Herren Kapilas instruktioner angående hängiven tjänst

Gudomens Personlighet sade: Kära moder, o du konungadotter, Jag skall nu beskriva yoga-systemet för dig,vars syfte är att kunna koncentrera det inre sinnet. Genom att praktisera detta system kan man bli glädjefylld och steg för steg göra framsteg på den Absoluta Sanningens väg.

Den yoga-metod, som Herren Kapiladeva kommer att beskriva i detta kapitel är auktoriserad och ett rättesnöre,varför dessa instruktioner bör följas mycket noga.Till att börja med säger Herren att man genom utövning av yoga kan göra framsteg i förståelsen av den Absoluta Sanningen, Gudomens Högsta Personlighet.

Här i denna vers står det skrivet att man kan bli lycklig om följer yoga-systemet. Ett framgångsrikt resultat av yoga-utövning utgörs inte av någon form av förvärvad mystisk makt, utan kännetecknas istället av frihet från alla materiella strävanden för upprättandet av ens naturliga position. Detta sistnämnda är det slutgiltiga målet för yoga utövande.

SB 3.28.1

Man bör fullgöra sina föreskrivna plikter enligt egen bästa förmåga och undvika att utföra sådana plikter som man inte har fått sig förelagda. Man bör vara nöjd med det man förtjänar tack vare Guds nåd och man bör dyrka en andlig mästares lotusfötter.

Här i denna vers finns det många viktiga ord, som borde förklaras mera ingående, men vi skall endast i korthet beröra de viktigaste aspekterna på varje ord. Det sista konstaterandet i versen är atmavic-caranarcanam. Atma-vit betyder en självförverkligad själ eller en bona fide andlig mästare. Endast om man är självförverkligad och känner till sitt förhållande till Översjälen kan man vara en bona fide andlig läromästare. Här står det rekommenderat, att man bör uppsöka en bona fide andlig mästare och överlämna sig till honom (arcanam), ty genom att fråga honom och dyrka honom kan man lära sig andliga aktiviteter.

Den första rekommendationen är sva-dharmacaranam. Det finns många olika föreskrivna plikter för oss så länge som vi är i besittning av våra materiella kroppar. Dessa plikter finns uppdelade i ett system bestående av fyra samhällsordningar: brahmana, ksatriya, vaisya och sudra. Plikterna inom dessa dharmacaranam innebär att man med trofasthet och med största omsorg måste fullgöra de föreskrivna plikter, som gäller för den speciella samhällsordning man tillhör. Man bör inte godta andras plikter. Om man är född i sett visst samhälle eller i en viss samhällsgrupp,bör man utföra de plikter, som föreskrivs för denna speciellagrupp.Om man emellertid blir så lyckligt lottad, att man upphöjer sig till den andliga plattformen, då är ens sva- dharma, eller plikt, endast att tjäna Gudomens Högsta Personlighet,varvid man höjer sig över den ställning man genom födseln fått i ett visst samhälle eller i en viss samhällsgrupp. Den som är avancerad i Krishnamedvetande har som sin enda verkliga plikt att tjäna Herren. Så länge som man förblir i sin uppfattning om att vara den materiella kroppen må man handla enligt vad de sociala samhällsreglerna föreskriver, men om man blivit upphöjd till den andliga plattformen, måste man enbart tjäna den Högste Detta är det rätta sättet attt utföra sva-dharma.

SB 3.28.2

Man bör sluta med att utöva vanemässiga religiösa aktiviteter och i stället intressera sig för de som leder till befrielse. Man bör äta mycket måttligt och alltid förbli i avskildhet, så att man kan nå livets högsta fulländning.

Det står här rekommenderat att man bör undvika religiöst utövande i syfte att göra ekonomiska framsteg eller för att tillfredsställa sina sinnens önskningar. Religionsutövning bör man endast genomföra för att vinna befrielse ur den materiella naturens fångenskap. I början av Srimad- Bhagavatam står det skrivet, att den allra högsta formen av religionsutövning är den genom vilken man utan någon orsak eller något skäl kan nå upp till det transcendentala hängivna tjänandet av Gud. En sådan religionsutövning kan aldrig hindras av några omständigheter och den skänker verklig tillfredsställelse. I denna vers rekommenderas moksa-dharma, dvs religionsutövning för erhållande av frälsning, eller ett upphöjande ur fångenskapen i materiell besmittelse. I allmänhet utför folk religiösa ceremonier för någon ekonomisk vinnings skull eller för erhållandet av någon sinnesnjutning, men detta rekommenderas inte för den som vill göra framsteg i yoga.

Nästa viktiga rekommendation är mita-medhyadanam, vilket betyder att man bör äta mycket måttligt. I den vedska litteraturen står det rekommenderat, att en yogi endast bör äta hälften av vad han vill äta i enlighet med sin hunger. Om man är så hungrig att man skulle kunna äta upp ett halvt kilo mat, bör man, i stället för att äta denna mängd, blott äta ett kvarts kilo och som tillsats till det dricka ett glas vatten. En fjärdedel av magen bör lämnas fri för passagen av luften i magen. Om man äter på det viset, undviker man matsmältnings besvär och magsjukdomar. En yogi bör äta enligt föreskrifterna i Srimad-Bhagavatam och i alla övriga normgivande skrifter. En yogi bör leva på en avskild plats, där hans utövande av yoga inte kan bli stört.

SB 3.28.3

Man bör inte utöva något våld och vara sanningsenlig, låta bli att stjäla och vara nöjd med att äga det nödvändigaste för sitt uppehälle. Man bör avhålla sig från sexliv, utöva botgörning,vara renlig, studera Veda-böckerna och dyrka den högsta gestaltnigen av Gudomens Högsta Personlighet.

Ordet purusarcanam i denna vers betyder dyrkan av Gudomens Högsta Personlighet, speciellt i gestatning av Herren Krishna. I Bhagavad-gita beskräftas det av Arjuna, att Krishna är den ursprunglige purusa, Gudomens Personlighet, purusam sasvatam. Därför så måste man i sin utövning av yoga icke blott koncentrera sitt inre sinne på Krishnas person, utan också dagligen dyrka Krishnas form eller gestalt i templet.

En brahmacari lever i celibat och kontrollerar härvid sitt sexliv. Man kan inte njuta av ett ohämmat sexuellt liv och samtidigt utöva yoga. Detta är rent bedrägeri. Så kallade yogier förkunnar att man kan fortsätta med att njuta av sex så mycket man vill och på samma gång vara en yogi, men detta är helt otillbörligt. I denna vers står det klart och tydligt förklarat att man måste leva i celibat. Brahmacaryam innebär att man inriktar i sitt liv uteslutande på att upprätta förhållandet med Brahman för att uppnå fullt Krishnamedvetande. De som är hemfallna åt sexliv kan inte leva efter de regler som bibringar dem Krishna-medvetande. Sexuellt umgänge eär endast förbehållet gifta personer. Även en person som för ett reglerat sexliv inom äktenskapet benämns brahmacari.

Ordet asteyam är ävenledes mycket betydelsefullt för en yogi. Asteyam betyder "att låta bli att stjäla". I vidsträckt bemärkelse är var och en, som samlar på sig mer än han behöver, en tjuv. Enligt den andliga kommunismen får man inte äga mer än man behöver för sitt personliga uppehälle. Detta är naturens lag. Den som samlar på sig mer pengar eller mer ägodelar än nödvändigt, betecknas som en tjuv, och den som enbart samlar på hög utan att skänka bort något som offergåvor eller för dyrkan av Gudomens Högsta Personlighet, är en stor tjuv.

Svadhyayah betyder "att läsa de auktoriserade vediska skrifterna". Även om man inte är Krishnamedveten, utan praktiserar yoga-systemet, så måste man läsa de normgivande vediska skrifterna för att få kunskap. Det räcker inte med att enbart utöva yoga. Narottama dasa Thakura, en stor gudshängiven person och acarya i Gaudiya Vaisanava sampradaya, säger att man bör inhämta kunskap om alla andliga aktiviteter från tre olika källor: nämligen från heliga personer, från de normgivande skrifterna och från den andliga mästaren. Dessa tre vägledare är mycket viktiga för ens framasteg i andligt liv. Den andlige mästaren föreskriver normgivande litteratur för utövandet av yoga i gudshängiven tjänst, och själv talar han blott om sådant som står skrivet i de uppenbarade skrifterna. För att kunna utöva yoga är det därför nödvändigt att läsa de normgivande skrifterna. All utövning av yoga utan att man läser de normgivande skrifterna är endast bortkastad tid.

SB 3.28.4

.

Genom att utöva pranayama-metoden kan man undanröja föroreningarna från sina fysiologiska betingelser, och genom att koncentrera sitt inre sinne kan man bli fri från alla syndfulla aktiviteter. Genom att lägga band på sina sinnen kan man göra sig fri från den materiella kontakten, och genom att meditera på Gudomens Högsta Personlighet kan man bli fri från böjelsen till den materiella naturens tre kvaliteter.

Enligt den Ayur-vediska läkarvetenskapen upprätthålls kroppens fysiologiska tillstånd av de tre elementen kapha, pitta och vayu (slem, galla och luft). Den moderna läkarvetenskapen godtar inte giltigheten i denna fysiologiska diagnosmetod, men den gamla Ayur-vediska behandlingsmetoden baseras på dessa tre element. Den Ayur-vediska behandlingen går ut på att finna sjukdomsorsaken i något av dessa tre element. Dessa omnämns på många ställen i Bhagavatam som utgörande kroppens grundbetingelser. I denna vers rekommenderas att man praktiserar pranayamas andningsövningar för att bli befriad från de föroreningar som förorsakas av de grundläggande fysiologiska elementen. Vidare rekommenderas man att koncentrera sitt inre sinne för att bli fri från sina syndfulla aktiviteter, samt att man befriar sig från materiell kontakt genom att kuva sina sinnen.

Ytterst måste man meditera på Gudomens Högsta Personlighet för att kunna bli upphöjd till det transcendentala planet, där man inte längre påverkas av den materiella naturens tre kvaliteter. I Bhagavad-gita står det också bekräftat att den, som utövar ren oförfalskad gudshängiven tjänst, omedelbart blir transcendental till den materiella naturens tre kvaliteter samtidigt som han förverkligar sin identitet med Brahman. För varje detalj i yoga-metoden finns det en motsvarighet i bhakti-yoga, men bhakti-yoga är lättare att praktisera i vår tidsålder. Det som Herren Caitanya införde är inte någon ny tolkning. Bhakti-yoga och övriga yoga-metoder har Gudomens Personlighet som samma slutmål, men den ena är praktiskt genomförbar, medan de andra är svåra att genomföra. Man måste rena sitt fyioslogiska tillstånd genom koncentration och genom underkuvandet av sina sinnen. Då man fixerar sitt inre sinne på Gudomens Högsta Personlighet. Detta kallas för samadhi.

S B 3.28.11

Gudomens Högsta Personlighet har ett leende, lotusliknande ansikte med rödaktiga ögon, som liknar det inre av en lotusblomma, och en mörk hy, som liknar den blå lotusblommans kronblad. I tre av Sina händer bär han på en snäcka, en diskus och en klubba.

I denna vers rekommenderas man att koncentrerar sitt inre sinne på Visnus form. Man kan inte koncentrera sitt inre sinne på någon tomhet eller på något opersonligt. Det inre sinnet bör koncentreras på Guds personliga form, vars uppenbarelse är glädjande i enlighet med vad som står beskrivet i denna vers. I Bhagavad-gita förklaras, att det är mycket besvärligt att koncentrera sitt inre sinne på något opersonligt eller på något tomhetsväsen. De som är hemfallna åt att meditera på något tomt eller opersonligt, måste genomgå en svår process, enär vi inte är vana vid att koncentrera våra inre sinnen på någonting opersonligt. I själva verket är sådan meditation överhuvudtaget inte möjlig.

