Matsya

Det är klart att en del kan börja klia sig i huvudet när de hör att Gud en gång uppenbarade Sig som fisk. Även Maharaja Pariksit, en av huvudpersonerna i eposet Srimad-Bhagavatam där berättelsen om Matsya står, blev förbryllad och frågade: "I vilket syfte antog Gudomens Högsta Personlighet den avskyvärda skepnaden av en fisk, precis på samma sätt som en vanlig levande varelse antar olika skepnader under karmas lag? Fisken är sannerligen en fördömd livsform, som är fylld av fruktansvärda smärtor. O mästare! Vad är syftet med denna inkarnation?" (SB 8.24.2-3) Men man måste komma ihåg att Herrens storhet inte är ensidig; Han är fullständigt oberoende och fri att uppenbara Sig varhelst Han behagar. Således uppenbarar Han Sig inte bara i människosamhället utan ibland även i djurens rike.

.

Jag har alltid tyckt om historien om Matsya, Herrens inkarnation som fisk. Det är väl för att jag tycker om alla berättelser där Herren Krishna kärleksfullt behandlar Sina hängivna som om Han vore fullständigt beroende av dem.

.

I Srimad-Bhagavatam (Bok 8, Kapitel 24) skildras Matsya så här:

.

För att erhålla den Högsta Personliga Gudens välsignelser, idkade kung Satyavrata självtukt genom att fasta från allt utom vatten. En gång när han utöförde denna självtukt vid Kritamala-flodens strand och med sin kupade händer skänkte offergåvor i form av vatten, fann han en liten fisk. Fisken bad kungen om skydd. Den bad kungen att han skulle placera den på ett tryggt ställe. Fastän kungen inte visste att den lilla fisken var Gudomens Högsta Personlighet Själv, tog han hand om den och förvarade den i en vattenkruka. Fisken, som var Gudomens Högsta Personlighet, önskade visa Sin kraft för kung Satyavrata, och därför utvidgade Han genast Sin kropp på sådant sätt att Han inte längre kunde hållas kvar i vattenkrukan. Då flyttade kungen fisken till en stor damm, men dammen blev också för liten. Därefter placerade kungen fisken i en sjö, men sjön visade sig också olämplig. Slutligen lade kungen fisken i havet, men inte ens havet kunde hysa fisken. Då förstod kungen att fisken inte var någon annan än Gudomens Högsta Personlighet, och han bad Herren tala om Sin inkarnation som fisk. Gudomens Högsta Personlighet, som var nöjd med kungen, upplyste honom om att hela universum inom en vecka skulle komma att översvämmas och att fiskinkarnationen skulle skydda kungen, såväl som risier, örter, frön och andra levande varelser i en båt, vilken skulle vara fästad vid fiskens horn. Efter att ha sagt detta försvann Herren. Kung Satyavrata betygade sin vördnad för den Högste Herren och fortsatte att meditera på Honom. I sinom tid kom översvämningen, och kungen såg en båt som närmade sig. Efter att ha gått ombord tillsammans med lärda brahmaner och heliga personer, dyrkade han Gudomens Högsta Personlighet och lovprisade Honom i böner. Den Högste Herren finns i allas hjärtan, och således undervisade Han Maharaja Satyavrata och de heliga personerna om vedisk kunskap från hjärtats inre.

.

----------------

.

En annan mycket intressant sak i den här berättelsen är det stycke där Maharaja Satyavrata förklarar varför den andlige mästaren är så viktig för den betingade levande varelsen:

.

Kungen sade: De, som sedan urminnes tider förlorat kunskapen om självet och som på grund av okunnighet är insnärjda i det materiella, betingade livet, fyllt av lidande, förvärvar, genom Herrens nåd, möjligheten att träffa Hans hängivna. Jag godtar denna Högsta Personliga Gudom som den högste andlige mästaren.

.

Gudomens Högsta Personlighet är i själva verket den högste andlige mästaren. Den Högste Herren känner till allting om den betingade själens lidande, och därför uppenbarar Han Sig i denna materiella värld, ibland personligen, ibland som en inkarnation och ibland som en auktoriserad levande varelse, som verkar å Hans vägnar. Herren är alltid engagerad i att hjälpa de betingade själarna på många sätt. Den Högste Personlige Gudens representat, som verkar för att sprida Krishnamedvetande, erhåller också ledning från den Högste Herren, så att han kan agera korrekt när han utför Herrens order. En sådan person kanske verka vara en vanlig människa, men eftersom han agerar å den Högste Personlige Gudens, den högste andlige mästarens, vägnar, kan han inte betraktas som vanlig.

.

Eftersom han förväntar sig lycka i denna materiella värld, utför den dåraktiga, betingade själen fruktbringande gärningar vilka blott slutar i lidande. Genom att tjäna Gudomens Högsta Personlighet blir man emellertid fri från dessa falska begär efter lycka. Måtte min högsta andlige mästare hugga sönder de falska begärens knut i mitt hjärtas inre.

.

För att erfara materiell lycka engarerar sig den betingade själen i fruktbringande gärningar, vilka i själva verket försätter honom i ett tillstånd av materiellt lidande. Eftersom den betingade själen inte känner till detta, anses han befinna sig i avidya, dvs okunnighet. På grund av falska förhopppningar om lycka, blir den betingade själen insnärjd i den materiella verksamhetens olika planer.

.

Den som önskar bli fri från den materiella insnärjningen måste hänge sig åt tjänsten till Gudomens Högsta Personlighet och befria sig från okunnighetens besmittelse, vilken innefattar fromma och ogudaktiga gärningar. På så sätt återfår man sin ursprungliga identiet, liksom en bit guld eller silver blir fri från smuts och renas när den behandlas med eld. Måtte denna outtömliga Högsta Personliga Gudom bli vår andlige mästare, ty Han är alla andra andliga mästares ursprunglige andlige mästare.

.

Människolivet är till för att man skall genomgå självtukt så att ens existens renas. Man fortsätter att vandra i födelsens och dödens kretslopp på grund av besmittelsen från den materiella naturens kvalitet. Syftet med människolivet är därför att renas från denna besmittelse, så att man kan återfå sin andliga skepnad och slippa genomgå detta kretslopp av födsel och död. Den rekommenderade metoden för rening är gudshängiven tjänst.

Fastän vi inte är så gynnade att vi kan ha direkt kontakt med den Högste Herren är vi ändå gynnade eftersom Herrens representant är lika god som Herren Själv, ty en sådan representant säger ingenting som inte har sagts av Gudomens Högsta Personlighet. Sri Caitanya Mahaprabhu ger en definition av guru: "En genuin guru är den som undervisar sin lärjunge helt enligt de principer som talats av Krishna." En äkta guru har accepterat Krishna som guru. Man kan inte bli guru om man inte vet vad Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, och Hans inkarnation önskar.

.

Varken halvgudarna, de så kallade guruerna eller några andra människor, kan, självständigt eller tillsammans, skänka barmhärtighet som uppgår till ens en tiotusendedel av Din. Jag önskar därför ta min tillflykt till Dina lotusfötter.

.

Det står skrivet: "Människor i allmänhet, som motiveras av materiella begär, dyrkar halvgudarna för att mycket snabbt få åtnjuta de fruktbringande resultaten." Vanliga människor blir för det mesta aldrig hängivna Herren Visnu eftersom Herren Visnu aldrig blir den hängivnes orderuppfyllare och leverantör. Herren Visnu skänker aldrig till en hängiven välsignelser som kommer att skapa ytterligare begär efter välsignelser.

Alla välsignelser man erhåller från halvgudarna är obeständiga. Eftersom halvgudarna själva existerar i ett begränsat tidsperspektiv, är deras väslsignelser också obeständiga, och de saknar bestående värde. De som eftersträvar sådana välsignelser har ett ringa mått av kunskap. Herren Visnus välsignelser är inte av detta slag. Genom Herren Visnus nåd kan man bli helt fri från materiell besmittelse och komma tillbaka hem till Guds rike.

.

Liksom en blind människa godtar en annan blind människa som sin ledare, accepterar de människor, som inte känner till livets mål, som sin guru en person som själv är en okunnig dåre. Men vi är intresserade av självförverkligande. Därför godtar vi Dig, Gudomens Högsta Personlighet, som vår andlige mästare, ty Du kan se i alla riktningar och är allvetande som solen.

.

En materialistisk så kallad guru undervisar sin materialistiska lärjunge om ekonomisk utveckling och sinnesnjutning, och på grund av denna undervisning fortlever den dåraktiga lärjungen i okunnighetens materiella tillvaro. Men Du, o Herre, skänker kunskap som är evig, och den intelligenta person som mottar sådan kunskap försätts mycket snabbt i sitt ursprungliga, naturliga tillstånd.

(SB 8.24.46-51)

De Sex Gosvamierna Del 8

Vrindavanas sex Gosvamier vara alla helgon, mycket lärda och framstående asketer. De var redan från början av livet rena hängivna och deras lojalitet mot Herren Caitanya Mahaprabhu och Hans lära var absolut.

Detta är dock inte hela historien.

Gosvamierna skall inte betraktas som några materiellt betingade varelser; om än ovanligt avancerade sådana. I själva verket var de Krishnas följeslagare i den andliga världen, som på Hans order nedstigit till denna värld för att bistå Honom i Hans inkarnation som Sri Caitanya Mahaprabhu. De är evigt befriade själar. Till det yttre framstod de som vanliga människor, men i sitt inre var de ständigt absorberade i kärlek till Krishna.

I Caitanya-caritamrita avslöjas deras sanna identiteter som manjaris i den andliga världen:

(Caitanya-caritamritas författare, Krishnadasa Kaviraja Gosvami, som sägs i sin tur vara en inkarnation av Kasturi Manjari.)

Sri Rupa Gosvami var en inkarnation av Rupa Manjari. Hon är den ledande manjarin.

Sri Sanatana Gosvami var en inkarnation av Rati Manjari, eller Labanga Manjari, som hon också kallas. Hon är Rupa Manjaris närmaste väninna.

Raghunatha dasa Gosvami var en inkarnation av Rasa Manjari. En del hävdar att han istället var en inkarnation av Rati Manjari.

Gopala Bhatta Gosvami var en inkarnation av Guna Manjari. En del källor hävdar att han var en inkarnation av Ananga Manjari.

Raghunatha Bhatta Gosvami var en inkarnation av Raga Manjari.

Sri Jiva Gosvami var en inkarnation av Vilas Manjari.

(Det finns som synes varierande åsikter i en del av fallen; olika källor uppger olika namn.)

Vilka är då manjaris?

Manjaris hör till Sri Krishnas allra mest intima hängivna; gopierna, som befinner sig på den äktenskapliga kärlekens stadium. Manjaris utgör en speciell grupp av gopierna, och förklaras stå Srimati Radharani speciellt nära.

Srimati Radharanis förtroliga väninnor kallas för sakhis, och manjaris är deras läringar. Sakhis är speciellt engagerade i Srimati Radharanis tjänst, och tack vare sin hängivna tjänst till Henne drar de också till sig Sri Krishnas uppmärksamhet. I själva verket förväntar sig Srimati Radharanis väninnor ingen belöning för sin tjänst, men Radharani glädjer Sig åt att arrangera så att även de får möjlighet att möta Sri Krishna. I själva verket gläder Hon Sig ännu mera åt dessa möten än åt att Själv få träffa Honom. Herren Krishna gläder Sig i Sin tur över att se Srimati Radharanis och Hennes följeslagares lycka. I transcendentala förhållanden är den andres lycksalighet viktigare än den egna; någon egoism eller själviskhet existerar inte i den andliga världen.

Manjaris sägs stå över till och med sakhis, eftersom endast de tillåts närvara vid Radharanis och Krishnas möten. Manjaris största tillfredsställelse består i att se Radha och Krishna tillsammans, och de tjänar Dem på olika sätt, som att hämta vatten, servera betelnötter, att fläkta Dem, att kamma och fläta Deras hår, att massera Dem och dekorera Deras kroppar, samt att underhålla Dem med sång och dans. Manjaris har ingen som helst önskan att personligen få umgås med Krishna; Radharanis och Krishnas lycka är tillräcklig för dem. Deras lycka sägs i själva verket faktiskt vara ännu större än Radhas och Krishnas.

Manjaris beskrivs vidare som mycket vackra unga flickor, högst tretton år gamla. De är fulla av charm, och är mycket rena och oskuldsfulla.

