptera olika kroppar gång efter gång. När en kropp blir utsliten och dör, så vandrar individen vidare till en ny kropp. Människokropp eller djurkropp, man eller kvinna; vi byter kroppsliga identiteter hela tiden. Den som var kvinna i ett tidigare liv kan alltså mycket väl återfödas som man, liksom en man kan återfödas som kvinna, den kroppsliga könstillhörigheten är inget som varar för evigt. Men när vi väl har hamnat i en viss kropp så tvingas vi att agera i enlighet med den kroppens egenskaper.

Att män och kvinnor skiljer sig från varandra fysiskt är det väl ingen som förnekar, det faktum att det även finns psykiska skillnader har det däremot nästan blivit lite tabubelagt att tala om.

Det är förstås förståeligt att man vill komma ifrån det förtryck och den exploatering som kvinnor har utsatts för, men att på ett konstlat sätt försöka förneka de generella skillnader som faktiskt finns mellan kvinnor och män är fel väg. Det går inte att uppnå sann respekt för andras värde om man inte lär sig att se bortom kroppen. Det är först när man nått insikten att kroppen bara är ett skal, ett klädesplagg som den eviga andliga individen för tillfället råkar befinna sig i, som man vet vad verklig respekt för alla levande varelser innebär.

I det vediska samhället hade varje individ sin bestämda uppgift och plikter att utföra. En stor skillnad mellan det vediska samhället och vårt nutida individinriktade samhälle var just pliktkänslan. Varje individ visste att deras uppgift var viktig för att helheten skulle kunna fungera.

Den vediska kvinnans viktigaste uppgift var som hustru, mor och som ansvarig för hem och hushåll. Det är arbeten som har mycket låg status idag, och därför anses det alltså som förnedrande för en kvinna att ägna sig åt familj och hem. Så var det inte på den vediska tiden. I en tid av självhushåll var det en absolut livsnödvändighet att någon tog ansvaret för livsmedel, textiltillverkning, hygien, skötsel av barn, gamla och djur och allt annat som behövdes för att livet skulle fungera. Man och kvinna förväntades fungera som en enhet och ett äktenskap var ett samarbete som varade tiden ut, återigen en stor skillnad från nutiden, nu när ett äktenskap eller förhållande bara varar så länge som det känns kul.

Det är starka kvinnor som skildras i Srimad -Bhagavatam. De var personer med mycket stark karaktär, stora hängivna, avancerade yogier och asketer. Berättelserna om deras personlighet och gärningar är avsedda att utgöra en inspiration för alla som vill avancera i andligt liv.

Arci

Drottning Arci var hustru till Prithu Maharaja, en föredömlig kung och gudshängiven.

När han fullgjort sin uppgift som föredömlig regent gav han upp all makt och rikedom och tillbringade sin sista tid som asket i skogen. Drottning Arci följde honom. Deras befrielse från jordelivet beskrivs så här:

Drottningen, Prithu Maharajas hustru, vars namn var Arci, åtföljde sin make till skogen. Eftersom hon var en drottning var hennes kropp mycket känslig. Fastän hon inte förtjänade att leva i skogen, lät hon frivilligt sina lotusfötter beröra marken.

Eftersom Prithu Maharajas hustru var drottning och dessutom en kungadotter, hade hon aldrig beträtt markytan, ty drottningar brukade aldrig träda ut ut palatset. De gick naturligtvis aldrig ut i skogarna för att genomgå de svårigheter som ett liv i vildmarken innebär. I den vediska civilisationen finner man hundratals liknande exempel på hur drottningarna visar prov på sådan försakelse och tillgivenhet till sina makar. /../När maken är en kung, sitter hon vid hans sida som drottning, och när han går till skogs följer hon honom också, trots att hon måste utstå allsköns svårigheter i skogen.

Trots att drottning Arci inte var van vid sådana svårigheter, följde hon sin makes reglerande principer att leva i skogen som de stora vismännen. Hon sov direkt på marken och åt endast frukt, blommor och blad, och eftersom hon inte var lämpad för ett sådant liv, blev hon klen och mager. Men på grund av den glädje hon erfor genom att tjäna sin make, kände hon inga besvär.

Efter perioden som brahmacari inträder mannen in i familjelivet, och kvinnan blir också uppfostrad av sina föräldrar till en kysk hustru. När pojken och flickan förenas är därför bägge tränade inför ett liv tillägnat ett högre syfte. Pojken har lärt sig att utföra sin plikt i överensstämmelse med livets högre ändamål. och flickan har lärt sig att följa honom. Den kyska hustruns plikt är att på alla sätt behaga sin make i familjelivet, och när maken avträder från familjlivet skall hon bege sig till skogen och inträda i vanaprastha-livet, eller vana-vasi. Under den tiden skall hustrun åtfölja sin make och ta hand om honom, liksom hon gjorde i familjelivet. Men när maken inträder i försakelsens livsordning, sannyasa, skall hustrun återvända hem och bli en helig kvinna, och därmed blir hon ett föredöme för sina barn och sonhustrur och visar dem hur man lever ett liv i försakelse.

När drottning Arci såg att hennes make, som hade varit så barmhärtig mot henne och mot jorden, inte längre visade några livstecken, beklagade hon sig en stund och byggde därefter ett likbål på krönet av en kulle, på vilke hon placerade sin makes kropp.

Efter att drottningen inte längre kunde finna några livstecken hos son make sörjde hon en stund. Drottingen var fullständigt medveten om att hennes make inte var död, trots att symptomen på liv - handling, intelligens och varseblivning - hade upphört. I Bhagavad-gita (2.13) förklaras:

dehino smin yatha dehe

kaumaram yauvanam jara

tatha dehantar -praptir

dhiras tatra na muhyati

"Liksom den förkroppsligade själen ständigt vandrar i denna kropp, från barndom till ungdom till ålderdom, vandrar själen också in i en annan kropp vid döden. Den självförverkligade själen förvillas ej av en sådan förändring."

En förnuftig person sörjer inte då en levande varelse vandrar från en kropp till en annan - en företeelse som vanligtvis kallas döden - ty han vet att den levande varelsen inte är död utan bara har flyttat från en kropp till en annan. Drottningen borde ha gripits av rädsla över att vara ensam i skogen med sin döde makes kropp, men eftersom hon var en ädel hustru till en stor personlighet, sörjde hon en kort stund men förstod snart att hon hade många plikter att utföra. Istället för att spilla tid på att beklaga sig, arrangerade hon ett likbål på krönet av en kulle och placerade därefter sin makes kropp därpå för att bränna den.

Därefter utförde drottningen de föreskrivna begravningsceremonierna och frambar offergärder bestående av vatten. Eter att ha badat floden betygade hon sin vördnad till olika halvgudar som befann sig i himlens olika planetsystem. Därefter gick hon runt elden, varpå hon i tankar på sin makes lotusfötter trädde in i dess flammor.

Tusentals halvgudahustrur och deras makar frambar därefter böner till drottning Arci, den mäktige kung Prithus kyska hustru, ty de var mycket tillfredsställda med att se hennes hjältemodiga handling.

Vid det tillfället befann sig halvgudarna på Mandrar-bergets topp, och deras hustrur började ösa blommor över likbålet och talade på följande sätt med varandra.

Halvgudarnas hustrur sade: All ära till drottning Arci! Vi kan se att denna drottning till den store kung Prithu, kejsaren över all världens kungar, har tjänat sin make med sitt sinne, sina ord och sin kropp, precis som lyckogudinnan tjänar Gudomens Högsta Personlighet, Yajnesa, dvs Vishnu.

Halvgudarnas hustrur fortsatte: Se hur denna kyska kvinna, Arci, i kraft av sina ofattbara fromma handlingar fortfarande följer sin make uppåt, så långt våra blickar når.