Färgen på Gudomens Personlighet, Krishna, beskrivs här vara nilotpala dala, vilket innebär att den liknar färgen hos en lotusblomma med blåa och vita kronblad. Folk undrar alltid varför Krishna är blå. Herren Krishnas färg är inte någon artists påhitt. Den står beskriven i de auktoritativa skrifterna. Även i Brahma-samhita jämföres färgen på Krishnas kropp med ett mörkt molns blåaktiga färgton. Herrens färg har inte heller uppstått ur någon poetisk föreställlning. Det finns auktoritativa beskrivningar i Brahma-samhita, i Srimad-Bhagavatam, i Bhagavad-gita och i flera av Puranas böcker, över Herren kropp, Hans vapen och alla Hans övriga attribut. Herrens uppenbarelse beskrivs här som padma-garbharuneksanam. Hans ögon liknar innandömet av en lotusblomma och i Sina fyra händer håller Han de fyra symbolerna snäckan, diskusen, klubban och lotusblomman.
SB 3.28.13

Hans höfter täcks av ett glänsande tyg av samma gula färg som lotusblommans ståndare. På bröstet bär han Srivatsas märke, en vit hårlock. Den gnistrande Kaustubha-juvelen hänger runt Hans hals.

Den exakta färgnyansen på den Högste Herrens klädnad beskrivs vara saffransgul, precis likt färgen på ståndarmjölet i lotusblomman. Kaustubha-juvelen, som hänger på Hans bröst, beskrivs också. Hans hals är vackert dekorerad med pärlor och ädelstenar. Herren besitter sex majestätiska attribut, och rikedom är ett av dem. Han är rikligt dekorerad med dyrbara smycken och ädelstenar, som inte finns att skåda i vår materiella värld.
SB 3.28.14

Om halsen bär Han dessutom en girland av underbart vackra skogsblommor och en svärm av bin surrar runt denna girland, berusade av dess utsökta väldoft. Han är dessutom utsökt dekorerad med ett pärlhalsband, en krona och med armringar, armband och fotringar.

Av denna beskrivning framgår det att den Högsta Personliga Gudomens blomstergirland består av friska blommor. Faktum är att det inte finns någonting i Vaikuntha, eller i den andliga rymden, som inte är friskt. Även blommorna som man plockar från träden eller från växterna på marken förblir friska, enär allt behåller sina ursprungliga egenskaper i den andliga världen, och aldrig förbleknar. Vällukten från blommorna som plockats från träden och gjorts till girlander mattas inte, enär såväl träden som blommorna är av andlig natur. När blomman blivit plockad från trädet, förblir den av samma natur och den förlorar inte sin doft. Bina attraheras likaledes till blommorna i såväl girlander som i träden. Det som är av andlig natur kännetecknas av att det är evigt och outtömligt. Om man från allting avlägnsar allting, återstår ändå allting; eller som det har beskrivits: i den andliga världen är ett minus ett lika med ett, och ett plus ett ävenledes lika med ett. Bina surrar kring de friska blommorna, och deras behagliga surr gläder Herren. Herrens armband, halsband, krona och fotringar är täckta av ädelstenar och juveler av oskattbart värde. Eftersom alla dessa juveler och pärlor är av andlig natur, kan de inte värderas enligt materiell måttstock.
SB 3.28.15

Han står på lotusen i Sina hängivnas hjärtan, och Hans höfter och länder är omslutna med ett bälte. Han är högst tilldragande att se, och de gudshängivna, som kan se Honom, gläder sig i sin ögon och i sina själar åt att få skåda hans fridsamma gestalt.

Ordet darsaniyatamam, som används i denna vers, betyder att Herren är så vacker och tilldragande att den gudshängivne yogin inte vill se någonting annat. Hans önskan att få se vackra föremål blir tilll fullo uppfylld och tillfredsställd genom åsynen av Herren. I den materiella världen önskar vi gärna se det som är vackert, men denna önskan blir aldrig tillfredsställd. På grund av besmittelsen från den materiella naturen blir våra böjelser, som vi känner i det materiella livet, aldrig tillfredsställda. Men när våra önskningar att få se, höra, känna osv sammanlänkas med vad som tillfredsställer Gudomens Högsta Personlighet, befinner de sig på det allra högsta planet av fulländning.
Trots att Gudomens Högsta Personlighet i Sin eviga form är så vacker och behagande för den gudshängivnes hjärta, verkar Han inte tilldragande på opersonlighetsanhängarna, som vill meditera på Hans opersonliga väsen. Meditation på detta opersonliga vis är enbart bortkastad möda.
S B 3.28.16

Herren är och förblir evigt vacker och Han är dyrkansvärd för alla invånare på samtliga planeter. Han förblir ständigt ung och är alltid angelägen om att skänka Sin välsignelse åt Sina hängivna.

Orden sarva-loka-namaskritam betyder att Han är dyrkansvärd för alla på samtliga planeter. Det finns ett oräkneligt antal planeter i den materiella världen och likaså i den andliga världen. på varje planet finns det ett oräkneligt antal invånare som dyrkar Herren, enär Han är dyrkansvärd för alla utom för opersonlighetsanhängarna. Den Högsta Herren är mycket vacker. Ordet sasvat är betydelsefullt. Det förhåller sig inte så, att Han för de gudshängivna tycks var en vacker person, men att Han ytterst är ett opersonligt väsen. Sasvat betyder "existerar i all evighet". Nämnda skönhet är inte av temporär beskaffenhet. Den existerar i all evighet - Han är för evigt ung. Den ursprungliga personen är en utan någon jämlike, men Han uppenbarar Sig aldrig som en gammal person. Han framträder alltid som en evigt blomstrande ungdom.
Herrens ansiktsuttryck visar, att Han alltid är beredd att visa Sina hängivna Sin ynnest och ge dem Sin välsignelse. För dem som inte är gudshängivna är Han stillatigande. Enligt Bhagavad-gita hyser han speciell kärlek till alla, som ägnar sig åt gudshängiven tjänst, trots att Han behandlar alla lika enär Han är Gudomens Högsta Personlighet och alla levande vareleser är Hans söner. Samma faktum bekräftas också i denna vers; nämligen att Han alltid är angelägen om att visa Sina hängivna Sin ynnest. På samma sätt som att de gudshängivna alltid är angelägna om att utöva hängiven tjänst till Gudomens Högsta Personlighet, är även Herren mycket angelägen om att skänka Sin välsignelse åt dem, som är Hans rena hängivna.
S B 3.28.17

Guds härlighet är alltid värd att lovprisa, enär Hans härlighet förhöjer Hans hängivnas dyrkansvärda position. Man bör därför meditera på Gudomens Högsta Personlighet och på Hans hängivna. Man bör meditera på Herrens eviga form till dess det inre sinnet blir stadigt.

Man måate oavbrutet fixera sitt inre sinne på Gudomens Högsta Personlighet. När man lyckats vänja sig vid att tänka på någon av Herrens otaliga former - Krishna,Visnu, Rama, Narayana m fl - då har man nått det fulländade målet för yoga. Detta yoga-system bör man praktisera ända tills det inre sinnet inte längre vacklar, inte ens för ett kort ögonblick.

Samma syfte uppfylls, när den gudshängivne dyrkar Herrens gestalt i templet. Det är ingen skillnad mellan utövningen av gudshängiven tjänst i templet och meditationen på Herrens form, eftersom Guds form är densamma, antingen Han uppenbarar Sig i det inre sinnet eller i någon konkret gestalt. Det finns åtta olika former av Herren, som de gudshängivna rekommenderas att se. Formerna kan vara gjorda av sand, lera, trä eller sten, de kan vara framställda genom meditation i det inre sinnet eller vara gjorda av ädelstenar, metall eller målade i färg. Alla dessa former har dock samma värde. Det förhåller sig inte så, att den som mediterar på Gudsgestalten i sitt inre sinne förnimmer en annan form än den som dyrkar Gudsgestalten i templet. Gudomens Högsta Personlighet är absolut, varför det inte finns någon skillnad mellan dessa två former. Opersonlighetsanhängarna, som inte vill se Herrens eviga form, föreställer sig någon rund skepnad. De föredrar i all synnerhet omkara, som också har form. I Bhagavad-gita står det att omkara är Herrens "bokstavsform". På motsvarande sätt finns det statyer och målningar, som representerar Herrens form.
SB 3.28.18

När yogin sålunda är ständigt absorberad i gudshängiven tjänst, ser han Herren inom sig i stående, liggande eller sittande ställning eller i rörelse, enär den Högste Herrens lekar alltid är vackra och tilldragande.

Sättet att meditera på den Högsta Personliga Gudomens form respektive lovsjungandet av Guds storhet och ära eller Hans lekar är likvärdigt. Den enda skillnaden är den, att det är lättare att lyssna och fixera det inre sinnet på Guds lekar än att göra Guds form synlig i sitt hjärta. Detta beror på att så snart som man börjar tänka på Herren, utsätts det inre sinnet, speciellt i vår tidsålder, för störningar, och till följd härav blir försöken att se Gud i det inre sinnet avbrutna. När man vibrerar ett ljud som lovprisar Herrens transcendentala lekar, tvingas man emellertid till att lyssna. Denna hörbara process tränger in i det inre sinnet, varvid målet med yoga automatiskt är uppnått. Av lyssnandet följer att det inre sinnet engageras. Herren Caitanya har rekommenderat, att man i denna Kali-yugas tidsålder alltid bör ägna sig åt att lovprisa och lyssna till innehållet i Bhagavad-gita.
SB 3.28.19

Den gudshängivna tjänstens prakt Del 3

Herren Kapila sade: De yttre sinnena utgör symboliska representationer av halvgudarna, och deras naturliga benägenhet är att verka under ledning av de vediska föreskrifterna. På samma sätt som de yttre sinnena representerar halvgudarna, representerar det inre sinnet Gudomens Högsta Personlighet. Det inre sinnets naturliga plikt är att tjäna. När denna tjänande attityd engageras i hängiven tjänst till Gudomens Personlighet, utan några motiv, så är detta vida bättre än till och med frälsning.

Den levande varelsens yttre sinnen är alltid engagerade i någon form av verksamhet. Antingen är de sysselsatta i aktiviteter som överensstämmer med föreskrifterna i Veda, eller så är de sysselsatta i materiella aktiviteter. De yttre sinnenas naturliga benägenhet är att arbeta för någonting, och det inre sinnet utgör de yttre sinnenas central. I verkligheten styrs de yttre sinnena av det inre sinnet, vilket därför kallas sattva. På motsvarande sätt är Gudomens Högsta Personlighet den, som leder alla halvgudarnas - solguden, månguden, Indra mfl, som har hand om alla aktiviteter i vår materiella värld.

I de vediska skrifterna förklaras det, att halvgudarna utgör olika delar av den Högsta Personliga Gudomens världsomfattande kropp. Våra yttre sinnen kontrolleras av olika halvgudar, för vilka de yttre sinnena är representanter, medan det inre sinnet representerar Gudomens Högsta Personlighet. De yttre sinnena, som styrs av det inre sinnet, agerar under halvgudarnas inflytande. När man utövar tjänst som ytterst syftar till Gudomens Högsta Personlighet, befinner sig de yttre sinnena i sin rätta position. Såväl de yttre sinnena som det inre sinnet har en naturlig benägenhet att alltid vara i verksamhet, men om de blir materiellt besmittade, kommer de att verka för något slag av materiell vinning eller för att tjäna halvgudarna, trots att de i själva verket är avsedda att tjäna Gudomens Högsta Personlighet. Alla yttre sinnen har en naturlig benägenhet att tjäna den Högste Herren. Detta kallas för bhakti.

Kapiladeva sade att om man engagerar de yttre sinenna i hängiven tjänst till Gudomens Högsta Personlighet, utan någon önskan efter materiell vinning eller med andra själviska motiv, så är man belägen i gudshängiven tjänst. En sådan tjänande attityd är vida bättre än siddhi, frälsning. Bhakti, viljan att tjäna Gudomens Högsta Personlighet, är på ett transcendentalt plan vida bättre än mukti, befrielse. Bhakti är sålunda stadiet efter befrielse.

(S B 3.25.32)

Bhakti, gudshängiven tjänst, upplöser den levande varelsens subtila kropp utan särskild ansträngning, precis som elden i magen smälter allt vad vi äter.

Bhakti intar en vida högre position än mukti, eftersom en persons strävan efter befrielse ur den materiella fångenskapen automatiskt uppfylles vid utövandet av gudshängiven tjänst. Som en liknelse anges här elden i magen, som kan smälta allt vad vi äter. Med en god matsmältningsförmåga, kan vi smälta allt vad vi äter i magens eld. På motsvarande sätt behöver en gudshängiven inte göra några extra ansträngningar för att nå befrielse. Hängiven tjänst till Gudomens Högsta Personlighet är det rätta tillvägagångssättet för att nå befrielse.

