När Sri Krishna var blott tre månader gammal och försökte vända sig på magen innan Han kunde göra ansatser att krypa, ville moder Yasoda tillsammans med sina vänner genomföra ritualistisk ceremoni för det lilla barnets väl. Sådana ritualistiska ceremonier genomförs vanligtvis tillsammans med kvinnor som också har små barn. När moder Yasoda såg att Krishna höll på att somna, lade hon, eftersom hon hade annat att göra, barnet under en kärra, och medan barnet sov var hon sysselsatt med att genomföra den lyckobringande ritualistiska ceremonin. Under kärran fanns en vagga, och moder Yasoda lade barnet i vaggan. Krishna sov, men plötsligt vaknade Han och började sparka med Sina små ben, precis som barn brukar göra. Detta sparkande gjorde att hela kärran skakade, och den föll ihop med ett brak. Den gick sönder helt och hållet, och allt som fanns i den föll ut. Sakatasura var ett spöke som hade tagit sin tillflykt till kärran och letade efter ett tillfälle att skada Krishna. När Krishna sparkade kärran med Sina små och mycket veka ben, tvingades spöket genast till marken och det föremål som han sökt sig till föll i bitar. Barnen som lekte i närheten meddelade genast moder Yasoda att kärran hade gått söner, varefter hon hastigt, med stor oro, begav sig dit tilllsammans med de andra gopierna. Moder Yasoda tog genast upp barnet i sin famn och lät det suga på hennes bröst. Därefter utfördes olika slags vediska, ritualistiska ceremonier med hjälp av brahmanerna. Eftersom de inte kände till barnets verkliga identitet, överöste brahmanerna det med välsignelser.
En annan dag, när moder Yasoda satt med sitt barn i famnen, märkte hon plötsligt att Han hade blivit lika tung som hela universum. Hon blev så förbluffad att hon var tvungen att lägga ned barnet på marken. Då uppenbarade sig Trinavarta, en av Kamsas tjänare, som en virvelvind, och han förde bort barnet. Hela atmosfären i Gokula fylldes av damm. Ingen kunde se vart barnet hade förts, och alla gopierna var bestörta över att det rövats bort under sandstormen. Uppe i skyn blev barnet en alltför stor börda för asuran, som inte kunde föra med sig barnet särsklit långt. Demonen kunde inte heller släppa barnet, ty det höll sig fast vid honom så hårt, att han inte kunde lösgöra sig det från sin kropp. Sålunda föll Trinavarta själv ned från en mycket hög höjd och dog, medan barnet höll ett kraftigt tag om hans axel. Efter det att demonen fallit, tog gopierna upp barnet och överlämnade det till moder Yasodas famn. Sålunda blev moder Yasoda slagen av häpnad, men på grund av yogamayas inverkan kunde ingen förstå vem Krishna var och vad som i själva verket hade hänt. Alla började istället prisa försynen för att barnet hade räddats ur en sådan olycka.
Nanda Maharaja tänkte förstås på Vausdevas fantastiska förutsägelser och började prisa honom som en mäktig yogi. Senare, när barnet befann Sig i moder Yasodas famn, gäspade det, och moder Yasoda kunde i dess mun se hela den världsomfattande skepnaden.
(Srimad-Bhagavatam, Bok 10, Kapitel 7)
Kung Pariksit sade: "Käre mästare, Sukadeva Gosvami! Alla olika gärningar som uppvisas av den Högsta Personliga Gudens inkarnationer är förvisso behagliga för örat och sinnet. Genom att blott höra talas om dessa gärningar fösvinner genast alla olika ting i sinnet. Vanligtvis känner vi motvilja mot att höra om Herrens gärningar, men Krishnas gärningar i Sin barndom är så tilldragande, att de automatiskt behagar sinnet och örat. På så sätt försvinner ens benägenhet attt vilja höra om materiella ting, vilken är grundorsaken till den materiella tillvaron. Gradvis utvecklar man hängiven tjänst till den Högste Herren, kärlek till Honom samt vänskap med gudshängivna, vilka skänker oss Krishnamedvetandets gåva. Om du anser det lämpligt, ber jag dig att tala om dessa Herrens gärningar.
(S.B 10.7.1)
I människosamhället måste det finnas en klass med klanderfria män, brahmaner, som kan skänka välsignelser till andra, nämligen till ksatriyerna (militärer), vaisyerna (affärsmän) och sudrerna (arbetare), så att alla kan bli lyckliga. Människosamhället kan aldrig bli välmående om alla blir sudrer eller vaisyer. Det måste, vilket förkunnas i Bhagavad-gita, finnas en klass med brahamner med sådana egenskaper som satya (sannfärdighet), sama (fridfullhet), dama (självbehärskning) och titiksa (fördragsamhet). Det förekommer kast-brahmaner, och vi respekterar dem till fullo, men att de föds i brahmana-familjer betyder inte att de är kvalificerade att skänka välsignelser till de övriga medlemmarna i människosamhället. Detta är sastras utsago. I Kali-yuga godtas kast-brahmanerna som verkliga brahmaner: i Kali-yuga blir man en brahmana genom att blott sätta på sig en tråd som kostar två paise (1,5 öre). Det var inte sådana brahmaner som Nanda Maharaja kallade till sig. En brahmanas egenskaper förklaras i sastra, och man måste vara utrustad med dessa egenskaper.
De välsignelser som skänks av brahamner, som inte är avundsjuka, störda eller uppblåsta av högmod och falsk prestige och som är fullkomigt kvalificerade vad beträffar sannfärdighet, är nyttiga. Därför måste en klass av män från första början fostras till brahamner. Ordet dantah är mycket betydelsefullt. Dantah syftar på en person som inte är avundsjuk, störd eller uppblåst med falsk prestige. Krishna-rörelsen har som syfte att införa sådana brahmaner i samhället. Ytterst sett måste en brahamana vara vaisnava, och om man är en vaisnava, har man redan förvärvat en brahmanas egenskaper. Den som är brahma-bhuta är alltid lycklig. Han störs aldrig av materiella förhållanden. Han är beredd att skänka sina välsignelser till alla, utan åtskillnad. Då blir han en vaisnava. I Krishna-rörelsen måste därför de personer som erhållit en andra initiering och blivit brahmaner alltid var medvetna om sitt stora ansvar att ständigt förblir sanningsenliga, behärska sina tankar och sinnen, vara fördragsamma osv. På så sätt kommer deras liv att bli framgångsrika. Det var sådana brahmaner som Nanda Maharaja inbjöd att recitera de vediska hymnerna och inte några vanliga brahmaner. De som var högmodiga, och trodde att de var brahmaner eftersom de fötts i brahmana-familjer, inbjöds aldrig av Nanda Maharaja vid sådana tillfällen.
(S.B 10.7.15)
Krishnamedvetet liv innebär oskyldigt, gudshängivet liv. På grund av lusta och njutningsbegär blir man mer och mer insnärjd i det syndfulla livet i den materiella världen. Fruktan är därför en aspekt av det materiella livet. Om man blir Krishnamedveten genom den gudshängivna tjänstens metod sravanam kirtanam, minskar effekterna av ens förorenade liv i den materiella tillvaron, och man renas och beskyddas av Gudomens Högsta Personlighet. I det hängivna livet har man tilltro till metoden. Sådan tilltro är en av de sex formerna för överlämnande. En av metoderna för överlämnande är att man helt enkelt skall lita till Krishna och vara övertygad om att Han kommer att skänka skydd. Det är ett faktum att Krishna beskyddar Sin hängivne, och Nanda Maharaja samt de andra invånarna i Vrindavana accepterde detta på ett mycket enkelt sätt, fastän de inte visste att den Högste Herren var närvarande bland dem. Det finns många tillfällen då gudshängivna har försatts i svårigheter, men under alla förhållanden har de räddats. Därför är vår enda uppgift att bli Krishnamedvetna och till fullo lita till att Krishna kommer att skydda oss.
När Nanda Maharaja, Vrajas konung, tänkte på vad Vasudeva sagt om oroligheter i Gokula, blev han en aning rädd, och han sökte sin tillflykt till Sri Haris lotusfötter. Under tiden skickade Kamsa en Raksasi (demonisk häxa) vid namn Putana till byn Gokula. Putana vandrade omkring och dräpte små barn. Där det inte förekommer något Krishnamedvetande innebär sådana Raksasis naturligtvis en stor fara, men eftersom Gudomens Högsta Personlighet Själv fanns i Gokul , kunde Putana där inte förvänta sig något annat än sin egen död.