Här är en vacker beskrivning av Rati Manjari (Raghunatha dasa Gosvami):

"Her uncommon dress is adorned with luminous stars and her complexion looks just like thunderous lightning. She is mild and chaste, and some of her friends call her "Tulasi".
...
Rati Manjaris primary service is to fan Radha and Krishna with a whisk, and in the age of Kali she appeared along with Gauranga Mahaprabhu as Srila Raghunatha dasa Gosvami."
(Dyanchandra: Archana-padati)

De sex Gosvamierna Del 7

Sri Jiva Gosvami (1513-1598)

Sri Jiva Gosvami är känd som den främste predikaren och filosofen utav de sex Gosvamierna. Han var en oerhört flitig författare och debattör.

Sri Jiva Gosvamis far var Anupama, Sri Rupa och Sanatana Gosvamis yngre bror. Anupama gick bort tidigt, och Sri Jiva var bara ett barn när han blev faderlös. Det gjorde ett djupt intryck på honom, och det sägs att han förlorade allt intresse för materiell lycka, och istället ägnade sina tonår åt att studera skrifterna.

När Jiva Gosvami var tjugo år gammal avled också hans mor.Nu fanns det alltså inget längre kvar som band honom till familjelivet, och han beslöt ge sig av till Vrindavana för leva med sina farbröder Sri Rupa och Sri Sanatana. Först besökte han dock Navadvipa, Herren Caitanyas födelseplats, där Sri Nityananda Prabhu mötte honom och visade honom alla de heliga platserna.

Han uppmuntrade Jiva Gosvami att fara till Vrindavana, men rådde honom att först besöka Varanasi, och där studera för den framstående vaisnavan Madhusudana Vacaspati.

Sri Jiva Gosvami var en begåvad elev, och blev mycket kunnig inom vedanta-filosofin. Han författade Sarvasangvadini, ett verk som snart blevt omtalat för författarens stora kunskaper.

Benares Hindi University har än idag en avdelning ägnad åt studiet av Sri Jiva Gosvamis skrifter.
Sri Jiva Gosvami blev dock inte kvar så länge i Varanasi, han längtade efter att få träffa sina farbröder Rupa och Sanatana och han mindes också Sri Nityananda Prabhus instruktion.

I Vrindavna välkomnades han av de övriga fem Gosvamierna som tog honom under sitt beskydd. Sri Jiva Gosvami bad först Sri Sanatana Gosvami att bli hans andlige läromästare, me pga sin ödmjukhet vägrade denne, och han hänvisade Jiva Gosvami till sin bror Rupa istället.

Rupa Gosvami accepterade Jiva som sin lärjunge, men först ville han testa hur pass allvarligt menad hans önskan att bli initierad var. Jiva fick allt möjligt arbete att utföra; förbereda tillbehören för dyrkan av gudsgestalten, tigga allmosor, laga mat, massera Sri Rupas ben, preparera palmblad för honom att skriva på m m. Sri Rupa blev snart övertygad om Jivas ödmjukhet och allvar.

Några månader efter att Jiva Gosvami initierats anlände en känd boklärd till Vrindavana. Hans namn var Rupanarayana Sarasvati. Han var välkänd som en mycket skicklig och fruktad debattör som besegrat otaliga motståndare. Det var vanligt i den tidens Indien att lärda män reste runt och utmanade varandra på filosofiska debatter. De mest framgångsrika blev mycket berömda och ärade. Rupanarayana besatt stor lärdom, men hans stolthet var ännu större. Han brukade föra med sig dokument som han ville att den besegrade motståndaren skulle skriva under, för att intyga sitt nederlag.

Rupanarayana hade hört talas om Sri Rupa och Sanatana Gosvami, om hur lärda och skickliga logiker de var, och visste att det skulle öka hans berömmelse om han lyckades besegra dem. Han begav sig till dem och utmanade dem omedelbart på en debattduell.

Rupa och Sanatana var dock inte alls intresserade av den uppblåste Rupanarayana, utan avböjde att debattera med honom. I sin besvikelse började Rupanarayana att anklaga dem för att vara bluffmakare. För att bli av med honom, svarade Sri Rupa och Sanatana att visst, deras rykte var överdrivet, i själva verket var de inte alls så lärda och de var fullständigt ovärdiga att debattera med en sådan framstående debattör som Rupanarayana.

Belåten med sig själv drog Rupanarayana fram de sedvanliga intygen som han insisterade att Sri Rupa och Sanatana skulle skriva på, och därmed medge att de besegrats av honom. Bröderna skrev på och därmed var saken utagerad för deras del.

Rupanarayana blev högfärdigare än någonsin och skröt hej vilt med hur han hade besegrat de framstående bröderna. Men så fick han höra talas om att de hade en brorson, Sri Jiva Gosvami, som också sades vara mycket lärd. Rupanarayana beslöt sig för att besegra även honom, för att göra sin berömmelse fullständig.

Han utmanade Jiva Gosvami, och skröt över hur lätt det hade varit för honom att besegra Jivas farbröder. Det blev för mycket för Jiva; han antog utmaningen.

I sju dagar satt de sedan och debatterade på Yamunas strand, och Jiva besegrade Rupanarayana fullständigt. Denne gav sig skamset iväg från Vrindavana och hördes aldrig av igen. Jiva gav sig glatt iväg till Rupa Gosvami för att berätta de goda nyheterna. Rupa Gosvami var dock inte imponerad. "Ingen", förklarade han för sin skamsne brorson, "som njuter av att förödmjuka andra för att framhäva sig själv, passar för att leva i Vrindavana. Kan man inte behärska sin stolthet så skall man inte ingå i försakelsens livsordning."

Jiva gav sig av från till Vrindavana till Mathura där han stannade en tid. Han praktiserade sträng självtukt för att försona sitt misstag. Det sägs att han bl a beslöt anta ett tysthetslöfte för ett års tid.

Under tiden fick dock Sanatana Gosvami reda på vad som hänt och gick för att tala med Rupa. "Det är en av Herren Caitanyas instruktioner som du inte följer", sade han till sin bror. "Vilken då?", frågade denne förvånat. "Recitera alla Herrens instruktioner, och jag skall tala om när du kommit fram till den", svarade Sanatana.

Rupa började recitera tills han kom fram till frasen "jiva doya"= "vänlighet mot alla levande varelser". "Jiva" betyder "levande varelser", men var ju också Jiva Gosvamis namn. Rupa Gosvami skrattade gott åt Sanatanas vitsighet och bad Jiva Gosvami att komma hem igen.
Man skall inte missförstå denna historia och tro att Jiva begick något egentligt fel.

AC Bhaktivedanta Swami förklarar i sin kommentar till Caitanya-caritamrita:

Givetvis var det rätt att Jiva Gosvami hindrade en sådan oärlig lärd person från att utge sig för att ha besegrat Srila Rupa Gosvami och Sanatana Gosvami, men på grund av sin bristande bildning hänvisar sahajiyerna till denna händelse då de anklagar Srila Jiva Gosvami för att avvika från ödmjukhetens princip. De vet emellertid inte att ödmjukhet och undergivenhet är på sin plats när ens egen ära blir kränkt. Men när Herren Visnu eller acaryerna förolämpas bör man inte vara ödmjuk och undergiven, utan bör handla. ...... Man bör tolerera förolämpningar mot sig själv, men när förolämpningar riktas mot överordnade, såsom andra vaisnaver, bör man varken var ödmjuk eller undergiven; man bör vidtaga lämpliga åtgärder i syfte att motverka sådana förolämpningar. Detta är plikten för den som tjänar en guru och vaisnaver. Vem som helst som förstår principen av evig tjänst till gurun och vaisnaverna kommer att uppskatta Srila Jiva Gosvamis handlande i samband med den så kallade lärdes seger över hans guruer, Srila Rupa och Srila Sanatana Gosvami.(Adi 10.85)

Sri Jiva Gosvami var en beslutsam och orädd predikant, och han inspirerade många till att ta upp hängiven tjänst. Hans berömmelse spreds över hela Indien, och år 1570 kom den muslimske kejsaren Akbar för att få en audiens med honom. Akbar var en tolerant muslimsk härskare, och det sägs att mötet med Jiva Gosvami gjorde ett sådant djupt intryck på honom att han beordrade att fyra tempel skulle konstrueras i Vrindavana: Madana-Mohana, Govinda-deva, Gopinatha och Jugala-Kishora.


Sri Damodara. Denna gudsgestalt tillverkades personligen av Sri Rupa Gosvami.

Akbar hade en förmögen tjänare, Alisha Chaudhari, som köpte en bit mark att fritt disponeras av Sri Jiva Gosvami. Jiva tog detta som en möjlighet att ordna proper dyrkan av gudsgestalterna Radha-damodara som Rupa Gosvami en gång skänkt honom. Han lät därför konstruera det sedermera så berömda Radha-Damodhara-templet.

Vid templets gårdsplan finns det flera rum belägna, som av tradition brukar hyras ut som bostad åt heliga vismän. AC Bhaktivedanta Swami bodde där sex år innan han 1965 for till Amerika för att sprida Krishnamedvetnade världen över. Det var har han skrev de första tre volymerna av sin översättning och kommentar av eposet Srimad-Bhagavatam.

Sri Sri Radha-Damodara

Sri Jiva Gosvami var en mycket produktiv författare. Åtminstone tjugofem verk är kända:

1) Harinamamrita-vyakarana
(2) Sutramalika
(3) Dhatusangraha
(4) Krishnarcana-dipika
(5) Gopal-virudavali
(6) Rasamrita-sesha
(7) Madhava-mahotsava
(8) Sankalpa-kalpa-vriksha
(9) Bhavartha-sucaka-campu
(10) Gopal-tapani-tika
(11) Brahma-samhita-tika
(12) Rasamrita-tika
(13) Ujjvala-tika
(14) Yogasara-stavaka tika
(15) Agnipurana-stha-Gayatri-bhashya
(16) Padma-puranokta Krishna-padapadma-cihna
(17) Sri Radhika-kara-pada-sthita-cihna
(18) Gopal-campu, Purva and Uttara divisions
(19) Krama-sandarbha
(20) Tattva-sandarbha
(21) Bhagavat-sandarbha
(22) Paramatma-sandarbha
(23) Krishna-sandarbha
(24) Bhakti-sandarbha
(25) Priti-sandarbha

Till de mest kända verken hör en sanskritgrammatik, Hari-namamrita-vyakarana, som använder Guds namn till att förklara sanskritreglerna. AC Bhaktivedanta Swami har kommenterat att den som studerar denna grammatik kommer att både lära sig sanskrit och bli en gudshängiven.

Ur Caitanya-caritamrita:

Srila Jiva Gosvami sammanställde i synnerhet en bok vid namn Bhagavata-sandarbha, även kallad Sat-sandarbha, som utgör essensen av alla skrifter. Genom denna bok kan vi uppnå en slutgiltig förståelse av hängiven tjänst och av Gudomens Högsta Personlighet.

Han sammanställde också boken Gopala-campu, som utgör kärnan av all vedisk litteratur. I denna bok har han uppenbarat Radhas och Krishnas hänryckta kärleksutbyten och lekar i Vrindavana.

I Sat-sandarbha fastställer Srila Jiva Gosvami sanningarna om transcendental kärlek till Krishna. På detta sätt utvecklade han 400 000 verser i alla sina böcker.

(Antya 4.229-231)

Gopala-campu är en detaljerad och poetisk skildring av Radhas och Krishnas gemensamma lekar.
Den är uppdelad i två delar. Första delen skildrar i trettiotre kapitel lekarna i Vrindavana, och andra delen som består av trettiosju kapitel, skildrar lekarna i Mathura och Dvaraka.

Till Sri Jiva Gosvamis mera kända verk hör också Krama Sandarbha, som är en utförlig kommentar av Srimad-Bhagavatams tolv böcker, men det är Sri Bhagavata-sandarbha (Sri-sandarbha) som sägs vara Sri Jiva Gosvamis viktigaste verk. I Caitanya-caritamrita sägs detta verk (bestående av sex delar) vara den slutgiltiga beskrivningen av den hängivna tjänstens yttersta mål.

"Gosvamierna utförde uppgiften att predika om hängiven tjänst på grundval av ett analytiskt studium av all konfidentiell vedisk litteratur. Detta skedde i överenstämmelse med Sri Caitanya Mahaprabhus befallning. På detta sätt kan man förstå den ytterst förtroliga hängivna tjänsten i Vrindavana."