För en gudshängiven utgör uppnåendet av befrielse inte något större problem. Befrielse erhålls utan några extra kraftansträngningar. Praktiserandet av bhakti är därför vida bättre än strävandet efter mukti, opersonlighetsanhängarnas mål. Opersonlighetsanhängarna underkastar sig sträng botgörning och självtukt för att uppnå mukti, medan utövaren av bhakti utvecklar kontroll över sin tunga genom att låta den lovprisa Gudomens Personlighet. Så snart man lär sig behärska tungan uppnår man helt automatiskt kontroll över sina övriga sinnen. Sinneskontroll utgör fulländningen av yoga, och befrielse börjar omedelbart i och med att man börjar ägna sig åt gudshängiven tjänst.

(S B 3.25.33)

En ren gudshängiven som är fäst vid gudshängiven tjänst och ständigt ägnar sig åt att tjäna Mina lotusfötter, önskar aldrig att få bli ett med Mig. En sådan gudshängiven person, som är orubblig i sin tjänst, lovprisar ständigt Mina lekar och aktiviteter.

Enligt de uppenbarade skrifterna finns det fem olika slag av befrielse. En form av befrielse består däri, att man blir ett med Gudomens Högsta Personlighet, eller att man mister sin egen individualitet och i stället uppgår i den Högsta Själen. En gudshängiven godtar aldrig denna form av befrielse. De övriga fyra slagen av befrielse utgöres av befordran till samma planet som bebos av Gud (Vaikuntha), personligt umgänge med den Högste Herren, uppnåendet av samma välstånd som Herren och erhållandet av samma kroppsform som den Högste Herren, I enlighet med vad Kapila Muni kommer att förklara, är en ren gudshängiven inte angelägen om att erhålla någon av dessa fem slag av befrielser. Han föraktar i all synnerhet tanken på att bli ett med Gudomens Högsta Personlighet. Denna slags enhet med den Högste Herren är ingenting för de rena gudshängivna.

Det finns många så kallade gudshängivna, som tror att vi i vårt betingade tillstånd bör dyrka Gudomens Personlighet, men att Han egentligen inte har någon personlighet. De anser att man under ett visst skede kan föreställa sig en personlig form i den opersonliga Absoluta Sanningen, men att man upphör med denna persondyrkan i det ögonblick man blir befriad. Detta är den teori, som mayavada-filosoferna förkunnar. I själva verket sammansmälter inte opersonlighetsanhängarna med den Högsta Personens existens, utan med den personliga utstrålningen från Hans kropp, vilken kallas brahmajyoti. Fastän brahmajyoti inte skiljer sig från Hans personliga kropp, godtas inte denna slags enhet (sammansmältning med den personliga utstrålningen från den Högsta Personliga Gudomens kropp) av en ren gudshängiven person, enär de gudshängivna erfar en högre lycka än den som erfares genom att sammansmälta med Hans existens. Den största lyckan är att få tjäna Gud. De gudshängivna tänker alltid på hur de bäst kan tjäna Gud, även om de stöter på de mest oöverstigliga materiella hinder.

Mayavada-anhängarna betraktar skildringarna av Guds lekar som uppdiktade historier, men i själva verket är dessa beskrivningar historiska fakta. De rena gudshängivna godtar berättelserna om Guds lekar som Absoluta Sanning och inte som några uppdiktade historier. De gudshängivna tycker mycket om att lovprisa Guds aktiviteter, emedan mayavada-anhängarna inte ens kan förmå sig att tänka på dessa aktiviteter. Enligt deras åsikt är den Absoluta Sanningen ett opersonligt väsen. Hur kan det förekomma några aktiviteter utan att det finns någon person, som deltar i dessa? Mayavada-filosofernas förkunnelser är mycket farliga att lyssna till, och därför varnade Herren Caitanya oss för att lyssna på en mayavada-filosofs utläggningar om de uppenbarade skrifterna. Dessa filosofer kan förstöra hela processen för självförverkligande, så att en person som lyssnar på dem aldrig, eller endast efter mycket lång tid, blir stånd till att beträda hängivenhetens väg, för att uppnå den högsta fulländningen.

Kapila Muni har tydligt förklarat att bhakti, eller utövning av gudshängiven tjänst, är transcendental till mukti. Vanligtvis brukar folk ägna sig åt religionsutövning, ekonomisk utveckling och sinnesnjutning, och när de blivit frustrerade av sinnesnjutning uppstår önskan att få bli ett med den Högsta Herren (mukti). Bhakti är emellertid transcendental till alla dessa aktiviteter. Srimad-Bhagavatam börjar med att förkasta alla olika former av reiligonsutövning som sker i vinningssyfte. Enligt Bhagavatam är det helt förkastligt att utför rituella ceremonier i syfte att erhålla ekonomisk vinning eller sinnesnjutning, samt att, efter det man blivt gäckad i sin strävan efter sinnesnjutning, försöka bli ett med den Högste Herren. Bhagavatam är speciellt avsedd för de rena gudshängivna som ständigt lever i Krishnamedvetande och dyrkar Guds transcendentala aktiviteter i Vrindavana, Dvaraka och Mathura, såsom de återges i Srimad-Bhagavatam och i andra Puranas.

(S B 3.25.34)

O kära moder, Mina hängivna betraktar ständigt Min gestalts leende ansikte, med ögon som liknar den uppgående morgonsolen. De tycker om att skåda Mina olika transcendentala former, som alla är fyllda av välvilja, och de talar också vänligt med Mig.

Opersonlighetsanhängarna och ateisterna anser att Gudsgestalterna i templet är avgudabilder, med de gudshängivna dyrkar inte avgudar, De dyrkar Gudomens Personlighet direkt i Hans arca-inkarnation. Arca syftar på den form, som vi under nuvarande omständigheter kan dyrka. I vårt nuvarande tillstånd kan vi inte se Gud i Hans andliga form, eftersom våra materiella ögon och övriga sinnen inte kan uppfatta andliga former. Vi kan inte ens se den individuella själens andliga form. När en person dör, kan vi inte se hur den andliga formen lämnar kroppen. Detta är en brist hos våra materiella sinnen. För att vi skall kunna se Gudomens Högsta Personlighet med hjälp av våra materiella sinnen, antar Han en lämplig form som kallas för arca-vigraha. Denna arca-vigraha-form, som stundom kallas för arca-inkarnationen, skiljer sig inte från Honom Själv. På samma sätt som Gudomens Högsta Personlighet antar olika inkarnationer, antar Han olika former tillverkade av materia, såsom lera, trä, metaller och dyrbara stenar.

I de uppenbarade skifterna (sastras) finns det många föreskrifter hur man skall utforma de olika avbildningarna av Gud. Dessa avbildningar är inte av materiell natur. Om Herren är alltgenomträngande, så finns Han även i de materiella elementen. Härom råder intet tvivel, en ateisterna tänker på ett annorlunda sätt. Trots att de predikar och säger att allting är Gud, så godtar de inte att Guds form i templet är Gud. Enligt deras egna teorier är allting Gud. Varför är då inte Gudsgestalten i templet Gud? I själva verket har de ingen uppfattning om Gud. De gudshängivnas betraktelsesätt är emellertid helt annorlunda, enär deras syn är smord med kärlek till Gud. Så snart som de gudshängivna ser Herren i Hans olika former, fylls deras hjärtan av kärlek till Honom, enär de inte finner någon skillnad mellan Herren och Hans olika former i templet, viket ateisten gör. De gudshängivna betraktar Gudsgestaltens leende ansikte i templet som transcendentalt och andligt, och likså beundras utsmyckningarna av Herrens kropp. Det är den andlige mästarens plikt att lära ut, hur man smyckar Gudsgestalten i templet, hur man gör rent i templet och hur man dyrkar gudsgestalterna i templet. De gudshängivna besöker dessa templet för att se på gudsgestalten, vigraha, och för att på ett andligt sätt njuta av Guds form, ty alla Gudsgestalter i templen är fyllda av godhet.

(S B 3.25.35)

När den rene gudshängivne får se Guds underbara former, Hans vackra och tilldragande leende, ochh höra Hans vänliga ord, glömmer han allt annat. Hans sinne frigörs från all annan verksamhet och han absorberas helt i gudshängiven tjänst. Trots sin ovilja når han befrielse utan att själv göra några extra ansträngningar.

De finns tre grupper av gudshängivna - första klassens, andra klassen soch tredje klassens hängivna. Även en tredje klassens gudshängiven är en befriad själ. I denna vers förklaras det att även om den gudshängivne saknar kunskap, blir han helt absorberad i tankar på Gud och förlorar allt övrigt medvetande, genom att blott betrakta den underbart vackert utsmyckade Gudsgestalten i templet. Genom att endast fixera sina tankar i Krishnamedvetande och låta sina yttre sinnen bli engagerade i gudshängiven tjänst befrias man på ett omärkligt sätt. Detta bekräftas även i Bhagavad-gita. Genom att utöva ren gudshängiven tjänst i enlighet med de uppenbarade skrifternas påbud, når man samma plattform som Brahman. Detta betyder att den levande varelsen i sitt ursprungliga tillstånd är Brahman, eftersom han är en beståndsdel av den Högsta Brahman. På grund av att den levande varelsen glömt sin verkliga natur som en evig tjänare till Gud, har han blivit fångad och beslöjad av maya. Glömskan av ens naturliga position är maya. I själva verket är han för evigt Brahman.

När man tränats i att bli medveten om sin verkliga ställning, förstår man att man är en tjänare till Gud. "Brahman" syftar på ett tillstånd, då man nått självförverkligande. Även en tredje klassens gudshängiven blir befriad utan att själv märka det, trots att han inte är särskilt fulländad i kunskapen om den Absoluta Sanningen, om han blott frambär sin respektfulla vördnad med stor hängivenhet till Gud, tänker på Honom, besöker Honom i templet och överlämnar blommor och frukt som offer till gudsgestalten i templet. Gudsgestalterna av Radha och Krishna, Laksmi och Narayana, Rama och Sita utövar ett så starkt inflytande på gudshängivna, att de blir helt absorberade av tanken på Gud, när de får se Dem utsmyckade i templet. Detta utgör det befriade tillståndet. Med andra ord står det här bekräftat, att till och med en tredje klassens gudshängiven befinner sig i en transcendental belägenhet, ovan dem som medelst spekulativt tänkande, eller på annat sätt, försöker bli befriade. Vid tempeldyrkan är det en föreskriven plikt att inte blott besöka templet för att se på den vackert dekorerade Gudsgestalten, utan att också samtidigt lyssna till någon uppläsning ur Srimad-Bhagavatam, Bhagavad-gita eller någon annan likvärdig skrift, som regelbundet reciteras i templet. I Vrindavana är det en sed att man läser ur sastras i varje tempel. Även en tredje klassens gudshängiven, som saknar bokliga kunskaper eller inte har tid att själv läsa i Srimad-Bhagavatam eller i Bhagavad-gita, bereds tillfälle att få höra om Guds lekar. På så sätt blir han inre sinne ständigt absorberat i tankar på Gud - Hans form, Hans aktiviteter och Hans transcendentala natur. Denna belägenhet i Krishnamedvetande är ett befriat tillstånd.

Herren Caitanya har i detta sammanhang rekommenderat fem viktiga metoder för utövandet av gudshängiven tjänst, nämligen

1 att lovsjunga Guds heliga namn, Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare/ Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare

2 att förena sig med andra gudshängivna och tjäna dem så mycket som möjligt

3 att höra innehållet i Srimad-Bhagavatam

4 att besöka det dekorerade templet och Gudsgestalten där, samt om möjligt

5 bo på en helig plats, som exempelvis Vrindavana eller Mathura.

Endast dessa fem olika metoder kan hjälpa en gudshängiven att nå den högsta fulländningen.
(S B 3.25.36)

Eftersom den gudshängivne är helt försjunken i tankar på Mig, önskar han inte ens få del av den högsta välsignelsen, som kan erhållas på de högre planetsystemen, inklusive Satyaloka. Han eftersträvar inte någon av de åtta materiella fulländningarna som uppnås genom mystikens yoga, och ej heller önskar han bli befordrad till Guds rike. Trots att den gudshängiven inte önskar sig någon av dessa välsignelser åtnjuter han likväl alla de anförda välsignelserna, redan i det här livet.