En dag anlände Putana från yttre rymden till Gokula, Nanda Maharajas hem. Genom att använde sin mystiska kraft antog hon skepnaden av en mycket vacker kvinna. Hon fattade mod och gick genast in i Krishnas sovrum utan någons tillstånd. Tack vare Krishnas nåd var det ingen som hindrade henne att gå in i i huset och rummet, ty det var Krishnas önskan att hon gjorde så. Barnet, Krishna, som kunde liknas vid en eld täckt av aska, såg på Putana och tänkte att han skulle bli tvungen att döda denna demon, den vackra kvinnan. Förtrollad av yogamaya och Gudomens Personlighet, lyfte Putana upp Krishna och höll Honom i sin famn, och varken Rohini eller Yasoda protesterade. Demonen Putana lät Krishna suga på hennes bröst, men bröstet var insmort med gift. Därför sög barnet Krishna så intensivt på Putanas bröst, att hon upplevde en outhärdlig smärta, varvid hon antog sin ursprungliga kropp och föll till marken. Därefter lekte Krishna på hennes bröst som ett litet barn. När de såg att Krishna lekte, blev gopierna lugna, och de tog bort barnet och höll det i sin famn. Efter denna händelse vidtog gopierna försiktighetsåtgärder som följd av Raksasins angrepp. Moder Yasoda gav barnet di, och lade det sedan till sängs.
Under tiden återvände Nanda och hans följeslagare, koheredemännnen, från Mathura. När de såg Putanas jättelika döda kropp, slogs de av häpnad. Alla förvånades över hur Vasudeva kunde ha förutsagt detta missöde, och de prisade Vasudevas fömåga att förutspå. Vrajas invånare högg Putanas jättelika kropp i bitar. Eftersom Krishna hade sugit på hennes bröst, hade hon befriats från alla synder, och när koherdarna brände kroppsdelarna i elden, fyllde därför röken luften med en mycket behaglig doft. Fastän Putana hade önskat dräpa Krishna, nådde hon till slut Herren boning. Från denna händelse kan vi lära oss, att om man på ett eller annat sätt är fäst vid Krishna, även som fiende, så når man till slut framgång. Vilket blir då inte målet för de gudshängivna, som av naturlig kärlek är fästade vid Krishna? När Vrajas invånare fick höra talas om hur Putana dödats och att barnet var oskadat, blev de mycket tillfredsställda. Nanda Maharaja tog barnet Krishna i sin famn och kände stort välbehag.
(Srimad-Bhagavatam, Bok 10, Kapitel 6)
Om man på ett eller annat sätt blir Krishnamedveten genom att använda sina sinnen i Herrens tjänst, befrias man omedelbart från materiell bemsittelse. Att lyssna till berättelser om Krishnas gärningar är början till ett rent liv. Genom att helt enkelt lyssna och recitera blir man renad. Därför är sravana-kirtana (att lyssna och lovsjunga) ytterst viktigt vid utförandet av gudshängiven tjänst. Sedan börjar man tjäna Herren med rena sinnen. Detta kallas för bhakti. När Putana på ett eller annat sätt, direkt eller indirekt, föranleddes att tjäna Herren genom att ge Honom di från sitt bröst, renades hon omedelbart, så till den grad att hennes otäcka materiella kropp när den brändes till aska, gav ifrån sig doften aguru, en ört med ytterst behaglig arom.
Putana hade ingen tillgivenhet för Krishna; hon var tvärtom illasinnad och önskade döda Honom. Eftersom hon erbjöd Krishna sitt bröst, uppnådde hon icke desto mindre det främsta målet i livet. De offringar som görs av gudshängivna personer, som attraheras till Krishna av föräldrakärlek, är däremot alltid uppriktiga. En moder önskar skänka något till sitt barn med kärlek och tillgivenhet. Det kan aldrig vara tal om illvilja. Vi kan alltså göra en jämförelse här. Om Putana kunde nå en sådan upphöjd ställning i andligt liv genom att på ett obetänksamt, illasinnat sätt skänka något till Krishna, vad kan man då inte säga om moder Yasoda och de andra gopierna, som tjänade Krishna med en sådan tillgivenhet och kärlek och erbjöd allt de hade för att Krishna skulll bli tillfredsställd? Gopierna nådde automatiskt den högsta fulländningen. Därför rekommenderade Sri Caitanya Mahaprabhu gopiernas tillgivenhet, antingen i form av moderlig kärlek eller äktenskaplig kärlek, och Han förklarade att detta är livets högsta fulländning.
Hängiven tjänst som tillägnas Gudomens Högsta Personlighet, vare sig den är direkt eller indirekt, medveten eller omedveten, blir alltid lycksosam. Putana var varken en gudshängiven eller en icke-gudshängiven; hon var i själva verket en demonisk häxa som uppmanats av Kamsa att döda Krishna. Icke desto mindre antog hon först skepnaden av en mycket vacker kvinna och vände sig till Krishna precis som en tillgiven moder, så att inte ens moder Yasoda och Rohini tvivlade på hennes uppriktighet. Herren tog hänsyn till detta, och därför befordrades Putana automatiskt till en ställning liknande moder Yasodas. Putana upphöjdes till ställningen som sköterska och tjänstekvinna i Goloka Vrindavana för att hjälpa moder Yasoda.
(S.B 10.6.34-38)
Den person som med tro och hängivenhet här berättas om hur Krishna, Gudomens Högsta Personlighet, dräpte Putana, och som ägnar sin hörsel åt att höra om Krishnas barndomslekar, förvärvar förvisso kärlek till Govinda, den högsta,ursprungliga personen.
namas te narasimhaya prahladahlada-dayine hiranyakashipor vakshah shila-tanka-nakhalaye ito nshimhah parato nrisimho yato yato yami tato nrisimhah bahir nrisimho hridaye nrisimho nrisimham adim sharanam prapadye
I offer my obeisances to Lord Nrisimha-deva, who is always giving bliss to His devotees like Prahlada Maharaja and chiselling at the hearts of demons like Hiranyakashipu. The devotee always sees Lord Nrisimha everywhere. Lord Nrisimha is within and without. Therefore let us all take shelter of Lord Nrisimha.
Prayer to Lord Nrisimha
tava kara-kamala-vare nakham adbhuta-sringham dalita-hiranyakashipu-tanu-bhringam keshava dhrita-narahari-rupa jaya jagadisha hare
O my Lord Nrisimha, Your hands are very beautiful like the lotus flower, but with Your long nails You have ripped apart the wasp Hiranyakashipu. Unto You, Lord of the universe, I offer my humble obeisances.
Idag är det Nrisimha Caturdasi, Herren Nrisimhadevas uppenbarelsedag. Herren Nrisimhadeva är kanske den kraftfullaste av Guds uppenbarelseformer. I denna form uppvisar Herren hela Sin vrede emot dem som försöker skada Hans kära hängivna, och också Sin stora kärlek och önskan att beskydda Sina tjänare från allt ont. Vaisnavas frambär ovanstående böner till Honom varje morgon och kväll.
En gång för länge sedan fanns det en mycket mäktig demon vid namn Hiranyakasipu. Tack vare sin stränga självtukt hade han lyckats uppnå enorma krafter, som han missbrukade för att göra ont och sprida fruktan överallt i universum. Hans lika ondskefulle bror hade dödats av Herren, och därför hyste Hiranyakasipu ett outsläckligt hat emot Herren Visnu, Gud. Men ödet bereder även mäktiga personligheter sina överraskningar, och till sin fasa upptäckte Hiranyakasipu att hans egen son, Prahlada, var en mycket stor hängiven till Herren.
Man hör ofta talas om nuförtiden hur demoniska föräldrar torterar och kanske t om dödar sina egna barn. Fenomenet är inte nytt; när Hiranyakasipu förstod att hans egen son var hängiven Gud, så beslöt han att döda det lilla barnet. Inga metoder var för avskyvärda för detta, och utan att tveka utsatte Hiranyakasipu sin lille son för många olika former av tortyr, dock utan något resultat.