Dessa kvinnor var helt enkelt häpna över att se hur Prithu Maharja och hans hustur nådde en såan upphöjd ställing. Fastän de själva var hustrur till invånarna på de högre planetsystemen medan Prithu Maharaja kom från ett lägre planetsystem (jorden), passerade nu kungen och hans hustru förbi halvgudarnas sfär och fortsatte upp mot Vaikunthaloka. /.../Vaikuntha-planeterna ligger bortom eller ovan dessa materiella planeter, och det var till dessa Vaikuntha-planeter som Prithu Maharaja och hans hustru färdades.

Kvinnorna på de högre planetsystemen var förmögna att se både uppåt och nedåt. När de tittade ned kunde de se hur Prithu Maharajas kropp förbrändes och hur hans hustru, Arci, trädde in i elden, och när de såg uppåt kunde de se hur de båda färdades till Vaikunthaloka i två flygplan. Deta är endast möjligt genom ofattbara handlingar. Prithu Maharaja var en ren gudshängiven, och hans hustru, drottning Arci, följde helt enkelt sin make. Därmed kunde båda betraktas som rena gudshängivna, och därför är de förmögna att utföra ofattbara handlingar. Sådana handlingar är omöjliga att utföra för vanliga människor. Faktum är att vanliga män inte ens förmår uppta gudshängiven tjänst, och inte heller kan vanliga kvinnor upprätthålla sådan kyskhetslöften och följa sina makar i alla avseenden.

I denna materiella värld har varje människa en kort livslängd, men de som är engagerade i gudshängiven tjänst återvänder hem, tillbaks till Gudomen, ty de befinner sig i själva verket på befrielsens väg. För sådana personer är ingenting omöjligt att uppnå.

S B 4.23.19 -27

Instruktioner för andligt liv Del 2

Här fortsätter instruktionerna om hur man skall praktisera andligt liv och vilka faror man skall se upp med. Nedanstående utgör förstås bara en bråkdel av det stora eposet Srimad-Bhagavatam, som innehåller tusentals verser med berättelser om Herren och Hans hängivna, filosofiska diskussioner, andliga instruktioner m m. På 60-70-talet genomförde A C Bhaktivedanta Swami den gigantiska uppgiften att översätta Srimad-Bhagavatam till engelska. Han kommenterade dessutom utförligt varje vers, beskrev den kulturella och historiska bakgrunden samt förklarade filosofin på ett lättförståeligt sätt.

Den gudshängivne bör gradvis öka sitt kultiverande av gudshängiven tjänst genom att ständigt höra om den Högsta Personliga Gudens transcendentala egenskaper. Dessa lekar är som smycken på de gudshängivnas öron. Genom att utföra gudshängiven tjänst och höja sig över de materiella kvaliteterna, kan man lätt bli stadigt förankrad i transcendensen, i Gudomens Högsta Personlighet.

Denna vers är särskilt avsedd att ge stöd åt den gudshängivna process som består av hörande. En gudshängiven önskar inte här om någonting annat än ämnen som rör andliga aktiviteter eller den Högsta Personliga Gudens lekar. Vi kan öka vårt intresse för Gudshängiven tjänst genom att höra Bhagavad-gita och Srimad-Bhagavatam från förverkligade själar. Ju mer vi lyssnar till de förverkligade själarnas ord, desto mer gör vi framsteg i vårt hängivna liv. Ju mer vi framskrider i hängivet liv, desto mer obundna blir vi till den materiella världen. Ju mindre bundna vi blir till den materiella världen, såsom tillråds av Herren Caitanya Mahaprabhu, desto mer ökar vår till givenhet till Gudomens Högsta Personlighet.

S B 4.22.25

När själen lever för sinnesnjutnings skull skapar han olika önskningar, och av den anledningen blir han underkastad olika beteckningar. Men när man befinner sig i en transcendental ställning är man inte längre intresserad av något annat än att uppfylla Herrens önskningar.

När den levande varelsen är täckt av materiella önskningar, är han också täckt av vissa kroppsliga beteckningar. Därför betraktar han sig själv som ett djur, en människa, en halvgud, en fågel osv. Han blir på många olika sätt påverkad av falsk identifikation som härrör ur falsk själviskhet, och då han är täckt av illusoriska materiella önskningar skiljer han mellan materia och ande. När man slutar göra denna åtskillnad finns det inte längre någon skillnad mellan ande och materia. Då är anden den enda förhärskande faktorn.

Så länge man är täckt av materiella begär, tror man sig själv vara härskaren eller njutaren, Därför handlar man för att erhålla sinnesnjutning och blir utsatt för olika materiella kval, lycka och olycka. Men när man är fri från en sådan livsuppfattning är man inte längre underkastad beteckningar betraktar istället allting som andligt och förbundet med den Högste Herren.

S B 4.22.28

När det inre sinnet och de yttre sinnena attraheras till att njuta av sinnesföremålen, blir det inre sinnet oroat. Följden av att man alltid tänker på sinnesföremålen är att ens verkliga medvetande i det närmaste går helt förlorat, liksom vatten i en sjö som gradvis sugs upp av kraftiga grässtrån vid stranden.

I denna vers beskrivs det mycket åskådligt hur vårt verkliga Krishnamedvetande blir förorenat och hur vi gradvis nästan helt förlorar minnet av vårt förhållande med den Högste Herren.

När sinnet tillåts att ständigt begrunda sinnenjutning, kommer det att orsaka vår materiella fångenskap. Om vårt sinne bara är fyllt av tankar på sinnesnjutning, kommer vi genom detta ständiga utövande aldrig att kunna glömma sinnesnjutning, även om vi önskar Krishnamedvetande. Även om man beger sig til Himalaya eller till skogen, kommer ens sinne att fortsätta begrunda föremålen för sinnesnjutning. På så sätt kommer gradvis ens intelligens att påverkas. När intelligensen drabbas förlorar man sin ursprungliga smak för Krishnamedvetande.

Det materiella begäret efter sinnesnjutning är orsaken till vårt fall ned i denna materiella värld, och därför hemsöks vi av de trefaldiga lidandena och ständig födsel, död, ålderdom och sjuksom. Men om vi vänder våra önskningar mot Herrens transcendentala kärleksfulla tjänst blir de renade. Vi kan inte döda önskningar. Vi måste istället rena dem från alla olika materiella epitet. Om vi ständigt betraktar oss själva som medlemmar av ett visst land, samhälle eller en familj och alltid tänker på dem, blir vi allvarligt insnärjda i det betingade livet av födelse och död. Men om våra önskningar utnyttjas för Herrens tjänst blir de renade, och därmed befrias vi omedelbart från materiella föroreningar.

S B 2.22.30

När det i människosamhället förekommer ständiga tankar på förvärvandet av pengar och utnyttjandet av dess för sinnesnjutnng, leder detta till ödeläggandet av människors egna intressen. När man berövas sin kunskap och gudshängivna tjänst, inträder man i livsformer som träd och stenar.

Aktiviteter ämnade för sinnesnjutning förkastas här. Den som ständigt tänker på aktiviteter för att tjäna pengar och tillfredsställa sinnena följer en väg som kan liknas vid självmord. Faktum är att hela människosamhället följer denna väg. På ett eller annat sätt är människor inställda på att tjäna pengar eller att skaffa dem genom att tigga, låna eller stjäla, och att därefter utnyttja dessa för sinnesnjutning. En sådan civilisation är det största hindret på självförverkligandets väg.

S B 4.22.35

.

Okunnighetens hav är mycket svårt att korsa, ty det är fyllt av många farliga hajar. Trots att de icke-gudshängivna genomgår svår självtukt och avhållsamhet för att korsa detta hav, råder vi dig att helt enkelt ta skydd hos Herrens lotusfötter, vilka är som båtar som låter en färdas över detta hav. Trots att havet är svårt att korsa, kan du genom att ta din tillflykt till Hans lotusfötter övervinna alla faror.