Vibhuti, eller materiellt välstånd, som tillhandahålls av maya, är av mångahanda slag. Redan här på vår planet kan vi erfara många olika slag av materiell njutning. Om man emellertid är i stånd till att vinna befordran till någon högre planet, såsom Candraloka, solen, eller till någon ännu högre planet, exempelvis Maharloka, Janaloka eller Tapoloka, eller till och med till den högsta planeten, som bebos av Brahma och kallas för Satyaloka, så kan man där finna ett otal möjligheter till njutning. Till exempel är livslängden på dessa planeter oerhört mycket längre än här på jorden. Härutöver finns det färdigheter, som yogier kan förvärva genom sin mystiska kraft. Även dessa färdigheter är av materiell natur. En gudshängiven person traktar inte efter dessa former av materiella njutningar, trots att han kan förvärva dem bara genom att önska sig dem. En gudshängiven kan, tack vare Guds nåd, skaffa sig många förmåner genom att önska sig dem, men en verklig gudshängiven tycker inte om detta. Herren Caitanya Mahaprahbu har förkunnat, att man inte bör önska sig materiella rikedomar eller materiell ryktbarhet, ej heller bör man försöka att njuta av materiell skönhet. I stället bör man önska sig att få bli helt absorberad i gushängiven tjänst, även om man inte skulle nå befrielse utan måste fortsätta med att under obegränsad tid leva i kretsloppet för upprepad födsel och död. I själva verket är dock den, som ägnar sig åt Krishnamedvetande, redan tillförsäkrad befrielse.
(S B 3.25.37)

Herren Kapila fortsatte: O kära moder, alla gudshängivna, som får motta dessa transcendentala rikedomar, förlorar dem aldrig. Varken vapen eller tidens tand kan förstöra dessa rikedomar. På grund av att de godtar mig som en vän, en släkting, en son, en välgörare och som den Högsta Gudomen, kan de aldrig bli berövade det de besitter.

När en person en gång blivit fast förankrad i gudshängiven tjänst, så kan hans position aldrig utplånas, utan hans tjänst och den glädje han erfar av att utöva denna, ökar obegränsat. Alla gudshängivna, som ägnar sig åt Krishnamedvetande i Vaikunthas atmosfär, står utanför tidens inflytande. I den materiella världen förstörs allt under tidens inflytande, men i Vaikuntha saknas tidens inflytande liksom halvgudarnas inflytande, eftersom det inte finns några halvgudar på Vaikuntha-planeterna. Här på jorden kontrolleras alla våra akitviteter av olika halvgudar; till och med hur rör på våra händer eller fötter. På Vaikuntha-planeterna däremot, har varken halvgudarna eller tiden något inflytande. Därför existerar ingen förstörelse där. När tidsfaktorn finns med i spelet, så finns det med all säkerhet förstörelse, men när tidsfaktorn - det förflutna, nuet och framtiden - saknas, så är allting evigt.

Anledningen till frånvaron av förstörelse beskrivs också i denna vers. De gudshängivna godtar den Högste Herren som den mest älskade personligheten och har ett ömsesidigt förhållande till Honom i många olika slag av relationer. De godtar Gudomens Högsta Personlighet som sin käraste vän, som sin käraste släkting, som sin käraste son, som käraste lärare, som sin allra käraste välönskare eller som sin käraste Gudsgestalt. Gud är evig; därför är alla förhållanden vi upprättar med Honom också av evig natur. Det står klart bekräftat i versen, att vårt förhållande till Gud aldrig kan förstöras, varför ej heller rikedomen i detta förhållande någonsin förgås. Varje levande varelse har benägenhet att vilja älska någon: Vi kan se hur en person, som inte har någon annan person att älska, ofta riktar sin kärlek till ett husdjur, såsom en katt eller hund. Den eviga benägenheten att vilja älska, finns hos alla levande varelser, som sålunda alltid söker någon att applicera sin kärlek på. Av denna vers kan vi lära oss att vi kan rikta all vår kärlek till Gudomens Högsta Personlighet i ett förhållande där Han är en vän, en son, en lärare eller en välönskare, och det kommer aldrig att finnas något bedrägeri eller någon ände på denna form av kärlek. Vi kommer att evigt få njuta av vårt förhållande till den Högsta Herren i alla möjliga avseenden.

Med "Krishna" menas naturligtvis Krishna Själv, men dessutom alla Hans förtroliga hängivna. Krishna är inte ensam. När vi talar om Krishna, åsyftar "Krishna" på Hans namn, Hans form, Hans egenskaper, Hans boning och alla Hans följeslagare. Krishna är aldrig ensam, ty Hans följeslagare är inte några opersonlighetsanhängare. Så snart som vi godtar Krishna och Hans följeslagare som våra lärare, finns det inget som kan förgöra vår kunskap. I den materiella världen kan den kunskap som vi inhämtar förändras på grund av atidens inflytande, medan de slutsatser som finns angivna i Bhagavad-gita - direkt uttalade av den Högste Herren, Krishna - förändras aldrig.
(S B 3.25.38)

En gudshängiven, som sålunda dyrkar Mig, universums alltgenomträngande härskare, i stadig hängiven tjänst, överger alla sina önskningar om att få bli befordrad till de himmelska planeterna eller att få erfara lycka i denna värld, i form av rikedomar, barn, boskap, hem och allt annat som är förbundet med den materiella kroppen. Jag låter honom få komma till den andra sidan, bortom upprepad födsel och död.

Eftersom den Högste Herren är alltomfattande, uppnår den som med stadig tro dyrkar Honom, automatiskt alla de förmåner som kan uppnås, samtidigt som alla övriga plikter uppfylles. Herren lovar här att bringa Sin hängivne över till andra sidan, bortom födsel och död.

För den betingade själen finns det två levnadsstadier. I det ena stadiet är man inriktad på det nuvarande livet, medan det andra är en förberedelse för nästa liv. En gudshängiven person bekymrar sig dock inte, varken för sitt nuvarande liv eller för sitt kommande liv, enär han inte traktar efter ökat materiellt välstånd eller efter en högre eller lägre livsform. En ren gudshängiven ber aldrig till Gud om befrielse ur den materiella fångenskapen. En ren gudshängiven tänker aldrig om sig själv att han är värdig befrielse. I betraktande av sina gångna liv och sina syndiga gärningar, tänker han att han är värdig att bli skickad till helvetets lägsta regioner. Om jag i det här livet försöker att bli en gudshängiven, så betyder inte detta att jag har varit en till hundra procent from person i mina många föregående liv. Detta är inte möjligt. En gudshängiven person är därför alltid medveten om sin verkliga ställning. Endast genom ett fullt överlämnande till Herren och genom Herrens nåd, förkortas hans lidanden. I Bhagavad-gita står det:"Överlämna dig till Mig, så skall Jag beskydda dig från alla olika slag av syndfulla återverkningar." Detta är Hans barmhärtighet. Men det betyder inte att den, som har överlämnat sig till Herrens lotusfötter, inte har begått synder i sitt föregående liv. En gudshängiven ber:"För alla mina synders skull må jag bli född om och om igen, men det enda jag ber om är att jag aldrig måtte glömma bort att tjäna Dig."

En gudshängiven är inte alls angelägen om att få något, av vad slag det vara må. Han är nöjd med det, som han tack vare Guds nåd fått sig tilldelat. Han är dock inte likgiltig - utan utför noggrant sin plikt - men lägger inte ner en massa tid på att försöka förbättra sitt temporära liv som familjeförsörjare eller sin temporära sociala ställning. Han ägnar sig uteslutande åt gudshängiven tjänst, och försöker reducera tiden för övriga absolut nödvändiga bestyr till ett minimum. I Bhagavad-gita förklaras det att trots att den hängivne inte vet om det, arrangerar Gud så att denne omedelbart överförs till Hans transcendentala boning efter det att den hängivne lämnat sin materiella kropp. Detta är Guds speciella barmhärtighet.
(S B 3.25.39-40)

Den fruktansvärda rädslan för födsel och död kan uppges endast om man tar sin tillflykt till Mig, ty Jag är den allsmäktige Herren, Gudomens Högsta Personlighet, hela skapelsens ursprung och likaså alla själars Högsta Själ.

Man kan inte uppnå befrielse utan att överlämna sig til den Högste Herren. Man bör inte nöja sig med att veta att man är Brahman, utan man måste engagera sig i hängiven tjänst åt den Högste Brahman; det är bhakti. Om man inte förverkligar, att man är Brahman, dvs en andesjäl, och en evigt tjänare till Gud, så är ens förverkligande endast teoretiskt. Det är nödvändigt att nå ett förverkligande samtidigt som man måste utöva hängiven tjänst till Gud. Då först kan man vara belägen i Brahman. I annat fall faller man ned.

I Bhagavatam förklaras att de som försummar att utöva hängiven tjänst i kärlek till den Högsta Personliga Gudomens lotusfötter till följd av att deras intelligens är otillräcklig, faller ned. Den levande varelsen måste alltid utöva någon form av aktivitet. Om han inte ägnar sig åt transcendental tjänst så är han nödgad att utöva materiella aktiviteter. Så snart som man faller ned för att utöva materiella aktiviteter, finns det ingen möjlighet att komma ur kretsloppet för upprepad födsel och död. Det står här att Gud är Bhagavan, Gudomens Högsta Personlighet, vilket syftar på att Han är fylld av alla Sina majestätiska attribut, och för den skull är fullkomligt kompetent att befria en person ur kretsloppet för upprepad födsel och död. Trots att Han behandlar alla lika, är Han speciellt välvilligt sinnad mot den som överlämnar sig till Honom. Ingen är Hans fiende och ingen är Hans vän. Men Han hyser speciellt intresse för dem som överlämnar sig till Honom. Endast genom att överlämna sig till Honom kan man, tack vare Hans nåd, bli befriad ur födselns och dödens kretslopp.
(S B 3.25.41)

Det är på grund av fruktan för Min överhöghet som vinden blåser, och på grund av sin fruktan för Mig som solen lyser. Molnens härskare, Indra, låter det regna på grund av sin fruktan för mig. Elden brinner på grund av sin fruktan för Mig, och döden skördar sina offer, på grund av sin fruktan för Mig.

I Bhagavad-gita förklarar Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, att allt som sker enligt den materiella naturens lagar är i sin ordning på grund av Hans överinseende. Ingen bör tro att naturen verkar automatiskt utan någons överinseende. Halvgudarna är vanliga levande varelser, men på grund av deras tillgivenhet - deras tjänande inställning - har de blivit utnämnda till att inneha dessa poster. Halvgudarna är chefer för olika avdelningar. Den Högsta Personliga Gudomens välde är enormt stort, och därför behöver Han medhjälpare. Den materiella naturens lagar styrs under Hans överinseende. Eftersom Han finns i bakgrunden, utförs allting punktligt och regelrätt.

Den som tagit sin tillflykt till Gudomens Högsta Personlighet, är helt skyddad mot all annan inverkan. Han tjänar inte längre någon annan och är inte heller tvungen att göra detta. Naturligtvis är han inte ohörsam mot någon, men all hans tankeförmåga är absorberad i den gudshängivna tjänsten.
(S B 3.25.42)

De yogier, som besitter transcendental kunskap och lever i försakelse, samt utövar gudshängiven tjänst för sin egen eviga välgång, tar sin tillflykt till Mina lotusfötter, och eftersom Jag är Herren, blir de sålunda värdiga att utan fruktan vinna inträde i Guds rike.

Den som verkligen vill bli befriad ur den materiella världens fångenskap, för att få återvända till Guds rike, är i själva verket en mystisk yogi. Alla yogier, eller mystiker, som ägnar sig åt gudshängiven tjänst, är första klassens yogier. Enligt Bhagavad-gita är en första klassens yogi en person, som ständigt tänker på Herren, Gudomens Högsta Personlighet, Krishna. Att bli en bhakti-yogi innebär att man automatiskt utvecklar kunskap och försakelse. Detta är resultatet av bhakti-yoga. Även för en person som är helt oskolad uppenbaras skrifternas transcendentala kunskap, helt enkelt därför att han utövar gudshängiven tjänst. För den, som har en fast tro på Gudomens Högsta Personlighet och på den andlige mästaren uppenbaras allt, som den vediska litteraturen har att lära.
(S B 3.25.43)

Av den anledningen är de personer, som har sina tankar stadigt fixerade på Gud, intensivt engagerade i gudshängiven tjänst. Detta är det enda tillvägagångssättet för att nå livets slutgiltiga fulländning.