Prahlada hade nämligen en tilltro till Gudomens Högsta Personlighet som inget kunde rubba, och Herren gav honom också allt beskydd. Prahlada förblev vid liv och oskadad trots alla försök att döda honom. Eftersom Prahlada var ett stort helgon blev han aldrig arg på sin demoniske fader, tvärtom önskade han honom allt väl och försökte övertyga honom om att överge sin ondska och i stället överlämna sig till Herren Visnu.
Men det sägs att om man ger en orm mjölk så blir den ännu giftigare, och en avundsam person blir bara ännu argare om man försöker ge honom goda råd. Så Hiranyakasipu blev än en gång rasande på Prahlada och skrek: Om din Gud nu finns överallt så finns han väl i den här pelaren också?! Och i samma ögonblick slog Hiranyakasipu till en massiv pelare som fanns palatsets tronsal.
Då hördes ett kraftigt rytande inifrån pelaren, och ut steg Herren i en av Sina mest fantastiska former, som Herren Nrisimhadeva, till hälften man, till hälften lejon. En våldsam kamp följde mellan de båda, och den slutade med att Herren satte sig på Hiranyakasipus tron, med Hiranyakasipu utsträckt i Sitt knä, och med Sina kraftfulla klor slet Herren ut Hiranyakasipus tarmar och lindade dem som en girland runt Sin hals. Och så ändades den store demonen Hiranyakasipus liv. .
.
Herren Nrisimhadevas vrede var så oerhörd att även universums alla fromma halvgudar blev rädda för Honom. Inte ens Brahma, universums skapare, vågade gå fram till Honom för att frambära sina böner.
.
Det fanns dock en som inte var det minsta rädd: Prahlada Maharaja, Hiranyakasipus lille son. Brahma bad honom försiktigt att gå fram och försöka blidka Herren Nrismhadeva, och Prahlada gick sakta fram till Herren och föll ned på marken för att betyga sin vördnad.
.
"När Herren Nrisimhadeva såg den lille pojken Prahlada Maharaja utsträckt vid Hans lotusfötter, upprymdes Han av stor extatisk kärlek till Sin hängivne. Herren lyfte upp Prahlada och lade Sin lotushand på hans huvud, ty Hans hand är alltid beredd att orsaka frihet från fruktan hos alla Hans hängivna."(S.B 7.9.5)
.
Prahladas hjärta fylldes av kärlek och hans ögon av tårar, och sedan började han frambära kärleksfulla böner till Herren. Några välsignelser för egen del ville han inte ta emot, däremot bad han för sin demoniske far. Detta är typiskt för gudshängivna; de är helt fria från all egoism. I stället tänker de alltid på andras välfärd, till och med sådanas som vill göra dem illa. En gudshängiven är alltid beredd att förlåta och ha överseende med andras misstag.
.
A C Bhaktivedanta Swami förklarar i sin kommentar till den här berättelsen att för att kunna rädda sig själv så måste man ta sin tillflykt till sådana här rena gudshängivna. Om man önskar bli fri från den materiella naturens angrepp, vilka uppkommer på grund av den materiella kroppen, måste man bli Krishnamedveten och försöka att till fullo förstå Krishna.
.
Man måste grundligt förstå att alla materiella tillgångar är förgängliga. Till och med våra kroppar, genom vilka vi försöker uppleva så många olika slags sinnliga njutningar, kan förgås vid vilket ögonblick som helst. Andesjälen är emellertid evig. Andesjälen förstörs inte ens när kroppen förintas. En intelligent människa bör därför intressera sig för andesjälens lycka och inte kroppens.
.
http://www.krishna.com/en/node/1341 One of the most awe-inspiring of Lord Krishna’s forms is Sri Nrisimhadeva, His half-man, half-lion incarnation. Lord Nrisimha descended to protect His devotee Sri Prahlada Maharaja from the atheistic king Hiranyakashipu, Prahlada’s father.
The Boy Saint Prahlada
Sri Prahlada Maharaja was a devotee of Lord Krishna from birth, having acquired knowledge of devotional service in the womb. Once, during the absence of Hiranyakashipu, his enemies the demigods, servants of the Supreme Lord responsible for universal management, kidnapped his wife to kill her embryo. They feared that the embryo might later develop into another terrible enemy. Srila Narada Muni rescued the mother and child after convincing the demigods that the boy to be born was an exalted devotee of Lord Krishna.
While still in the womb during his mother’s stay at Narada Muni’s ashram, Prahlada overheard Narada’s transcendental discussions on the glories of the Lord and became fearless, fully surrendered to the infallible shelter of Lord Krishna. Later, though only a child of five years, he had firm faith in the Lord’s protection and invoked this same pure devotion to the Lord in the hearts of his schoolmates at the atheistic school of Sukracharya, the guru of the daityas, or atheistic descendents of Diti. Enraged at his son’s undeviating devotion to his worst enemy—Lord Vishnu, the four-handed form of Lord Krishna—Hiranyakashipu sentenced Prahlada to death. Hiranyakashipu’s henchmen tried everything to kill Prahlada. He was starved, poisoned, cursed by spells, beaten by fiends, stomped by elephants, encaged among virulent pythons, hurled from mountain peaks, and attacked with stones, fires, and blizzards. Despite all of Hiranyakashipu’s attempts, Prahlada remained untouched, and the evil king’s anger grew.
Hiranyakashipu’s Plans to Become God
Hiranyakashipu’s enmity toward Lord Vishnu had begun when the Lord in His form as a giant boar had slain Hiranyakashipu’s twin brother, Hiranyaksha, who had upset the earth’s equilibrium by greedily mining for gold. Upon the death of his brother, Hiranyakashipu had charged Lord Vishnu with partiality toward the demigods: “The Supreme Personality of Godhead has given up His natural tendency of equality toward the demons and demigods. Although He is the Supreme Person, now, influenced by maya [illusion], He has assumed the form of a boar to please His devotees, the demigods, just as a restless child leans toward someone.”
Factually the Lord is never partial to anyone: samo ‘ham sarva-bhuteshu na me dveshyo ‘sti na priyah (Bhagavad-gita 9.29). He simply reciprocates with every living entity in accordance with the living entities’ desires. Lord Sri Krishna instructs in the Bhagavad-gita (5.11): ye yatha mam prapadyante tams tathaiva bhajamy ahammama vartmanuvartante manushyam partha sarvashah
“As all surrender unto Me, I reward them accordingly. Everyone follows My path in all respects, O son of Pritha.” Thus the Lord appears as death for the atheist and as the loving savior for His devotee. And He Himself is beyond any material affinity.
To take revenge for his brother’s death, the mighty daitya Hiranyakashipu vowed to satisfy his brother’s soul with Vishnu’s blood. In his quest for immortality and the power to defeat Vishnu, he performed humanly impossible penances through which he acquired boons from Lord Brahma, the creator of the universe. Hiranyakashipu thought he could become God by his own austerity and penance. He foolishly concluded that since Lord Vishnu was favoring the demigods, He must also be an ordinary conditioned living entity (influenced by partiality and hatred) who became God by austerities. This mentality is characteristic of Mayavadi philosophers, who maintain that every soul is God deluded by maya and that once the illusion is dispelled, the soul once again realizes its identity with God. This theory, however, is unacceptable when we consider the Supreme Personality of Godhead Lord Krishna’s supremacy, as He states in the Bhagavad-gita (9.10):
“This material nature, which is one of My energies, is working under My direction, O son of Kunti, producing all moving and nonmoving beings. Under its rule this manifestation is created and annihilated again and again.” The material energy, maya, is one of the many potencies of the Supreme Lord. Since maya is completely submissive to the Lord, there is no possibility of the Supreme Absolute Lord being overpowered by its influence. The living entities, however, being minute parts of the Lord, can be deluded. The Mayavada theory that after liberation the soul merges with God is refuted in the Bhagavad-gita (15.7, 2.12), where Krishna declares all jiva souls to be His parts eternally, remaining always distinct individuals.
The Mayavadis also assert that the highest conception of God is of the transcendental, impersonal, and all-pervading nirguna-brahma (Absolute Truth devoid of quality, attribute, or form), which assumes a material conditioned body like ours whenever it descends to this world. Thus for the Mayavadis, Lord Vishnu or Lord Krishna are saguna-brahma, Brahman with attributes and form, which to them means material illusory entanglement, for they just cannot imagine transcendence with qualities and form.