.

Den materiella tillvaron jämförs här med okunnighetens vida hav.

Den mänskliga livsformen ger den levande varelsen en möjlighet att korsa okunnighetens hav, vilket är detta materiella unviersum, och att inträda i den andliga världen. Fastän det finns många metoder eller båtar för att korsa detta hav, rekommenderar Kumara-bröderna kungen att ta sin tillflykt till Herrens lotusfötter, liksom man tar sin tillflykt till en välbyggd båt. De icke-gudshängivna, som inte tar skydd hos Herrens lotusfötter, försöker korsa okunnighetens hav med andra metoder, men de möter många problem. Faktum är att de ibland blir så upptagna med att njuta av sina problem att de aldrig ens lyckas ta sig över havet. De icke-gudshängivna ges inga garantier att kunna ta sig över havet, men även om de lyckas med detta måste de genomgå sträng självtukt och avhållsamhet. Men den som tar upp gudshängiven tjänst och är trosviss om att Herrens lotusfötter är säkra båtar för att korsa detta hav, kan å andra sidan vara övertygad om att lätt och bekvämt kunna färdas över havet.

S B 4.22.40

Instruktioner för att andligt liv

Det kan vara svårt att veta vad man rent praktiskt skall göra för att utvecklas andligt. Lyckligtvis så finns det gott om instruktioner i auktoriserade andliga skrifter som Srimad-Bhagavatam. Ett exempel är berättelsen om hur de fyra Kumara-bröderna undervisade Prithu Maharaja:

Efter noggrant övervägande har det slutgiltigt avgjorts i skrifterna att det yttersta målet för människosamhällets välfärd är obundenhet från den kroppsliga livsuppfattningen och ökad, stadig tillgivenhet till den Högste Herren, som är transcendental och bortom den materiella naturens kvaliteter.

I människosamhället är alla engagerade i att söka livets yttersta förmåner, men de som är underkastade den kroppsliga livsuppfattningen kan inte nå det yttersta målet och inte heller förstå vad detta är. Livets yttersta mål beskrivs i Bhagavad-gita. När man finner livets högsta mål blir man helt naturligt fri från den kroppsliga föreställningen. Man kan inte uppnå transcendensens högsta stadium utan att öka sin kärlek till Gudomen.

Tillgivenhet till den Högste kan ökas genom utövande av gudshängiven tjänst, förfrågningar om Gudomens Högsta Personlighet, tillämpande av bhakti-yoga i det praktiska livet, dyrkan av Yogesvara, Gudomens Högsta Personlighet, och genom hörande om och besjungande av den Högsta Personliga Gudens ära. Dessa handlingar är i sig själva fromma.

Man bör ta sin tillflykt till en ren gudshängiven som inte har något samröre med denna materiella värld utan bara ägnar sig åt gudshängiven tjänst. Genom att endast tjäna honom, kan man höja sig över den av kvaliteter fyllda materiella betingelsen. Att tjäna den högste gudshängivne innebär att höra från honom om den Högsta Personliga Gudens prakt. Hörandet om Gudomens Högsta Personlighet från den rene gudshängivnes mun innebär att uppnå ett fromt liv.


Man måste framskrida i andligt liv genom att inte umgås med personer som bara är intresserade av sinnesnjutning och av att tjäna pengar. Man bör inte bara undvika sådana personer, utan även dem som umgås med sådana personer. Man måste forma sitt liv på ett sådant sätt att man inte kan leva i lugn och ro utan attt få dricka den nektar som utgörs av lovprisandet av Gudomens Högsta Personlighet, Hari. Således kan man upphöjas genom att utveckla avsmak för sinnesnjutning.

I den materiella världen är alla intresserade av pengar och sinnesnjutning. Det enda målet är att tjäna så mycket pengar som möjligt och använda dem för att tillfredsställa sinnena. Sådana personer är aldrig intresserade av att förstå livets värden - vad Gud är, vad den enskilda själen är och vad dess förhållande till Gud är osv. Förfallet har nått en sådan omfattning att även de som numera förväntas vara religiösa också bara är intresserade av sinnesnjutning.

Antalet materialistiska personer har i denna Kalis tidsålder tilltagit mer än i någon annan tid, och därför bör de som önskar återvända hem, tillbaks till Gudomen, inte bara engagerar sig i att tjäna förverkligade själar utan bör också ge upp umgänget med materialistiska personer, vars enda mål är att tjäna pengar och använda dem för sinnesnjutning. De bör inte heller godta materialisternas intresseföremål, pengar och sinnesnjutning. Om man vill avancera i andligt liv måste man vara ointresserad av det materialistiska livet. Det som är tillfredsställande för de gudshängivna, tilltalar inte de icke-gudshängivna.

Det hjälper inte att bara inta en förnekande attityd eller att undvika materialistiska personer. Vi måste ha någon sysselsättning. Ibland finner vi hur en person som är intresserade av andligt liv lämnar det materiella samhällslivet och beger sig till en avskild plats, vilket särskilt rekommenderas för yogierna. Men inte heller detta kan hjälpa någon till andligt framåtskridande, ty i många fall händer det att också sådana yogier faller ned.

Gudshängiven tjänst börjar med hörandet om den Högsta Personliga Gudens ära. Man måste dricka den nektar som utgörs av den Högsta Personliga Gudens härlighet, och detta betyder att man alltid måste ägna sig åt att höra om och besjunga Herrens ära. Detta är den främsta metoden för att framskrida i andligt liv.

Om man önskar göra framsteg i andligt liv, kan man få den stora lyckan att möta en bona fide andlig mästare och från honom få lära sig om Krishna. Genom att tjäna både den andliga mästaren och Krishna mottar man den gudshängivna tjänstens frö, och om man sår detta frö i sitt hjärta och vattnar det genom att höra och recitera, växer det upp till en frodig bhakti-lata, dvs en klängväxt av bhakti. Denna klängväxt är så stark att den genomtränger universums skal och når den andliga världen, där den fortsätter att växa tills den når Krishnas lotusfötter och tar skydd där, liksom en vanlig klängäxt fortsätter att växa tills den får fäste i ett tak, varvid den stadigt börjar växa till sig och producera den önskade frukten. Dessa frukter, vilka här liknas vid nektarn i hörandet om den Högsta Personliga Gudens härlighet, växer genom att plantan bevattnas med gudshängiven tjänst, bestående av hörande och besjungande.

En aspirant för andliga framsteg måste vara fredlig; han måste följa i de stora acaryernas fotspår; han måste alltid minnas nektarn i den Högsta Personliga Gudens lekar; han måste alltid efterleva de reglerande principerna utan materiella önskningar, och under iakttagandet av dessa reglerande principer får han aldrig förolämpa andra. En gudshängiven bör leva ett mycket enkelt liv och inte besväras av den tvåfald som uppstår ur motverkande faktorer. Han bör lära sig att tolerera dem.

Den första kvalifikationen för en sadhu, en gudshängiven, är ahimsa, dvs icke-våld. En gudshängiven bör därför vara fördragsam och bör alltid vara mycket medlidsam mot andra. Om han exempelvis tvingas utstå personliga lidanden bör han tolerera dem, men om någon annan tvingas lida bör den gudshängivne inte godta detta.

Hela världen är fylld av våld, och en gudshängivnes första åliggande är att stoppa detta våld, vilket inbegriper den onödiga slakten av djur. En gudshängiven är inte bara människornas vän
utan också en vän till alla levande varelser, ty han ser alla levande varelser som söner till Gudomens Högsta Personlighet. Han utger sig inte själv för att vara Guds ende son medan han tillåter andra att dödas, i tron att de inte har någon själ. Denna slags filosofi förespråkas aldrig av en ren gushängiven. En sann hängiven är en vän till alla levande varelser. I Bhagavad-gita gör Krishna anspråk på att vara fadern till alla livsarter, och följaktligen är Krishnas hängivne alltid en vän till dem alla.