Man bör fast förankra sitt inre sinne vid Krishnas, eller vid hans inkarnations lotusfötter. När ens medvetande förankras på detta vis uppnår man befrielse. Först och främst bör det inre sinnet engageras vid Herrens lotusfötter på ett stadigt och naturligt sätt. Härefter kan även de yttre sinnen bli rätt sysselsatta, eftersom dessa styrs av det inre sinnet. Detta är bhakti-yoga. Yoga innebär kontroll över sinnena. Sinnena kan inte kontrolleras ordets verkliga betydelse. De är ständigt i verksamhet. Ta t ex ett litet barn - hur länge kan man tvinga det att sitta tyst och stilla? Detta är omöjligt. Det bästa sättet att kontrollera sitt inre sinne är att fästa det vid Herrens lotusfötter. Den högsta fulländingen består i att på allvar ägna sig åt Krishnamedvetande. Alla aktiviteter i Krishnamedvetande befinner sig på den högsta plattformen för människolivets fulländning.
(S B 3.25.44)

Gaura-purnima!

Idag är det Gaura-purnima, dagen då Herren i Sin allra mest barmhärtiga inkarnation, Sri Caitanya Mahaprabhu, uppenbarade Sig på jorden!

Bilderna här är från dagens firande i Hare Krishna-templet i Lissabon, Portugal.

Jag frambär mina respektfulla vördnadsbetygelser till de andliga mästarna, Herrens hängivna, Herrens inkarnationer, Hans fullständiga delmanifestaioner, Hans energier och den ursprungliga Herren i Egen person, Sri Krishna Caitanya.

.

Jag frambär mina respektfulla vördnadsbetygelser till Sri Krishna Caitanya och Herren Nityananda, vilka är som solen och månen. De har uppstigit samtidigt vid Gaudas horisont för att skingra okunnighetens mörker och således på ett storslaget sätt skänka oss alla Sina välsignelser.

.

Det som Upanisaderna beskriver som den opersonliga Brahman är ingenting annat än utstrålningen från Hans kropp, och Herren som kallas Översjälen är ingenting annat än Hans lokaliserade, fullständiga delaspekt. Han är Gudomens Högsta Personlighet, Krishna i Egen person, fullständig med sex majestät. Han är den Absoluta Sanningen, och ingen annan sanning är högre eller jämförbar med Honom.

.

Låt denne Herre, som är känd som Srimati Sacidevis son, vara transcendentalt belägen i ditt hjärtas innersta kamrar. Skimrande med en strålglans som från smält guld, har Han genom Sin orsakslösa nåd uppenbarat sig i Kalis tidsålder för att skänka det som ingen inkarnation tidigare erbjudit: den mest upphöjda och andligt strålande kunskap om den mogna smaken av Hans tjänst.

.

Sri Radhas och Krishnas kärlekslekar är transcendentala manifestationer av Herrens inre glädjebringande kraft. Trots att Radha och Krishna är en och samma identitet, har De för evigt skilt Sig åt. Nu har dessa båda transcendentala identiteter återförenats i Sri Krishnas Caitanyas gestalt. Jag böjer mig ned inför Honom, som, trots att Han är Krishna i Egen person, har manifesterat Sig med Srimati Radharanis sinnelag och kroppslyster.

.

Eftersom den Högste Herren Hari önskade förstå härligheten hos Radharanis kärlek, de underbara egenskaper hos Honom som endast Hon kan förstå och den lycka Hon erfar då Hon förverkligar ljuvligheten hos Hans kärlek, framträdde Han, rikligt försedd med Hennes känslor, ur Srimati Sacidevis moderliv, likt månen som framträder ur havet.

(C C Adi 1.1-6)

.

Den gudshängivna tjänstens prakt Del 2

En sadhu kännetecknas av att han är tolerant, barmhärtig och vänlig mot alla levande varelser. Han har inga fiender, han är fredligt sinnad, han håller sig till det som står i de uppenbarade skrifterna och alla hans egenskaper är upphöjda.

En sadhu är, som ovan har beskrivits, en person hängiven Gud. Hans intresse är därför att upplysa folk om den gudshängivna tjänsten. Detta är den barmhärtighet som han visar. Han vet att det mänskliga livet går till spillo, om man inte utövar gudshängiven tjänst. En gudshängiven person färdas omkring överallt i landet, från dörr till dörr, och predikar:"Bli Krishnamedveten. Bli en av Herren Krishnas hängivna. Låt inte ditt liv gå förlorat genom att blott tillfredsställa din djuriska instinkter. Människans liv är avsett till att nå ett självförverkligande, och bli Krishnamedveten." Detta är vad en sadhu predikar om. Han är inte nöjd med enbart sin egen befrielse. Han tänker alltid på andra. Han är den som hyser mest medlidande med de fallna själarna. En av hans egenskaper är därför karunika, dvs stor barmhärtighet mot de fallna själarna. I sitt predikande är han nödsakad att möta många personer som vill hindra honom, och därför måste han vara mycket tolerant och tålmodig. En del personer vill göra honom illa, ty de betingade själarna är inte beredd att ta emot den transcendentala kunskapen om gudshängiven tjänst. De gillar den helt enkelt inte, och detta är den sjuka de lider av. En sadhu har fått den otacksamma uppgiften att framhålla för dem vikten av att utöva gudshängiven tjänst. En av en sadhus kvalifikationer är sålunda den, att han är mycket förlåtande och barmhärtig mot alla fallna själar. Han är inte blott människornas välönskare, utan även djurens välönskare. I denna vers står det sarva-dehinam, vilket syftar på alla levande varelser, som antagit materiella kroppar. Det är inte bara människorna som har materiella kroppar, utan även övriga levnade varelser, såsom hundar och katter m fl. En gudshängiven är barmhärtig mot alla - katter, hundar, träd osv. Han behandlar alla levande varelser på ett sådant sätt, att de till slut kan bli befriade ur den materiella fångenskapen. En av Herren Caitanyas lärjungar, vid namn Sivananda Sena, gav befrielse åt en hund genom att behandla hunden på ett transcendentalt sätt. Det finns många exempel på när en hund fått frälsning genom att vara tillsammans med en sadhu, beroende på att en sadhu ägnar sig åt den högsta av alla filantropiska verksamheter till förmån för alla levande varelsers frälsning. Trots att en sadhu inte är fientligt sinnad gentemot någon, är världen så otacksam att till och med en sadhu har många fiender.

(S B 3.25.21)

En sådan sadhu ägnar sig oavlåtligt åt gudshängiven tjänst utan avvikelse. För att tjäna Gud överger han alla andra förbindelser, såsom familjeband och världsliga vänskapsförhållanden.

En person som antagit försakelsens livsordning, eller en sannyasi, kallas också för en sadhu, ty han avstår allt - sitt hem, sin bekvämlighet, sina vänner, sina släktingar och sin skyldigheter gentemot vänner och familj. Han avstår allt för att tjäna Gudomens Högsta Personlighet. De försakelse om en sannyasi utför kommer att krönas med framgång endast under förutsättning att han använder sin energi till att utöva gudshängiven tjänst under sträng självtukt.

En person som med allvar ägnar sig åt gudshängiven tjänst, och som har antagit försakelsens livsordning, är en sadhu. En sadhu är en person, som har avstått från allt ansvar beträffande familjen, samhället och all världslig humanism för att enbart kunna tjäna Gud. Så snart en person föds här på jorden, tilldelas denne en mängd skyldigheter - till medmänniskorna, till halvgudarna, till de stora vismännen, till alla levande varelser i största allmänhet, till sina föräldrar, till familjens förfäder och till många andra. Om han överger alla dessa skydligheter för att istället tjäna den Högsta Herren, blir han inte bestraffad för det att han avstår från dylika skyldigheter. Men om han avstår från dessa skyldigheter för sin sinnesnjutnings skull, bestraffas han av naturens lag.

(S B 3.25.22)

Alla sadhus är ständigt sysselsatta med att lovprisa och höra talas om Mig, Gudomens Högsta Personlighet, och de plågas inte av de materiella lidandena, enär de alltid är uppfyllda av tankar rörande Mina lekar och aktiviteter.

.

Det finns en mångfald lidanden i den materiella tillvaron - de som härrör från kroppen och från det inre sinnet, de som förorsakas av andra levande varelser, och de som förorsakas av störningar i naturen. En sadhu berörs dock inte av dessa slags lidanden, eftersom hans inre sinne ständigt är fyllt med Krishnamedvetande, och till följd härav vill han inte tala om någonting annat än om Guds aktiviteter. Alla sadhus är alltid intresserade av att höra talas om Guds egna och Hans hängivnas aktiviteter. På grund av att de är helt uppfyllda av Krishnamedvetande har de glömt alla materiella lidanden. Vanliga betingade själar har glömt Guds aktiviteter och är alltid fyllda av oro och materiella lidanden. De gudshängivna, å andra sidan, glömmer den materiella tillvarons alla lidanden, eftersom de ständigt tänker på berättelser om Gud.

(S B 3.25.23)

O kära moder, o du kyska kvinna, sådana är egenskaperna hos de stora gudshängivna som är fria från alla materiella band. Du måste försöka bli fäst vid sådana heliga personer, ty detta motverkar de fördärvliga verkningarna av materiell böjelse.

Här i denna vers råder Kapila Muni Sin mor, Devahuti, att om hon önskar bli fri från alla materiella band, så måste hon söka bli mer fäst vid sadhus, eller gudshängivna personer, som är helt fria från alla materiella band. I Bhagavad-gitas femtonde kapitel, vers fem, står det beskrivet vem som är kvalificerad att vinna inträde i Guds rike. Där står, nirmana-moha jita-sanga-dosah. Detta syftar på en person, som är fullkomligt fri från uppblåsthet över makt och ägande. En person kan vara mycket rik, mäktig och respektabel, men om denna person på allvar önskar att få komma till det andliga riket, tillbaka hem till Guds rike, då måste han överge sin uppblåsthet över materiell rikedom och makt, eftersom detta är en falsk ställning.

Ordet moha, som används i denna vers avser den felaktiga föreställningen om att man är rik eller fattig. I den materiella tillvaron är uppfattningen om att man är rik eller fattig - liksom övriga föreställningar som har sin utgångspunkt i ett materiellt betraktelsesätt - falsk, eftersom det materiella i sig självt är "falskt"eller temporärt. En ren själ, som är beredd att göra sig fri från den materiella fångenskapen, måste allra först frigöra sig från all påverkan från den materiella naturens tre kvaliteter. För närvarande är vårt medvetande förorenat på grund av kontakten med den materiella naturens tre kvaliteter. Vi måste försöka komma i kontakt med sådana gudshängivna personer.

Eftersom den gudshängivne har gjort sig fri från alla orena materiella band, påverkas han inte av den materiella tillvarons lidanden. Även om han tycks leva i den materiella världen, så påverkas han inte av den. Hur kan nu detta vara möjligt? Liknelsen med en katts beteende är härvid mycket träffande. Katten bär sina ungar i munnen, och när katten dödar en råtta, så bär den också sitt byte i munnen. Katten bär både kattungen och råttan i munnen, medan detta sker under helt olika förhållanden. Kattungen känner trygghet i sin mors gap, medan råttan i kattens mun känner att dödens stund är kommen. På liknande sätt är de, som är sadhavah, eller gudshängivna, som ägnar sig åt transcendental gudshängiven tjänst i Krishnamedvetande, oberörda av det materiella livets lidanden, medan de, som inte är gudshängivna, verkligen känner av det materiella livets lidanden. Av denna anledning bör man överge all kontakt med materialistiska personer, och i stället söka kontakt med personer som ägnar sig åt Krishnamedvetande. Genom att förena sig med dem kommer man att göra andliga framsteg. Man kommer att bli i stånd att skära av alla de band, som binder en till den materiella tillvaron, genom att lyssna till de gudshängivnas anvisningar.

(S B 3.25.24)

Att få diskutera den Högsta Personliga Gudomens lekar och aktiviteter tillsammans med rena gudshängivna skänker stor glädje och tillfredsställelse åt såväl örat som hjärtat. Genom att odla denna sorts kunskap gör man gradvisa framsteg på befrielsens väg, varvid man blir fri från alla materiella band, och utvecklar ett stadigt intresse för den andliga kunskapen. Härefter börjar den verkliga gudshängivenheten och utövningen av gudshängiven tjänst.