Frustrated with the suffering caused by the material body, the impersonalist philosophers conceive of transcendence and liberation as free from qualities and attributes. The Lord, however, clearly defies this notion:
avyaktam vyaktim apannahmanyante mam abuddhayahparam bhavam ajananto mamavyayam anuttamam
“Unintelligent men, who do not know Me perfectly, think that I, the Supreme Personality of Godhead, Krishna, was impersonal before and have now assumed this personality. Due to their small knowledge, they do not know My higher nature, which is imperishable and supreme.” (Bhagavad-gita 7.24) Thus from the Bhagavad-gita we learn that Lord Krishna never worked to achieve Godhood. He is eternally the Supreme Absolute Truth, and the individual souls are eternally His parts.
Nrisimhadeva Kills Hiranyakashipu
Just as the Mayavadis maintain the false theory that by enough penance a soul can become God, Hiranyakashipu considered that he could achieve immortal dominance over all and vanquish Lord Vishnu with his own prowess. But Prahlada challenged his power.
The arrogant Hiranyakashipu cursed him and inquired, “Where do you obtain the power to defy my supremacy?”
“The source of my strength is Lord Vishnu,” replied the fearless Prahlada. “He is the source of everyone’s strength, including yours.”
To hear that his strength was the grace of Vishnu, his worst enemy, was the greatest insult for Hiranyakashipu, who challenged Prahlada, “O most unfortunate Prahlada, you have always described an all-pervading supreme controller beyond me. If He is everywhere, then why is He not present before me in this pillar? If he does not appear from this pillar, then today your head will be severed with my sword.”
With these words, Hiranyakashipu struck his fist at the pillar, from which emanated a sound that seemed to crack the covering of the universe.
.
To prove true the statement of His devotee Prahlada, the Supreme Lord appeared from the pillar in a form never seen before, a form neither man nor lion, the form of Sri Nrisimhadeva. Though Hiranyakashipu looked like a moth entering a fire when he attacked Lord Nrisimha, he ridiculously thought he would be able to defeat the Lord just as he had conquered all his other enemies. Long before, when his brother had been slain, this same Hiranyakashipu had angrily rushed to the Lord’s residence with a trident. The Lord had then disappeared and entered Hiranyakashipu’s nostril. Unable to find the Him, Hiranyakashipu had considered that God was dead.
Now Hiranyakashipu confronted the Lord, who played with him as a cat plays with a mouse. When the sun began to set, Lord Nrisimha lifted Hiranyakashipu onto His lap and dug His nails into Hiranyakashipu’s torso.
The daitya cried out, “Alas, my chest, which is being ripped open by Nrisimhadeva at this moment, is the same chest that broke the tusks of Airavata, Indra’s elephant. It is the same chest that stayed free of scars despite being struck by Lord Shiva’s ax.” (Nrisimha Purana 44.30)
.
Nrisimhadeva ripped open the stonelike chest of Hiranyakashipu with His diamondlike nails. The Lord wore the intestines of the king as His victory garland, and to convince the demigods of Hiranyakashipu’s death, the Lord tore out the daitya’s heart. As another aspect of His divine play, the Lord was suddenly surprised to see that Hiranyakashipu’s body had disappeared. When He shook His hands, however, the torn pieces of Hiranyakashipu’s body fell out of His nails onto the ground. (Nrisimha Purana 44.32–35) From this we understand that Hiranyakashipu was an insignificant insect compared to the transcendental lion Lord Nrisimha. As Jayadeva Goswami confirms:
tava kara-kamala-vare nakham adbhuta-shringamdalita-hiranyakashipu-tanu-bhringamkeshava dhrita-narahari-rupa jaya jagadisha hare
“O Keshava! O Lord of the universe! O Lord Hari, who have assumed the form of half man, half lion! All glories to You! Just as one can easily crush a wasp between one’s fingernails, so in the same way the body of the wasplike demon Hiranyakashipu has been ripped apart by the wonderful pointed nails on Your beautiful lotus hands.”
Lord Nrisimha destroyed Hiranyakashipu without violating the boons granted by Lord Brahma, who had blessed Hiranyakashipu to not be killed:
inside or outside any residence (the Lord killed him in the doorway) during the day or night (the Lord killed him at twilight) on the ground or in the sky (the Lord killed him on His own lap) by any human being or animal (Lord Nrisimha is half man, half lion) by any demigod, demon, or great snake (the Lord is beyond any of these categories) by any weapon or any entity, living or nonliving (Lord Nrisimha pierced the daitya with his nails, which are not considered weapons and are neither living nor dead)
Finally, Hiranyakashipu was not be killed by any living being created by Brahma or not created by Brahma. Hiranyakashipu was cautious to ensure that he would also not be killed by Lord Brahma, Lord Shiva, and Lord Vishnu, the three presiding deities of the universe (the only three living entities within the universe not created by Brahma). Lord Nrisimha is a lila-avatara, or pastime incarnation of Lord Krishna, and is not of the category of Brahma, Shiva, or Vishnu, who are the three guna-avataras, or deities in charge of the three modes of material nature. Hiranyakashipu, the universal tyrant, wished to reverse the system of piety. He wanted the impious to be rewarded and the pious to be punished. Thus upon the death of Hiranyakashipu, all the demigods and inhabitants of various planets offered their prayers to Lord Nrisimha, expressing their gratitude for the Lord’s slaying the daitya, who had usurped all their riches, wives, and shares of sacrificial offerings. Only Prahlada Maharaja, however, could pacify with loving prayers the transcendental wrath of Lord Nrisimha, who is prepared to even appear as half-man, half-lion for the sake of His pure devotees.
.
Lord Nrisimha was overjoyed upon beholding the firm faith of Prahlada, and He repeatedly requested him to ask for a boon. But the utmost compassionate Prahlada, who was more concerned for the welfare of others, only requested the Lord to liberate his demoniac father. The Supreme Lord guaranteed the liberation of twenty-one generations of Prahlada’s dynasty. ----------
I denna materiella värld är allas medvetanden fyllda av fruktan, och det enda sättet att bli fri från fruktan är att bli Krishnamedveten. När Herren Nrisimhadeva uppenbarade Sig befriades alla gudshängivna från fruktan. De gudshängivna blir fria från fruktan genom att sjunga Herren Nrismhadevas heliga namn: yato yato yami tato nrsimhah. "Varhelst vi går, måste vi alltid tänka på Herren Nrisimhadeva." På så sätt blir den gudshängivne fri från fruktan.
Det rådde stor glädje i hela Vrindavana på grund av Krishnas födelse. Alla var överväldigade av glädje. Därför ville kungen av Vraja, Maharaja Nanda, utföra en födelseceremoni för sitt barn, vilket skedde. Under denna stora festival gav Nanda Maharaja i gåva till alla som var närvarande vadhelst de önskade. Efter festivalen gav han koherdarna i uppdrag att beskydda Gokula, och därefter begav han sig till Mathura för att betala skatt till Kamsa. I Mathura mötte Nanda Maharaja Vasudeva. Nanda Maharaja och Vasudeva var bröder, och Vasudeva lovprisade Nanda Maharajas goda lycka, ty han visste att Krishna hade godtagit Nanda Maharaja som Sin fader. När Vasudeva frågade Nanda Maharaja hur barnet mådde, berättade Nanda Maharaja om allt som hände i Vrindavana, och detta gjorde Vasudeva mycket nöjd. Han uttryckte dock sin bedrövelse över att Devakis många barn hade dödats av Kamsa. Nanda Maharaja tröstade Vasudeva genom att säga att allt händer enligt försynens plan och att den som känner till detta inte blir bedrövad. Vasudeva, som förutsåg många störningar i Gokula, råddde därefter Nanda Maharaja att inte stanna kvar i Mathura, utan att återvända till Vrindavana så snart som möjligt. Således tog Nanda Maharaja farväl av Vasudeva och återvände till Vrindavana tillsammans med de andra koherdarna på sina oxkärror.
Srimad Bhagavatam, Bok 10, Kapitel 5
O konung, genom tidens gång blir landet och andra materiella ägodelar renade, genom bad blir kroppen renad och genom rengöring blir orena ting renade. Genom reningsceremonier blir födeseln renad, genom självtukt renas sinnena och genom dyrkan och gåvor som frambärs till brahmanerna blir materiella ägodelar renade. Genom tillfredsställelse renas sinnet, och genom självförverkligande, Krishnamedvetande, renas själen.