Av detta framgår att äkta hängiven tjänst är grundad på den vediska litteraturens slutsatser. Hängiven tjänst måste förvärvas ur vedisk kunskap. Gudshängivna personer som är verkligt allvarliga uppnår bhakti, vetenskaplig hängiven tjänst, genom att lyssna till vediska skrifter. Man skall inte skapa något som grundar sig på sentimentalitet.
Madhya 1.34

Ytterligare beskrivningar av Rupa Gosvamis, Sanatana Gosvamis och Jivas Gosvamis böcker finns i Caitanya-caritamrita: Madhya-lila Del 1, 1.33-45

Källa :
Caitanya-caritamrita
Steven Rosen: the Six Gosvamis of Vrindavan

De sex Gosvamierna Del 6

Raghunatha Bhatta Gosvami (1505-1579)

År 1514 besökte Sri Caitanya Mahaprabhu Varanasi i avsikt att besegra opersonlighetsfilosoferna, som fanns i stor mängd där. Han önskade också träffa och instruera några av sina hängivna, såsom Sri Sanatana Gosvami, Chandrasekhara och Tapana Misra.

Under sin vistelse i Varanasi bodde Sri Caitanya hos Chandrasekhara, men intog dagligen Sin lunch hemma hos Tapana Misra. Detta gav Tapana Misras son, Raghunatha Bhatta, möjlighet att få tjäna Herren genom att massera Hans ben och diska Hans tallrik.

Vid den här tiden var Raghunatha Bhatta bara nio år gammal, men umgänget med Sri Caitanya gjorde ett djupt intryck på honom, och han blev förkrossad när Sri Caitanya två månader senare lämnade Varanasi för att återvända till Jagannatha Puri. Han beslöt att så snart han blev gammal nog, så skulle även han resa till Jagannatha Puri, för att få umgås med Herren.

Han var tjugo år gammal när han slutligen lämnade sin familj och for till Jagannatha Puri. Han var mycket lycklig över att äntligen få återse Sri Caitanya Mahaprabhu och så fort han fick se Honom, föll han raklång inför Hans lotusfötter. Sri Caitanya omfamnade honom omedelbart och presenterade honom för de andra hängivna. Han bad särskilt Sin tjänare Govinda ordna med Raghunatha Bhattas logi.

På så sätt kom Raghunatha Bhatta att leva tillsammans med Herren Caitanya Mahaprabhu under åtta månaders tid. Hans speciella tjänst var att tillaga ris och olika grönsaksrätter åt Herren. Raghunatha Bhatta blev snart känd som en utmärkt kock, det sägs i Caitanya-caritamrita att allt som han tillagade smakade som nektar. Herren Caitanya uppskattade allt som Raghunatha Bhatta tillagade, och tillät honom att äta de rester som Han lämnade på Sin tallrik. Han undervisade också Raghunatha Bhatta om vaisnavafilosofi.

Efter det att åtta månder passerat bad Han Raghunatha Bhatta återvända hem och ta hand om sina åldriga föräldrar. Han gav honom ytterligare en instruktion: att aldrig gifta sig.

Raghunatha Bhatta hade utvecklats till en mycket avancerad gudshängiven, och det fanns ingen anledning för honom att engagera sig materiell sinnesnjutning. Äktenskapet anses vara en eftergift för dem som inte kan kontrollera sina sinnen. Risken med familjeliv är att man riskerar bli så fäst vid det att man kommer att försumma sitt andliga framåtskridande.

Sri Caitanya Mahaprabhu bad också Raghunatha Bhatta att studera Srimad-Bhagavatam under en ren gudshängivens ledning. Efter att på så sätt ha instruerat Raghunahta Bhatta så omfamnade Herren honom och skänkte honom Sitt Eget tulasihalsband. Raghunatha Bhatta brast i gråt över att behöva skiljas från Herren.

.

Men han återvände till Varanasi och tog hand om sina föräldrar, som var framstående hängivna, och studerade också regelbundet Srimad-Bhagavatam. Efter fyra år avled hans föräldrar och Raghunatha Bhatta lämnade då Varansi för gott. Han återvände till Sri Caitanya Mahaprabhu och stannade återigen hos Honom under åtta månders tid.

.

Därefter bad Sri Caitanya honom att bosätta sig i Vrindavana och där engagera sig i hängiven tjänst under Sri Rupa och Sri Sanatana Gosvamis ledning. Hans uppgift skulle bli att ständigt ägna sig åt att sjunga Hare Krishna-maha-mantrat och recitera Srimad-Bhagavatam. Efter att ha sagt detta skänkte Herren Caitanya Raghunatha Bhatta betelnötter och en girland som burits av Herren Jagannatha. Raghunatha Bhatta blev mycket glad över dessa gåvor och förvarade dem alltid noggrant.

.

Sri Raghunatha Bhatta Gosvami färdades sedan till Vrindavana och ägnade där all sin tid åt att tillsammans med Sri Rupa och Sri Sanatana Gosvami tjäna Herren. Med tiden fick han egna lärjungar och han befallde dem att konstruera ett tempel för Govinda.Sri Raghunahta Bhatta tillverkade själv olika smycken åt Govinda, bland annat ett par örhängen i form av hajar, och en flöjt.

.

I Vrindavana blev Sri Raghunahta Bhatta Gosvami mycket uppskattad för sin recitation av Srimad-Bhagavatam. Det berättas att han ibland under reciterandet blev så uppfylld av hänryckt kärlek att hans tårar vätte sidorna, och att hans röst stockade sig så att det blev omöjligt för honom att fortsätta. Han kunde sjunga varje vers i tre eller fyra olika melodier och hans röst sägs ha varit mycket ljuv. Alla som lyssnade till honom fylldes också av gudskärlek.

.

Sri Raghunatha Bhatta talade aldrig om världsliga ämnen. Han var alltid fullständigt absorberad i tankar på Krishna. Ibland när han mindes Krishna hängde han girlanden och prasadan som Herren Caitanya skänkt honom om halsen.

.

En mycket tänkvärd egenskap hos Sri Raghunatha Bhatta Gosvami var att han aldrig lyssnade till förolämpningar eller kritik av en vaisnava. Även om en vaisnava verkligen begått ett misstag så kritiserade Raghunatha Bhatta honom inte. Det enda han visste var att alla vaisnavas var engagerade i Krishnas tjänst, i enlighet med sin förmåga och nivå av förverkligande. Han såg således inte någon anledning till att kritisera dem.

.

Herren Caitanya Mahaprabhu skänkte Sri Raghunahta Bhatta Gosvami Sin kraftfulla nåd, och gjorde det möjligt för honom att alltid vara överväldigad av hänryckt kärlek till Krishna.

.

Källa:

Caitanya-caritamrita

Steven Rosen: The Six Gosvamis of Vrindavan

De sex Gosvamierna Del 5

Sri Gopala Bhatta Gosvami (1503-1578)

Sommaren 1510 började Sri Caitanya Mahaprabhu sin berömda pilgrimsresa till södra Indien. Efter många dagars vandring anlände han till den lilla staden Sri Rangam, i distriktet Tanjore.

Sri Rangams mest berömda tempel är helgat åt Visnu, och utgör det största Visnu-templet i hela Indien. Staden är känd för att vara ett center för dyrkan av Laksmi och Narayana, en expansion av Radha och Krishna.

Här lärde Herren Caitanya känna de tre bröderna Prabhodhananda Sarasvati, Tirumalla Bhatta, samt Venkata Bhatta, far till Gopala Bhatta. De var samtliga framstående och djupt lärda brahmanas. Han kom att tillbringa regnperiodens fyra månader i Venkata Bhattas hem, och så kom det sig att Gopala Bhatta fick möjlighet att personligen tjäna Herren. Gopala Bhatta hade förmånen att födas i en familj av vaisnavas. Hans föräldrar uppmuntrade honom att ta upp hängiven tjänst, de tillät honom att resa till Vrindavana, och när de gick bort ägnade de sina sista tankar åt Sri Caitanya Mahaprahbu.

Det berättas att under Sri Caitanyas vistelse i Venkata Bhattas hem, så hände det sig att Gopala Bhatta en natt hade en märklig dröm. I drömmen uppenbarade Sig Sri Caitanya inför honom, och avslöjade Sin sanna identitet, samt berättade att Gopala Bhatta i framtiden skulle komma att träffa två juvelliknande personligheter, Sri Rupa Gosvami och Sri Sanatana Gosvami.

När Gopala Bhatta vaknade, gick han omedelbart till Herren Caitanya och berättade om sin dröm, men Herren svarade, att Gopala tills vidare skulle stanna hos sina föräldrar, och först när dessa hade avlidit, kunde han vandra till Vrindavana och där umgås med Sri Rupa och Sri Sanatana Gosvami.

Sri Caitanya instruerade honom också att alltid engagera sig i att lyssna till och sjunga Herrens heliga namn. Detta var Sri Caitanyas sista instruktion till Gopala Bhatta innan Han lämnade Sri Rangam.


När Gopala Bhatta växte upp, blev hans farbror, den framstående Prabhodananda Sarasvati, hans andlige mästare. Från honom lärde han sig sanskrit, poesi, retorik och Vedanta, men viktigast av allt för honom var hågkomsten av Herren Caitanya. Sri Gopala Bhatta kom att bli alltmer omtalad för sin stora lärdom och hängivenhet, och till sist kom den dagen då han var redo att ge sig av till Vrindavana. Väl där välkomnades han av Sri Rupa och Sanatana Gosvami, som också meddelade att Sri Caitanya Mahaprabhu att nu hade Gopala Bhatta Gosvami förenat sig med dem.

Sri Caitanya blev glad över nyheten och bad dem ta hand om Sri Gopala Bhatta som en yngre bror. Herren skickade tillsammans med Sitt brev ett paket åt Gopala Bhatta, som innehöll en del av Hans personliga ägodelar. I Sitt brev skrev Han också några instruktioner speciellt avsedda för Gopala Bhatta: "Förbli alltid oberoende av materiella bekvämligheter och skaffa dig inte någon fast boplats. Tillbringa din tid med att assistera Rupa och Sanatana med att sammanställa transcendental litteratur och studera den också själv noga."

Sri Gopala Bhatta Gosvami tog dessa instruktioner till sitt hjärta. Han kom att författa bl a Sat-kriya-sara-dipika, en introduktion till Jiva Gosvamis Sat-sandarbha och en kommentar till Bilvamangala Thakuras Krishna-karnamrita. Han hjälpte också Sri Sanatana Gosvami att sammanställa Hari-bhakti-vilasa. Sri Sanatana beslöt av tillgivenhet till Gopala Bhatta att utge skriften i hans namn.

På grund av detta har det uppstått en viss kontrovers bland historiker om vem som egentligen är författare till Hari-bhakti-vilasa. Teorin har framförts att Sri Sanatana Gosvami ville att hans verk skulle godtas även av ortodoxa brahmanas, som rynkade på näsan åt det faktum att han en gång i tiden umgåtts med muslimer, och att han därför föredrog att boken utgavs enbart under Gopala Bhatta Gosvamis namn, eftersom denne kom från en respekterad vaisnava-familj.

AC Bhaktivedanta Svami skriver: "The subject matter of Hari-bhakti-vilasa, by Sanatana Gosvami, was collected by Srila Gopala Bhatta Gosvami and is known as Vaisnava smriti."(Madhya 1.35)


Hari-bhakti-vilasa utgör ett viktigt verk om bhakti-yoga. Det är uppdelat i tjugo kapitel, så kallade vilas, som steg för steg tar upp och analyserar de regler och instruktioner som gäller för en vaisnava, samt alla de hinder och fallgropar som kan uppstå på vägen mot ren hängiven tjänst.



Sri Gopala Bhatta Gosvamis Salagrama-silas

En gång gjorde Bhatta Gopala Gosvami en resa till floden Gandaki i Nepal. Där fann han inte mindre tolv salagrama-silas, stenar som utgör en mycket speciell uppenbarelseform av Herren, och han förde Dem med sig tillbaka till Vrindavana.

Där kände han sig dock ovärdig att dyrka stenarna, och gjorde därför en gång den mödosamma resan till Nepal för att lägga tillbaka silas där han funnit Dem. Det sägs att han försökte placera stenarna i floden tre eller fyra gånger, men varje gång hoppade De tillbaka till hans händer.