I denna vers beskrivs hur man gör framsteg i Krishnamedvetande och i gudshängiven tjänst. Det första man måste göra är att söka sig till personer som är Krishnamedvetna och som ägnar sig åt gudshängiven tjänst. Utan kontakten med dem kan man inte göra några framsteg. Genom att enbart skaffa sig teoretisk kunskap kan man inte göra några nämnvärda framsteg. Man måste avstå från all kontakt med materialistiska personer, och söka sig till de gudshängivnas sällskap, ty utan deras umgänge kan man inte förstå Guds aktiviteter. I allmänhet tror folk på existensen av den Absoluta Sanningen som ett opersonligt väsen. Eftersom de inte har något umgänge med gudshängivna, kan de inte inse att den Absoluta Sanningen kan vara en person och personligen utföra handlingar. Detta är en mycket svårförståelig fråga, men såvida man inte förstår att den Absoluta Sanningen är en person, finns det ingen möjlighet att vara gudshängiven. Hängivenhet eller hängiven tjänst kan man inte utöva till någonting opersonligt. Hängiven tjänst måste utövas till en person. De som inte är gudshängivna, kan inte lära sig Krishnamedvetande genom att läsa Srimad-Bhagavatam eller någon annan vedisk litteratur, som handlar om Guds aktiviteter. De tror att dessa aktiviteter saknar verklighet och att berättelserna är påhittade, enär de inte fått höra det andliga livet bli förklarat på rätt sätt. För att förstå Herrens personliga aktiviteter måste man söka umgänge med de gudshängivna. Gör man detta, ligger vägen till befrielse öppen, när man begrundar och försöker att förstå Guds transcendentala aktiviteter. Den som har en fast tro på Gudomens Högsta Personlighet, blir stadigt förankrad i denna tro, och hans intresse för att få vara förenad med Gud och med de gudshängivna tilltar allt mer i styrka. Att förena sig med de gudshängivna innebär att man blir förenad med Gud. En gudshängiven som förenar sig med andra gudshängivna, utvecklar sin insikt i hur man skall utöva gudshängiven tjänst, och när han sedan nått en transcendental belägenhet i sitt gudshängivna tjänande, närmar han sig gradvis fulländningen.

(S B 3.25.25)

.

En person, som sålunda ständigt ägnar sig åt gudshängiven tjänst tillsammans med andra gudshängivna, får avsmak för sinnesnjutning, såväl i denna värld som i nästa, genom att oavbrutet tänka på Guds aktiviteter. Detta utövande av Krishnamedvetande är det lättaste sättet att erhålla övernaturliga krafter. När man verkligen befinner sig på den gudshängivna tjänstens väg, har man fått förmågan att kontrollera sitt inre sinne.

.

I alla uppenbarade skrifter anbefalls man att handla fromt, för att få erhålla sinnenjutning, inte bara i det nuvarande livet utan även i nästa liv. Man utlovas till exsempel befordran till de himmelska planterna genom att utföra fromma, fruktbärande handlingar. En gudshängiven föredrar dock att tillsammans med andra gudshängivna meditera på Guds aktiviteter, speciellt Bhagavad-gita, Brahma-samhita och Srimad-Bhagavatam. En allavarlig gudshängiven, som förenar sig med andra gudshängivna, får härvid tillfälle att höra om och meditera över Guds lekar, och resultatet härav blir att han känner avsmak inför den så kallade glädje som erfars i den materiella världen, vare sig det är på jorden, på de himmelska planeterna eller på någon annan planet. De gudshängivna är endast intresserade av att personligen få vara förenade med Gud, och de hyser inget intresse för temporär så kallad lycka. Den som behärskar mystikens krafter, störs inte av denna eller någon annan världs fresteler. Han är intresserad av sådant som handlar om den andliga förståelsen och belägenheten. Denna sublima belägenhet kan man med lätthet nå med hjälp av bhakti-yoga. Det finns olika metoder för yoga-marga, att nå yoga-fulländning, men denna metod, att utöva gudshängiven tjänst, är den enklaste av dem alla. Den är inte blott den enklaste metoden utan även den vars resultat är det mest upphöjda. Alla borde därför använda sig av denna metod för att bli Krishna-medvetna och nå livets högsta fulländning.

(S B 3.25.26)

Genom att sålunda avstå från att tjäna den materiella naturens kvaliteter för att istället utveckla Krishnamedvetande, kunskap i försakelse, och genom att utöva yoga, varvid det inre sinnet ständigt förankras i hängiven tjänst till Gudomens Högsta Personlighet, blir man förenad med Mig i det här livet, eftersom det är Jag, som är den Högsta Personligheten, den Absoluta Sanningen.

Naturligtvis har man inte någon möjlighet att tjäna den materiella naturens tre kvaliteter om man ägnar sig åt gudshängiven tjänst enligt de nio olika slagen av bhakti-yoga, som står angivna i de auktoritativa skrifterna. Några exempel på dessa slag av bhakti är attt lyssna (sravanam), att lovsjunga (kirtanam), att erinra sig, att frambära sin dyrkan, att bedja och att utföra personliga tjänster, av vilka man kan tillämpa en eller flera eller allesammans. Såvida man inte engagerar sig i andlig tjänst är det inte möjligt att bli fri från bundenheten till materiella aktiviteter. De som inte är gudshängivna, utan är upptagna av materiella aktiviteter, intresserar sig för så kallad humanitär eller filantropisk verksamhet, exempelvis att bygga sjukhus eller inrätta välgörenhetsinstitutioner. Dessa gärningar är utan tvivel fromma, och resultatet därav blir, att den som utför handlingen ifråga måhända belönas med någon form av sinnesnjutning, antingen redan i det här livet eller i sitt nästa liv. Utövandet av gudshängiven tjänst ligger bortom sådan, som belönas med sinnesnjutning. Det är helt och hållet en andlig aktivitet. När man ägnar sig åt andlig verksamhet såsom gudshängiven tjänst ges man helt naturligt inte något tillfälle att ägna sig åt handlingar, som syftar till sinnesnjutning. Alla aktiviteter, som utförs i Krishnamedvetande, utförs inte i blindo utan i full insikt och försakelse. Denna form av yoga-utövning, i vilken det inre sinnet ständigt är hängivet och fast förankrat vid Gudomens Högsta Personlighet, leder till befrielse i det här livet. En person, som utövar denna form av yoga, får kontakt med Gudomens Högsta Personlighet. Om man ödmjukt och undergivet lyssnar på en förverkligad själs berättelser om Guds aktiviteter kommer man att erövra Gudomens Högsta Personlighet, som inte låter sig erövras med hjälp av någon annan metod. Att lyssna på och förena sig med de gudshängivna utgör det viktigaste tillvägagångssättet för att nå självförverkligande.
(S B 3.25.27)

Den gudshängivna tjänstens prakt

Herren Kapila tillsammans med Sin fader, Kardama Muni

En av mina favoriter ur det vediska eposet Srimad-Bhagavatam är berättelsen om Herrens inkarnation som Kapila och Hans undervisning. Det är kapitel fyllda med lärdomar om ande och materia, om vad hängiven tjänst är och vad andesjälen är. Det är texter som jag återkommer till gång på gång.

Idag tänkte jag återge några verser ur det första kapitlet (med innebördsförklaringar av A C Bhakitvedanta Swami) från Herren Kapilas undervisning som jag finner speciellt intressanta. Här förklaras klart och tydligt vikten av att utföra hängiven tjänst till Herren, och hur det kommer sig att bhakti är vår enda möjlighet att befria oss från den materiella tillvaron.

Herren Kapila steg ner på jorden som en vanlig människa för att skänka mänskligheten den kunskap som leder till befrielse, och Hans första lärjunge var Hans moder, Devahuti. Hans undervisning börjar med att hon ställer frågan:

Devahuti sade: O Herre, jag är utled på de störningar som mina materiella sinnen förorsakar mig, ty genom dessa störningar har jag fallit ned i okunnighetens avgrund.

Vi vandrar genom olika materiella kroppar - ibland i en människokropp och ibland i en djurkropp - och därför är även det som våra sinnen engagerar sig i av tillfällig natur. Allt som är föränderligt är av tillfällig natur eller asat. Vi bör veta att bortom dessa tillfälliga sinnen finns våra permanenta sinnen, som för ögonblicket täcks av den materiella kroppen. Eftersom de permanenta sinnena är förorenade av materien, agerar de inte på rätt sätt. Gudshängiven tjänst innefattar därför ett renande av ens sinnen från denna besmittelse. När föroreningen blivit helt undanröjd och ens sinnen agerar i ett rent Krishnamedvetande, har man nått sad-indriya , eller evig sinnesaktivitet. Evig sinnesaktivitet kallas för gudshängiven tjänst, medan tillfälliga sinnesaktiviteter kallas för sinnesnjutning.

(S.B 3.25.7)

O Herre, Du är den ende som kan hjälpa mig att komma ut ur denna okunnighetens mörkaste region, enär Du är mitt transcendentala öga, som jag, endast tack vare Din nåd, lyckats erhålla efter ett oräkneligt antal födslar.

Denna vers är mycket upplysande, då den visar på det förhållande som råder mellan den andlige mästaren och dennes lärjunge. Lärjungen, eller den betingade själen, befinner sig i detta okunnighetens djupaste mörker och är en fånge i den materiella tillvaron, som består av sinnesnjutning. Det är mycket svårt att komma ut ur denna fångenskap och nå friheten, men om man har turen att få kontakt med en andlig mästare som Kapila Muni eller Hans representant, så kan man tack vare dennes nåd bli befriad ur okunnighetens mörker. Den andlige läromästaren dyrkas därför som den, som befriar lärjungen ur okunnighetens mörker med hjälp av kunskapens ljus. Paragam anger en person, som kan bringa lärjungen över till den andra sidan. Den här sidan utgöres av det betingade livet, och den andra sidan utgöres av livet i frihet. Den andlige mästaren leder lärjungen över till den andra sidan genom att öppna lärjungens ögon med hjälp av kunskap. Vi lider enbart på grund av vår okunnighet. Genom den andlige mästarens instruktioner undanröjs okunnighetens mörker så att lärjungen blir i stånd att nå över til frihetens sida.

(S B 3.25.8)

O min Herre, vill Du nu var så god och undanröja min stora villfarelse. På grund av mitt falska ego har jag blivt påverkad av Din maya och identifierat mig med kroppen och kroppsliga släktskap.

När man genom det falska egot identifierar sig med den materiella kroppen och gör anspråk på att äga saker och ting, som är förbundna med kroppen, sägs man vara påverkad av maya. Devahuti säger också, att det felaktiga sättet att identifiera den materiella kroppen med självet jämte kärleken till ägodelar, som är förbundna med kroppen, står under Guds ledning. Betyder detta att Herren gynnar eller missgynnar olika personer, genom att låta somliga få ägna sig åt gudshängiven tjänst medan andra får ägna sig åt sinnesnjutning? Om detta vore sant, så skulle den Högste Herren vara orättvis, men så är ingalunda fallet. Så snart som den levande varelsen glömmer sin verkliga position, att för evigt tjäna Gud, och i stället önskar hänge sig åt sinnesnjutning, så hamnar han i mayas våld. I denna fångenskap identifierar man felaktigt självet med den materiella kroppen, och hyser böjelse till saker och ting som man äger eller som är förbundna med kroppen. Detta är ett verk av maya, men eftersom maya också är ett ombud för Gud, så är det indirekt ett verk av Gud. Gud är barmhärtig. Om någon vill glömma Honom och vill njuta av den materiella världen, så låter Han vederbörande få alla möjligheter därtill.

Genom Guds nåd ges man tillåtelse att njuta av denna materiella värld, men när man tröttnat på materiell sinnesnjutning och blivit besviken, ocn är man ödmjukt överlämnar sig till Herrens lotusfötter, då är Gud så vänlig att Han befriar en ur fångenskapen. Syndfulla handlingar är sådan handlingar, som utförs i glömska av vårt förhållande till Gud. Även handlingar som utförs med sinnesnjutning som motiv, under sken av att vara fromma, är syndfulla. Allt som utförs i den materiella världen sker inom ramen för den materiella naturens kvaliteter. Därför är alla aktiviteter utom dem, som är ägnade åt att tjäna Gud, syndfulla.