Det är helt enkelt befängt att försöka framskrida i andligt liv vid sidan av lärjungekedjan. Därför har det sagts, acaryavan puruso veda: den som följer acaryernas lärjungekedja känner allting som det är. För att förstå den transcendentala vetenskapen måste man uppsöka en bona fide andlig mästare.

Ordet smritya är betydelsefullt för andligt liv. Smritya innebär att alltid minnas Krishna. Man bör forma sitt liv på ett sådant sätt att man inte kan förbli i ensamhet utan att tänka på Krishna. Vi bör leva i Krishna, så att vi när vi äter, sover, går och arbetar alltid förblir i Krishna. Sastras rekommenderar, smartavyah satatam visnuh: man bör ständigt minnas Herren Vishnu. Vishnu får aldrig glömmas. Detta är den andliga livsvägen. Att höra om Krishna ur Srimad-Bhagavatam eller Bhagavad-gita eller liknande autentiska skrifter unnebär att leva i Krishna-medvetande. Sådan koncentration i Krishnamedvetande kan uppnås av personer som strikt följer de olika föreskrifterna och de reglerande principerna. I vår rörelse för Krishnamedvetande har vi rekommenderat varje gudshängiven att meditera sexton varv dagligen på radbandet och att följa de reglerande principerna. Detta kommer att hjälpa den hängivne att få stadga i sin andliga utveckling.

I denna vers förklaras det också att man kan föra framsteg genom att behärska sinnena. Genom att behärska sinnena kan man bli en svami eller gosvami. Den som åtnjuter titlen svami eller gosvami måste därför mycket strikt behärska sina sinnen. Han måste sannerligen vara sin sinnens herre. Detta är endast möjligt när man inte längre åtrår någon materiell sinnesnjutning. Om sinnena av någon orsak önskar handla självständigt, måste han behärska dem. Om vi bara på så sätt undviker materiell sinnesnjutning, kommer sinneskontroll automatiskt att följa.

En annan viktig detalj i detta sammanhang är anindaya - vi bör inte kritisera andras religiösa metoder. Det finns olika religiösa läror som arbeter under olika materiella kvaliteter. De som verkar i okunnighetens och lidelsens kvalitet kan inte var lika fulländade som lärorna i godhetens kvalitet. I Bhagavad-gita indelas allting i tre kvalitativa avdelningar, och religiösa läror kategoriseras därför på samma sätt. När människor huvudsakligen står under inflytande av lidelsens och okunnighetens kvaliteter, kommer deras religion att var av samma natur. En gudshängiven bör istället för att kritisera sådana läror uppmuntra dess anhängare att hålla fast vid sina principer för att på så sätt gradvis nå stadiet för religion i godhetens kvalitet. Om den gudshängivne bara kritiserar dem, kommer hans sinnen att bli besvärade. Därför bör en gudshängiven vara tolerant och lära sig att förhindra oroligheter.

En annan egenskap hos den gudshängivne är nirihaya, enkelt leverne. Niriha betyder "saktmodig", "ödmjuk" eller "enkel". En gudshängiven bör inte leva särskilt kostbart och imitera en materialistisk person. För den gudshängivne rekommenderas materiell enkelhet och djup andlighet. Han bör bara ta emot det han behöver för att hålla kroppen lämpad för utförandet av gushängiven tjänst. Han bör inte äta eller sova mer än nödvändigt. De gudshängivna bör följa principen att bara äta för livets skull och inte leva för ätandets skull, och de bör bara sova sex till sju timmar om dygnet.

Så länge man har en kropp är den utsatt för klimatförändringar, sjukdomar och naturliga störningar, dvs den materiella tillvarons trefaldiga lidanden. Vi kan inte undvika dem. Ibland får vi brev från nyblivna gudshängivna som frågar varför de har blivit sjuka, trots att de har tagit upp Krishnamedvetande. De bör dock av denna vers lära sig att de måste bli toleranta. Detta är tvåfaldens värld. Krishnamedvetande kan fortgå utan att stoppas av några materiella hinder. Herren Sri Krishna ger därför i Bhagavad-gita rådet, tams titiksasva bharata: "Min käre Arjuna, försök bara att tolerera alla dessa besvär. Var stadigt förankrad i dina Krishamedvetna handlingar."

Ur Srimad-Bhagavatam: Canto 4, Kapitel 22, Verserna 21-24
Innebördsförklaringar av A C Bhaktivedanta Swami Prabhupada

Kor!

Så vackra oskyldiga djur...





Människan har till skillnad från rovdjuren möjlighet att välja: Att döda eller inte döda. Beklagligt nog väljer många det första alternativet...
Korna i videon ovan är tydligen dömda till att slaktas. De hängivna som sjunger vill åtminstone ge dem möjligheten att höra Hare Krishna maha-mantrat (Hare Krishna Hare Krishna Krishna Krishna Hare Hare / Hare Rama Hare Rama Rama Rama Hare Hare)innan det är för sent. Enligt skrifter som Bhagavad-gita (hinduismens Bibel) så lever själen vidare när kroppen dör. Detta gäller inte bara människan utan alla levande varelser. Att lyssna till Guds namn, Krishna, har en renande effekt på andesjälen som varar för evigt, även om man kanske inte just nu förstår vad det är man lyssnar till. Därför är det så viktigt för Krishna-hängivna att alltid recitera och lyssna till Herrens namn.

En dag med Srila Prabhupada

• 
  Hari Sauri das var Srila Prabhupadas personlige tjänare under en period på 70-talet. Han har publicerat sin dagbok från den tiden, med en detaljerad skildring hur det var att leva nära Srila Prabhupada. Det är en fascinerade läsning som jag rekommenderar alla som är intresserade av vedisk filosofi, Krishnarörelsen eller religion i allmänhet.
  
  
  Här skildras en vanlig dag i Srila Prabhupadas liv, vid det här tillfället befann han sig i Vrindavana, en pilgrimsort i Indien.
  
  
  December 5th, 1975
  
  
  Srila Prabhupada's typical routine goes something like today.
  
  After his all-night translation work he stopped att mangala arati time and lay back against the bolsters with his feet up. He slept lightly for a short time.
  
  At six o´clock he went into the bath room to wash, brush his teeth, and freshen up. He came back and sat for a few minutes as he put on tilaka. When that was completed, he took a reddish Ayurvedic medicinal pellet called Yogendra-rasa. After I had crushed it with a large, roasted cardamom seed and then mixed it with honey in a small oval mortar, he added a little water. He drank the mixture straight from the mortar, scraping up the residue with the pestle, which he then deposited on his tongue with an elegant twist of his fingers.
  
  Then Prabhupada prepared to leave for his morning walk. Getting up from his desk he stood patiently as I helped him on first with his uttariya (the saffron top-piece tradtionally worn by all sannyasis) then with his heavy, saffron-colored coat and his woollen hat. I finally hung his bead bag around his neck. All the while he conversed with Hansaduta, Aksayananda Swami, and Gopala Krishna.
  
  As he walked toward the door, I rushed ahead to place his cane directly into his hand. I then positioned his shoes so that he could step into them and out of his slippers in one easy movement, all while I was holding the door open. It is somewhat of an art to manage all this without delaying or interrupting Prabhupada´s steady progress out.
  
  
  
  
  
  
  The expectant devotees waiting outside enthusiastically shouted, "Jaya SrilaPrabhupada!" as he appeard, offering their obeisances and a garland.
  