Dessa är sastras föreskrifter beträffande hur man kan rena allting i enlighet med den vediska civilisationen. Allt vi kommer i kontakt med kommer att besmitta oss om det inte är renat. För femtusen år sedan i Indien visste människor, till och med i sådana byar som Nanda Maharajas, hur man renar saker, och således njöt de även av materiellt liv utan att förorenas.
Brahmanerna reciterade lyckobringande vediska hymner, vars vibrationer renade omgivningen. de som var experter på att recitera gamla krönikor som puranas, de som var experter på att recitera krönikorna om kungliga familjer, samt alla de övriga uppläsarna, reciterade hymner, medan sångarna sjöng till ackompanjemang av många sorters musikinstrumet, såsom bheris och dundubhis.
Vrajapura, Nanda Maharajas land, var fullständigt dekorerat med en mångfald girlander och flaggor, och på olika platser hade man uppfört portaler, som var gjorda av olika blomstergirlander, tygstycken och mangolöv. Gårdsplanerna, portöppningarna längs gatorna, samt husens alla rum var omsorgsfullt sopade och tvättade med vatten.
Korna, oxarna och kalvarna var omsorgsfullt smorda med en blandning av gurkmeja och olja, blandade med olika mineraler. Deras huvuden var prydda med påfågelsfjädrar, de bar girlander och var täckta med tyger och gyllene ornament.
Nanda Maharaja tillhörde vaisya-klassen, jordbrukarklassen. Hur man tar hand om korna och hur rik denna klass var förklaras i dessa verser. Vi kan knappast föreställa oss hur kor, oxar och kalvar kunde tas så väl om hand och dekoreras så vackert med tyger och dyrbara guldornament. Så lyckliga de var. På ett annat ställe i Bhagavatam förklaras, att under Maharaja Yudhisthiras tid var korna så lyckliga att betesmarkerna blev våta av deras mjölk. Detta är indisk civilisation. Men ändå lider så många människor på samma plats, Indien, Bharatavarsa, på grund av att det vediska levnadssättet har övergivits och det råder brist på förståelse för Bhagavad-gitas lära.
O kung Pariksit! Koherdarna klädde sig mycket praktfullt med dyrbara utsmyckningar och klädnader, såsom rockar och turbaner. Dekorerade på detta sätt och med olika gåvor i händerna nalkades de Nanda Maharajas hem.
Om vi tänker på hurdana förhållandena var för forna dagars jordbrukare i byn, märker vi hur rik han var genom att helt enkelt ägna sig åt jordbruk och boskapsskötsel. För närvarande har emellertid jordbruket försummats och kobeskyddet upphört, och därför lider jordbrukarna och går klädd i slitna kläder. Detta är skillnaden mellan det gamla Indien och dagens Indien. Vi dödar möjligheterna till ett mänskligt samhälle genom denna skändliga verksamhet, ugra-karma!
.
(ugra-karma = skadliga, förbjudna handlingar)
.
Koherdarnas gopi-fruar gladdes åt att höra att moder Yasoda hade fött en son, och de började pryda sig med vackra kläder, smycken, ögonsvärta osv.
Koherdarnas hustrur skyndade sig till moder Yasodas hem med gåvor i sina händer. Deras lotuslika ansikten, som var dekorerade med saffran och färsk kunkuma, var utomordentligt vackra. På grund av naturlig skönhet hade kvinnorna breda höfter och yppiga bröst, som rörde sig när de skyndade vägen fram.
På grund av ett konstlat leverne har kvinnnorna förlorat sin naturliga skönhet, fastän de hävdar att de är oberoende och långt framskridna vad beträffar materiell civilisation. Denna beskrivning av bykvinnorna ger tydligt exempel på kontrasten mellan naturligt liv och det konstlade livet i ett fördömt samhälle, såsom västvärldens, där såväl halv- som helnaken skönhet mycket lätt kan köpas, på klubbar, i affärer eller för offentlig annonsering. Ordet balibhih antyder att kvinnorna bar guldmynt, juvelbesatta halsband, vackra kläder, färskt gräs, sandelträpasta, blomstergirlander och liknande offringar på guldfat. Sådana offringar kallas bali.
I öronen hade gopierna gnistrande juvelbesatta örhängen och runt deras halsar hängde medaljoner av metall. Deras handleder var smyckade med armringar, deras kläder hade skiftande färger och från deras hår föll ett regn av blommor ner på gatan. När gopierna på detta sätt begav sitt till Maharaja Nandas hem rörde sig deras örhängen, bröst och girlander, och de var strålande vackra.
Gopierna var inte vanliga kvinnor, utan deluppenbarelser av Krishnas glädjeenergi. Krishna dyrkas alltid av gopierna varthelst Han går. Alla dessa gopier gick för att skänka Krishna sina gåvor, ty gopierna är Herrens eviga följeslagerskor.
Koherdarnas hustrur och döttrar skänkte välsignelser till det nyfödda barnet, Krishna, och sade:"Måtte Du bli Vrajas kung och länge beskydda alla dess invånare." De stänkte en blandning av gurkmejepulver, olja och vatten på den ofödde Högsta Herren och frambar sina böner.
Nu när den alltgenomträngande, obegränsade Herren Krishna, härskaren över den kosmiska manifestationen, hade anlänt till Maharaja Nandas land, ljöd olika sorters musikinstrument för att fira den stora festivalen.
"Närhelst och varhelst religionsutövandet avtar, o Bharatas ättling, och irreligiositeten dominerar mer och mer - vid den tidpunkten stiger Jag ned." (Bhagavad-gita 4.7)
Närhelst Krishna kommer, en gång varje dag i Brahmas liv, kommer Han till Nanda Maharajas hem i Vrindavana. Krishna är härskaren över hela skapelsen. Därför hördes muskaliska ljud inte bara i grannskapet kring Nanda Maharajas hem, utan över hela universum - och i alla andra universa - för att fira Herrens lyckobringande ankomst.
I sin glädje njöt koherdarna av den stora festivalen genom att stänka en blandning av yoghurt, kondenserad mjölk, smör och vatten på varandras kroppar. De kastade smör på varandra och smetade in varandra med det.
Från detta uttalande kan vi förstå att det för femtusen år sedan inte bara fanns tillräckligt med mjölk, smör och yoghurt för att äta, dricka och laga mat med, utan att man vid festivaler, kunde kasta omkring dessa saker utan inskränkningar. Mjölk, smör, yoghurt och andra sådana produkter användes i obegränsad utsträckning i samhället. Var och en hade ett rikt förråd av mjölk, och genom att använda den i många olika former och anrättningar kunde folk på ett naturligt sätt alltid hålla sig friska och på detta sätt njuta av livet i Krishnamedvetande.
Den storsinte Maharaja Nanda skänkte klädnader, smycken och kor som gåvor till koherdarna i syfte att tillfredsställa Herren Visnu, och på detta sätt förbättrade han situationen för sin egen son i alla avseenden. Han skänkte gåvor till sutas (de professionella recitatörerna av gamla krönikor), magadhas (de professionella uppläsarna av de kungliga dynastiernas krönikor) och vandis (de vanliga böneuppläsarna), samt till andra män, som var engagerade i olika yrken i enlighet med deras kvalifikationer, och han tillfredsställde allas önskningar.
Den ytterst lyckosamma Rohini, Baladevas moder, hedrades av Nanda Maharaja och Yasoda, och därför klädde även hon sig praktfullt och dekorerade sig med ett halsband, en girland och andra utsmyckningar. Hon var upptagen med att gå hit och dit för att ta emot de kvinnliga gästerna vid festivalen.
Rohini, en annan hustru till Vasudeva, bodde också, tillsammans med sin son Baladeva, hos Nanda Maharaja. Eftersom hennes make var fängslad hos Kamsa var hon inte särskilt lycklig, men vid tiden för Krishna-janmastami, Nandotsava, när Nanda Maharaja skänkte klädnader och utsmyckningar till andra, gav han också praktfulla kläder och smycken till Rohini, så att hon kunde delta i festivalen. Därför var hon också upptagen med att ta emot de kvinnliga gästerna. På grund av hennes goda lycka att kunna fostra Krishna och Balarama tillsammans, beskrivs hon som maha-bhaga, ytterst lyckosam.