(S B 3.25.10)

Som bekant behandlar sankhya-filosofinen prakriti och purusa. Purusa betecknar Gudomens Högsta Personlighet eller någon som imiterar Gudomens Högsta Personlighet som en njutare. Prakriti betyder "natur". I vår materiella värld utnyttjas den materiella naturen av purusa, de betingade levande varelserna. Det invecklade förhållande som råder i den materiella världen mellan prakriti och purursa, dvs mellan det som njutes och den som njuter, kallas för samsara, eller den materiella fångenskapen.

I manlig eller i kvinnlig gestalt försöker de levande varelserna att njuta av den materiella energien. Alla är därför i viss mening purusa, ty purusa betyder "njutare" medan prakriti betyder "det som njuts". I den materiella världen imiterar både den såkallade mannen och den så kallade kvinnan den verklige purusa. Det är dock Gudomens Högsta Personlighet som är den verklige njutaren, i transcendental mening, medan alla övriga levande varelser är prakrti. I Bhagavad-gita förklaras materien vara apara, dvs av lägre natur, medan det bortom denna lägre natur finns en högre natur - de levande varelserna. De levande varelserna, som alltså är prakriti, eller njutningsobjekt, försöker på grund av mayas inverkan att inta njutarens position. Detta är orsaken till samsara-bhanda, eller det betingade livet.

(S B 3.25.11)

.

Maitreya sade: Efter det att Herren Kapila hade fått höra Sin mors obesmittade längtan efter ett transcendentalt förverkligande, tackade Han henne i Sitt inre för hennes frågor, och började sedan, med ett leende på Sin läppar, att förklara vägen för alla de transcendentalister, som är intresserade av självförverkligande.

.

Devahuti bekände sin materiella bundenhet och uttalade en önskan om att få bli befriad. För sådana personer, som faktiskt försöker att bli befriade ur den materiella fångenskapen och önskar nå det mänskliga livets fulländning, är hennes frågor till Herren Kapila av största intresse. De som inte är intresserade av att förstå sin andliga natur och sin ursprungliga position, och som dessutom inte känner av något lidande i det materiella livet, har förstört sina möjligheter i den mänskliga livsformen. Om man inte bryr sig om dessa nödvändiga transcendentala livsfrågor utan enbart lever som ett djur, som blott äter, sover, försvarar sig och förökar sig, förspiller man sitt liv.

(S B 3.25.12)

.

Gudomens Personlighet svarade: Det yoga-system, som sammanlänkar Gud och den individuella själen, som är avsett för den levande varelsens slutliga välfärd och som leder till oberördhet inför lycka och olycka i den materiella världen, är det högsta av alla yoga-system.

.

I den materiella tillvaron strävar alla efter någon form av materiell lycka, men så fort som vi lyckats erhålla materiell lycka får vi också erfara någon form av materiellt lidande. Man kan aldrig uppnå någon ren lycka i den materiella världen. Varje form av lycka, som man erfar, är besmittad av lidande. Om vi till exempel önskar dricka mjölk, måste vi besvära oss med att underhålla en ko och se till att den är i stånd till att producera mjölk. Det smakar mycket gott med mjölk; mjölk är också en njutning. Men för mjölkdrickningens skull måste vi underkasta oss en massa besvär. Det yoga-system, som Herren här beskriver, har till avsikt att göra slut på all materiellt betingad lycka och lidande.

(S B 3.25.13)

.

När man blivit fullständigt renad från alla orenheter i form av åtrå och girighet, egenskaper som är ett resultat av att man felaktigt identifierar kroppen som "jag" och materiella ägodelar som "mina", då blir ens inre sinne renat. I ett sådant rent tillstånd kommer man att höja sig över materiell lycka och sorg.

.

Kama och lobha utgör kännetecknen på den materiella tillvaron. Alla önskar alltid att få komma i åtnjutande av någonting. Det står här att åtrå och girighet är ett resultat av jagets falska identifiering med kroppen. När en person blir fri från denna besmittelse, blir vederbörandes inre sinne och medvetande befriat och antar sitt ursprungliga tillstånd. Såväl det inre sinnet som medvetandet och den levande varelsen existerar. När vi talar om den levande varelsen, så innefattar vi däri det inre sinnet och medvetandet. Skillnaden mellan ett betingat liv och ett befriat liv ger sig tilkänna, när vi renar det inre sinnet och medvetandet. När dessa renats blir man transcendental till materiell lycka och olycka.

.

De yttre sinnena måste man engagera i gudshängiven tjänst. Detta är den rätta metoden. Det inre sinnet måste också aktiveras. Man kan inte låta sitt inre sinne vara overksamt. Det finns dock en del dåraktiga personer, som försöker stoppa det inre sinnets verksamhet så det blir helt tomt, men detta är omöjligt. Den enda metoden för att rena det inre sinnet är att sysselsätta det i Krishnas tjänst. Det inre sinnet måste ständigt vara i verksamhet. Om vi låter våra inre sinnen ägna sig åt Krishna, så kommer helt naturligt medvetandet att bli fullständigt renat, så att det inte finns någon möjlighet för materiella önskningar och begär att dyka upp.

(S B 3.25.16)

.

I det ögonblicket kan själen förstå sig själv såsom varande transcendental till den materiella tillvaron och alltid självupplysande och aldrig fragmenterad, trots att den är mycket liten i storlek.

.

Den Högsta Själen är oändligt stor, medan den levande varelsen, eller den individuella själen, är oändligt liten. Den skiljer sig dock inte från den Högsta Själen i kvalitativt avseende.

(S B 3.25.17)

.

I detta tillstånd av självförverkligande, kan man genom försakelse och tillskansandet av kunskap i förening med gudshängiven tjänst, se allt i dess rätta perspektiv. Härigenom blir man oberörd av den materiella tillvaron, och det materiella inflytandet förlorar sin makt över en.

.

På samma sätt som smittämnet i en viss sjukdom kan angripa en svagare person, kan den materiella naturen, eller den illusoriska energien inverka på den svagare, eller betingade själen, men inte på den befriade själen. Självförverkligande innebär befrielse. Man förstår sin naturliga position genom kunskap och vairagya - försakelse. Utan kunskap kan man inte nå självförverkligande. Förverkligandet av att man är en oändligt liten beståndsdel av den Högsta Själen, har till följd att man blir fri från alla band till det materiellt betingade livet. Detta utgör början till gudshängiven tjänst. Såvida man inte har frigjort sig från all materiell besmittelse, kan man inte utöva gudshängiven tjänst. Den som är sjävförverkligad blir lycklig och fri från den materiella naturens inverkan, varvid alla sorger och begär försvinner.

(S B 3.25.18)

.

Ingen yogi kan nå fulländning i självförverkligande, med mindre att denne engagerar sig i hängiven tjänst till Gudomens Högsta Personlighet, ty detta är den enda lyckobringade vägen.

.

Att kunskap och försakelse aldrig leder till fulländning, såvida dessa inte äger rum i förening med gudshängiven tjänst, bekräftas klart och tydligt i denna vers. När man skall utföra tjänst är frågan den, vem man skall tjäna. Hängiven tjänst skall man utöva till Gudomens Högsta Personlighet, som är Översjälen i allting, enär detta är det enda pålitliga sättet för att nå självförverkligande, Brahman-förverkligande. I början av Srimad-Bhagavatams andra kapitel beskrivs det att hängiven tjänst till Vasudeva automatiskt leder till andlig kunskap och försakelse av den materiella världen. En gudshängiven person behöver således inte separat försöka förvärva kunskap och utöva försakelse. Den gudhängivna tjänsten äger sådan kraft i sig själv, att allting blir uppenbarat genom den tjänande attityden.

(S B 3.25.19)

.

.

Alla lärda personer vet mycket väl att kärleken till det materiella utgör andesjälens starkaste insnärjning. Men samma kärlek öppnar porten till befrielse, när den riktas mot självförverkligade, gudshängivna personer.

.

I denna vers förklaras att kärleken till materiella ting är orsaken till det betingade livets fångenskap, men om samma kärlek riktas mot någonting annat, så öppnas porten till befrielse. Tillgivenheten kan inte utplånas. Den måste blott ändras. Kärlek till materiella ting kallas för ett materiellt medvetande, medan kärlek till Krishna eller till Hans hängivne kallas för Krishnamedvetande. Medvetandet utgör därför kärlekens plattform. Det står klart och tydligt i denna vers, att om vi blott renar vårt medvetande från ett materiellt medvetande till Krishnamedvetande, så når vi befrielse. Trots att det står föreskrivet att man skall överge alla materiella band, så är det inte möjligt för en levande varelse att vara fri från önskningar. Den levande varelse äger naturligt en benägenhet att hysa kärlek till något. Man kan t ex se hur en person som saknar barn i stället riktar sin kärlek til hundar och katter. Detta visar att benägenheten att älska inte kan förhindras, men kärleken måste riktas mot det rätta objektet. Vår kärlek till materiella ting binder oss för evigt vid vårt betingade tillstånd, men samma kärlek blir källan till vår befrielse, om den istället riktas mot Gudomens Högsta Personlighet eller mot Hans hängivne.

.

Här rekommenderas, att kärleken bör riktas mot de självförverkligade, sadhus. Vem är då en sadhu? En sadhu är inte någon vanlig person, som bär saffransgula kläder eller ett långt skägg. En sadhu beskrivs i Bhagavad-gita som en person, som oavlåtligt ägnar sig åt gudshängiven tjänst. Även om denna person inte strängt följer den gudshängivna tjänstens regler och föreskrifter, men blott har en orubblig tro på Krishna, den Högsta Personen, så betraktas han som en sadhu. En sadhu följer strängt den gudshängivna tjänsten. Det rekommenderas i denna vers att man, om man överhuvudtaget vill förverkliga Brahman eller nå andlig fulländning, bör överföra sin kärlek på en sadhu, en gudshängiven person. Herren Caitanya har ävenledes rekommenderat detta: "Man kan blir fulländad helt enkelt genom ett ögonblicks umgänge med en sadhu."

.

Att utöva tjänst åt materialisterna har motsatt effekt. För den som utövar tjänst åt en stor materialist eller åt en person, som endast ägnar sig åt sinnesnjutning, öppnas dörren till helvetet. Tillgivenhet till en gudshängiven person är detsamma som disposition för gudshängiven tjänst, ty om man ansluter sig till en sadhu, kommer resultatet att bli att sadhun kommer att undervisa en om hur man blir en gudshängiven. Detta är en sadhus gåva. Om vi önskar förena oss med en sadhu, kan vi inte förvänta oss, att han kommer att ge oss några råd om hur vi skall kunna förbättra våra materiella levnadsbetingelser. Han kommer istället att ge oss råd och anvisningar om, hur vi kan lösa upp den knut, som binder oss fast vid materiella intressen, och hur vi kan avancera i gudshängiven tjänst.

(S B 3.25.20)

Meditationer

"Jag är Din evige tjänare, men Jag glömde Dig, o Herre. Nu har Jag fallit ned i okunnighetens ocean och blivit betingad av den yttre energin."

(C.C Madhya 20.33)

Mitt minne är inte mycket att hurra för, men ibland så fastnar vissa verser, eller rättare sagt, vissa fraser stannar kvar i minnet. Man känner att här finns det något speciellt viktigt, och man smakar på orden om och om igen, försöker ana deras vikt och transcendentala betydelse.

Som i versen ovan; "men jag glömde Dig, o Herre". I några få korta ord förklaras vår fångenskap i det materiella universum. I ett par meningar uttrycks hela den betingade själens bittra klagan och ånger: "Jag är Din evige tjänare, men jag glömde Dig, o Herre. Nu har jag fallit ned i okunnighetens ocean och blivit betingad av den yttre energin."

O Herre, Ditt heliga namn allena kan fullständigt välsigna de levande varelserna. Och Du har miljontals namn såsom Krishna och Govinda. I dessa transcendentala namn har Du inrymt alla Dina transcendentala energier, och det finns inte ens några stränga regler för hur dessa namn skall reciteras. O Herre, av barmhärtighet har Du gjort det möjligt för oss att komma till Dig genom att sjunga Dina heliga namn, men jag är så drabbad av olyckan att jag inte känner någon dragning till dem.