Smiling and modest, he returned their greeting with "Jaya! Hare Krishna!" The privileged few who went on the day's walk gathered closely around him as he made his way up the side of the temple and out the front gate onto Chattikara Road.

Heading west into the countryside beyond the boundary of Vrindavana village we walked for exactly half an hour, as far as a solitary house named "Moda Place", and then back. Prabhupada´s gait is surprisingly swift and strong, and by the end we were struggling to keep up.

At precisely seven thirty he entered the temple from the side door and waited patiently as the pujaris strained to swing back the immense wooden doors on each of the three altars. The conch shells trumpeted their call to the faithful, announcing the imminent appearance of the Deities. The curtains drew back, and the Govindam prayers boomed over the loudspeaker. Srila Prabhupada, followed by all the devotees, offered his prostrate obeisances first to his Guru Maharaja, Srila Bhaktisiddhanta Sarasvati, and Their Lordships Sri Sri Gaura-Nitai, then to the two moonlike brothers Sri Sri Krishna-Balarama, and finally to the brilliant forms of Sri Sri Radha-Syamasundara.

After taking a little caranamrita, Prabhupada walked across the black-and-white checkered marble floor and mounted the steps to his carved marble Vyasasana. As he sat flanked by ornamental lions, the devotees offered guru-puja. Chanting the prayer "sri guru carana padma...", each devotee came forward to offer a flower to his lotus feet and bow before him. Everyone relished this opportunity to glorify Srila Prabhupada in person. It is a daily act of humble submission, an affirmation of our full commitment to his service and a reminder to our flickering minds that without him we are nothing.

As the kirtana ended, Harikesa moved forward to swing the microphone around in front of Prabhupada's mouth. Prabhupada's voice rang out over the loudspeakers, "Jaya om visnupada paramahamsa parivrajakacarya astottara-sata Sri Srimad bhaktisiddhanta sarasvati gosvami maharaja prabhupada ki jaya!"

The devotees bowed their heads to the ground in obeisance to the disciplic succession, the Panca-tattva, the holy dhamas, the Vaisnavas, and all the assembled devotees.

Then Harikesa passed Prabhupada his karatalas. We sat down to listen and respond to Prabhupada's sweet and melodious voice as he glorified Sri Sri Radha-Madhava. /.../

Harikesa jumped up again, removed Prabhupada's karatalas, and quickly hung a small microphone around his neck, the other end of which he connected via a two-way switch to the large reel-to-reel Uher tape recorder that he had carried since the morning walk. He handed Srila Prabhupada the Bhagavatam, an Indian Sanskrit edition containing the commentaries of different acaryas that Prabhupada uses for his evening translation work, already opened to the proper page. He carefully slipped Prabhupada's spectacles onto him.

Then he sat to lead the devotees in responsive chanting of the Sanskrit verse, loudly reciting the translation before Srila Prabhupada began his lecture. /..../

http://www.prabhupadavani.org/main/Bhagavatam/559.html

Prabhupada read out the verse: "Sukham aindriyakam daitya deha-yogena dehinam, sarvatra labhyate daivad yatha duhkham ayatnatah."

Sometimes speaking with his eyes closed in complete concentration and sometimes opening them, surveying his audience, he propounded the ancient philosophy of the Srimad-Bhagavatam in the modern context. He quoted other Sanskrit verse profusely, cross-referencing each point with other works, such as the Bhagavad-gita and the Puranas or the Upanisads. His explanations are always clear and potent. Prabhupada is amazingly skilled at conveying the most profound and complex philosophical concepts in a way anyone can easily understand and apply. Having grasped the very essence of life, its meaning and purpose, he can present it for the understanding of both ordinary people and intellectuals. /.../

After half an hour he brought the class to an end. The devotees shouted, "Jaya Srila Prabhupada! Srila Prabhupada ki jaya!"

Again Harikesa sprng into action, deftly removing Prabhupada's spectacles, the Bhagavatam, and the micorphone from his neck and handing him his cane, all as he stepped down from the vyasasana to go out the door.

At the top of the steps leading out onto the path, I waited with his shoes. Slipping into them, Srila Prabhupada walked the hundred yards past the temple, toward the Guest House. The devotees followed, dancing and chanting, "Jaya Prabhu-pada, jaya Prabhu-pada, jaya Prabhu-pada, jaya Prabhu-pada!"

Srila Prabhupada passed through the open veranda into the small secretary's room. This is the room that Prabhupada uses for both giving darsana and working. He propped his cane in the corner next to the door and then slipped out of his outdoor shoes inte his slippers. (Prabhupada never walks barefoot, even inside.) I helped to remove his coat and hat.

Prabhupada sat for a few minutes looking outside, through the three tall, narrow windows barred with ornamental grill work, into the small tulasi garden with the solitary tree. Surveying his room, Prabhupada glanced appreciatively at the large shelves displaying copies of his translations of Srimad-Bhagavatam and Caitanya-caritamrita. He requested that we hang his flower garlands on the various beautiful original oil paintings or the photos of Deities and devotees adorning the walls. The garlands were to be left hanging until dry and then removed. He has complained that in the past the devotees cleaning his room have unnecessarily removed the garlands while still fresh.

As soon as his breakfast was served he walked through the other door to his prasadam room. He sat on a seat behind one of the two low wooden tables called chonkis. On his chonki was a silver watertumbler, a packet of toothpicks, and a small hand bell to summon his servant, should he want anything else. From this seat Prabhupada can look over the small back veranda into his enclosed garden. The original painting of Krishna taking prasadam in the company of His friends, used for the cover of the first Hare Krishna Cookbook, smiled down on Prabhupada as he took his meal.

Kisori dasi and other ladies prepared Prabhupada's breakfast. It consisted of various cut fruits: seedless grapes, guava, banana, orange, pomegranate, and whatever else was freshly available at the market. With this he had a small bowl of fried chira (flattened rice mixed with peas), another of fried cashew nuts, and a small piece of sandesa milk seeet. One item is vital to Prabhupada's breakfast: ginger soaked in lemon juice. He won't start breakfast without it, as it stimulates his digestion.

Srila Prabhupada ate little and very slowly, as an act of devotion: prasada-seva, service, rather than indulging the tongue. When he finished, I cleared his plate and wiped the table as he sat and cleaned his teeth. It surprised me to see that his teeth moved apart when he inserted the wooden pick, but Prabhupada just laughed about it. /.../

Sometimes, Prabpada sits in his darsana room after breakfast and chats with his servants for a few minutes, usually commenting on the present state of the world. These moments are especially sweet - to be with Prabhupada as he sits, relaxed and casual, basking in the warmth of his intimate association. /.../

It was an entrancing moment, and it occurred to me that Srila Prabhupada must have many friends in the spiritual world with whom he can eternally enjoy happy and carefree days. Yet being extraordinarily merciful he chooses to be here among us. Although the most exalted personality, he appears to like nothing better than to be with his disciples, foolish and neophyte as we are. He gives the impression there is no one in the world he would rather be with and nothing he would rather be doing than sharing whatever he has with us, although we have nothing to give him in return that could possibly be of interest to him. It seems a lopsided relationship, but Prabhupada doesn't mind. He is not looking for anything for himself, only to see what he can give us. As a result, we have obtained more than any of us can ever have hope for.

After chatting with us, Prabhpada took rest upstairs on a mattress in the sun for about an hour.

He reserved the time from 10:00 until 11:15 a.m. for special guests and discussed management of the temple with senior devotees. Sometimes he replies his mail during this period also. Today he dealt with a wide range of people and projects. He is negotiating the offer of a go-sala near Mathura, the opening of a post office in our future gurukula building, and the establishment af a bank branch in the Guest House. These arrangements will provide better facilities for the devotees and guests, which will result in the temple becoming a greater focus of local community activity. When more people come, more preaching can go on, the net result being that Krishna consciousness will futher increase and more souls will be saved form the clutches of material existence.