O Maharaja Pariksit! Nanda Maharajas hem är för evigt hemvisten för Gudomens Högsta Personlighet och Hans transcendentala egenskaper, och därför är det alltid på ett naturligt sätt försett med all rikedoms majestät. Men då Herren Krishna uppenbarade Sig där, blev det även platsen för lyckogudinnans lekar.
Varhelst Krishna befinner Sig, finns lyckogudinnan helt naturligt tillsammans med Honom. Den främsta av lyckogudinnorna är Srimati Radharani. Krishnas uppenbarelse i landet Vraja antydde därför att den främsta lyckogudinnan, Radharani, också skulle uppenbara sig där mycket snart. Nanda Maharajas hem var redan mycket rikt, och när Krishna hade uppenbarat Sig kom det att bli majestätiskt i alla avseenden.
När Vasudeva hade fjättrat sig själv med järnkedjorna som förut, stängdes alla fängelsets dörrar genom Yogmayas inflytande, och samma Yogamaya började sedan gråta som ett nyfött barn. Denna gråt väckte dörrväktarna, som omedelbart informerade Kamsa om att ett barn hade fötts av Devaki. När Kamsa hörde dessa nyheter skyndade han sig till det rum där barnet fötts, och trots Devakis böner att barnet skulle skonas, ryckte demonen med våld barnet ur hennes famn och kastade det mot en sten. Oturligt nog för Kamsa gled emellertid det nyfödda barnet ur hans händer, höjde sig över hans huvud och uppenbarade sig i Durgas åtta-armade gestalt. Durga sade till Kamsa"Den fiende som du mediterar på har redan fötts någon annanstans. Därför kommer din plan att förfölja alla barn att visa sig fruktlös."
Enligt förutsägelsen skulle Devakis åttonde barn döda Kamsa, och därför blev Kamsa oerhört förvånad när han såg att det åttonde barnet var en flicka och hörde att hans så kallade fiende hade fötts någon annanstans. Han beslöt sig för att befria Devaki och Vasudeva, och han medgav inför dem det felaktiga i hans grymheter. Han kastade sig framför Devakis och Vasudevas fötter för att be dem om förlåtelse, och han försökte övertyga dem att de inte skulle var olyckliga för att han hade dödat så många av deras barn, ty dessa händelser var föutbestämda. Devaki och Vasudeva, som till sin natur var mycket fromma, förlät omedelbart Kamsa för hans grymheter, och när Kamsa såg att hans syster och svåger var lyckliga återvände han till sitt hem.
När natten var till ända kallade emellertid Kamsa till sig sina ministrar och förklarade för dem vad som hade hänt. Ministrarna, som alla var demoner, rådde Kamsa att alla barn, som hade fötts de tio senaste dagarna i byarna i Kamsas kungarike, skulle dödas, eftersom Kamsas fiende redan hade fötts någonstans: Fastän halvgudarna alltid fruktade Kamsa, skulle de inte behandlas med fördragsamhet, eftersom de var fiender skulle Kamsa göra sitt bästa för att utrota dem. De demoniska ministrarna rekommenderade vidare att Kamsa och demonerna skulle behålla sin fientliga inställning gentemot Visnu, eftersom Visnu är den ursprungliga personen bland alla halvgudar. Brahmanerna, korna, Veda, självtukt, rättfärdighet, behärskning av sinnena och tankarna, trohet och barmhärtighet är olika delar av Visnus kropp, och Visnu är ursprunget till alla halvgudar, inklusive Brahma och Siva. Därför förordade ministrarna att halvgudarna, de heliga personerna, korna och brahmanerna systematiskt skulle förföljas. När Kamsas vänner, de demoniska ministrarna, hade uppmanat honom på detta kraftfulla sätt, gav han sitt samtycke till deras instruktoner och ansåg det vara välgörande att var avundsjuk på brahmanerna. På Kamsas order började demonerna därför utsätta hela Vrajabhumi för sina grymheter.
(Srimad Bhagavatam, Bok 10, Kapitel 4)
Kala är egentligen ett annat namn för Gudomens Högsta Personlighet, när Han uppenbarar Sig enbart i avsikt att döda. När Krishna uppebarade Sig inför Arjuna i Sin världsomfattande skepnad, frågade Arjuna: "Vem är Du?", och Herren presenterade Sig då som kala, döden personifierad. Genom naturens lagar uppenbarar sig kala när en oönskad ökning av befolkningen har inträffat, och genom något arrangemang från Gudomens Högsta Personlighet, dödas folk i stora mängder på olika sätt, genom krig, epidemier, hungersnöd, osv. Under sådana tider går till och med ateistiska, politiska ledare till kyrkan, mosken eller templet för att få skydd av Gud eller gudar, och de säger undergivet: "Ske Guds vilja." Dessförinnan har de inte ägnat Gud någon uppmärksamhet, eller brytt sig om att lära känna Gud och Hans vilja, men när kala uppenbarar Sig säger de:"Ske Guds vilja." Döden är inte något annat än ännu en aspekt av den allenarådande kala, Gudomens Högsta Personlighet. Vid tiden för döden måste ateisten underkasta sig denna allenarådande kala, och därefter tar Gudomens Högsta Personlighet bort alla hans ägodelar och tvingar honom att anta en ny kropp. Ateisterna känner inte till detta, och även om de gör det struntar de i det, ty de vill kunna fortsätta med sitt vanliga liv.
S.B 10.4.3
En person, som är engagerad i tjänst till Herren utan avbrott och utan avtagande, anses vara belägen i sin ursprungliga, andliga status. När man har upphöjts till denna plattform, är man alltid i transcendental lycksalighet. I annat fall, så länge man befinner sig i den kroppsliga livsuppfattningen, måste man genomlida materiella tillstånd. Kroppen är utsatt för sina egna grundprinciper, nämligen födsel, död, ålderdom och sjukdom, men en person som är förankrad i andligt liv har ingen födelse, ingen död, ingen ålderdom och ingen sjukdom. Man kan invända att en person, som är andligt engagerad tjugofyra timmar om dygnet, ändå lider av sjukdomar ibland. I själva verket är han emellertid varken lidande eller sjuk. Om detta vore fallet skulle han inte kunna ägna sig åt andlig verksamhet tjugofyra timmar om dygnet. I detta sammanhang kan man ge exemplet med att smutsigt skum eller skräp ibland kan ses flyta på Ganges vatten. Men en person som beger sig till Ganges störs inte av skummet eller de smutsiga sakerna som flyter i vattnet. Med handen för han bort sådana otäcka saker, och därefter vadar han i Ganges och erhåller fördelaktiga resultat. En person som är belägen i sin andliga livsbetingelse är därför opåverkad av skum och skräp eller andra ytliga föroreningar. Det är därför förbjudet att betrakta gurun som en vanlig människa. Den andlige mästaren, acaryan, är alltid belägen i sin andliga livsbetingelse. Födsel, död, ålderdom och sjukdom påverkar honom inte. Den andliga kroppen är alltid opåverkad av materiella tillstånd.
S.B 10.4.20
Krishna är alla orsakers orsak, men en person som inte står i kontakt med Krishna störs av de omedelbara orsakerna och kan inte behärska sin tendens att se allting som skillnader eller olikheter. När en skicklig läkare behandlar en patient, försöker han hitta den ursprungliga orsaken till sjukdomen och distraheras inte av symptomen på den ursprungliga orsaken. På liknande sätt störs en gudshängiven person aldrig av motgångar i livet. En gudshängiven person förstår, att när han är i trångmål beror detta på hans tidigare missgärningar nu har givit resultat, även om återverkningarna är mycket milda tack vare den Högste Personlige Gudens nåd. När en gudshängiven person, som står under den Högsta Personliga Gudens beskydd, lider på grund av tidigare missgärningar, drabbas han endast av en ringa mängd elände tack vare Herrens nåd. Trots att en gudshängiven persons sjukdom beror på tidigare misstag, samtycker han till att lida och tolererar sådant elände, och han litar fullständigt till Gudomens Högsta Perosnlighet. På detta sätt påverkas han aldrig av materiella tillstånd som beklagan, glädje, fruktan osv. En gudshängiven ser aldrig någonting som skilt från Gudomens Högsta Personlighet.