(Siksastaka, vers 2)

Nästa vers visar vägen ut ur den materiella labyrinten. Här skulle väl de lämpligaste orden för min del vara "men jag är så drabbad av olyckan att jag inte känner någon dragning till dem". Hur ofta har jag inte önskat att jag kunde känna en starkare dragning till Krishnas namn, att åtminstone få känna en uns av deras söta, ljuva smak. "It is also an offense to be unattentive while chanting", är en av de tio förseelserna när man reciterar Krishnas namn. En förseelse som jag gjort mig skyldig till otaliga gånger.

Men det är faktiskt inte de orden som gång på gång upprepas i mitt minne utan de här: "I dessa transcendentala namn har Du inrymt alla Dina transcendentala energier". Det största av mysterier innefattas här i några få ord: det faktum att Herrens namn inte är åtskiljt från Herren Själv. Krishna och Hans namn är identiska. När Guds namn reciteras uppriktigt, så är Han Själv närvarande.

Krishnas barmhärtighet är orsakslös och ofattbar. Han är den mäktigaste och den mest oåtkomlige, men samtidigt står Han att finna genom den enklaste av metoder: helt enkelt genom att minnas och recitera Hans namn kan vi nå Honom. Reciterandet av Krishnas namn är både vägen och målet.

Det är så ofattbart enkelt och samtidigt så svårt för våra komplicerade sinnen; att recitera Krishnas namn så som ett mycket litet barn ropar på sin mor. Inga baktankar, ingen tvekan. Bara en intensiv bön: Älskade Krishna, utan Dig kan jag inte existera.

Hare Krishna Hare Krishna Krishna Krishna Hare Hare / Hare Rama Hare Rama Rama Rama Hare Hare

Hyllning till hängivna

Slutligen gav Sri Caitanya Mahaprabhu rådet: "En person, som uttalar Hare Krishna-mantrat, anses vara en vaisnava. Därför bör ni visa honom all vördnad."
(C.C Madhya 15.111)

Jag har träffat på åtskilliga hängivna genom åren. En del har varit aktiva hängivna några månader och sedan lämnat Krishnarörelsen för något annat, andra fortsätter att tjäna Prabhupadas mission livet ut. Alla har de arbetat för att sprida Prabhupadas budskap, vare sig det gällt predikning, eller hårt arbete med städning, tillagning av prasada, med att arrangera söndagsfester och med att distribuera Prabhupadas böcker. Tålmodigt och utan rädsla har de stått ut med häcklare, dårar och fientligt bemötande när de sjungit Hare Krishna maha-mantrat på gator och torg. Häcklarna skränar en stund, och drar sedan vidare i sin tillvaro av tristess - någon enstaka av dem blir tack vare kontakten med Krishnas namn själv hängiven - men de hängivna återkommer för att sjunga Krishnas namn, år efter år, oförtröttligt.

Den tacksamhetsskuld som vi har till de hängivna går inte att mäta, alla vi som tack vare deras outtröttliga tjänst har fått den unika möjligheten att botas från vår zombietillvaro och minnas vilka vi egentligen är och vad som är vår uppgift.


"Genom att helt enkelt sjunga Krishnas heliga namn befrias man från alla återverkningar av ett syndfullt liv. Man kan fullborda de nio metoderna av hängiven tjänst genom att helt enkelt sjunga det heliga namnet."
(C.C Madhya 15.107)

Jag hittade den här roliga skildringen av ISKCON:s tidiga år och den enorma entusiasm och glädje över att tjäna Srila Prabhupada de tidiga hängivna hade (fast att chanta inuti en torktumlare eller med en plastdunke över huvudet är måhända att gå till överdrift).

http://www.prabhupadaconnect.com/CauselessMercy19.html

My journeys on traveling sankirtan in addition to my own wanderlust during this time allowed me to observe the differences and similarities among Krsna temples from coast to coast in North America. There were many more similarities than differences. For example, a devotee visiting any temple was immediately greeted with obeisances (the kind where you actually get down on the floor) followed by a hug, a flower garland and a big plate of maha prasadam. There was a palpable comaraderie and unity of spirit among devotees during this period and the service rendered by my God brothers and God sisters was accented by dedication, simplicity and unwavering attachment to Srila Prabhupada.

In those days we had no furniture, and everyone slept on the floor. Offensive language was never spoken, and seeing a movie or watching TV was unthinkable. All Laksmi was turned over to the temple treasurer and all personal possessions easily fit in a BTG box. These usually consisted of a Bhagavad-gita, japa beads, a toothbrush, and perhaps a couple articles of clothing. No one ever took a day off or went on vacation. From the moment of waking ‘til the time of rest, devotees would be busy serving Krsna. In fact, it was a general practice that if someone finished their assigned duties they would report to the temple commander with folded hands and request more service.

At that time very few devotees had gone to India and almost all our devotional articles were makeshift western facsimiles. One temple I stayed in had no mrdanga so during kirtan a devotee would play the drum beats on a plastic one gallon jar. We strung our own japa mala from colored beads-red, yellow, green or blue-purchased from local bead shops. Our tilak was made from Fuller’s Earth which turned white when it dried on the body. Our dhotis and saris were cut from bolts of polyester cloth. Householders wore yellow then, and the single men and women both wore saffron. We usually wore t-shirts or button-down shirts, and at one point the turtleneck became a fashion trend. At times, even Srila Prabhupada wore such shirts. A standard element of the Krsna uniform, for both men and women, was the cape -- a rectangular piece of cloth tied at two corners, draped over one shoulder and across the chest (now worn exclusively by sannyasis). Genuine Indian kurtas and saris were rare commodities and if anyone happened to acquire one they became the envy of the temple. For the most part, clothing was communal property and you took what you could get. Dirty clothing was thrown in a barrel, washed and returned in the same barrel. To find a matching pair of socks was like discovering gold. To find matching socks without holes was as rare as pure devotional service. During winter months devotees wore hooded sweatshirts. In colder parts of the country they’d wear a hooded sweatshirt, thermal underwear and an extra pair of socks, which made it really hard to keep flip-flops on when trudging through snow.

Nevertheless, in the morning everyone would rise by 3:30 or 4:00, including those who’d been up most of the night doing service or finishing rounds. We’d brush our teeth with a toothpaste made from baking soda, salt and mustard oil -- a formula given by Srila Prabhupada. In the dead of winter we dutifully took bone chilling, cold showers. Kirk’s was the official soap of the devotees. To save money, bath towels were cut into two or three pieces, so after showering we’d dry off with a terry cloth rag about the size of a hand towel. Fresh razor blades were uncommon and when it came time to shave up, heads were scalped and sikhas hewn with ancient, jagged blades, by God brothers anxious to get to aratik on time. Bloodshed was profuse and occasionally a careless stroke of the razor would transform someone into a Mayavadi.
As Prabhupada said, our recreation was chanting & dancing. This was the grandfather of all aerobics and we really got a workout, often jumping up and down or back and forth non-stop through the entire aratik. This also helped us stay awake because, more often than not, if someone sat down during the morning program it meant they were going to sleep. Even the person giving class would sometimes nod off in the middle of a sentence. But snoozers didn’t dally long with maya because there was always one irritating devotee who would place his mouth about three inches from his sleeping victim’s eardrum and shout, “Hare Krsna!” The typical response was to indignantly insist, “I’m just resting my eyes!” But no one could stay awake long while sitting down. The only exception to this axiom was when devotees took prasadam. Then the principle reversed -- during prasadam, no one could fall asleep even while sitting down. But if you sat down any time other than prasadam, it was just as good as waving the white flag to maya.

The alternative was to stand but then you ran the risk of dozing off and falling over, which is exactly what happened to my God brother, Pratyaya prabhu. Pratyaya had been working non-stop to prepare for Prabhupada’s first visit to San Diego in 1972. In addition to neglecting sleep he told me he had also been neglecting his rounds, believing his service was more important. One morning while he stood listening to Prabhupada’s Bhagavatam class, he nodded out and tumbled over like a bag of rice. Despite Pratyaya’s sacrifices, Prabhupada made it decidedly clear later in his lecture that nothing is more important than finishing your rounds.

The holy name was the linchpin in our relationship with Krsna and devotees went to extreme lengths to stay alert while chanting rounds in the morning. One God brother, in order to hear his rounds clearly and avoid distractions, would chant japa with a 5 gallon plastic bucket over his head. I also heard of one small-framed devotee who chanted his rounds in the utility room while curled up inside the clothes dryer. Pinching, straining, stretching, slapping yourself in the face, running around the block, chanting japa loudly while leaping up and down, plundering the maha sweets, standing in a bucket of cold water, taping eyelids to the forehead, lightly banging one’s head against the wall and shooting each other in the face with squirt guns; these were some of the zany devices devotees employed to stay awake during the brahma-muhurta -- the most sacred period of the day. For visitors, it probably looked like an episode of The Three Stooges.

But devotional service was a declaration of war on the external energy and at times one would lose the battle. This could be something as innocent as getting discouraged on sankirtan, or it could fall under the heading of a bloop. There were three types of bloops. The least serious bloop was when a cook ruined a preparation by burning it, adding too much salt or some other carelessness. The most serious bloop, of course, was when someone left the movement. And the marginal bloop was when someone moved to another temple without authorization from his temple president. Ironically, in this case the other temple would usually see it as Krsna’s arrangement rather than blooping because more often than not, someone had just blooped from their temple and they needed a replacement.

Despite all the wacky behavior there was something very noble about the assembly of devotees. They were sincere and they were trying their very best to please Srila Prabhupada. In addition to following the regulative principles and chanting sixteen rounds, which was inconceivable to the overwhelming majority of the population, devotees had taken upon themselves the enormous task of helping Prabhupada bring Krsna consciousness to millions of forgetful souls.

-----------

"Genom att sjunga Herrens heliga namn upplöser man sin insnärjning i materiell verksamhet. Därefter blir man mycket attraherad till Krishna, och på detta sätt uppväcks ens slumrande kärlek till Krishna."
(C.C Madhya 15.108)

Jag såg ett program på TV häromkvällen om det forntida Egypten. En gång var Egypten världens mäktigaste civilisation och vad finns kvar av den nu? En massa sten och sand. Damm.
Den tidens människor och alla deras drömmar och förhoppningar, lidande och glädje, skratt och tårar är borta för länge sedan. Vad som återstår är några förtorkade mumier.

I den materiella världen är allt samma gamla historia: födsel, några års kamp för tillvaron och sedan döden. Och så börjar det om igen, ändlöst.

Hängivna må befinna sig på olika nivåer av förverkligande och utvecklandet av hängiven tjänst går inte utan en del misstag; vägen till befrielse för andesjälen brukar liknas vid processen att rengöra en diamant från många och tjocka lager smuts. Det tar sin tid. Men så länge en hängiven är uppriktig så är det möjligt för honom/henne att leda den betingade själen till befrielse, trots att den hängivne själv kanske befinner sig på nybörjarstadiet. De hängivna förtjänar all vår respekt och vördnad, trots sina tillfälliga tillkortakommanden.

När Sri Caitanya Mahaprabhu skulle göra sin pilgrimsresa till Vrindavana så rekommenderade de hängivna att Han skulle ta med Sig Balabhadra Bhattacarya som Sin följeslagare.
Bland Balabhadra Bhattacaryas kvaliteter nämndes inte bara att han var en lärd man, utan också att han var okomplicerad och ärlig. Dessa två egenskaper tror jag är nyckeln till hängiven tjänst. Prabhupada kommenterar att "den som inte är falsk kallas sadhu (helig)". Han citerar också det bengaliska ordspråket att "För mycken hängivenhet är symtom på en tjuv", dvs man skall inte framställa sig som en stor hängiven när man inte är det.

Jag var i tonåren när jag kom i kontakt med Krishnamedvetande och i min oerfarenhet så trodde jag länge att alla hängivna bosatta i templet var första klassens eller åtminstone andra klassens hängivna (de hängivna delas upp i tre nivåer allt efter sitt förverkligande i hängiven tjänst).

Så var det naturligtvis inte, men det minskar inte min respekt för de hängivna. Oavsett vilken nivå de befunnit sig på, så har de varit mycket viktiga för mig.

Hare Krishna Hare Krishna Krishna Krishna Hare Hare / Hare Rama Hare Rama Rama Rama Hare Hare