Gopala förstod då att det faktiskt var Krishnas önskan att han skulle dyrka dessa silas.

Än en gång förde han Dem till Vrindavana, och bar Dem sedan ständigt med sig i en tygpåse om halsen.

1542 började Gopala känna en allt starkare önskan att kunna Herren i en form som lämpade sig för att kläs i vackra dräkter och prydas med smycken. En förmögen köpman hade gett honom dyrbara tyger och juveler för just detta ändamål. Han placerade därför dyrbarheterna inför salagrama-silas och bad om en Gudsgestalt som lämpade sig för dyrkas på detta sätt.



Nästa morgon fann Gopala att en av stenarna, kallad Damodara-sila, hade förvandlat Sig till en vacker Gudsgestalt. Gopala föll till marken och började lycksaligt frambära böner till Herren, och ryktet spred sig snabbt över Vrindavana att något enastående hade hänt.

Sri Rupa och Sri Sanatana, liksom många andra framstående gudshängivna kom rusande för att se denna nya Gudsgestalt, som gavs namnet Radha-ramana.



Radha-ramana dyrkas fortfarande i templet Radha-ramana Mandir, Vrindavana. Templet har byggts om flera gånger, och fick sin nuvarande form 1826.



Radha-ramana är unik inte bara på det sätt Han uppenbarade Sig, utan också för att Han är så liten, endast 30 cm hög. De hängivna insåg fördelen med detta, eftersom muslimska soldater ofta förstörde vad de ansåg vara "avgudar". Radha-ramana var dock så liten, att muslimerna inte lade märke till Honom, utan lät Honom vara ifred.


Sri Gopala Bhatta Gosvamis samadhi-murti

Det berättas att en gång, flera år efter det att Radha-rama uppenbarat Sig, så drabbades Gopala Bhatta Gosvami av starka känslor av avsaknad av Sri Caitanya Mahaprabhu, som då hade lämnat denna värld sedan många år. Plötsligt erinrade han sig att han lovat sin far att han skulle dyrka Herren Caitanya, och han drabbades av starka skuldkänslor för att han nu istället dyrkade Radha-ramana.

I samma ögonblick som han drabbades av dessa känslor, så förvandlade Sig Radha-ramana till Sri Caitanya Mahaprabhu. Än en gång hade Sri Caitanya avslöjat Sin sanna identitet - att Han är densamme som Sri Krishna - för Sri Gopala Bhatta. Precis som i drömmen han hade haft för så många år sedan.


Sri Gopala Bhatta Gosvamis samadhi vid Radha-ramanatemplet i Vrindavana

Ett kännetecken på en framskriden vaisnava är dennes stora ödmjukhet.

AC Bhaktivedanta Swami förklarar i sin kommentar till Caitanya-caritamrita att:

"När Krishnadasa Kaviraja Gosvami bad om alla vaisnavers tillstånd innan han började skriva Caitanya -caritamrita, gav även Gopala Bhatta Gosvami honom sina välsignelser, men han bad honom att inte nämna hans namn i boken. Därför har Krishnadasa Kaviraja Gosvami endast försiktigt nämnt Gopala Bhatta Gosvami i en eller två av Caitanya-caritamritas strofer. "
(Adi 10.105)



Sri Gopala Bhatta Gosvamis samadhi, sedd inifrån

Krishnadasa Kaviraja beskriver Sri Gopala Bhatta Gosvami så här: "Han var alltid sysselsatt med diskussioner om gudskärlek i sällskap med Rupa Gosvami och Sanatana Gosvami."
(Adi 10.105)

Sri Gopala Bhatta Gosvami gjorde sig känd som en stor auktoritet på hängiven tjänst. Han hade stora kunskaper om de transcendentala skrifterna, och var djupt hängiven Herren Caitanyas mission.

Källor:
Caitanya-caritamrita
Steven Rosen: The Six Gosvamis of Vrindavan

De sex Gosvamierna Del 4

Sri Raghunatha dasa Gosvami (1495-1571)

Raghunatha dasa Gosvami var den förste av de sex gosvamierna att träffa Sri Caitanya Mahaprabhu. Sri Raghunatha var då bara femton år gammal, och hans fader var starkt emot att han skulle träffa Herren. Han anade helt riktigt, att mötet med en sådan framstående och avsagd personlighet som Herren Sri Caitanya Mahaprabhu skulle få hans son att överge familjelivet för ett liv som tiggarmunk. Det blev en intensiv diskussion, som slutade med att Raghunatha rymde hemifrån för att få möjlighet att umgås med Herren Caitanya.

Sri Raghunatha dasa Gosvami föddes i byn Chandpur i västra Bengalen. Hans släkt var känd över hela Bengalen för sina enorma rikedomar, men också för medlemmarnas stora fromhet.

Redan som barn undervisades han om vaisanvismens principer av den framstående hängivne Balarama Acarya, som kände Sri Haridasa Thakura, en av Sri Caitanya Mahaprabhus närmaste följeslagare. Tack vare Balarama Acarya fick Raghunatha träffa Haridasa Thakura, ett möte som gjorde stort intryck på honom, och i början av tonåren utvecklade han, trots sin ringa ålder, allt djupare insikter i vetenskapen om hängiven tjänst.

Han var alltså mycket lycklig över att se Sri Caitanya Mahaprabhu, och det blev ett intensivt och rörande möte. Så fort Sri Raghunatha Gosvami fick syn på Herren, föll han omedelbart ned inför Hans lotusfötter och vidrörde dem. Han stannade sedan kvar hos Sri Caitanya Mahaprabhu tio dagar; tills Sri Caitanya fortsatte sin resa till Jagannatha Puri. Raghunatha Gosvami återvände då hem igen till sin familj.

Fyra år senare, när Sri Raghunatha var nittion år, fick han åter en möjlighet att träffa Herren Caitanya. Sri Caitanya Mahaprabhu hade då återvänt från Sin pilgrimsresa i södra Indien.

Sri Raghunathas far, som vid det här laget resignerat, tillät sin son resa till Herren Caitanya, som då befann Sig i Santipura, men skickade med honom en ståtligt följe, som det anstod en förmögen man. Man kan ana att detta inte riktigt var i Sri Raghunathas smak; hans högsta önskan var att avsäga sig alla rikedomar och släktförbindelser, och endast leva för att tjäna Sri Caitanya Mahaprabhu. Herren Caitanya predikade dock tålamod för Raghunathta och uppmuntrade honom att än en gång återvända hem till sin familj; när tiden var mogen skulle Krishna kalla honom till livet som tiggarmunk, och då skulle han säkerligen bli fri från alla materiella band.

Så blev det att Sri Raghunatha dasa Gosvami efter en veckas samvaro med Herren Caitanya än en gång återvände till sin familj. Han gifte sig med en vacker flicka, och engagerade sig till det yttre i familjens affärer, men i sitt hjärta tänkte han bara på det ögonblick då han skulle få engagera sig helt och hållet i Herrens tjänst.

Hans familjeliv skulle dock inte vara så länge; endast ett par år. En dag fick Raghunahtas farbror allvarliga problem. När Sri Raghunatha dasa Gosvamis farbror gjorde en överenskommelse med den muslimska regringen om att samla in skatter, förlorade den tidigare tjänstemannen sin position. Han beslöt att hämnas. Han övertygade den lokale makthavaren, Nawab Hussain Shah, om att Sri Raghunathas far och farbror i själva verket lade beslag på en del av skattepengarna för egen del. Han påpekade också att de hade stor makt och inflytande, och kunde komma att utgöra ett hot för Nawaben själv.

Hussain Shah lät omedelbart skicka soldater för att arrestera Sri Raghunathas far och farbror, men de hann fly. Kvar i hemmet fanns endast Sri Raghunatha dasa Gosvami, och soldaterna fängslade honom istället. Den muslimske tjänstemannen hotade honom med tortyr om han inte talade om var släktingarna befann sig, men det var något hos Sri Raghunahta som fick honom att avstå från att göra allvar av sina hot, för innerst inne var muslimen rädd för att slå honom. Sri Raghunatha blev vare sig rädd eller arg äver situationen, utan talade så vänligt och bevekande till den muslimske tjänstemannen att denne slutligen började gråta och lät frige honom.

Därefter ordnade Sri Raghunatha dasa Gosvami ett sammanträffande mellan muslimen och sin farbror, allt ställdes till rätta, och lugnet återvände till familjen.

Sri Raghunatha kände dock att han var nu var mogen för att överge familjelivet. Han hade hört sägas att Sri Nityananda Prabhu befann Sig i närheten, i byn Panihati, där Han hade stora framgångar i Sitt predikoarbete. Sri Nityananda Prabhu var en av Herren Caitanyas allra närmaste följeslagare, och Raghunahta dasa Gosvami visste att det enda sättet att få Herrens nåd var att tillfredsställa denne Hans närmaste följeslagare. Än en gång beslöt Raghunatha sig för att rymma hemifrån.

Det första rymningsförsöket misslyckades; hans far fångade in honom och lät föra honom tillbaka till hemmet. Detta upprepades gång på gång. Raghunata dasa Gosvamis mor blev alltmer förtvivlad och bad fadern att hålla Raghunahta genom att binda honom med rep, men fadern svarade: "Vår son har rikedomar som kan mäta sig med Indras, himmelens konung, och hans hustru är lika vacker som en ängel. Allt detta kunde dock inte binda hans sinne. Hur skall vi då kunna hålla denne pojke kvar hemma genom att binda honom med rep? Herren Sri Caitanya Mahaprabhu har till fullo förlänat honom Sin barmhärtighet. Vem kan hålla en sådan Caitanyacandras galning hemma?"

Nästa dag gick Sri Raghunahta för att träffa Herren Nityananda Prabhu.

En beskrivning av Sri Raghunatha dasa Gosvamis möte med Nityananda Prabhu och den stora festival som följde finns att läsa här:

http://mafuka-summumbonum.blogspot.com/2007/12/raghunatha-dasa-gosvami-trffar-herren.html

Dagen efter den stora festivalen Nityananda Prabhu samtalade med Sri Raghunatha Gosvami:

På morgonen, efter att ha tagit Sitt bad i Ganges, satte Sig Nityananda Prabhu tillsammans med Sina följeslagare under samma träd som tidigare.

Raghunatha dasa begav sig dit och dyrkade Herren Nityanandas lotusfötter. Genom Raghava Pandita framlade han sin önskan.

"Jag är den lägsta bland människor, den mest syndfulle, fallne och fördömde. Icke desto mindre önskar jag uppnå Sri Caitanya Mahaprabhus beskydd."

"Likt en dvärg som vill fånga månen har jag många gånger försökt så gott jag har kunnat, men jag har aldrig haft någon framgång."

"Varje gång jag försökt ge mig iväg och överge mina familjeband hölls jag olyckligtvis kvar av min far och mor."

"Utan Din nåd kan ingen erhålla skydd hos Sri Caitanya Mahaprahbu, men om Du är barmhärtig kan till och med den lägsta av människor uppnå tillflykten vid Hans lotusfötter."

"Trots att jag är ovärdig och mycket rädd för att framlägga denna önskan ber jag Dig att visa mig Din särskilda barmhärtighet, genom att bevilja mig skydd vid Sri Caitanya Mahaprahbus lotusfötter."

"Placera Dina fötter på mitt huvud och skänk mig välsignelsen att jag utan svårigheter kan uppnå Sri Caitanya Mahaprahbus beskydd. Jag ber om denna välsignelse."

Efter attt ha hört denna vädjan från Raghunatha dasa log Herren Nityananda Prabhu och sade till alla de hängivna. "Nivån av Raghunatha dasas materiella lycka är lika hög som Indras, himmelens konung."

"Trots att Raghunatha dasa är belägen i sådan materiell lycka tycker han inte alls om den, tack vare den barmhärtighet som förlänats honom av Sri Caitanya Mahaprabhu. Var därför barmhäriga mot honom och ge honom välsignelsen att han mycket snart kommer att uppnå skydd under Caitanyas lotusfötter."

(Antya 6.126-135)

Herren Nityananda Prabhu kallade därefter till Sig Raghunatha dasa. Han placerade Sina lotusfötter på Raghunatha dasas huvud och började tala.