S.B 10.4.27
Personer som är hängivna Herren Visnu, Krishna, är suras, dvs devas, medan personer som motarbetar de gudshängivna kallas asuras. Gudshängivna personer utför skickligt alla i sina göromål. Därför kallas de kovida, vilket betyder "expert". Asuras är emellertid i själva verket dårar, fastän de på ytan visar upp en viss skicklighet när det gäller lidelsefull verksamhet. De är varken besinningsfulla eller skickliga. Vadhelst de gör är ofullkomligt. Enligt denna beskrivning av asuras, som ges i Bhagavad gita 9.12, kommer de vadhelst de gör att till slut att misslyckas.
Därefter, vid den lyckobringade tiden för Herrens framträdande, genomsyrades hela universum med alla egenskaper som godhet, skönhet och frid. Rohini-konstellationen framträdde jämte andra stjärnor, som Asvini. Solen, månen och de andra stjärnorna och planeterna var mycket fridfulla. I alla riktningar föreföll allt vara ytterst behagligt, och de vackra stjärnorna blinkade på den molnfria himlen. Prydd med städer, byar, gruvor och betesmarker verkade jorden alltigenom lyckobådande. Floderna flödade av klart vatten, och sjöarna och de stora vattensamlingarna, som var fulla av liljor och lotus, var utomordentligt vackra. I träden och de gröna växterna som var fulla av blommor och löv, och mycket tilltalande för ögat, satt fåglar, såsom gökar, samt svärmar av bin, och alla sjöng med vackra stämmor för halvgudarna. En ren bris började blåsa, behaglig för känselsinnet och bärande blommornas dofter, och när brahmanerna, som var sysselsatta med ritualistiska ceremonier, tände sina eldar i enlighet med de vediska principerna, brann eldarna stadigt, utan att störas av brisen. När således den Ofödde Herren Visnu, Gudomens Högsta Personlighet, just skulle uppenbara Sig, kunde helgonen och brahmanerna, som alltid hade störts av demoner som Kamsa och hans män, känna frid i hjärtat, och pukor ljöd samtidigt från de övre planetsystemen.
Kinnaras och Gandharvas började sjunga lyckobringande sånger, Siddhas och Caranas frambar lyckobringande böner och Vidyadharis, i sällskap med Apsaras, började dansa av glädje.
Lyckliga till sinnes lät halvgudarna och mäktiga heliga personer det regna blommor, och himlen fylldes av moln, vars milda muller likande ljudet från havets vågor. Därefter uppenbarade Sig Gudomens Högsta Personlighet, Visnu, som är belägen i allas hjärtan, från Devakis hjärta i nattens täta mörker, precis som fullmånen stiger vid den östra horisonten, ty Devaki var av samma kategori som Sri Krishna.
Därefter såg Vasudeva det nyfödda barnet, som hade mycket underbara lotusliknande ögon, och som i Sina fyra händer bar de fyra vapnen sankha, cakra, gada och padma (snäcka, klubba, diskus och lotusblomma). På Hans bröst fanns Srivatsa-märktet och på halsen den strålande Kaustubha-juvelen. Klädd i gult, med kroppen svart som ett mörkt moln, med Sitt långa hår utslaget och med Sin hjälm och Sina örringar sällsynt gnistrande med den värdefulla Vaidurya-juvelen, var barnet, som var smyckat med strålande armband, bälten, ankelringar och andra prydnader, mycket vackert att skåda.
När Vasudeva såg sin märklige son slogs hans ögon av häpnad. I transcendental glädje samlade han i sitt sinne ihop tiotusen kor och delade ut dem bland brahmanerna som en transcendental festival.
Vasudeva kunde förstå att detta barn var Gudomens Högsta Personlighet, Narayana. När han utan att tveka hade dragit denna slutsats blev han fri från fruktan. Han bugade sig ner med händerna ihop och koncentrerade sin uppmärksamhet, och han började frambära böner till barnet, som lyste upp Sin födelseplats genom Sitt naturliga inflytande. Han tilltalade Honom som den Högsta Personen, Parabrahman, Översjälen, som är höjd över dualitet och som är alltgenomträngande, såväl inuti som utanför. Herren, alla orsakers orsak, är höjd över materiell tillvaro, fastän Han är skaparen av denna materiella värld. När Han träder in denna värld som Paramatma, är Han alltgenomträngande, men ändå är Han transcendentalt belägen. För att skapa, upprätthålla och förinta denna materiella värld uppenbarar Sig Herren som guna-avatarerna - Brahma, Visnu och Mahesvara. Därför frambar Vasudeva till Gudomens Högsta Personlighet böner, som var fulla av betydelse. Devaki följde sin make genom att frambära böner, vilka beskrev Herrens transcendentala natur. Eftersom hon var rädd för Kamsa och önskade att Herren inte skulle förstås av ateister och materialistiska icke-hängivna, bad hon att Herren skulle dra tillbaka sin transcendentala fyrarmade gestalt, och uppenbara Sig som ett vanligt barn med två händer.
Herren påminde Vasudeva och Devaki om två andra inkarnationer, i vilka Han hade framträtt som deras son. Detta var nu tredje gången Han framträdde som son till Devaki, för att uppfylla deras önskan. Herren beslöt Sig sedan för att lämna Vasudevas och Devakis bostad, som var inrymt i Kamsas fängelse, och just vid det ögonblicket föddes Yogamaya som dotter till Yasoda. Genom Yogamayas arrangemang var det möjligt för Vasudeva att lämna fängelset och rädda barnet från Kamsas händer. När Vasudeva förde Krishna till Nanda Maharajas hus såg han att Yasoda, såväl som alla andra, sov djupt, vilket hade orsakats av Yogamayas arrangemang. Således bytte han ut barnen genom att ta Yogamaya från Yasodas famn och lägga dit Krishna istället. Därefter återvände Vasudeva till sin egen boning med Yogamaya som sin dotter. Han lade Yogamaya på Devakis säng och gjorde sig iordning för att vara fånge som tidigare. I Gokula kunde Yasoda inte förstå huruvida hon hade fått en pojke eller en flicka.
Beskyddad av sin svärfar, Jarasandha, och med hjälp av sina demoniska vänner började Kamsa förtrycka medlemmarna i Yadu-dynastin. Därför lämnade Yadu-dynastins medlemmar sina hem och endast ett fåtal av dem stannade hos Kamsa och utgav sig för att vara hans vänner.
När Kamsa hade dödat sad-garbhas, Devakis sex söner, trädde Anantadeva in i Devakis moderliv och förflyttades till Rohinis moderliv genom Yogamayas manipulation, som utfördes på befallning av Gudomens Högsta Personlighet. Herren Själv, som snart skulle framträda som Devakis åttonde son, befallde Yogamaya att födas ur Yasodadevis moderliv. Eftersom Krishna och Hans kraft, Yogamaya, som broder och syster, är världen full av vaisnaver och saktas, och det finns sannerligen en viss grad av rivalitet mellan dem. Vaisnaver dyrkar den Högste Herren, medan saktas dyrkar Yogamaya i olika gestalter. Yogamaya följde befallningen från Gudomens Högsta Personlighet och flyttade Baladeva, Sankarsana, Devakis sjunde barn, från Devakis moderliv till Rohinis moderliv. Eftersom Sankarsana uppenbarar Sig i syfte att öka kärleken till Krishna, är Han känd som Baladeva. Man kan dra nytta av den lyckobringande styrka som emanerar från Honom och i kraft av denna bli Herrens hängivne, och därför kallas Han också Balabhadra.
När Yogamaya hade flyttat över Devakis sjunde barn till Rohinis moderliv, framträdde Gudomens Högsta Personlighet i Vasudevas hjärta och förflyttade Sig Själv till Devakis hjärta. Eftersom Herren var närvarande i hennes hjärta, verkade det som hon strålade under graviditeten. När Kamsa såg denna strålglans blev han mycket ängslig, men han kunde inte skada Devaki på grund av deras släktskap. Således började han indirekt tänka på Krishna och blev fullkomligt Krishnamedveten.