Prabhupada confronted a variety of topics in today's mail, from orchestrating the worldwide production and distribution of his books through the efforts of enthusiastic followers to sovling the personal problems of a disciple struggling with maya to encouraging the newly interested a university teacher in Copenhagen and a distressed young man in Australia. Everyone received his close personal guidance and attention.

Despite his workload, Prabhupada always adheres to his schedule. At 11:30 a.m. he took his massage, followed by a bath and lunch an then an hour's rest. I've never seen anyone sleep as little as Srila Prabhupada, about three to four hours total, yet he never shows any sign of fatigue.

When he woke around 4:00 p.m. Kisori dasi placed a freshly made garland around his neck, dabbed some freshly ground sandalwood paste on his forehead and temples, and offered him some fresh fruit juice. He then sat at his desk to receive visitors.

At 5:00 p.m. his doors opened for darsana. A steady flow of curious and respectful people, fifty or sixty at at time, continuously packed his room either to sit and watch or to ask questions. he sometimes talked specifically with a particular visitor, not minding if the other fifty listened in, and at other times he spoke generally to all.

I was posted at the door to give out pera, a milk sweet that is a Vrindavana specialty. Prabhupada is particularly insistent that all visitors receive some Krishna prasadam, a tangible offering for their spiritual advancement. A discussion of philosophy may be easily forgotten, but prasadam will always act to purify. Prasadam distrbution is also in accordance with Vedic etiquette that a guest must always be offered a place to sit and a little refreshment, no matter who he may be. Thus, as always, Srila Prabhupada was the perfect host.

At 6:30 p.m. the temple conch and bells announced evening arati. Darsana concluded, and Srila Prabhupada sent the devotees and guests over to the temple to chant and see the Deities. Relaxing for a while, he spent the rest of the evening discussing philosophy and matters of practical management, giving advice to his mangaers and sometimes sitting quitely chanting.

Srila Prabhupada drinks a glass of hot milk every evening just before taking rest, sometimes supplementing it with a savory, like kachori, paratha, or fried chira. He gave the cooks clear instructions how to make each preparation. His milk has to be exactly the right temperature - very hot, so that it can be easily digested, but not so hot that it burns. /.../

The evening massage took more than half an hour. Lately the weather has been cold throughout the night until sunrise. Thus Prabhupada's circulation and joints need more attention. I took rest about eleven o'clock.

As we disciples slept, Prabhupada arose around 11:30 or midnight to begin his most improtant work of the day, the translation of the Srimad-Bhagavatam and the writing of his transcendental purports. /.../

Sitting at his desk Prabhupada chanted japa for an hour or so in complete concentration on the holy names. He prayed to Krishna for the ability to serve Him nicely and to present the eternal words of the Srimad-Bhagavatam in a manner just suitable for the understanding of the entire world.

Putting aside his japa-mala he donned his spectacles and clicked on the desk light. He opened the Bhagavatams at the book marks - the green Varanasi edition with the Sanskrit commentaries of previous acaryas and the red Bengali one with commentaries by Srila Bhaktisiddhanta Sarasvati Thakura - leaned forward, and studied them intently. The microphone close to his mouth, he flicked on the tape and began his dictation: "Srimad-Bhagavatam, Seventh Canto, Seventh Chapter, vers twenty-five, purport continued..."

Hari Sauri das: A Transcendental Diary; Travels with His Divine Grace A.C Bhaktivedanta Swami Prabhupada. November 1975 - April 1976

Livsglädje!

I Vedaskrifterna förklaras det, liksom i Bibeln och Koranen, att Herren är allsmäktig, ursprunget till allt och utan början eller slut. Han är evig, besitter all kunskap, all styrka och all makt. Själva döden fruktar Honom. Det berättas i Veda att i ett enda andetag skapar och förintar Han alla universa. För de icke hängivna visar Han Sig i Sin aspekt som tiden som förintar allt.

Detta är grundläggande fakta om Herren som alla bör känna till, men det slutar inte där. Vad som attraherat mig till Krishnarörelsen och den vediska filosofin är att de erbjuder en möjlighet att lära känna Krishna (dvs Gud) på ett mycket intimare plan. Många religiösa läror nöjer sig med att konstatera Guds allmakt och kommer inte längre än så, men det finns så mycket mer!

I det materiella universum är vi vana vid att allt har en början, en mittdel och ett slut, men i den andliga världen gäller inte de här begreppen. Andlig utveckling har inget slut, det finns hela tiden mer att upptäcka, mer att glädjas åt.

Många har en missuppfattning om religion som något trist och tråkigt som hindrar en från att njuta av livet, men så är det ju inte alls. Det skall i och för sig medges att det ofta är de religiösas egna fel att det blivit så här. Gudsmedvetande är i sig självt enkelt och sublimt så länge som man låter bli att krångla till det. Srila Prabhupada klagade ofta på att hans lärjungar försökte ändra på allting, och lusten att ändra skrifternas instruktioner efter eget tycke är utan tvivel ett stort hinder i andligt liv. Alltför ofta har Gudsmedvetandet inom de stora världsreligionerna förvanskats till Gudsfruktan, en rädsla för den hämnande Guden som ser allt och bestraffar allt. Det är en föreställning om Gud som man ofta återfinner hos fanatiker.

Men sann andlighet handlar alltså inte om dyster fanatism, eller för den delen om sekterism, Krishnamedvetande står öppet för alla oavsett ursprung och religiös tillhörighet, och framför allt så är Krishnamedvetande roligt!

Krishna är vår bästa vän, och är vackrare än något vi kan föreställa oss. Han är också en stor konstnär, fåglarnas sång och blommornas skönhet är ett par exempel på Hans konstnärliga känsla, det berättas också i Srimad Bhagavatam att Han tycker mycket om att spela flöjt, och att Han tycker om musik och dans. Skrifterna berättar vidare att Krishna är enkel och mycket rolig (jag har aldrig någon annanstans mött på uppfattningen att Gud är rolig, att Han har humor!), Han skämtar ofta och gärna med Sina hängivna.

Krishna uppskattar också god mat! Srila Prabhupada brukade säga att Krishnamedvetande är en "kitchen religion", och alla som har haft kontakt med Krishnarörelsen känner väl till deras goda mat, prasadam. Prasadam betyder vegetarisk mat som tillagats för att göra Krishna glad, inte för att Han på något sätt är beroende av våra gåvor, men Han uppskattar att vi gör vårt bästa för att behaga Honom. Maten tillagas alltså så omsorgsfullt som möjligt och en portion offras sen på altaret. När Krishna har smakat på maten kan alla festa på resten. Jag har aldrig smakat så god mat som hos de hängivna!

Vulkaner och illusionen om makt

Det farligaste med nutidens sofistikerade högteknologiska samhälle det skapat en sådan illusion av makt och kontroll. De flesta människor är väl övertygade om att vi tack vare vetenskapen och den tekniska utvecklingen i stort sett har fått kontroll över naturen, och att det materiella universumet är vårt för att manipulera som vi behagar. Nu räckte det alltså med en stillsam hostning från en vulkan för att ett av teknikens stora underverk, flygindustrin, skulle falla pladask.

Trots alla vetenskapliga framsteg och uppfinningar så är det inte mycket vi kan sätta emot när moder natur börjar röra på sig. Det bevisades inte minst av tsunamikatastrofen för några år sedan, en katastrof som intressant nog också orsakades av ett vulkanutbrott. Det är oerhörda krafter som släpps loss vid sådana här tillfällen, och det är logiskt att börja fundera över var dessa krafter kommer ifrån, vem det är som skapat dem och vem som kontrollerar dem. Det är också logiskt att ifrågasätta det meningsfulla i att försöka utmana och tävla med en sådan mäktig skapare. Varför slösa bort sin tid på en kamp som man bara kan förlora?