"Min käre Raghunatha dasa," sade Han, "eftersom du arrangerade festen på Ganges strand kom Sri Caitanya Mahaprahbu hit enbart för att visa dig Sin barmhärtighet."

"Genom Sin orsakslösa nåd åt Han det platta riset med mjölk. Efter att ha sett de hängivnas dans på kvällen åt Han sedan Sitt kvällsmål."

"Herren Sri Caitanya Mahaprahbu, Gaurahari, kom personligen hit för att befria dig. Du kan nu vara övertygad om att alla de hinder som var avsedda för att binda dig har försvunnit."

(Antya 6.138-141)

Efter att skänkt pengar och guld till de hängivna återvände så Sri Raghunatha dasa Gosvami hem en sista gång.

En tid senare försökte han åter fly från hemmet, och denna gång lyckades det. Efter att ha vandrat i tolv dagar anlände han till Jagannahta Puri. Under denna vandring var han så absorberad i tankar på Sri Caitanya Mahaprabhu att han bara åt under tre av dessa tolv dagar.

Han blev varmt välkomnad av Herren som omfamnade honom, och sedan, när han såg hur mager och smutsig Raghunatha dasa var efter sin långa vandring, bad Han sin sekreterare Svarupa Damodara ta hand om honom och ge honom prasadam.

Från att ha levat hela sitt liv med alla bevämligheter och lyx, var nu Raghuantha dasa fri att leva som han alltid velat; som en asket.

I Caitanya-caritamrita berättas det:

Raghunatha dasa förblev under Svarupa Damodaras omvårdnad, och Govinda försåg honom med rester av Sri Caitanya Mahaprabhus mat i fem dagar.

Från och med den sjätte dagen brukade Raghunatha dasa stå vid Simha-dvara-porten för att tigga allmosor efter puspa-anjali-cermonin, då blommor offras till Herren.

Efter att ha avslutat sina föreskivna plikter återvände Herren Jagannathas många tjänare, kända som visayier, hem på kvällen.

Om de ser en vaisnava stå vid Simha-dvara och tigga allmosor, arrangerar de tack vare sin barmhärtighet med affärsinnehavarna så att han får något att äta.

Det har således i alla tider varit en sedvänja, att en gudshängiven som inte har någon annan möjlighet att försörja sig kan stå vid Simha-dvara-porten för att erhålla allmosor från tjänarna.

Försakelse är den grundläggande princip som upprätthåller livet hos Sri Caitanya Mahaprabhus hängivna. När Sri Caitanya Mahaprabhu, Gudomens Högsta Personlighet, ser denna avsagdhet, blir Han mycket tillfreds.

(Antya 6.213-217, 220)

Under tiden hade Sri Raghunathas föräldrar förstått att han hade förenat sig med Sri Caitanya Mahaprabhu i Jagannatha Puri och skickat män för att leta reda på honom. Då de fick veta hur enkelt han nu levde blev de mycket olyckliga och skickade förnödenheter till honom för hans bekvämlighet. Raghunatha vägrade dock till en början att ta emot något. Till sist tog han dock såpass mycket pengar som behövdes för att kunna bjuda hem Sri Caitanya Mahaprabhu på lunch två gånger i månaden. Efter ett par år upphörde dock plötsligt inbjudningarna.

Herren Caitanya undrade då hur detta kunde komma sig? Hans sekreterare, Svarupa Damodara förklarade att Raghunatha dasa kände att det var fel att ta emot gåvor från materialister. Ibland händer det att grova materialister skänker gåvor till Gudsgestalterna eller de hängivna som en ren uppvisning. Herren tar dock inte emot sådana gåvor, för de är bara till för syns skull och för att ge materiell ryktbarhet. De kan inte ge samma resultat som uppriktig tjänst åt en ren vaisnava.

Herren Caitanya log och svarade:"När man äter mat som erbjuds av en materialist blir sinnet besmittat, och när sinnet är besmittat är man oförmögen att på ett riktigt sätt tänka på Krishna. När någon antar en inbjudan från en person som är besmittad av lidelsens materiella kvalitet, är den som erbjuder maten och den som tar emot den båda mentalt besmittade. På grund av Raghunatha dasas iver antog jag hans inbjudan under en så lång tid. Det är mycket bra att Raghunatha dasa känner till detta och nu av sig själv har upphört med denna vana."

(Antya 6.277-280)

Efter några dagar slutade Raghunatha dasa att stå vid Simha-dvara-prten och började istället tigga sin mat från en inrättning för gratis matutdelning. Herren Caitanya gillade detta och kommenterade att den som gör sig beroende av den ene eller andres välvilja är att liknas vid en prostituerad. En person i försakelsens livsordning skall vara helt oberoende och ägna sig åt att fridfullt sjunga Hare Krishna-maha-mantrat.

Därefter skänkte Han Raghunatha dasa två gåvor: en sten från Govardhanaberget och en girland, och Han förklarade också hur stenen skulle dyrkas. Dessa två reliker finns fortfarande bevarade, och kan ses i Gokulananda Mandir, Vrindavana.

Dessa två gåvor hade ursprungligen skänkts till Sri Caitanya Mahaprahbu av Sankarananda Sarasvati:

"Då Herren Caitanya Mhaprabhu fick dessa två ovanliga gåvor blev Han mycket lycklig. När Han reciterade Hare Krishna-mantrat brukade Han bära girlanden runt Sin hals. Herren brukade föra stenen till hjärtat och ibland till Sina ögon. Ibland luktade Han på den eller placerade den på Sitt huvud. Stenen från Govardhana fuktades ständigt av tårarna från Hans ögon. Sri Caitanya Mahaprahbu brukade säga:"Denna sten är Herren Krishnas egen kropp."
(Antya 6.290-292)

Raghunatha dasa Gosvamis karaktär och avsagdhet var enastående. Det beskrivs att hans strikta reglerande principer var precis som linjerna på en sten. På samma sätt som sådana linjer aldrig någonsin kan suddas ut, kunde de reglerande pinciper som iakttogs av Sri Raghuantha dasa Gosvami inte förändras under några omständigheter.

"Raghunatha dasa tillbringade mer än tjugotvå av dygnets tjugofyra timmar med att sjunga Hare Krishna-maha-mantrat och minnas Herrens lotusfötter. Han ägnade mindre än en och en halv timme åt att äta och sova, och vissa dagar var även detta omöjligt.

De samtalsämnen som rör hans försakelse är underbara. Under hela sitt liv tillät han aldrig sin tunga att inlåta sig i sinnesnjutning.

Han använde inga kläder förutom ett litet, trasigt skynke och en sjal gjord av olika lappar. Han följde således mycket strängt Sri Caitanya Mahaprabhus order.

Vadhelst han åt var endast avsett för att hålla kropp och själ samman, och när han åt brukade han förebrå sig själv.

"När hjärtat har blivit renat av fulländad kunskap och man har förstått Krishna, den Högsta Brahman, vinner man allt. Varför skulle man då följa en vällustings handlingsmönster genom att mycket noggrant försöka uppehålla sin materiella kropp?"

Herren Jagannathas prasada säljs av affärsinnehavarna, och det som inte säljs blir dåligt efter två eller tre dagar.

All den skämda maten kastas till korna från Tailanga vid Simha-dvara-porten. På grund av den ruttna stanken kan inte ens korna äta den.

På natten brukade Raghunatha dasa samla ihop detta dåliga ris, ta hem det och sköja det i rikligt med vatten.

Därefter åt han den hårda kärnan av riset med salt.

En dag såg Svarupa Damodara Raghuantha dasas förehavanden. Han log åt åsynen och tiggde till sig och åt lite grann av denna mat.

Svarupa Damodara sade:"Du åter sådan nektar varje dag, men du bjuder aldrig oss. Vad har du för karaktär?"

Sri Caitanya Mahaprabhu fick hör dessa nyheter från Govinda, och nästföljande dag gick Han dit och talade på följande sätt.

"Vad är det för läckerheter du äter? Varför ger du inget till Mig?" Med dessa ord tvingade Han till Sig en munfull och började äta.

När Sri Caitanya Mahaprabhu tog ytterligare en munfull av denna mat, tog Svarupa Damodara tag i Hans hand och sade:"Det är inte värdigt Dig." Han ryckte således undan maten med tvång.

Sri Caitanya Mahaprahbu sade:"Jag äter visserligen olika slag av prasada varje dag, men Jag har aldrig smakat sådan fin prasada som den Raghunatha äter."(Antya 6.310-324)

Sexton år efter Sri Raghunatha dasa Gosvamis ankomst till Jagannatha Puri lämnade Sri Caitanya Mahaprabhu denna värld, och efter ytterligare två eller tre år gick Svarupa Damodara bort. Raghunatha dasa beslöt då att bege sig till Vrindavana för att träffa Sri Rupa Gosvami och Sri Sanatana Gosvami. Eftersom smärtan över att ha förlorat både Herren Caitanyas och Svarupa Damodaras umgänge var outhärdlig för Raghunatha, tänkte han därefter begå självmord genom att hoppa från Govardhanaberget.

Sri Rupa och Sri Sanatana tillät honom dock inte att begå självmord, utan behöll honom i sitt sällskap. Eftersom Raghunatha dasa Gosvami hade tillbringat så mycket tid i Svarupa Damodaras sällskap, kände han till mycket om Herren Caitanyas lekar. Sri Rupa och Sri Sanatana ville höra om detta från honom.

Raghunatha dasa Gosvami blev mycket känd bland de hängivna för sin enastående självtukt:

Gradvis slutade han inta mat dryck, förutom några droppar kärnmjölk.

Han frambar dagligen ettusen vördnadsbetygelser till Herren, reciterade åtminstone hundratusen heliga namn och frambar sin vördnad till tvåtusen vaisnaver.

Dag och natt utförde han sitt sinne tjänst till Radha-Krishna, och under tre timmar dagligen samtalade han om Herren Caitanya Mahaprahbus egenskaper.

Han badade tre gånger dagligen i Radhakundas sjö. Så snart han fick reda på att en vaisnava vistades i Vrindavana, brukade han omfamna honom och visa honom all vördnad.

Han engagerade sig i hängiven tjänst under mer än tjugotvå och en halv timme dagligen, och han sov mindre än två timmar, fastän inte ens det var möjligt vissa dagar. (Adi 10.98-102)

ttp://www.mvtindia.com/radhakunda/ragunatha.htm

Rupa and Sanatana had reasoned that since Lord Chaitanya had personally given His own Govardhana-sila to Raghunatha, along with His own set of gunja-mala, sacred to Radharani, this was surely a sign that the Lord desired Raghunatha to live near Govardhana Hill and worship Radha-kunda. The Goswamis decided to appoint Raghunatha as the custodian of Radha-kunda and acarya for all those who wish to reside on her sacred banks.

Following the advice of Rupa and Sanatana, Raghunatha went to live near the sacred lakes and regularly circumambulated Govardhana Hill. Some years later while performing his bhajana on the banks of Radha-kunda, the idea of enlarging the kundas and building steps around them entered Raghunatha’s mind. At that time the two sacred kundas were just muddy pools of water about twelve feet in diameter in the middle of two paddy fields, devotees wishing to take a holy dip had to wade through ankle deep mud to get there. Raghunatha visualized that in the future, thousands of pilgrims would flock to Radha-kunda to take a holy bath, and therefore to enlarge the kundas seemed a good idea. Raghunatha then considered how much money would be required for excavation of the kundas, but then suddenly condemned himself for allowing such a lusty thought to enter his mind and distract his bhajana. With increased determination he again absorbed himself in meditation on the lotus feet of Radha and Krishna.

That very same day over one thousand miles away at Badrikasrama in the Himalayas, a wealthy merchant of the name Samarpan (some say that Samarpan was a King), was on his way to give a large donation to the Deity of Lord Badri-Narayana. That night in a dream, Lord Badri-Narayana came before the merchant and ordered him to give the donation to a devotee living at Radha-kunda in Vrindavana, of the name Raghunatha dasa Goswami, to be used as he so desires.

Early the next morning the merchant awoke in an ecstatic mood having had darsana of Lord Badri-Narayana in his dream, and started immediately for Vrindavana. On reaching the holy land of Vrindavana, the merchant Samarpan soon located Raghunatha dasa who was sitting on the banks of Radha-kunda absorbed in his bhajana. After offering his respects, Samarpan handed the large donation of money to Raghunatha dasa, who at first flatly refused to accept it, but after hearing the merchants story, astonished at the ways of the Lord, relented and accepted the donation with humble gratitude.