Eftersom Herren var närvarande i Devakis moderliv, kom alla halvgudarna för att frambära sina böner till Honom. De sade, att Gudomens Högsta Personlighet för evigt är den Absoluta Sanningen. Andesjälen är viktigare än den grova kroppen, och Översjälen, Paramatma, är ännu viktigare än själen. Den Högsta Gudomen är fullständigt oberoende, och Hans inkarnationer är transcendentala. Halvgudarnas böner lovprisar och upphöjer de gudshängivna, och förklarar vidare vilket öde som väntar dem, som ytligt betraktar sig som befriade från den materiella naturens betingelser. En gudshängiven person är alltid trygg. När en gudshängiven till fullo överlämnar sig till Herrens lotusfötter blir han fullständigt befriad från den materiella tillvarons fruktan. Genom att förklara varför Gudomens Högsta Personlighet nedstiger, bekräftar halvgudarnas böner mycket tydligt Herrens uttalande i Bhagavad-gita (4.7):
yada yada hi dharmasya
glanir bhavati bharata
abhyutthanam adharmasya
tadatmanam srijamy aham
"Närhelst och varhelst religionsutövandet avtar, o Bharatas ättling, och irreligiositeten dominerar mer och mer - vid den tidpunkten stiger Jag ned."
De sex barnen som Kamsa dödade hade tidigare varit Maricis söner, men eftersom de hade förbannats av en brahmana var de tvungna att födas som sonsöner till Hiranykasipu. Så snart Devakis söner hade dödats skulle de återvända till sin ursprungliga position. (SB 10.2.4-5)
I detta sammanhang kan man fråga sig hur Gudomens Högsta Personlighet, som alltid är transcendentalt belägen, kunde träda in i Devakis moderliv, vilket tidigare hade beträtts av sex asuras, sad-garbhas. Srila Visvanatha Cakravarti Thakura ger följande svar.
Hela skapelsen, inklusive dess individuella delar, är en utvidgning av den Högsta Personliga Gudens energi. Därför är det så, att fastän Herren träder in i den materiella världen, gör Han egentligen inte det.
Allting är en utvidgning av Brahman, Gudomens Högsta Personlighet, och ändå är allting inte den Högsta Gudomen, och Han finns heller inte överallt. Allting vilar på Honom, samtidigt som det inte vilar på Honom. Detta kan förklaras endast genom acintya-bhedabheda-filosofin. Sådana sanningar kan emellertid inte förstås om man inte är en ren gudshängiven, ty Herren säger i Bhagavad-gita (18.55): "Man kan förstå den Högsta Personligheten som Han är enbart genom hängiven tjänst." Fastän Herren inte kan förstås av vanliga personer, bör man förstå denna princip utifrån sastras uttalanden.
Symboliskt var moder Devakis ständiga fruktan för Kamsa renande för henne. En ren gudshängiven skall alltid frukta materiellt umgänge, och på detta sätt kan alla det materiella umgängets asuras dödas, såsom sad-garbhasuras dödades av Kamsa. Det konstateras att Mairci framtäder ur sinnet. Med andra ord är Marici en inkarnation av sinnet. Marici har sex söner: Kama, Krodha, Lobha, Moha, Mada och Matsarya (lusta, vrede, girighet, illusion, galenskap och avundsjuka). Gudomens Högsta Personlighet uppenbarade Sig ur Devakis moderliv, och därför är hon en symbolisk representation av bhakti, medan Kamsa är en symbolisk representation av materiell fruktan. När en ren gudshängiven alltid fruktar materiellt umgänge manifesteras hans verkliga ställning i bhakti, och han blir på ett naturligt sätt ointresserad av materiella njutningar. (SB 10.2.8)
En ren gudshängiven är alltid rädd för den materiella tillvaron. Ingen vet vad som kommer att hända härnäst, ty man kan tvingas byta sin kropp i nästa ögonblick. Medveten om detta faktum agerar en ren hängiven på så sätt, att han aldrig behöver låta sitt liv gå til spillo genom att vara tvungen att acceptera en annan kropp och underkasta sig den materiella tillvarons svårigheter. Detta är bhayam, fruktan. Denna fruktan beror på den materiella tillvaron. I klartext bör var och en alltid frukta och vara på sin vakt mot den materiella tillvaron, men fastän alla har en tendens att påverkas av okunnigheten i den materiella tillvaron, är Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, alltid beredd att beskydda Sina hängivna. Krishna är så vänlig och tillgiven mot Sina hängivna, att Han hjälper dem genom att med ge den intelligens de behöver för att existera i den materiella världen utan att glömma Honom ens för ett ögonblick.
Ordet yoga betyder"länk". Alla yoga-system är försök att återupprätta vårt avbrutna förhållande med Gudomens Högsta Perosonlighet. Det finns olika slag av yoga, och av dem är bhakti-yoga den främsta. I andra yoga-system måste man underkasta sig olika processer innan man uppnår fulländning, men bhakti-yoga verkar direkt. (SB 10.2.6)
Kunskap är avsedd att vidarebefordras. Indien har Bhagavad-gitas kunskap, men olyckligtvis, av en eller annan anledning, har inte denna sublima kunskap om Giud förmedlats över världen, fastän den var avsedd för hela mänskligheten. Därför har nu rörelsen för Krishnamedvetande upprättats för att förmedla denna kunskap som den är, utan förvrängning. Fastän det tidigare har förekommit försök att förmedla denna Bhagavad-gitas kunskap, har dessa försök inneburit förvrängningar och kompromisser med världslig kunskap. Men rörelsen för Krishnamedvetande förmedlar nu Bhagavad-gita som den är, utan kompromisser med det världsliga, och människor får möjligheten att gagnas genom att uppväcka Krishnamedvetande och bli hängivna till Herren Krishna. (SB 10.2.19)
Mänskligt liv är avsett för gudsförverkligande, men olyckligtvis betonar den materialistiska civilisationen endast kroppens sinnen, och den saknar kunskap om den levande kraften i kroppen. I Bhagavad-gita förklaras mycket tydligt att inne i kroppen finns kroppens ägare, livskraften, vilken är viktigare. Men människosamhället har blivit så degraderat att människor istället för att förstå livskraften i kroppen, är upptagna med ytliga ting. Detta är en misshällighet i de mänskliga plikterna. Personer av Kamsas sort är därför mycket rädda och upptagna med att försöka stoppa denna rörelse, särskilt i västvärlden. I denna tidsålder har Krishna uppenbarat Sig som Hare Krishna-maha-mantrat. Rörelsen för Krishnamedvetande sprids som en skogsbrand över hela världen, och den kommer att fortsätta att göra det. Personer som Kamsa är mycket rädda för att rörelsen gör framsteg och tas emot av den yngre generationen, men precis som Krishna inte kunde dödas av Kamsa, kan denna rörelse inte hejdas av personer av Kamsas sort. Denna rörelse kommer att fortsätta att växa mer och mer, förutsatt att rörelsens ledare förblir strikt Krishnamedvetna genom att följa de reglerande principerna och den grundläggande verksamheten att sjunga Hare Krishna-mantrat regelbundet. (S B 10.2.20)
Alla söker efter sanningen. Däri består det filosofiska sättet att leva. Den som blir fullständigt Krishnamedveten kan förverkliga den Absoluta Sanningen. Krishna är den Absoluta Sanningen. Relativ sanning är inte sanning i alla de tre stadierna av evig tid. Tid delas upp i förgången tid, nutid och framtid. Krishna är alltid sanningen, såväl i det förgångna som nu och i framtiden. I den materiella världen styrs allting av den överordnade tiden, i form av förgången tid, nutid och framtid. Men före skapelsen existerade Krishna, medan skapelsen upprätthålls vilar allting i Krishna, och när skapelsen förintas kommer Krishna fortfarande att existera. Därför är Han den Absoluta Sanningen under alla omständigheter. Om det finns någon sanning i denna materiella värld härstammar den från den Högsta Sanningen, Krishna. (S B 10.2.26)
Mitt stora intresse är religion och andlig utveckling, i synnerhet bhakti-yoga. Utan att vara någon expert på ämnet skulle jag ändå vilja berätta lite om den vediska vaishnava-filosofin. Det är en rik och givande filosofi och väl värd för fler att lära känna.
De flesta av texterna här kommer från de vediska skrifterna Bhagavad-gita och Srimad Bhagavatam, i översättning och utförlig kommentar av A C Bhaktivedanta Swami(1896-1977).