Det är inget fel på teknik och vetenskap i sig självt, problemet är hur de används. Den gudshängivne vet att alla beståndsdelar till de tekniska uppfinningarna kommer i från Gud, och använder därför allt i Guds tjänst. Materialisten anser att alla materiella element uppstått genom en odefinierbar slump, och att det står honom helt fritt att exploatera dem för hans egna syften. Den enda måttstock som gäller för en sådan materialist är den egna vinningen. Som förklaras nedan i den vediska skriften Srimad Bhagavatam så drivs materialisten helt och hållet av en falsk illusion om den egna identiteten, "jag är". "Jag är" härskaren och njutaren, "jag är" den som kontrollerar och exploaterar. Det är en övertygande illusion; de flesta av oss lider av den. Att det uppstår en viss intressekonflikt när alla är övertygade om att det egna falska egot äger företräde är lätt att föreställa sig, vare sig det leder till vardagsgräl eller till krig, det är också lätt att förstå varför det uppstått en sådan katastrofal rovdrift på naturen.

De gudshängivna har ett betydligt lättare liv eftersom de alla arbetar för samma mål: att glädja Herren. Den gudshängivne är nöjd när Herren är nöjd. De gudshängivna arbetar i förståelsen att alla andra levande varelser är andliga och därför måste respekteras och att de materiella tillgångarna är något som vi bara har till låns, inte något som vi äger.

----------------

De två falska föreställningarna nämligen "jag" och "mitt" förekommer hos två skilda grupper av människor. På det lägre stadiet är medvetandet om "mitt" mycket framträdande. Hos djuren kan man iaktta det falska medvetandet om "mitt. Hundar och katter brukar strida med varandra med den falska föreställningen om "mitt". I det lägre stadiet av människa är också denna falska föreställning mycket framträdande. Detta framgår av utsagor som "detta är min kropp", "detta är mitt hus", "detta är min familj", "detta är min samhällsklass", "detta är mitt land", "detta är min nation" osv. I ett högre stadium, kännetecknat av spekulativt tänkande, förvandlas denna falska föreställning om "mitt" till "jag är" eller "jag är allting" osv. Alla materiellt betingade människor besjälas av detta falska medvetande om "jag" och "mitt" i olika skiftningar.

...

Den falska föreställningen om att "jag är Gud" eller "jag är den Högste" är mycket farligare än den falska uppfattningen om "mitt". Skulle en levande varelse, som gör anspråk på att vara lika bra som Gud, kunna behärska den materiella naturen? Den dåraktige "jag"-anhängaren torde svara, att den levande varelsen kommer att göra detta någon gång i framtiden. Även om man godtar, att man någon gång i framtiden kommer att behärska den materiella naturen lika bra som den Högste Varelsen, varför förhåller det sig just nu på det viset , att man lyder under den materiella naturen? Enligt Bhagavad-gita kan man bli fri från den materiella naturens bojor genom att överlämna sig till den Högste Herren, men om man inte överlämnar sig kan man inte behärska den materiella naturen. Man bör sålunda överge sin falska uppfattning om "jag"genom att utöva gudshängiven tjänst och bli fast förankrad i transcendental kärlek till Gud. Man tjänar ingenting på att förneka Guds överhöghet, att Han är den som styr alla energier. Man bör istället var klart medveten om sin egen ställning, nämligen att man är Guds eviga tjänare.

AC Bhaktivedanta Swami: Innebördskommentar till Srimad Bhagavatam 2.9.3

Den levande varelsen försöker uppnå lycka och bli fri från upphovet till lidande, men eftersom de levande varelsernas olika kroppar är helt under den materiella naturens herravälde, blir alla deras planer i olika kroppar gäckade en efter en.

Eftersom materialisten är helt okunnig om hur den materiella naturens lagar påverkar honom som ett resultat av hans fruktbärande handlingar, gör han upp felaktiga planer för att njuta av kroppslig bekvämlighet i människolivet genom så kallad ekonomisk utveckling, fromma handlingar för befordran till de högre planetsystemen och på många andra sätt. I själva verket är han dock ett offer för återverkningarna av sina fruktbärande handlingar.

Herren befinner Sig i hjärtat hos var och en, och enligt ens önskningar tilldelas man av Herren olika slags kroppar, vilka är som maskiner. Den levande varelsen färdas i en sådan maskin genom universum, styrd av den materiella naturen och dess kvaliteter. Därmed är den levande varelsen inte alls fri att handla som han vill, utan är helt behärskad av den materiella naturen, vilken i sin tur står helt under den Högsta Personliga Gudens herravälde.

Så snart den levande varelsen faller offer för materiella begär att härska över den materiella naturen blir han underkastad den materiella naturen, vilken övervakas av den Högsta Själen. Följden av detta blir att man och om igen gör upp planer vilka blir omkullkastade, men i sin dårksp kan man inte inse orsken till dessa misslyckanden. Denna orsak förklaras klart och tydligt i Bhagavad-gita: eftersom man inte har överlämnat sig till Gudomens Högsta Personlighet, tvingas man agera under inflytandet av den materiella naturen och dess stränga lagar. Det enda sättet att bli fri från denna insnärjning är att överlämna sig till den Högste Herren. I människolivet måste den levande varelsen mottaga dessa instruktioner från den Högsta Personen, Krishna. "Gör inte upp några planer för att uppnå lycka och jaga bort lidandet. Ni kommer aldrig att lyckas. Överlämna er bara till Mig."

SB 7.13.30

Letter by Srila Prabhupada

Dear Sir Alister Hardy,

I beg to thank you for your coming here yesterday evening, we had very nice talks on religious experience, and I have studied your replies to my questions very carefully.

My first question was "what is the problem of the human life?"

So I have already explained, the problem is that at the present moment there is no proper understanding of God. Human life is especially meant for this purpose, to understand God. That is quite natural, cats and dogs or lower animals or man almost like animal cannot understand God, neither they think such things are necessary, that one should understand God, and his relationship with him.

When we speak of power, it means there must be a source of the powerful, for example we may speak of the electric power, so immediately it suggests that there must be a source of power, the power house, and the power house is being conducted by some engineer. So ultimately there is a living force, a living entity. He is Generating the power by mechanical arrangement, and we can experience his power in so many ways.

You have tried to explain in your book "The findings of such research might spark off a new phase in religious history, people might be induced to try the experiment of approaching this power in their own way, not by prayer or the alteration of physical events or for national safety or material aims, but for spiritual strength and guidance for a better way of life, or perhaps how best to deal with some difficulty." This is indeed very good.

When you say "People might be induced to try this experiment" of approaching this power. Power is energy, so when you speak of approaching the power it means the powerful, power is not independent unless being the power there is a supreme powerful, this is reasonable, to search out the powerful. Without the powerful no power can exist. A politician or a big general exhibits his power as the powerful by his commandment or by his order.

Therefore your understanding of the power is not complete, you must induce people to approach that supreme power. We can understand power in wealth, if a man is very wealthy he is powerful and can exhibit his power by spending money. Similarly if a man is very strong he can exhibit his power in so many ways. Similarly if a man is highly educated he is also powerful, he can influence so man men with his knowledge. Therefore we have to accept that behind the power, there must be the powerful, otherwise our knowledge is imperfect.

When we understand the powerful then immediately we can know his different powers perfectly. The powerful has multi powers. if a A person can understand what is that powerful God, then he can easily understand what are his powers. So this whole world is being conducted by the power of the supreme person, or the powerful.

The only problem that we face is that we are neglecting to understand the supreme powerful. The subsidiary problems as you Have stated, just like over population have been created by man. If we accept that the ultimate truth is the powerful, then the powerful can maintain any number of population, otherwise there is no meaning to Powerful if he is subjected to any limitation.