Raghunatha dasa immediately called for Jiva Goswami from Vrindavana and asked him to purchase the two paddy fields where Radha-kunda and Syama-kunda were situated. On his arrival at Radha-kunda, Jiva Goswami immediately purchased the two paddy fields in the name of Raghunatha dasa Goswami. This event occurred in the year 1545. Work then started on the excavation of Radha-kunda under the personal supervision of both Raghunatha and Jiva. During the digging, Raghunatha dasa discovered the beautiful Deities of Radha and Krishna buried in the mud. Raghunatha handled the Deities over to a local brahmana to worship and a temple was constructed on the western bank of Radha-kunda. These were the first Deities to be installed at Radha-kunda. This temple became known as the Purana (which means old) Radha-Krishna Mandira.

-------

Rahunatha dasa bosatte sig i en liten hydda vid den heliga sjön Radha-kunda i Vrindavana, där han också brukade sitta och meditera. Till en början hade han inte ens en hydda, utan satte sig helt enkelt på marken. En gång, när han satt och mediterade, kom ett par tigrar för att dricka från Radha-kundas vatten. Raghunatha dasa stördes inte av detta, utan fortsatte helt enkelt att meditera på Radha och Krishna. Då beslöt Krishna Själv att hålla vakt i närheten, tills tigrarna hade givit sig av. Just då råkade Sri Sanatana Gosvami passera och såg vad som skedde. Han gick fram till Raghunatha dasa och sade att han måste bygga sig en hydda, så att inte Krishna skulle vara tvungen att personligen komma för att beskydda honom.

Sri Raghunatha tog dock inte det här så allvarligt, utan fortsatte att meditera som tidigare. De hängivna började frukta för Raghunathas liv, för under sin meditation satt han timme efter timme i den stekande solen, utan något skydd, och en dag kom Srimati Radharani Själv och höll ett stycke tyg över Raghunahtas huvud så att han skulle få skugga.

Än en gång råkade det sig så att Sri Sanatana Gosvami råkade passera och såg vad som skedde. Han lade speciellt märke till att Srimati Radharani svettades i det starka solskenet under Sina ansträngningar att ta hand om Sin hängivne. Den här gången uppmanade Sri Sanatana Raghuantha dasa strängt att ordna en hydda så att inte Radha-Krishna skulle behöva anstränga sig så här hela tiden. Den här gången följde Raghunatha instruktionen.

Sri Raghunatha dasa Gosvamis samadhi

Sri Raghunatha dasa Gosvami skrev både poesi och prosa som finns samlade i de tre volymerna Stava-mala, Dana-charita och Mukta-charita.

Källor:

Sri Caitanya-caritamrita

Steven Rosen: The Six Gosvamis of Vrindavan

De sex Gosvamierna Del 3

Sri Rupa Gosvami (1489-1564)

Det berättas att paret Kumaradeva och Revatidevi hade fem söner och en dotter. Utav dessa barn blev tre av bröderna, Sanatana, Rupa och Anupama, kända som rena hängivna. Familjen var bosatt i distriktet Jessore, i östra Bengalen.

Rupa och Sanatana hette från början Amara och Santosh, senare gav Herren Caitanya Mahaprabhu dem namnen Rupa och Sanatana.

Rupa och Sanatana gjorde sig tidigt kända för sin djupa hängivenhet, skarpa intellekt och strikta efterföljelse av de vediska principerna. På grund av utpressning kom dessa fromma bröder att engageras i den muslimske guvernörens tjänst. Nawab Hussain Shah hotade nämligen att låta mörda traktens hängivna om inte Rupa och Sanatana accepterade att tjänstgöra som hans ministrar. Sri Rupa och Sri Sanatana kom således att arbeta för guvernören och skötte sin tjänst så väl att han skänkte dem både hederstitlar och rikedomar.

De bosatte sig i byn Ramakeli i norra Bengalen, där de ägnade all sin fria tid till att dyrka Krishna, i hopp om att Herren Caitanya en dag skulle komma att befria dem från arbetet hos den muslimske guvernören och i stället engagera dem fullständigt i Hans tjänst.

"Den plats där Sri Sanatana Gosvami och Sri Rupa Gosvami bodde har blivit en pilgrimsort. den kallas allmänt för Gupta Vrindavna, dvs gömda Vrindavana. Där finns följande platser som ännu besöks: 1 Gudsgestalten Sri Madana-mohanas tempel 2 Keli-kamdamba-trädet under vilket Sri Caitanya Mahaprabhu om kvällarna träffade Sanatana Gosvami och 3 Rupasagara, en stor damm som utgrävdes av Sri Rupa Gosvami."(Adi 10.84)

År 1514 beslöt så Sri Caitanya Mahaprabhu att vandra till Vrindavana. På vägen stannade han till i Ramakeli speciellt för att träffa Sri Rupa och Sri Sanatana. Herren Caitanya omgavs på sin resa av en så stor mängd följeslagare som alla dansade och sjöng Herrens heliga namn, att bröderna fick tränga sig fram i mängden för att äntligen få sin önskan att träffa Sri Caitanya Mahaprabhu uppfylld.

Först träffade de Sri Nityananda Mahaprabhu och Haridasa Thakura som snabbt ordnade ett sammanträffande med Sri Caitanya Mahaprabhu. Det blev ett glädjefyllt möte.

De båda bröderna placerade som en symbol för sin ödmjukhet halmstrån mellan tänderna och föll ned inför Herren Caitanyas lotusfötter. De frambar sin böner till Herren och presenterade sig som de lägsta bland syndare. Herren Caitanya Mahaprabhu protesterade omedelbart och förklarade att Han läst breven de skickat Honom och förstått att de i själva verket var mycket avancerade hängivna. De var Hans eviga tjänare och deras namn skulle från denna dag vara Sri Rupa och Sri Sanatana.

Sri Rupa och den yngste av bröderna, Anupama, övergav sedan Ramakeli för livet som vandrande tiggarmunkar, medan Sri Sanatana tvingades stanna kvar ytterligare en tid i guvernörens tjänst.

Sri Rupa Gosvamis sätt att fördela sin förmögenhet har blivit en norm för hur alla vaisnavas bör ordna sin ekonomi. Han skänkte femtio procent till brahmanerna och vaisnaverna. Tjugofem procent skänkte han åt sina släktningar och de slutliga tjugofem procenten lämnade han i förvar hos en pålitlig brahmana, utifall han skulle hamna i rättsliga komplikationer på grund av att han lämnat sin tjänst hos guvernören. Dessutom deponerade han tiotusen guldmynt i förvar hos en bengalisk köpman. De användes senare av Sri Sanatana Gosvami för hans flykt ur fängelset.

Sri Rupa Gosvami och Sri Anupama hade sitt nästa möte med Sri Caitanya Mahaprabhu i Prayaga (Allahabad). Sri Caitanya hade besökt Vrindavana och var nu på väg tillbaka till Jagannatha Puri. Han gladdes mycket åt att än en gång träffa bröderna och undervisade Sri Rupa Gosvami och Anupama under tio dagar om hängiven tjänst.

I Caitanya-caritamrita berättas det:

"Därefter avslutade Sri Caitanya Mahaprabhu: "Jag har blott tillhandahållit en allmän överblick över den gudshängivna tjänstens stämningsförhållanden. Du kan begrunda hur detta kan anpassas och utvidgas."

"När man ständigt tänker på Krishna uppstår kärlek till Honom i hjärtat. Även om man är okunnig kan man tack vare Herren Krishnas barmhärtighet nå stranden till den transcendentala kärlekens ocean."

Efter att ha sagt detta omfamnade Sri Caitanya Mahaprahbu Srila Rupa Gosvami. Herren beslöt sedan att gå till staden Benares.

Följande morgon, när Sri Caitanya Mahaprabhu stigit upp och förberedde sin avfärd till Varanasi (Benares), gjorde Srila Rupa Gosvami följande uttalande vid Herrens lotusfötter.

"Om Du ger mig tillåtelse, skall jag följa med Dig, o Herre. Det är inte möjligt för mig att uthärda skilsmässans vågor.

"Sri Caitanya Mahaprabhu svarade: "Din plikt är att utföra Min order. Du har kommit nära Vrindavana, nu bör du gå dit."

"Senare kan du från Vrindavana gå genom Bengalen (Gauda-desa) till Jagannatha Puri, där kommer du att åter få träffa Mig."

Efter att ha omfamnat Rupa Gosvami steg Sri Caitanya Mahaprabhu ombord på en båt. Rupa Gosvami svimmade och föll till marken där han stod.

Brahmanan från Deccan tog Rupa Gosvami till sitt hem, och därefter gav sig de två bröderna iväg mot Vrindavana.
(Madhya 19.235-243)

Rupa och Anupama lydde Sri Caitanyas instruktioner och besökte Vrindavana, och sedan beslöt de sig för att återvända till Jagannatha Puri. Anupama avled under resan, och Sri Rupa Gosvami anlände således ensam till Jagannatha Puri.

Det var på den här resan som Rupa Gosvami för första gången började skriva dramatik. Han gjorde ett första utkast till en pjäs som skulle handla om Herren Krishnas lekar i Vrindavana och Dvaraka. En natt uppenbarade sig dock en vacker kvinna för honom i en dröm och bad honom skriva en pjäs speciellt för henne. Sri Rupa Gosvami förstod att kvinnan var Satyabhama, en av Herren Krishnas drottningar, och så blev det att han skrev två teaterpjäser; en om Krishnas lekar i Vrindavana och en om Hans lekar i Dvaraka.

Pjäsen om Vrindavanalekarna, Vidagdha Madhava, blev färdig 1532, och pjäsen om Dvaraka, Lalita Madhava, blev färdig först år 1546.




Det finns en fin berättelse i Caitanya-caritamrita om hur Herren Caitanya upptäckte Sri Rupa Gosvamis vackra poesi:

"Efter att ha skrivit denna vers på ett palmblad stoppade Rupa Gosvami in den någonstans i halmtaket och gick för att bada i havet.

Då kom Sri Caitanya Mahaprabhu dit för att träffa honom, och när Han såg bladet som var instoppat i taket och såg versen, började Han läsa den.

Efter att ha läst versen blev Sri Caitanya Mahaprabhu överväldigad av hänryckt kärlek. Just då återvände Rupa Gosvami efter att ha avslutat sitt bad i havet.

När han fick se Herren föll Sri Rupa Gosvami raklång till marken på gårdsplanen för att frambära sina vördnadsbetygelser. Herren gav honom en lätt kärleksfull örfil och sade följande.

"Mitt hjärta är mycket konfidentiellt, hur kunde du på detta sätt känna till vad som försiggick i Mitt sinne?" Efter att ha sagt detta gav Han Rupa Gosvami en kraftig omfamning.

Sri Caitanya Mahaprahbu tog versen och visade den för Svarupa Damodara för att han skulle granska den. Därefter ställde Herren frågor till honom.

"Hur kunde Rupa Gosvami förstå Mitt hjärta?" frågade Herren. Svarupa Damodara svarade."Jag kan förstå att Du redan har skänkt honom Din orsaklösa barmhärtighet."

"Ingen skulle annars kunna förstå denna innebörd. Jag kan därför gissa att Du tidigare förlänat Honom Din orsakslösa barmhärtighet."
(Antya 1.80-87)

Rupa Gosvami stannade 10 månader i Jagannatha Puri och mottog under den tiden ytterligare undervisning av Sri Caitanya Mahaprabhu angående vetenskapen om hängiven tjänst. Därefter lämnade han på Herren Caitanyas order Jagannatha Puri och återvände via Bengalen till Vrindavana för att där författa transcendental litteratur och återställa de förlorade heliga platserna, samt uppföra tempel. Resan tog tid, eftersom Sri Rupa tvingades tillbringa ett år i Bengalen för att ordna upp diverse formaliteter angående sina släktingar och förmögenhet.

Slutligen kom han fram till Vrindavana, men det var inte så lätt i början att utföra Sri Caitanyas order; intresset från lokalbefolkningen var magert. En dag satt Sri Rupa vid Yamunaflodens strand och funderade över sina svårigheter att uppfylla Herren Caitanyas önskan, när en liten pojke plösligt närmade sig honom och frågade varför han var så bekymrad. Sri Rupa Gosvami förklarade allt om Herren Caitanays order; hur han instruerats att konstruera tempel, författa transcendental litteratur och återställa de heliga platserna.

Efter att ha lyssnat till allt, gestikulerade den lille pojken åt Rupa Gosvami att komma med honom. Han ledde fram Rupa till en liten kulle. "Här inne", förklarade pojken," finns en gudsgestalt av Govindadeva begravd. Gudsgestalten har dyrkats i nästan femtusen år, men under den muslimska invasionen begravde byborna den här för att skydda gudsgestalten från att bli förstörd. Sedan glömdes platsen bort. Men varje dag kommer en stor ko hit och låter sin mjölk rinna över kullen. På så sätt får gudsgestalten Sin mat." När han sagt detta försvann pojken.



Nästa morgon såg Rupa Gosvami att kon verkligen kom och lät sin mjölk rinna över kullen, precis som pojken sagt. Han övertygade omedelbart några bybor att komma och hjälpa honom att gräva ut kullen, och efter en del hårt arbete så fann man sedan gudsgestalten. Sen dröjde det inte länge förrän ett tempel började byggas och att man började dyrka Sri Govindadeva.

Templet blev färdigt ca 1590. (Tyvärr så förstördes det till stora delar i början av 1700-talet, av muslimska invasionsstyrkor.)

Invånarna i Vrindavana var häpna och tacksamma över vad som hänt, och många blev Sri Rupa Gosvamis efterföljare. Sri Rupa skickade ett meddelande om det hela till Herren Caitanya som blev mycket nöjd och skickade flera hängivna för att hjälpa Sri Rupa Gosvami med hans missionsarbete.

Sri Rupa Gosvami var mycket produktiv som författare; han skrev en mängd volymer dramatik, poesi och filosofi. Utav hans verk anses sexton stycken vara speciellt betydelsefulla. Bland dem återfinns: Vidagdha Madhava, Lalita Madhava, Bhakti-rasamrita-sindhu, Ujjvala-nilamani, Upadesamrita, Dana-keli-kaumudhi och Laghu Bhagavatamrita.


Sri Rupa Gosvamis bhajana-kutira vid Sri Sri Radha Damodara-templet, Vrindavana.

Genom att tränga in i Rupa Gosvamis hjärta gav Sri Caitanya Mahaprabhu honom kraften att korrekt fasttälla alla sanningars slutsatser. Han gjorde honom till en erfaren gudshängiven, vars beslut direkt överensstämde med lärjungesuccessionens omdömen. Sålunda befullmäktigades Sri Rupa Gosvami personligen av Sri Caitanya Mahaprabhu.

Under tidens lopp hade de transcendentala nyheterna om Krishnas lekar i Vrindavana nästan gått förlorade. För att uttryckligt förkunna dessa transcendentala lekar befullmäktigade Sri Caitanya Mahaprabhu i Prayaga Srila Rupa Gosvami och Sanatana Gosvami med Sin barmhärtighets nektar för att utföra detta arbete i Vrindavana.

Från första början var Srila Rupa Gosvami djupt attraherad till Sri Caitanya Mahaprahbus transcendentala egenskaper. Genom detta befriades han permanent från familjelivet. Srila Rupa Gosvami och hans yngre broder, Vallabha, välsignades av Sri Caitanya Mahaprabhu. Fastän Herren var transcendentalt belägen i Sin transcendentala, eviga form, berättade Han för Rupa Gosvami om transcendental, hänryckt kärlek till Krishna. Sedan omfamnade Herren mycket tillgivet Rupa Gosvami och skänkte honom all Sin barmhärtighet.

Sannnerligen var Srila Rupa Gosvami, vars käre vän var Svarupa Damodara, en exakt replika av Sri Caitanya Mahaprabhu, och han hölls mycket kär av Herren. Rupa Gosvami var av naturen mycket vacker, eftersom han var ett förkroppsligande av Sri Caitanya Mahaprabhus hänryckta kärlek. Han följde mycket noga de principer som Herren förkunnade, och han var kompetent nog att korrekt skildra Herren Krishnas lekar. Sri Caitanya Mahaprabhu utvidgade Sin barmhärtighet till Srila Rupa Gosvami, så att han skulle kunna utföra tjänst genom att skriva transcendental litteratur.
(Madhya 19.117, 119-121)



Srila Rupa Gosvami och Sanatana Gosvami var föremål för kärlek och ära för alla Sri Caitanya Mahaprabhus trogna hängivna.

Om någon återvände till sitt land efter att ha sett Vrindavana brukade Herrens anhängare ställa frågor till honom.

De brukade fråga dem som återvänt från Vrindavana:"Hur mår Rupa och Sanatana i Vrindavana? Vad är deras verksamhet i försakelsens livsordning? Hur lyckas de äta?" Dessa var frågor som ställdes.

Herrens anhängare brukade också fråga."Hur kan Rupa och Sanatana vara engagerade i gudshängiven tjänst tjugofyra timmar om dygnet?" Då brukade personen som återvänt från Vrindavana prisa Srila Rupa och Sanatana Gosvami.

"Bröderna har faktiskt inte några bestämda boplatser. De vistas under träden - en natt under ett träd och nästa natt under ett annat."

"Srila Rupa coh Sanatana Gosvami tiggde lite mat från brahmanernas hem. Eftersom de försakar all form av materiell njutning, äter de bara lite torrt bröd och stekta kikärtor."

"De bär endast på vattenkrus, och de är klädda i trasiga filtar. De sjunger alltid Herren Krishnas heliga namn och samtalar om Hans lekar. De dansar också av stor glädje."

"Tjugofyra timmar om dygnet är de sysselsatta med att tjäna Herren. Vanligtvis sover de endast en och en halv timme, och vissa dagar, när de oupphörligt sjunger Herrens heliga namn, sover de inte alls."

"Ibland skriver de transcendental litteratur om gudshängiven tjänst, och ibland lyssnar de till berättelser om Sri Caitanya Mahaprahbu och tillbringar sin tid med att tänka på Herren."

När Sri Caitanya Mahaprabhus personliga följeslagare fick höra om Rupas och Sanatanas Gosvamis gärningar, brukade de säga:"Vad kan vara förunderligt för en person som har fått ta emot Herrens barmhärtighet?"

Srila Rupa Gosvami och Sanatana Gosvami hade ingen bestämd boplats. De bodde under ett nytt träd varje dag och skrev mängder av transcendental litteratur. De skrev inte bara böcker utan sjöng, dansade, samtalade om Krishna och mediterade på Sri Caitanya Mahaprabhus lekar. Sålunda utövade de gudshängiven tjänst.
(Madhya 19.123-132)

Sri Rupa Gosvamis samadhi-mandira vid Radha Damodara-templet, Vrindavana.

Källor:

Caitanya-caritamrita

Steven Rosen: The Six Gosvamis of Vrindavan

De sex Gosvamierna Del 2

Sri Sanatana Gosvami (1488-1558)

Sri Sanatana Gosvami var den äldste av de sex Gosvamierna. Han var, liksom sina två yngre bröder Sri Rupa och Anupama, bland de allra mest framstående av Sri Caitanya Mahaprabhus lärjungar. (Anupama avled tidigt. Han efterlämnade en son, Jiva, som sedermera liksom Sri Sanatana och Sri Rupa, kom att räknas bland de sex Gosvamierna.)

Medlemmarna i Krishnarörelsen tillhör Sarasvati Gosvamis lärjungessuccession, och är således kända som Sarasvatas. Srila Prabhupada förklarar i sin kommentar till Caitanya-caritamrita: "Vördnadsbetygelser frambäres till den andlige mästaren som sarasvata-deva dvs medlem av Sarasvatafamiljen (namas te sarasvate deva), vars mission är att sprida Sri Caitanya Mahaprabhus rörelse (gaura-vani-pracarine) och att kämpa mot impersonalister och tomhetsfilosofer (nirvisesa-sunyavadi-pascatya-desa-tarine). Detta var även Sanatana Gosvamis, Rupa Gosvamis och Anupama Gosvamis plikt." (Adi 10.84)

De tre bröderna Sanatana, Rupa och Anupama var bosatta i Bengalen, som vid den här tiden befann sig under muslimsk ockupation. Det kom att bli så att de engagerades i den muslimske makthavarens tjänst, där de snart hedrades med titeln Mullik. Mullik betyder "herre" och var en titel förbehållen rika och aristokratiska familjer i nära kontakt med den lokala regeringen.

Det faktum att bröderna arbetade för muslimer, togs inte väl upp av den hinduiska befolkningen. Hinduerna hade mycket stränga regler, tex så sades det att om man mötte en muslim, så var man tvungen att utföra vissa ritualer för att sona detta möte. Srila Rupa och Sanatana arbetade alltså för och umgicks dagligen med muslimer, vilket leddes till att de förkastades av de högre hinduiska samhällsklasserna, brahmanerna, fastän de var födda i en respektabel brahmana-familj.

Trots detta gav de aldrig upp sitt stränga efterlevande av de vediska principerna. Sri Sanatana Gosvami författade under dessa år Sadachar Paddhati, en skrift som innehållande instruktioner för den som vill avancera i andligt liv. Sri Sanatana Gosvami var lärjunge till Vidyavacaspati, och hade lärt sig allt om vedisk litteratur från honom. Det sägs att Sanatana var så tillgiven sin andlige mästare att det inte kan beskrivas. Han var också känd för sin stora generositet och hjälpsamhet gentemot fattiga och sjuka, som han dagligen gav allmosor.

Trots den framgångsrika karriären som ministrar vid den muslimske makthavarens hov, var det Sri Rupas och Sri Sanatanas högsta önskan att befria sig från alla världsliga band och helt engagera sig i Herrens tjänst. En natt, i en dröm, uppenbarade sig en vacker munk inför Sanatana och uppmanade honom att färdas till Vrindavana, återupptäcka de bortglömda heliga platserna där, och att predika Krishnamedvetande. När Sanatana nästa dag berättade för Rupa om sin dröm, log denne och förklarade att även han fått samma instruktion, och att Herren Krishna hade nedstigit till denna värld som Sri Caitanya Mahaprabhu, och snart skulle engagera dem i Sin tjänst.

Under tiden som följde, väntade Rupa och Sanatana otåligt på någon sorts tecken eller signal från Herren Caitanya. Till sist frågade de sin mor om råd och hon uppmanade dem att försöka skriva ett brev till Herren. De skrev gång på gång utan att få svar, men till sist kom ett brev från Sri Caitanya Mahaprabhu. Det innehöll endast en enda vers: "När en kvinna har en älskare, försöker hon utföra sitt hushållsarbete extra noggrant för att inte väcka sin mans misstankar. Men i sitt hjärta längtar hon dock alltid efter sin älskade."

Rupa och Sanatana förstod versens innebörd: de skulle fortsätta att utföra sitt arbete för den muslimske guvernören, men i sitt hjärta skulle de ständigt meditera över sin tjänst till Herren.

Det skulle ta ytterligare några år innan de äntligen träffade Sri Caitanya Mahaprabhu personligen i byn Ramakeli, år 1514. Efter detta möte frigjorde sig Sri Rupa och Anupama från alla världsliga band, men Sri Sanatana hade många plikter som minister, och tvingades fortsätta i Nawabens tjänst. Till sist utarbetade han en plan. Han gav ett sjukintyg till nawaben (den muslimske guvernören) och stannade och studerade Srimad-Bhagavatam tillsammans med lärda brahmaner. Nawaben blev misstänksam och for själv hem till Sri Sanatana för att se vad som pågick. När han upptäckte att Sanatana studerade de heliga skrifterna tillsammans med hängivna, blev han rasande och beordrade Sri Sanatana att slå följe med honom på en krigsexpedition till Orissa. Sri Sanatana vägrade och blev satt i fängelse.