The supreme powerful is unlimitedly powerful, and practically we can see that the problem of overpopulation amongst the animals is not extant. Just like the elephants, they are not thinking where to get food. Or just like the cats and dogs and hogs, they are producing at a time half a dozen Children or more, so incomparison to them man is producing one child, or two children. Formerly man used to have hundreds of sons, at the present moment a man has got two three at most ten sons. So where is the question of over population?

We understand from the history of Mahabharata that Dhrtarastra had one hundred sons, but there are many other examples also. Maharaja Rsabha dev had one hundred sons, so they were big prominent men in the history the names of the most prominent men are mentioned. It is therefore safe to conclude that if the King can produce one hundred sons the subjects also can produce one hundred sons, if not all of then at least some of them. So at that time there was no question of overpopulation, we do not find it in the history of Mahabharata.

Actually it is not a question of over population but of equal distribution of food. Just like America, they are producing enough food, and there is potency of producing more. But the Government prohibits the farmer to produce more. It is not a problem that the population has increase, but the distribution is mismanaged. Or by industrialization we have reduced the energy for producing food in favor of producing thing other than food. So on the whole it is not a question of overpopulation but of equal distribution of food, or producing food. For want of God consciousness this mistake is there.

If God is all powerful, he may not agree, or at least his agency, the material nature, may not agree to give sufficient food to the demons. Demons means Godless persons. We get this historical event from the Srimad-Bhagavatam, that during the time of Maharaja Prthu there was scarcity of food, so the King wanted to punish the earthly deity, because she was not supplying food. He wanted to kill her. But the earthly deity replied, that she has reduced the supply of food because she did not like to supply the demons.

So there is no question of overpopulation, it is a question of demons. The number of demons has increased and therefore by nature that supply is minimized. As we were discussing that verse from Bhagavad-gita that "The production of food depends on sufficient pouring of water from the sky" that is not in our hands. Because we have become Godless, because we have stopped sacrifice or Yajna, which means to worship the Supreme Personality of Godhead, the supply of rain may be stopped. God may not be angry, but his agents like the material nature, she does not like to give sufficient food stuffs to the demons. That is the version of the Vedic literature.

At the present moment the people are all demonic, the do not care for sinful life, unrestrictedly they are killing animals which is the most sinful activity, unnecessary. They are indulging in all kinds of intoxicating habits, and unnecessarily they are indulging in prostitution.

The demonic people take advantage of women who do not get husband and take advantage of their body for sense gratification. These things are happening because people have no knowledge of the powerful. So the real problem is want of God consciousness. People should know that power, then other problems will be automatically solved.

Similarly the problem of malnutrition, it comes to the same proposition. Because nature is taking revenge on the demonic population malnutrition is also one of the branches of such revenge.

Pollution of environment is a problem which people in America are viewing with great concern. This problem is also due to Godlessness. People instead of producing food they are producing in huge quantities some artificial necessities of life, for which so much industry is working at top speed. Industrialization means to bring the people more and more away from God consciousness. The laborer, the worker in the factory, all of them are sudras, and the capitalist of the industry they are vaisyas, so the whole population is now composed of vaisyas and Sudras, which means the quality of passion and ignorance is now prominent.

A passionate person or ignorant person cannot understand the Powerful, only those who are in Goodness or mixed Goodness and passion they can understand the powerful. so there is a necessity of changing the ignorant persons into persons with real knowledge. Therefore these people should be turned to become God conscious, that is our programme. Anyone from any group, either sudra, vaisya, or any group lower than the sudra, we are taking them and making them intelligent and giving them a chance to understand the supreme power.

So all around the real problem is to understand the supreme power and all other problems are subsidiary. There is no question of over population of people become God conscious. The all powerful can supply any amount of necessities of the people, and they can eat very nicely and so there is no question of mal nutrition. For want of knowledge of the supreme powerful all these problems have come into being.

Then as you mentioned the problems of clashes between racial and national interests which often lead to war. This problem is also due to lack of God Consciousness because God consciousness means to understand that we are all sons of the same family. That is stated in the Bhagavad-gita, that the supreme lord must be the supreme father. I have got my father, he has got his fat father and he has got his father on and on he has got his father, in this way there must be one ultimate father, nobody can deny it. So that ultimate father he is God.

Therefore in every scripture the supreme powerful is addressed as father, and in the Bhagavad-gita also the supreme powerful is mentioned as the suprem seed Giving father. Because we are forgetting the father, because we are forgetting that we are all the servants of one supreme father we are missing our real relationship between one living entity and another.

If we actually understand that we are born of the same father and everything that is there on the surface of the globe, in the sky in the water everything is the property of the supreme Father, then we must understand that everyone has got the right to use the property of the supreme father.

Just like in a big family the father is there, the mother is there and the sons are there. The father gives food to the sons as much as they require. One son may be a very voracious eater so he may eat more than the other son, but the father supplies him, he does not stop him, the father is competent to supply all the sons as much as they require. But if one son is hoarding food stuffs, that is sinful. You cannot take more than what you need.

We see practically if we throw one bag of grain in the street many birds will come, they may eat two three four or ten grains, but they do not stock away for the future. But if we put a bag of rice into the street and allow people to take there will be regular fight, because every human being will want to take more than his immediate need. So this is also due to lack of God consciousness. If one can understand that the father is there, and he is supplying daily bread then why shall I stock more than I need. the present scarcity of food stuffs is due to hoarding by the capitalist.

There is enough food stuff in the world, but at the same time there is a scarcity. If you pay more money on the black market then you will get enough. So from God's side there is enough food, but from our side we are mismanaging everything simply to make more money. Unless there is God Consciousness, understanding that everything is the property of the supreme father, there are so many children so he will supply, why should I hoard food, the problems will not be solved.

Now so far as ideology of religion is concerned: Religion means to abide by the orders of God, that's all. God is great, we are his sons, he is supplying all our necessities these are the right understandings. Why should there be any difference in religious practices. If you come to God consciousness then we can understand the birds the beasts the plants everyone is son of God, we have no right to kill. But the so called man made religious systems say the animals are our food and another religion says, "No, no, there should be no animal killing," this difference in practice of religious systems is due to want of God consciousness.

If we actually come to the point of God consciousness then all these differences will be perfectly resolved, but unless there is actual God consciousness you will not be able to change the Ideologies. I have asked many Christian Gentle men "Why are you killing when in the Bible it is clearly said, Thou shalt not kill?" they cannot give me any satisfactory reply. In a round about way they try to avoid this question. So all these are due to a lack of God consciousness.

So all these problems are due only to a lack of God consciousness. Therefore is you can actually help people to know about the supreme powerful that will be a great help. But I see that your method is not very satisfactory. You are making research by accepting the statements of common peoples expression of religious sentiment. There is no need of research, the result of research in this matter is already there perfectly presented in Bhagavad-gita, all we have to do is accept it and the whole problem of research is solved.

You want to establish your conclusion of religious experience by taking the opinions of laymen. A laymans sentimental expression about religious problems is not a practical understanding of religious problems. Religion as we have explained means the orders of God, therefore it must be scientifically studied, what are his orders, how to abide by them. Simply by taking statistics of the sentiments of common men we cannot come to the right conclusion.

Therefore for right understanding we are advocating that people take advantage of this institution, International society for Krishna consciousness by hearing about God from authorized books like Bhagavad-gita and Srimad-Bhagavatam which were directly spoken by God himself, therefore making the whole thing most scientific and practical.

I hope that we can again meet and discuss this important matter further. I hope this letter meets you in good health.

your ever well wisher,
A. C. Bhaktivedanta Swami


Srila Prabhupada to Sir Alastair Hardy, 28th July, 1973