När Rupa Gosvami lämnade hemmet, anförtrodde han en del pengar åt en lokal handelsman, detta var ett vanligt system i en tid då det inte fanns några banker. Sanatana Gosvami använde nu dessa pengar till att muta fängelsevakten att släppa fri honom. Därefter gav han sig omedelbart av mot Benares i sällskap med en enda tjänare vid namn Isana. Isana hade utan Sri Sanatanas vetskap med sig åtta guldmynt. På resan stannade de en natt i ett hotell i Bihar. Hotellägaren lyckades på något sätt få reda på att Isana hade flera guldmynt i sin ägo och tog emot männen med översvallande vänlighet. Sri Sanatana blev misstänksam inför denna överdrivna hjärtlighet och frågade sin tjänare om han hade något av värde med sig. Isana erkände att han faktiskt hade med sig guldmynten och Sri Sanatana tog dem omedelbart och överlämnade dem till hotellägaren och bad om hans hjälp att finna vägen genom vildmarken. Hotellägaren erkände förbluffat att han faktiskt tänkt döda dem och lägga beslag på pengarna, men imponerad av Sanatanas rättframhet hjälpte han honom att ta sig genom de svårtillgängliga Hazipurbergen. Sanatana Gosvami var nu helt och hållet på egen hand; tjänaren Isana hade han skickat hem, med det sista återstående guldmyntet.

Efter att ha gjort ett uppehåll hos sin svåger Srikanta, som skänkte honom en vacker och dyrbar filt, lyckades så Sanatana äntligen nå fram till Varanasi, och återförenades med Herren Caitanya. På Herrens befallning rakade han av hår och skägg, och klädde sig som en tiggare. Sin sista värdefulla ägodel, den dyrbara filten, skänkte han till en tiggare. Detta behagade Sri Caitanya Mahaprabhu och han sade: "Eftersom Herren Krishna är mycket barmhärtig, har Han utplånat din dragning till materiella ting. Varför skulle Krishna låta dig behålla en sista bit av materiell bundenhet? Efter att ha besegrat en sjukdom låter en duktig läkare inte någon del av sjukdomen finnas kvar. Det är oförenligt att utöva madhukari samtidigt som man är klädd i en dyrbar filt. man förlorar sin andliga styrka genom att göra detta, och man kommer också att utsättas för löje.
Sanatana Gosvami svarade."Gudomens Högsta Personlighet har räddat mig från den materiella tillvarons syndfulla liv. Genom hans vilja har den sista biten av min dragning till det materiella nu försvunnit." (Madhya 20.90-93)

Sanatana Gosvami undervisades personligen av Herren Caitanya Mahaprabhu angående allt rörande hängiven tjänst. Herren rådde också Sanatana Gosvami att författa böcker i detta ämne, inklusive en bok med anvisningar om vaisnava-aktiviteter. Det var också Hans önskan att Sanatana skulle återfinna de svunna heliga platserna i Vrindavana. Efter två månaders undervisning från Herren Caitanya Mahaprabhu avreste så Sanatana Gosvami till pilgrimsorten Vrindavana.

Efter besöket i Vrindavana återvände han till Jagannatha Puri för att åter få träffa Herren och också sina bröder Rupa och Anupama. Resan blev strapatsrik, Sri Sanatana åt och drack mycket litet, och sov under ett nytt träd varje natt. Under sin färd genom Jharikhanda-skogen råkade han bada och dricka från förorenat vatten, och blev som resultat smittad med en svår hudsjukdom. När han kom fram till Jagannatha Puri fick han veta att hans yngste bror Anupama avlidit och att Sri Rupa just avrest till Vrindavana.

Sri Sanatana Gosvami kunde ändå glädja sig åt umgänget med den ytterst framstående hängivne Sri Haridasa Thakura. Sri Caitanya Mahaprabhu brukade besöka Haridasa Thakura varje dag, och då träffade Han även Sanatana. För att visa Sin tillgivenhet för Sanatana brukade Han omfamna honom. Detta besvärade Sri Sanatana mycket, han var alltid mycket ödmjuk och kände sig inte värdig att omfamnas av Honom. Dessutom hade hans hudsjukdom blivit såpass svår att han nu var täckt av variga öppna sår, som smetade av sig på Herren när denne omfamnade honom.

Situationen blev outhärdlig för Sanatana Gosvami, och han beslöt begå självmord genom att kasta sig framför de massiva hjulen på Sri Jagannathas vagn under den årliga Ratha-yatra-festivalen. Herren Caitanya förstod dock vad som pågick i Sanatans sinne, och frågade honom om det inte var så att Sanatana överlämnat sig till kropp och själ till Herren Krishna? Vad hade han då för rätt att förstöra vad som var Herrens egendom, dvs kroppen? Det är Herren och inte vi själva som beslutar när det är dags att ge upp kroppen som vi befinner oss i.
Sri Sanatana lyssnade och förstod att självmord är något syndfullt och att det var hans plikt att fortsätta tjäna Herren efter bästa förmåga.
Därefter omfamnade Sri Caitanya honom igen och Sanatana botades omedelbart från sin sjukdom.

Sri Sanatana Gosvami var alltid en mycket ödmjuk person, och ansåg sig aldrig vara förmer än andra. Ett välkänt exempel på detta var när han skulle vandra till Jagannatha-templet. Eftersom vägen fram till templet trafikerades av många av Sri Jagannathas hängivna, ansåg sig inte Sri Sanatana vara värdig att färdas den vägen. Istället vandrade han längs med havsstranden, och han var så fylld av hängivna känslor att han inte ens märkte att hans fötter blev fulla med brännblåsor av den heta sanden. Sri Caitanya Mahaprabhu var mycket nöjd med Sanatanas ödmjukhet och stora respekt för Herren Jagannathas tempel.

Sri Sanatana Gosvami stannade i Jagannatha Puri i ett år och sedan återvände han till Vrindavana. Vrindavana såg på den tiden inte alls ut som idag. Det fanns inga tempel, utan endast tomma fält. Platserna där Herren Krishna lekt var sedan länge bortglömda. Det var Sanatana Gosvami som kom att uppföra Vrindavanas allra första tempel, Madana-mohana-templet. Idag finns det ca 5000 tempel i Vrindavana.



Gudsgestalten Madana-mohana är mycket gammal och grävdes troligen ner när muslimerna invaderade Indien, för att gömmas undan marodörerna. Muslimerna plundrade och förstörde många tempel, av girighet och för att de trodde att där försiggick avgudadyrkan.

Det sägs att Sanatana Gosvami hade en dröm där han såg en mycket vacker gudsgestalt dyrkas av en enkel brahmana-präst. Sanatana tyckte att gudsgestalten skulle kunna dyrkas på ett mera storslaget sätt, för att attrahera många människor till Krishnamedvetande. Men i drömmen vägrade prästen att lämna ifrån sig gudsgestalten.

Nästa dag vandrade Sanatana Gosvami som vanligt runt för att tigga allmosor, och råkade under sin vandring passera ett hus där en fattig brahmana bodde. När Sanatana steg in i huset såg han samma gudsgestalt som han sett i sin dröm. Men precis som i drömmen vägrade den fattige prästen att att lämna ifrån sig gudsgestalten.

Han gav inte med sig förrän Madana-mohana Själv kommit till honom i en dröm och bett honom ändra sitt beslut. Nästa dag överlämnade prästen Madana-mohana till Sri Sanatana Gosvami, som till en början dyrkade gudsgestalten i en hydda. Senare lät han uppföra ett storslaget tempel på platsen där hyddan stått. Hur han lyckades finansiera detta är också en intressant historia:

En förmögen salthandlare brukade transportera sitt gods på en båt till marknaden i Agra. Men en dag så gick båten på grund, precis i närheten av Sanatanas hydda. Salthandlaren blev desperat, men Sanatana förklarade för honom att om han bad till Madana-mohana om hjälp, så skulle det säkert lösa sig. Salthandlaren började som han blivit instruerad att be till Madana-mohana, och båten gick omedelbart loss från grundet. Salthandlaren Kapoor kunde så fortsätta till Agra, och sålde sitt salt med god förtjänst. Han kände att han stod i tacksamhetsskuld till Madana-mohana, och finansierade uppförandet av templet, som blev färdigt någon gång på 1580-talet.





Det finns en annan rolig berättelse som ger bakgunden till salthandlarens missöde med sin båt.
Det är en berättelse som visar vilket nära och personligt förhållande Krishna har med Sina hängivna, och hur Han behandlar dem som Han vore helt beroende av de hängivna:

Srila Sanatana Gosvami dyrkade alltså till en början Madana-mohana i en enkel hydda, och eftersom han var en fattig tiggarmunk så hade han mycket begränsade resurser för sin dyrkan.
Varje dag gräddade han ett enkelt bröd gjort av lite vetemjöl och vatten, som han offrade åt gudsgestalten. Sri Krishna accepterar gärna våra offringar, det gör inget om de är enkla, bara de utförs med kärlek och hängivenhet. Men efter att dag efter dag ha blivit erbjuden enkelt bröd och inget annat började Madana-mohana att tröttna på den stränga dieten och frågade Sanatana Gosvami varför det jämt och ständigt måste vara samma tråkiga bröd, kunde han inte ordna något annat att offra till Honom. Sanatana Gosvami svarade att nej, det var inte möjligt. Han hade fullt upp med att skriva böcker, för det hade Sri Caitanya Mahaprabhu beordrat honom, så han hade inte tid att springa runt och försöka arrangera ingrendienser eller att laga mat. Madana-mohana fick vara så snäll att tåla sig med den enkla dieten alternativt arrangera något bättre Själv.

Nästa dag gick en båt lastad med salt på grund....


Efter att ha etablerat dyrkan av Madana-mohana, började Sri Sanatana på allvar med sitt författarskap. Bland några av hans böcker finns Hari-bhakti-vilasa, Brihat-Bhagavatamrita, Dashama-tipani och Dashama-charita.

Brihat-Bhagavatamrita är delad i två delar, och handlar om utövandet av ren hängiven tjänst.
Den första delen är en analys av vedisk kunskap, inklusive en detaljerad beskrivning av universums olika planeter. Den beskriver också olika sorters hängivna, från nybörjare till de allra mest avancerade. Brahma beskrivs tex som karma-misra-bhakti, ett exempel på hängiven tjänst blandad med en önskan efter fruktbärande handlingar. Siva är i sin tur ett exempel på hängiven tjänst blandad med önskan om kunskap; jnana-misra-bhakti. Detta innebär att karma-kandis, människor fästa vid fruktbringande handlingar kommer att dras till Brahma, och att jnanis, spekulerande filosofer dras till Siva.

Prahlada sägs representera santa-rasa, neutral hängiven tjänst, eftersom hans tjänst främst består i att frambära böner, i motsats till aktivt tjänande.

Hanuman är ett exempel på dasya-rasa, aktivt tjänande, eftersom han är den idealiske tjänaren.
Pandava-bröderna representerar sakhya-rasa, hängiven tjänst i vänskap, Yasoda och Nanda Maharaja, vatsalya-rasa, föräldrakärlek, och gopierna med Srimati Radharani i spetsen representerar äktenskaplig kärlek, madhurya-rasa.

I Brihata-Bhagavatamritas andra del skildras den andliga världens härlighet, liksom processen för frigörelse från den materiella världen.

Dashama-tipani är Sri Sanatanas kommentar till Srimad-Bhagavatams tionde del.


Srila Sanatana Gosvamis samadhi-mandhir


“It is said that once a poor brahmana worshiped Lord Siva for a benediction, and Lord Siva advised the devotee to go to see Sanatana Gosvami. The devotee went to Sanatana Gosvami and informed him that Lord Siva had advised him to seek out the best benediction from him (Sanatana). Sanatana had a touchstone with him, which he kept with the garbage. On the request of the poor brahmana, Sanatana Gosvami gave him the touchstone, and the brahmana was very happy to have it. He now could get as much gold as he desired simply by touching the touchstone to iron. But after he left Sanatana, he thought, “If a touchstone is the best benediction, why has Sanatana Gosvami kept it with the garbage?” He therefore returned and asked Sanatana Gosvami, “Sir, if this is the best benediction, why did you keep it with the garbage?” Sanatana Gosvami then informed him, “Actually, this is not the best benediction. But are you prepared to take the best benediction from me?” The brahmana said, “Yes, sir. Lord Siva has sent me to you for the best benediction.” Then Sanatana Gosvami asked him to throw the touchstone in the water nearby and then come back. The poor brahmana did so, and when he returned, Sanatana Gosvami initiated him with the Hare Krsna mantra. Thus by the benediction of Lord Siva the brahmana got the association of the best devotee of Lord Krsna and was thus initiated in the maha-mantra, Hare Krsna, Hare Krsna, Krsna Krsna, Hare Hare/ Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare.”

SB 4.7.7

Källor:
Sri Caitanya-caritamrita
Steven Rosen: The Six Gosvamis of Vrindavan